Blogg: Stefan Stenudd

Farväl till aikidons ämbetsman
Stefan Stenudd, 2013-04-29

Sven Yngve Gyllsjö har lämnat oss, vid en ålder av 72 år. De flesta av dessa år ägnade han i hög grad åt att hjälpa till att bära svensk aikido framåt – med en lojalitet som bara överträffades av hans ödmjukhet. Det är en alltför sällsynt kombination av kvaliteter.

Sven Yngve hörde till det lilla gänget pionjärer i svensk budo, som tränade med Gerhard Gosen i slutet på 1950-talet – därmed var han med när aikido gjorde sin stapplande entré i vårt land.

Några år senare blev han ordförande i vår äldsta aikidoklubb, Stockholm Aikikai, och några år efter det ordförande för den svenska aikidon – ett uppdrag som han behöll i 17 år, vilket är ett svårslaget rekord. Ändå ställde han en tid därefter upp igen ett år när det var lite tumult i den svenska aikido, vilket i och för sig inte betyder särskilt höga vågor i denna fridsamma kampkonst.

Alla åren som aikidoordförande var han därmed även ledamot i Budoförbundets huvudstyrelse, ett forum som tidvis kunde vara både jobbigare och stormigare. Men Sven Yngve var en sansad man som bevarade sitt lugn och stämde till eftertanke, hur hett det än kunde gå till. På sitt diskreta sätt förmådde han ofta gjuta en del olja på vågorna.

Jag lärde känna honom i början på 1970-talet, när jag var ung novis i aikidon. Faktiskt slumpade det sig så att när han valdes till ordförande 1973 tillsattes vakansen han därmed lämnade efter sig i valberedningen av mig. Det hade jag i och för sig alldeles glömt bort, tills jag råkade se det i ett protokoll långt senare. Men svensk aikido var inte särskilt omfattande på den tiden, så vi lärde kvickt känna varandra.

Hans styre var inte så lite taoistiskt. Han aktade sig för att röra om i grytan mer än nödvändigt och förstod långt i förväg vilka komplikationer som synbart ovidkommande beslut kunde få. Kanske var han typexemplet på en forna tiders ämbetsman.

Hans yrkeskarriär var på Posten, innan detta statliga verk ens börjat tänka modernisering. Det var verkligen ett annat Sverige, där infrastrukturen sågs som det viktigaste uppdraget för alla ansvariga. Så ock i lilla aikidon, där Sven Yngve med sin tålmodighet hade att hantera bland annat de två japanska instruktörer som var övertygade om att de oavsett demokratiska turer var de enda skickade att bestämma. Det blev oftast som han ville, vad de än ansåg om saken.

En bit in på 80-talet hamnade jag i Sven Yngves aikidostyrelse och vi blev snabbt något av ett radarpar – fast vi var så väldigt olika. Jag var impulsiv och otålig, något som han fördrog med ett tålamod slipat av lång erfarenhet. Vi hade även olika dygnsrytm. Med sitt jobb på Posten var Sven Yngve uppe i ottan, medan jag sällan var helt vaken förrän han fått sin lunch.

Det var näst intill så att han gick upp när jag brukade gå och lägga mig. Vi kom på att det betydde att vi hade täckning dygnet runt, så vi roade oss ibland med att turas om att ringa folk som krånglade på den för dem mest oländiga tiden.

Jag blev för varje år i vårt teamwork alltmer imponerad av Sven Yngves insiktsfulla sätt att sköta sitt förtroendeuppdrag. Han verkade för beständighet och det var inte mycket som kunde få hans båt att gunga. Det gällde även den internationella representationen, där hans stadiga lugn inte sällan frustrerade dignitärer med andra temperament.

Han var en kämpe också, Sven Yngve. Även när hans syn gradvis blev allt sämre fortsatte han troget att komma på våra årsmöten och andra evenemang, såväl inom aikidon som SB&K, alltid med samma okuvligt goda humör och skämtsamheterna till hands. Det blir en stor lucka efter honom.

