Blogg: Stefan Stenudd

Stefan Stenudd, 2015-02-05

En norsk undersökning påstår sig bevisa att ungdomar som tränar kampsport blir våldsamma och asociala. Men den bevisar ingenting annat än sina egna vetenskapliga brister och ett oetiskt sätt att försöka dölja dem. Den är med andra ord fullständigt vilseledande.

När vi i Svenska Budo & Kampsportsförbundets styrelse först hörde talas om undersökningen för några år sedan blev vi förbryllade, eftersom vårt förbunds samlade erfarenhet genom 55 år och hundratusentals utövare snarare är den motsatta: ungdomar som tränar våra idrotter lär sig att behärska sin aggression och deltagandet i våra föreningars verksamhet bidrar till deras socialisation.

Självklart välkomnar vi med förtjusning forskning om våra idrotter som är seriös och vederhäftig, men det är inte den norska undersökningen. Ändå används den av såväl slarviga journalister som självutnämnda experter.

Undersökningen Participation in power sports and antisocial involvement in preadolescent and adolescent boys är författad av psykologerna Inger M. Endresen och Dan Olweus, båda verksamma på universitetet i Bergen då den publicerades år 2005. Själva undersökningen gjordes 1997-1999 i samma stad.

Här är den i sin helhet.

 

Grundlös hypotes

Endresen och Olweus baserar sin undersökning på hypotesen att kampsport skulle skapa våldsamhet och asocialt beteende hos tonåringar. De menar att hypotesen stöds av tidigare forskning. Men undersökningarna de själva nämner ger en oklar bild och flera av dessa konstaterar det motsatta: att kampsport gör deltagarna mindre våldsamma och bättre socialt anpassade.

Dessutom pekar flera av de refererade undersökningarna på att andra idrotter än kampsport inte har annorlunda effekt, snarare i vissa fall sämre.

Att forskningen på detta område inte kommer till någon tydlig slutsats konstateras även i denna sammanställning från 2010 av fler undersökningar, inklusive den av Endresen och Olweus: The social-psychological outcomes of martial arts practise among youth: A review. Där påpekas också att den norska undersökningen är behäftad med flera allvarliga svagheter.

Förutom den tidigare forskningen stöder Endresen och Olweus sin hypotes på ett luddigt resonemang om att kampsportsträning oundvikligen skulle medföra aggressivt beteende och ”macho”-ideal. Det är ren spekulation som de inte har några sakliga belägg för. Dessutom finns det ingenting i deras resonemang som skulle utesluta andra idrotter – eller för den delen vilken social verksamhet som helst.

Endresen och Olweus har skapat sin hypotes endast utifrån oinsatta gissningar.

Det duger inte i forskning med statistisk metod. Den måste börja med en noggrant uppställd hypotes på vetenskaplig grund, eftersom det annars är omöjligt att skilja slump från signifikans.

Läroböckerna i statistik är fulla av roliga exempel på hur galet det går om man bara letar korrelationer, utan att i förväg noga begrunda vilka av dem som det finns goda skäl att se kausalitet i. Endresen och Olweus borde ju ha läst åtminstone någon av dem.

 

Allt inom felmarginalen

Den norska undersökningen  hade i slutänden endast 477 skolpojkar mellan 11 och 15 år i sitt material – och i subgrupper betydligt mindre än så. Samtliga var från skolor i Bergen 1997 och två år fram (11-13-åringar följdes i två år). Därför är alla undersökningens slutsatser inom felmarginalen. Med andra ord bevisas ingenting.

Exempelvis var det bara 121 pojkar som vid alla tre tillfällen svarade på enkäten om våldsamhet. Av dem hade 75 pojkar inte deltagit i dessa sporter. Endast 46 hade tränat någon eller några av sporterna. Bara tio hade tränat såväl första som tredje året – och det är förstås bara från den lilla gruppen något kan kalkyleras om hur kampsport påverkar våldsamheten.

Det är alldeles för små siffror för att kunna säga något alls. Endresen och Olweus försökte dölja detta genom en mycket dubiös räkneoperation som gjorde de 121 till 254, men det enda sådant åstadkommer är att öka felmarginalen i motsvarande grad.

De undviker mestadels att ge tydliga siffror på antalet pojkar i respektive kategori, i synnerhet när dessa siffror är pinsamt låga. I stället presenterar de procenttal som är direkt missvisande, eftersom de innehåller fler signifikanta siffror än underlaget berättigar. Detta kan bara förklaras som avsiktligt vilseledande.

Minst lika beklämmande är att Endresen och Olweus döljer felmarginalen. I stället tillämpar de något som kallas p-värde och som allvarligt ifrågasätts i seriös statistisk metod, även alltmer av psykologin (se t.ex. There’s Life Beyond .05 - Embracing the New Statistics).

För några av sina påståenden hade Endresen och Olweus endast några enstaka skolpojkar till underlag. Ändå hävdar de att de har starkt stöd för sina slutsatser. Det är så vilseledande att det bara kan förklaras som medveten manipulation.

Den norska undersökningens uppgifter om våldsutveckling utan och med felmarginal.

Mest tyngdlyftning

Den norska undersökningen använder det egna uttrycket ”power sports” och inkluderar där tre martial arts som de klumpar ihop till en grupp (karate, taekwondo och judo), dessutom brottning, boxning och tyngdlyftning.

Det betyder att ingen av idrotterna i vårt förbund är undersökt – möjligen kickboxning undantagen, som Endresen och Olweus gissar är en stor del av gruppen boxning, utan att ens bry sig om att granska saken närmare.

Man frågar sig varför tyngdlyftning är inkluderad, eftersom den på många punkter skiljer sig avsevärt från övriga sporter – även på det viktiga viset att detta ofta tränas utanför ledarledd klubbverksamhet.

Endresen och Olweus hänvisar även här till luddiga påståenden om macho-kultur, som faller redan på att de inte skapat någon definition av vilka övriga idrotter eller andra verksamheter som ingår. Man kan inte vetenskapligt använda en kategori man inte ens har formulerat så att det går att avgöra vilka som ingår och inte ingår i den.

Därmed är detta urval enbart baserat på fördomar.

Tyngdlyftning är den ojämförligt största kategorin i undersökningen. Pojkar som har utövat denna idrott utgör över hälften (53% - 58% vid de tre mättillfällena) av alla som ägnat sig åt någon ”power sport”. Därmed är de övriga tre grupperna försvinnande små i jämförelse.

