Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-07-12

På måndag coachar jag en av mina närmsta kampsportsvänner. Han har haft en lång och snabb utveckling och är numer proffsfighter.

Men, för att fortsätta utvecklas handlar det inte bara om att plöja på helt skoningslöst. Det handlar också om att ständigt analysera sig själv och sitt eget game. Jag själv föredrar att använda analogin med hjulet.

Inom coachning använder man ofta en cirkel som man delar upp i 6 eller 8 bitar. Varje bit representerar sedan ett område så som exempelvis pengar, familj, jobb, hälsa etc, och ju mer ifylld varje tårtbit blir desto bättre för just det området.

En vanlig miss här är att man enbart fokuserar på vissa tårtbitar. En karriärhungrig person kanske har en helt ifylld tårtbit på jobb men en helt tom tårtbit på familj eller hälsa, medan någon annan kanske har ett väldigt rikt socialt liv men helt glömt av att fokusera på sin ekonomiska situation.

Hjulet "snurrar" alltså inte. Det finns ingen jämnhet och svagheterna håller tillbaka ens livskvalité.

På liknande sätt kan man använda detta med kampsportare fast med andra rubriker till tårtbitarna. Man kanske har ett bra stående game OCH ett bra markgame, men man tar inte hand om sin återhämtning så man blir ständigt skadad. Eller så saknar man en god clinch eller rutin kring fysträning.

Med ett sådant här hjul blir det lätt att se vad man behöver jobba på härnäst för att täppa till luckor och nå nästa steg. Det blir väldigt svart på vitt och man kommer ifrån det klassiska "att man tränar det man är bra på".

Angående teorin om man ska ha ett helt runt hjul där man strävar efter att helt ta bort svagheter eller om man ska satsa på att bli riktigt bra inom någonting - så är min egna bedömning att man först skapar ett väldigt runt hjul och sedan lägger man ett extra hårt fokus på "punkterings-spjutet". Den där förmågan/låset/slaget/kombinationen som man blir helt fantastisk på och som kan avgöra själva matchen.

Joel Löwenberg, 2014-06-26

Alla som någonsin gått en match i något kampsport vet vilken oerhörd psykisk påfrestning det innebär.

Att jämställa en match-laddning psykiskt i kampsport med andra idrotter känns helt vilseledande om jag tänker tillbaka på alla de andra idrotter jag tävlat i under åren.

Trots att alla känner till den här rädslan, och trots att alla vet om vilken påfrestning det är så görs så otroligt lite för att mentalt stärka upp kampsportare.

Jag tror att om ett tiotal år så kommer mental träning vara lika självklart som fysträning i en uppladdning och ett träningsupplägg, men än så länge är det tyvärr alldeles för ovanligt.

...För den som är intresserad av att utveckla sina mentala mönster föreslår jag tills vidare exempelvis ren baslitteratur inom NLP, som ofta ger betydligt bättre förståelse för tankar och beteenden än "självhjälpsgurus" och liknande.

Joel Löwenberg, 2014-06-14

Som alla vet så finns det en viss vikthets inom kampsport.

Man kan debattera fram och tillbaka om hur hälsosamt det är och om man borde hitta sätt att få folk att inte droppa kopiösa mängder vätska och liknande inför matcher men det är inte den vikthetsen precis innan match som jag tänker på idag.

Idag tänker jag på det något fascinerande fenomenet att kampsportare allt som oftast rör sig nedåt i viktklasserna. Man börjar slåss i 84kg, sedan kämpar man i två år för att kunna gå i 77kg för att slutligen gå i 70kg-klassen.

Det är egentligen en aning surrealistiskt. Med åldern och med åren om man tränar rätt så bör man ju utan tvekan lägga på sig en del muskler. Och att ha muskelmassa som byggts från kampsporten är ju en fantastisk muskelbank att bära med sig. Varför tvinga kroppen att avstå dessa 10kg ypperligt underbara kilon?

Jag tänkte slå ett mycket obemärkt slag för viktuppgång och göra en ljudlös protest. I sommar planerar jag att gå upp 4kg, precis så som jag förra sommaren ökade 4kg, och sommaren innan det 4kg.

För mig är det en fantastisk känsla att känna hur jag år efter år blir starkare, att kunna lyfta och göra saker jag annars inte hade kunnat.

Att istället tappa i vikt successivt över åren och avsluta sin karriär med kropp som en liten pojk känns väldigt kontraproduktivt.

Nu förstår jag givetvis att det tar många år att bygga en kropp för en högre viktklass och bara enstaka månader att bli störst i viktklassen under sin nuvarande. Men för er som inte planerar att vinna VM, fundera på om det inte är värt att behålla den där styrkan som du jobbat ett helt liv på att få.