Kommentera
Kommentarer

Knark i kosttillskott?
Stefan Stenudd, 2013-04-12

SVT har via Statens kriminaltekniska laboratorium upptäckt att ett kosttillskott innehåller amfetaminliknande substanser. Med andra ord knark. Jag är förfärad men inte överraskad. Sådan är den branschen.

Skurkar. De smyger in förbjudna och djupt hälsovådliga ämnen i sina preparat för att göra dem effektivare och därmed mer lockande för konsumenterna, men de är fullständigt kallsinniga inför vad det leder till. Kommers när den är som allra värst.

Jag hoppas innerligt att Läkemedelsverket och andra myndigheter som sedan en tid gått i krig mot denna cyniska industri ska knuffa den i graven. Vi i SB&K tillsammans med hela övriga idrottsrörelsen kämpar sedan många år mot den. Därför är det härligt att se även media ge sig in i striden.

Kosttillskottsbranschen fulspelar på alla möjliga sätt, så det är bara med gemensamma krafter vi kan slå tillbaka. Och det är alldeles nödvändigt, för annars kommer många av våra oanande idrottare att få betala med allvarliga hälsoproblem.

Jag tycker dock också att våra idrottare måste vakna upp och se klart på det här. Kosttillskott som heter Crack och Craze – hur kan man tro att de är oskuldsfulla? Ingen som tränar idrott seriöst kan längre hävda sig vara oinformerad om faran med kosttillskott. Därför är det enkla rådet: låt bli!

Om det låter för bra är det något lurt. Det måste vi nu alla förstå. Vill man bli riktigt bra på sin idrott finns inga ofarliga genvägar. Det är bara att träna än mer envetet.

Vad som oroar mig allra mest är att unga idrottare, som ännu inte snappat den råa verkligheten, ska luras till skadliga kosttillskott och därmed riskera att ödelägga sina idrottskarriärer innan de ens blivit seniorer – och kanske sina liv, om det vill sig riktigt illa.

Kosttillskottsbranschen kvittar det lika, bara de gör sin hacka. Det är alla vi andra som måste ta fram stridsyxan.

Den princip som ligger till grund för all världens anti-dopingarbete är självklar: ingen ska med otillåtna metoder fuska sig fram till ett övertag över andra hederligt kämpande idrottare. Därtill kommer, och det är ännu viktigare: ingen som inleder en idrottskarriär ska känna sig nödgad att ta till medel och metoder som inte bara är fusk utan dessutom hotar hälsan.

Därför är det helt enkelt allas vår uppgift i SB&K att högt och tydligt ta avstånd från varje form av doping. Det visar sig ideligen innefatta även de många lömska kosttillskott som inte går att jämföra med något annat än knarkhandelns samvetslösa kriminalitet.

Kommentera
Kommentarer

Mer pengar, mer att göra
Stefan Stenudd, 2013-03-08

Idag läggs samtliga handlingar inför SB&K:s förbundsstämma den 23 mars ut på vår hemsida. Även underförbundens stämmohandlingar finns där. Det är mycket att glädjas åt bland alla dessa papper – till exempel ett ekonomiskt resultat en miljon kronor bättre än förra året!
År 2011 landade förbundet centralt (alltså exklusive underförbundens ekonomi) på ett över 300.000 kronor stort underskott. År 2012 har i stället skapat ett överskott på 700.000, vilket är nätt och jämnt en miljon i förbättring.

Men det är inte så att vi har behövt snåla så verksamheten skulle bli lidande. Det goda resultatet kommer sig i stället av att vår inkomst ökat – framför allt bidraget som förbundet får via RF. Där tillämpas från och med 2012 en ny fördelningsmodell som gynnar SB&K rejält.

Tidigare hade vi ett RF-bidrag som inte alls hängde med vårt förbunds tillväxt och utveckling. Nu tas det igen i etapper fördelade på tre år, 2012-2014. Vi kan alltså räkna med motsvarande höjning av bidraget även följande två år. 2013 tar faktiskt RF-bidraget ett ännu större skutt uppåt.

