Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2014-03-10

Jag har precis avslutat en bra bok av Jim Collins (Great by choice) som belyser hur framgångsrika företag fortsätter vara framgångsrika.

Jag tror vi kan ta med oss en del insikter från den boken och då framförallt det begreppet som Jim Collins kallar 3-mila-marschen.

Framgångsrika företag verkar i allra högsta grad hålla ett stadigt och jämnt tempo i sin ansträngning, utveckling & utväxling. Istället för att leva livet i ett jojo-tempo så plöjer de helt enkelt på i ett någorlunda högt men framförallt konstant tempo och därigenom kör de förbi sina konkurrenter många gånger om.

Jag tror vi kan ta med oss det i kampsporten där många som börjar blir oerhört frälsta och börjar träna 2 gånger om dagen - direkt.

Det leder visserligen till en stark utveckling i början men det leder också ofta till skador, motivationsbrist och orkeslöshet.

Om vi istället kan vara helt mogna i vår relation till vår idrott så bör vi kanske fundera 10 år framåt och se vad som krävs för att nå toppen då. Vilket tempo som krävs.

Helt plötsligt behöver man inte träna när man är sjuk, helt plötsligt är det okej med semester då och då. Men det viktiga är att det inte uppstår några längre luckor eller att man faller ifrån.

Hellre 8 pass i veckan i 10 år än 10 pass år 1, 12 pass år 2 och sedan en skada som man sedan ständigt ska rehaba.

Titta dig omkring i träningssalen nästa gång och se hur tydligt detta exempel är i alla träningsgrupper. Och fundera vad du kan lära dig från det.

Joel Löwenberg, 2014-03-04

Ett stort problem i kampsportsvärlden just nu är alla duktiga utövare som har åsikter om precis allting (stort och stort förresten... det är väl egentligen främst något jag irriterar mig på och därav anser jag det vara stort. Jag gissar att majoriteten av er som läser detta antagligen inte tycker detta är ett problem. Och med Ryssland - Ukraina -konflikten i bakhuvudet känns kanske dessutom ordet problem som en liiiiten överdrift)

Anyway...

Jag får dagligen frågor om ifall man ska äta "Balola-dieten" eller träna "Kapsejsa-upphopp" för det gör ju "Boteta" och han är ju grym så därför måste det han gör och förespråkar vara grymt. Eller?

Som alltid i träningsvärlden så måste vi vara så tråkiga och helt enkelt bortse från den individuella personens åsikter, helt enkelt eftersom de inte betyder någonting.

Bara för att en person gör en viss grej och får ett visst resultat så betyder det ingenting och inga slutsatser alls kan egentligen dras. Det måste till en oerhörd mängd forskning och stödjande analyser innan någonting blir godkänt och etablerat som fungerande.

När vi väljer att se en person som guru och allt den personen gör som rätt så hamnar vi i samma problem som i den vanliga fitness-världen. Folk tränar som de största killarna på gymmet helt enkelt eftersom de är störst, även om det definitivt inte innebär att de har någon djupgående kunskap inom träningsfysiologi. Att dessutom träna som de bästa rakt av kan innebära att vi drar på oss alla möjliga skador eftersom våra kroppar inte har anpassats för just den specifika belastningen.

Kampsport är svårt eftersom vi i kampsport oftast dras till träningsfilosofin hos de som i sin tur kan "spöa" oss. Så är det ju inte i t.ex. fotboll, där tränarna aldrig skulle kunna följa med i spelarnas tempo. Ändå respekteras deras kunskap just för att de faktiskt har kunskap.

Med tiden som kampsport blir alltmer idrotts-inriktad så kommer det antagligen bli en naturlig övergång till att tränarna skapar elever som överträffar dem själva många gånger om precis som inom andra idrotter men tills dess ska vi vara försiktiga med att sätta ett likhetstecken mellan god utövare och god tränare.

