Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-08-21

De senaste 6-7 åren har jag befunnit mig i en konstant tränings-eufori.

Dubbla pass om dagen de flesta dagar i veckan och mitt längsta uppehåll från träning är nog tre dagar när jag drogs med en infektion stafylokocker som kröp sig upp lite farligt nära ställen där den inte ska vara.

Jag har alltså då ganska givet under den här tiden alltid känt mig i relativt bra form och man blir lite bekväm i känslan, som alla andra i den här åldern är jag odödlig.

Häromdagen fick jag dock en kommentar från min flickvän som fick mig att haja till. Hon menade det säkert snällt men det hon sa var "Just nu är du på din fysiska höjdpunkt tror jag"

Och det är sant, jag har aldrig någonsin varit starkare eller känt mig mer bekväm i tanken att gå ut i regnet och vråla åt åskan att "Kom an bara!"

Jaha?

Och nu då?

Går det utför nu. Kommer jag resten av mitt liv slåss en hemsk och utdragen kamp mot degenerering av kroppen. Är jag som ett moget äpple som dagen efter ligger ruttet, bortslängt och mögligt på en soptipp. 26 år mognad, 1 dag maskäten?

Inte blir det bättre av att jag nu tränar några proffsfighters inför olika stora tävlingar i olika discipliner. Som tror att backintervaller är en gemensam sysselsättning när jag egentligen bara vill stå vid botten av backen och njuta av mjuka träningsoverallsbyxor istället för att springa i bakvattnet och flåsa.

Jag har ingen vacker slutkläm på detta, jag bara känner att jag befinner mig i ett vägskäl. Och jag har svårt att göra saker halvdant, senast jag blev spådd fick jag t.ex. domen "Antingen kommer du bli kolossalt rik på ett sätt du inte kan föreställa dig eller så blir du hemlös" - sånt kan man tydligen se i en hand?

Men hon som spådde mig har en poäng. Jag gillar allt eller inget. Antingen kämpar jag stenhårt, blir ännu mer detaljerad i min planering och lyfter några kilo extra i marklyft nästa år eller så släpper jag igenom helt och skaffar foppa-tofflor.

Vem vet? Jag får bestämma mig imorgon bitti när backintervaller står på schemat igen.

Joel Löwenberg, 2013-08-11

Ingen har väl undgått att det just nu är en hel del uppståndelse i kampsport-Sverige.

Mycket av det som skrivs just nu berör den klubb där jag själv tränar och jag har en viss relation med parter på båda sidor och därför blir det i mitt tycke något absurt att skriva om situationen. Jag känner ändå att i dagsläget är det omöjligt att skriva en krönika utan att beröra ämnet – så vi kör på.

Jag tänker ta ståndpunkten att det är bra att kampsporten får gå igenom en ordentlig granskning.

För kampsport är inte en gammal, dold, mytomspunnen värld med läger, uppdelningar och obegripliga respekthierarkier och tvingade lojalitetsband. Det är en idrott och bör behandlas som en sådan. Vi lever i en värld där man kan förvänta sig och även kräva betydligt mycket mer av klubbar, ledare och utövare än förr. Vill vi göra kampsport rumsrent och få in de bästa idrottarna i sporten så behöver vi göra den precis lika öppen som alla andra idrotter.

Ingen ska behöva känna sig kränkt eller uthängd. Men i dagens läge tror jag tyvärr både de som anklagar och de som anklagas känner sig kränkta och uthängda. Just nu är det alldeles för många som står på sidlinjen och passar på att ge en extra snyting bara för att man kan. Tyvärr riskerar fokus att försvinna från huvudfrågan - Hur vi ska göra idrotten ren och bekväm för alla idrottare, så att ingen känner sig utnyttjad eller felbehandlad.

Jag hoppas i slutändan att detta bara är början på en lång granskning och jag är helt övertygad om att det finns många olika händelser Sverige över som bör grävas upp. Förhoppningsvis leder detta i slutändan till en mer transparant idrottsrörelse. För idrott ska inte handla om ego, maktspel, hån, trakasserier, lättköpta poäng eller baktankar.

Idrott ska handla om utveckling av människor, inget annat.

Joel Löwenberg, 2013-07-30

Jag avslutar precis en bok som heter "The Medici Effect"
- En bok som enkelt förklarat beskriver utvecklingen av stora ideér.

