Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-11-04

Vad är det som avgör hur populär en idrott blir. Hur stora dess idrottare kan bli?

Skillnaden mellan Zlatans kändisskap och Alexander Gustafssons är relativt tydlig. Men ännu tydligare är den en nivå ner.

Allsvenskan, superettan gås igenom i hela bilagor i tidningar medan sverige-eliten i mma, thaiboxning, bjj är helt anonyma personer som ingen känner igen.

Hur kan det vara så? Vad avgör hur starkt man känner för en idrott? Vad avgör hur stark en idrott är som varumärke?

Är det de mest underhållande idrotterna som blir stora? 90minuters 0-0 match häcken och örgryte. Underhållande? Jämfört med 3 ronder thaiboxning på vilken nivå som helst.

Är det atletismen som avgör. Hur fysiska folk är? Knappast. Kombinationen styrka, kondition, rörlighet, smidighet, koordination i kampsport bör vara svåröverträffad.

Jag tror snarare det handlar om identifiering. I de stora sporterna är man del av ett lag. Man har SITT lag. SITT lags arena. Medgångar och motgångar känns som ett personligt slag.

Medan kampsporten är individuell och man kan titta för att fascineras av andras prestationer så är det inte vi som vinner matchen, det är han/hon som vinner matchen.

Ska kampsporten bli riktigt stor så behöver den hitta ett sätt att göra utövarna till modeller för ett ideal. Så som GSP har gjorts till modell för Kanada, där alla står bakom honom. Eller så som faktiskt alla nu står bakom Alex - alla, oavsett klubb i Sverige vill att han ska vinna. Han representerar inte bara sig själv. Han representerar oss. Och ska han bli riktigt stor i Sverige behöver folk med inflytande i media beskriva det som en ny Ingo-era. Vi mot dom-stilen. Och vi är 9 miljoner Svenskar. Inte bara några tusen kampsportare.

På samma sätt behöver lägre nivåer tydliggöra att det är Göteborgs kampsportscenter, Stockholms kampsportcenter, Malmös etc... Inte enskilda utövare utan en hel stads utövare. När tävlingar marknadsförs så bör det kanske inte göras med individer utan med städer mot städer.

Människan vill stå bakom någonting, människan vill vara del av någonting. Att söka grupper är naturligt.

Men kampsporten är tyvärr ännu en enskild individs resa och det kommer aldrig dra lika mycket uppmärksamhet som det förtjänar. Så länge Herr Svensson bara ser en aggressiv ungdom som slåss så är kampsport en liten undangömd idrott - först när ungdomen slåss för Herr Svenssons egna stad är det värt att slå på tv:n på bästa sändningstid och heja.

Joel Löwenberg, 2013-10-22

Jag är i den där åldern när man får välja mellan idrott och karriär.

Jag har ju dock en halv fördel eftersom jag jobbar med träning och därför delvis själv kan utnyttja min jobbtid som träningstid.

Ändå känner jag att den tiden när jag ständigt kunde köra 2-3 pass om dagen är borta därav följer naturligt att 18-åringar rusar i utvecklingskurvan som en turboladdad diesel-porsche medan jag rör mig uppåt i en mer bekväm fart likt en vedeldad segway.

För att ändå hålla en bra nivå får jag släppa basen och fokusera på spetskompetens och bli bra på enstaka områden, om jag sedan lyckas styra matchen i min riktning så har jag ändå chans mot de duktiga.

Min räddning i det här har blivit fotlås. Det är ett lås som visar sig rätt ofta när folk kör nya spider/turbo/de la superduper - guarder som jag ändå aldrig lyckas passera, och därtill kommer att de allra flesta är lite rädda för fotlås och klappar innan de behöver... Enter: icke längre purunga Joel.

Så senaste halvåret har jag fokuserat på fotlås. 95% av allt jag gör är ingångar till fotlås eller försök till fotlås. Jag kastar mig från alla positioner och överger gärna några poäng bara jag får till ett lås.

I längden har det gjort mig hyfsad på fotlås men relativt halvkass på allt annat, jag har dock roligare än förr och utan sånt fokus hade jag säkert slutat flera år tidigare än vad jag nu planerar.

