Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-05-14

Precis som inför Europa-valet så tycker jag mig känna att kampsportsvärlden hittar sina grupperingar.

Man ska köra en viss stil, tro på allt en viss tränare eller grupp säger och en viss stil ska vara överlägsen alla andra.

Men så fort folk blir fundamentalistiska och vägrar att se värdet i vad andra gör så kommer man tillslut att förlora. Utveckling tarvar förnyelse och utan att ta in nya influenser från nya tänkare så kommer man tillslut bli förbisprungen oavsett hur stort försprång man har.

Bara för att det man gör idag är rätt betyder inte att det är rätt imorgon. Oavsett läger så kan du lära dig av andra läger.

Jag har tröttnat på att höra folk fnysa åt nya tekniker och gamla system, nya tankesätt och nya användningsområden för gamla tankar.

Givetvis har historien sitt värde men vi får inte glömma att allting alltid kan utvecklas, inte minst kampsport. Att tro att det vi gör idag är det mest ultimata även om 50 år är lite naivt. Vi måste våga testa nytt och öppna upp för andra stilar och nya tänkare. Framförallt måste vi glädjas åt alla de nya tänkarna och de nya stilarna. De gör jobbet åt oss. Testar sina tekniker dag efter dag efter dag och får stryk om och om igen.

Tills de en dag har hittat ännu en pusselbit i det stora pusslet som är kampsport.

Gläds åt att dina träningskamrater testar nya saker och håna inte deras stilar oavsett om de kör en traditionell stil, en ny stil eller en helt påhittad stil. Utan folk som dem så hade kampsporten bestått av ett enda slag. En rak höger. För den kom först. Och den funkade ju bra så varför utveckla?

Joel Löwenberg, 2014-05-06

Jag skrev detta inlägget på facebook på ett par dagar sedan, så om någon redan har läst det så ber jag om ursäkt för att jag valde fel publiceringsforum och ber er vara vänliga gå vidare till herr stenudds krönikor om ni nu inte läst dem än Smile

Så... träna med gi för att bli bra på no-gi?

Jag tycker diskussionen nu har blossat upp ett flertal gånger senaste månaden om huruvida man bör träna med gi eller inte oavsett vilken sorts grappler man är. Jag tänkte här ge min åsikt på det hela...

Låt oss se på problemet ur två olika träningsfysiologiska synvinklar innan vi kommer till själva slutsatsen (som lika gärna kunde dragits helt utan detta förspel med text):

En av de mest fundamentala reglerna inom träning säger att man blir bra på det man gör. En person som springer långt kommer bli bättre på att springa långt, en person som hoppar kommer att bli bättre på att hoppa och därmed bör också en person vill bli bra på att köra no-gi träna på att köra no-gi. Det ger helt enkelt ett rörelsemönster och en tillgång till tekniker som körs i no-gi. Varför lägga 200 timmar på lära sig en gi-choke när man kunde lagt de 200 timmarna på att lära sig en heel-hook? Rent logiskt är det givetvis ganska enkelt att dra slutsatsen att man får bättre träning för no-gi genom att köra no-gi.

MEN! Nu är inte idrotten fullt så enkel. För att bli bra på någonting så bryter vi ofta ner det i mindre beståndsdelar och tränar på förmågorna mer fokuserat. Till exempel, om vi vill bli starkare i vår brottning så kan vi dels köra brottning - men, de allra flesta brottare kör även marklyft, vilket inte alls är samma sak som brottning men det ger en möjlighet att lyfta tungt och utvecklas kontrollerat och mätbart utan samma skaderisk som att lyfta motståndare som väger dubbelt så mycket som en själv. På samma sätt kan en gi med sin friktion och möjlighet till grepp göra så att våra rörelser blir mer exakta och effektiva jämfört med no-gi-världens mer förlåtande scramble-kultur.

Slutsatsen: Med risk för att få en svettig protest-Gi kastad på mig imorgon bitti när jag kommer till centret så måste jag ändå säga att jag anser att det är mer logiskt att lägga fokus på den idrotten man vill bäst på. I nuläget är många av världens bästa no-gi-grapplers från Gi-världen. Antagligen för att de har världens bästa sparring.

Men med nuvarande regelsystem så kommer dock antagligen gi-världen utvecklas åt ett håll med rörelser och koncept som fungerar så fort någon har gi, vilket jag redan tycker det gör. Och no-gi-världen kommer utvecklas mer åt ett annat håll.

Att försöka hålla ihop de två är i min mening bakåtsträvande och fungerar bara nu. Om 50 år kommer det vara vitt skilda idrotter...