Inte nog med det. Cirka 40% av tyngdlyftningsdeltagarna har även tränat någon av de andra sporterna den norska undersökningen inkluderar. Det betyder att antalet som renodlat tränat övriga sporter är ännu mindre än det redan låga antal Endresen och Olweus räknar med i sin undersökning.

Tyngdlyftning är den enda av sporterna som ens kommer i närheten av att ha tillräckligt många pojkar involverade för att försöka klargöra något alls med statistik.

Om inte tyngdlyftning hade tagits med skulle underlaget för undersökningen ha blivit så litet att att slutsatser av den vore uppenbart löjliga att försöka sig på.

Det betyder även att allt Endresen och Olweus tycker sig finna skulle kunna härröra sig till tyngdlyftning och dess effekter på deltagarna, inte alls kampsporter.

 

Bara frågeformulär

Den norska undersökningen gjordes enbart med enkäter som eleverna själva fick fylla i vid tre olika tillfällen. Inga uppgifter inhämtades från t.ex. föräldrar, lärare eller polismyndighet.

Endresen och Olweus skriver att eleverna uppmanades att svara sanningsenligt och att deras svar var konfidentiella, som om det skulle räcka för att garantera fullt korrekta svar från allihop. Det är mer än lovligt naivt.

Vad som därmed bedömdes kan inte ha varit våldsamhet och antisocialt beteende, utan möjligen graden av beredvillighet att uppge sådant. Det är en helt annan sak. Och där kan det skilja sig mellan kampsportsutövare och de som inget tränat, av helt andra skäl än att de förstnämnda skulle ha blivit mer asociala. Det kan lika gärna förklaras omvänt med ökad uppriktighet.

Att Endresen och Olweus inte med ett ord diskuterar problemet med metoden frågeformulär, som är det enda material de har i sin undersökning, är obegripligt i samband med seriös forskning.

Frågorna som pojkarna besvarade presenteras inte ens i undersökningen.

 

Referensgruppen rensad

Som referensgrupp användes de ungdomar som inte tränat någon av dessa ”power sports”. I och med det urvalet är referensgruppen inte representativ för ungdomar i allmänhet, och det går inte att påstå att den enda konsekvensen av urvalet är just att de inte tränat dessa sporter.

Det är vådan av att som referens använda något annat än en slumpmässigt sammansatt grupp. Man vet inte vad ett urval kan ha mer gemensamt än just det kriterium de valdes på.

Detta berör Endresen och Olweus inte alls i sin undersökning. Det är som om de tror att det enda som skiljer människor åt är huruvida de tränar ”power sports” eller ej. Det är precis på detta vis statistik oftast går vilse.

 

Skillnad mellan ”power sports”

Undersökningen konstaterar i sitt eget resultat skillnader mellan effekterna av olika ”power sports” men ställer ändå inte den berättigade frågan om det antyder att definitionen av gruppen kan vila på felaktiga grunder. Sporterna kan ha så stora inbördes skillnader att det inte är meningsfullt att kombinera dem i ”power sports”, som om de vore närmast likvärdiga.

Om man klumpar ihop ett antal idrotter för att visa att de har något gemensamt, måste man vara lyhörd för varje indikation på att de skiljer sig åt. Det viftar Endresen och Olweus undan. Detta trots att undersökningen konstaterar att ”martial arts” (karate, taekwondo och judo) hade lägre effekt på våld och asocialt beteende än de andra sporterna.

 

Hur många klubbar?

Det låga antalet undersökta pojkar från flera sporter väcker också frågan hur många klubbar det handlar om. Antalet klubbar i respektive sport kan inte vara alltför stort i Bergen, som vid tiden för undersökningen hade 200.000 invånare.

Om detta nämns absolut ingenting i undersökningen. Den har inte ens någon uppgift på om pojkarna har tränat i föreningsdriven verksamhet eller ej.

Då antalet pojkar i undersökningen är så litet, torde antalet klubbar de eventuellt tränat i vara ännu mindre. Det har Endresen och Olweus inte brytt sig om att ta med i beräkningen, som om det vore betydelselöst.

Klubbhemvisten är ytterst viktig på åtminstone två sätt: få klubbar totalt betyder osäkerhet om hur resultaten kan ha allmängiltighet utanför just dessa klubbar, dessutom kan deras upptagningsområden ha viktiga samstämmigheter som inte har med idrotterna i fråga att göra.

 

Kvasivetenskap

Men Endresen och Olweus ignorerar hela frågan om klubbtillhörighet. De ser inget annat än att blott de utvalda idrotterna i sig skulle kunna spela roll för pojkarnas eventuella asociala och våldsamma tendenser.

Det är inte vetenskap. Snarare påminner det om vad vi idag plägar kalla kvasivetenskap. Ett annat passande modernt ord är desinformation, ett medvetet vilseledande. Endresen och Olweus kan inte ha varit aningslösa om sin undersöknings katastrofala svagheter. De har bara valt att göra allt för att dölja dem.

Jag vet att jag i det ovanstående är hård i min bedömning av den norska undersökningen, men det är ingenting mot de infama påståenden som Inger M. Endresen och Dan Olweus gör om idrotter som värdesätts högt av miljoner entusiastiska utövare över hela världen.

 

Stefan Stenudd, 2015-01-21

Medicinsk forskning ska alltid tas på största allvar och självklart angelägnast i idrottsutövning är att värna om deltagarnas hälsa. Men idrott innebär hälsorisker såväl som hälsovinster. Därför är det ofrånkomligen en fråga om avvägningar.

Läkare har mer än en gång påtalat hälsofaror med framför allt MMA, nu senast i en debattartikel i Expressen, där psykologen Martin Forster och överläkaren Bengt Winblad – båda från Karolinska institutet – varnar både för hjärnskador och för att kampsportsträning skulle göra deltagarna våldsammare.

Även om det är tydligt att de på viktiga punkter missförstår hur MMA och annan kampsport utövas, är deras synsätt känt för oss sedan länge och vi diskuterar fortlöpande såväl eventuella risker som hur vi ska minska dem.

I det arbetet har svensk MMA på många sätt varit ett föredöme – exempelvis genom sitt stränga regelverk, hur de tydligt skiljer träning för amatörer och proffs, deras åldersgräns, de omfattande läkarkontrollerna och mycket mer.

Två regler för MMA-matcher, som är av allra största vikt för säkerheten, är antingen okända för kritiker som Forster och Winblad eller ignoreras av dem: Den noga avvägda matchningen kräver att de två tävlande ska vara på jämbördig nivå, samt att matchen bryts genast någon inte aktivt försvarar sig. Det gör mycket stor skillnad i skaderisk.

