Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2015-03-21

Ett intressant fenomen som jag tycker mig se bland de jag tränar med är att den vinner som vet att den ska vinna.

När två nya kampsportare av någorlunda lika teknisk kunskap och styrka möts på mattan för första gången så blir det först en lång och utdragen kamp om vem som ska vinna första matchen.

När den matchen sedan är avgjord så går det däremot betydligt snabbare i fortsättningen. Den som vunnit blir mer avslappnad och vågar göra det man behöver för att få in ett lås, medan den som förlorat blir mer avvaktande och spänd. Vilket i sig blir en självuppfyllande profetia som gör att vinnaren fortsätter vinna och fortsätter känna sig bättre.

Jag såg det dessutom häromdagen när en tjej (Person A) jag tränar fick möta sin gamla vän (Person B) som hon tränade tillsammans med för ett halvår sedan. På den tiden var det "B" som var den mer tekniska och aggressiva av de två, men med tiden så har "A" lagt ner betydligt mer träning och "B" har helt enkelt slutat med sin kampsport.

Nu var det dock dags att mötas igen. Och det blev ett brutalt krig i en rond. I slutet av rond ett var det dock som att "A" förstod att hon var bättre. Hon fick in några lås och helt plötsligt släppte det. Rond, 2, rond 3, rond 4. Det var bara slakt. Lås, på lås, på lås. Och ändå tog det så lång tid innan det första kom. För i huvudet var hon inte bättre förrän det där första låset kom och bevisade motsatsen.

Och jag tycker mig själv känna av den här känslan. Det finns duktiga människor som man borde rent tekniskt vinna mot men de har ett mentalt övertag och båda vet att de ska vinna, så därför vinner de.

Jag tror det är en underskattad känsla inom kampsporten. Att försöka hitta den känslan av att man själv är den som ska vinna. Att försöka gång på gång intala sig att man är den som vinner under tävling, under match, under sparring. För lika tydlig som den här känslan är när vi sparrar, lika tydlig är den när vi tränar och kämpar.

Är vi den som ger upp när det blir jobbigt eller är vi den som fortsätter?

Vi har alla en inställning och en självbild kring vad som gäller och vilka vi är på mattan. Det handlar inte om att lura sig själv, men om vi kan skapa självuppfyllande profetior så kan vi lika gärna skapa de som gynnar oss.

Mental träning borde vara ett givet inslag i denna sport vi älskar som kanske är den mest mentala idrotten av alla.

Joel Löwenberg, 2015-03-06

Min lillasyster (jag har 5st i liknande åldrar så även om ni tycker jag hänger ut henne så är det bara delvis sant) ringde mig häromdagen och gnällde lite om att hon nu jobbat som diskare ett halvår och nu när hon äntligen fick ett jobberbjudande så var det från mcdonalds.

"Det är ju pinsamt"

För er som känner mig så blev det en rätt ordentlig utskällning följt av en halvtimmes lång predikan i att ska hon kalla sig min syster får hon ändra inställning illa jävla kvickt.

Den här omvända stoltheten som folk har kring att lägga värdering i vad man gör snarare än i hur man gör det stör mig något kopiöst, och jag tror det är en av de största anledningarna till att folk tappar fokus, lägger av och stannar upp.

I kampsporten kan jag jämföra det med en klubb jag vet där de på nybörjarpassen börjar med att lära ut flygande knän.
- För det är ju ett klassiskt nybörjarmove?.. och viktigt ur alla avseenden i grundarbetet. Den klubben har inga tävlingsframgångar alls.

Jag kan givetvis känna otåligheten i fruktansvärt många som vill lära sig snurrande hula-hoops med twist sidehook. Medan en triangel känns lite töntig.

Man vill springa så tidigt att man glömmer att man inte bara ska lära sig gå först, utan överhuvudtaget stå upp. Och det kan väl folk få göra för motivationens skull inom motionärsidrott. Men man kommer ingenvart.

