Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-04-14

I fredags var jag och lyssnade när Stefan Pettersson försvarade sin avhandling om hur RWL (Rapid Weight Loss) under tiden strax innan match påverkar oss kampsportare.

Det var främst två punkter jag tycker är intressant att ta upp här:

1. Av de 71 personer som testades (Idrottare i de olympiska viktklassidrotterna Judo, Taekwando, Brottning & Boxning) så var det drygt 40% som var i ett riktigt uselt vätsketillstånd och INGEN av utövarna hade bra vätskenivåer morgonen innan match. Detta OAVSETT om man tillhörde de idrotter som vägde in dagen innan eller de som vägde in samma morgon. Man verkar alltså inte ha kunnat dricka "ikapp" sin vätskeförlust under kvällen/natten.

Med tanke på att bara någon/några enstaka procents vätskeförlust försämrar vår idrottsprestation markant så är detta ju beklagligt ur ett prestationsperspektiv, (om vi nu helt bortser från alla skador och men en sådan här tömning av energi och vätska kan ha på oss), och man bör ifrågasätta huruvida man har något att tjäna - kanske framförallt på amatörnivå och nybörjarnivå - på att överhuvudtaget pressa sig till en sådan överdrift. Ännu mer när man betänker att invägning på den nivån nästan alltid sker samma dag.

2. Stefan presenterade också ett intressant perspektiv när det gäller RWL. Det mentala perspektivet. Att denna upp-speedade bantning ofta får oss att känna att vi gjort allt, förberett oss ordentligt, och för en del så blir det skönt att fokusera på bantning istället för matchnerver. Det är en intressant vändning av diskussionen då i alla fall jag alltid sett den ur ett rent prestationsmässigt perspektiv. Men man ska kanske inte underskatta den mentala biten, speciellt då den mentala biten kanske är det som får oss att fortsätta göra dessa bantningar även då vi känner till att vi egentligen inte alls får någon fysisk fördel av det med avseende på uttorkningen.

Givetvis togs det upp mycket, mycket mer under försvaret av avhandlingen, men detta var de punkter jag främst tog till mig av.

I slutändan tror jag att med nuvarande regelverk kan man publicera i stort sett hur mycket artiklar som helst om skadligheten med RWL men folk kommer ändå att fortsätta, traditionen är för stark och den mentala biten är för dominant. Vi vill känna oss större än vår motståndare. Det ger oss en mental edge.

Och traditioner är långsamma, men däremot tror jag att det finns utrymme för föreningar som anordnar nybörjarturneringar att börja väga in folk närmare match. Så som man gör i t.ex. BJJ. för att på det sättet minska vikthetsen något.

Elitidrott är en sak - och hur gärna vi vill lyfta upp dem som förebilder så behöver ingen låtsas om att det är av hälsoaspekt man gör en elitsatsning.

Nybörjaridrott däremot borde få vara förenat med glädje, och precis så som man i fotboll kan spela match varje vecka så borde man kunna sträva mot att ha ett regelverk i kampsport som hjälper nybörjarna att få så många matcher till en minimal fysisk skade-kostnad att de kan bygga upp en tävlingsgrund. Och där är minimering av vikt-hets ett led i det arbetet.

Joel Löwenberg, 2013-04-07

Jag tycker det känns helt självklart att vi ska införa "Årets Bragd" som pris på kampsportsgalan, och sedan ge det direkt till Reza.

Fantastiskt.

Joel Löwenberg, 2013-03-25

Med kampsportsgalan i bakhuvudet kan vi fascineras av de prestationer, de åratal av träning och all den vilja som ligger bakom de människor som tog emot priserna.

Samtidigt kan vi minnas alla de hundratals utövare vi har sett som har hoppat av halvvägs, som har slutat och gett upp på sin karriär innan den ens startade.

Vad är det som skiljer dem?

