Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-01-14

Det går att läsa här på hemsidan att både Jonathan och Stefan bojkottar årets idrottsgala, och jag kan bara skicka en virtuell tumme upp, och förstå deras beslut.

Trots oerhörda kampsportsframgångar känner jag dock ingen frustration eller irritation över att inga kampsportare är nominerade. Idrottsgalan slutade bli intressant för flera år sedan.

För mig handlar idrottsgalan mindre och mindre om idrott och mer och mer om utfyllnad. Lite som kvällstidningars övergång från nyheter till nonsens.

Inte tycker jag det är något att vara ledsen över att inte vara med där?

Den riktiga galan, med grym konkurrens och fokus på prestationer hålls 23:mars. Kampsportsgalan i Stockholm.

Dags att ta steget från att vilja vara med i gruppen, till att befästa platsen som föredöme.

Joel Löwenberg, 2013-01-01

Mitt nya år i kampsportsvärlden får ännu en intensifiering då jag nu kommer att börja jobba som fyscoach för Gladius MMA.

Överlag älskar jag att jobba med kampsportare.

Enormt motiverade, enormt passionerade, enormt ödmjuka och väldigt, väldigt öppna med att de ännu inte på långa vägar är full-lärda.

Det är ett utmärkt komplement till mina övriga jobb där ca 50% av arbetstiden går ut på att motivera människor att överhuvudtaget röra på sig. Varje extra steg är en pina, och varenda rörelse börjar med en fyra minuter lång harrang om olika personer som minsann har sagt att man inte alls går ner i vikt av sund kost och rörelse, utan att det är kanel på varenda jävla måltid som gäller.

Tänk då hur skönt det är för en sån som mig att glida in bland kampsportsfolket, säga: nu gör vi så här. Och så händer det. Utan motstånd.

Inför SM-finalerna i shootfighting och amatör-mma hjälpte jag två killar toppa formen och jag minns otroligt väl ett av passen.

Vi körde mjölksyratålighet och jag ville se hur långt jag kunde pusha en av killarna.

Vi börjar köra våra drillar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Det var en sån där extrem känsla som man nästan aldrig får uppleva som tränare. När man egentligen vet att personen borde ta slut men ändå fortsätter. Det var dom där extra 15% som bara dyker upp när människor har en extrem motivation (True story och är bl.a. det man pratar om när man säger att mödrar får "super-krafter" när deras barn är i fara.)

Efteråt ramlade han ihop i en hög på golvet. Försökte sätta sig upp men hade sådan mjölksyra så att han inte kunde sitta på sina ben.

Han försöker då häva sig upp till ståendes, ostadig som en bambi med köldfrossa. Ramlar ihop och blir liggandes i framåtstupa sidoläge med MANLIGA! tårar rinnandes längs med kinderna.

Det var det mest motiverande ögonblicket för mig under mitt tränar-år 2012 och det ser lovande ut inför 2013.

(Hur det gick för han i finalen? Han vann givetvis. Headkick efter 13sek... Varför ens bry sig om konditionen?)

Joel Löwenberg, 2012-12-16

För ungefär tio dagar sedan åkte jag på en sån där "äcklig" skada.

En ben-infektion. Stafylokocker.

Det började som en liten finne. Och jag trodde i två dagars tid faktiskt att det var just det. Sedan växte den. På bara en dag hade jag en knytnävestor röd "svulst" mitt på låret.

En dag senare stod jag först i kön hos vårdcentralen på ett ben som knappt bar mig och en svullnad som sträckte sig över halva låret:

"Jaha ja, det där ser ju inte så bra ut" - Sa doktorn
"No shit, sherlock" - Tänkte jag
"Vi kanske ska skriva ut lite medicin" - sa hon tankspritt
"Vi kanske ska skriva ut ett halv jävla apotek?!" - Skrek jag samtidigt som jag kände svullnaden röra sig mot centrala delar.