Vi har också en flitig kommunikation med Kampsportsdelegationen, som på regeringens uppdrag ser till att kampsportslagens krav om godtagbar säkerhet efterlevs. Dess arbete är så värdefullt att jag tveklöst skulle rekommendera hela idrottssverige att pröva något motsvarande.

Så vi välkomnar helhjärtat vad forskare och expertis kan utröna om hur säkerheten för våra idrottare kan ökas.

Men kritiken från sådant håll förbryllar när den kräver förbud för våra idrotter, utan att ens presentera jämförelser med övriga sporter. Om nu målet är att minska idrottares skaderisk – varför detta ensidiga sikte på kampsport? Dessutom talar de i våra idrotters fall om prognoser, eftersom vi åtminstone hittills har en skadestatistik som är mycket lägre än vad flera andra sporter visar upp.

All idrottslig aktivitet har skaderisker och skador sker bevisligen. Jag kan inte se annat än att förbud av en idrott borde motiveras av jämförande studier som visar att just den är betydligt mer skadeframkallande än övriga. Något annat är knappast vetenskapligt grundat.

Forster och Winblad jämför inte med andra idrotter, utan med att inte utsätta sig för risken alls. I förlängningen torde det betyda att de borde vilja förbjuda en lång rad sporter, eftersom många ger förhöjda skaderisker – i synnerhet på lång sikt.

I sin text nämner de obduktionsrapporter på avlidna idrottare med flera hjärnskakningar, som visar alzheimerliknande patologi i hjärnan. Men utan att meddela vilka idrotter det varit fråga om och i vilken andel, sluter de sig till att just MMA är en högrisk. Frågan de borde ställa sig är om bara MMA är högrisk eller om andra idrotter är likvärdiga, till och med värre?

De skriver också att aktuell forskning visar på fler slag mot huvudet i MMA än i boxning. Det har jag inte hört förut och uppgiften förvånar mig. Hur kan det stämma när boxning enbart bedrivs med slag medan MMA utförs på så många andra sätt, exempelvis en betydande del brottning?

Vi behöver forskningen för att kunna fortsätta vårt säkerhetsarbete, men sådana oklarheter gör det svårt att på ett tillförlitligt sätt applicera vetenskapliga rön.

Minst lika förbryllande är Forsters och Winblads påståenden om att kampsport skulle göra såväl utövare som publik våldsammare. Det går tvärs emot våra erfarenheter under de 55 år vårt förbund har funnits till.

De hänvisar till en norsk undersökning, som vi förstås har sett och dryftat omfattande. Undersökningen är från 2005 och leddes av Dan Olweus, en svensk psykolog verksam i Norge som gjort sig mest bemärkt för ett egenutvecklat handlingsprogram mot mobbning. Dess resultat antyder att kraft- och kampsport skulle leda till ökad våldsamhet – vissa sporter mer än andra.

Eftersom den tesen är tvärs emot hela vår erfarenhet inom förbundet har den gett oss ordentligt huvudbry. Vi har svårt att förstå dess resultat, liksom vi har svårt att förstå de många slutsatser den drar på en tämligen ringa försöksgrupp (477 pojkar mellan 11 och 13 år följdes under två år).

Måhända ligger nyckeln i det märkligt ovetenskapliga påstående Forster och Winblad gör i Expressen: ”Minst våldsamma var de ungdomar som inte ägnade sig alls åt kampsport.” De tar det som belägg för att kampsport gör ungdomar våldsamma, men det kan ju lika gärna bero på att våldsamma ungdomar söker sig till kampsport.

Kanske är våldsbenägna mer lockade av kampsport än andra. Men det viktiga i så fall är vad kampsport gör med dem. Och där är vår erfarenhet tydlig: kampsportare lär sig att behärska sin aggression och att avstå från våld. Självklart finns undantag. Det finns alltid undantag. Men vi har genom åren sett så många exempel på denna goda effekt att vi måste betrakta den norska undersökningen med stor undran.

Vi har länge pratat om att få till stånd en motsvarande vetenskapliga undersökning i Sverige, även gjort några små försök att få igång den – men det är långt utöver våra resurser, tyvärr. Vi ser fortfarande detta som mycket angeläget och hoppas att det ska kunna bli av.

Forster och Winblad hävdar även att kampsport gör sin publik mer våldsbenägen. Det är uppenbart att de aldrig bevistat en MMA-tävling, där publiken uppträder föredömligt. Polis kan vittna om den goda ordning som alltid råder i MMA-publiken, såväl under match som runtom den. Somliga andra idrotter är inte lika lyckligt lottade...

Jag är helt övertygad om att idrott behöver granskas av forskningen. Men jag tror inte att resultaten blir klargörande om inte sådana studier jämför mellan flera olika idrotter. Dessutom behöver de jämföras med studier som begrundar idrottens nytta i form av hälsovinster, socialisering med mera.

Ingen pålitlig forskning utgår från fördömanden, i synnerhet när de som i fallet MMA görs med bristande kunskap om idrotten.

Men jag upprepar: vi behöver solid forskning om idrottens effekter och ska självklart åtgärda de brister som eventuellt framkommer.

 

Stefan Stenudd, 2015-01-13

Radiosporten har just nu en reportageserie som beskriver idrottsrörelsens vikande deltagarsiffror, speciellt vad gäller ungdomar. Igen och igen framkommer att en överdriven elitsatsning stöter bort de unga. För oss inom budo och kampsport är detta främmande.

Radiosportens reportageserie heter Bänkade barn. Den stämmer till mången eftertanke men också får det mig att minnas varför jag började träna inom vår idrotter och alltjämt gör det med samma förtjusning.

Visst har vi en elit, som gör segertåg över världen med högvis av medaljer i bagaget hem. Men grundprincipen i våra idrotter är att var och en oavsett förutsättningar siktar på att bli elit, på att bli så bra som det någonsin är möjligt.

Vi har inte mycket till gallring på vägen. Och det har lärt oss en sak, som jag ständigt påminns om som instruktör hemma på den egna klubben: man vet aldrig på förhand hur långt en person kan gå. Vilka av nybörjarna  som kan ”bli något” är höljt i dunkel, inte blott den första terminen utan de första åren. Ibland längre än så.

Forskarna är överens med oss. I synnerhet bland barn är det omöjligt att sia, men jag dristar mig till att säga att det gäller alla människor, oavsett ålder. Ingen kan sia.