Inom motivationsteorin pratar man om något som kallas autonom motvation. Alltså egen motivation. Den som kommer inifrån. Och den allra djupaste motivationen kommer från saker som vi gör utan tanke på belöningar eller konsekvenser. Vi bara gör det för att vi älskar det. Som en hobby som vi lägger ner tusentals kronor och timmar på utan att vi kanske ens får något tillbaka. Vi gör det bara för att det är lustfyllt, för att vi trivs med det.

Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna i vad som fått dessa idrottsmän att gå så långt. De älskar det de gör. De ser det som en passion, en drivkraft, en glädjekälla.

Endast då orkar du fortsätta år efter år efter år.

Och jag tänker på tränaren för bl.a. Gerd Kanter (OS-medaljör i diskus) som höll en föreläsning som jag var på. Han sa:

"Ibland vill idrottarna testa max i bänkpress en extra gång. Ibland vill de träna en halvtimme extra. Och jag låter dem köra på... Och de andra tränarna frågar mig "Men det där är väl inte helt rätt?, Blir det inte sämre resultat?"... Och jag brukar svara "Jo... med det funkar"

För vi som tränare måste också vara människor. Vi måste minnas att vi inte bara tränar våra idrottare för idag, utan också för imorgon och om tre år. Och då är att behålla glädjen kanske det viktigaste vi har att fokusera på.

Joel Löwenberg, 2013-03-10

Tävlings-säsongen har dragit igång och våra stackars föräldrar har alla olika sätt att handskas med det som sker.

En av mina vänners mammor fortsätter 4 år in i hans karriär fortfarande stenhårt på på metoden att kalla hans MMA för "gymnastik" som om det på något magiskt sätt skulle vara bättre att att han fått sin hjärnskakning från en misslyckad landning i ribbstol än från ett slag.

Och min egen mor ser alla mina matcher (då ska tilläggas att det främst är submission wrestling där inte slag är involverat) men bara med ljudet avslaget, och med skärmen minimerad, samtidigt som hon är på jobbet. - "Då är det faktiskt inte så illa, det ser mest ut som ni kramas, fast Karin undrar ju förstås vad det är jag sitter och tittar på egentligen".

Jag undrar om kampsport någonsin kommer att bli ett helt accepterat och naturligt inslag i vår värld. Samtidigt undrar jag om vi faktiskt vill att det ska bli det?

Boxercise, Body Combat, Kampsportsgalor, UFC i Sverige för andra gången och nya filmer där karate-pojkar bytts ut till fighters i en ring.

Jag är själv inte helt säker på att jag vill ha en utveckling där kampsport blir mainstream och lika vanligt som innebandy på rasterna.

Jag gillar den lilla kärnan, nördigheten bland utövarna, den bisarra mixen mellan nybörjare och världselit.
- På mitt center (Fighter center i göteborg) finns 4 nominerade till olika kampsportspris på kampsportsgalan. Och samtliga hann jag träna med innan jag ens gått min första D-klass match i thaiboxning eller sw-tävling. Han som höll mitt första boxningspass var Alexander Gustafsson, då hade jag ingen aning om vem han var. (nu är det lite svårt att missa...

Hur ofta händer det i någon annan idrott?

Jag är rädd att den dagen kampsport blir helt accepterat så blir det också för strukturerat, för styrt av pengar. Och mycket av charmen i lärling - mästare konceptet går förlorat till förmån för tränar-rollen så som den är uppbyggd i andra idrotter.

Länge leve kampsporten, och det är härligt att kampsportsgalan och UFC får ta plats, men jag hoppas i smyg att tv bara sänder ett kort sammandrag i 23-nyheterna så att den här världen fortsätter vara lite sådär härligt märklig och annorlunda.

Joel Löwenberg, 2013-02-24

Inom all träning finns ett antal nyckelpunkter. De punkterna som spelar absolut störst roll i själva tävlingsmomentet. Kan man bryta ner tävlingsmomentet, hitta de punkterna och sedan träna dem så ligger man steget före sina konkurrenter som förhoppningsvis tränar annorlunda.