Full dos medicin. Tre dagars sängliggande då jag inte ens kunde röra benet. Det enda jag kunde göra var att googla problemet:

"Stafylokocker kan leda till amputering"
"I värsta fall dödligt"

När blev man vuxen? När slutade sjukdomsförlopp bestå av en mamma som långsamt viskade "Det här är inga problem, du är snart bra igen"...

Nu kan jag gå och röra mig igen. Endast en liten "klump" är kvar på benet. Och jag börjar tänka:

Hur långt är vi beredda att gå för vår idrott? - För ja, det här var högst troligen någonting som någon sparringpartner smittade mig med som en tidig julklapp.

Hur många revben, hjärnskakningar, minnesförluster, stukade handleder, vrister och konstiga infektioner, etc. ska jag vara med om innan jag känner att nu är det nog?

Kommer jag i framtiden tycka att det var värt det? Vem vet hur min kropp då kommer att må?

Å andra sidan, jag kommer ju inte sluta så varför inte bara köpa ännu ett snäpp starkare anti-bakteriell tvål och hoppas på att jag numer är immun mot ännu en skada...

Joel Löwenberg, 2012-11-22


Jag tillhör den där märkliga sorten som är urusla vinnare men exemplariska förlorare.

Vinster ger mig ingenting, jag blir knappt glad utan ger det mest en axelryckning och hoppar vidare till nästa utmaning.

Förluster däremot sporrar mig något enormt. Efter en förlust, eller ett misslyckande kan jag lägga timmar, nätter, dygn på att analysera, ändra och helt förändra min inställning och mitt sätt att leva.

Efter SM i BJJ där jag åkte ut i första matchen gjorde jag en helomvändning. Ringde upp 3 otroligt duktiga grapplers och bad dom träna mig. Det blev 3 extra-pass i veckan och jag sa i samma veva upp mig från mitt tids/energi-slukande jobb och kastade mig ut i egen-företagar-världen utan fallskärm.

"Vad har du för sparat kapital?"
"Absolut ingenting!"
"Det är kanske inte så smart"
"..."

Nu, någon månad senare var det Swedish open. Revansch-time!

Jag vann mina första två matcher och åkte ut i kvarten mot han som vann turneringen. Ett helt okej resultat med tanke på hur katastrofal jag kände mig för en månad sedan.

Dessutom ringde ett företag 2 dagar efter jag hade sagt upp mig:

"Vi hörde att du sagt upp dig"
"Ja"
"Du är inte lite intresserad av att jobba som konsult åt oss"
"Kanske lite"

Bästa dealen någonsin, och har dessutom säkrat PT-kunder för minst ett halvår framåt. Ryktet sprider sig fort i den här branschen...

Allt tack vare en förlust. Tänk vad lite misslyckande kan göra...

/Bilderna är från tävlingen i helgen. Tagna Av Philip Rasmusson. www.bigmouthgbg.com ... Anlita honom!

Joel Löwenberg, 2012-11-05

Inom motivation och coaching som är två av mina huvudområden så finns det en historia som ofta återberättas:

En dagisklass med barn fick en ask kritor och några A4-papper. Barnen satte sig genast och målade.

Därefter delade man upp barnen i två grupper.

Den ena delen fick måla fritt, men i den andra gruppen gav man barnen en belöning efter varje avklarad teckning. Sedan fortsatte man så ett tag.

Några veckor senare kom man tillbaka till skolklassen, la fram kritor och papper. Och vad hände?

Den gruppen som fått belöningar struntade i att måla, dom ville inte längre utan hade tappat intresset medan den andra hälften målade på som vanligt.

Slutsatsen är att när vi ger en belöning för någonting så försvinner delvis glädjen i det vi gör och vi fokuserar mer på belöningen än aktiviteten, dessutom undermedvetet kanske vi kopplar ihop belöning med att vi gör något som vi tycker är jobbigt och därför behöver bli belönade för.

Jag kom att tänka på det här igår när jag pratade för en division ett tränare i fotboll som bekymrade sig över hur han skulle få sina fotbollspelare att träna nästan varje dag trots att de bara får en så liten lön.

Jag skrattade och sa att det inte är några problem alls att få mina kampsportare att köra dubbla pass trots heltidsarbete, och dom får inte en spänn.

