Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-04-28

Varje morgon kl.07.00 är vi fyra stycken kampsportare som ses på klubben

Det blir sådär en 5-6 koppar kaffe och ibland även mandelkubb, vilket är precis lika torrt och osmakligt på morgonen som du tänker. Men jag gissar att man får billiga tiopack på LIDL och att en av killarna därför inte kan motstå.

Sedan börjar morgonrutinen. De andra 3 kör sina bjj-drillar. Positionssparring och olika analyser av grepp och situationer.

Själv kör jag bara knäböj. Klockan 7 på morgonen orkar jag inte tänka. Sitta ner och stå upp, är en lagom koordinationskrävande övning tycker jag... Kampsport kör jag på kvällen.

Dessa morgonpass är inget som krävs av någon och det är ingen som tvingar oss att köra. Min fascination ligger ändå i att genom burväggen se hur dessa tre killar varje morgon orkar sig upp och succesivt utvecklar sitt game. Att de varje morgon orkar sig dit och strukturerat utför sina pass.

De är ingen världselit, de har heltidsjobb och de är gamla nog att sluta med sin kampsport. Ändå kör de på i oförminskad styrka. För att de helt enkelt älskar det.

Det är bara att förundras och glädjas över den kraft och glädje som kampsporten kan ha.

Joel Löwenberg, 2014-04-22

Igår kom jag under ett möte i kontakt med en person som heter Nino och som driver PT-utbildningar i ökande takt.

Vi hamnade i en väldigt intressant diskussion kring tränarna inom idrotten.

Vi har nämligen å ena sidan teknik-tränarna. De som följt med sporten under flera år och som vet exakt hur en jabb ska slås eller hur en spark ska vridas in. Men när det kommer till fys så ligger deras kompetens på nivån "10 upphopp och några armhävningar känns rimligt"

På andra sidan har vi tyvärr ingen riktigt bra motpol. För tränare idag på de flesta utbildningar lär sig om träning för fitnessindustrin. De lär sig till stor del om träning för människor där det handlar om att må bra eller se bra ut.

Och i idrotten handlar det om att prestera. Det är något helt annat och kräver en helt annan sorts träning.

Därför var det kul att se att Nino själv kom från idrotten och hans huvudföreläsare inom utbildningarna likaså. I utbildningen som PT ingick det dessutom en utbildning som fyscoach.

Jag hoppas att det är ett naturligt steg och ett långsamt tronskifte att efterfrågan på den sortens utbildningar ökar. För jag tror folk långsamt börjar förstå att mycket av det som säljs i fitnessindustrin är tomma ord, och att idrotten letar mer efter verklig fakta.

För att få duktiga idrottare så behöver vi bra fystränare och tyvärr finns det ett 20-tal PTs på varje duktig fyscoach än så länge...

Joel Löwenberg, 2014-04-15

I MMA-världen blev det en liten debatt om Alex historia med misshandel innan MMA-satsningen.

Det blev lite extra uppblåst på grund av en, ärligt talat, uselt skriven krönika av Johan Esk. (Läs här: http://www.dn.se/sport/esk-the-maul...)

Krönikan fick ta en del skit, vilket även jag tycker den förtjänar. Krönikan är kritisk utan att egentligen vara kritisk mot något speciellt och krönikan tar egentligen fram 4 separata ämnen men slutför inga tankar alls.

För mig själv uppstår ett betydligt mer intressant dilemma när jag läser krönikan. Och jag önskar krönikören hade lyft upp det dilemmat istället.

Alex har misshandlat. Flera gånger. Ändå kan vi inte låta bli att fascineras av honom då vi anser att han är en fantastisk idrottare, och vi älskar människor som visar på mänsklig prestation. Vi kan bortse från väldigt mycket så länge en persons starka förmågor överglänser de mindre bra i historien bakåt.

Det hade vi aldrig gjort med en vanlig människa. En vanlig person på gatan hade vi dömt ut för alltid.

Där är det intressanta dilemmat tycker jag.

Jag kan skriva under på ovanstående dilemma. Jag anser att Alexander är en fantastisk förebild och någon för folk att se upp till.

Om däremot en person hade samma bakgrund och sedan blev golvläggare samtidigt som han slutade på den dåliga banan så hade jag inte på samma sätt ansett att hans historia kunde räknas som bortglömd.

Det är ju lite fascinerande. Frågan jag undrar för mig själv är alltså hur "stor" man måste bli för att ens storhet ska överglänsa ens mindre bra händelser.

Jag har inget svar. Men det hade varit en mer intressant krönika...

Joel Löwenberg, 2014-04-03

I helgen satt jag på färjan till Danmark tillsammans med min flickvän.

