Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-01-19

Kampsport är en klassisk lärlings-idrott.

Utövarna är ofta elever till andra duktiga elever, som är elever hos andra duktiga elever, som är elever hos en före detta duktig utövare.

(Jämför med t.ex. fotboll där man mycket väl kan vara tränare men ändå inte ha någon särskilt gedigen bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå. Eller varför inte titta på friidrott?)

I boken "Mastery" som handlar om prestationsutveckling inom olika områden framlyfts även just lärlingsskap som en fantastisk metod för att utvecklas under en duktig och bra mentor.

Jag skulle dock vilja säga att det finns en stor fara här.

Allt mer (eller om jag bara börjat notera det och därför upplever att det är vanligare?) så känns det som att mina träningskamrater inom kampsporten helt enkelt gör de som någon annan sa, för att den personen själv tyckte att det funkade för dem.

Folk följer en diet - för att någon duktig kampsportare sagt att han följer den.

Folk kör ett träningsprogram - för att någon duktig kampsportare sagt att han kör den.

Jag vet inte om det är just den här lärlingsmentaliteten som ligger kvar i bakhuvudet. Och att vi förväxlar folks förmåga att vara kampsportare med deras förmåga att vara dietister och fysiologer.

I träningsprogram kan detta få rätt ordentligt dåliga effekter då doping numer är väldigt vanligt på hög nivå och det gör att man återhämtar sig från en träningsdos som andra blir övertränade av.

Överlag får vi minnas att en persons åsikt angående vad som är bra eller inte egentligen fyller noll funktion. Att bygga en diet eller en träningsplan kring hur en annan person svarar på just den dieten eller träningen är ungefär som att välja kläder utefter hur de sitter på din polare istället för dig själv.

Den magiska frågan är inte vad följer "xxy" för program, utan den magiska frågan är: Vad i programmet som "xxy" följer är det som gör att det fungerar och vad kan jag ta därifrån och lägga till i min egen personliga arsenal.

Joel Löwenberg, 2014-01-06

Frågan om när, hur och varför man ska styrketräna som kampsportare dyker upp i min mail då och då. Just nu sitter jag dessutom och filar på en föreläsning om styrketräning som jag kommer hålla på min hemmaklubb om någon månad.

Det får mig att vilja filosofera lite här i bloggform.

Relativt många verkar anse att man inte ens behöver styrketräna som kampsportare utan att man helt enkelt ska låta träningen bestå av enbart kampsport.

Argumentet blir då att kampsporten i sig själv gör dig så stark som du behöver vara - och att övrig träning stör utvecklingen som kampsportare genom att den minskar tiden som kampsportare.

Vart jag står själv är ju ganska tydligt, speciellt när jag lagt sådär en 70 artiklar på styrkeräning för kampsport på hemsidan smartfight.se

Som nybörjare kommer du bygga en viss styrka bara genom att träna kampsport, men efter en viss nivå så är det inte längre styrka som utvecklas genom träningen. Du når en platå. De som förespråkar enbart kampsportsträning använder då argumentet att den nivån är lagom, eller att teknik ska övervinna allt.

Jag anser inte det. Jag anser att det dessutom är relativt enkelt att bevisa varför. Om du sparras lugnt och fint, tekniskt korrekt så kan du utföra tusentals fina och flytande tekniker. Om du däremot kör match så kommer din motståndares oerhörda motstånd leda till att du begränsas väldigt mycket i din arsenal av tekniker. Helt plötsligt kan du göra 2 eller 3 tekniker istället för 20 i en viss position.

Styrkan är alltså inte avgörande i teknikträning men definitivt avgörande för om du ska kunna få ut din teknik i match. Vill du bli bättre på att utnyttja din arsenal av tekniker behöver du alltså bygga en buffert av styrka över din motståndares styrka, eftersom bara de tekniker du orkar utföra räknas som användbara.

Och anledningen till att jag anser att man behöver styrketräna vid sidan av är för att kampsportsträningen aldrig kommer kunna ge kroppen alls samma överbelastning på muskulaturen som exempelvis 5x5 reps med marklyft på 160kg. - Utan att markant öka skaderisken.