I boken finns en historia som jag tror vi kan lära oss mycket av:

En uppfinnare klagar ständigt på att han inte får någon uppmärksamhet för sina fantastiska ideér. En finansiär bestämmer sig dock att hjälpa honom och ordnar fram en möjlighet för uppfinnaren att finansiera sin idé med ett stöd på en miljon kronor.

Ett halvår går och de möts upp igen men uppfinnaren klagar åter igen på att ingen förstår hans storhet. Finansiären frågar om inte stipendiet gick igenom varpå uppfinnaren svarar: Jo, men jag fick en ny idé och jag vill hellre satsa på den.

Så hur kan detta lära oss att bli bättre kampsportare? Jo, det kommer ständigt nya grepp, nedtagningar och metoder för att förbättra oss som kampsportare, men om vi ständigt är på jakt efter det nya, "mirakel-metoden" så kommer vi bara att bli halvbra på det mesta.

För att bli riktigt, riktigt duktig så behöver vi lägga ner ordentligt med tid på någonting bestående. Vi måste stanna upp och våga tro på något tillräckligt mycket för att lägga ner vår själ i det. Vilken av alla metoder vi väljer är mindre intressant.

En av de bästa grapplers jag känner är Mikael Knutsson som vunnit VM i submission wrestling och som jag som jag skrev i förra krönikan numer kör fysträning med inför ADCC. Något som ju borde innebära att han per automatik har rätt stor kunskap inom det ämnet och kan alla möjliga sorters konstiga lås.

Han vet om låsen, men ni som sett honom rulla vet att det är bas-game på bas-game på bas-game. Han är exceptionellt duktig på grunderna och det gör honom till en av de bästa. Även om en hel del you-tube riddare kan "flying scissorhook from Mars"- i åtta olika varianter och Mikael inte kan en enda så kan jag nästintill garantera att om samma youtube-riddare gick in på en matta med Mikael så är det riddaren som fått sin häl snurrad några varv.

Vi kan inte alltid leta efter det nya. Men som Percy Barnevik säger: 10% är strategi 90% är genomförande. Ibalnd ska man bara sluta lägga så otroligt mycket tid till att fundera kring exakt vad som är bäst och bara se till att bli bäst.

Joel Löwenberg, 2013-07-24

Jag har börjat träna världsmästaren Mikael Knutsson inför hans medverkan i ADCC - Världens största grapplingturnering

Det sätter givetvis en enorm press på utövarna för det här är den riktiga tävlingen. På samma sätt som OS i Hockey är "The Real Deal" medan VM, EM och liknande tävlingar snarare är någon sorts uppvärmningsritualer.

Jag träffar Mikael klockan halv åtta på morgnarna och sedan sker fysträning i ett tre månader långt träningsläger.

För mig som tränare är detta de vackraste ögonblicken som finns, när människor har ett mål i sikte som är ärligt inspirerande, och då folk biter ihop och tar sig förbi nya fysiska och psykiska gränser.

Mikael berättade för mig hur han rös när han fick beskedet om att han blivit inbjuden och jag kan se hur han använder den känslan varje träning när han tar sig allt närmare sin toppform.

Idag under styrkepasset nådde han den där magiska nivån som vanliga människor inte har incitamenten att nå, då allt bara släpper och man kör så hårt att det svartnar. Han ramlade ihop på marken efter ett set knäböj och fick en kort black-out.

För andra kanske det ser ut som en obehaglig händelse men för mig visar det på hängivenhet och vilja. Och att träna inför ett sådant här mästerskap måste vara på gränsen till vad man klarar av - för alla du möter ligger också där.

Målmedvetenhet. Det är vackert.

Du kan numer också följa min vardag som bland annat tränare etc. på instagram under nickname: smartfight

Och min hemsida med träning för kampsport utvidgas ständigt med mer information, den hittar du här: www.smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-07-10

Inom idrottspsykologi pratar man mycket om press.

Till en viss del är press något positivt. Själva kurvan över prestation/press ser ut som ett upp och nedvänt U, där man längst till höger har för mycket press och blir helt paralyserad. Och man åt vänster har för lite press och inte gör sitt bästa.

Många fokuserar i sitt tänk nästan enbart på de svårare matcherna till höger på skalan medan man glömmer bort de "presslösa enkla" matcherna på vänster sida.

Det är också det här som är en av anledningarna till att stora fotbollslag kan åka på stryk av någon liten division 3 klubb i cup-mästerskap. Man känner ingen press och presterar totalt undermåligt.

