Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-07-24

Jag har börjat träna världsmästaren Mikael Knutsson inför hans medverkan i ADCC - Världens största grapplingturnering

Det sätter givetvis en enorm press på utövarna för det här är den riktiga tävlingen. På samma sätt som OS i Hockey är "The Real Deal" medan VM, EM och liknande tävlingar snarare är någon sorts uppvärmningsritualer.

Jag träffar Mikael klockan halv åtta på morgnarna och sedan sker fysträning i ett tre månader långt träningsläger.

För mig som tränare är detta de vackraste ögonblicken som finns, när människor har ett mål i sikte som är ärligt inspirerande, och då folk biter ihop och tar sig förbi nya fysiska och psykiska gränser.

Mikael berättade för mig hur han rös när han fick beskedet om att han blivit inbjuden och jag kan se hur han använder den känslan varje träning när han tar sig allt närmare sin toppform.

Idag under styrkepasset nådde han den där magiska nivån som vanliga människor inte har incitamenten att nå, då allt bara släpper och man kör så hårt att det svartnar. Han ramlade ihop på marken efter ett set knäböj och fick en kort black-out.

För andra kanske det ser ut som en obehaglig händelse men för mig visar det på hängivenhet och vilja. Och att träna inför ett sådant här mästerskap måste vara på gränsen till vad man klarar av - för alla du möter ligger också där.

Målmedvetenhet. Det är vackert.

Du kan numer också följa min vardag som bland annat tränare etc. på instagram under nickname: smartfight

Och min hemsida med träning för kampsport utvidgas ständigt med mer information, den hittar du här: www.smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-07-10

Inom idrottspsykologi pratar man mycket om press.

Till en viss del är press något positivt. Själva kurvan över prestation/press ser ut som ett upp och nedvänt U, där man längst till höger har för mycket press och blir helt paralyserad. Och man åt vänster har för lite press och inte gör sitt bästa.

Många fokuserar i sitt tänk nästan enbart på de svårare matcherna till höger på skalan medan man glömmer bort de "presslösa enkla" matcherna på vänster sida.

Det är också det här som är en av anledningarna till att stora fotbollslag kan åka på stryk av någon liten division 3 klubb i cup-mästerskap. Man känner ingen press och presterar totalt undermåligt.

Det är också högst troligen en av anledningarna till att Andersson Silva åkte på en så otroligt förudmjukande förlust. Kanske hade han börjat tro sin egen legend, kanske underskattade han sin motståndares boxning något så totalt, eller så var han bara en klant.

Ta lärdom av att även de bästa kan göra misstag. Det handlar nämligen inte alltid om vem som är bäst. Det handlar däremot alltid om vem som är bäst för stunden.

Joel Löwenberg, 2013-07-05

Angående knocken som har spridits över hela Sverige. (ja, jag är något sen att hoppa på detta)

Det pratas mycket om riskerna vi utsätter oss för och alla skador som kan uppstå, och vi som kampsportare borde givetvis förstå att det ser ganska hemskt ut för en ej insatt person när 2 personer upprepade gånger slår varandra i huvudet.

Givetvis kommer en vanlig Svensson att vara övertygad om att vi utsätter oss själva för mer risker än någon annan och om någon som inte är insatt får bestämma så kommer förbud alltid finnas nära till hands.

Men för argumentets skull, och för att vi ska få lite perspektiv. Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt på bevisen på vad för risker som är förknippade med att vara en vanlig person som inte elitidrottar...

ICKE-elitidrottare har dubbelt så stor risk för att råka ut för hjärt-kärl-sjukdomar.

ICKE-elitidrottare har 30-60% större risk att råka ut för högt blodtryck, astma, kronisk bronkit & diabetes.

Akuta skador är hemska och får stor uppmärksamhet, men idrotten är vårt lands största medicin och med tanke på alla rapporter som kommer att komma om värk i leder, muskler, ryggar och nackar när vår generation blir gamla så borde det tvärtom förbjudas att inte idrotta.

Det var hemskt att en boxare hamnade i koma.