Styrketräning med vikter är betydligt lättare att styra efter progressionsprincipen och säker överbelastning och vi får inte heller glömma att repetetativt arbete i all form orsakar skador och obalans. Så även om det är fantastiskt för slagtekniken att nöta 20,000 jabbar i månaden så behöver axeln en oerhörd grundstyrka för att inte slitas ut under tiden.

Låt styrketräningen vara en del av din kampsportssatsning. Den hör hemma där

Joel Löwenberg, 2013-12-18

Mitt liv har alltid handlat om utveckling.

Det är min starkaste, djupaste och nästan enda drivpunkt. När jag minns alla jobb jag avskytt så har det alltid varit stagnation, och de jag älskat har berott på utveckling.

När skolan berört ämnen som jag redan kan så har jag antingen somnat eller skolkat. Jag är ett typiskt icke-VG-barn (om man nu fortfarande bedömer betyg enligt G, VG, MVG?)

Jag fick antingen knappt godkänt i kurserna jag somnade på eller MVG i kurserna jag älskade. Antingen lärare som avskydde mig eller lärare som älskade mig.

När jag minns min idrottskarriär så minns jag fotboll, friidrott, volleyboll, gymnastik, innebandy, löpning, gym, och kampsport...

Alla idrotter har varit roliga så länge utveckling varit den drivande faktorn. Jag kan till exempel inte se mig själv i ett korplag som kör fotboll 2 gånger i veckan för skojs skull. Jag måste veta att jag blir bättre och att jag utvecklas snabbare än de runtomkring mig.

Och så fort jag nått ett tak, eller laget nått ett tak så har det varit slut. Min motivation har helt försvunnit och jag har bytt idrott.

Kampsport är den enda idrotten där jag kunnat se att det finns tillräckligt stora utvecklingsmöjligheter för att säkerhetsställa psykisk stimulans (tänk löpning vs BJJ, kampsport är en tänkande idrott), och också fysisk utveckling - koordination, tekniker etc, för att jag ska kunna fortsätta vara motiverad.

Men, inför 2014 står kampsporten i min värld inför en stor prövning. Tiden börjar ta slut när jag kan träna 10pass i veckan. Jag börjar långsamt "bli vuxen" och får andra prioriteringar, andra punkter som behöver tas om hand.

Jag älskar att träna och att lära mig nya tekniker. Men vad händer den veckan som jag kommer ner till centret 2gånger i veckan och börjar känna att jag för varje pass blir relativt sämre, att mina sparringpartners utvecklas snabbare än jag och att det inte längre finns möjlighet att satsa mot vinst på olika tävlingar.

Är det kampsport jag brinner för eller utvecklingen inom kampsport?

Vi får se...

Joel Löwenberg, 2013-12-08

- Bygg ditt livs bästa fysik på bara 10 min om dagen!!! , Skrek fitnessvärlden med de glansiga framsidorna idag när jag gick in på pressbyrån.

10 min tänkte jag. Det är ju fantastiskt. Själv tränar man 2 timmar om dagen i snitt och nu har man alltså kommit på en helt ny metod som gör att jag kommer spara in 1h och 50min om dagen. Vad ska jag göra med all den tiden jag kommer att få över? - lära mig ett nytt språk? Se Breaking Bad som alla pratar om?

Och vad är det för fantastisk metod som uppenbarligen helt måste revolutionera hela träningsvärlden? Det måste ju vara någonting som aldrig prövats förut annars skulle vi ju alla känna till det redan.

Vad har aldrig testats förut? Träning upp och ned? Träna iklädd gul spandex? Träna i minus 40 grader? Med strumpor på händerna?

Jag minns en känd tränare från ett kraftsportkonvent i Växjö som sa att han nu spenderar mer tid med att berätta för sina idrottare vad som inte fungerar än vad som fungerar.

Alla myter, snabba sanningar och självutnämnda experter vrålar ut sina metoder och tips för hur man ska bli precis sådär perfekt som facebook säger att man kan bli.