Det är också högst troligen en av anledningarna till att Andersson Silva åkte på en så otroligt förudmjukande förlust. Kanske hade han börjat tro sin egen legend, kanske underskattade han sin motståndares boxning något så totalt, eller så var han bara en klant.

Ta lärdom av att även de bästa kan göra misstag. Det handlar nämligen inte alltid om vem som är bäst. Det handlar däremot alltid om vem som är bäst för stunden.

Joel Löwenberg, 2013-07-05

Angående knocken som har spridits över hela Sverige. (ja, jag är något sen att hoppa på detta)

Det pratas mycket om riskerna vi utsätter oss för och alla skador som kan uppstå, och vi som kampsportare borde givetvis förstå att det ser ganska hemskt ut för en ej insatt person när 2 personer upprepade gånger slår varandra i huvudet.

Givetvis kommer en vanlig Svensson att vara övertygad om att vi utsätter oss själva för mer risker än någon annan och om någon som inte är insatt får bestämma så kommer förbud alltid finnas nära till hands.

Men för argumentets skull, och för att vi ska få lite perspektiv. Låt oss för ovanlighetens skull ta en titt på bevisen på vad för risker som är förknippade med att vara en vanlig person som inte elitidrottar...

ICKE-elitidrottare har dubbelt så stor risk för att råka ut för hjärt-kärl-sjukdomar.

ICKE-elitidrottare har 30-60% större risk att råka ut för högt blodtryck, astma, kronisk bronkit & diabetes.

Akuta skador är hemska och får stor uppmärksamhet, men idrotten är vårt lands största medicin och med tanke på alla rapporter som kommer att komma om värk i leder, muskler, ryggar och nackar när vår generation blir gamla så borde det tvärtom förbjudas att inte idrotta.

Det var hemskt att en boxare hamnade i koma.

Men det finns många saker som bör förbjudas långt innan Boxning om vi tittar på skadestatistiken. (Bilar, cyklar, spindlar, ormar, champagnekorkar (ja, fler dör av champagnekorkar än boxning varje år), alkohol kanske? Cigaretter, trappor, o.s.v)

Dock, en av idrotterna vi borde förbjuda: Italiensk fotboll.
- De lever nämligen kortare tid än genomsnittsbefolkningen. Forskarna tror att detta beror på det stora intaget av prestaionshöjande droger. Lägga in en motion för att förbjuda fotboll kanske? Någon?

Joel Löwenberg, 2013-06-26

I förra krönikan tog jag upp begreppet talang efter att ha varit och coachat på en nybörjartävling i Submission Wrestling.

Idag tänkte jag ta upp en intressant studie som jag läste om för några veckor sedan som berör violinister!

Ja, musiknissar kan lära oss mycket om hur vi utvecklas.

I en stor studie över många av världens bästa violinister så delade man in violinisterna i 3 olika grupper: expert, duktig, ganska duktig... Man frågade dem sedan om deras vanor, när de började spela etc. etc.

Det som är intressant är att alla grupper började öva violin samtidigt, det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna, inte heller i hur mycket de tränade på veckobasis. Ändå blev några bäst och andra inte. Varför? Talang?

Nej.

Man upptäckte var att alla violinister var ense om att den bästa formen av träning var att stå och nöta svåra stycken ensam, det var då man utvecklades mest – men detta var också det tråkigaste sättet att öva – gentemot till exempel gruppspelningar eller fritt spelande. Det intressanta var att de bästa violinisterna spenderade 3 gånger så mycket tid med den här sortens "mer givande" träning än de övriga. De tränade alla lika mycket per dag men de bästa tränade mer effektivt och därför blev de bäst.

Ta med dig detta i din egen träning. Kanske tycker du det är kul att sparra med nybörjare, eller jogga i lugnt tempo. Men kan man kalla det träning? Utvecklas du?

Tänk över din utveckling...

För mer information om den mentala aspekten inom utveckling - läs mina artiklar på http://www.smartfight.se/mental-utv...

Joel Löwenberg, 2013-06-13

I helgen som gick var jag och coachade några av mina nybörjare under deras första tävling i Submission Wrestling.

När jag kom hem fick jag frågan, "Nå, såg du några talanger?", vilket fick mig att tänka på en bok jag läste alldeles nyligen med titeln: "Why talent is overrated".

Boken går in och totalsågar hela begreppet talang och säger i generella drag att talanger inte finns.

