Blogg: Stefan Stenudd

Stefan Stenudd, 2014-07-02

Datainspektionen har underkänt RF:s insamling av personnummer på samtliga idrottsföreningars medlemmar i IdrottOnline. Men RF insisterar. De ämnar inte bara överklaga – utan dessutom fortsätta med personnumren, trots Datainspektionens beslut.

Det är väldigt märkligt agerat av RF. Datainspektionen är styrande myndighet när det gäller datahantering av personuppgifter. Det är bara att lyda. Deras beslut är entydigt: RF föreläggs att upphöra med insamlandet av personnummer.

Datainspektionen har dessutom konstaterat att personnumren inte används vid kontroll av ansökningar om Lokalt aktivitetsstöd,som RF har använt som anledning till registreringen. Därför kan man verkligen fråga sig vad de alls ska med den uppgiften till.

Här är Datainspektionens pressmeddelande om sitt beslut: http://www.datainspektionen.se/press/nyheter/2014/fel-krava-personnummer-for-kontroll-av-foreningsstod/
Och här är hela beslutstexten: http://www.datainspektionen.se/Documents/beslut/2014-06-16-rf.pdf

RF menar att Datainspektionen har fått allt om bakfoten. De meddelar idag på sin hemsida att de inte bara ämnar överklaga, utan dessutom ”föra en dialog med regeringen om DI:s tolkning av förordningen om statsbidrag för idrottsverksamhet för att eventuellt få till ett förtydligande.” I klarspråk betyder det att de tänker försöka gå över Datainspektionens huvud.

De avslutar sturskt sin text med: ”Till dess att frågan är definitivt avgjord kommer RF därför inte att göra några förändringar gällande LOK-stödsregler.” De vägrar med andra ord att följa Datainspektionens beslut.

Här är RF:s text: http://iof4.idrottonline.se/Svenskidrott/Arbetsrum/IdrottOnline/Blogg/RiksidrottsforbundetoverklagarDatainspektionensbeslut/

Måhända har de tagit intryck av Radiotjänst och deras envisa hantering av frågan om licensavgifter på datorer och mobiltelefoner. Men i så fall borde RF noga begrunda hur den saken slutade.

Inte nog med att RF har ett konstigt sätt att förhålla sig till en statlig myndighets beslut. Dessutom är det i just detta fall särdeles beklämmande. Datainspektionen bevakar medborgarnas integritet gentemot alla dataregister och har bland annat att se mycket restriktivt på användandet av fullständiga personnummer, eftersom de inkräktar på den personliga integriteten – en självklar mänsklig rättighet.

När alltså Datainspektionen konstaterar att här görs ett oberättigat intrång i integriteten hos de flera miljoner medlemmar som finns i idrottsrörelsens föreningar, då borde denna idrottsrörelse skynda att reformera sina rutiner – inget annat. Detta är särskilt angeläget då RF säger sig värna om de mänskliga rättigheterna och den anslutna idrottande allmänhetens väl.

Jag tvivlar starkt på att fullständiga personnummer är nödvändiga för att göra tillfredsställande kontroller av LOK-ansökningar. Men även om så vore är inte det i sig nog för att insistera på dem. De mänskliga rättigheterna ska gälla även när de eventuellt medför olägenheter eller öppnar för visst missbruk. Man måste alltid först fråga sig om avsikten bakom intrånget i integriteten verkligen berättigar detta intrång. Det tvivlar jag ännu mer på.

SB&K har från första stund kritiserat IdrottOnlines insisterande på personnummer. Vi har också hört många oroliga och irriterade röster i våra föreningar om detta. I dialoger med RF har vi bland annat pekat på integritetsintrånget och vad Datainspektionen eventuellt må anse om saken. Det gjorde vi för döva öron.

RF hade i stället i sina instruktioner till föreningarna sagt att eventuella tillstånd från Datainspektionen är det de enskilda föreningarnas sak att söka. Nonsens! Registreringen krävs av RF, ej av föreningarna, och läggs på RF:s datorer i RF:s databassystem. Självklart är därmed ansvaret RF:s, vilket också Datainspektionen tydligt konstaterat.

I sin vägran att lyssna på Datainspektionen är RF fortsatt ute och cyklar. De får allt ta att göra en pudel. Vad jag efterlyser är dock inte blott en klädsam reträtt i denna fråga. Nu är det dags för RF att se över sin syn på den egna organisationen och dess förhållande till de demokratiska grunderna och alla miljoner medlemmar i idrottsrörelsen.

Observera att Datainspektionen påpekar att personnummer kan användas av idrottsföreningarna i andra specifika sammanhang, såsom i samband med försäkringar och tävlingslicenser. Men sådant har RF inget att göra med.

