Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-10-30

I över ett och ett halvt år nu har jag lagt idrotten på andra plats i livet till förmån för arbetet.

Ni som även följer mitt liv på bloggen joellowenberg.se vet att det har blivit otaliga nätter med sömnbrist till förmån för kaffe och siffror - när jag kanske egentligen borde legat på sparringmattan och gnuggat mig mot mina träningskamrater.

Givetvis har jag hållit igång på någorlunda nivå och kört mina 7-8 pass i veckan annars hade jag aldrig orkat med arbetets stress, för bättre sätt att rensa tankarna än att köra ett par sparringronder tror jag inte finns. Yoga i all ära men det är lättare att fokusera på en stenhård armbar än ett litet ohm-ljud någonstans i pelvistrakten.

Men att hålla igång sin träning och att satsa för något är två helt olika saker. Att bara träna för att hålla igång är lite som att jobba längs ett löpande band där man stått i 20 år. Inga överraskningar, ingen utmaning utan samma gamla rutiner om och om igen.

Så nu när SM i SW dök upp 20dec kände jag det där gamla bekanta pirret i magen och känslan av att "fan, jag måste köra".

Jag saknar att gå in på mattan och faktiskt bry mig om vad som händer. Analysera hur det gick och faktiskt ha lite prestige och ego för en gångs skull.

Så jag tänkte ställa upp. Och för första gången på 1,5år börjar jag känna lite nervositet och fokus igen.

Att få komma in och möta riktigt duktiga och kompetenta grapplers ska bli otroligt spännande. Att få gå upp på morgonen och köra fys igen ska bli fruktansvärt och kul (i den ordningen), och att åter igen få gå ner ett par kilo och försöka intala mig själv att kokt torsk är gott ska bli precis lika överjävligt tråkigt som det låter. Och jag längtar.

Livet är för jävligt utan mål.

Träningen är för jävlig utan mål.

Nu har jag mål i både liv och träning känns det faktiskt lite roligare att glida ner och köra mina pass... Vem vet, kanske de överbetalda mentala coacherna har lite rätt ändå.

Joel Löwenberg, 2014-10-16

Hörde det igen häromdagen. En nybörjare som knappt ens köpt handskar och ändå börjat planera hur många kilon han ska gå ner i vikt inför sin första nybörjartävling i SW.

Jag har skrivit om det för länge sedan men jag har bara blivit alltmer stärkt i min åsikt sedan dess. Att banta inför match hör inte hemma på amatörnivå. Bantning gör man först när man kört i så många år att det är på riktigt. Och är man osäker på om det är på riktigt än. Då är svaret att det inte är det.

Att hetsbanta inför en match och tappa mellan 5-8 kilo sista månaden är inte hälsosamt, det är dåligt ur prestationssynpunkt om man inte vet exakt vad man gör och överlag anser jag att det skapar fokus på helt område.

Fokus sista veckorna ska vara att hålla sig hel och frisk. Inte att gå omkring undernärd vilket tvärtom ökar risken för dte man vill undvika.

Vill man dra en liknelse så tycker jag nybörjare som hetsbantar är litegrann som den där personen som dyker upp på en lokal tävling i torget runt på cykel med en värstingracer för 65000kr och två depå-hjälpare.
- Det är väl fint att man anstränger sig men om första pris är ett kilo kaffe så räcker det kanske med en gammal hygglig kärringcykel.

Hetsbantning kommer så småningom. Precis som vi alla växer upp så småningom. Du kommer inte ångra att du lät någon av dem ta lite tid.

Slappna av och fokusera på matchen istället.

Joel Löwenberg, 2014-10-03

En av effekterna som kampsport ger och som jag aldrig hade gissat när jag började träna kampsport är enkelheten till att boka accelererande möten.

I bakhuvudet har man ju en sorts nidbild av att alla som vill träna kampsport är unga, killar med samma behärskningsnivå som Mentos och Cola.