Denna sköna musik har vi egentligen en person utanför SB&K att tacka för. Det var Göran Larsson på RF, som med stor möda och flera års slit lyckades få fram en modell som Riksidrottsmötet kunde godkänna, fast det är så att flera idrottsförbund förlorar på den. Göran slet förstås inte med detta för just vår skull, men drevs av en stark övertygelse om att RF:s bidrag måste ha en rättvis verklighetsanknytning. Vi hejade på allt vi orkade. Han borde ha ett av våra förtjänsttecken...

Nu är det naturligtvis inte så att dessa extra bidrag betyder Champagne och rysk kaviar på förbundsstämman. SB&K har växt så det knakat under sina över 50 år, likaså antalet idrotter vi huserar, så vi har levat på svältgränsen länge när det gäller hur vi kunnat driva denna omfattande verksamhet. Nu är det äntligen möjligt för vårt förbund och särskilt vårt kansli att börja anpassa resurserna efter behoven.

Därför ökar vi personalen från tre till fyra heltider, en process vi påbörjade under 2012. Jag misstänker att det snart kan vara dags för en femte, men det tar vi när vi ser det specifika behovet tydligt.

Vi har också möjlighet att under 2013 lägga mer pengar på våra olika kommittéers värdefulla arbete – exempelvis den som handhar våra utbildningar, ungdomsrådet, den medicinska kommittén med flera. Likaså behöver vi satsa på ett intensifierat anti-dopingarbete, en risk- och krisplan som såväl underförbund som våra klubbar smidigt kan använda, samt praktisk hjälp för våra klubbar med den lite krångliga anslutningen till IdrottOnline.

Vi har 2013 en så stadd kassa att vi även har råd med en extraordinär satsning på våra många och sagolikt framgångsrika landslag. Men det återkommer vi till på stämman...

SB&K växer, numera också våra resurser. Denna ljusnande framtid har varit efterlängtad. Nu är det bara att ge det metaforiska järnet. 

Kommentera
Kommentarer

Många fler vinnare än nominerade
Stefan Stenudd, 2013-02-21

De nominerade till årets Kampsportsgala har nyss tillkännagivits. De är allihop vinnare – bokstavligen. Våra idrotter har så många medaljörer att det är rent förfärande vilka bedrifter som ändå inte får plats bland nomineringarna.

Jag hoppas innerligt att alla våra medlemmar – och omvärlden – förstår detta. Det duggar så tätt med medaljer i internationella tävlingar och andra idrottsliga toppbedrifter att det inte skulle räcka på långa vägar ens om vi dubblerade antalet nominerade i varje kategori.

Så vi befinner oss i den udda sitsen att vi har många fler vinnare än nominerade.

Och det är inte blott sant för medaljörerna. Betänk till exempel kategorin Årets Ledare. Det är få av våra många hundra klubbledare som inte meriterar för den utmärkelsen, år efter år efter år. Sammalunda med Årets Föredöme: tänk på hur många instruktörer som offrar en stor del av sin fritid för att ge andra en passion för livet.

Det är något speciellt med våra tränare, även i jämförelse med många andra idrotter. De förväntas inte blott ge kommandon. De ska själva kunna göra vad de lär ut – och detta så väl att medlemmarna ständigt utvecklas i sina färdigheter. Inom budo och kampsport är instruktörens roll i hög grad just att vara ett föredöme, någon vars skicklighet och attityd till träningen de andra kan nå genom att se upp till.

Hur ska man då i rimlighetens namn kunna välja ut fyra att nominera?

Därför ser jag i första hand de nominerade i alla kategorier som representanter för de väldigt många vars bedrifter egentligen förtjänar detsamma. De är symboler för vad människor når och förmår, när de lägger manken till.

Och när man tittar på listan över meriterna de nominerade samlat på sig, då är det uppenbart att de är strålande representanter.

Kommentera
Kommentarer

En stor men smal akademi för idrotten
Stefan Stenudd, 2013-01-15

Åter en Idrottsgala har ägt rum utan någon av våra idrottare bland de nominerade. Det är minst sagt underligt, med tanke på våra stora internationella framgångar: 53 medaljer år 2012 i olika VM och EM, varav 18 guld!

Lika tomt på nominerade från våra idrotter var det 2011, när vi tog 64 internationella medaljer, och 2010, när vi fick 52 medaljer. I all denna ström av guld, silver och brons borde åtminstone några komma i fråga för Idrottsgalan.