 

Stefan Stenudd, 2014-04-15

På Svenska Budo & Kampsportsförbundets stämma i mars beslöts att tema för detta års verksamhet ska vara Hälsoåret. I förbundsarbetet ska vi försöka koncentrera oss särskilt på hälsoaspekter – utifrån många olika perspektiv.

Varje idrottare vet förstås att träning befrämjar den fysiska hälsan. I våra idrotter gäller det i lika hög grad vad man kan kalla den själsliga hälsan – välmåendet och sinnesron som budo- och kampsportsutövande för med sig. Det är något vi alla ägnar oss åt för jämnan i den vardagliga träningen.

Det hindrar inte att vi kan behöva se över hur idrottandet ytterligare kan befrämja hälsan för alla aktiva, till exempel genom kostvanor men också genom att se över hur de olika momenten i träningen påverkar kropp och psyke, i synnerhet i det långa loppet. Det är inte alltid de gamla traditionerna är optimala.

Träningen i klubben lika väl som tävlingar och andra idrottsaktiviteter är även sociala. Det är vårt sätt att umgås och även det kan göras på ett mer eller mindre hälsosamt sätt. Det är välkänt inom våra led, där fair play och ömsesidig respekt är högt skattade ideal. Vi är säkert överens om att våra idrottare mestadels är goda föredömen när det gäller detta, samt om hur synnerligen viktigt det är just i våra idrotter.

Därför får vi inte bara slå oss för bröstet och slå oss till ro när det gäller så centrala principer för vår verksamhet, utan vi måste vara vaksamma på eventuella avsteg från dem och göra vad vi kan för att stävja dem – och framför allt genom att fortsätta verka för vad man kan kalla en allt bättre stämning i alla delar av verksamheten.

Anti-dopingarbetet är också en hörnsten i värnandet om hälsan. De som använder dopingklassade preparat och metoder gör det förmodligen i avsikt att öka sina prestationer, men det är inte bara osportsligt utan också synnerligen hälsovådligt, speciellt sett på lång sikt och om beteendet skulle sprida sig. Utan ett helhjärtat anti-dopingarbete vore den dystra framtiden för idrotten alltmer förgiftade och utbrända utövare.

I tanken med hälsoåret ligger också ökade ambitioner att våra idrotter även ska främja samhället utanför träningslokalerna. Vi vet vilken god kraft våra idrotter kan vara och därför är det naturligt att vi även låter andra än våra medlemmar få uppleva det. Därmed ökar ju också intresset att ansluta sig till våra föreningar.

Vi har fått bidrag från RF för att genomföra ett projekt vi kallar Drop in-kampsport, en uppsökande verksamhet i förorterna för att ungdomar där ska få pröva på våra idrotter under inspirerande och kunnig ledning. Vi är väldigt nyfikna på vad det ska leda till.

Vi har en del andra tankar också och tar gärna emot fler idéer. Vår främsta avsikt med att göra 2014 till förbundets hälsoår är att tänka lite extra på hälsoaspekterna i så gott som allt vi gör. Det kan låta självklart och borde förstås vara det, men genom att pröva detta perspektiv i form av tema får vi möjlighet att läsa av ur väl vi normalt uppfyller denna aspekt. Och det går förstås alltid att bli bättre.

Stefan Stenudd, 2014-01-06

Det finns ett talesätt i folkmun, som på flera sätt beskriver Svenska Budo & Kampsportsförbundet under 2013: En gång är ingen gång, två gånger är en vana. Jag vågar påstå att våra vanor varit goda, men inte alla omvärldens vanor visavi oss.

Den mest imponerande vanan inom våra led torde vara den att skyffla hem medaljer på internationella tävlingar. År 2013 blev det totalt 69 stycken, vilket är rekord för vårt förbund. En fullständigt häpnadsväckande siffra, unik inom svensk idrottsrörelse. Och ändå är det i SB&K en vana – medaljskördar i den storleksordningen har vi haft i flera års tid.

År 2013 blev det 19 guld, 22 silver och 8 brons, visar Jonathan Brobergs sammanställning som finns på vår hemsida. Våra damer tog 37 av medaljerna och herrarna 32. Av våra idrotter var det i vanlig ordning submission wrestling som skåpade hem flest: hela 18. Ju-jutsu kom tvåa med 13, Muay Thai 9, BJJ 8 och kickboxning 6. Övriga medaljer spreds mellan iaido, jodo, kyokushin, taido, wushu och glima.

Det är en vidunderlig vana, speciellt med tanke på de små resurser våra landslag har i jämförelse såväl med andra landslag i samma idrotter som andra idrotters svenska landslag. De allra flesta av våra elitutövare bedriver sin idrott under knappa omständigheter och lyckas ändå slipa sig själva till världsnivå. Fråga mig inte hur det går till.