I våra idrotter handlar det mycket mer om envetenhet än talang eller fysiska förutsättningar. Förmodligen är det samma sak i alla idrotter, men det lämnar jag därhän. Hos oss är det definitivt så. Därför är det fullständigt meningslöst med tidig utslagning, för då skulle vi ha missat hur många som helst av våra nuvarande stjärnor. Dessutom vore det ytterst olustigt.

I våra idrotter tränar alla tillsammans, oavsett om de är motionärer eller elit. Det slår vi vakt om, för vi vet allihop att det är en av ingredienserna som gör träningen lika ljuvlig som lärorik.

Idrottsrörelsen utanför våra led ger mig intryck av att vara alltför tävlingsbaserad. I realiteten verkar många av dem inte ge någon betydelse alls åt annat än medaljer. Ändå är det si och så med hur denna inställning leder till guld. Också detta konstaterar forskarna lätt.

Jag är ibland konfys över denna fixering vid att pressa fram en elit, som om det vore det enda idrotten i fråga handlar om. Men då kommer jag på att det kanske är precis så: många idrotter har ingen annan poäng än tävling och seger i densamma.

Man märker det på hur de tränar sina idrotter. Utan tävlingsmomentet går det inte. Många stora idrotter består av föga mer än tävlingsreglerna.

Då är det klart att de inte hittar någon annan anledning att hålla på, och snart går allt överstyr. Barn gallras hänsynslöst bort, hela lag kasseras. Bakom varje vinnare står en lång rad övergivna förlorare.

Så får det inte gå till, hur mycket medaljerna än glimmar där i fjärran.

Inom RF odlar man helst tesen att föreningsdriven idrott förlorar folk till gym och andra former som ligger utanför idrottsföreningarna. Men då är vi tillbaka till ruta ett: varför föredrar allt fler gymkort framför klubbmedlemskap? Självklart är elitsatsningarnas råa gallring en tung anledning.

I botten på den ligger en människosyn som är både omänsklig och felaktig: att somliga duger och andra inte. I våra idrotter lär vi oss att alla duger, på olika sätt, och denna spännvidd behövs för att träningen ska vara utmanande och utvecklande.

Ibland undrar jag varför jag är ordförande i ett idrottsförbund, med tanke på idrottens många avigsidor. Men i våra idrotter är det verkligen annorlunda. De är inkluderande, inte som något slags välgörenhet utan för att det ger alltihop mening och berikat innehåll. Så jag är stolt över att vara ordförande just här.

Budo och kampsport har verkligen en särställning inom idrottsrörelsen. Vi sparkar inte ut barn för att vi inbillar oss att de aldrig har medaljchans. Det gör vi inte med vuxna heller. Vi får inte för oss att hela meningen med träningen är medaljer, om än de är sköna när de kommer.

Det är blott en minoritet av våra medlemmar som över huvud taget tävlar, dessutom är alla våra medaljörer på de internationella arenorna lika införstådda med att det är berikande att träna, även när tävling inte är det allt uppslukande målet.

Våra medlemmar tävlar ytterst framgångsrikt. Men det är inte allt. Tävling är inte allt. Jag tror att det är just den insikten som leder till medaljerna. Framför allt leder det till ogrumlad glädje i den vardagliga träningen.

Stefan Stenudd, 2014-07-03

Datainspektionen har underkänt RF:s insamling av personnummer på samtliga idrottsföreningars medlemmar i IdrottOnline. Men RF insisterar. De ämnar inte bara överklaga – utan dessutom fortsätta med personnumren, trots Datainspektionens beslut.

Det är väldigt märkligt agerat av RF. Datainspektionen är styrande myndighet när det gäller datahantering av personuppgifter. Det är bara att lyda. Deras beslut är entydigt: RF föreläggs att upphöra med insamlandet av personnummer.

Datainspektionen har dessutom konstaterat att personnumren inte används vid kontroll av ansökningar om Lokalt aktivitetsstöd,som RF har använt som anledning till registreringen. Därför kan man verkligen fråga sig vad de alls ska med den uppgiften till.

Här är Datainspektionens pressmeddelande om sitt beslut: http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2014/fel-krava-personnummer-for-kontroll-av-foreningsstod/
Och här är hela beslutstexten: http://www.datainspektionen.se/Documents/beslut/2014-06-16-rf.pdf

RF menar att Datainspektionen har fått allt om bakfoten. De meddelar idag på sin hemsida att de inte bara ämnar överklaga, utan dessutom ”föra en dialog med regeringen om DI:s tolkning av förordningen om statsbidrag för idrottsverksamhet för att eventuellt få till ett förtydligande.” I klarspråk betyder det att de tänker försöka gå över Datainspektionens huvud.

De avslutar sturskt sin text med: ”Till dess att frågan är definitivt avgjord kommer RF därför inte att göra några förändringar gällande LOK-stödsregler.” De vägrar med andra ord att följa Datainspektionens beslut.

Här är RF:s text: http://iof4.idrottonline.se/Svenskidrott/Arbetsrum/IdrottOnline/Blogg/RiksidrottsforbundetoverklagarDatainspektionensbeslut/

Måhända har de tagit intryck av Radiotjänst och deras envisa hantering av frågan om licensavgifter på datorer och mobiltelefoner. Men i så fall borde RF noga begrunda hur den saken slutade.

Inte nog med att RF har ett konstigt sätt att förhålla sig till en statlig myndighets beslut. Dessutom är det i just detta fall särdeles beklämmande. Datainspektionen bevakar medborgarnas integritet gentemot alla dataregister och har bland annat att se mycket restriktivt på användandet av fullständiga personnummer, eftersom de inkräktar på den personliga integriteten – en självklar mänsklig rättighet.

När alltså Datainspektionen konstaterar att här görs ett oberättigat intrång i integriteten hos de flera miljoner medlemmar som finns i idrottsrörelsens föreningar, då borde denna idrottsrörelse skynda att reformera sina rutiner – inget annat. Detta är särskilt angeläget då RF säger sig värna om de mänskliga rättigheterna och den anslutna idrottande allmänhetens väl.

Jag tvivlar starkt på att fullständiga personnummer är nödvändiga för att göra tillfredsställande kontroller av LOK-ansökningar. Men även om så vore är inte det i sig nog för att insistera på dem. De mänskliga rättigheterna ska gälla även när de eventuellt medför olägenheter eller öppnar för visst missbruk. Man måste alltid först fråga sig om avsikten bakom intrånget i integriteten verkligen berättigar detta intrång. Det tvivlar jag ännu mer på.