De bästa utvecklings-människorna jag vet är de som har kvar sitt ständiga nybörjarmindset. Som aldrig räds för att gå igenom någonting på nytt, ändra en liten detalj och få ständig, ständig feedback och kritik.

De tittar inte på vad de gör, utan på hur det gör det. Om de lagt varje detalj rätt, utfört det så bra de kan och hur de kan utveckla sitt område. De bryr sig inte om ifall det handlar om att stå i kassan på Ica, de gör i alla fall det bästa jobbet de kan. Och det märks. Och det märks jävligt fort för 99% tänker inte så.

Det finns bara en väg framåt, genom att bygga en bas så stabil att man faktiskt kan bygga en topp sedan. Och den grunden läggs genom att vara stolt över hur man gör det, inte vad man gör.

Joel Löwenberg, 2015-02-22

Insåg idag att jag sysslat med kampsport i fem år.

Det är det längsta förhållandet jag haft med någon. Inkluderat förhållanden som boende, flickvän, jobb, skola etc. Så man kan väl säga att kampsporten "is the one".

Jag hade en liten oro inför denna terminen att jag skulle tappa intresset. Jag har utökat antalet arbetstimmar och driver numer fyra olika bolag, vilket givetvis gör att heltid är ett begrepp som bytt skepnad från 8h slit om dagen till någonting jag eftersträvar att få komma tillbaka till. Det gör också att antalet träningspass gått ner markant och tävlingarna har försvunnit.

Jag trodde jag skulle tappa motivationen och glädjen i kampsporten när jag tappade målen och tävlingarna denna terminen. Men det är faktiskt inte alls så.

Varje pass nu är 1,5h lek. En möjlighet att stänga av, gå in i en annan värld och lägga fullt fokus på något annat. För första gången förstår jag exakt hur viktig den avkopplande effekten från träning kan vara. Det har alltid varit en prestationsvärld för mig förut. Detta är första gången träningen är avkopplingen från prestation.

När jag smiter in på gymmet för att köra marklyft är jobbtankarna fortfarande med mellan seten, om jag går ut och joggar så maler fortfarande jobbstrategier och problem. Men i kampsportssalen är det tyst i bakhuvudet och det är instinkt, glädje och avkoppling. Ingen annan idrott jag testat har den effekten.

Det är jävligt skönt att ha hittat sin idrott. Den idrotten man kommer bli gammal med. Oavsett hur livet ser ut i övrigt.

Kampsport is king. Igen.

Joel Löwenberg, 2015-02-07

Alla som såg SVT-debatten, eller som läst runt lite bland krönikor och liknande, eller som helt enkelt tränat kampsport ett tag är säkert precis som jag rätt trötta på diskussionen om huruvida kampsport är farligt eller inte, eller om kampsport gör oss aggressiva eller inte.

Och för mig är egentligen hela argumentationen helt fel, för vi diskuterar kring fel frågor.

För om frågan är ifall kampsport är en "Skadedrabbad sysselsättning" och därför borde förbjudas så kan jag hitta på 800 andra sysselsättningar som är farligare och som först borde förbjudas. T.ex: bergsbestigning, rökning, gå sjuk till jobbet, inte tvätta händerna när man nyst, etc.

Och om frågan är ifall kampsport gör oss aggressiva så kan jag även där hitta på ett gäng andra aktiviteter som bord förbjudas först. T.ex. Bilkörning, alkohol, förhållanden, etc.

Och om frågan berör att det borde förbjudas för att teknikerna i kampsport kan skada motståndaren så inkluderar det förbudet även tacklingar i fotboll, hockey & rugby etc.

Nu förlöjligar jag givetvis argumentet en hel del. Så enkelt är det givetvis inte som att man kan välja ett argument och att det enbart handlar om det och att man kan dra paralleller rakt av. Men jag tror faktiskt inte kampsport gör folk upprörda för att de tror att folk skadar sig för då hade de varit upprörda på så mycket mer. Jag tror att kampsport gör folk upprörda för att de tror att det är ilska, hat och skräck inblandat, när det egentligen handlar om kunskap, teknik och respekt.