Och det är lätt att påverkas. Lätt att tro att framgång kommer från en hemlig metod som man kan hitta om man bara plöjer tillräckligt många tidningar eller tillräckligt många bloggar.

Men för er som är idrottare så kom ihåg föreläsaren i Växjö. Medan resten av världen sitter och läser, uppdaterar om sitt senaste pass, sina nya protein-pannkakor och sina nya metoder så kan du istället fokusera på att få saker gjort. På att lägga ännu en timme av fokuserad träning till de andra tusentals timmarna.

Du blir inte bäst av 10 min om dagen.

Du blir bäst genom att systematiskt och oresonligt tänja på dina egna gränser varje dag år in och år ut.

Apropå att bli bäst så har nomineringarna för kampsportsgalan 2014 dragit igång. Gå in på http://www.kampsportsgalan2014.se/n... och nominera den Ledare, förebild eller kampsportare som du tycker förtjänar ett pris.

Joel Löwenberg, 2013-11-25

På lördag är det dags för SM i Submission Wrestling - och det ska bli skönt att tävla igen efter 6 månaders uppehåll.

Jag känner att jag har flörtat med BJJ tillräckligt länge nu. Dra i kläder, rycka i kragar, hänga och klänga. Det är lite för mycket detaljer för att jag ska vara helt bekväm.

Jag gillar idrotter där det inte finns några rätt och några fel, där fel ibland kan vara rätt och där man ibland helt enkelt bara behöver ta i lite till och bara grisa litegrann.

Submission Wrestling är vackert i den aspekten att det finns väldigt få ögonblick då man är helt körd. Är man bara lite svettig så brukar man kunna kravla sig ur de flesta situationer och in i någonting nytt där man aldrig varit tidigare. Submission Wrestling är vackert i den aspekten att varje gång man rullar så kan man hitta ett nytt lås man aldrig tänkt på.

Det är som schack, fast deltagarna också är tillåtna att skaka om bordet, kasta in extra-pjäser eller helt enkelt vända allt upp och ner och ta fram en kortlek.

Jag har helt ärligt ingen aning alls om hur jag ligger till inför SM, hur duktiga mina motståndare är eller vad jag ska göra. Men jag älskar känslan av att hitta på en game-plan i ögonblicket och gå från en helt säker situation till ett 1%-lås. Att få gå in i en tävling mot några av de bästa i Sverige och känna att jag kan lattja en stund känns som en väldigt häftig känsla och jag vill åter igen fascineras av hur kampsport är så öppet och snabbutvecklande att vi på bara några år kan gå från totala nybörjare till att tävla mot de bästa.

Där tror jag kampsportens styrka ligger. I den otroliga utvecklingskurvan. Med nya lärdomar varje träning, varje tävling, året runt.

Joel Löwenberg, 2013-11-15

Jag har alltid sett maktspel som en svaghet och något som människor utan äkta makt sysslar med.

I fallet idrottsgalan så ser jag de många uteblivna nomineringarna som ett maktspel. Man håller sig till säkra kort, lyfter fram idrottare som redan lyfts fram av någon annan, och man stänger tyst och något nervöst dörren mot övriga idrotter.

Man vågar inte riktigt ta steget in i hela världen. Man kanske är rädd för att tappa kontakten med sina nära kontakter och vem vet hur den respektabla familjen skulle reagera om en slagsmåls-kämpe lyftes fram som idrottspersonlighet? - Klart man inte vill ta risken att glorifiera våld.

Min väg mot maktspel har alltid varit att totalt ignorera den världen som spelar ut makten mot mig.

Det hade varit en fantastisk känsla om kampsportsvärlden helt enkelt gick i täten för en ny ordning. En egen idrottsgala, den riktiga idrottsgalan där man lyfter fram alla idrottare. Inte bara fotboll, hockey, skidor...

Man har lika mycket fantasi som skaparna av Nya Ullevi och döper om sig till Nya idrottsgalan, för att sedan helt enkelt ta plats som Idrottsgalan och förpassa idrottsgalan till namnet gamla idrottsgalan.