SB&K har från första stund kritiserat IdrottOnlines insisterande på personnummer. Vi har också hört många oroliga och irriterade röster i våra föreningar om detta. I dialoger med RF har vi bland annat pekat på integritetsintrånget och vad Datainspektionen eventuellt må anse om saken. Det gjorde vi för döva öron.

RF hade i stället i sina instruktioner till föreningarna sagt att eventuella tillstånd från Datainspektionen är det de enskilda föreningarnas sak att söka. Nonsens! Registreringen krävs av RF, ej av föreningarna, och läggs på RF:s datorer i RF:s databassystem. Självklart är därmed ansvaret RF:s, vilket också Datainspektionen tydligt konstaterat.

I sin vägran att lyssna på Datainspektionen är RF fortsatt ute och cyklar. De får allt ta att göra en pudel. Vad jag efterlyser är dock inte blott en klädsam reträtt i denna fråga. Nu är det dags för RF att se över sin syn på den egna organisationen och dess förhållande till de demokratiska grunderna och alla miljoner medlemmar i idrottsrörelsen.

Observera att Datainspektionen påpekar att personnummer kan användas av idrottsföreningarna i andra specifika sammanhang, såsom i samband med försäkringar och tävlingslicenser. Men sådant har RF inget att göra med.

 

Stefan Stenudd, 2014-04-15

På Svenska Budo & Kampsportsförbundets stämma i mars beslöts att tema för detta års verksamhet ska vara Hälsoåret. I förbundsarbetet ska vi försöka koncentrera oss särskilt på hälsoaspekter – utifrån många olika perspektiv.

Varje idrottare vet förstås att träning befrämjar den fysiska hälsan. I våra idrotter gäller det i lika hög grad vad man kan kalla den själsliga hälsan – välmåendet och sinnesron som budo- och kampsportsutövande för med sig. Det är något vi alla ägnar oss åt för jämnan i den vardagliga träningen.

Det hindrar inte att vi kan behöva se över hur idrottandet ytterligare kan befrämja hälsan för alla aktiva, till exempel genom kostvanor men också genom att se över hur de olika momenten i träningen påverkar kropp och psyke, i synnerhet i det långa loppet. Det är inte alltid de gamla traditionerna är optimala.

Träningen i klubben lika väl som tävlingar och andra idrottsaktiviteter är även sociala. Det är vårt sätt att umgås och även det kan göras på ett mer eller mindre hälsosamt sätt. Det är välkänt inom våra led, där fair play och ömsesidig respekt är högt skattade ideal. Vi är säkert överens om att våra idrottare mestadels är goda föredömen när det gäller detta, samt om hur synnerligen viktigt det är just i våra idrotter.

Därför får vi inte bara slå oss för bröstet och slå oss till ro när det gäller så centrala principer för vår verksamhet, utan vi måste vara vaksamma på eventuella avsteg från dem och göra vad vi kan för att stävja dem – och framför allt genom att fortsätta verka för vad man kan kalla en allt bättre stämning i alla delar av verksamheten.

Anti-dopingarbetet är också en hörnsten i värnandet om hälsan. De som använder dopingklassade preparat och metoder gör det förmodligen i avsikt att öka sina prestationer, men det är inte bara osportsligt utan också synnerligen hälsovådligt, speciellt sett på lång sikt och om beteendet skulle sprida sig. Utan ett helhjärtat anti-dopingarbete vore den dystra framtiden för idrotten alltmer förgiftade och utbrända utövare.

I tanken med hälsoåret ligger också ökade ambitioner att våra idrotter även ska främja samhället utanför träningslokalerna. Vi vet vilken god kraft våra idrotter kan vara och därför är det naturligt att vi även låter andra än våra medlemmar få uppleva det. Därmed ökar ju också intresset att ansluta sig till våra föreningar.

Vi har fått bidrag från RF för att genomföra ett projekt vi kallar Drop in-kampsport, en uppsökande verksamhet i förorterna för att ungdomar där ska få pröva på våra idrotter under inspirerande och kunnig ledning. Vi är väldigt nyfikna på vad det ska leda till.

Vi har en del andra tankar också och tar gärna emot fler idéer. Vår främsta avsikt med att göra 2014 till förbundets hälsoår är att tänka lite extra på hälsoaspekterna i så gott som allt vi gör. Det kan låta självklart och borde förstås vara det, men genom att pröva detta perspektiv i form av tema får vi möjlighet att läsa av ur väl vi normalt uppfyller denna aspekt. Och det går förstås alltid att bli bättre.

Stefan Stenudd, 2014-01-06

Det finns ett talesätt i folkmun, som på flera sätt beskriver Svenska Budo & Kampsportsförbundet under 2013: En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Jag vågar påstå att våra vanor varit goda, men inte alla omvärldens vanor visavi oss.

Den mest imponerande vanan inom våra led torde vara den att skyffla hem medaljer på internationella tävlingar. År 2013 blev det totalt 69 stycken, vilket är rekord för vårt förbund. En fullständigt häpnadsväckande siffra, unik inom svensk idrottsrörelse. Och ändå är det i SB&K en vana – medaljskördar i den storleksordningen har vi haft i flera års tid.

År 2013 blev det 19 guld, 22 silver och 8 brons, visar Jonathan Brobergs sammanställning som finns på vår hemsida. Våra damer tog 37 av medaljerna och herrarna 32. Av våra idrotter var det i vanlig ordning submission wrestling som skåpade hem flest: hela 18. Ju-jutsu kom tvåa med 13, Muay Thai 9, BJJ 8 och kickboxning 6. Övriga medaljer spreds mellan iaido, jodo, kyokushin, taido, wushu och glima.

Det är en vidunderlig vana, speciellt med tanke på de små resurser våra landslag har i jämförelse såväl med andra landslag i samma idrotter som andra idrotters svenska landslag. De allra flesta av våra elitutövare bedriver sin idrott under knappa omständigheter och lyckas ändå slipa sig själva till världsnivå. Fråga mig inte hur det går till.

Inte är det på grund av den svenska idrottsrörelsens stöd. Elitstödet till våra idrotter är pinsamt lågt i jämförelse med dessa prestationer. Det är en skum matematik som utövas av RF, där idrottsförbund tilldelas pengar efter hur rika de redan är – tvärt emot vad svenskt samhälle i övrigt eftersträvar. Det blir en ond spiral för förbund med ringa sponsormedel. En besynnerlig ordning, faktiskt rent stötande.