I vilken annan sport skulle hela arenan i matchen Alex - Johnsson applådera motståndarens insats efter att han vunnit mot hemmahoppet? Inga bråk, inga burop, utan applåder (om än lite ledsamma sådana). Mycket mer bevis för att kampsport handlar om just respekt behövs nästan inte även om man ganska lätt kan hitta hundratals till.

Men kampsport är lite skrämmande för de flesta. För att man inte förstår, för att man inte vet och för att man inte testat själv. Och samma människor som hävdar att man inte ska dra förhastade slutsatser kring religioner, kulturer och människor gör det själva om kampsport.

Det fascinerar mig.

Och det är något jag hade velat skulle diskuteras istället. Hur man kan anses ha expertkunskap kring någonting man inte själv befunnit sig bland eller studerat under en livstid. Det är för mig en väldigt intressant fråga.

Det är tyvärr i nuläget inte en fråga om kunskap vs kunskap. Utan om fördomar vs kunskap.

Joel Löwenberg, 2015-01-25

Vad ska man säga...

Efter en närmast episk entré till Volvos/Zlatans/Max Martins/Folkets "Du gamla, du fria"-remix, och med en publik som darrade av adrenalin så blev det helt tyst när domaren bröt matchen i Tele2 Arena.

Inga burop, inga visslingar. Ingenting. Bara tystnad och en sån där känsla som man får ibland när man bara vill stänga av spelet och gå tillbaka till senaste autosave.

Man kan prata om de andra matcherna hur mycket man vill, eller hur galan arrangerades, eller biljettpriser, tågresor, publikantal, nattetid, kaffe & sömntimmar. Allt det är oväsentligt. Ingen bryr sig egentligen. Vi var alla där för att se Alex vinna. Ingenting annat spelar någon som helst roll i sammanhanget.

Och han skulle ju vinna. Han är ju den perfekta filmhjälten. Ödmjuk, artig, brutal, tyst, ovårdad, brutal och så jävla enkel att älska.

Och det är som att man vägrar ta in det som hänt. Vi var ett fyrtiotal kampsportare i min vagn mot Göteborg och ingen nämnde matchen. Ingen pratade om vad som hänt. Alla diskussioner handlade om annat.

Alexander Gustafsson har gått från att vara en oerhört duktig fighter till att bli en symbol.

Och därför blir jag väldigt glad när jag ser hur Alex beter sig och uttalar sig efter matchen. Han tackar Johnson, han kommer inte med ursäkter, han blir uppriktigt ledsen för sina fans skull, och han poängterar att det är träning som behövs för att vinna nästa gång.

För symboler tappar inte i värde i motgångar. Symboler tappar bara i värde när de slutar vara symboler och blir svaga.

Och det finns ingen svaghet i det som Alex visat upp de senaste 12 timmarna. Som fighter förlorade Alex inatt, men som symbol för Svensk MMA står han fullständigt ohotad.

Joel Löwenberg, 2015-01-08

Vi har alla olika talanger

Min flickvän har kanske den märkligaste av dem alla. En talang som för 500 år sedan, eller 50 år sedan, eller ens 5 år sedan aldrig ens skulle upptäckts.

Och nej, det handlar inte om någon sorts avancerad nanoteknik.

Hon vinner Instagram-tävlingar.

Varenda jävla tävling hon ställer upp i vinner hon. Och det är inga små vinster.

För 2 år sedan vann hon en betald resa till Kebnekaise för oss båda med hjälp av en bild på en knäböj. (För övrigt en helt ohygglig resa. Ingen av oss har någonsin vandrat så vi åkte dit med gympaskor och mjukiskläder och förväntade oss en lugn promenad upp på toppen. Research is the shit är lärdomen av det, och att man ska ta reda på vilket berg som är vilket och inte bara gissa, för ja, då slipper man göra en omväg på ett par mil och ta bestiga berg...)