Vikt kan vara stolthet det med. Även som kampsportare.

Joel Löwenberg, 2014-05-28

I helgen avslutade jag ett av mina äldsta projekt, ett hälso&ledarskaps-program för västsvenska chefskvinnor.

Det var en rätt melankolisk känsla och jag saknar det redan. All den coaching jag själv har fått genom att umgås med dessa människor har hjälpt mig att röra mig flera steg i min egna utveckling även om programmet är riktat åt andra hållet.

Som sista visdomsord i helgen så sa en av kvinnorna till mig:

"Vet du vad du ska tänka på Joel?"
"Nej"
"Att du har för många bollar i luften"

Och vi sa betydligt mer men det är kontentan och den stämmer. Jag har så många projekt igång att ingenting hinner få fullt fokus vilket givetvis sänker både produktivitet och kvalité.

På samma sätt har jag i många år jobbat med min egna träning. Jag brukade förr alltid köra mina adepters träningspass med dem vilket innebar att jag på samma gång tränade kondition, boxning, löpning, simning, cykel, styrka, explosivitet, mjölksyra och balans. Och jag blev inte bättre på någonting alls för kroppen hann aldrig fokusera och jag kunde aldrig ta i ordentligt för jag hade alltid tankarna på nästa pass.

Det upplägget har jag förändrat och jag känner att det var precis vad jag behövde.

Senaste månaderna kör jag enbart maxstyrka med baslyft och i min kampsport fokuserar jag enbart på 2 olika sorters submissions och alla ingångar till dem jag kan komma på.

Resultatet är att jag kunnat öka runt 20% i styrka på några månader vilket är fullt godkänt eftersom jag började från en hyfsad nivå, men framförallt börjar jag äntligen sätta ingångarna till mina lås och jag börjar se "spelplanen" ur ett helt nytt perspektiv eftersom jag börjar hitta nya prioriteringar och koncept som jag vill följa.

Jag tror risken är att vi vill lära oss allt för att allt alltid behövs. Men vill vi bli bäst i någonting så kan vi inte göra allt annat också utan vi får nischa oss, och steg för steg väva in det vi vill lära oss.

Jag har accepterat den tanken.

Jag ska bara implementera den i företagslivet också...

Joel Löwenberg, 2014-05-14

Precis som inför Europa-valet så tycker jag mig känna att kampsportsvärlden hittar sina grupperingar.

Man ska köra en viss stil, tro på allt en viss tränare eller grupp säger och en viss stil ska vara överlägsen alla andra.

Men så fort folk blir fundamentalistiska och vägrar att se värdet i vad andra gör så kommer man tillslut att förlora. Utveckling tarvar förnyelse och utan att ta in nya influenser från nya tänkare så kommer man tillslut bli förbisprungen oavsett hur stort försprång man har.

Bara för att det man gör idag är rätt betyder inte att det är rätt imorgon. Oavsett läger så kan du lära dig av andra läger.

Jag har tröttnat på att höra folk fnysa åt nya tekniker och gamla system, nya tankesätt och nya användningsområden för gamla tankar.

Givetvis har historien sitt värde men vi får inte glömma att allting alltid kan utvecklas, inte minst kampsport. Att tro att det vi gör idag är det mest ultimata även om 50 år är lite naivt. Vi måste våga testa nytt och öppna upp för andra stilar och nya tänkare. Framförallt måste vi glädjas åt alla de nya tänkarna och de nya stilarna. De gör jobbet åt oss. Testar sina tekniker dag efter dag efter dag och får stryk om och om igen.

Tills de en dag har hittat ännu en pusselbit i det stora pusslet som är kampsport.

Gläds åt att dina träningskamrater testar nya saker och håna inte deras stilar oavsett om de kör en traditionell stil, en ny stil eller en helt påhittad stil. Utan folk som dem så hade kampsporten bestått av ett enda slag. En rak höger. För den kom först. Och den funkade ju bra så varför utveckla?

Joel Löwenberg, 2014-05-06

Jag skrev detta inlägget på facebook på ett par dagar sedan, så om någon redan har läst det så ber jag om ursäkt för att jag valde fel publiceringsforum och ber er vara vänliga gå vidare till herr stenudds krönikor om ni nu inte läst dem än Smile

Så... träna med gi för att bli bra på no-gi?

Jag tycker diskussionen nu har blossat upp ett flertal gånger senaste månaden om huruvida man bör träna med gi eller inte oavsett vilken sorts grappler man är. Jag tänkte här ge min åsikt på det hela...