Inte är det på grund av den svenska idrottsrörelsens stöd. Elitstödet till våra idrotter är pinsamt lågt i jämförelse med dessa prestationer. Det är en skum matematik som utövas av RF, där idrottsförbund tilldelas pengar efter hur rika de redan är – tvärt emot vad svenskt samhälle i övrigt eftersträvar. Det blir en ond spiral för förbund med ringa sponsormedel. En besynnerlig ordning, faktiskt rent stötande.

Denna orättvisa håller dock på att bli betydelselös, eftersom RF nödgas dra ner på sina kostnader genom att regeringen inte räknar upp statsbidraget till idrotten. Därför nödgas RF avveckla de individuellt riktade elitstödsmedlen och förmodligen snart minimera eller rentav ställa in landslagsstöden.

Det gör stor skada för svensk idrott, inte alls bara i vårt förbund. Resten av världen satsar oblygt på sin idrottselit, så våra hjältar kommer alltmer på efterkälken. Förvisso går det inte att köpa medaljer, men så mycket som en rejäl satsning på elitutövare kan ge är det bra nära.

Eliten i vårt förbund har bevisat hur helhjärtat de satsar, i brant uppförsbacke, så då är det inte mer än rätt att både SB&K och RF också gör det – kanske först och främst med att klämma fram ekonomiska resurser.

Vi i SB&K ämnar dra vårt strå till stacken. På grund av ökade RF-anslag till förbundet (efter att fördelningsmodellen ändrades för några år sedan) har vi faktiskt mer centrala medel än vad vi varit vana vid under hela vår historia. En stor del av dessa ämnar vi satsa på vår kämpande elit. Vi har redan genomfört ett extra anslag till våra landslag, så att de ska kunna planera tävlingsåret 2014 på ett vettigt sätt. Och mer kommer. Vi ämnar göra det till en vana.

En beklaglig vana inom svensk idrottsrörelse är dess avoghet mot våra idrotter. Det har märkts exempelvis i att Idrottsgalan aldrig ens nominerat någon från våra led till dess priser. Aldrig. Vore det en gång så fanns ingen anledning till bestörtning, men det är inte bara två gånger – det är en gammal vana.

Inte heller finns någon enda representant för våra idrotter i den 300 personer stora Idrottsakademien, där beslut om nomineringar till Idrottsgalan bestäms.

Så vid nomineringsfasen under 2013 morrade vi om saken och fick gehör för det i media. Det blev uppenbart att journalister insatta i våra idrotter var lika konfunderade som vi. Med tanke på alla medaljer som regnat över många av våra idrotter i flera års tid är det inte bara märkligt – det är skandal.

Samma sak gäller Jerringpriset, där Radiosporten på SR väljer ut de nominerade. Det brukar vara gott över dussinet nominerade varje år – aldrig någon från våra idrotter.

Deras försvar för att ignorera vår elit avslöjade inte bara okunskap, utan också ointresse att informera sig, som om det på något sätt vore berömvärt av beslutsfattare. Betänk också att när det gäller Jerringpriset är det SR som styr, och de ska enligt sitt uppdrag vara sakliga och opartiska.

Men förändringens vind blåser. Det märks mest i de ändrade vanor som media visar gentemot våra idrotter. Fordom var det ständigt så att massmedia var blinda för våra idrottares bedrifter. Men de senaste åren har det vänt – inte bara två utan många gånger har stora massmedia uppmärksammat våra idrottare och verkar göra detta i alltmer ökad utsträckning.

Det är framför allt de tunga kanonerna Aftonbladet, Expressen och SVT som ändrat kurs. Men inte bara dessa elefanter, utan flera tidningar runtom i landet, samt en stigande skara etermedia. De bevakar numera våra idrotter både noga och alltmer insiktsfullt, i flera fall med reportrar särskilt kunniga om våra idrotter.

De som tydligast hamnat på efterkälken med detta är morgontidningarna, som är särdeles konservativa av naturen – och ovannämnda Radiosporten. Hos dem är bevakningen av våra idrotter fortfarande ganska styvmoderlig. Men det torde ändra sig, framför allt när de blir mer och mer beroende av att tjäna det mycket stora intresse hos allmänheten som våra idrotter bevisligen har.

Så trenden för 2013 har tydligt varit att delar av idrottsrörelsen håller fast vid sina gamla dåliga vanor gentemot budo och kampsport, men media befinner sig i en accelererande process av ökat intresse för våra idrotter.