Förra året vann hon startbiljetter till samtliga loppen i klassikern med hjälp av en bild på en cykel, och därtill 13.000kr i träningsutrustning. Och lite hotell-vistelser, och bruncher etc.

Och nu firar vi snart 3 år ihop så då passade hon på att tävla om en resa. Och ja.

Idag knackar hon på när jag sitter och jobbar på mitt kontor och visar upp en bild på när jag tränar och berättar att vi ska till Portugal en vecka i sommar. För ja, tydligen kan man vinna det om man bara lägger till rätt hashtag.

För tre år sedan kunde jag störas av när min flickvän någon gång i kvartalet stannade upp i en promenad eller ett träningspass och tog en bild i någon hitte-på-pose. Men jag har räknat på det. Hon tävlar ca 1gång/kvartalet

4 bilder per år
2 min för att ta en bild
8 min sammanlagd tävlingstid per år
Vinstvärde senaste 3 åren ligger på runt 25-35.000kr/år

Det blir en timpeng på 225.000kr/h

Jag kan knappast argumentera med det och jag ställer nu upp på allt. Jag har ingen stolthet alls kvar när det gäller sociala media.

Internet har vunnit

Joel Löwenberg, 2014-12-28

Med all hets och diskussion kring konsumtions och slit-och-släng-samhället så har jag precis avnjutit ännu en jul med min familj - den mest pragmatiska present-givar-familjen jag vet.

Vi är nämligen inte så mycket för krusiduller och inpackningar, stora gester eller krims-krams. Vi ger mest det som passar för stunden.

Medan mina vänner i studentpresent fick smycken, resor och snowboards fick jag en microvågsugn.

Min senaste present från pappa fick jag för fyra år sedan. En överföring på 300kr till mitt bankkonto och ett sms med texten "klipp dig".

Och de senaste tre åren på jul så har jag från mamma fått en pocketbok i en påse med kvittot kvar i boken.
- Vilket kanske inte låter så kul, men passande eftersom jag alla tre åren redan haft boken ifråga och faktiskt velat byta.

Och så i år då så förberedde jag mig på ännu en pocketbok.

Till historien tillkommer nu att jag i år gjort det tappra försöket att skaffa skägg under "Movember" och är rätt nöjd med resultatet. Så jag behöll skägget även in i december.

Min familj däremot ansåg annorlunda. Och i årets julklapp låg helt enkelt en ensam rakhyvel.

Det krävs inga stora gester.

Ibland räcker det lilla gott för att förmedla ett budskap.

Joel Löwenberg, 2014-12-09

SGL-finalen gick av stapeln förr-förra helgen och jag hade med lite tur lyckats knipa ett wildcard.

Efter att inte ha tävlat seriöst på alldeles för länge så blev det en uppvisning i usla förberedelser.

Jag fick sammanlagt 2kg skumtomtar (mitt favoritgodis)i födelsedagspresent dagarna innan och jag lyckades smälla i mig alltihop på ett dygn. Det innebar också att de 3kg jag behövde gå ner i vikt sista veckan helt plötsligt gick åt fel håll och med två dagar kvar hade jag 4kg dövikt att banta bort.

Så mat-stopp och trippelpass de sista två dagarna. Något jag själv skulle vråla av missnöje av om jag hörde någon i min närhet ha som sista uppladdning.

Men hur kul är det att göra rätt? Och hör det inte lite till att sitta där i bilen på morgonen klockan 04.00 och våndas över om man ska klara invägningen?
- Svar: Nej, det gör det inte...

Vägde in 5gram under. 76.95kg. Perfekt. Kunde till och med tagit en klunk vatten om jag hade velat. Eller behållit en strumpa på.

Första matchen, Ralf Carneborn. Kul. Han har man ju en aning respekt för.

Men det gick bra. Det blev oavgjort och sedan flöt det på. 4 snabba matcher utan förlust. Tjoff, tjoff, tjoff. Och så var ju heelhooks tillåtna vilket blev en liten bonus. Jag älskar ju fotlås och då det var första tävlingen med heelhooks för mig så kände mig tvingad att satsa allt på att få till en, vilket gjorde att jag gav upp positioner om och om och om igen.