Låt oss se på problemet ur två olika träningsfysiologiska synvinklar innan vi kommer till själva slutsatsen (som lika gärna kunde dragits helt utan detta förspel med text):

En av de mest fundamentala reglerna inom träning säger att man blir bra på det man gör. En person som springer långt kommer bli bättre på att springa långt, en person som hoppar kommer att bli bättre på att hoppa och därmed bör också en person vill bli bra på att köra no-gi träna på att köra no-gi. Det ger helt enkelt ett rörelsemönster och en tillgång till tekniker som körs i no-gi. Varför lägga 200 timmar på lära sig en gi-choke när man kunde lagt de 200 timmarna på att lära sig en heel-hook? Rent logiskt är det givetvis ganska enkelt att dra slutsatsen att man får bättre träning för no-gi genom att köra no-gi.

MEN! Nu är inte idrotten fullt så enkel. För att bli bra på någonting så bryter vi ofta ner det i mindre beståndsdelar och tränar på förmågorna mer fokuserat. Till exempel, om vi vill bli starkare i vår brottning så kan vi dels köra brottning - men, de allra flesta brottare kör även marklyft, vilket inte alls är samma sak som brottning men det ger en möjlighet att lyfta tungt och utvecklas kontrollerat och mätbart utan samma skaderisk som att lyfta motståndare som väger dubbelt så mycket som en själv. På samma sätt kan en gi med sin friktion och möjlighet till grepp göra så att våra rörelser blir mer exakta och effektiva jämfört med no-gi-världens mer förlåtande scramble-kultur.

Slutsatsen: Med risk för att få en svettig protest-Gi kastad på mig imorgon bitti när jag kommer till centret så måste jag ändå säga att jag anser att det är mer logiskt att lägga fokus på den idrotten man vill bäst på. I nuläget är många av världens bästa no-gi-grapplers från Gi-världen. Antagligen för att de har världens bästa sparring.

Men med nuvarande regelsystem så kommer dock antagligen gi-världen utvecklas åt ett håll med rörelser och koncept som fungerar så fort någon har gi, vilket jag redan tycker det gör. Och no-gi-världen kommer utvecklas mer åt ett annat håll.

Att försöka hålla ihop de två är i min mening bakåtsträvande och fungerar bara nu. Om 50 år kommer det vara vitt skilda idrotter...

Joel Löwenberg, 2014-04-28

Varje morgon kl.07.00 är vi fyra stycken kampsportare som ses på klubben

Det blir sådär en 5-6 koppar kaffe och ibland även mandelkubb, vilket är precis lika torrt och osmakligt på morgonen som du tänker. Men jag gissar att man får billiga tiopack på LIDL och att en av killarna därför inte kan motstå.

Sedan börjar morgonrutinen. De andra 3 kör sina bjj-drillar. Positionssparring och olika analyser av grepp och situationer.

Själv kör jag bara knäböj. Klockan 7 på morgonen orkar jag inte tänka. Sitta ner och stå upp, är en lagom koordinationskrävande övning tycker jag... Kampsport kör jag på kvällen.

Dessa morgonpass är inget som krävs av någon och det är ingen som tvingar oss att köra. Min fascination ligger ändå i att genom burväggen se hur dessa tre killar varje morgon orkar sig upp och succesivt utvecklar sitt game. Att de varje morgon orkar sig dit och strukturerat utför sina pass.

De är ingen världselit, de har heltidsjobb och de är gamla nog att sluta med sin kampsport. Ändå kör de på i oförminskad styrka. För att de helt enkelt älskar det.

Det är bara att förundras och glädjas över den kraft och glädje som kampsporten kan ha.

Joel Löwenberg, 2014-04-22

Igår kom jag under ett möte i kontakt med en person som heter Nino och som driver PT-utbildningar i ökande takt.

Vi hamnade i en väldigt intressant diskussion kring tränarna inom idrotten.

Vi har nämligen å ena sidan teknik-tränarna. De som följt med sporten under flera år och som vet exakt hur en jabb ska slås eller hur en spark ska vridas in. Men när det kommer till fys så ligger deras kompetens på nivån "10 upphopp och några armhävningar känns rimligt"

På andra sidan har vi tyvärr ingen riktigt bra motpol. För tränare idag på de flesta utbildningar lär sig om träning för fitnessindustrin. De lär sig till stor del om träning för människor där det handlar om att må bra eller se bra ut.

Och i idrotten handlar det om att prestera. Det är något helt annat och kräver en helt annan sorts träning.

Därför var det kul att se att Nino själv kom från idrotten och hans huvudföreläsare inom utbildningarna likaså. I utbildningen som PT ingick det dessutom en utbildning som fyscoach.

Jag hoppas att det är ett naturligt steg och ett långsamt tronskifte att efterfrågan på den sortens utbildningar ökar. För jag tror folk långsamt börjar förstå att mycket av det som säljs i fitnessindustrin är tomma ord, och att idrotten letar mer efter verklig fakta.

