Trots flest medaljer, inget omnämnande

Det blev en märklig kväll för oss kampsportare under Idrottsgalan. Aldrig har vi varit närmare ett pris på galan, och även om jag inte alls är förvånad över utgången av pristilldelningen trodde jag faktiskt att Patricias meriter under 2016 skulle ha räckt.

Så blev det alltså inte och så är det med den saken. Bowling i form av Jesper Svensson tog hem priset, och det kändes väl kanske ändå som den mest lämpade utmanaren till Axling. Han är häftig.

Annars var det synd, anser jag, att inte vårt förbunds mästerskapsmedaljer nämndes under delen då Prispallen redogjordes för. Ifjol vann vi den kategorin och Mona Lundkvist fick ta emot en check i direktsänd tv.

I år vann vi medaljligan igen – i överlägsen stil – men då valde Idrottsgalan att lyfta fram orientering istället. Vi fick inte ens ett omnämnande, trots 22 fler seniormedaljer än orientering under 2016.

Det kändes faktiskt inte alls kul. Inte det minsta.

Jag kan förstå om man tyckte att man gjort grejen förr om man hade tagit upp Mona ännu en gång. Men samtidigt finns det ju mängder med idrottare som fått nominering på nominering på nominering.

Ett omnämnande för våra medaljer och för att vårt förbund faktiskt tar flest sådana av alla RF:s förbund under 2016 borde givetvis inte varit speciellt mycket att begära, eller har jag fel?

I övrigt kan konstateras att en kickboxare var en av prisutdelarna och det gav ändå ljus åt kampsporten.

Men jag hade faktiskt väntat mig mer av denna kväll än det nu blev, i synnerhet med tanke på våra vunna medaljer.
Men Patrica Axling och hennes tränare Hans Edström var i alla fall bedårande vackra under denna historiska kampsportskväll.
Och det gladde mig.

Det gladde mig också att kampsporten fick sin första nominerad till galan någonsin. Det är väldigt stort för oss.