Och det är ofantligt mycket viktigare att media uppmärksammar oss än att idrottsrörelsen gör det – för media förmedlar kontakten med vår publik, våra fans. Varje utövare av våra idrotter skulle säkert hålla med mig om att den kontakten är värd oändligt mycket mer än att få ta plats i idrottsrörelsens finrum.

Ändå ska vi givetvis in även där.

 

Stefan Stenudd, 2013-10-28

World Combat Games i S:t Petersburg är avslutat. Det var en härlig fest för budo och kampsport med tusentals deltagare, videostreamad över hela världen för vem vet hur många tittare? Ändå är jag övertygad om att detta bara är början.

Combat Games har bara hållits två gånger – år 2010 i Beijing och nu i S:t Petersburg. Ändå var det redan i Beijing solklart att detta är en succé. Kampsporternas utövare och publik har så mycket gemensamt tvärs över alla dessa specifika idrotter och stilar. Det är en passion som bara måste ha sitt eget superevenemang. Det får vi med Combat Games.

Vi brukar i vårt förbund kalla Combat Games ett slags OS för kampsporter. Det må möjligen irritera Olympiska Kommittén, som gärna bara tänker sig ett slags OS – men det är en relevant beskrivning. Mångfalden av idrotter som ändå har en tydlig röd tråd av samförstånd och ömsesidig respekt – detta bildar en tydligt urskiljbar storhet, som gör ett gemensamt internationellt evenemang självklart.

Och Sverige hävdar sig synnerligen väl i detta sammanhang, som ni har kunnat konstatera av rapporteringen på denna hemsida. Vi tog dessutom ett rejält kliv framåt i prestationer och medaljer denna omgång, jämfört med Beijing 2010. Det är en kurva som bådar gott för nästa World Combat Games 2015.

SportAccord, som står bakom Combat Games, tänker sig att evenemanget ska vara tvåårigt. Och det är inte alls orealistiskt. Många städer vill vara med. Ännu är det inte helt klart var spelen blir 2015, än mindre 2017. Men det väcker också frågan: varför inte ett World Combat Games, inom en inte alltför avlägsen framtid, i Stockholm? Det är både billigare och mer realistiskt än diverse andra planer i svensk idrottsrörelse.


Bild: Anna Wilder-Hjerppe kastar Ulf Hjerppe på aikidouppvisningarna vid Combat Games. Även Sten Frödin ingick i den svenska truppen, som gjorde flera uppvisningar, bland annat ett inslag med utövare från flera nationer, utformat och lett av Anna. Foto: Viktor Kazarin.

Stefan Stenudd, 2013-09-18

Regeringen har presenterat sin budgetproposition. Ingen ökning av idrottsbidragen, för fjärde året i rad. Det kostar på för idrottsrörelsen, som ändå förväntas göra samma fantastiska samhällsnytta som förr.

Statsbidraget till idrottsrörelsen har varit oförändrat sedan 2010, trots de kostnadsstegringar som statlig verksamhet – och många bidrag – automatiskt kompenseras för. Det betyder att idrotten i praktiken har ungefär 160 miljoner kronor mindre till sitt förfogande än 2010.

Riksidrottsförbundet, vår gemensamma organisation som kanaliserar statsbidraget till idrottsförbund och klubbar, har hittills undvikit att drabba dessa med nedskärningar genom att ta dem helt och hållet centralt i RF-administrationen. Men det går inte i längden, för då slutar RF att fungera som det livsnödvändiga stöd organisationen är för oss alla.

Om ingen ändring kommer blir det nödvändigt att också skära i det lokala aktivitetsstödet och idrottslyftet, som är pengar direkt till klubbarna. Även förbundsbidragen, som t.ex. SB&K är djupt beroende av, riskerar att urholkas.

Först i farozonen är elitstödet, eftersom denna speciella satsning från regeringen har upphört. Det vore ytterst olyckligt, för vi har inte bara i SB&K kunnat konstatera att dessa friska pengar gjort det möjligt för vår elit att satsa i den omfattning som helt enkelt är nödvändig för att rycka åt sig medaljer i den internationella konkurrensen. Stryps denna kassa blir det ofantligt mycket svårare för våra stjärnor att klara jobbet, utan löjligt mycket större självuppoffringar och egna kostnader än de redan – mot all rim och reson – bär.

Jag undrar om inte regeringen låter snålheten bedra visheten i denna styvmoderlighet mot idrotten. Vi är flera miljoner som tränar med själ och hjärta, dessutom är så gott som hela den svenska befolkningen engagerad i vad vi förmår såväl på medaljpallar som i alla dessa oräkneliga träningslokaler runt om i landet. Om svenska väljare får veta vad regeringen riskerar genom att svälta ut idrotten på detta vis, då lutar det inte åt omval av den.

