Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-08-15

Jag vill inleda detta inlägget med att säga att jag idag tänkte skriva om ett ämne som jag vet relativt lite om, och har relativt lite erfarenhet av.

Men, efter att ha hört en diskussion om kolhydrater där den ena personen hävdade att "kolhydrater bara räknas som de utgör huvud-delen av måltiden" och den andra hävdade att "kolhydrater som finns i frukt inte är riktiga kolhydrater" så har jag förstått att man gärna får ha åsikter om saker man uppenbarligen inte har någon aning om alls.

Så, jag tänkte prata gameplan..

Ofta tycker jag diskussionen handlar om huruvida man bör eller inte bör ha en gameplan inför en match.

För-argumentet är att man givetvis ska analysera motståndaren och sedan stenhårt skräddarsy en plan utefter motståndarens svagheter och ens egna styrkor och att det är fullkomligt logiskt.

Medan mot-argumentet är att en gameplan är oväsentlig eftersom matchen alltid utvecklas på sitt eget lilla sätt och att en gameplan kan styra bort fokus från att befinna sig i situationen.

Som i mycket annat så är dock inte den här diskussionen två motparter som man först kan tycka.

Jag anser att det är givet att man inför match förbereder sig på ett sätt så att man i ryggmärgen har ett game som man tror har störst chans att lyckas, men så fort matchen är igång så bör man givetvis vara redo att överge allt det och istället anpassa sig efter motståndaren.

Att prompt hålla fast vid en gameplan som inte funkar är precis lika dumt som att inte kolla in sin motståndare inför match och försöka se luckor i hans game.

På frågan gameplan eller inte så är alltså svaret ja och ja i mitt tycke.

Joel Löwenberg, 2014-07-28

Under flera år jobbade jag som hälsocoach, viktminskningscoach och hälsorådgivare. Det är ett gäng fancy och något flummiga titlar på någonting som egentligen handlar om att få människor att göra saker annorlunda mot vad de brukar.

Ett av mina vanligaste problem med mina kunder brukade vara att de "väntade på motivation" för att göra sina förändringar och att de använde motivation som ursäkt till varför någonting inte blev gjort.

Det är ett mindset jag alltid ville förändra, och jag jobbade så mycket med det att ett motto som kom att förknippas med mig efter ett tag var "Motivation kommer från resultat" - Det handlar alltså inte om motivation, utan om disciplinen bakom resultaten.

För hur gärna vi än vill tänka att framgångsrika människor och idrottare älskar det de gör så är sanningen att alla de där idrottarna älskar att snooza precis lika mycket som du gör.

Det finns oerhört få människor som är motiverade när de sitter på bussen till träningen klockan 05.45 en snöig vintermorgon, eller mer passande nu kl.14 på eftermiddagen en solig söndag när resten av världen är och badar.

Men det handlar inte om motivation. Det handlar inte om att allting i livet ska vara lätt, mjukt och kännas kul. För ett liv utan motstånd är som ett styrkepass utan vikter. Du kan stå där och flaxa med armarna allt du vill, och det kanske är skönt, men inte blir du starkare, och inte kommer du framåt.

Motivation är någonting som dyker upp i enstaka flammor och ska man bara röra sig framåt under sina motivationstoppar så kommer man inte åstadkomma något speciellt alls. Men vill man ta sig någon vart - vill man till exempel rida på den här vågen som Gustafsson öppnat till UFC för Svenskarna, då är inte motivation det som krävs. Det är disciplin.

I den absoluta slutändan så handlar det om stolthet. Vi lever inte våra liv för att gå runt och le hela dagarna, vi lever det för att när vi blickar tillbaka så ska vi kunna känna den där känslan av att "Fan, det där gjorde jag jävligt bra. Det var ett värdigt sätt att leva ett liv"

Efter att ha coachat säkert 300-400 människor inom hälsa så har jag förstått att människor ha oftast inte störst problem med vad de ska äta, vad de ska träna, vad de ska göra. De kan oftast redan de svaren. Människor har istället störst problem med att faktiskt göra det de redan vet att de ska göra, och tyvärr har vi en väldigt utbredd kultur kring att man inte ska göra någonting som man inte känner sig motiverad att göra.