För att få duktiga idrottare så behöver vi bra fystränare och tyvärr finns det ett 20-tal PTs på varje duktig fyscoach än så länge...

Joel Löwenberg, 2014-04-15

I MMA-världen blev det en liten debatt om Alex historia med misshandel innan MMA-satsningen.

Det blev lite extra uppblåst på grund av en, ärligt talat, uselt skriven krönika av Johan Esk. (Läs här: http://www.dn.se/sport/esk-the-maul...)

Krönikan fick ta en del skit, vilket även jag tycker den förtjänar. Krönikan är kritisk utan att egentligen vara kritisk mot något speciellt och krönikan tar egentligen fram 4 separata ämnen men slutför inga tankar alls.

För mig själv uppstår ett betydligt mer intressant dilemma när jag läser krönikan. Och jag önskar krönikören hade lyft upp det dilemmat istället.

Alex har misshandlat. Flera gånger. Ändå kan vi inte låta bli att fascineras av honom då vi anser att han är en fantastisk idrottare, och vi älskar människor som visar på mänsklig prestation. Vi kan bortse från väldigt mycket så länge en persons starka förmågor överglänser de mindre bra i historien bakåt.

Det hade vi aldrig gjort med en vanlig människa. En vanlig person på gatan hade vi dömt ut för alltid.

Där är det intressanta dilemmat tycker jag.

Jag kan skriva under på ovanstående dilemma. Jag anser att Alexander är en fantastisk förebild och någon för folk att se upp till.

Om däremot en person hade samma bakgrund och sedan blev golvläggare samtidigt som han slutade på den dåliga banan så hade jag inte på samma sätt ansett att hans historia kunde räknas som bortglömd.

Det är ju lite fascinerande. Frågan jag undrar för mig själv är alltså hur "stor" man måste bli för att ens storhet ska överglänsa ens mindre bra händelser.

Jag har inget svar. Men det hade varit en mer intressant krönika...

Joel Löwenberg, 2014-04-03

I helgen satt jag på färjan till Danmark tillsammans med min flickvän.

Under dagen åt jag den ytterst klassiska färj-dieten bestående av dubbla bufféer och när jag vägde mig nästa dag så hade jag gått upp 4kg.

Viktuppgången gjorde att jag var tvungen att ställa min flickvän frågan: Vad skulle du göra om jag slutade träna, men fortsatte äta som vanligt? Om jag helt plötsligt en dag inte skulle orka gå upp ur sängen utan helt tappade greppet och bara släppte hela den här idrotts-livsstilen vi lever?

Hon sa att hon skulle lämna mig.

Och jag tycker faktiskt hon gör rätt. För mig handlar nämligen inte kärlek om att följa med i vått och torrt. Det handlar om att älska den personen som finns där för stunden och en Joel som ger upp sina värderingar är en Joel som ger upp. Och en Joel som ger upp är inte särskilt attraktiv. (att jag blev tjock eller inte har egentligen inget med det att göra i mitt huvud utan vi pratar enbart om att ge upp underhållet och utvecklingen av någonting vi använder varje dag och som kan ge oss så otroligt mycket glädje - vår kropp)

Samma sak känner jag inom kampsporten. Jag har sedan länge passerat det stadiet där jag kan satsa helhjärtat på idrotten. Jobbet kallar otroligt mycket hårdare och jag stressar rätt hårt för att lyckas få in 5-6 kampsportspass i veckan och några knäböj då och då vilket är långt ifrån vad som krävs för att bli bäst.

Ibland tänker jag att jag ska acceptera situationen och börja motionärs-träna 3 gånger i veckan istället för att aggressivt förfölja tankarna på att klämma in stressade 20-minutare här och där med träning.

Men någonstans vet jag också att det är den där känslan av att inte släppa taget som är min styrka. Jag kan inte acceptera mig själv som person om jag skulle träna för att vara bekväm istället för att utvecklas. Jag vill fortfarande rulla med de bästa och lära mig nytt. Jag vill fortfarande känna känslan av hur jag nästan är så trött att jag gråter när jag går hem. För det är stolthet för mig. Det är kärlek för mig.

Varje pass och varje dag blir ett bevis för mig själv att jag är en sådan person som inte låter så banala saker som trötthet komma i vägen för vad jag bestämt mig för.

Jag gillar den personen och jag kan se upp till den personen som tänker så.

Innerst inne är jag också trött, lat, otålig och grinig. Innerst inne tycker jag också promenaden till gymmet på morgonen är helt horribel... Men någon sa någon gång "fake it until you make it"... och jag har låtsats vara disciplinerad, hängiven, driven i 27 år. Jag kan göra det i några år till.

Kommentarer

Annonser

Arkiv