Svensk idrott får 1,7 miljarder kronor i bidrag av staten. Det är förstås en väldig massa pengar, som man vid första anblick kunde tro borde räcka åt vad som helst. Men betänk att nästan hälften av alla svenskar är verksamma i totalt cirka 20.000 idrottsföreningar – en folkrörelse utan dess like.

Då är det inte längre fråga om en allmosa från staten för att vara bussig. Nej, det gäller att upprätthålla och gärna utveckla en verksamhet som är central för vad som gör alla våra liv meningsfulla. Sådant sätter man ingen snål prislapp på.

Dessutom är det förstås så att dessa pengar är intecknade i värdefull verksamhet. Strypning av dem innebär ofrånkomligen att delar av denna verksamhet också stryps. Om ni frågar mig så vet jag inte vad som skulle kunna skäras bort, utan att svensk idrott och därmed svenskt samhälle blir lidande.

Därför borde det vara självklart att idrottens statsbidrag får samma behandling som det mesta staten bekostar: uppräkning utefter kostnadsökningarna i samhället. Med den låga inflationen vi har i Sverige är det ingen orimlighet.

Här kan ni läsa vad RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber tycker om regeringens njugga inställning till idrotten:

http://rf.se/Nyheter/Nyheter2013/In...

 

Stefan Stenudd, 2013-05-28

Den gångna helgen höll Riksidrottsförbundet sin stämma i Luleå. Även om allt inte gick som vi ville var det ett kreativt och på många sätt lovande möte för idrottsrörelsen.
Luleå öppnade famnen med strålande sol på en himmel som var ljus dygnet runt. Kanske bidrog det till RF-stämmans goda stämning. Men det gjorde också framför allt de intressanta och genomtänkta förslag som Riksidrottsstyrelsen tagit med dit, samt den konstruktiva atmosfär dessa födde fram bland stämmodeltagarna.

Jag tänker i synnerhet på presentationen av en strategi för framtidens idrottsföreningar, en tänkvärd text som genomsyrades av ödmjukhet, självkritik och ett rejält försök att finna nya lösningar.
 
Idrottsrörelsen har något av en kris, eftersom antalet medlemmar i de totalt 20.000 föreningarna minskar i de flesta idrotterna – fast idrottandet hos allmänheten ökar. Det gäller i särskilt hög grad ungdomar. Nya former av motion, framför allt gym, gör att fler och fler tränar utanför idrottsföreningarna.
 
Så idrottsrörelsen behöver reformera sin verksamhet för att göra den långsiktigt attraktivare för i synnerhet ungdomar. Även vuxna. Det hänger ihop, helt enkelt eftersom unga vill bli vuxna och därför för varje år lockas alltmer av vad vuxna lockas av.
 
De senaste decennierna har idrottsföreningarna koncentrerat sig mest på barnverksamhet. För tonåringar och vuxna har det mestadels blott handlat om elitträning, vilket inte passar alla. Det är hög tid för idrottsrörelsen att tänka om, annars kan denna gigantiska folkrörelse sakta tyna bort.
 
Vi har inte detta problem i våra idrotter. Kampsport fortsätter att locka såväl ungdomar som vuxna i markant högre grad än vad som gäller för andra idrotter. Det berättade jag förstås för RF-stämman, och redogjorde för några av de aspekter som jag tror förklarar att vi utgör ett så uppmuntrande undantag:
 
På våra klubbar är tävling långt ifrån dominerande. Många tränar för hälsans, gemenskapens och den personliga utvecklingens skull – dessutom med stigande utbyte av träningen ju mer åren går. Därför tränar elit och motionärer mestadels tillsammans i en miljö som kunnigt anpassar träningen efter vars och ens förutsättningar och behov. Man kan verkligen hålla på med våra idrotter hela livet, utan att känna att man blir alltmer perifer i verksamheten.
 
Ja, det där kan ni också, men för många på RF-stämman var det förbryllande nyheter.
 
Där togs ett beslut som är i mycket god riktning för medlemsutvecklingen: LOK-stödets övre åldersgräns ökades från 20 till 25.
 
Vårt förbund har varit med och tryckt på för att få det till stånd, eftersom vi är övertygade om att det gynnar idrotten på flera sätt. Det har varit en märklig signal att bidrag upphör för idrottande så fort man blir vuxen, som om man då borde gå över till att enbart träna i soffan framför TV:n. Vår ståndpunkt är egentligen att LOK-stödet borde omfatta alla åldrar – men en sak i taget.
 