Men det finns många saker som bör förbjudas långt innan Boxning om vi tittar på skadestatistiken. (Bilar, cyklar, spindlar, ormar, champagnekorkar (ja, fler dör av champagnekorkar än boxning varje år), alkohol kanske? Cigaretter, trappor, o.s.v)

Dock, en av idrotterna vi borde förbjuda: Italiensk fotboll.
- De lever nämligen kortare tid än genomsnittsbefolkningen. Forskarna tror att detta beror på det stora intaget av prestaionshöjande droger. Lägga in en motion för att förbjuda fotboll kanske? Någon?

Joel Löwenberg, 2013-06-26

I förra krönikan tog jag upp begreppet talang efter att ha varit och coachat på en nybörjartävling i Submission Wrestling.

Idag tänkte jag ta upp en intressant studie som jag läste om för några veckor sedan som berör violinister!

Ja, musiknissar kan lära oss mycket om hur vi utvecklas.

I en stor studie över många av världens bästa violinister så delade man in violinisterna i 3 olika grupper: expert, duktig, ganska duktig... Man frågade dem sedan om deras vanor, när de började spela etc. etc.

Det som är intressant är att alla grupper började öva violin samtidigt, det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna, inte heller i hur mycket de tränade på veckobasis. Ändå blev några bäst och andra inte. Varför? Talang?

Nej.

Man upptäckte var att alla violinister var ense om att den bästa formen av träning var att stå och nöta svåra stycken ensam, det var då man utvecklades mest – men detta var också det tråkigaste sättet att öva – gentemot till exempel gruppspelningar eller fritt spelande. Det intressanta var att de bästa violinisterna spenderade 3 gånger så mycket tid med den här sortens "mer givande" träning än de övriga. De tränade alla lika mycket per dag men de bästa tränade mer effektivt och därför blev de bäst.

Ta med dig detta i din egen träning. Kanske tycker du det är kul att sparra med nybörjare, eller jogga i lugnt tempo. Men kan man kalla det träning? Utvecklas du?

Tänk över din utveckling...

För mer information om den mentala aspekten inom utveckling - läs mina artiklar på http://www.smartfight.se/mental-utv...

Joel Löwenberg, 2013-06-13

I helgen som gick var jag och coachade några av mina nybörjare under deras första tävling i Submission Wrestling.

När jag kom hem fick jag frågan, "Nå, såg du några talanger?", vilket fick mig att tänka på en bok jag läste alldeles nyligen med titeln: "Why talent is overrated".

Boken går in och totalsågar hela begreppet talang och säger i generella drag att talanger inte finns.

Men nog finns det talanger? Mozart? Som spelade 14 instrument med fötterna innan han ens var 8?- Nja, tydligen ska mozarts far ha varit musiklärare och stenhård i sin utbildning av Mozart. Mozarts första 10 år som kompositör ska dessutom ha bestått av högst medelmåttiga verk som hans far för övrigt rättade innan de släpptes ut. Men sedan, efter de sedvanliga 10 000 timmarna ska även ha Mozart ha producerat på topp.

Samma sak gäller i stort sett alla andra genier enligt boken. När man gör lite efterforskning så består världens ledare inom olika segment föga förvånande inte av folk som haft det lätt för sig utan av folk som har jobbat stenhårt för det.

Att vara en talang i en grupp av 20 personer på ett nybörjarpass i Submission Wrestling innebär ingenting i det långa loppet. 10 år senare är det i alla fall den som jobbade hårdast 3-5 timmar om dagen som är experten.

Det är glädjande, och samtidigt lite deprimerande. Men faktum kvarstår. Stenhård träning är det som gäller... Frågan borde kanske snarare vara: "Ser du någon som jobbar riktigt hårt för att bli bättre?

...en punkt till, all träning är inte träning. Men mer om det i nästa krönika.

// Besök gärna min nystartade hemsida om kampsportsträning www.smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-06-05

På lördag är det nybörjartävling i Submission Wrestling här i Göteborg men nybörjarnas ångest och nervositet började för flera veckor sedan.

Jag minns min egen premiär.

3 år sedan och jag var katastrofalt nervös efter en termins förberedelse. Jag började banta 4 veckor innan tävlingen trots att jag hade max ett ordentligt toalettbesök att gå ner i vikt.