Joel Löwenberg, 2014-04-28

Varje morgon kl.07.00 är vi fyra stycken kampsportare som ses på klubben

Det blir sådär en 5-6 koppar kaffe och ibland även mandelkubb, vilket är precis lika torrt och osmakligt på morgonen som du tänker. Men jag gissar att man får billiga tiopack på LIDL och att en av killarna därför inte kan motstå.

Sedan börjar morgonrutinen. De andra 3 kör sina bjj-drillar. Positionssparring och olika analyser av grepp och situationer.

Själv kör jag bara knäböj. Klockan 7 på morgonen orkar jag inte tänka. Sitta ner och stå upp, är en lagom koordinationskrävande övning tycker jag... Kampsport kör jag på kvällen.

Dessa morgonpass är inget som krävs av någon och det är ingen som tvingar oss att köra. Min fascination ligger ändå i att genom burväggen se hur dessa tre killar varje morgon orkar sig upp och succesivt utvecklar sitt game. Att de varje morgon orkar sig dit och strukturerat utför sina pass.

De är ingen världselit, de har heltidsjobb och de är gamla nog att sluta med sin kampsport. Ändå kör de på i oförminskad styrka. För att de helt enkelt älskar det.

Det är bara att förundras och glädjas över den kraft och glädje som kampsporten kan ha.

Joel Löwenberg, 2014-04-22

Igår kom jag under ett möte i kontakt med en person som heter Nino och som driver PT-utbildningar i ökande takt.

Vi hamnade i en väldigt intressant diskussion kring tränarna inom idrotten.

Vi har nämligen å ena sidan teknik-tränarna. De som följt med sporten under flera år och som vet exakt hur en jabb ska slås eller hur en spark ska vridas in. Men när det kommer till fys så ligger deras kompetens på nivån "10 upphopp och några armhävningar känns rimligt"

På andra sidan har vi tyvärr ingen riktigt bra motpol. För tränare idag på de flesta utbildningar lär sig om träning för fitnessindustrin. De lär sig till stor del om träning för människor där det handlar om att må bra eller se bra ut.

Och i idrotten handlar det om att prestera. Det är något helt annat och kräver en helt annan sorts träning.

Därför var det kul att se att Nino själv kom från idrotten och hans huvudföreläsare inom utbildningarna likaså. I utbildningen som PT ingick det dessutom en utbildning som fyscoach.

Jag hoppas att det är ett naturligt steg och ett långsamt tronskifte att efterfrågan på den sortens utbildningar ökar. För jag tror folk långsamt börjar förstå att mycket av det som säljs i fitnessindustrin är tomma ord, och att idrotten letar mer efter verklig fakta.

För att få duktiga idrottare så behöver vi bra fystränare och tyvärr finns det ett 20-tal PTs på varje duktig fyscoach än så länge...

Joel Löwenberg, 2014-04-15

I MMA-världen blev det en liten debatt om Alex historia med misshandel innan MMA-satsningen.

Det blev lite extra uppblåst på grund av en, ärligt talat, uselt skriven krönika av Johan Esk. (Läs här: http://www.dn.se/sport/esk-the-maul...)

Krönikan fick ta en del skit, vilket även jag tycker den förtjänar. Krönikan är kritisk utan att egentligen vara kritisk mot något speciellt och krönikan tar egentligen fram 4 separata ämnen men slutför inga tankar alls.

För mig själv uppstår ett betydligt mer intressant dilemma när jag läser krönikan. Och jag önskar krönikören hade lyft upp det dilemmat istället.

Alex har misshandlat. Flera gånger. Ändå kan vi inte låta bli att fascineras av honom då vi anser att han är en fantastisk idrottare, och vi älskar människor som visar på mänsklig prestation. Vi kan bortse från väldigt mycket så länge en persons starka förmågor överglänser de mindre bra i historien bakåt.

Det hade vi aldrig gjort med en vanlig människa. En vanlig person på gatan hade vi dömt ut för alltid.

Där är det intressanta dilemmat tycker jag.

Jag kan skriva under på ovanstående dilemma. Jag anser att Alexander är en fantastisk förebild och någon för folk att se upp till.

Om däremot en person hade samma bakgrund och sedan blev golvläggare samtidigt som han slutade på den dåliga banan så hade jag inte på samma sätt ansett att hans historia kunde räknas som bortglömd.

Det är ju lite fascinerande. Frågan jag undrar för mig själv är alltså hur "stor" man måste bli för att ens storhet ska överglänsa ens mindre bra händelser.

Jag har inget svar. Men det hade varit en mer intressant krönika...

Joel Löwenberg, 2014-04-03

I helgen satt jag på färjan till Danmark tillsammans med min flickvän.

Under dagen åt jag den ytterst klassiska färj-dieten bestående av dubbla bufféer och när jag vägde mig nästa dag så hade jag gått upp 4kg.