I verkligheten är dock kampsport snarare lite som den där höga berg och dalbanan på nöjesfältet. Hisnande, skrämmande men samtidigt oerhört lockande om man bara har någon att åka den med. För man åker inte en berg och dalbana själv... Man måste ha någon med.

Och i det här fallet är det jag. Vilket ju är fantastiskt då en stor del av min arbetstid handlar om att få till givande möten med människor.

Att sitta i ett rum med massa människor och stämma av projekts framgång eller inte blir i längden en aning torrt och tråkigt. Men att istället föra in diskussionen på kampsport och se ögonen lysa upp på andra sidan, och du kunna erbjuda en möjlighet att få testa på ett pass istället för ännu ett av alla möten. Det är det inte många som tackar nej till.

Jag har haft affärsmöten i kampsports-anda med allt från gravida med småbarn i bakhasorna, till pensionärer, unga tjejer, äldre män, säljare, chefer, ägare och chefers sambosar. Alla älskar det och utan undantag har det lett till starkare relationer och mer försäljning.

För man kan inte be affärskontakter följa med på en fotbollsträning eller en spinningklass. Antingen låter du knäpp eller väldigt knäpp. Men kampsport. Det lockar. Och det blir en upplevelse.

Kanske något för förbundet att ta upp på nästa stämma?
- En side-step in i konsultbranschen och workshops för sälj-styrkor?

Tills nästa gång
/Joel

Joel Löwenberg, 2014-09-19

Efterdyningarna av riksdagsvalet blev en lång rad aggressiva uttalanden åt alla möjliga håll och jag tänkte inte fastna i att beskriva hur hat föder hat, eller hur man med "vi mot dom"-mentalitet automatiskt föder utanförskap oavsett vilken kant eller vilken mitt man står i.

Däremot tänkte jag fascineras av hur människor ständigt och jämt anser att bara deras egna system av tankar är det korrekta. Som om världen enbart kan ses ur en synvinkel. Som om lösningen på allas problem är samma som lösningen på de problem du ser om viktigast.

Det finns en gammal bokserie som heter något i stil med trälarnas kamp, eller trälarnas barn. En politisk bokserie om arbetarklass i Sverige, och det var så många år sedan jag läste den att jag egentligen bara minns ett enda stycke och jag tycker det stycket passar in här.

Andemeningen var: "Oavsett hur världen ser ut så kommer det alltid finnas de som röstar rött och de som röstar blått, de som röstar extremt och de som röstar liberalt. Det kommer alltid finnas de som tjänar på att världen ser ut på ett sätt och de som tjänar på att den ser ut på ett annat"

Människor är inte per definition onda anser jag, utan de ser världen enligt olika kartor och olika system. Vi har olika filter genom vilken vi filtrerar information och vanlig fakta betyder olika beroende på vem man är som läser den.

Att bli arg för att det finns olika tanke-filter är bortslösad energi. Och vill man hjälpa eller diskutera tror jag det är bättre att acceptera att alla sidor har rätt ur sin synvinkel och sedan försöka fokusera på vad det är som skapat problemet som gör den synvinkeln som man då själv är motståndare mot.

Först där kan man hitta en lösning på problem, i att angripa problemen bakom folks tanke-filter, och inte genom argumentation.

Anledningen till att jag tar upp detta i en kampsportsblogg är för att jag anser att detta går igen i många olika fall inom det mesta.

En nybörjare som musklar allt han har för att få in ett lås men ändå inte får in det kommer felaktigt tänka att han behöver bli starkare, medan en mer erfaren person enkelt kan se att det behövs en ny teknik.

Antingen kan vi säga åt personen som försöker dra låset att den gör fel och att den inte fattar, eller så kan man förklara att i kampsport vinner inte den som är starkast, i kampsport vinner den som förstår spelets möjligheter bäst. Och sedan kan vi visa hur varje tung situation kan göras om till något annat. Och därmed ändra filtret från "ta i när det blir tufft" till att "leta efter nya lösningar när det är tufft".