Joel Löwenberg, 2014-02-14

Allt eftersom jag blir kvar inom kampsporten så får jag äran och glädjen att följa nya mästare under utveckling.

Det är otroligt fascinerande att se hur deras utvecklingskurvor skjuter i höjden och hur de pass efter pass lär sig ett helt nytt kroppsspråk och en helt ny stil.

Som man knappast kan ha undgått att märka om man läser min blogg här så fascineras jag otroligt mycket av folks utveckling och jag försöker ständigt lära mig mer om människors förmåga att förbättras oavsett vilket område det avser.

Jag har turen att vara fyscoach på Gladius MMA och och därigenom en ansenlig mängd Svenska mästare och högre att följa vilket gör att jag mitt mellan marklyft och knäböj kan passa på att iaktta och fundera vad det är som får dessa killar och tjejer att bli så bra. För de kör olika game, de har olika teknik, olika kroppshyddor, inställningar och personligheter men ändå blir de bäst.

Jag blir dock alltmer övertygad om att det egentligen inte spelar någon roll vems stil man följer eller vilket game man spelar så länge man går in till 110% i det game man väljer att satsa på.

Det verkar inte spela någon roll om man är en guardspelare, en stående fighter, en ground n poundare, eller en de la hiva-nörd.. Allt fungerar. Om man bara själv älskar sitt game och gör allt för att bli bäst inom det.

Jag har sagt det tidigare och jag kommer antagligen poängtera det många gånger igen. Det finns inte en metod som är bäst. Men det finns en metod för alla. Och vill man bli bäst så får man helt enkelt bli bäst på sitt game - och det blir man genom att verkligen tro på sitt game. För först då lägger man ner de otaliga timmar som krävs för att bli bäst.

Joel Löwenberg, 2014-02-05

Idag hände det åter igen. En kund som inte dök upp på grund av någon bullshit-anledning.

Och som vanligt fick jag i utbyte för min tid en ursäkt och lite skam och det enda jag kan tänka är det jag alltid tänker när folk missar sina möten, sina deadlines och sina steg framåt:

Be inte om ursäkt till mig, be inte om ursäkt för min skull. Det är din dröm/mål/framtid du kastar bort och det är din tid du slösar genom att göra någonting annat.

Jag finns på plats bara för att hjälpa till. Det är mitt jobb att få människor att ta sig vidare, utvecklas och bli bättre. Men jag jobbar har slutat jobba med falska mål. Jag har slutat tacka ja till uppdrag där kunder säger sig vilja någonting men egentligen prioriterar något helt annat.

Jag har gjort en storstädning bland mina kunder och röjt ut dem som vet att någonting är bra, men vill att jag ska göra det åt dem. Att jag ska ge dem konstgjord motivations-andning. Och nu får jag rensa bort lite till helt enkelt.

För oavsett vilken roll vi har; idrottare, affärsmän, vänner eller kollegor så har vi alla ansvar för våra egna prioriteringar.

Vill du bli bäst inom någonting så kommer du behöva ta hjälp av andra. Men det är bara du som kan avgöra vilka prioriteringar du har.

Joel Löwenberg, 2014-01-19

Kampsport är en klassisk lärlings-idrott.

Utövarna är ofta elever till andra duktiga elever, som är elever hos andra duktiga elever, som är elever hos en före detta duktig utövare.

(Jämför med t.ex. fotboll där man mycket väl kan vara tränare men ändå inte ha någon särskilt gedigen bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå. Eller varför inte titta på friidrott?)

I boken "Mastery" som handlar om prestationsutveckling inom olika områden framlyfts även just lärlingsskap som en fantastisk metod för att utvecklas under en duktig och bra mentor.

Jag skulle dock vilja säga att det finns en stor fara här.

Allt mer (eller om jag bara börjat notera det och därför upplever att det är vanligare?) så känns det som att mina träningskamrater inom kampsporten helt enkelt gör de som någon annan sa, för att den personen själv tyckte att det funkade för dem.