Det ger en falsk verklighet där man går runt och försöker hitta små korta stunder av motivationskickar och ytlig glädje, men man tappar sina riktiga mål. De målen man når med disciplin och stolthet.

Kampsporten är en växande idrott. Borta är tiden när man kunde vinna tävlingar med lite aggressivitet och hemmagjorda tekniker. Nu är det en elitidrott där alltmer analyseras och utvecklas och vill man vara del i det så krävs nästa steg av disciplin av sig själv.

Nu kan du läsa fler krönikor på

  • www.joellowenberg.se
  • Joel Löwenberg, 2014-07-12

    På måndag coachar jag en av mina närmsta kampsportsvänner. Han har haft en lång och snabb utveckling och är numer proffsfighter.

    Men, för att fortsätta utvecklas handlar det inte bara om att plöja på helt skoningslöst. Det handlar också om att ständigt analysera sig själv och sitt eget game. Jag själv föredrar att använda analogin med hjulet.

    Inom coachning använder man ofta en cirkel som man delar upp i 6 eller 8 bitar. Varje bit representerar sedan ett område så som exempelvis pengar, familj, jobb, hälsa etc, och ju mer ifylld varje tårtbit blir desto bättre för just det området.

    En vanlig miss här är att man enbart fokuserar på vissa tårtbitar. En karriärhungrig person kanske har en helt ifylld tårtbit på jobb men en helt tom tårtbit på familj eller hälsa, medan någon annan kanske har ett väldigt rikt socialt liv men helt glömt av att fokusera på sin ekonomiska situation.

    Hjulet "snurrar" alltså inte. Det finns ingen jämnhet och svagheterna håller tillbaka ens livskvalité.

    På liknande sätt kan man använda detta med kampsportare fast med andra rubriker till tårtbitarna. Man kanske har ett bra stående game OCH ett bra markgame, men man tar inte hand om sin återhämtning så man blir ständigt skadad. Eller så saknar man en god clinch eller rutin kring fysträning.

    Med ett sådant här hjul blir det lätt att se vad man behöver jobba på härnäst för att täppa till luckor och nå nästa steg. Det blir väldigt svart på vitt och man kommer ifrån det klassiska "att man tränar det man är bra på".

    Angående teorin om man ska ha ett helt runt hjul där man strävar efter att helt ta bort svagheter eller om man ska satsa på att bli riktigt bra inom någonting - så är min egna bedömning att man först skapar ett väldigt runt hjul och sedan lägger man ett extra hårt fokus på "punkterings-spjutet". Den där förmågan/låset/slaget/kombinationen som man blir helt fantastisk på och som kan avgöra själva matchen.

    Joel Löwenberg, 2014-06-26

    Alla som någonsin gått en match i något kampsport vet vilken oerhörd psykisk påfrestning det innebär.

    Att jämställa en match-laddning psykiskt i kampsport med andra idrotter känns helt vilseledande om jag tänker tillbaka på alla de andra idrotter jag tävlat i under åren.

    Trots att alla känner till den här rädslan, och trots att alla vet om vilken påfrestning det är så görs så otroligt lite för att mentalt stärka upp kampsportare.

    Jag tror att om ett tiotal år så kommer mental träning vara lika självklart som fysträning i en uppladdning och ett träningsupplägg, men än så länge är det tyvärr alldeles för ovanligt.

    ...För den som är intresserad av att utveckla sina mentala mönster föreslår jag tills vidare exempelvis ren baslitteratur inom NLP, som ofta ger betydligt bättre förståelse för tankar och beteenden än "självhjälpsgurus" och liknande.