Hur kan det bli så fel? Nominerade och vinnare fastställs av något som kallas Idrottsakademin. Förutom att den stavar bestämd form annorlunda än de klassiska akademierna, har den också en väldig mängd ledamöter. 302 har valts in sedan bildandet 1999, varav 23 är bortgångna och 2 utträdda.

Det är framför allt elitutövare och ledare från idrottsrörelsen men också många sportjournalister, politiker och sportintresserade kulturpersoner.

Bland dem som kommer från idrotterna är det vissa sporter som dominerar stort. Av de totalt 302 ledamöterna är 36 från fotboll, 26 från ishockey, 22 från friidrott, 15 från simning, 13 från tennis, 12 från handboll, 10 från alpint, 10 från längdskidor, 8 från bordtennis, 8 från bandy och 7 från golf.

Bara två kampsporter är representerade: sex ledamöter från brottning och tre från boxning. Ingen enda från judo, karate, taekwondo eller någon av vårt förbunds 22 idrotter. Då är det inte längre underligt att våra idrottare inte nomineras till Idrottsgalans priser.

Det måste till en ändring, för detta är en ond cirkel. Representanter för våra och andra kampsporter inom RF måste beredas plats i Idrottsakademin. Det är en god början men jag undrar om det räcker. Alla de andra ledamöterna behöver läsa på.

Om det nu ska vara en sorts akademi kan det begäras av dem att de försöker bredda sitt kunnande, så att de även håller sig någorlunda informerade om andra idrotter än sina egna. Annars blir det som om Svenska Akademien bara gav Nobelpriset i litteratur till författare som skriver på svenska, eller Vetenskapsakademien blott tolererade forskning på ledamöternas egna universitet och högskolor.

Kommentera
Kommentarer

Gott slut på ett gott år
Stefan Stenudd, 2012-12-30

 År 2012 lider mot sitt slut när jag skriver detta. Åren går så fort numera att jag ibland tappar bort hela decennier, men några saker minns jag ändå från det gångna budo- och kampsportsåret.

 
Först och främst de många medaljerna! Ingen nämnd och ingen glömd, men vår medaljometer visar 18 guld, 10 silver och 25 brons i officiella internationella mästerskap. Det är vad våra landslag tagit med sig hem från diverse viking i resten av världen.
 
Inte fullt lika många medaljer som året innan – men inte långt ifrån. De tre senaste åren har vart och ett kammat hem över 50 medaljer. Med dessa siffror är vårt förbund i absolut särställning inom svensk idrottsrörelse, och detta även med våra många idrotter i beaktande.
 
Det är fantastiska bragder av våra många idrottsstjärnor, som kämpar i uppförsbacken av magra landslagsmedel och nästan obefintliga sponsorintäkter. Ändå går de från seger till seger. Fråga mig inte hur.
 
Men medaljskörden är endast möjlig om det bakom dem finns åtskilliga andra utövare som satsar lika helhjärtat och såväl inspirerar vår elit som försäkrar återväxten. Likaså alla andra tränande och tränare i klubbarna, som skapar den stämning av gemensam uppmuntran och utveckling som är grogrunden – och som dessutom utgör den vardagliga träningens belöning för utövare på alla nivåer.
 
Det är också en fröjd att konstatera att våra idrotter märks alltmer i massmedia. Under året har vi sett flera direktsändningar i TV, stort uppslagna reportage i dagstidningarna och mängder av annan uppmärksamhet – och just som vi vill ha den: baserad på de idrottsliga bragderna och deras välförtjänta rampljus.
 
RF:s särskilda elitsatsning har gett betydande pengar till såväl landslagen som enskilda stjärnor i dem. Det fortsätter under 2013, men på grund av statsanslagets förändrade utformning är det lite osäkert hur det blir 2014 och därefter. Jag tror ändå att idrottsrörelsen skakar fram fortsatta pengar till detta, eftersom det är så angeläget och gör sådan nytta.
 