Det är givetvis en grov förenkling jag skriver om, men om nu människor/kampsportare/debattörer kunde ta varje åsikt eller problem de har och istället för att fokusera på problemet fokusera på varför de har problemet så hade vi kanske haft en mer spännande utveckling inom många områden.

Joel Löwenberg, 2014-09-03

Precis avslutat min semester vilket känns helt underbart.

Min första lediga vecka på 4 år och för att beskriva det i siffror så:
Besökte jag 7 stränder
Läste jag cirka 2000sidor litteratur
Åt jag 14 måltider på restaurang
Tränade jag 0 minuter
Och jag gick upp 1 viktklass i vikt

Inte sedan jag var 16år har jag haft ett så långt frivilligt uppehåll från träningen och att komma in i träningslokalen efter det var nästan lite nervöst. Som om jag svikit mina klubbkamrater. Jag var också rädd att få stryk.

Men, märkligt nog och som det ofta är så var det korta uppehållet bra för mig och jag "vann" en del riktigt spännande ronder mot människor jag verkligen respekterar.

Och det blir ett bevis för mig själv för hur viktigt vila och reflektion verkligen är för fortsatt utveckling för helt plötsligt gjorde jag en del nya rörelser och detaljer jag tidigare missat.

Jag tycker att man ofta hör folk prata om att stiga undan, vila sig i form eller reflektera.

Tyvärr hör man det ofta från fel folk.

De som pratar om att ta paus är ofta de som tränar 2 pass i veckan eller sporadiskt då och då... Människor som istället skulle utvecklas betydligt bättre av mer disciplin.

Medan de hårt jobbande, ofta skadade idrottarna som kör på elitnivå är livrädda för att vara lediga. Men här finns behovet, och här finns också nyttan. Det är inga stora pauser som behövs. Enstaka dagar här och där kan vara väldigt viktiga och användbara och är du elitidrottare så glöm inte att se rätt utnyttjad vila som ett av dina viktigaste redskap för utveckling.

Joel Löwenberg, 2014-08-15

Jag vill inleda detta inlägget med att säga att jag idag tänkte skriva om ett ämne som jag vet relativt lite om, och har relativt lite erfarenhet av.

Men, efter att ha hört en diskussion om kolhydrater där den ena personen hävdade att "kolhydrater bara räknas som de utgör huvud-delen av måltiden" och den andra hävdade att "kolhydrater som finns i frukt inte är riktiga kolhydrater" så har jag förstått att man gärna får ha åsikter om saker man uppenbarligen inte har någon aning om alls.

Så, jag tänkte prata gameplan..

Ofta tycker jag diskussionen handlar om huruvida man bör eller inte bör ha en gameplan inför en match.

För-argumentet är att man givetvis ska analysera motståndaren och sedan stenhårt skräddarsy en plan utefter motståndarens svagheter och ens egna styrkor och att det är fullkomligt logiskt.

Medan mot-argumentet är att en gameplan är oväsentlig eftersom matchen alltid utvecklas på sitt eget lilla sätt och att en gameplan kan styra bort fokus från att befinna sig i situationen.

Som i mycket annat så är dock inte den här diskussionen två motparter som man först kan tycka.

Jag anser att det är givet att man inför match förbereder sig på ett sätt så att man i ryggmärgen har ett game som man tror har störst chans att lyckas, men så fort matchen är igång så bör man givetvis vara redo att överge allt det och istället anpassa sig efter motståndaren.

Att prompt hålla fast vid en gameplan som inte funkar är precis lika dumt som att inte kolla in sin motståndare inför match och försöka se luckor i hans game.

På frågan gameplan eller inte så är alltså svaret ja och ja i mitt tycke.

Joel Löwenberg, 2014-07-28

Under flera år jobbade jag som hälsocoach, viktminskningscoach och hälsorådgivare. Det är ett gäng fancy och något flummiga titlar på någonting som egentligen handlar om att få människor att göra saker annorlunda mot vad de brukar.