    Joel Löwenberg, 2014-06-14

    Som alla vet så finns det en viss vikthets inom kampsport.

    Man kan debattera fram och tillbaka om hur hälsosamt det är och om man borde hitta sätt att få folk att inte droppa kopiösa mängder vätska och liknande inför matcher men det är inte den vikthetsen precis innan match som jag tänker på idag.

    Idag tänker jag på det något fascinerande fenomenet att kampsportare allt som oftast rör sig nedåt i viktklasserna. Man börjar slåss i 84kg, sedan kämpar man i två år för att kunna gå i 77kg för att slutligen gå i 70kg-klassen.

    Det är egentligen en aning surrealistiskt. Med åldern och med åren om man tränar rätt så bör man ju utan tvekan lägga på sig en del muskler. Och att ha muskelmassa som byggts från kampsporten är ju en fantastisk muskelbank att bära med sig. Varför tvinga kroppen att avstå dessa 10kg ypperligt underbara kilon?

    Jag tänkte slå ett mycket obemärkt slag för viktuppgång och göra en ljudlös protest. I sommar planerar jag att gå upp 4kg, precis så som jag förra sommaren ökade 4kg, och sommaren innan det 4kg.

    För mig är det en fantastisk känsla att känna hur jag år efter år blir starkare, att kunna lyfta och göra saker jag annars inte hade kunnat.

    Att istället tappa i vikt successivt över åren och avsluta sin karriär med kropp som en liten pojk känns väldigt kontraproduktivt.

    Nu förstår jag givetvis att det tar många år att bygga en kropp för en högre viktklass och bara enstaka månader att bli störst i viktklassen under sin nuvarande. Men för er som inte planerar att vinna VM, fundera på om det inte är värt att behålla den där styrkan som du jobbat ett helt liv på att få.

    Vikt kan vara stolthet det med. Även som kampsportare.

    Joel Löwenberg, 2014-05-28

    I helgen avslutade jag ett av mina äldsta projekt, ett hälso&ledarskaps-program för västsvenska chefskvinnor.

    Det var en rätt melankolisk känsla och jag saknar det redan. All den coaching jag själv har fått genom att umgås med dessa människor har hjälpt mig att röra mig flera steg i min egna utveckling även om programmet är riktat åt andra hållet.

    Som sista visdomsord i helgen så sa en av kvinnorna till mig:

    "Vet du vad du ska tänka på Joel?"
    "Nej"
    "Att du har för många bollar i luften"

    Och vi sa betydligt mer men det är kontentan och den stämmer. Jag har så många projekt igång att ingenting hinner få fullt fokus vilket givetvis sänker både produktivitet och kvalité.

    På samma sätt har jag i många år jobbat med min egna träning. Jag brukade förr alltid köra mina adepters träningspass med dem vilket innebar att jag på samma gång tränade kondition, boxning, löpning, simning, cykel, styrka, explosivitet, mjölksyra och balans. Och jag blev inte bättre på någonting alls för kroppen hann aldrig fokusera och jag kunde aldrig ta i ordentligt för jag hade alltid tankarna på nästa pass.

    Det upplägget har jag förändrat och jag känner att det var precis vad jag behövde.

    Senaste månaderna kör jag enbart maxstyrka med baslyft och i min kampsport fokuserar jag enbart på 2 olika sorters submissions och alla ingångar till dem jag kan komma på.

    Resultatet är att jag kunnat öka runt 20% i styrka på några månader vilket är fullt godkänt eftersom jag började från en hyfsad nivå, men framförallt börjar jag äntligen sätta ingångarna till mina lås och jag börjar se "spelplanen" ur ett helt nytt perspektiv eftersom jag börjar hitta nya prioriteringar och koncept som jag vill följa.

    Jag tror risken är att vi vill lära oss allt för att allt alltid behövs. Men vill vi bli bäst i någonting så kan vi inte göra allt annat också utan vi får nischa oss, och steg för steg väva in det vi vill lära oss.