Under dagen åt jag den ytterst klassiska färj-dieten bestående av dubbla bufféer och när jag vägde mig nästa dag så hade jag gått upp 4kg.

Viktuppgången gjorde att jag var tvungen att ställa min flickvän frågan: Vad skulle du göra om jag slutade träna, men fortsatte äta som vanligt? Om jag helt plötsligt en dag inte skulle orka gå upp ur sängen utan helt tappade greppet och bara släppte hela den här idrotts-livsstilen vi lever?

Hon sa att hon skulle lämna mig.

Och jag tycker faktiskt hon gör rätt. För mig handlar nämligen inte kärlek om att följa med i vått och torrt. Det handlar om att älska den personen som finns där för stunden och en Joel som ger upp sina värderingar är en Joel som ger upp. Och en Joel som ger upp är inte särskilt attraktiv. (att jag blev tjock eller inte har egentligen inget med det att göra i mitt huvud utan vi pratar enbart om att ge upp underhållet och utvecklingen av någonting vi använder varje dag och som kan ge oss så otroligt mycket glädje - vår kropp)

Samma sak känner jag inom kampsporten. Jag har sedan länge passerat det stadiet där jag kan satsa helhjärtat på idrotten. Jobbet kallar otroligt mycket hårdare och jag stressar rätt hårt för att lyckas få in 5-6 kampsportspass i veckan och några knäböj då och då vilket är långt ifrån vad som krävs för att bli bäst.

Ibland tänker jag att jag ska acceptera situationen och börja motionärs-träna 3 gånger i veckan istället för att aggressivt förfölja tankarna på att klämma in stressade 20-minutare här och där med träning.

Men någonstans vet jag också att det är den där känslan av att inte släppa taget som är min styrka. Jag kan inte acceptera mig själv som person om jag skulle träna för att vara bekväm istället för att utvecklas. Jag vill fortfarande rulla med de bästa och lära mig nytt. Jag vill fortfarande känna känslan av hur jag nästan är så trött att jag gråter när jag går hem. För det är stolthet för mig. Det är kärlek för mig.

Varje pass och varje dag blir ett bevis för mig själv att jag är en sådan person som inte låter så banala saker som trötthet komma i vägen för vad jag bestämt mig för.

Jag gillar den personen och jag kan se upp till den personen som tänker så.

Innerst inne är jag också trött, lat, otålig och grinig. Innerst inne tycker jag också promenaden till gymmet på morgonen är helt horribel... Men någon sa någon gång "fake it until you make it"... och jag har låtsats vara disciplinerad, hängiven, driven i 27 år. Jag kan göra det i några år till.

Joel Löwenberg, 2014-03-10

Jag har precis avslutat en bra bok av Jim Collins (Great by choice) som belyser hur framgångsrika företag fortsätter vara framgångsrika.

Jag tror vi kan ta med oss en del insikter från den boken och då framförallt det begreppet som Jim Collins kallar 3-mila-marschen.

Framgångsrika företag verkar i allra högsta grad hålla ett stadigt och jämnt tempo i sin ansträngning, utveckling & utväxling. Istället för att leva livet i ett jojo-tempo så plöjer de helt enkelt på i ett någorlunda högt men framförallt konstant tempo och därigenom kör de förbi sina konkurrenter många gånger om.

Jag tror vi kan ta med oss det i kampsporten där många som börjar blir oerhört frälsta och börjar träna 2 gånger om dagen - direkt.

Det leder visserligen till en stark utveckling i början men det leder också ofta till skador, motivationsbrist och orkeslöshet.

Om vi istället kan vara helt mogna i vår relation till vår idrott så bör vi kanske fundera 10 år framåt och se vad som krävs för att nå toppen då. Vilket tempo som krävs.

Helt plötsligt behöver man inte träna när man är sjuk, helt plötsligt är det okej med semester då och då. Men det viktiga är att det inte uppstår några längre luckor eller att man faller ifrån.

Hellre 8 pass i veckan i 10 år än 10 pass år 1, 12 pass år 2 och sedan en skada som man sedan ständigt ska rehaba.

Titta dig omkring i träningssalen nästa gång och se hur tydligt detta exempel är i alla träningsgrupper. Och fundera vad du kan lära dig från det.

Joel Löwenberg, 2014-03-04

Ett stort problem i kampsportsvärlden just nu är alla duktiga utövare som har åsikter om precis allting (stort och stort förresten... det är väl egentligen främst något jag irriterar mig på och därav anser jag det vara stort. Jag gissar att majoriteten av er som läser detta antagligen inte tycker detta är ett problem. Och med Ryssland - Ukraina -konflikten i bakhuvudet känns kanske dessutom ordet problem som en liiiiten överdrift)

Anyway...