Bara en tanke... Kanske har teorin rätt? Kanske är kampsport bara jävligt mycket roligare än att springa efter en boll. Who knows?

Joel Löwenberg, 2012-10-16

I april förbjöds ett antal kosttillskott (ett 40-tal totalt, men mest uppmärksammat är kanske Jack3D som innehöll DMAA)

Jag tycker precis som många andra diskussioner att det blir allt för uppdelat i två olika läger...

1. De som helt tappat fokus och tror att prestation handlar om vad de köper, när de äter det och i vilken dos de tar det.

2. De som försöker köra så rent att även proteinpulver ses som djävulen själv.

Låt oss lugna ner oss lite och inse att världen inte är svart och vit. Det finns ingen tydlig gräns.

Proteinpulver är inte konstigare än välling och ska vi in och peta på hur naturligt ett ämne är så får vi nog göra en ganska markant förändring av våra mataffärers utbud.

Med det sagt så har jag många gånger sett en övertro till kosttillskott (ni som läst body-builder-forum kan hålla med om att underhållningsvärdet där är större än de flesta tv-kvällar när folk "bara genom att dricka en portion Crazy-wasssy! ökade med 25% i bänkpressen"... Placebo kallas det. Dessutom handlar förhoppningsvis idrott om hur bra man kan ha när man gör det man älskar, inte hur bra man kan bli av att fuska. Den stoltheten man känner av att ha lyckats med något efter att ha dopat sig bör vara jämförbar med när man lurat i sin dotter att par visst är högre än triss i poker. Inte särskilt värmande.

Innan man börjar bråka om kosttillskottens vara eller icke-vara bör man kanske reda ut vad som bör vara lagligt eller inte. (Kreatin som är ett av de mest potenta tillskott som finns är inte verksamt i 20% av befolkningen - är inte det fusk då? Och koffein som är ett annat otroligt verksamt tillskott ger vissa diarre och stora sömnsvårigheter medan andra får högre smärttröskel och bättre fokus - Har varit dopingklassat förr men inte längre) Just nu är det ganska luddigt och så länge det är i gråzonen, kommer nog diskussionen också vara det...

Joel Löwenberg, 2012-10-01

Bjj-RM slutade tyvärr i en rätt patetisk sorti...

Jag gick in i matchen med en stressad inställning, försöte på lite alla möjliga lås och åkte ut på dombeslut efter 3-3 i poäng.

Jag hade siktat betydligt högre än att försvinna efter 5 minuters tanklöst sprattlande.

...

Jag har alltid haft känslan av att regler inte ska gälla mig, att jag ska vara någon sorts undantag. Inte så att jag går runt och känner mig som någon super-människa men jag har alltid ansett att jag både fysiskt och psykiskt är ganska bra på att ligga på gränsen. Att jag trivs med stress och utmattning snarare än lugn och ro.

Det har resulterat i både överträning (Efter ett halvår med 10 pass i veckan) och psykisk arbetskrasch (efter heltids-studier och dubbla jobb samtidigt). Och nu innebar det en tidig sorti från Bjj-rm och en riktigt tung insikt om att jag inte kan vinna tävlingar samtidigt som jag prioriterar arbetsvärlden. Att mitt psyke inte orkar fungera fullt ut i två världar.

För livet går egentligen jävligt bra just nu. Jag sa upp mig från mitt vanliga jobb för fem dagar sedan eftersom jag har för mycket jobb inom mitt egna företag (Tränare åt idrottare, föreläsare om kost, träning och mentalitet, samt skribent åt diverse träningsföretag så vill du ha hjälp kolla in joellowenberg.se)...

... Det är bara det att man kanske inte kan jobba 12 timmar om dagen och samtidigt bli bäst i en idrott där folk brinner av passion.

Inte ens jag kanske kan det.

Det leder till ett svårt beslut, antingen satsa idrott eller jobb. Jag hatar att välja. Jag vill inte välja. Jag borde inte behöva välja.

Men kanske är även jag en människa och acceptans är det viktigaste steget i förändring och förbättring.