Om någon finansiär som har tråkigt läser detta så gör så. Jävlas lite med Fröken Säkerhet och slå ett slag för oss som tycker idrottsgalan alltmer börjar likna idrottslektionernas fantasilöshet i vad man ska syssla med.

Joel Löwenberg, 2013-11-04

Vad är det som avgör hur populär en idrott blir. Hur stora dess idrottare kan bli?

Skillnaden mellan Zlatans kändisskap och Alexander Gustafssons är relativt tydlig. Men ännu tydligare är den en nivå ner.

Allsvenskan, superettan gås igenom i hela bilagor i tidningar medan sverige-eliten i mma, thaiboxning, bjj är helt anonyma personer som ingen känner igen.

Hur kan det vara så? Vad avgör hur starkt man känner för en idrott? Vad avgör hur stark en idrott är som varumärke?

Är det de mest underhållande idrotterna som blir stora? 90minuters 0-0 match häcken och örgryte. Underhållande? Jämfört med 3 ronder thaiboxning på vilken nivå som helst.

Är det atletismen som avgör. Hur fysiska folk är? Knappast. Kombinationen styrka, kondition, rörlighet, smidighet, koordination i kampsport bör vara svåröverträffad.

Jag tror snarare det handlar om identifiering. I de stora sporterna är man del av ett lag. Man har SITT lag. SITT lags arena. Medgångar och motgångar känns som ett personligt slag.

Medan kampsporten är individuell och man kan titta för att fascineras av andras prestationer så är det inte vi som vinner matchen, det är han/hon som vinner matchen.

Ska kampsporten bli riktigt stor så behöver den hitta ett sätt att göra utövarna till modeller för ett ideal. Så som GSP har gjorts till modell för Kanada, där alla står bakom honom. Eller så som faktiskt alla nu står bakom Alex - alla, oavsett klubb i Sverige vill att han ska vinna. Han representerar inte bara sig själv. Han representerar oss. Och ska han bli riktigt stor i Sverige behöver folk med inflytande i media beskriva det som en ny Ingo-era. Vi mot dom-stilen. Och vi är 9 miljoner Svenskar. Inte bara några tusen kampsportare.

På samma sätt behöver lägre nivåer tydliggöra att det är Göteborgs kampsportscenter, Stockholms kampsportcenter, Malmös etc... Inte enskilda utövare utan en hel stads utövare. När tävlingar marknadsförs så bör det kanske inte göras med individer utan med städer mot städer.

Människan vill stå bakom någonting, människan vill vara del av någonting. Att söka grupper är naturligt.

Men kampsporten är tyvärr ännu en enskild individs resa och det kommer aldrig dra lika mycket uppmärksamhet som det förtjänar. Så länge Herr Svensson bara ser en aggressiv ungdom som slåss så är kampsport en liten undangömd idrott - först när ungdomen slåss för Herr Svenssons egna stad är det värt att slå på tv:n på bästa sändningstid och heja.

Joel Löwenberg, 2013-10-22

Jag är i den där åldern när man får välja mellan idrott och karriär.

Jag har ju dock en halv fördel eftersom jag jobbar med träning och därför delvis själv kan utnyttja min jobbtid som träningstid.

Ändå känner jag att den tiden när jag ständigt kunde köra 2-3 pass om dagen är borta därav följer naturligt att 18-åringar rusar i utvecklingskurvan som en turboladdad diesel-porsche medan jag rör mig uppåt i en mer bekväm fart likt en vedeldad segway.

För att ändå hålla en bra nivå får jag släppa basen och fokusera på spetskompetens och bli bra på enstaka områden, om jag sedan lyckas styra matchen i min riktning så har jag ändå chans mot de duktiga.

Min räddning i det här har blivit fotlås. Det är ett lås som visar sig rätt ofta när folk kör nya spider/turbo/de la superduper - guarder som jag ändå aldrig lyckas passera, och därtill kommer att de allra flesta är lite rädda för fotlås och klappar innan de behöver... Enter: icke längre purunga Joel.