Denna orättvisa håller dock på att bli betydelselös, eftersom RF nödgas dra ner på sina kostnader genom att regeringen inte räknar upp statsbidraget till idrotten. Därför nödgas RF avveckla de individuellt riktade elitstödsmedlen och förmodligen snart minimera eller rentav ställa in landslagsstöden.

Det gör stor skada för svensk idrott, inte alls bara i vårt förbund. Resten av världen satsar oblygt på sin idrottselit, så våra hjältar kommer alltmer på efterkälken. Förvisso går det inte att köpa medaljer, men så mycket som en rejäl satsning på elitutövare kan ge är det bra nära.

Eliten i vårt förbund har bevisat hur helhjärtat de satsar, i brant uppförsbacke, så då är det inte mer än rätt att både SB&K och RF också gör det – kanske först och främst med att klämma fram ekonomiska resurser.

Vi i SB&K ämnar dra vårt strå till stacken. På grund av ökade RF-anslag till förbundet (efter att fördelningsmodellen ändrades för några år sedan) har vi faktiskt mer centrala medel än vad vi varit vana vid under hela vår historia. En stor del av dessa ämnar vi satsa på vår kämpande elit. Vi har redan genomfört ett extra anslag till våra landslag, så att de ska kunna planera tävlingsåret 2014 på ett vettigt sätt. Och mer kommer. Vi ämnar göra det till en vana.

En beklaglig vana inom svensk idrottsrörelse är dess avoghet mot våra idrotter. Det har märkts exempelvis i att Idrottsgalan aldrig ens nominerat någon från våra led till dess priser. Aldrig. Vore det en gång så fanns ingen anledning till bestörtning, men det är inte bara två gånger – det är en gammal vana.

Inte heller finns någon enda representant för våra idrotter i den 300 personer stora Idrottsakademien, där beslut om nomineringar till Idrottsgalan bestäms.

Så vid nomineringsfasen under 2013 morrade vi om saken och fick gehör för det i media. Det blev uppenbart att journalister insatta i våra idrotter var lika konfunderade som vi. Med tanke på alla medaljer som regnat över många av våra idrotter i flera års tid är det inte bara märkligt – det är skandal.

Samma sak gäller Jerringpriset, där Radiosporten på SR väljer ut de nominerade. Det brukar vara gott över dussinet nominerade varje år – aldrig någon från våra idrotter.

Deras försvar för att ignorera vår elit avslöjade inte bara okunskap, utan också ointresse att informera sig, som om det på något sätt vore berömvärt av beslutsfattare. Betänk också att när det gäller Jerringpriset är det SR som styr, och de ska enligt sitt uppdrag vara sakliga och opartiska.

Men förändringens vind blåser. Det märks mest i de ändrade vanor som media visar gentemot våra idrotter. Fordom var det ständigt så att massmedia var blinda för våra idrottares bedrifter. Men de senaste åren har det vänt – inte bara två utan många gånger har stora massmedia uppmärksammat våra idrottare och verkar göra detta i alltmer ökad utsträckning.

Det är framför allt de tunga kanonerna Aftonbladet, Expressen och SVT som ändrat kurs. Men inte bara dessa elefanter, utan flera tidningar runtom i landet, samt en stigande skara etermedia. De bevakar numera våra idrotter både noga och alltmer insiktsfullt, i flera fall med reportrar särskilt kunniga om våra idrotter.

De som tydligast hamnat på efterkälken med detta är morgontidningarna, som är särdeles konservativa av naturen – och ovannämnda Radiosporten. Hos dem är bevakningen av våra idrotter fortfarande ganska styvmoderlig. Men det torde ändra sig, framför allt när de blir mer och mer beroende av att tjäna det mycket stora intresse hos allmänheten som våra idrotter bevisligen har.

Så trenden för 2013 har tydligt varit att delar av idrottsrörelsen håller fast vid sina gamla dåliga vanor gentemot budo och kampsport, men media befinner sig i en accelererande process av ökat intresse för våra idrotter.

Och det är ofantligt mycket viktigare att media uppmärksammar oss än att idrottsrörelsen gör det – för media förmedlar kontakten med vår publik, våra fans. Varje utövare av våra idrotter skulle säkert hålla med mig om att den kontakten är värd oändligt mycket mer än att få ta plats i idrottsrörelsens finrum.

Ändå ska vi givetvis in även där.

 

Stefan Stenudd, 2013-10-28

World Combat Games i S:t Petersburg är avslutat. Det var en härlig fest för budo och kampsport med tusentals deltagare, videostreamad över hela världen för vem vet hur många tittare? Ändå är jag övertygad om att detta bara är början.

Combat Games har bara hållits två gånger – år 2010 i Beijing och nu i S:t Petersburg. Ändå var det redan i Beijing solklart att detta är en succé. Kampsporternas utövare och publik har så mycket gemensamt tvärs över alla dessa specifika idrotter och stilar. Det är en passion som bara måste ha sitt eget superevenemang. Det får vi med Combat Games.

Vi brukar i vårt förbund kalla Combat Games ett slags OS för kampsporter. Det må möjligen irritera Olympiska Kommittén, som gärna bara tänker sig ett slags OS – men det är en relevant beskrivning. Mångfalden av idrotter som ändå har en tydlig röd tråd av samförstånd och ömsesidig respekt – detta bildar en tydligt urskiljbar storhet, som gör ett gemensamt internationellt evenemang självklart.

Och Sverige hävdar sig synnerligen väl i detta sammanhang, som ni har kunnat konstatera av rapporteringen på denna hemsida. Vi tog dessutom ett rejält kliv framåt i prestationer och medaljer denna omgång, jämfört med Beijing 2010. Det är en kurva som bådar gott för nästa World Combat Games 2015.

SportAccord, som står bakom Combat Games, tänker sig att evenemanget ska vara tvåårigt. Och det är inte alls orealistiskt. Många städer vill vara med. Ännu är det inte helt klart var spelen blir 2015, än mindre 2017. Men det väcker också frågan: varför inte ett World Combat Games, inom en inte alltför avlägsen framtid, i Stockholm? Det är både billigare och mer realistiskt än diverse andra planer i svensk idrottsrörelse.


Bild: Anna Wilder-Hjerppe kastar Ulf Hjerppe på aikidouppvisningarna vid Combat Games. Även Sten Frödin ingick i den svenska truppen, som gjorde flera uppvisningar, bland annat ett inslag med utövare från flera nationer, utformat och lett av Anna. Foto: Viktor Kazarin.