Åt tonfisk och ägg endast, i flera veckor. Kände mig som en äkta fighter. Luktade som ett gasmoln.

När matchdagen kom var jag så nervös att jag gick på toaletten fyra gånger och hamnade långt under invägningsgränsen. Sedan tryckte jag i mig kopiösa mängder koffein för att väga upp den förlorade nervösa nattsömnen - och blev så hyper att amfetaminfall hade tyckt jag var obekväm.

I min första (och enda) match sprang jag rakt in i min motståndare utan en tanke på teknik. Jag har absolut inget minne alls av vad som hände sedan men en knapp minut senare låg jag i en armbar och klappade.

En namnstöld från filmen: "Gone in 60 seconds" blev ett givet smeknamn och faktiskt det enda smeknamnet jag någonsin haft.

Så slutade min första tävling någonsin i Submission Wrestling.

Det gav mig en läxa. Slappna av. Ta tillvara på träningen. Fokusera på teknik och gör det du är bra på när det väl gäller. Lärdomar som ett år senare efter en ordentlig satsning och nytändning innebar att jag kunde vinna min premiärmatch på SM i Submission Wrestling, bara ett år efter min nesliga nybörjarförlust.

Det var en skön revansch.

Joel Löwenberg, 2013-05-31

Imorgon går en MMA-gala av stapeln här i Göteborg - Cage Challenge

Och det är många Fighter-oskulder som ska in i ringen som trevande kalvar med rangliga ben och komma ut på andra sidan som fullvuxna tjurar - redo att ta sig an en värld av motgångar.

I min åsikt är det helt oväsentligt om en fighter vinner eller förlorar. Den utveckling jag anser att man får av att tävla i kampsport är så enorm. All den rädsla, all den nervositet som fyller upp hela ens kropp förvandlas efter en tävling till erfarenhet, lugn, ödmjukhet.

Det handlar inte längre om träning, det handlar om personlig utveckling. Det handlar om att förflytta gränser för sig själv.

I vårt samhälle finns det så få utlopp för icke-kontrollerade situationer. Även ett bungy-jump regleras av hundratals säkerhetsföreskrifter.

Och även om kampsport har ett regelverk så vet man aldrig vad som ska hända i en bur/ring eller på en matta. Det är en helt blank tavla utan någon som helst given utgång.

MMAs (eller i stort sett all kampsports) skönhet handlar inte om slagsmål, eller om brutala matcher.

MMA handlar om människor som vågar göra någonting som 99% av vi andra aldrig skulle kunna klara av.

MMAs skönhet handlar om den dialogen som de personerna har inom sig innan den fysiska matchen. Man kan bara imponeras och förundras över hur de hanterar det samtalet på vägen fram till buren.

Tillägg: Å andra sidan kan jag inte ljuga och säga att det inte finns en viss skönhet i en riktigt härlig knock-out.

Joel Löwenberg, 2013-05-18

Det var nu flera veckor sedan kosttillskottet Craze testades positivt för ett dopingklassat ämne, och därifrån tog det inte många dagar innan det var slutsålt.

All reklam är bra reklam heter det ju, och ingenstans är det mer sant än i kosttillskottsvärlden. Denna industri som totalt exploderat och tagit över träningslokalerna.

Varje kväll ser jag mina träningskamrater dricka sina proteinshakes, och jag funderar i mitt stilla sinne över hur många av dem som egentligen har behov av det. Tre träningspass i veckan och man tror att man behöver trycka i sig ett extra kosttillskott? Som om tre träningspass i veckan vore slitsamt för våra kroppar? Som om vi i Sverige med all denna fantastiska tillgång till mat inte skulle kunna återhämta oss från 3-5 timmars träning i veckan under de andra 163 timmarna.

Jag tänker på ett gammalt experiment.

Några apor var placerade i ett rum. Framför dem låg bananer i en hög. När aporna gick fram mot bananerna startade en vattenspridare, varpå aporna gick undan. Aporna gjorde tillslut inte fler försök att nå fram till bananerna. Inte ens när vattenspridaren stängts av.