Så senaste halvåret har jag fokuserat på fotlås. 95% av allt jag gör är ingångar till fotlås eller försök till fotlås. Jag kastar mig från alla positioner och överger gärna några poäng bara jag får till ett lås.

I längden har det gjort mig hyfsad på fotlås men relativt halvkass på allt annat, jag har dock roligare än förr och utan sånt fokus hade jag säkert slutat flera år tidigare än vad jag nu planerar.

I längden tror jag en person som har bra grunder alltid är en god fighter, men för att vinna behöver man ha någonting som sticker ut, ett område där man kan bryta ner sin motståndare totalt.

Jag kör på 5 år till i de här spåren och sedan är jag kanske nästan där.

Ledstjärnan får väl bli: What would Palhares do?

Joel Löwenberg, 2013-10-11

Det har varit en intensiv tid med träningar.

I nuläget har jag fyra killar som jag i egenskap av fyscoach jobbar lite extra med för att de ska komma i form inför stora tävlingar.

Två killar som går proffsmatcher imorgon på The Zone i Göteborg. En kille som satsar på SM i Submission Wrestling i november och en kille som ska till ADCC om en vecka och representera Sverige i världens största grapplingturnering.

4 mycket duktiga idrottare och alla har de gemensamt att det helt förlitat sig på det jag har sagt. De bara accepterar mina upplägg och mina tankar och kör så många reps jag vill, så hög intensitet jag kräver och så mycket vila jag anser vara rimligt.

Jag tror det är ett drag som krävs för att bli bäst i världen, för jag har hunnit med några stycken nu som varit/blivit det, och alla verkar de ha just det här draget av att lämna över ansvar. De fokuserar stenhårt på det de är bäst på och resten outsourcar de.

De ödslar inte massa slit och tid på att stämma av och försöka lära sig varenda detalj utan de fokuserar på sin egen utveckling, inte på att göra mitt jobb åt mig.

Det verkar vara samma sak i arbetslivet (min största kundgrupp är företagschefer) att de fokuserar inte så mycket på detaljer som på vem de kan ge ansvaret att lösa processen.

Jag tror vi har en bra sanning här. Ett bra mindset. En insikt om varför alla världsmästare alltid om och om igen höjer upp teamet bakom.

För om idrottaren vågar lita på att teamet har kompetensen och ger dem ansvaret att ta hand om sina delar, så känner teamet sin delaktighet i idrottarens utveckling och lägger ner ännu mer tid på att utveckla sin del.

Och det är också den här tilltron som gör att jag under mina fighters matcher kommer sitta som på nålar och vara lika nervös inför deras matcher som de själva är... För även om vinsten till 100% är deras egen, så får även jag en vinst som bonus och alla andra team-medlemmar likaså.

Joel Löwenberg, 2013-09-22

Vilken jävla match.

Jag tillhör de där som inte ser ufc live strax innan solen gått upp utan jag latar mig i lugn och ro och ser dem morgonen efteråt.

Det innebär givetvis en hel del problem då halva min umgängeskrets är kampsportare och både telefon, sms, facebook och diverse andra hemsidor får undvikas... för det finns inte en chans att världen inte skriker ut resultatet.

Och jag skrek med. Spänning på topp, en äkta, härlig, underbar match. Och i parallella universum måste det finnas ett hundratal andra möjliga avslut.

Inte ens min totalt ointresserade flickvän kunde hålla sig borta från skärmen och efteråt försökte hon vara lite tröstande:

"Jag tyckte nog han vann... Den andra såg ju helt blåslagen ut"

Men jag känner att hon behöver inte trösta mig. Sverige har fått en kampsportsstjärna som för vår idrott är lika kolossal som Stefan Holm/Carolina Kluft/Systrarna kallur som grupp var för friidrotten.

Vi har en perfekt förebild för kampsporten, stenhård, ödmjuk, teknisk, grisig, och en helt fantastisk idrottare som alla grupper kan se upp till.

Tidigt imorse kanske Alexander förlorade en match men han vann ett helt land.

Kommentarer

Annonser

Arkiv