I längden tror jag en person som har bra grunder alltid är en god fighter, men för att vinna behöver man ha någonting som sticker ut, ett område där man kan bryta ner sin motståndare totalt.

Jag kör på 5 år till i de här spåren och sedan är jag kanske nästan där.

Ledstjärnan får väl bli: What would Palhares do?

Joel Löwenberg, 2013-10-11

Det har varit en intensiv tid med träningar.

I nuläget har jag fyra killar som jag i egenskap av fyscoach jobbar lite extra med för att de ska komma i form inför stora tävlingar.

Två killar som går proffsmatcher imorgon på The Zone i Göteborg. En kille som satsar på SM i Submission Wrestling i november och en kille som ska till ADCC om en vecka och representera Sverige i världens största grapplingturnering.

4 mycket duktiga idrottare och alla har de gemensamt att det helt förlitat sig på det jag har sagt. De bara accepterar mina upplägg och mina tankar och kör så många reps jag vill, så hög intensitet jag kräver och så mycket vila jag anser vara rimligt.

Jag tror det är ett drag som krävs för att bli bäst i världen, för jag har hunnit med några stycken nu som varit/blivit det, och alla verkar de ha just det här draget av att lämna över ansvar. De fokuserar stenhårt på det de är bäst på och resten outsourcar de.

De ödslar inte massa slit och tid på att stämma av och försöka lära sig varenda detalj utan de fokuserar på sin egen utveckling, inte på att göra mitt jobb åt mig.

Det verkar vara samma sak i arbetslivet (min största kundgrupp är företagschefer) att de fokuserar inte så mycket på detaljer som på vem de kan ge ansvaret att lösa processen.

Jag tror vi har en bra sanning här. Ett bra mindset. En insikt om varför alla världsmästare alltid om och om igen höjer upp teamet bakom.

För om idrottaren vågar lita på att teamet har kompetensen och ger dem ansvaret att ta hand om sina delar, så känner teamet sin delaktighet i idrottarens utveckling och lägger ner ännu mer tid på att utveckla sin del.

Och det är också den här tilltron som gör att jag under mina fighters matcher kommer sitta som på nålar och vara lika nervös inför deras matcher som de själva är... För även om vinsten till 100% är deras egen, så får även jag en vinst som bonus och alla andra team-medlemmar likaså.

Joel Löwenberg, 2013-09-22

Vilken jävla match.

Jag tillhör de där som inte ser ufc live strax innan solen gått upp utan jag latar mig i lugn och ro och ser dem morgonen efteråt.

Det innebär givetvis en hel del problem då halva min umgängeskrets är kampsportare och både telefon, sms, facebook och diverse andra hemsidor får undvikas... för det finns inte en chans att världen inte skriker ut resultatet.

Och jag skrek med. Spänning på topp, en äkta, härlig, underbar match. Och i parallella universum måste det finnas ett hundratal andra möjliga avslut.

Inte ens min totalt ointresserade flickvän kunde hålla sig borta från skärmen och efteråt försökte hon vara lite tröstande:

"Jag tyckte nog han vann... Den andra såg ju helt blåslagen ut"

Men jag känner att hon behöver inte trösta mig. Sverige har fått en kampsportsstjärna som för vår idrott är lika kolossal som Stefan Holm/Carolina Kluft/Systrarna kallur som grupp var för friidrotten.

Vi har en perfekt förebild för kampsporten, stenhård, ödmjuk, teknisk, grisig, och en helt fantastisk idrottare som alla grupper kan se upp till.

Tidigt imorse kanske Alexander förlorade en match men han vann ett helt land.

Joel Löwenberg, 2013-09-11

På måndag går den klubben jag tränar på (Gladius MMA) ihop med en annan klubb – Grappling Academy.

Det är en fusion jag verkligen förespråkar.

Jag älskar utveckling och både privat och i mitt jobb är utveckling och accelererad utveckling alltid i fokus. Jag ser också tyvärr i kampsports-sverige hur klubbar ofta håller sig för sig själva och det gör att oerhört värdefull sparring och kunskap går till spillo.