    Jag har accepterat den tanken.

    Jag ska bara implementera den i företagslivet också...

    Joel Löwenberg, 2014-05-14

    Precis som inför Europa-valet så tycker jag mig känna att kampsportsvärlden hittar sina grupperingar.

    Man ska köra en viss stil, tro på allt en viss tränare eller grupp säger och en viss stil ska vara överlägsen alla andra.

    Men så fort folk blir fundamentalistiska och vägrar att se värdet i vad andra gör så kommer man tillslut att förlora. Utveckling tarvar förnyelse och utan att ta in nya influenser från nya tänkare så kommer man tillslut bli förbisprungen oavsett hur stort försprång man har.

    Bara för att det man gör idag är rätt betyder inte att det är rätt imorgon. Oavsett läger så kan du lära dig av andra läger.

    Jag har tröttnat på att höra folk fnysa åt nya tekniker och gamla system, nya tankesätt och nya användningsområden för gamla tankar.

    Givetvis har historien sitt värde men vi får inte glömma att allting alltid kan utvecklas, inte minst kampsport. Att tro att det vi gör idag är det mest ultimata även om 50 år är lite naivt. Vi måste våga testa nytt och öppna upp för andra stilar och nya tänkare. Framförallt måste vi glädjas åt alla de nya tänkarna och de nya stilarna. De gör jobbet åt oss. Testar sina tekniker dag efter dag efter dag och får stryk om och om igen.

    Tills de en dag har hittat ännu en pusselbit i det stora pusslet som är kampsport.

    Gläds åt att dina träningskamrater testar nya saker och håna inte deras stilar oavsett om de kör en traditionell stil, en ny stil eller en helt påhittad stil. Utan folk som dem så hade kampsporten bestått av ett enda slag. En rak höger. För den kom först. Och den funkade ju bra så varför utveckla?

    Joel Löwenberg, 2014-05-06

    Jag skrev detta inlägget på facebook på ett par dagar sedan, så om någon redan har läst det så ber jag om ursäkt för att jag valde fel publiceringsforum och ber er vara vänliga gå vidare till herr stenudds krönikor om ni nu inte läst dem än Smile

    Så... träna med gi för att bli bra på no-gi?

    Jag tycker diskussionen nu har blossat upp ett flertal gånger senaste månaden om huruvida man bör träna med gi eller inte oavsett vilken sorts grappler man är. Jag tänkte här ge min åsikt på det hela...

    Låt oss se på problemet ur två olika träningsfysiologiska synvinklar innan vi kommer till själva slutsatsen (som lika gärna kunde dragits helt utan detta förspel med text):

    En av de mest fundamentala reglerna inom träning säger att man blir bra på det man gör. En person som springer långt kommer bli bättre på att springa långt, en person som hoppar kommer att bli bättre på att hoppa och därmed bör också en person vill bli bra på att köra no-gi träna på att köra no-gi. Det ger helt enkelt ett rörelsemönster och en tillgång till tekniker som körs i no-gi. Varför lägga 200 timmar på lära sig en gi-choke när man kunde lagt de 200 timmarna på att lära sig en heel-hook? Rent logiskt är det givetvis ganska enkelt att dra slutsatsen att man får bättre träning för no-gi genom att köra no-gi.

    MEN! Nu är inte idrotten fullt så enkel. För att bli bra på någonting så bryter vi ofta ner det i mindre beståndsdelar och tränar på förmågorna mer fokuserat. Till exempel, om vi vill bli starkare i vår brottning så kan vi dels köra brottning - men, de allra flesta brottare kör även marklyft, vilket inte alls är samma sak som brottning men det ger en möjlighet att lyfta tungt och utvecklas kontrollerat och mätbart utan samma skaderisk som att lyfta motståndare som väger dubbelt så mycket som en själv. På samma sätt kan en gi med sin friktion och möjlighet till grepp göra så att våra rörelser blir mer exakta och effektiva jämfört med no-gi-världens mer förlåtande scramble-kultur.