I kampsport är en av de här nyckelpunkterna väldigt uppenbar för alla som tävlat, men inte för dem som ännu inte gjort sin debut.

Vi pratar om den mentala faktorn.

Antagligen finns det ingen annan enskild faktor som spelar så stor roll vid själva tävlingsmomentet som just den mentala faktorn.

Har du rätt inställning, rätt flow och en förmåga att verkligen prestera på tävling utan rädsla för förlust, utan med siktet inställt på vinst. Då har du vunnit många värdefulla procent.

Samtidigt är mental träning så oerhört bortprioriterat. Trots att det egentligen är ett perfekt komplement. Det sliter inte på kroppen så som annan träning och därför kan vi lägga in det dagligen utan problem.

Mental träning har tyvärr fortfarande lite "flum"-attribut kopplat till sig men jag kommer precis hem från en intervju med en världsmästare där jag frågade vad som fått han att lyckas.

"Jag hade en långsiktig plan"
"En långsiktig plan - som i träning-schema?"
"Nej, nej, nej... En långsiktig mental plan"

Tar du din idrott på allvar? Börja inse att prestation inte bara är en produkt av det fysiska utan också det psykiska jaget.

Mer tankar finns på http://www.smartfight.se, under fliken "den mentala aspekten"...

Joel Löwenberg, 2013-02-10

Som ni som läser mina inlägg här vet så är jag otroligt fascinerad av den passion och det engagemang som kampsportsutövare har.

Tyvärr ser jag alltför ofta hur folk kämpar och sliter med träning som i längden inte alls ger dem lika mycket tillbaka.

För några veckor sedan bestämde jag mig därför åt att lägga mina kvällar och helger på en ny sysselsättning och skapa en ny hemsida: smartfight.se

En hemsida om träning, kost, det mentala gamet och skador - allt inriktat mot kampsport

Jag tror det kan fylla en lucka då det mig veterligen inte finns någonting liknande där ute i etern, vilket nästan känns bisarrt då det är svårt att komma på ett ämne det INTE skrivits om på internet. "Can you imagine it, well, then it exists on the internet"

Så, gå gärna in. Slå en kik och ta ditt kampsportsutövandee till nästa nivå:

smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-02-07

Idag höll jag ett nybörjarpass i MMA, vilket i praktiken innebär att man mest kryper runt på marken och gör olika lås och kullerbyttor.

En kille ser väldigt fundersam och ser då och då ut att vilja säga någonting... men är tyst.

Halvvägs in i passet när vi lär oss en strypning från rygg så kommer han fram och säger:

"Du, det här är inte thaiboxning va?"
"Nej, det är på övervåningen"
"Såklart! Jag trodde detta var något uppvärmningsgrej med all brottning men det slutade ju aldrig!"

Det är inte lätt att vara nybörjare och komma in i en ny outforskad värld. För oss andra kan det verka självklart att det är skillnad mellan MMA och Thai-passen men om man har aldrig testat tidigare, hur ska man veta vad som är rätt och fel. Det kan hända vem som helst.

Men ja, både jag, han som gått fel och resten av gruppen skrattade riktigt jävla gott.

Joel Löwenberg, 2013-01-27

En av de största farorna med att bli bättre inom sin idrott är prestige.

Numer är det inte alltid jag som jagar längre och jag har lite svårt att acceptera det.

Det är så lätt att se träningen som ett 400meters-lopp. Och det är en jobbig känsla att se hur folk har högre utväxling i kurvan och det är en pressande känsla att känna hur folk närmar sig på upploppet.

En av de bästa föreläsarna jag sett live pratade om försäljning och han poängterade gång på gång hur viktigt det är att stoppa egot i fickan.