Men tillslut satt den Smile

Och sedan blev det silvermatch (guldet var redan klart till en annan kille som vunnit flest matcher i "grupp-spelet"). Så jag fick glida upp i silvermatchen... och dra en heelhook igen! Och för dem som känner mig så vet de att bara det för mig är värt en dag utan mat.

Första tävlingen på länge. Silver mot rätt hyfsat motstånd. Två heelhooks och en perfekt bantning.

Känns perfekt inför SM 20 december...

Joel Löwenberg, 2014-11-26

Om en månad tävlar jag i SM och då det var ett tag sedan jag tävlade ordentligt så gjorde jag en chansning och ansökte om wildcard till denna helgens SGL (Svenska Grappling Ligan)-finaler för att få lite match-känsla.

Glädjande nog fick jag plats och det betyder att klockan 04.00 på lördag morgon sitter jag tillsammans med ett tyst och sammanbitet gäng i en minibuss på väg upp till Stockholm.

Det innebär också att jag från och med igår går på diet då jag har ca 3-4kg att tappa som jag inte hade räknat med.

Och där sker någonting magiskt. Så fort man går in i en diet så är det som att kroppen återuppväcker ett gäng glömda sinnen. Man kan se genom kylskåpsdörrar och skåpsluckor, man kan känna doften av bullar en mil bort och om man drar med handen längs köksbordet så kan fingrarna urskilja gamla kaksmulor från 80-talet som på något sätt legat kvar i en sorts sömnlös dvala.

Man blir kort och gott jävligt sugen på käk.

Det fascinerar mig att jag som ändå jobbat i 3 år med viktminskning och hjälpt hundratals kunder till viktnedgång själv har så urusel disciplin gällande just detta.

Om mina kunder kunde se mig när jag står på Ica och sniffar på gräddförpackningar efter 14minuters bantande så hade jag aldrig haft en enda kund när det väl begav sig.

Och hemma. Jag är lika usel där. Med ett kilo skumtomtar i skafferiet kan jag inte låta bli att äta utan resonerar som så att om jag äter upp alla idag så mår jag så illa att jag imorgon antagligen inte vill äta alls. Vilket borde gå jämnt ut på ett ungefär?

Disciplin, fokus, kontroll. Det finns egentligen bara en lösning.

Nästa år anmäler jag mig i en viktklass högre...

Joel Löwenberg, 2014-11-10

Nu när jag bestämt mig för att köra SM så har jag uppgraderat mitt sparringmotstånd något.

Bort med de slöa skoj-ronderna där man kör mest för att få tiden att gå, och in med ångestdrypande mördar-ronder mot sparringpartners som man vet skulle vilja småhugga en lite sådär lagom i en gränd om de inte blev påkommna.

Det innebär blåmärken, fokus och stela muskler. Men framförallt innebär det att ta träningen på allvar. Någon som jag redan börjat få en del kommentarer kring.

"Ta det lugnt Joel, du kan slappna av och göra ditt bästa. Tänk på att du jobbar också. Du behöver inte känna några måsten. Man tränar så gott man kan och hinner, mer än så går inte"

Men jag fungerar inte så. Jag gillar att känna stress och måste. Jag behöver en viss press och en viss hets.

Jag behöver känna att det finns en svidande känsla av misslyckande om jag inte gör vad jag ska göra. Det passar mig och min personlighet. Det är inget jag rekommenderar men det är mitt sätt.

Och jag tror det är en vanlig känsla hos människor. Att vi ibland bara vill be alla välmenande människor att hålla käften. För hur många teoretiska modeller de läst om motivation och mål så är det i slutändan individuellt vad som triggar oss.

Och ibland vill man inte ha det mjuka, lugna, sköna. Ibland vill man gnissla lite tänder och må lite dåligt.

För även det kan vara rätt skönt då och då...

Kommentarer

Annonser

Arkiv