Vi är ett litet land med få utövare och vill vi nå lika långt till dem med bättre underlag så tror jag att fusioner och samarbeten mellan klubbar krävs, annars riskerar vi att få en situation med "big-fish-little-pond-syndromet". Alltså en situation där man tror att man är duktigare än vad man är för att man är bäst i sin lilla värld.

Betydligt bättre då att vara en liten fisk i en stor damm och att ständigt matchas och sättas i situationer mot bra motstånd. Kanske inte lika skönt för egot men oerhört viktigt för att man ska hålla sitt game uppdaterat.

Jag vet att det kommer att komma många grapplers från Grappling Academy som kommer att sätta mig på plats och mitt ego kommer få ett flertal törnar närmsta tiden men inför SM i november finns inte någonting som hade varit bättre så det är bara att tacka och ta emot och hoppas att det blir ett grymt samarbete för lång tid framöver.

Joel Löwenberg, 2013-08-31

(Notera att detta inlägget enbart speglar mina åsikter och inte kampsportsförbundets)

Jag har alltid fascinerats av personer som håller stenhårt på ett enda koncept - och att ett enda koncept ska gälla för alla.

I hälsobranschen har jag lyckats skapa en bra position för mig själv med relativt högt betalande kunder och en stor spridning i allt från elitidrottare till företagschefer i medelåldern, just på grund av att jag inte tror på något koncept alls.

Eller snarare, jag tror på alla koncept. Jag är helt öppen för influenser från vilket system som helst, vem som helst och om någon bara har en ny tanke eller en ny övning så ser jag det som intressant och användbart för det kommer alltid finnas någon person någonstans längre ner längs banan som kommer att ha användning för just det konceptet.

Jag tror på kolhydratsladdning, LCHF, GI, VJM (Vanlig Jävla Mat - egenpåhittad diet bestående av sunt förnuft), styrketräning, olympiska lyft, crossfit, plyometri, enbart sparring, enbart teknik, periodisering, rullande upplägg, dubbla pass om dagen, tre pass i veckan. Allt! För allting fyller alltid en funktion för någon.

Jag anser att man inte kan säga att en sorts träning är den bästa sortens träning. För följdfrågan bör alltid vara: För vem? Människor svarar olika på samma sorts träning och vi har olika muskelfibrer i kroppen beroende på våra gener och blir påverkade på olika sätt av viss kost etc. beroende på hur vi är skapta.

På samma sätt kan jag fascineras över Sveriges olympiska kommittés hårda inställning till tillskott för idrottare. Jag förstår argumentet att det lätt blir misstagsdoping, eller att det är en svår djungel.

Men jag tror att det är fel att blunda för nyttan med vissa tillskott och bara stänga ner dem rakt av. Jag tror snarare på upplysning och forskning på vad som lönar sig för vem. När andra länders motsvarande kommittéer inte alls på samma sätt är emot så är det kanske dags att ta en diskussion om huruvida det faktiskt kan finnas ett värde i supplementering för elitidrottare där skillnaden mellan vinst och förlust kan ligga på någon promilles prestationsförmåga.

I det fallet tror jag att det skadar mer att bara avvisa allt. För idrottare kommer att testa det som är lagligt och om man märker av en effekt så är risken betydligt större att man testar något olagligt om inte det finns tydliga riktlinjer för vad som är lagligt och fungerande och vad som inte är det - snarare än att även döma bort de lagliga tillskotten i ett försök att förenkla.

Argumentet att lagliga tillskott ska leda in i tyngre saker tycker jag också förminskar individen. Förhoppningsvis tror vi på våra idrottares förmåga att skilja mellan rätt och fel.

Jag är ingen fanatiker för tillskott. Jag är inte heller emot det. Jag tror att vissa kan få en bra effekt av det och då jag ofta sysslar med prestationsidrott så kan jag se att många där är nyfikna på den världen.

Någon företagsledare sa: Ge folk information så kan de inte undgå att ta ansvar. Jag gillar den tanken...

Joel Löwenberg, 2013-08-21

De senaste 6-7 åren har jag befunnit mig i en konstant tränings-eufori.