Samma sak gäller i kampsport. Om jag accepterar att andra blir bättre så kan jag hjälpa dom och i slutändan blir t.ex. bättre sparring en viktig faktor som bidrar till att jag själv blir bättre.

Jag vill inte se min träning som ett 400-meters-lopp. (Jag sa så sent som idag till min flickvän att "Fan, jag tror jag är fast i det här nu, jag kommer aldrig kunna gå tillbaks, börja löpning och köra på gym.) Jag vill se det som ett Marathon, eller snarare ett Tour de France, där vi är en klunga cyklister som drar varandra framåt*

* - Fast utan drogerna givetvis Wink Med Armstrongs doping i bakhuvudet minns jag ett skämt jag läste på internet "Amsterdam är som Tour de France, alla cyklar och alla tar droger".

Joel Löwenberg, 2013-01-14

Det går att läsa här på hemsidan att både Jonathan och Stefan bojkottar årets idrottsgala, och jag kan bara skicka en virtuell tumme upp, och förstå deras beslut.

Trots oerhörda kampsportsframgångar känner jag dock ingen frustration eller irritation över att inga kampsportare är nominerade. Idrottsgalan slutade bli intressant för flera år sedan.

För mig handlar idrottsgalan mindre och mindre om idrott och mer och mer om utfyllnad. Lite som kvällstidningars övergång från nyheter till nonsens.

Inte tycker jag det är något att vara ledsen över att inte vara med där?

Den riktiga galan, med grym konkurrens och fokus på prestationer hålls 23:mars. Kampsportsgalan i Stockholm.

Dags att ta steget från att vilja vara med i gruppen, till att befästa platsen som föredöme.

Joel Löwenberg, 2013-01-01

Mitt nya år i kampsportsvärlden får ännu en intensifiering då jag nu kommer att börja jobba som fyscoach för Gladius MMA.

Överlag älskar jag att jobba med kampsportare.

Enormt motiverade, enormt passionerade, enormt ödmjuka och väldigt, väldigt öppna med att de ännu inte på långa vägar är full-lärda.

Det är ett utmärkt komplement till mina övriga jobb där ca 50% av arbetstiden går ut på att motivera människor att överhuvudtaget röra på sig. Varje extra steg är en pina, och varenda rörelse börjar med en fyra minuter lång harrang om olika personer som minsann har sagt att man inte alls går ner i vikt av sund kost och rörelse, utan att det är kanel på varenda jävla måltid som gäller.

Tänk då hur skönt det är för en sån som mig att glida in bland kampsportsfolket, säga: nu gör vi så här. Och så händer det. Utan motstånd.

Inför SM-finalerna i shootfighting och amatör-mma hjälpte jag två killar toppa formen och jag minns otroligt väl ett av passen.

Vi körde mjölksyratålighet och jag ville se hur långt jag kunde pusha en av killarna.

Vi börjar köra våra drillar, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter, och fortsätter. Det var en sån där extrem känsla som man nästan aldrig får uppleva som tränare. När man egentligen vet att personen borde ta slut men ändå fortsätter. Det var dom där extra 15% som bara dyker upp när människor har en extrem motivation (True story och är bl.a. det man pratar om när man säger att mödrar får "super-krafter" när deras barn är i fara.)

Efteråt ramlade han ihop i en hög på golvet. Försökte sätta sig upp men hade sådan mjölksyra så att han inte kunde sitta på sina ben.

Han försöker då häva sig upp till ståendes, ostadig som en bambi med köldfrossa. Ramlar ihop och blir liggandes i framåtstupa sidoläge med MANLIGA! tårar rinnandes längs med kinderna.

Det var det mest motiverande ögonblicket för mig under mitt tränar-år 2012 och det ser lovande ut inför 2013.

(Hur det gick för han i finalen? Han vann givetvis. Headkick efter 13sek... Varför ens bry sig om konditionen?)

Kommentarer

Annonser

Arkiv