En ny apa placerades i rummet. Självklart sprang han fram till bananerna men blev hindrad av de andra aporna som slog honom tills han slutade lockas av bananerna. Efter ett tag placerades en ny apa i rummet. Han sprang också fram emot bananerna men blev även han stoppad av de andra aporna.

Tillslut hade alla apor bytts ut, och trots att ingen av dem hade upplevt vattenspridaren så stoppade de alla nya apors försök att nå bananerna.

Jag upplever att kosttillskotts-användandet beter sig på samma sätt. Alla tar kosttillskott i träningsvärlden, alltså fortsätter alla ta det.

Men du som läser detta, fråga dig själv exakt varför du tar dina tillskott, vad de gör för dig, och om du har något bevis på att det är så? Annars är du bara en jävligt korkad apa i ett litet rum...

Joel Löwenberg, 2013-05-07

Jag avslutar i dagarna ett 8 månader långt projekt där jag tränat och undervisat företagschefer i kost, träning och hälsa.

Häromdagen på en avslutsmiddag så sa en av deltagarna i projektet att den största lärdomen hon tagit med sig var: "Man kan inte gå och vänta på motivation. Motivation får man genom att göra någonting. Motivation får man när man ser resultaten"

- Det är en grym lärdom som tusentals kampsportare borde ta med sig.

Snart är det nämligen sommar. Solen skiner. Det börjar bli varmt. Vin, öl, grill, avslutningar i skolor, vänner, fester, och bad. Motivationen till att träna börjar plötsligt långsamt sippra iväg och bytas ut mot annat.

Det är okej. Man får gärna träna när motivationen faller på - om man bara tränar för skojs skull.

Men vill man bli duktig. Vill man bli en av de bästa. Då tränar man inte när man har motivation. Då är kampsporten en del av ens livsstil, lika viktig, och lika prioriterad som sömn, toabesök och andas.

Man går inte och väntar på motivationen. Man skapar den.

Det börjar bli varmt, och det är dags för dig att visa vem du är på riktigt.

Joel Löwenberg, 2013-04-28

Från att ha varit en vinnande nybörjare i submission wrestling så tog jag för något år sedan det naturliga steget upp till avancerad-klassen och åkte direkt på stryk. Repetetive-style.

Jag vet att det ofta är så. Inte helt olikt steget från junior till senior inom andra idrotter. Det spelar ingen roll hur lovande man är som junior, man får ändå stryk när man leker vid de vuxnas bord.

Där lägger många av. Det är psykiskt utmattande att gå från prispallen till läktarplats.

Och för mig bestod den största faran i att jag slutade köra mitt game. Som nybörjare vann jag det mesta på submission. Hoppade in lås från alla positioner. Struntade totalt i poäng-kortet. Släppte folk på de mest konstiga passeringar för att det kanske fanns ett lås där någonstans i någon märklig vinkel som jag inte ens trodde på, men som jag ändå var tvungen att testa bara för att annars går jorden under. Obsessive Compulsive Disorder-submission-style.

Men när jag började förlora bytte jag game. Anpassade mig. Positioner. Statiskt. Och vips försvann det jag var bra på och ersattes av det andra var bra på. Fyra tävlingar i rad åkte jag ut i första eller andra matchen.

Igår gick jag tillbaks till min stil. Bestämde mig för att köra på mitt sätt. Strunta i poäng. Bara ha som mål att gå på lås - inte vinna - gå på lås.

I tredje matchen var jag så inne i mitt mind-set att när jag insåg att jag inte kunde ta ner min motståndare (en brunbältes-champ i judo) så gick jag in och ställde mig och bara väntade på kastet istället för att spilla tid på att undvika nedtagningar. Jag har aldrig flugit så högt i hela mitt liv. Hela min kropp var över huvudhöjd när jag flög runt i någon ochi-mochi-matto-bato-grej. Men jag gick på lås direkt i nedtagningen och även om jag inte fick till avslutet och förlorade på poäng så är jag nöjd med mitt beslut. Hellre all-in än all-out.

Jag vann ju kvarten sedan på strypning och drog hem ett härligt brons i Gameness Avancerad-klass.

Känns jävligt skönt!

Kommentarer

Annonser

Arkiv