Dubbla pass om dagen de flesta dagar i veckan och mitt längsta uppehåll från träning är nog tre dagar när jag drogs med en infektion stafylokocker som kröp sig upp lite farligt nära ställen där den inte ska vara.

Jag har alltså då ganska givet under den här tiden alltid känt mig i relativt bra form och man blir lite bekväm i känslan, som alla andra i den här åldern är jag odödlig.

Häromdagen fick jag dock en kommentar från min flickvän som fick mig att haja till. Hon menade det säkert snällt men det hon sa var "Just nu är du på din fysiska höjdpunkt tror jag"

Och det är sant, jag har aldrig någonsin varit starkare eller känt mig mer bekväm i tanken att gå ut i regnet och vråla åt åskan att "Kom an bara!"

Jaha?

Och nu då?

Går det utför nu. Kommer jag resten av mitt liv slåss en hemsk och utdragen kamp mot degenerering av kroppen. Är jag som ett moget äpple som dagen efter ligger ruttet, bortslängt och mögligt på en soptipp. 26 år mognad, 1 dag maskäten?

Inte blir det bättre av att jag nu tränar några proffsfighters inför olika stora tävlingar i olika discipliner. Som tror att backintervaller är en gemensam sysselsättning när jag egentligen bara vill stå vid botten av backen och njuta av mjuka träningsoverallsbyxor istället för att springa i bakvattnet och flåsa.

Jag har ingen vacker slutkläm på detta, jag bara känner att jag befinner mig i ett vägskäl. Och jag har svårt att göra saker halvdant, senast jag blev spådd fick jag t.ex. domen "Antingen kommer du bli kolossalt rik på ett sätt du inte kan föreställa dig eller så blir du hemlös" - sånt kan man tydligen se i en hand?

Men hon som spådde mig har en poäng. Jag gillar allt eller inget. Antingen kämpar jag stenhårt, blir ännu mer detaljerad i min planering och lyfter några kilo extra i marklyft nästa år eller så släpper jag igenom helt och skaffar foppa-tofflor.

Vem vet? Jag får bestämma mig imorgon bitti när backintervaller står på schemat igen.

Joel Löwenberg, 2013-08-11

Ingen har väl undgått att det just nu är en hel del uppståndelse i kampsport-Sverige.

Mycket av det som skrivs just nu berör den klubb där jag själv tränar och jag har en viss relation med parter på båda sidor och därför blir det i mitt tycke något absurt att skriva om situationen. Jag känner ändå att i dagsläget är det omöjligt att skriva en krönika utan att beröra ämnet – så vi kör på.

Jag tänker ta ståndpunkten att det är bra att kampsporten får gå igenom en ordentlig granskning.

För kampsport är inte en gammal, dold, mytomspunnen värld med läger, uppdelningar och obegripliga respekthierarkier och tvingade lojalitetsband. Det är en idrott och bör behandlas som en sådan. Vi lever i en värld där man kan förvänta sig och även kräva betydligt mycket mer av klubbar, ledare och utövare än förr. Vill vi göra kampsport rumsrent och få in de bästa idrottarna i sporten så behöver vi göra den precis lika öppen som alla andra idrotter.

Ingen ska behöva känna sig kränkt eller uthängd. Men i dagens läge tror jag tyvärr både de som anklagar och de som anklagas känner sig kränkta och uthängda. Just nu är det alldeles för många som står på sidlinjen och passar på att ge en extra snyting bara för att man kan. Tyvärr riskerar fokus att försvinna från huvudfrågan - Hur vi ska göra idrotten ren och bekväm för alla idrottare, så att ingen känner sig utnyttjad eller felbehandlad.

Jag hoppas i slutändan att detta bara är början på en lång granskning och jag är helt övertygad om att det finns många olika händelser Sverige över som bör grävas upp. Förhoppningsvis leder detta i slutändan till en mer transparant idrottsrörelse. För idrott ska inte handla om ego, maktspel, hån, trakasserier, lättköpta poäng eller baktankar.

Idrott ska handla om utveckling av människor, inget annat.