Ett av mina vanligaste problem med mina kunder brukade vara att de "väntade på motivation" för att göra sina förändringar och att de använde motivation som ursäkt till varför någonting inte blev gjort.

Det är ett mindset jag alltid ville förändra, och jag jobbade så mycket med det att ett motto som kom att förknippas med mig efter ett tag var "Motivation kommer från resultat" - Det handlar alltså inte om motivation, utan om disciplinen bakom resultaten.

För hur gärna vi än vill tänka att framgångsrika människor och idrottare älskar det de gör så är sanningen att alla de där idrottarna älskar att snooza precis lika mycket som du gör.

Det finns oerhört få människor som är motiverade när de sitter på bussen till träningen klockan 05.45 en snöig vintermorgon, eller mer passande nu kl.14 på eftermiddagen en solig söndag när resten av världen är och badar.

Men det handlar inte om motivation. Det handlar inte om att allting i livet ska vara lätt, mjukt och kännas kul. För ett liv utan motstånd är som ett styrkepass utan vikter. Du kan stå där och flaxa med armarna allt du vill, och det kanske är skönt, men inte blir du starkare, och inte kommer du framåt.

Motivation är någonting som dyker upp i enstaka flammor och ska man bara röra sig framåt under sina motivationstoppar så kommer man inte åstadkomma något speciellt alls. Men vill man ta sig någon vart - vill man till exempel rida på den här vågen som Gustafsson öppnat till UFC för Svenskarna, då är inte motivation det som krävs. Det är disciplin.

I den absoluta slutändan så handlar det om stolthet. Vi lever inte våra liv för att gå runt och le hela dagarna, vi lever det för att när vi blickar tillbaka så ska vi kunna känna den där känslan av att "Fan, det där gjorde jag jävligt bra. Det var ett värdigt sätt att leva ett liv"

Efter att ha coachat säkert 300-400 människor inom hälsa så har jag förstått att människor ha oftast inte störst problem med vad de ska äta, vad de ska träna, vad de ska göra. De kan oftast redan de svaren. Människor har istället störst problem med att faktiskt göra det de redan vet att de ska göra, och tyvärr har vi en väldigt utbredd kultur kring att man inte ska göra någonting som man inte känner sig motiverad att göra.

Det ger en falsk verklighet där man går runt och försöker hitta små korta stunder av motivationskickar och ytlig glädje, men man tappar sina riktiga mål. De målen man når med disciplin och stolthet.

Kampsporten är en växande idrott. Borta är tiden när man kunde vinna tävlingar med lite aggressivitet och hemmagjorda tekniker. Nu är det en elitidrott där alltmer analyseras och utvecklas och vill man vara del i det så krävs nästa steg av disciplin av sig själv.

Nu kan du läsa fler krönikor på

  • www.joellowenberg.se
  • Joel Löwenberg, 2014-07-12

    På måndag coachar jag en av mina närmsta kampsportsvänner. Han har haft en lång och snabb utveckling och är numer proffsfighter.

    Men, för att fortsätta utvecklas handlar det inte bara om att plöja på helt skoningslöst. Det handlar också om att ständigt analysera sig själv och sitt eget game. Jag själv föredrar att använda analogin med hjulet.

    Inom coachning använder man ofta en cirkel som man delar upp i 6 eller 8 bitar. Varje bit representerar sedan ett område så som exempelvis pengar, familj, jobb, hälsa etc, och ju mer ifylld varje tårtbit blir desto bättre för just det området.

    En vanlig miss här är att man enbart fokuserar på vissa tårtbitar. En karriärhungrig person kanske har en helt ifylld tårtbit på jobb men en helt tom tårtbit på familj eller hälsa, medan någon annan kanske har ett väldigt rikt socialt liv men helt glömt av att fokusera på sin ekonomiska situation.