Viktuppgången gjorde att jag var tvungen att ställa min flickvän frågan: Vad skulle du göra om jag slutade träna, men fortsatte äta som vanligt? Om jag helt plötsligt en dag inte skulle orka gå upp ur sängen utan helt tappade greppet och bara släppte hela den här idrotts-livsstilen vi lever?

Hon sa att hon skulle lämna mig.

Och jag tycker faktiskt hon gör rätt. För mig handlar nämligen inte kärlek om att följa med i vått och torrt. Det handlar om att älska den personen som finns där för stunden och en Joel som ger upp sina värderingar är en Joel som ger upp. Och en Joel som ger upp är inte särskilt attraktiv. (att jag blev tjock eller inte har egentligen inget med det att göra i mitt huvud utan vi pratar enbart om att ge upp underhållet och utvecklingen av någonting vi använder varje dag och som kan ge oss så otroligt mycket glädje - vår kropp)

Samma sak känner jag inom kampsporten. Jag har sedan länge passerat det stadiet där jag kan satsa helhjärtat på idrotten. Jobbet kallar otroligt mycket hårdare och jag stressar rätt hårt för att lyckas få in 5-6 kampsportspass i veckan och några knäböj då och då vilket är långt ifrån vad som krävs för att bli bäst.

Ibland tänker jag att jag ska acceptera situationen och börja motionärs-träna 3 gånger i veckan istället för att aggressivt förfölja tankarna på att klämma in stressade 20-minutare här och där med träning.

Men någonstans vet jag också att det är den där känslan av att inte släppa taget som är min styrka. Jag kan inte acceptera mig själv som person om jag skulle träna för att vara bekväm istället för att utvecklas. Jag vill fortfarande rulla med de bästa och lära mig nytt. Jag vill fortfarande känna känslan av hur jag nästan är så trött att jag gråter när jag går hem. För det är stolthet för mig. Det är kärlek för mig.

Varje pass och varje dag blir ett bevis för mig själv att jag är en sådan person som inte låter så banala saker som trötthet komma i vägen för vad jag bestämt mig för.

Jag gillar den personen och jag kan se upp till den personen som tänker så.

Innerst inne är jag också trött, lat, otålig och grinig. Innerst inne tycker jag också promenaden till gymmet på morgonen är helt horribel... Men någon sa någon gång "fake it until you make it"... och jag har låtsats vara disciplinerad, hängiven, driven i 27 år. Jag kan göra det i några år till.

Joel Löwenberg, 2014-03-10

Jag har precis avslutat en bra bok av Jim Collins (Great by choice) som belyser hur framgångsrika företag fortsätter vara framgångsrika.

Jag tror vi kan ta med oss en del insikter från den boken och då framförallt det begreppet som Jim Collins kallar 3-mila-marschen.

Framgångsrika företag verkar i allra högsta grad hålla ett stadigt och jämnt tempo i sin ansträngning, utveckling & utväxling. Istället för att leva livet i ett jojo-tempo så plöjer de helt enkelt på i ett någorlunda högt men framförallt konstant tempo och därigenom kör de förbi sina konkurrenter många gånger om.

Jag tror vi kan ta med oss det i kampsporten där många som börjar blir oerhört frälsta och börjar träna 2 gånger om dagen - direkt.

Det leder visserligen till en stark utveckling i början men det leder också ofta till skador, motivationsbrist och orkeslöshet.

Om vi istället kan vara helt mogna i vår relation till vår idrott så bör vi kanske fundera 10 år framåt och se vad som krävs för att nå toppen då. Vilket tempo som krävs.

Helt plötsligt behöver man inte träna när man är sjuk, helt plötsligt är det okej med semester då och då. Men det viktiga är att det inte uppstår några längre luckor eller att man faller ifrån.

Hellre 8 pass i veckan i 10 år än 10 pass år 1, 12 pass år 2 och sedan en skada som man sedan ständigt ska rehaba.

Titta dig omkring i träningssalen nästa gång och se hur tydligt detta exempel är i alla träningsgrupper. Och fundera vad du kan lära dig från det.

Joel Löwenberg, 2014-03-04

Ett stort problem i kampsportsvärlden just nu är alla duktiga utövare som har åsikter om precis allting (stort och stort förresten... det är väl egentligen främst något jag irriterar mig på och därav anser jag det vara stort. Jag gissar att majoriteten av er som läser detta antagligen inte tycker detta är ett problem. Och med Ryssland - Ukraina -konflikten i bakhuvudet känns kanske dessutom ordet problem som en liiiiten överdrift)

Anyway...

Jag får dagligen frågor om ifall man ska äta "Balola-dieten" eller träna "Kapsejsa-upphopp" för det gör ju "Boteta" och han är ju grym så därför måste det han gör och förespråkar vara grymt. Eller?