...

Å andra sidan. Det finns en liten röst som säger: Du kan...

Och det känns jävligt lockande att lyssna på den.

Joel Löwenberg, 2012-09-15

Om två veckor är det SM i BJJ (brasiliansk Jiujiutsu)... Eller Riksmästerskapen som det heter för oss som ännu inte hunnit upp i de högsta bältesklasserna.

Jag kommer vara med och inställningen börjar komma på plats. Jag har ju ett perfect record att försvara från förra terminen då jag slutligen hamnade på 17-0 i matcher och 3 vunna turneringar.

Över sommaren har jag dock varit lite lat, eller kanske snarare ouppmärksam och lite dumsnäll.

Jag har kört mycket med folk som inte riktigt är på samma nivå vilket givetvis är en del av utvecklingen, och lite självförtroendebyggande, men min utveckling som förr gick spikrakt har stannat upp. Och frågan är om jag inte dippat något.

Min tränare tog igår ett allvarligt snack med mig och förklarade att de där ninja-turtles youtube-tjaffset som jag får in ibland, visserligen ser snyggt ut i träningslokalen bland folk som kan strypa ut sig själva... men i tävling är det högst tveksamt om jag kan sätta en dubbel-de-lux-twistero med snurr på någon alls utom mig själv.

Och han har rätt.

Så... Jag spenderade sista timmen av gårdagens tre till att åka på stryk av de riktigt duktiga. Och det behövs.

En av de viktigaste punkterna i utveckling handlar nämligen om att befinna sig så långt ur sin trygghetszon som möjligt och ändå lära sig, och med ansiktet neråt och ett knä i ryggen samtidigt som armen håller på att brytas är jag precis på gränsen.

Där jag ska vara.

Där jag kommer att vara.

Tills SM. För då jävlar är det ombytta roller! Smile

Joel Löwenberg, 2012-08-30

Klockan är knappt morgon när alarmet går igång.

Jag undsläpper mig en sån där avgrunds-suck/stön som betyder "fan vad det är synd om mig, så snälla tyck lite synd om mig"

... men får inget medlidande, men däremot en kudde slängd i bakhuvudet och en flickvän som samtidigt frågar "Vad fan? Varför går du upp nu? Du börjar ju jobbet sent idag"

och jag tittar på sängen, solens dragningskraft på jorden är ingenting mot vad täcket har på mig i just den sekunden.

Men...

Jag tror att det är vanligt att många börjar slappna av med den tyngre delen av träningslivet när det går bra. Vi glömmer vad som tog oss framåt i början.

Förra terminen var fantastisk för mig med 17-0 i matcher och en del av mig säger "vila nu, slappna av. Du är duktig"... Men en annan del vet mycket väl vad det är som gjorde mig duktig i början. Jag tränade mer än andra helt enkelt.

Så, med tusentals hungriga, jagande ungdomar i bakhasorna är det bäst att jag tar min sovmorgon och gör det till ett extra träningspass.

Cést la vié... Cést la kampsports-vié

Joel Löwenberg, 2012-08-09

Jag tror att det är ett relativt vanligt fenomen bland oss kampsportare att våra partners avskyr våran idrott.

Inte för att det är idrotten det är fel på, utan för att vi själva envisas med att tro att våra partners känner samma kärlek inför den som vi gör.

I mitt eget fall byts en mjuk och romantisk kram ständigt ut mot ett nytt lås, eller en grej "som jag bara måste visa för det är så ball!", och förspel blir allt som oftast inledningen på vad min flickvän kallar "stunder då du ska vara glad att jag inte orkar flytta ut just nu när det är så mycket annat"

Igår var det dags igen.

Jag skulle visa hur man gjorde ett äkta youtube-axel-lås. Och det var riktigt häftigt...

Men flickvännen var beredd och när jag sträckte mig efter låset så knäar hon mig kärleksfullt men ordentligt i pungen.

Kampsport via youtube i all ära... Men. Ett gediget, välriktat knä är fortfarande det mest effektiva av alla vapen.

Kommentarer

Annonser

Arkiv