Då är det lovande att vi nyligen lyckats få förståelse hos det organ som beslutar om fördelning av elitmedlen för att deras nuvarande princip att aldrig låta medlen övergå en viss andel av förbundens egna landslagsmedel är en galen orättvisa. I praktiken innebär det att de som redan har mycket får mer och de som har lite (däribland vårt förbund) blir alltmer utblottade. Alltså tvärs emot den solidariska grundsynen i svensk politik.
 
Det måste ändra sig. I så fall kan vi räkna med betydligt ökade medel för vår elitsatsning, eftersom våra landslag har sådana framgångar på sina EM och VM.
 
Verksamhet handlar i hög grad om ekonomi, på så vis att resurserna avgör vad vi mäktar. Svenska Budo & Kampsportsförbundet har länge hört till de svältande, för att anslagen från RF var snåla och vi har väldiga svårigheter att locka sponsorer. Förstnämnda har börjat ändra sig genom den nya fördelningsmodellen för RF-bidraget, som under en treårsperiod leder till ungefär en fördubbling av vårt bidrag.
 
Därför har vi vågat utöka kansliet till fyra personer, något som med tanke på deras orimliga arbetsbörda var alldeles akut. Vi vågar också djärvt gå vidare med Kampsportsgalan och andra satsningar som alla i vårt brokiga förbund gynnas av. Återstår dock att knäcka den svåra nöten med sponsorer...
 
Vid slutet på ett år är det naturligt att även rikta blicken mot framtiden. Det kan vi i dubbel mening göra genom SB&K:s ungdomsråd, som bildades under året. Det består av en grupp unga och engagerade utövare i våra led som ska se till att vi inte går in i någon återvändsgränd, utan utvecklas lika mycket som vi växer.
 
Vårt förbund fyllde nyligen 50 men ska inte börja åldras för det. Ungdomsrådet är vår garant. För mig är det också solklart att där odlas våra framtida förtroendevalda ledare – såväl inom SB&K som i idrottsrörelsens gemensamma organisation. Och vad är viktigare än att ombesörja framtiden genom att ge plats för de kommande generationerna? Det gäller såväl i träningen på klubbarna som i de inte alltid glamorösa men ofrånkomliga sittningarna i styrelser och kommittéer.
 
Så kanske ska vi ge 2013 temat ungdomsåret?
 
Kommentera
Kommentarer

Skambud från Svenska Spel
Stefan Stenudd, 2012-10-02

Svenska Spel har en ny satsning kallad SVEA, som ger 50 miljoner till idrottsföreningarna. Det låter generöst men vid närmare granskning visar det sig vara rena skambudet.

De 50 miljonerna fördelas så här: De som spelar på Svenska Spel anger vilken eller vilka klubbar de vill gynna. Efter ett år delas sedan pengarna ut till deltagande klubbar proportionellt efter hur mycket pengar som ”deras” spelare satsat. Ju fler som vill gynna en klubb och ju mer dessa spelar för, desto större andel av de 50 miljonerna får klubben.

Svenska Spel skryter med att de på detta sätt vill gynna idrotten, i synnerhet dess ungdomsverksamhet. Men det låter misstänkt mycket som kedjebrev: ju fler klubbar som anmäler sig, desto mindre för var och en – trots att hela kampanjen kan förmodas öka spelglädjen och därmed Svenska Spels inkomster.

Dessutom underlåter Svenska Spel att presentera den grundläggande matematiken: 50 miljoner är en massa pengar, men det finns över 20.000 klubbar i RF. Det blir ett genomsnitt på 2.500 kronor per klubb om alla ansluter sig. Inte mycket för klubbkassan, ens i en pytteliten klubb.

Trots det ställer Svenska Spel vissa motkrav på klubbarna för att de ska kunna vara med och dela på kakan. Dessa krav mörkas å det märkligaste. På Svenska Spels informationssida står endast detta:

”För att få ersättning krävs en motprestation av juridiska och skattemässiga skäl. Motprestationen finns att läsa i de Allmänna villkoren när man loggat in på svenskaspel.se/svea/partner, men det är inga betungande krav vi ställer. Det handlar främst om att sprida information till föreningens medlemmar, som att lägga upp SVEA-banner på föreningen hemsida, att omnämna SVEA i föreningens nyhetsbrev och liknande.”