Som alltid i träningsvärlden så måste vi vara så tråkiga och helt enkelt bortse från den individuella personens åsikter, helt enkelt eftersom de inte betyder någonting.

Bara för att en person gör en viss grej och får ett visst resultat så betyder det ingenting och inga slutsatser alls kan egentligen dras. Det måste till en oerhörd mängd forskning och stödjande analyser innan någonting blir godkänt och etablerat som fungerande.

När vi väljer att se en person som guru och allt den personen gör som rätt så hamnar vi i samma problem som i den vanliga fitness-världen. Folk tränar som de största killarna på gymmet helt enkelt eftersom de är störst, även om det definitivt inte innebär att de har någon djupgående kunskap inom träningsfysiologi. Att dessutom träna som de bästa rakt av kan innebära att vi drar på oss alla möjliga skador eftersom våra kroppar inte har anpassats för just den specifika belastningen.

Kampsport är svårt eftersom vi i kampsport oftast dras till träningsfilosofin hos de som i sin tur kan "spöa" oss. Så är det ju inte i t.ex. fotboll, där tränarna aldrig skulle kunna följa med i spelarnas tempo. Ändå respekteras deras kunskap just för att de faktiskt har kunskap.

Med tiden som kampsport blir alltmer idrotts-inriktad så kommer det antagligen bli en naturlig övergång till att tränarna skapar elever som överträffar dem själva många gånger om precis som inom andra idrotter men tills dess ska vi vara försiktiga med att sätta ett likhetstecken mellan god utövare och god tränare.

Joel Löwenberg, 2014-02-14

Allt eftersom jag blir kvar inom kampsporten så får jag äran och glädjen att följa nya mästare under utveckling.

Det är otroligt fascinerande att se hur deras utvecklingskurvor skjuter i höjden och hur de pass efter pass lär sig ett helt nytt kroppsspråk och en helt ny stil.

Som man knappast kan ha undgått att märka om man läser min blogg här så fascineras jag otroligt mycket av folks utveckling och jag försöker ständigt lära mig mer om människors förmåga att förbättras oavsett vilket område det avser.

Jag har turen att vara fyscoach på Gladius MMA och och därigenom en ansenlig mängd Svenska mästare och högre att följa vilket gör att jag mitt mellan marklyft och knäböj kan passa på att iaktta och fundera vad det är som får dessa killar och tjejer att bli så bra. För de kör olika game, de har olika teknik, olika kroppshyddor, inställningar och personligheter men ändå blir de bäst.

Jag blir dock alltmer övertygad om att det egentligen inte spelar någon roll vems stil man följer eller vilket game man spelar så länge man går in till 110% i det game man väljer att satsa på.

Det verkar inte spela någon roll om man är en guardspelare, en stående fighter, en ground n poundare, eller en de la hiva-nörd.. Allt fungerar. Om man bara själv älskar sitt game och gör allt för att bli bäst inom det.

Jag har sagt det tidigare och jag kommer antagligen poängtera det många gånger igen. Det finns inte en metod som är bäst. Men det finns en metod för alla. Och vill man bli bäst så får man helt enkelt bli bäst på sitt game - och det blir man genom att verkligen tro på sitt game. För först då lägger man ner de otaliga timmar som krävs för att bli bäst.

Joel Löwenberg, 2014-02-05

Idag hände det åter igen. En kund som inte dök upp på grund av någon bullshit-anledning.

Och som vanligt fick jag i utbyte för min tid en ursäkt och lite skam och det enda jag kan tänka är det jag alltid tänker när folk missar sina möten, sina deadlines och sina steg framåt:

Be inte om ursäkt till mig, be inte om ursäkt för min skull. Det är din dröm/mål/framtid du kastar bort och det är din tid du slösar genom att göra någonting annat.

Jag finns på plats bara för att hjälpa till. Det är mitt jobb att få människor att ta sig vidare, utvecklas och bli bättre. Men jag jobbar har slutat jobba med falska mål. Jag har slutat tacka ja till uppdrag där kunder säger sig vilja någonting men egentligen prioriterar något helt annat.

Jag har gjort en storstädning bland mina kunder och röjt ut dem som vet att någonting är bra, men vill att jag ska göra det åt dem. Att jag ska ge dem konstgjord motivations-andning. Och nu får jag rensa bort lite till helt enkelt.

För oavsett vilken roll vi har; idrottare, affärsmän, vänner eller kollegor så har vi alla ansvar för våra egna prioriteringar.

Vill du bli bäst inom någonting så kommer du behöva ta hjälp av andra. Men det är bara du som kan avgöra vilka prioriteringar du har.

Kommentarer

Annonser

Arkiv