Jag får dagligen frågor om ifall man ska äta "Balola-dieten" eller träna "Kapsejsa-upphopp" för det gör ju "Boteta" och han är ju grym så därför måste det han gör och förespråkar vara grymt. Eller?

Som alltid i träningsvärlden så måste vi vara så tråkiga och helt enkelt bortse från den individuella personens åsikter, helt enkelt eftersom de inte betyder någonting.

Bara för att en person gör en viss grej och får ett visst resultat så betyder det ingenting och inga slutsatser alls kan egentligen dras. Det måste till en oerhörd mängd forskning och stödjande analyser innan någonting blir godkänt och etablerat som fungerande.

När vi väljer att se en person som guru och allt den personen gör som rätt så hamnar vi i samma problem som i den vanliga fitness-världen. Folk tränar som de största killarna på gymmet helt enkelt eftersom de är störst, även om det definitivt inte innebär att de har någon djupgående kunskap inom träningsfysiologi. Att dessutom träna som de bästa rakt av kan innebära att vi drar på oss alla möjliga skador eftersom våra kroppar inte har anpassats för just den specifika belastningen.

Kampsport är svårt eftersom vi i kampsport oftast dras till träningsfilosofin hos de som i sin tur kan "spöa" oss. Så är det ju inte i t.ex. fotboll, där tränarna aldrig skulle kunna följa med i spelarnas tempo. Ändå respekteras deras kunskap just för att de faktiskt har kunskap.

Med tiden som kampsport blir alltmer idrotts-inriktad så kommer det antagligen bli en naturlig övergång till att tränarna skapar elever som överträffar dem själva många gånger om precis som inom andra idrotter men tills dess ska vi vara försiktiga med att sätta ett likhetstecken mellan god utövare och god tränare.

Joel Löwenberg, 2014-02-14

Allt eftersom jag blir kvar inom kampsporten så får jag äran och glädjen att följa nya mästare under utveckling.

Det är otroligt fascinerande att se hur deras utvecklingskurvor skjuter i höjden och hur de pass efter pass lär sig ett helt nytt kroppsspråk och en helt ny stil.

Som man knappast kan ha undgått att märka om man läser min blogg här så fascineras jag otroligt mycket av folks utveckling och jag försöker ständigt lära mig mer om människors förmåga att förbättras oavsett vilket område det avser.

Jag har turen att vara fyscoach på Gladius MMA och och därigenom en ansenlig mängd Svenska mästare och högre att följa vilket gör att jag mitt mellan marklyft och knäböj kan passa på att iaktta och fundera vad det är som får dessa killar och tjejer att bli så bra. För de kör olika game, de har olika teknik, olika kroppshyddor, inställningar och personligheter men ändå blir de bäst.

Jag blir dock alltmer övertygad om att det egentligen inte spelar någon roll vems stil man följer eller vilket game man spelar så länge man går in till 110% i det game man väljer att satsa på.

Det verkar inte spela någon roll om man är en guardspelare, en stående fighter, en ground n poundare, eller en de la hiva-nörd.. Allt fungerar. Om man bara själv älskar sitt game och gör allt för att bli bäst inom det.

Jag har sagt det tidigare och jag kommer antagligen poängtera det många gånger igen. Det finns inte en metod som är bäst. Men det finns en metod för alla. Och vill man bli bäst så får man helt enkelt bli bäst på sitt game - och det blir man genom att verkligen tro på sitt game. För först då lägger man ner de otaliga timmar som krävs för att bli bäst.

Joel Löwenberg, 2014-02-05

Idag hände det åter igen. En kund som inte dök upp på grund av någon bullshit-anledning.

Och som vanligt fick jag i utbyte för min tid en ursäkt och lite skam och det enda jag kan tänka är det jag alltid tänker när folk missar sina möten, sina deadlines och sina steg framåt:

Be inte om ursäkt till mig, be inte om ursäkt för min skull. Det är din dröm/mål/framtid du kastar bort och det är din tid du slösar genom att göra någonting annat.

Jag finns på plats bara för att hjälpa till. Det är mitt jobb att få människor att ta sig vidare, utvecklas och bli bättre. Men jag jobbar har slutat jobba med falska mål. Jag har slutat tacka ja till uppdrag där kunder säger sig vilja någonting men egentligen prioriterar något helt annat.

Jag har gjort en storstädning bland mina kunder och röjt ut dem som vet att någonting är bra, men vill att jag ska göra det åt dem. Att jag ska ge dem konstgjord motivations-andning. Och nu får jag rensa bort lite till helt enkelt.

För oavsett vilken roll vi har; idrottare, affärsmän, vänner eller kollegor så har vi alla ansvar för våra egna prioriteringar.