Klubbarna måste alltså logga in, dvs. registrera sig för kampanjen, för att få veta exakt vad som krävs av dem. Det är minst sagt märkligt.

En banner på hemsidan under ett helt år borde ju redan det vara värt minst 2.500 kronor, även på en liten klubb. På större klubbar är det värt betydligt mer. Dessutom begärs det av klubben att sprida information om Svenska Spel till samtliga sina medlemmar – via nyhetsbrev och ”liknande”, vilket torde vara per epost. Även om det bara ska göras en gång under året (men jag har hört något om att det ska ske varje kvartal eller så), då innebär det ett reklamvärde som vida överstiger de där 2.500 kronorna.

Alltså en riktigt dålig deal för klubbarna – för att inte tala om besväret, då många av dem inte har alla sina medlemmars epostadresser eller rutiner för massutskick till dem. Och ska det göras flera gånger på ett år är det nog många medlemmar som upplever det som spam, med all rätt.

Som om inte det vore nog måste klubbar utanför fotbollen bereda sig på betydligt sämre utdelning än genomsnittet, eftersom spelandet i fråga mestadels handlar om just fotboll. Fotbollsintresserade plägar gynna fotbollsklubbar.

Svenska Spel framstår med detta knappast som en mecenat med hjärtat i ungdomsidrotten, utan en kallhamrad affärsrörelse som försöker lura till sig en uppgörelse de själva gynnas allra mest av och de flesta motparter blir förlorare.

Kommentera
Kommentarer

Folkrätten måste gälla även inom idrotten
Stefan Stenudd, 2012-09-25

Vi vet allihop hur viktigt anti-dopingarbetet är, framför allt för att skydda ungdomar från de skadligaste inslagen i idrottens avarter. Men det betyder inte att ändamålet helgar alla medel. Vistelserapporteringen, som några i den mest meriterade eliten utsätts för, är omöjlig att inte ifrågasätta.

Ett antal personer som hör till världseliten i sina idrotter är skyldiga att rapportera var de befinner sig, så gott som ständigt och dessutom i förväg, för att de vilken dag som helst ska kunna nås för dopingtest. Detta för att de inte heller mellan sina tävlingar ska använda otillåtna metoder och medel, exempelvis för att återhämta sig efter skada.

Inom idrottsrörelsen är detta fullt möjligt att kräva av utövarna, fast det i samhället i övrigt vore alldeles otänkbart med sådant intrång i privatlivets helgd och den personliga integriteten.

Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom det inte handlar om att bevaka människor som bevisligen gjort sig skyldiga till brott mot dopingreglerna, utan en extremåtgärd för att löpande kontrollera om utvalda personer eventuellt gör det. Eftersom det är en stor olägenhet för dessa idrottare, dessutom ett intrång i deras privatliv, kan det jämföras med  bestraffning. Därmed utsätts de för omvänd bevisbörda: De måste ständigt vara tillgängliga för att när som helst kunna bevisa sin oskuld – annars betraktas de med automatik som skyldiga och utsätts för den reglerade bestraffningen.

Jag har svårt att föreställa mig att något liknande skulle accepteras någon annanstans än inom idrotten, som tyvärr i hög utsträckning ideologiskt fortfarande hänger kvar i vad som gällde på Colosseum. Idrottarna är i viss grad fråntagna de mänskliga rättigheter som annars är en självklarhet i vårt samhälle.

Det kan möjligen accepteras om idrottarna kompenseras rundhänt för dessa offer, både vad gäller pengar och ära. Så är knappast fallet inom våra idrotter. Jag tror att en del av WADA:s anti-dopingreglemente är tillkommet med tanke på de allra mest omsusade och rikligt belönade idrottarna – de som håvar in medaljer på olympiaderna och VM i de stormrika sporterna.

Men när samma hårda krav ställs på idrottare som oavlönat tränar och tävlar på sin fritid, under ödmjuka omständigheter, då börjar det bli absurt. De sliter som det är med att ha tid för sin elitsatsning utan att ruineras och deras bragder görs med sämsta tänkbara förutsättningar. För dem blir gisslet med vistelserapportering sannerligen svårt att förstå och att härda ut. Det går inte att se som annat än en djup orättvisa.