Folk följer en diet - för att någon duktig kampsportare sagt att han följer den.

Folk kör ett träningsprogram - för att någon duktig kampsportare sagt att han kör den.

Jag vet inte om det är just den här lärlingsmentaliteten som ligger kvar i bakhuvudet. Och att vi förväxlar folks förmåga att vara kampsportare med deras förmåga att vara dietister och fysiologer.

I träningsprogram kan detta få rätt ordentligt dåliga effekter då doping numer är väldigt vanligt på hög nivå och det gör att man återhämtar sig från en träningsdos som andra blir övertränade av.

Överlag får vi minnas att en persons åsikt angående vad som är bra eller inte egentligen fyller noll funktion. Att bygga en diet eller en träningsplan kring hur en annan person svarar på just den dieten eller träningen är ungefär som att välja kläder utefter hur de sitter på din polare istället för dig själv.

Den magiska frågan är inte vad följer "xxy" för program, utan den magiska frågan är: Vad i programmet som "xxy" följer är det som gör att det fungerar och vad kan jag ta därifrån och lägga till i min egen personliga arsenal.

Joel Löwenberg, 2014-01-06

Frågan om när, hur och varför man ska styrketräna som kampsportare dyker upp i min mail då och då. Just nu sitter jag dessutom och filar på en föreläsning om styrketräning som jag kommer hålla på min hemmaklubb om någon månad.

Det får mig att vilja filosofera lite här i bloggform.

Relativt många verkar anse att man inte ens behöver styrketräna som kampsportare utan att man helt enkelt ska låta träningen bestå av enbart kampsport.

Argumentet blir då att kampsporten i sig själv gör dig så stark som du behöver vara - och att övrig träning stör utvecklingen som kampsportare genom att den minskar tiden som kampsportare.

Vart jag står själv är ju ganska tydligt, speciellt när jag lagt sådär en 70 artiklar på styrkeräning för kampsport på hemsidan smartfight.se

Som nybörjare kommer du bygga en viss styrka bara genom att träna kampsport, men efter en viss nivå så är det inte längre styrka som utvecklas genom träningen. Du når en platå. De som förespråkar enbart kampsportsträning använder då argumentet att den nivån är lagom, eller att teknik ska övervinna allt.

Jag anser inte det. Jag anser att det dessutom är relativt enkelt att bevisa varför. Om du sparras lugnt och fint, tekniskt korrekt så kan du utföra tusentals fina och flytande tekniker. Om du däremot kör match så kommer din motståndares oerhörda motstånd leda till att du begränsas väldigt mycket i din arsenal av tekniker. Helt plötsligt kan du göra 2 eller 3 tekniker istället för 20 i en viss position.

Styrkan är alltså inte avgörande i teknikträning men definitivt avgörande för om du ska kunna få ut din teknik i match. Vill du bli bättre på att utnyttja din arsenal av tekniker behöver du alltså bygga en buffert av styrka över din motståndares styrka, eftersom bara de tekniker du orkar utföra räknas som användbara.

Och anledningen till att jag anser att man behöver styrketräna vid sidan av är för att kampsportsträningen aldrig kommer kunna ge kroppen alls samma överbelastning på muskulaturen som exempelvis 5x5 reps med marklyft på 160kg. - Utan att markant öka skaderisken.

Styrketräning med vikter är betydligt lättare att styra efter progressionsprincipen och säker överbelastning och vi får inte heller glömma att repetetativt arbete i all form orsakar skador och obalans. Så även om det är fantastiskt för slagtekniken att nöta 20,000 jabbar i månaden så behöver axeln en oerhörd grundstyrka för att inte slitas ut under tiden.

Låt styrketräningen vara en del av din kampsportssatsning. Den hör hemma där

Joel Löwenberg, 2013-12-18

Mitt liv har alltid handlat om utveckling.