Allt gick inte som vi ville, trots solen och den positiva stämningen. Vi hade lämnat in två motioner till RF-stämman. Den ena handlade om att stämman borde få se en budget för att kunna göra en noga bedömning av  hur det årliga statsbidraget om 1,7 miljarder bör fördelas. Riksidrottsstyrelsen tillmötesgick vårt krav genom en utförligare redogörelse för utgiftsposterna än tidigare stämmor, så vi lät oss nöja med det. Dock kom vi ingen vart med den för vårt förbunds verksamhet viktigaste motionen – den om kyokushin.
 
Som ni säkert allihop vet har vår idrott kyokushin inget SM, på grund av en konflikt med Svenska Karateförbundet om idrottens hemvist. Det drabbar nästan 3.000 utövare av kyokushin, vilket är fullständigt oacceptabelt. Riksidrottsstyrelsen har vägrat att fatta beslut i frågan. De menar att vi ska hitta en förhandlingslösning med karaten, vilket inte har varit möjligt. Därför motionerade vi till RF-stämman om att den skulle besluta i frågan.
 
Detta avslog RF-stämman, trots att vi försökte förklara situationen och hur den drabbar våra utövare. Michael Söderkvist, en av kyokushins främsta och mest långtida utövare, var på plats för att reda ut begreppen. Vår förbundsjurist Daniel Norrgård kompletterade med fakta om stödet för vår sak i RF:s stadgar. Även jag betonade grunden för vårt krav, samt nödvändigheten av att få problemet löst för våra många kyokushinutövare.
 
För Karateförbundet talade Michael Bergman, som länge hanterat denna fråga hos dem. Det ska sägas att han argumenterade sansat för deras syn på saken, som är att kyokushin egentligen borde tillhöra deras förbund – något som både SB&K (sedan vårt enhälliga stämmobeslut 2009) och vårt Kyokushinförbund avfärdar.
 
Jag kan motvilligt förstå att stämmodeltagarna slog saken ifrån sig. De har svårt nog att hålla isär de många kampsporterna, så dessa distinktioner var dem nog smått övermäktiga. Vi var inte förvånade när vår motion avslogs, men vi hade ändå varit nödgade att pröva detta steg.
 
Det betyder inte att vi ger upp. Våra kyokushinutövare har rätt till ett SM, så det är bara att fortsätta kämpa. Nu får vi försöka hitta en lösning på egen hand, vilket RF-stämman med sitt beslut kan sägas ha givit oss klartecken för.
 

Stefan Stenudd, 2013-04-29

Sven Yngve Gyllsjö har lämnat oss, vid en ålder av 72 år. De flesta av dessa år ägnade han i hög grad åt att hjälpa till att bära svensk aikido framåt – med en lojalitet som bara överträffades av hans ödmjukhet. Det är en alltför sällsynt kombination av kvaliteter.

Sven Yngve hörde till det lilla gänget pionjärer i svensk budo, som tränade med Gerhard Gosen i slutet på 1950-talet – därmed var han med när aikido gjorde sin stapplande entré i vårt land.

Några år senare blev han ordförande i vår äldsta aikidoklubb, Stockholm Aikikai, och några år efter det ordförande för den svenska aikidon – ett uppdrag som han behöll i 17 år, vilket är ett svårslaget rekord. Ändå ställde han en tid därefter upp igen ett år när det var lite tumult i den svenska aikido, vilket i och för sig inte betyder särskilt höga vågor i denna fridsamma kampkonst.

Alla åren som aikidoordförande var han därmed även ledamot i Budoförbundets huvudstyrelse, ett forum som tidvis kunde vara både jobbigare och stormigare. Men Sven Yngve var en sansad man som bevarade sitt lugn och stämde till eftertanke, hur hett det än kunde gå till. På sitt diskreta sätt förmådde han ofta gjuta en del olja på vågorna.

Jag lärde känna honom i början på 1970-talet, när jag var ung novis i aikidon. Faktiskt slumpade det sig så att när han valdes till ordförande 1973 tillsattes vakansen han därmed lämnade efter sig i valberedningen av mig. Det hade jag i och för sig alldeles glömt bort, tills jag råkade se det i ett protokoll långt senare. Men svensk aikido var inte särskilt omfattande på den tiden, så vi lärde kvickt känna varandra.

Hans styre var inte så lite taoistiskt. Han aktade sig för att röra om i grytan mer än nödvändigt och förstod långt i förväg vilka komplikationer som synbart ovidkommande beslut kunde få. Kanske var han typexemplet på en forna tiders ämbetsman.