Stefan Stenudd, 2013-09-18

Regeringen har presenterat sin budgetproposition. Ingen ökning av idrottsbidragen, för fjärde året i rad. Det kostar på för idrottsrörelsen, som ändå förväntas göra samma fantastiska samhällsnytta som förr.

Statsbidraget till idrottsrörelsen har varit oförändrat sedan 2010, trots de kostnadsstegringar som statlig verksamhet – och många bidrag – automatiskt kompenseras för. Det betyder att idrotten i praktiken har ungefär 160 miljoner kronor mindre till sitt förfogande än 2010.

Riksidrottsförbundet, vår gemensamma organisation som kanaliserar statsbidraget till idrottsförbund och klubbar, har hittills undvikit att drabba dessa med nedskärningar genom att ta dem helt och hållet centralt i RF-administrationen. Men det går inte i längden, för då slutar RF att fungera som det livsnödvändiga stöd organisationen är för oss alla.

Om ingen ändring kommer blir det nödvändigt att också skära i det lokala aktivitetsstödet och idrottslyftet, som är pengar direkt till klubbarna. Även förbundsbidragen, som t.ex. SB&K är djupt beroende av, riskerar att urholkas.

Först i farozonen är elitstödet, eftersom denna speciella satsning från regeringen har upphört. Det vore ytterst olyckligt, för vi har inte bara i SB&K kunnat konstatera att dessa friska pengar gjort det möjligt för vår elit att satsa i den omfattning som helt enkelt är nödvändig för att rycka åt sig medaljer i den internationella konkurrensen. Stryps denna kassa blir det ofantligt mycket svårare för våra stjärnor att klara jobbet, utan löjligt mycket större självuppoffringar och egna kostnader än de redan – mot all rim och reson – bär.

Jag undrar om inte regeringen låter snålheten bedra visheten i denna styvmoderlighet mot idrotten. Vi är flera miljoner som tränar med själ och hjärta, dessutom är så gott som hela den svenska befolkningen engagerad i vad vi förmår såväl på medaljpallar som i alla dessa oräkneliga träningslokaler runt om i landet. Om svenska väljare får veta vad regeringen riskerar genom att svälta ut idrotten på detta vis, då lutar det inte åt omval av den.

Svensk idrott får 1,7 miljarder kronor i bidrag av staten. Det är förstås en väldig massa pengar, som man vid första anblick kunde tro borde räcka åt vad som helst. Men betänk att nästan hälften av alla svenskar är verksamma i totalt cirka 20.000 idrottsföreningar – en folkrörelse utan dess like.

Då är det inte längre fråga om en allmosa från staten för att vara bussig. Nej, det gäller att upprätthålla och gärna utveckla en verksamhet som är central för vad som gör alla våra liv meningsfulla. Sådant sätter man ingen snål prislapp på.

Dessutom är det förstås så att dessa pengar är intecknade i värdefull verksamhet. Strypning av dem innebär ofrånkomligen att delar av denna verksamhet också stryps. Om ni frågar mig så vet jag inte vad som skulle kunna skäras bort, utan att svensk idrott och därmed svenskt samhälle blir lidande.

Därför borde det vara självklart att idrottens statsbidrag får samma behandling som det mesta staten bekostar: uppräkning utefter kostnadsökningarna i samhället. Med den låga inflationen vi har i Sverige är det ingen orimlighet.

Här kan ni läsa vad RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber tycker om regeringens njugga inställning till idrotten:

http://rf.se/Nyheter/Nyheter2013/In...

 

Stefan Stenudd, 2013-05-28

Den gångna helgen höll Riksidrottsförbundet sin stämma i Luleå. Även om allt inte gick som vi ville var det ett kreativt och på många sätt lovande möte för idrottsrörelsen.
Luleå öppnade famnen med strålande sol på en himmel som var ljus dygnet runt. Kanske bidrog det till RF-stämmans goda stämning. Men det gjorde också framför allt de intressanta och genomtänkta förslag som Riksidrottsstyrelsen tagit med dit, samt den konstruktiva atmosfär dessa födde fram bland stämmodeltagarna.

Jag tänker i synnerhet på presentationen av en strategi för framtidens idrottsföreningar, en tänkvärd text som genomsyrades av ödmjukhet, självkritik och ett rejält försök att finna nya lösningar.
 
Idrottsrörelsen har något av en kris, eftersom antalet medlemmar i de totalt 20.000 föreningarna minskar i de flesta idrotterna – fast idrottandet hos allmänheten ökar. Det gäller i särskilt hög grad ungdomar. Nya former av motion, framför allt gym, gör att fler och fler tränar utanför idrottsföreningarna.
 
Så idrottsrörelsen behöver reformera sin verksamhet för att göra den långsiktigt attraktivare för i synnerhet ungdomar. Även vuxna. Det hänger ihop, helt enkelt eftersom unga vill bli vuxna och därför för varje år lockas alltmer av vad vuxna lockas av.
 
De senaste decennierna har idrottsföreningarna koncentrerat sig mest på barnverksamhet. För tonåringar och vuxna har det mestadels blott handlat om elitträning, vilket inte passar alla. Det är hög tid för idrottsrörelsen att tänka om, annars kan denna gigantiska folkrörelse sakta tyna bort.
 
Vi har inte detta problem i våra idrotter. Kampsport fortsätter att locka såväl ungdomar som vuxna i markant högre grad än vad som gäller för andra idrotter. Det berättade jag förstås för RF-stämman, och redogjorde för några av de aspekter som jag tror förklarar att vi utgör ett så uppmuntrande undantag:
 
På våra klubbar är tävling långt ifrån dominerande. Många tränar för hälsans, gemenskapens och den personliga utvecklingens skull – dessutom med stigande utbyte av träningen ju mer åren går. Därför tränar elit och motionärer mestadels tillsammans i en miljö som kunnigt anpassar träningen efter vars och ens förutsättningar och behov. Man kan verkligen hålla på med våra idrotter hela livet, utan att känna att man blir alltmer perifer i verksamheten.
 
Ja, det där kan ni också, men för många på RF-stämman var det förbryllande nyheter.
 
Där togs ett beslut som är i mycket god riktning för medlemsutvecklingen: LOK-stödets övre åldersgräns ökades från 20 till 25.
 
Vårt förbund har varit med och tryckt på för att få det till stånd, eftersom vi är övertygade om att det gynnar idrotten på flera sätt. Det har varit en märklig signal att bidrag upphör för idrottande så fort man blir vuxen, som om man då borde gå över till att enbart träna i soffan framför TV:n. Vår ståndpunkt är egentligen att LOK-stödet borde omfatta alla åldrar – men en sak i taget.
 