Det är min starkaste, djupaste och nästan enda drivpunkt. När jag minns alla jobb jag avskytt så har det alltid varit stagnation, och de jag älskat har berott på utveckling.

När skolan berört ämnen som jag redan kan så har jag antingen somnat eller skolkat. Jag är ett typiskt icke-VG-barn (om man nu fortfarande bedömer betyg enligt G, VG, MVG?)

Jag fick antingen knappt godkänt i kurserna jag somnade på eller MVG i kurserna jag älskade. Antingen lärare som avskydde mig eller lärare som älskade mig.

När jag minns min idrottskarriär så minns jag fotboll, friidrott, volleyboll, gymnastik, innebandy, löpning, gym, och kampsport...

Alla idrotter har varit roliga så länge utveckling varit den drivande faktorn. Jag kan till exempel inte se mig själv i ett korplag som kör fotboll 2 gånger i veckan för skojs skull. Jag måste veta att jag blir bättre och att jag utvecklas snabbare än de runtomkring mig.

Och så fort jag nått ett tak, eller laget nått ett tak så har det varit slut. Min motivation har helt försvunnit och jag har bytt idrott.

Kampsport är den enda idrotten där jag kunnat se att det finns tillräckligt stora utvecklingsmöjligheter för att säkerhetsställa psykisk stimulans (tänk löpning vs BJJ, kampsport är en tänkande idrott), och också fysisk utveckling - koordination, tekniker etc, för att jag ska kunna fortsätta vara motiverad.

Men, inför 2014 står kampsporten i min värld inför en stor prövning. Tiden börjar ta slut när jag kan träna 10pass i veckan. Jag börjar långsamt "bli vuxen" och får andra prioriteringar, andra punkter som behöver tas om hand.

Jag älskar att träna och att lära mig nya tekniker. Men vad händer den veckan som jag kommer ner till centret 2gånger i veckan och börjar känna att jag för varje pass blir relativt sämre, att mina sparringpartners utvecklas snabbare än jag och att det inte längre finns möjlighet att satsa mot vinst på olika tävlingar.

Är det kampsport jag brinner för eller utvecklingen inom kampsport?

Vi får se...

Joel Löwenberg, 2013-12-08

- Bygg ditt livs bästa fysik på bara 10 min om dagen!!! , Skrek fitnessvärlden med de glansiga framsidorna idag när jag gick in på pressbyrån.

10 min tänkte jag. Det är ju fantastiskt. Själv tränar man 2 timmar om dagen i snitt och nu har man alltså kommit på en helt ny metod som gör att jag kommer spara in 1h och 50min om dagen. Vad ska jag göra med all den tiden jag kommer att få över? - lära mig ett nytt språk? Se Breaking Bad som alla pratar om?

Och vad är det för fantastisk metod som uppenbarligen helt måste revolutionera hela träningsvärlden? Det måste ju vara någonting som aldrig prövats förut annars skulle vi ju alla känna till det redan.

Vad har aldrig testats förut? Träning upp och ned? Träna iklädd gul spandex? Träna i minus 40 grader? Med strumpor på händerna?

Jag minns en känd tränare från ett kraftsportkonvent i Växjö som sa att han nu spenderar mer tid med att berätta för sina idrottare vad som inte fungerar än vad som fungerar.

Alla myter, snabba sanningar och självutnämnda experter vrålar ut sina metoder och tips för hur man ska bli precis sådär perfekt som facebook säger att man kan bli.

Och det är lätt att påverkas. Lätt att tro att framgång kommer från en hemlig metod som man kan hitta om man bara plöjer tillräckligt många tidningar eller tillräckligt många bloggar.

Men för er som är idrottare så kom ihåg föreläsaren i Växjö. Medan resten av världen sitter och läser, uppdaterar om sitt senaste pass, sina nya protein-pannkakor och sina nya metoder så kan du istället fokusera på att få saker gjort. På att lägga ännu en timme av fokuserad träning till de andra tusentals timmarna.