Hans yrkeskarriär var på Posten, innan detta statliga verk ens börjat tänka modernisering. Det var verkligen ett annat Sverige, där infrastrukturen sågs som det viktigaste uppdraget för alla ansvariga. Så ock i lilla aikidon, där Sven Yngve med sin tålmodighet hade att hantera bland annat de två japanska instruktörer som var övertygade om att de oavsett demokratiska turer var de enda skickade att bestämma. Det blev oftast som han ville, vad de än ansåg om saken.

En bit in på 80-talet hamnade jag i Sven Yngves aikidostyrelse och vi blev snabbt något av ett radarpar – fast vi var så väldigt olika. Jag var impulsiv och otålig, något som han fördrog med ett tålamod slipat av lång erfarenhet. Vi hade även olika dygnsrytm. Med sitt jobb på Posten var Sven Yngve uppe i ottan, medan jag sällan var helt vaken förrän han fått sin lunch.

Det var näst intill så att han gick upp när jag brukade gå och lägga mig. Vi kom på att det betydde att vi hade täckning dygnet runt, så vi roade oss ibland med att turas om att ringa folk som krånglade på den för dem mest oländiga tiden.

Jag blev för varje år i vårt teamwork alltmer imponerad av Sven Yngves insiktsfulla sätt att sköta sitt förtroendeuppdrag. Han verkade för beständighet och det var inte mycket som kunde få hans båt att gunga. Det gällde även den internationella representationen, där hans stadiga lugn inte sällan frustrerade dignitärer med andra temperament.

Han var en kämpe också, Sven Yngve. Även när hans syn gradvis blev allt sämre fortsatte han troget att komma på våra årsmöten och andra evenemang, såväl inom aikidon som SB&K, alltid med samma okuvligt goda humör och skämtsamheterna till hands. Det blir en stor lucka efter honom.

Stefan Stenudd, 2013-04-12

SVT har via Statens kriminaltekniska laboratorium upptäckt att ett kosttillskott innehåller amfetaminliknande substanser. Med andra ord knark. Jag är förfärad men inte överraskad. Sådan är den branschen.

Skurkar. De smyger in förbjudna och djupt hälsovådliga ämnen i sina preparat för att göra dem effektivare och därmed mer lockande för konsumenterna, men de är fullständigt kallsinniga inför vad det leder till. Kommers när den är som allra värst.

Jag hoppas innerligt att Läkemedelsverket och andra myndigheter som sedan en tid gått i krig mot denna cyniska industri ska knuffa den i graven. Vi i SB&K tillsammans med hela övriga idrottsrörelsen kämpar sedan många år mot den. Därför är det härligt att se även media ge sig in i striden.

Kosttillskottsbranschen fulspelar på alla möjliga sätt, så det är bara med gemensamma krafter vi kan slå tillbaka. Och det är alldeles nödvändigt, för annars kommer många av våra oanande idrottare att få betala med allvarliga hälsoproblem.

Jag tycker dock också att våra idrottare måste vakna upp och se klart på det här. Kosttillskott som heter Crack och Craze – hur kan man tro att de är oskuldsfulla? Ingen som tränar idrott seriöst kan längre hävda sig vara oinformerad om faran med kosttillskott. Därför är det enkla rådet: låt bli!

Om det låter för bra är det något lurt. Det måste vi nu alla förstå. Vill man bli riktigt bra på sin idrott finns inga ofarliga genvägar. Det är bara att träna än mer envetet.

Vad som oroar mig allra mest är att unga idrottare, som ännu inte snappat den råa verkligheten, ska luras till skadliga kosttillskott och därmed riskera att ödelägga sina idrottskarriärer innan de ens blivit seniorer – och kanske sina liv, om det vill sig riktigt illa.

Kosttillskottsbranschen kvittar det lika, bara de gör sin hacka. Det är alla vi andra som måste ta fram stridsyxan.

Den princip som ligger till grund för all världens anti-dopingarbete är självklar: ingen ska med otillåtna metoder fuska sig fram till ett övertag över andra hederligt kämpande idrottare. Därtill kommer, och det är ännu viktigare: ingen som inleder en idrottskarriär ska känna sig nödgad att ta till medel och metoder som inte bara är fusk utan dessutom hotar hälsan.

Därför är det helt enkelt allas vår uppgift i SB&K att högt och tydligt ta avstånd från varje form av doping. Det visar sig ideligen innefatta även de många lömska kosttillskott som inte går att jämföra med något annat än knarkhandelns samvetslösa kriminalitet.

Stefan Stenudd, 2013-03-08

Idag läggs samtliga handlingar inför SB&K:s förbundsstämma den 23 mars ut på vår hemsida. Även underförbundens stämmohandlingar finns där. Det är mycket att glädjas åt bland alla dessa papper – till exempel ett ekonomiskt resultat en miljon kronor bättre än förra året!
År 2011 landade förbundet centralt (alltså exklusive underförbundens ekonomi) på ett över 300.000 kronor stort underskott. År 2012 har i stället skapat ett överskott på 700.000, vilket är nätt och jämnt en miljon i förbättring.