Jag upprepar att anti-dopingarbetet är angeläget och nödvändigt – speciellt men inte endast för att skydda de unga. Det betyder inte att vi kan kasta oss in i rättslöshet eller överge principen att intrånget i privatlivets helgd måste stå i rimlig proportion till överträdelsen i fråga – i synnerhet innan det ens finns belägg för att överträdelsen är begången.

För mig blir det allt tydligare att problemet bottnar i idrottsrörelsen delvis grumliga uppfattning om demokrati och folkrätt. Där återstår mycket och först i ett sådant arbete kan ovannämnda och andra orättvisor inom idrotten städas bort.
 

Kommentera
Kommentarer

Framtiden är vigd åt kampsport
Stefan Stenudd, 2012-06-28

Jag var på SportAccords kongress i Quebec i slutet på maj. SportAccord är de internationella idrottsorganisationernas gemensamma förbund, ungefär som RF samlar de svenska. En sak framträdde tydligt under kongressveckan: kampsporterna får en alltmer framträdande roll i idrottsvärlden.

 
Under flera decennier har våra idrotter hört till periferin, såväl nationellt som internationellt. De senaste åren har vi i Sverige sett ett växande intresse, inte bara hos allmänheten utan också i media och idrottsrörelsens korridorer. Inte alltid ett smickrande intresse men det hör till – ju mer omtalad man blir, desto mer baktalad också.
 
Mest har det ändå varit förtjusning, vilket i hög grad beror på den stora och växande skara fans våra idrotter har och deras uttryckliga passion.
 
SportAccord, den internationella idrottsarenan, visar samma tendens. Förvisso härskar de olympiska sporterna fortfarande, liksom deras accentuerade hierarki, men för varje samling SportAccord organiserar blir det allt tydligare att det i större och större utsträckning är kampsporterna som ritar agendan för framtiden.
 
Det sker inte tystlåtet och inte från alla håll med den sansade anda som är legio i våra träningslokaler. Kampsporterna har sina bråkstakar – lustigt nog inte hemmahöriga bland just de idrotter som finns i vårt förbund.
 
Men den dominerande tonen är positiv och förväntansfull, sprudlande av idéer och lust att verka för idrottens fortsatta utveckling. Detta var det tydligaste intrycket jag hade av SportAccords kongress.
 
World Combat Games, idrottsevenemanget som samlar en lång rad kampsporter, har bara ägt rum en enda gång – i Beijing här om året – men är redan en sådan succé att SportAccord vill genomföra det varannat år. Och de har inga svårigheter att hitta intresserade arrangörsstäder.
 
Men det stannar inte där, om än det är nog för att jubla. Även den övriga verksamheten inom den internationella idrottsrörelsen färgas mer och mer av kampsporternas framväxt och förnyelse av vad idrott kan vara – för publiken och än mer för utövarna. Det ser verkligen ut som att idrottsrörelsen, i stort behov av förnyelse, mer och mer finner den inom våra led.
 
Det har många skäl. Bland annat det raskt stigande publika intresset, förstås, men också sådana grunder i våra idrotter som att män och kvinnor tränar på lika villkor, att tävling och medaljer inte är det enda målet med träningen, att det i våra idrotter är oomtvistligt att idrotten utvecklar dess utövare så till den grad att man kan prata om ett förverkligande.
 
Det är faktiskt inom våra idrotter som facit finns för vad som måste till för att idrotten ska behålla och utveckla sin betydelse i samhället, genom de stora värden den kan ge idrottarna och de signaler de förmedlar till allmänheten.
 
Vi håller på att rita om kartan, för vi vet redan hur det borde se ut.
 
Kommentera
Kommentarer

Tufft för budo
Stefan Stenudd, 2012-05-03

Svenska Budo & Kampsportsförbundet går framåt med stormsteg – men det gäller inte alla våra idrotter. Trenden de senaste åren är att de nyare kampsporterna i vårt förbund ökar sina medlemstal, medan det är bistrare tider för de gamla budoarterna. Men tro inte för ett ögonblick att det ena leder till det andra.
 