Du blir inte bäst av 10 min om dagen.

Du blir bäst genom att systematiskt och oresonligt tänja på dina egna gränser varje dag år in och år ut.

Apropå att bli bäst så har nomineringarna för kampsportsgalan 2014 dragit igång. Gå in på http://www.kampsportsgalan2014.se/n... och nominera den Ledare, förebild eller kampsportare som du tycker förtjänar ett pris.

Joel Löwenberg, 2013-11-25

På lördag är det dags för SM i Submission Wrestling - och det ska bli skönt att tävla igen efter 6 månaders uppehåll.

Jag känner att jag har flörtat med BJJ tillräckligt länge nu. Dra i kläder, rycka i kragar, hänga och klänga. Det är lite för mycket detaljer för att jag ska vara helt bekväm.

Jag gillar idrotter där det inte finns några rätt och några fel, där fel ibland kan vara rätt och där man ibland helt enkelt bara behöver ta i lite till och bara grisa litegrann.

Submission Wrestling är vackert i den aspekten att det finns väldigt få ögonblick då man är helt körd. Är man bara lite svettig så brukar man kunna kravla sig ur de flesta situationer och in i någonting nytt där man aldrig varit tidigare. Submission Wrestling är vackert i den aspekten att varje gång man rullar så kan man hitta ett nytt lås man aldrig tänkt på.

Det är som schack, fast deltagarna också är tillåtna att skaka om bordet, kasta in extra-pjäser eller helt enkelt vända allt upp och ner och ta fram en kortlek.

Jag har helt ärligt ingen aning alls om hur jag ligger till inför SM, hur duktiga mina motståndare är eller vad jag ska göra. Men jag älskar känslan av att hitta på en game-plan i ögonblicket och gå från en helt säker situation till ett 1%-lås. Att få gå in i en tävling mot några av de bästa i Sverige och känna att jag kan lattja en stund känns som en väldigt häftig känsla och jag vill åter igen fascineras av hur kampsport är så öppet och snabbutvecklande att vi på bara några år kan gå från totala nybörjare till att tävla mot de bästa.

Där tror jag kampsportens styrka ligger. I den otroliga utvecklingskurvan. Med nya lärdomar varje träning, varje tävling, året runt.

Joel Löwenberg, 2013-11-15

Jag har alltid sett maktspel som en svaghet och något som människor utan äkta makt sysslar med.

I fallet idrottsgalan så ser jag de många uteblivna nomineringarna som ett maktspel. Man håller sig till säkra kort, lyfter fram idrottare som redan lyfts fram av någon annan, och man stänger tyst och något nervöst dörren mot övriga idrotter.

Man vågar inte riktigt ta steget in i hela världen. Man kanske är rädd för att tappa kontakten med sina nära kontakter och vem vet hur den respektabla familjen skulle reagera om en slagsmåls-kämpe lyftes fram som idrottspersonlighet? - Klart man inte vill ta risken att glorifiera våld.

Min väg mot maktspel har alltid varit att totalt ignorera den världen som spelar ut makten mot mig.

Det hade varit en fantastisk känsla om kampsportsvärlden helt enkelt gick i täten för en ny ordning. En egen idrottsgala, den riktiga idrottsgalan där man lyfter fram alla idrottare. Inte bara fotboll, hockey, skidor...

Man har lika mycket fantasi som skaparna av Nya Ullevi och döper om sig till Nya idrottsgalan, för att sedan helt enkelt ta plats som Idrottsgalan och förpassa idrottsgalan till namnet gamla idrottsgalan.

Om någon finansiär som har tråkigt läser detta så gör så. Jävlas lite med Fröken Säkerhet och slå ett slag för oss som tycker idrottsgalan alltmer börjar likna idrottslektionernas fantasilöshet i vad man ska syssla med.

Kommentarer

Annonser

Arkiv