Joel Löwenberg, 2013-07-30

Jag avslutar precis en bok som heter "The Medici Effect"
- En bok som enkelt förklarat beskriver utvecklingen av stora ideér.

I boken finns en historia som jag tror vi kan lära oss mycket av:

En uppfinnare klagar ständigt på att han inte får någon uppmärksamhet för sina fantastiska ideér. En finansiär bestämmer sig dock att hjälpa honom och ordnar fram en möjlighet för uppfinnaren att finansiera sin idé med ett stöd på en miljon kronor.

Ett halvår går och de möts upp igen men uppfinnaren klagar åter igen på att ingen förstår hans storhet. Finansiären frågar om inte stipendiet gick igenom varpå uppfinnaren svarar: Jo, men jag fick en ny idé och jag vill hellre satsa på den.

Så hur kan detta lära oss att bli bättre kampsportare? Jo, det kommer ständigt nya grepp, nedtagningar och metoder för att förbättra oss som kampsportare, men om vi ständigt är på jakt efter det nya, "mirakel-metoden" så kommer vi bara att bli halvbra på det mesta.

För att bli riktigt, riktigt duktig så behöver vi lägga ner ordentligt med tid på någonting bestående. Vi måste stanna upp och våga tro på något tillräckligt mycket för att lägga ner vår själ i det. Vilken av alla metoder vi väljer är mindre intressant.

En av de bästa grapplers jag känner är Mikael Knutsson som vunnit VM i submission wrestling och som jag som jag skrev i förra krönikan numer kör fysträning med inför ADCC. Något som ju borde innebära att han per automatik har rätt stor kunskap inom det ämnet och kan alla möjliga sorters konstiga lås.

Han vet om låsen, men ni som sett honom rulla vet att det är bas-game på bas-game på bas-game. Han är exceptionellt duktig på grunderna och det gör honom till en av de bästa. Även om en hel del you-tube riddare kan "flying scissorhook from Mars"- i åtta olika varianter och Mikael inte kan en enda så kan jag nästintill garantera att om samma youtube-riddare gick in på en matta med Mikael så är det riddaren som fått sin häl snurrad några varv.

Vi kan inte alltid leta efter det nya. Men som Percy Barnevik säger: 10% är strategi 90% är genomförande. Ibalnd ska man bara sluta lägga så otroligt mycket tid till att fundera kring exakt vad som är bäst och bara se till att bli bäst.

Joel Löwenberg, 2013-07-24

Jag har börjat träna världsmästaren Mikael Knutsson inför hans medverkan i ADCC - Världens största grapplingturnering

Det sätter givetvis en enorm press på utövarna för det här är den riktiga tävlingen. På samma sätt som OS i Hockey är "The Real Deal" medan VM, EM och liknande tävlingar snarare är någon sorts uppvärmningsritualer.

Jag träffar Mikael klockan halv åtta på morgnarna och sedan sker fysträning i ett tre månader långt träningsläger.

För mig som tränare är detta de vackraste ögonblicken som finns, när människor har ett mål i sikte som är ärligt inspirerande, och då folk biter ihop och tar sig förbi nya fysiska och psykiska gränser.

Mikael berättade för mig hur han rös när han fick beskedet om att han blivit inbjuden och jag kan se hur han använder den känslan varje träning när han tar sig allt närmare sin toppform.

Idag under styrkepasset nådde han den där magiska nivån som vanliga människor inte har incitamenten att nå, då allt bara släpper och man kör så hårt att det svartnar. Han ramlade ihop på marken efter ett set knäböj och fick en kort black-out.

För andra kanske det ser ut som en obehaglig händelse men för mig visar det på hängivenhet och vilja. Och att träna inför ett sådant här mästerskap måste vara på gränsen till vad man klarar av - för alla du möter ligger också där.

Målmedvetenhet. Det är vackert.

Du kan numer också följa min vardag som bland annat tränare etc. på instagram under nickname: smartfight

Och min hemsida med träning för kampsport utvidgas ständigt med mer information, den hittar du här: www.smartfight.se

Kommentarer

Annonser

Arkiv