Hela den svenska idrottsrörelsen backar. Det är ytterst få av RF:s 69 idrottsförbund som ökar sina medlemstal – strängt taget blott kampsport och innebandy, om jag minns rätt. Det är en samhällstrend.
 
Kanske föredrar ungdomen att sporta med spelkonsolen i stället för i träningshallarna, kanske har idrottsrörelsens tämligen orörliga ideal och utformning blivit frånsprungna av verkligheten, så att unga människor letar på andra ställen efter sin framtid. Hur som helst är det dystert bakom kulisserna.
 
Publiken verkar än så länge engagera sig okuvligt entusiastiskt i våra idrottshjältars framfart, men de gör det från TV-soffan eller läktarplats – inte med egna armhävningar och språngmarscher. Då är det snubblande nära att de inte heller bryr sig särskilt mycket om vad landslagen mäktar, för det hänger ihop. Den som själv inte gitter sparka boll har begränsat tålamod med att se andra göra det.
 
Kampsporterna hör till de få undantagen. De går från genombrott till genombrott. Den första svenska UFC-galan för några veckor sedan gjorde fantastisk succé hos både publik och media. Och våra stjärnors medaljskördar blir alltmer uppmärksammade för varje internationellt mästerskap de röjer på.
 
Men de gamla budoarterna, som utgör roten i vårt förbund, har det kärvare. Deras medlemstal stagnerar eller minskar i de allra flesta fallen, och de syns hamna alltmer i skuggan av våra nya idrotter.
 
Men det beror inte på att strålkastarna har flyttats från dem till de nya. Ärligt talat, det var aldrig särskilt mycket strålkastarljus på våra traditionella idrotter, i alla fall inte i sportjournalistiken. De får mer uppmärksamhet nu än förr, och det beror inte så lite på det envetna arbete som görs av vårt förbund, framför allt genom Jonathan Brobergs dagliga slit.
 
Dock är ökningen av intresset för våra nya sporter så remarkabel att det i en jämförelse ser ut som att de gör det på budoarternas bekostnad.
 
Det är missvisande. När några av våra idrotter uppmärksammas i media och hos allmänheten ökar även intresset för våra andra idrotter. Så hänger det ihop.
 
Vi märker det tydligt när vi jobbar just för att det ska ske: Media, som är lyhörda för vad allmänheten må önska veta mer om, blir för varje framgång i MMA, Muay Thai, kickboxning och submission wrestling alltmer nyfikna på vad som händer i ju-jutsu, iaido, taido, shorinji kempo och de andra.
 
Aikido, som jag själv tränar, har backat i medlemstal på sistone, men de har deltagit på de senaste SM-veckorna RF arrangerar i samarbete med SVT. Fast det endast har varit fråga om uppvisningar, eftersom det inte tävlas i aikido, har det gett en hel del uppmärksamhet. Det är bara ett exempel på hur våra traditionella arter kan använda sig av denna nya gryning för kampsport i Sverige.
 
Vi är på samma tåg och kommer allihop framåt, vilken idrott det än är som för ögonblicket utgör loket.
 
Därför är det utan minsta betänklighet som vi i SB&K glatt serverar media svenska framgångar i våra nya sporter – samtidigt som vi också hela tiden frestar dem med de bedrifter som sker också i de lågmälda traditionella idrotterna i förbundet.
 
När det gäller budoarterna tar vi i år en särskild titt på vad vi kan göra för att vända sluttningen i deras medlemssiffror. Vi får ha lite brainstorming, kreativt utbyte av erfarenheter och idéer. Det ska vi samla dessa idrotters representanter till under höstens start. Jag oroar mig inte ett dugg för dessa idrotters utveckling i långa loppet.
 
De kommer att vända kurvorna, för de har massor av kvaliteter och mängder av klubbar med gedigen kompetens. Men om vi tänker till lite är det möjligt att hitta metoder med vilka förändringen kommer fortare och åstadkommer mer. Det är en av årets angelägnaste uppgifter för SB&K.
 

Kommentera
Kommentarer

Kommentarer

Annonser

Arkiv