Blogg: Joel Löwenberg

För en månad sedan avslutade jag mina universitets-studier tillsammans med 22 andra elever.

Till skillnad från de flesta andra i klassen har jag jobbat parallellt med min utbildning, och dessutom haft den otroliga turen att få jobba inom det jag utbildar mig som. Hälsorådgivare... Ett yrke med 1000-tals sökande på varje plats.

Arbetslösheten inom vår genre är enorm och de flesta hamnar i receptionsdisken på något gym snarare än att faktiskt få göra något konkret.

Därför kändes det idag givetvis en aning märkligt när jag satte mig hos chefen och sa: "Jag kan inte jobba här till hösten"

Jag har nämligen fått ett erbjudande, en möjlighet att starta upp ett projekt som jag inte kan tacka nej till... Jag kommer inte ha någon inkomst på 6 månader, jag kommer säga upp mitt jobb som jag älskar, jag kommer kanske floppa totalt, jag kommer kanske att stå där om 6 månader utan någonting alls.

Men...

Det kan också vara ett ordentligt kliv in i något riktigt stort. En make or breake it - situation...

Och alla kampsportare vet. Kampsport, liksom livet, handlar inte om att ha bäst teknik, bäst styrka, flås, eller tur. Kampsport handlar i slutändan om att våga ta den där chansen som bara dyker upp någon gång per match... Och då ta den utan tanke på konsekvenserna.

Det är instinkt, och det är bara att kasta sig ut.

Jag befinner mig just nu nere i de Portugisiska bergen, klart avskild från verkligheten, i en fotbollstokig nation, och med ett språk som är passionerat och högljutt på det där sättet som gör att även romantiska viskningar blir likt barndomens utskällningar.

Jag är här sedan en vecka tillbaka och hjälper en hotellägare att dra igång en hälsoinriktning på sitt hotell. En märklig uppgift som blev till över en middag med främlingar för ett år sedan:

"Och du jobbar med?"
"Träning"
"Jaha, men du, kan inte du starta upp lite hälsogrejer på mitt hotell i Portugal?"

Livet är bra märkligt... Men vem tackar nej till betald semester i ett land där solen faktiskt värmer på sommaren?

Och för mig blev det ett utmärkt sätt att hålla igång. Löpning med kunder på morgonen, boxning på eftermiddagen och stretching på kvällarna.

Och givetvis är det boxning kunderna gillar mest.

Små hemmafruar i 45-kilos-klassen som helt plötsligt får ut åratal av frustration och innehållen barnaga på ett par mittsar.

Kanske en helt ny marknad att marknadsföra sig mot?

Veckan efter min vinst i Alive fick jag ställa upp i Stockholm open, en bjj-tävling med bra uppslutning.

Då jag kört SW ett tag och har en hyfsad statistik kände jag en viss press att vinna tävlingen. Jag är vitbälte i BJJ men då min grappling-erfarenhet antagligen är större än de andras så kände jag mig för första gången som favorit.

En annorlunda känsla.

Mina tankar gick från "Nu jävlar ska jag försöka vinna" till "Gör jag som jag borde så vinner jag"

Det finns även i favoritskap en viss press men då jag jobbar med coaching och mental inställning så gjorde jag åter igen en liten "mindfuck" på mig själv.

Ni minns lindansaren från förra inlägget?

Jag satte åter igen upp mina egna ramar. Jag ville gå vinna alla matcher utan att förlora en enda poäng.

Det gav mig helt plötsligt underdog-känslan tillbaks och ett mål som jag blev glad av.

Om jag bara kört utan att tänka innan så hade en vinst inte gjort mig särskilt lycklig då det var vad jag förväntade mig och målet att vinna kändes snarare som ett måste.

Men att vinna turneringen utan att förlora en enda poäng. Helt plötsligt blev det intressant och något osannolikt. En utmaning snarare än press.

Hur det gick?

Bra, ca 70 - 0 i poäng och tre vinster på olika submissions.

Om två veckor är det tävling igen. Vad målet är då har jag inte bestämt riktigt än.

UFC Sweden.

15 000 fans som skrek som flickor på en Justin Bieber-konsert (fast med basröst). Jag tror på riktigt att jag åkte på både tinnitus, epilepsi och grov tourettes på samma gång.

Det var en fantastisk kväll.

Reza - Vilken entertainer. Ingen lämnades oberörd. Ingen wannabe-mr-hard-pokerface där inte. Han gick in mot buren med ett smajl värdigt en amerikansk sitcom-kandidat. Och vinsten. Aaah! Jag tror fan två av mina bänkgrannar började gråta av lycka. Det är vackert att se 25-åriga killar visa lite känslor.

För ja, publiken var aningen stereotyp. 90% killar i 25-årsåldern. Rakade och med huvtröjor. Stackars lokalbefolkningen stirrade som om Sveriges största huliganslagsmål skulle ta plats. Men inga bråk. Givetvis inte. Kampsportare slåss i ringen/buren. Varför mucka gräl med någon när alla är potentiella heel-hook-specialister?

Och ja, alla visade känslor. Jag tror globen expanderade tre meter åt varje håll när vågorna av vrål kom efter Alex match. Som en andra big bang. I mini/maxi-format.

Vad säger man askungen?

Det var alldeles, alldeles underbart...