Men det är inte så att vi har behövt snåla så verksamheten skulle bli lidande. Det goda resultatet kommer sig i stället av att vår inkomst ökat – framför allt bidraget som förbundet får via RF. Där tillämpas från och med 2012 en ny fördelningsmodell som gynnar SB&K rejält.

Tidigare hade vi ett RF-bidrag som inte alls hängde med vårt förbunds tillväxt och utveckling. Nu tas det igen i etapper fördelade på tre år, 2012-2014. Vi kan alltså räkna med motsvarande höjning av bidraget även följande två år. 2013 tar faktiskt RF-bidraget ett ännu större skutt uppåt.

Denna sköna musik har vi egentligen en person utanför SB&K att tacka för. Det var Göran Larsson på RF, som med stor möda och flera års slit lyckades få fram en modell som Riksidrottsmötet kunde godkänna, fast det är så att flera idrottsförbund förlorar på den. Göran slet förstås inte med detta för just vår skull, men drevs av en stark övertygelse om att RF:s bidrag måste ha en rättvis verklighetsanknytning. Vi hejade på allt vi orkade. Han borde ha ett av våra förtjänsttecken...

Nu är det naturligtvis inte så att dessa extra bidrag betyder Champagne och rysk kaviar på förbundsstämman. SB&K har växt så det knakat under sina över 50 år, likaså antalet idrotter vi huserar, så vi har levat på svältgränsen länge när det gäller hur vi kunnat driva denna omfattande verksamhet. Nu är det äntligen möjligt för vårt förbund och särskilt vårt kansli att börja anpassa resurserna efter behoven.

Därför ökar vi personalen från tre till fyra heltider, en process vi påbörjade under 2012. Jag misstänker att det snart kan vara dags för en femte, men det tar vi när vi ser det specifika behovet tydligt.

Vi har också möjlighet att under 2013 lägga mer pengar på våra olika kommittéers värdefulla arbete – exempelvis den som handhar våra utbildningar, ungdomsrådet, den medicinska kommittén med flera. Likaså behöver vi satsa på ett intensifierat anti-dopingarbete, en risk- och krisplan som såväl underförbund som våra klubbar smidigt kan använda, samt praktisk hjälp för våra klubbar med den lite krångliga anslutningen till IdrottOnline.

Vi har 2013 en så stadd kassa att vi även har råd med en extraordinär satsning på våra många och sagolikt framgångsrika landslag. Men det återkommer vi till på stämman...

SB&K växer, numera också våra resurser. Denna ljusnande framtid har varit efterlängtad. Nu är det bara att ge det metaforiska järnet. 

Stefan Stenudd, 2013-02-20

De nominerade till årets Kampsportsgala har nyss tillkännagivits. De är allihop vinnare – bokstavligen. Våra idrotter har så många medaljörer att det är rent förfärande vilka bedrifter som ändå inte får plats bland nomineringarna.

Jag hoppas innerligt att alla våra medlemmar – och omvärlden – förstår detta. Det duggar så tätt med medaljer i internationella tävlingar och andra idrottsliga toppbedrifter att det inte skulle räcka på långa vägar ens om vi dubblerade antalet nominerade i varje kategori.

Så vi befinner oss i den udda sitsen att vi har många fler vinnare än nominerade.

Och det är inte blott sant för medaljörerna. Betänk till exempel kategorin Årets Ledare. Det är få av våra många hundra klubbledare som inte meriterar för den utmärkelsen, år efter år efter år. Sammalunda med Årets Föredöme: tänk på hur många instruktörer som offrar en stor del av sin fritid för att ge andra en passion för livet.

Det är något speciellt med våra tränare, även i jämförelse med många andra idrotter. De förväntas inte blott ge kommandon. De ska själva kunna göra vad de lär ut – och detta så väl att medlemmarna ständigt utvecklas i sina färdigheter. Inom budo och kampsport är instruktörens roll i hög grad just att vara ett föredöme, någon vars skicklighet och attityd till träningen de andra kan nå genom att se upp till.

Hur ska man då i rimlighetens namn kunna välja ut fyra att nominera?

Därför ser jag i första hand de nominerade i alla kategorier som representanter för de väldigt många vars bedrifter egentligen förtjänar detsamma. De är symboler för vad människor når och förmår, när de lägger manken till.

Och när man tittar på listan över meriterna de nominerade samlat på sig, då är det uppenbart att de är strålande representanter.

Kommentarer

Annonser

Arkiv