    Slutsatsen: Med risk för att få en svettig protest-Gi kastad på mig imorgon bitti när jag kommer till centret så måste jag ändå säga att jag anser att det är mer logiskt att lägga fokus på den idrotten man vill bäst på. I nuläget är många av världens bästa no-gi-grapplers från Gi-världen. Antagligen för att de har världens bästa sparring.

    Men med nuvarande regelsystem så kommer dock antagligen gi-världen utvecklas åt ett håll med rörelser och koncept som fungerar så fort någon har gi, vilket jag redan tycker det gör. Och no-gi-världen kommer utvecklas mer åt ett annat håll.

    Att försöka hålla ihop de två är i min mening bakåtsträvande och fungerar bara nu. Om 50 år kommer det vara vitt skilda idrotter...

    Joel Löwenberg, 2014-04-28

    Varje morgon kl.07.00 är vi fyra stycken kampsportare som ses på klubben

    Det blir sådär en 5-6 koppar kaffe och ibland även mandelkubb, vilket är precis lika torrt och osmakligt på morgonen som du tänker. Men jag gissar att man får billiga tiopack på LIDL och att en av killarna därför inte kan motstå.

    Sedan börjar morgonrutinen. De andra 3 kör sina bjj-drillar. Positionssparring och olika analyser av grepp och situationer.

    Själv kör jag bara knäböj. Klockan 7 på morgonen orkar jag inte tänka. Sitta ner och stå upp, är en lagom koordinationskrävande övning tycker jag... Kampsport kör jag på kvällen.

    Dessa morgonpass är inget som krävs av någon och det är ingen som tvingar oss att köra. Min fascination ligger ändå i att genom burväggen se hur dessa tre killar varje morgon orkar sig upp och succesivt utvecklar sitt game. Att de varje morgon orkar sig dit och strukturerat utför sina pass.

    De är ingen världselit, de har heltidsjobb och de är gamla nog att sluta med sin kampsport. Ändå kör de på i oförminskad styrka. För att de helt enkelt älskar det.

    Det är bara att förundras och glädjas över den kraft och glädje som kampsporten kan ha.

    Joel Löwenberg, 2014-04-22

    Igår kom jag under ett möte i kontakt med en person som heter Nino och som driver PT-utbildningar i ökande takt.

    Vi hamnade i en väldigt intressant diskussion kring tränarna inom idrotten.

    Vi har nämligen å ena sidan teknik-tränarna. De som följt med sporten under flera år och som vet exakt hur en jabb ska slås eller hur en spark ska vridas in. Men när det kommer till fys så ligger deras kompetens på nivån "10 upphopp och några armhävningar känns rimligt"

    På andra sidan har vi tyvärr ingen riktigt bra motpol. För tränare idag på de flesta utbildningar lär sig om träning för fitnessindustrin. De lär sig till stor del om träning för människor där det handlar om att må bra eller se bra ut.

    Och i idrotten handlar det om att prestera. Det är något helt annat och kräver en helt annan sorts träning.

    Därför var det kul att se att Nino själv kom från idrotten och hans huvudföreläsare inom utbildningarna likaså. I utbildningen som PT ingick det dessutom en utbildning som fyscoach.

    Jag hoppas att det är ett naturligt steg och ett långsamt tronskifte att efterfrågan på den sortens utbildningar ökar. För jag tror folk långsamt börjar förstå att mycket av det som säljs i fitnessindustrin är tomma ord, och att idrotten letar mer efter verklig fakta.

    För att få duktiga idrottare så behöver vi bra fystränare och tyvärr finns det ett 20-tal PTs på varje duktig fyscoach än så länge...

    Kommentarer

    Annonser

    Arkiv