Allt gick inte som vi ville, trots solen och den positiva stämningen. Vi hade lämnat in två motioner till RF-stämman. Den ena handlade om att stämman borde få se en budget för att kunna göra en noga bedömning av  hur det årliga statsbidraget om 1,7 miljarder bör fördelas. Riksidrottsstyrelsen tillmötesgick vårt krav genom en utförligare redogörelse för utgiftsposterna än tidigare stämmor, så vi lät oss nöja med det. Dock kom vi ingen vart med den för vårt förbunds verksamhet viktigaste motionen – den om kyokushin.
 
Som ni säkert allihop vet har vår idrott kyokushin inget SM, på grund av en konflikt med Svenska Karateförbundet om idrottens hemvist. Det drabbar nästan 3.000 utövare av kyokushin, vilket är fullständigt oacceptabelt. Riksidrottsstyrelsen har vägrat att fatta beslut i frågan. De menar att vi ska hitta en förhandlingslösning med karaten, vilket inte har varit möjligt. Därför motionerade vi till RF-stämman om att den skulle besluta i frågan.
 
Detta avslog RF-stämman, trots att vi försökte förklara situationen och hur den drabbar våra utövare. Michael Söderkvist, en av kyokushins främsta och mest långtida utövare, var på plats för att reda ut begreppen. Vår förbundsjurist Daniel Norrgård kompletterade med fakta om stödet för vår sak i RF:s stadgar. Även jag betonade grunden för vårt krav, samt nödvändigheten av att få problemet löst för våra många kyokushinutövare.
 
För Karateförbundet talade Michael Bergman, som länge hanterat denna fråga hos dem. Det ska sägas att han argumenterade sansat för deras syn på saken, som är att kyokushin egentligen borde tillhöra deras förbund – något som både SB&K (sedan vårt enhälliga stämmobeslut 2009) och vårt Kyokushinförbund avfärdar.
 
Jag kan motvilligt förstå att stämmodeltagarna slog saken ifrån sig. De har svårt nog att hålla isär de många kampsporterna, så dessa distinktioner var dem nog smått övermäktiga. Vi var inte förvånade när vår motion avslogs, men vi hade ändå varit nödgade att pröva detta steg.
 
Det betyder inte att vi ger upp. Våra kyokushinutövare har rätt till ett SM, så det är bara att fortsätta kämpa. Nu får vi försöka hitta en lösning på egen hand, vilket RF-stämman med sitt beslut kan sägas ha givit oss klartecken för.
 

Stefan Stenudd, 2013-04-29

Sven Yngve Gyllsjö har lämnat oss, vid en ålder av 72 år. De flesta av dessa år ägnade han i hög grad åt att hjälpa till att bära svensk aikido framåt – med en lojalitet som bara överträffades av hans ödmjukhet. Det är en alltför sällsynt kombination av kvaliteter.

Sven Yngve hörde till det lilla gänget pionjärer i svensk budo, som tränade med Gerhard Gosen i slutet på 1950-talet – därmed var han med när aikido gjorde sin stapplande entré i vårt land.

Några år senare blev han ordförande i vår äldsta aikidoklubb, Stockholm Aikikai, och några år efter det ordförande för den svenska aikidon – ett uppdrag som han behöll i 17 år, vilket är ett svårslaget rekord. Ändå ställde han en tid därefter upp igen ett år när det var lite tumult i den svenska aikido, vilket i och för sig inte betyder särskilt höga vågor i denna fridsamma kampkonst.

Alla åren som aikidoordförande var han därmed även ledamot i Budoförbundets huvudstyrelse, ett forum som tidvis kunde vara både jobbigare och stormigare. Men Sven Yngve var en sansad man som bevarade sitt lugn och stämde till eftertanke, hur hett det än kunde gå till. På sitt diskreta sätt förmådde han ofta gjuta en del olja på vågorna.

Jag lärde känna honom i början på 1970-talet, när jag var ung novis i aikidon. Faktiskt slumpade det sig så att när han valdes till ordförande 1973 tillsattes vakansen han därmed lämnade efter sig i valberedningen av mig. Det hade jag i och för sig alldeles glömt bort, tills jag råkade se det i ett protokoll långt senare. Men svensk aikido var inte särskilt omfattande på den tiden, så vi lärde kvickt känna varandra.

Hans styre var inte så lite taoistiskt. Han aktade sig för att röra om i grytan mer än nödvändigt och förstod långt i förväg vilka komplikationer som synbart ovidkommande beslut kunde få. Kanske var han typexemplet på en forna tiders ämbetsman.

Hans yrkeskarriär var på Posten, innan detta statliga verk ens börjat tänka modernisering. Det var verkligen ett annat Sverige, där infrastrukturen sågs som det viktigaste uppdraget för alla ansvariga. Så ock i lilla aikidon, där Sven Yngve med sin tålmodighet hade att hantera bland annat de två japanska instruktörer som var övertygade om att de oavsett demokratiska turer var de enda skickade att bestämma. Det blev oftast som han ville, vad de än ansåg om saken.

En bit in på 80-talet hamnade jag i Sven Yngves aikidostyrelse och vi blev snabbt något av ett radarpar – fast vi var så väldigt olika. Jag var impulsiv och otålig, något som han fördrog med ett tålamod slipat av lång erfarenhet. Vi hade även olika dygnsrytm. Med sitt jobb på Posten var Sven Yngve uppe i ottan, medan jag sällan var helt vaken förrän han fått sin lunch.

Det var näst intill så att han gick upp när jag brukade gå och lägga mig. Vi kom på att det betydde att vi hade täckning dygnet runt, så vi roade oss ibland med att turas om att ringa folk som krånglade på den för dem mest oländiga tiden.

Jag blev för varje år i vårt teamwork alltmer imponerad av Sven Yngves insiktsfulla sätt att sköta sitt förtroendeuppdrag. Han verkade för beständighet och det var inte mycket som kunde få hans båt att gunga. Det gällde även den internationella representationen, där hans stadiga lugn inte sällan frustrerade dignitärer med andra temperament.

Han var en kämpe också, Sven Yngve. Även när hans syn gradvis blev allt sämre fortsatte han troget att komma på våra årsmöten och andra evenemang, såväl inom aikidon som SB&K, alltid med samma okuvligt goda humör och skämtsamheterna till hands. Det blir en stor lucka efter honom.

Kommentarer

Annonser

Arkiv