    Hjulet "snurrar" alltså inte. Det finns ingen jämnhet och svagheterna håller tillbaka ens livskvalité.

    På liknande sätt kan man använda detta med kampsportare fast med andra rubriker till tårtbitarna. Man kanske har ett bra stående game OCH ett bra markgame, men man tar inte hand om sin återhämtning så man blir ständigt skadad. Eller så saknar man en god clinch eller rutin kring fysträning.

    Med ett sådant här hjul blir det lätt att se vad man behöver jobba på härnäst för att täppa till luckor och nå nästa steg. Det blir väldigt svart på vitt och man kommer ifrån det klassiska "att man tränar det man är bra på".

    Angående teorin om man ska ha ett helt runt hjul där man strävar efter att helt ta bort svagheter eller om man ska satsa på att bli riktigt bra inom någonting - så är min egna bedömning att man först skapar ett väldigt runt hjul och sedan lägger man ett extra hårt fokus på "punkterings-spjutet". Den där förmågan/låset/slaget/kombinationen som man blir helt fantastisk på och som kan avgöra själva matchen.

    Joel Löwenberg, 2014-06-26

    Alla som någonsin gått en match i något kampsport vet vilken oerhörd psykisk påfrestning det innebär.

    Att jämställa en match-laddning psykiskt i kampsport med andra idrotter känns helt vilseledande om jag tänker tillbaka på alla de andra idrotter jag tävlat i under åren.

    Trots att alla känner till den här rädslan, och trots att alla vet om vilken påfrestning det är så görs så otroligt lite för att mentalt stärka upp kampsportare.

    Jag tror att om ett tiotal år så kommer mental träning vara lika självklart som fysträning i en uppladdning och ett träningsupplägg, men än så länge är det tyvärr alldeles för ovanligt.

    ...För den som är intresserad av att utveckla sina mentala mönster föreslår jag tills vidare exempelvis ren baslitteratur inom NLP, som ofta ger betydligt bättre förståelse för tankar och beteenden än "självhjälpsgurus" och liknande.

    Joel Löwenberg, 2014-06-14

    Som alla vet så finns det en viss vikthets inom kampsport.

    Man kan debattera fram och tillbaka om hur hälsosamt det är och om man borde hitta sätt att få folk att inte droppa kopiösa mängder vätska och liknande inför matcher men det är inte den vikthetsen precis innan match som jag tänker på idag.

    Idag tänker jag på det något fascinerande fenomenet att kampsportare allt som oftast rör sig nedåt i viktklasserna. Man börjar slåss i 84kg, sedan kämpar man i två år för att kunna gå i 77kg för att slutligen gå i 70kg-klassen.

    Det är egentligen en aning surrealistiskt. Med åldern och med åren om man tränar rätt så bör man ju utan tvekan lägga på sig en del muskler. Och att ha muskelmassa som byggts från kampsporten är ju en fantastisk muskelbank att bära med sig. Varför tvinga kroppen att avstå dessa 10kg ypperligt underbara kilon?

    Jag tänkte slå ett mycket obemärkt slag för viktuppgång och göra en ljudlös protest. I sommar planerar jag att gå upp 4kg, precis så som jag förra sommaren ökade 4kg, och sommaren innan det 4kg.

    För mig är det en fantastisk känsla att känna hur jag år efter år blir starkare, att kunna lyfta och göra saker jag annars inte hade kunnat.

    Att istället tappa i vikt successivt över åren och avsluta sin karriär med kropp som en liten pojk känns väldigt kontraproduktivt.

    Nu förstår jag givetvis att det tar många år att bygga en kropp för en högre viktklass och bara enstaka månader att bli störst i viktklassen under sin nuvarande. Men för er som inte planerar att vinna VM, fundera på om det inte är värt att behålla den där styrkan som du jobbat ett helt liv på att få.

    Vikt kan vara stolthet det med. Även som kampsportare.

    Kommentarer

    Annonser

    Arkiv