Men nog finns det talanger? Mozart? Som spelade 14 instrument med fötterna innan han ens var 8?- Nja, tydligen ska mozarts far ha varit musiklärare och stenhård i sin utbildning av Mozart. Mozarts första 10 år som kompositör ska dessutom ha bestått av högst medelmåttiga verk som hans far för övrigt rättade innan de släpptes ut. Men sedan, efter de sedvanliga 10 000 timmarna ska även ha Mozart ha producerat på topp.

Samma sak gäller i stort sett alla andra genier enligt boken. När man gör lite efterforskning så består världens ledare inom olika segment föga förvånande inte av folk som haft det lätt för sig utan av folk som har jobbat stenhårt för det.

Att vara en talang i en grupp av 20 personer på ett nybörjarpass i Submission Wrestling innebär ingenting i det långa loppet. 10 år senare är det i alla fall den som jobbade hårdast 3-5 timmar om dagen som är experten.

Det är glädjande, och samtidigt lite deprimerande. Men faktum kvarstår. Stenhård träning är det som gäller... Frågan borde kanske snarare vara: "Ser du någon som jobbar riktigt hårt för att bli bättre?

...en punkt till, all träning är inte träning. Men mer om det i nästa krönika.

// Besök gärna min nystartade hemsida om kampsportsträning www.smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-06-05

På lördag är det nybörjartävling i Submission Wrestling här i Göteborg men nybörjarnas ångest och nervositet började för flera veckor sedan.

Jag minns min egen premiär.

3 år sedan och jag var katastrofalt nervös efter en termins förberedelse. Jag började banta 4 veckor innan tävlingen trots att jag hade max ett ordentligt toalettbesök att gå ner i vikt.

Åt tonfisk och ägg endast, i flera veckor. Kände mig som en äkta fighter. Luktade som ett gasmoln.

När matchdagen kom var jag så nervös att jag gick på toaletten fyra gånger och hamnade långt under invägningsgränsen. Sedan tryckte jag i mig kopiösa mängder koffein för att väga upp den förlorade nervösa nattsömnen - och blev så hyper att amfetaminfall hade tyckt jag var obekväm.

I min första (och enda) match sprang jag rakt in i min motståndare utan en tanke på teknik. Jag har absolut inget minne alls av vad som hände sedan men en knapp minut senare låg jag i en armbar och klappade.

En namnstöld från filmen: "Gone in 60 seconds" blev ett givet smeknamn och faktiskt det enda smeknamnet jag någonsin haft.

Så slutade min första tävling någonsin i Submission Wrestling.

Det gav mig en läxa. Slappna av. Ta tillvara på träningen. Fokusera på teknik och gör det du är bra på när det väl gäller. Lärdomar som ett år senare efter en ordentlig satsning och nytändning innebar att jag kunde vinna min premiärmatch på SM i Submission Wrestling, bara ett år efter min nesliga nybörjarförlust.

Det var en skön revansch.

Joel Löwenberg, 2013-05-31

Imorgon går en MMA-gala av stapeln här i Göteborg - Cage Challenge

Och det är många Fighter-oskulder som ska in i ringen som trevande kalvar med rangliga ben och komma ut på andra sidan som fullvuxna tjurar - redo att ta sig an en värld av motgångar.

I min åsikt är det helt oväsentligt om en fighter vinner eller förlorar. Den utveckling jag anser att man får av att tävla i kampsport är så enorm. All den rädsla, all den nervositet som fyller upp hela ens kropp förvandlas efter en tävling till erfarenhet, lugn, ödmjukhet.

Det handlar inte längre om träning, det handlar om personlig utveckling. Det handlar om att förflytta gränser för sig själv.

I vårt samhälle finns det så få utlopp för icke-kontrollerade situationer. Även ett bungy-jump regleras av hundratals säkerhetsföreskrifter.

Och även om kampsport har ett regelverk så vet man aldrig vad som ska hända i en bur/ring eller på en matta. Det är en helt blank tavla utan någon som helst given utgång.

MMAs (eller i stort sett all kampsports) skönhet handlar inte om slagsmål, eller om brutala matcher.

MMA handlar om människor som vågar göra någonting som 99% av vi andra aldrig skulle kunna klara av.

MMAs skönhet handlar om den dialogen som de personerna har inom sig innan den fysiska matchen. Man kan bara imponeras och förundras över hur de hanterar det samtalet på vägen fram till buren.

Tillägg: Å andra sidan kan jag inte ljuga och säga att det inte finns en viss skönhet i en riktigt härlig knock-out.

Kommentarer

Annonser

Arkiv