Vill du bli bäst inom någonting så kommer du behöva ta hjälp av andra. Men det är bara du som kan avgöra vilka prioriteringar du har.

Joel Löwenberg, 2014-01-19

Kampsport är en klassisk lärlings-idrott.

Utövarna är ofta elever till andra duktiga elever, som är elever hos andra duktiga elever, som är elever hos en före detta duktig utövare.

(Jämför med t.ex. fotboll där man mycket väl kan vara tränare men ändå inte ha någon särskilt gedigen bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå. Eller varför inte titta på friidrott?)

I boken "Mastery" som handlar om prestationsutveckling inom olika områden framlyfts även just lärlingsskap som en fantastisk metod för att utvecklas under en duktig och bra mentor.

Jag skulle dock vilja säga att det finns en stor fara här.

Allt mer (eller om jag bara börjat notera det och därför upplever att det är vanligare?) så känns det som att mina träningskamrater inom kampsporten helt enkelt gör de som någon annan sa, för att den personen själv tyckte att det funkade för dem.

Folk följer en diet - för att någon duktig kampsportare sagt att han följer den.

Folk kör ett träningsprogram - för att någon duktig kampsportare sagt att han kör den.

Jag vet inte om det är just den här lärlingsmentaliteten som ligger kvar i bakhuvudet. Och att vi förväxlar folks förmåga att vara kampsportare med deras förmåga att vara dietister och fysiologer.

I träningsprogram kan detta få rätt ordentligt dåliga effekter då doping numer är väldigt vanligt på hög nivå och det gör att man återhämtar sig från en träningsdos som andra blir övertränade av.

Överlag får vi minnas att en persons åsikt angående vad som är bra eller inte egentligen fyller noll funktion. Att bygga en diet eller en träningsplan kring hur en annan person svarar på just den dieten eller träningen är ungefär som att välja kläder utefter hur de sitter på din polare istället för dig själv.

Den magiska frågan är inte vad följer "xxy" för program, utan den magiska frågan är: Vad i programmet som "xxy" följer är det som gör att det fungerar och vad kan jag ta därifrån och lägga till i min egen personliga arsenal.

Joel Löwenberg, 2014-01-06

Frågan om när, hur och varför man ska styrketräna som kampsportare dyker upp i min mail då och då. Just nu sitter jag dessutom och filar på en föreläsning om styrketräning som jag kommer hålla på min hemmaklubb om någon månad.

Det får mig att vilja filosofera lite här i bloggform.

Relativt många verkar anse att man inte ens behöver styrketräna som kampsportare utan att man helt enkelt ska låta träningen bestå av enbart kampsport.

Argumentet blir då att kampsporten i sig själv gör dig så stark som du behöver vara - och att övrig träning stör utvecklingen som kampsportare genom att den minskar tiden som kampsportare.

Vart jag står själv är ju ganska tydligt, speciellt när jag lagt sådär en 70 artiklar på styrkeräning för kampsport på hemsidan smartfight.se

Som nybörjare kommer du bygga en viss styrka bara genom att träna kampsport, men efter en viss nivå så är det inte längre styrka som utvecklas genom träningen. Du når en platå. De som förespråkar enbart kampsportsträning använder då argumentet att den nivån är lagom, eller att teknik ska övervinna allt.

Jag anser inte det. Jag anser att det dessutom är relativt enkelt att bevisa varför. Om du sparras lugnt och fint, tekniskt korrekt så kan du utföra tusentals fina och flytande tekniker. Om du däremot kör match så kommer din motståndares oerhörda motstånd leda till att du begränsas väldigt mycket i din arsenal av tekniker. Helt plötsligt kan du göra 2 eller 3 tekniker istället för 20 i en viss position.

Styrkan är alltså inte avgörande i teknikträning men definitivt avgörande för om du ska kunna få ut din teknik i match. Vill du bli bättre på att utnyttja din arsenal av tekniker behöver du alltså bygga en buffert av styrka över din motståndares styrka, eftersom bara de tekniker du orkar utföra räknas som användbara.

Och anledningen till att jag anser att man behöver styrketräna vid sidan av är för att kampsportsträningen aldrig kommer kunna ge kroppen alls samma överbelastning på muskulaturen som exempelvis 5x5 reps med marklyft på 160kg. - Utan att markant öka skaderisken.

Styrketräning med vikter är betydligt lättare att styra efter progressionsprincipen och säker överbelastning och vi får inte heller glömma att repetetativt arbete i all form orsakar skador och obalans. Så även om det är fantastiskt för slagtekniken att nöta 20,000 jabbar i månaden så behöver axeln en oerhörd grundstyrka för att inte slitas ut under tiden.

Låt styrketräningen vara en del av din kampsportssatsning. Den hör hemma där

Kommentarer

Annonser

Arkiv