Blogg: Joel Löwenberg

Mitt nya år i kampsportsvärlden får ännu en intensifiering då jag nu kommer att börja jobba som fyscoach för Gladius MMA.

Överlag älskar jag att jobba med kampsportare.

Enormt motiverade, enormt passionerade, enormt ödmjuka och väldigt, väldigt öppna med att de ännu inte på långa vägar är full-lärda.

Det är ett utmärkt komplement till mina övriga jobb där ca 50% av arbetstiden går ut på att motivera människor att överhuvudtaget röra på sig. Varje extra steg är en pina, och varenda rörelse börjar med en fyra minuter lång harrang om olika personer som minsann har sagt att man inte alls går ner i vikt av sund kost och rörelse, utan att det är kanel på varenda jävla måltid som gäller.

Tänk då hur skönt det är för en sån som mig att glida in bland kampsportsfolket, säga: nu gör vi så här. Och så händer det. Utan motstånd.

Inför SM-finalerna i shootfighting och amatör-mma hjälpte jag två killar toppa formen och jag minns otroligt väl ett av passen.

Vi körde mjölksyratålighet och jag ville se hur långt jag kunde pusha en av killarna.

Vi börjar köra våra drillar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Det var en sån där extrem känsla som man nästan aldrig får uppleva som tränare. När man egentligen vet att personen borde ta slut men ändå fortsätter. Det var dom där extra 15% som bara dyker upp när människor har en extrem motivation (True story och är bl.a. det man pratar om när man säger att mödrar får "super-krafter" när deras barn är i fara.)

Efteråt ramlade han ihop i en hög på golvet. Försökte sätta sig upp men hade sådan mjölksyra så att han inte kunde sitta på sina ben.

Han försöker då häva sig upp till ståendes, ostadig som en bambi med köldfrossa. Ramlar ihop och blir liggandes i framåtstupa sidoläge med MANLIGA! tårar rinnandes längs med kinderna.

Det var det mest motiverande ögonblicket för mig under mitt tränar-år 2012 och det ser lovande ut inför 2013.

(Hur det gick för han i finalen? Han vann givetvis. Headkick efter 13sek... Varför ens bry sig om konditionen?)

Jag tillhör den där märkliga sorten som är urusla vinnare men exemplariska förlorare.

Vinster ger mig ingenting, jag blir knappt glad utan ger det mest en axelryckning och hoppar vidare till nästa utmaning.

Förluster däremot sporrar mig något enormt. Efter en förlust, eller ett misslyckande kan jag lägga timmar, nätter, dygn på att analysera, ändra och helt förändra min inställning och mitt sätt att leva.

Efter SM i BJJ där jag åkte ut i första matchen gjorde jag en helomvändning. Ringde upp 3 otroligt duktiga grapplers och bad dom träna mig. Det blev 3 extra-pass i veckan och jag sa i samma veva upp mig från mitt tids/energi-slukande jobb och kastade mig ut i egen-företagar-världen utan fallskärm.

"Vad har du för sparat kapital?"
"Absolut ingenting!"
"Det är kanske inte så smart"
"..."

Nu, någon månad senare var det Swedish open. Revansch-time!

Jag vann mina första två matcher och åkte ut i kvarten mot han som vann turneringen. Ett helt okej resultat med tanke på hur katastrofal jag kände mig för en månad sedan.

Dessutom ringde ett företag 2 dagar efter jag hade sagt upp mig:

"Vi hörde att du sagt upp dig"
"Ja"
"Du är inte lite intresserad av att jobba som konsult åt oss"
"Kanske lite"

Bästa dealen någonsin, och har dessutom säkrat PT-kunder för minst ett halvår framåt. Ryktet sprider sig fort i den här branschen...

Allt tack vare en förlust. Tänk vad lite misslyckande kan göra...

/Bilderna är från tävlingen i helgen. Tagna Av Philip Rasmusson. www.bigmouthgbg.com ... Anlita honom!

I april förbjöds ett antal kosttillskott (ett 40-tal totalt, men mest uppmärksammat är kanske Jack3D som innehöll DMAA)

Jag tycker precis som många andra diskussioner att det blir allt för uppdelat i två olika läger...

1. De som helt tappat fokus och tror att prestation handlar om vad de köper, när de äter det och i vilken dos de tar det.

2. De som försöker köra så rent att även proteinpulver ses som djävulen själv.

Låt oss lugna ner oss lite och inse att världen inte är svart och vit. Det finns ingen tydlig gräns.

Proteinpulver är inte konstigare än välling och ska vi in och peta på hur naturligt ett ämne är så får vi nog göra en ganska markant förändring av våra mataffärers utbud.

Med det sagt så har jag många gånger sett en övertro till kosttillskott (ni som läst body-builder-forum kan hålla med om att underhållningsvärdet där är större än de flesta tv-kvällar när folk "bara genom att dricka en portion Crazy-wasssy! ökade med 25% i bänkpressen"... Placebo kallas det. Dessutom handlar förhoppningsvis idrott om hur bra man kan ha när man gör det man älskar, inte hur bra man kan bli av att fuska. Den stoltheten man känner av att ha lyckats med något efter att ha dopat sig bör vara jämförbar med när man lurat i sin dotter att par visst är högre än triss i poker. Inte särskilt värmande.

Innan man börjar bråka om kosttillskottens vara eller icke-vara bör man kanske reda ut vad som bör vara lagligt eller inte. (Kreatin som är ett av de mest potenta tillskott som finns är inte verksamt i 20% av befolkningen - är inte det fusk då? Och koffein som är ett annat otroligt verksamt tillskott ger vissa diarre och stora sömnsvårigheter medan andra får högre smärttröskel och bättre fokus - Har varit dopingklassat förr men inte längre) Just nu är det ganska luddigt och så länge det är i gråzonen, kommer nog diskussionen också vara det...

Om två veckor är det SM i BJJ (brasiliansk Jiujiutsu)... Eller Riksmästerskapen som det heter för oss som ännu inte hunnit upp i de högsta bältesklasserna.

Jag kommer vara med och inställningen börjar komma på plats. Jag har ju ett perfect record att försvara från förra terminen då jag slutligen hamnade på 17-0 i matcher och 3 vunna turneringar.

Över sommaren har jag dock varit lite lat, eller kanske snarare ouppmärksam och lite dumsnäll.

Jag har kört mycket med folk som inte riktigt är på samma nivå vilket givetvis är en del av utvecklingen, och lite självförtroendebyggande, men min utveckling som förr gick spikrakt har stannat upp. Och frågan är om jag inte dippat något.

Min tränare tog igår ett allvarligt snack med mig och förklarade att de där ninja-turtles youtube-tjaffset som jag får in ibland, visserligen ser snyggt ut i träningslokalen bland folk som kan strypa ut sig själva... men i tävling är det högst tveksamt om jag kan sätta en dubbel-de-lux-twistero med snurr på någon alls utom mig själv.

Och han har rätt.

Så... Jag spenderade sista timmen av gårdagens tre till att åka på stryk av de riktigt duktiga. Och det behövs.

En av de viktigaste punkterna i utveckling handlar nämligen om att befinna sig så långt ur sin trygghetszon som möjligt och ändå lära sig, och med ansiktet neråt och ett knä i ryggen samtidigt som armen håller på att brytas är jag precis på gränsen.

Där jag ska vara.

Där jag kommer att vara.

Tills SM. För då jävlar är det ombytta roller!