Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-06-26

I förra krönikan tog jag upp begreppet talang efter att ha varit och coachat på en nybörjartävling i Submission Wrestling.

Idag tänkte jag ta upp en intressant studie som jag läste om för några veckor sedan som berör violinister!

Ja, musiknissar kan lära oss mycket om hur vi utvecklas.

I en stor studie över många av världens bästa violinister så delade man in violinisterna i 3 olika grupper: expert, duktig, ganska duktig... Man frågade dem sedan om deras vanor, när de började spela etc. etc.

Det som är intressant är att alla grupper började öva violin samtidigt, det fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna, inte heller i hur mycket de tränade på veckobasis. Ändå blev några bäst och andra inte. Varför? Talang?

Nej.

Man upptäckte var att alla violinister var ense om att den bästa formen av träning var att stå och nöta svåra stycken ensam, det var då man utvecklades mest – men detta var också det tråkigaste sättet att öva – gentemot till exempel gruppspelningar eller fritt spelande. Det intressanta var att de bästa violinisterna spenderade 3 gånger så mycket tid med den här sortens "mer givande" träning än de övriga. De tränade alla lika mycket per dag men de bästa tränade mer effektivt och därför blev de bäst.

Ta med dig detta i din egen träning. Kanske tycker du det är kul att sparra med nybörjare, eller jogga i lugnt tempo. Men kan man kalla det träning? Utvecklas du?

Tänk över din utveckling...

För mer information om den mentala aspekten inom utveckling - läs mina artiklar på http://www.smartfight.se/mental-utv...

Joel Löwenberg, 2013-06-13

I helgen som gick var jag och coachade några av mina nybörjare under deras första tävling i Submission Wrestling.

När jag kom hem fick jag frågan, "Nå, såg du några talanger?", vilket fick mig att tänka på en bok jag läste alldeles nyligen med titeln: "Why talent is overrated".

Boken går in och totalsågar hela begreppet talang och säger i generella drag att talanger inte finns.

Men nog finns det talanger? Mozart? Som spelade 14 instrument med fötterna innan han ens var 8?- Nja, tydligen ska mozarts far ha varit musiklärare och stenhård i sin utbildning av Mozart. Mozarts första 10 år som kompositör ska dessutom ha bestått av högst medelmåttiga verk som hans far för övrigt rättade innan de släpptes ut. Men sedan, efter de sedvanliga 10 000 timmarna ska även ha Mozart ha producerat på topp.

Samma sak gäller i stort sett alla andra genier enligt boken. När man gör lite efterforskning så består världens ledare inom olika segment föga förvånande inte av folk som haft det lätt för sig utan av folk som har jobbat stenhårt för det.

Att vara en talang i en grupp av 20 personer på ett nybörjarpass i Submission Wrestling innebär ingenting i det långa loppet. 10 år senare är det i alla fall den som jobbade hårdast 3-5 timmar om dagen som är experten.

Det är glädjande, och samtidigt lite deprimerande. Men faktum kvarstår. Stenhård träning är det som gäller... Frågan borde kanske snarare vara: "Ser du någon som jobbar riktigt hårt för att bli bättre?

...en punkt till, all träning är inte träning. Men mer om det i nästa krönika.

// Besök gärna min nystartade hemsida om kampsportsträning www.smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-06-05

På lördag är det nybörjartävling i Submission Wrestling här i Göteborg men nybörjarnas ångest och nervositet började för flera veckor sedan.

Jag minns min egen premiär.

3 år sedan och jag var katastrofalt nervös efter en termins förberedelse. Jag började banta 4 veckor innan tävlingen trots att jag hade max ett ordentligt toalettbesök att gå ner i vikt.

Åt tonfisk och ägg endast, i flera veckor. Kände mig som en äkta fighter. Luktade som ett gasmoln.

När matchdagen kom var jag så nervös att jag gick på toaletten fyra gånger och hamnade långt under invägningsgränsen. Sedan tryckte jag i mig kopiösa mängder koffein för att väga upp den förlorade nervösa nattsömnen - och blev så hyper att amfetaminfall hade tyckt jag var obekväm.

I min första (och enda) match sprang jag rakt in i min motståndare utan en tanke på teknik. Jag har absolut inget minne alls av vad som hände sedan men en knapp minut senare låg jag i en armbar och klappade.

En namnstöld från filmen: "Gone in 60 seconds" blev ett givet smeknamn och faktiskt det enda smeknamnet jag någonsin haft.

Så slutade min första tävling någonsin i Submission Wrestling.

Det gav mig en läxa. Slappna av. Ta tillvara på träningen. Fokusera på teknik och gör det du är bra på när det väl gäller. Lärdomar som ett år senare efter en ordentlig satsning och nytändning innebar att jag kunde vinna min premiärmatch på SM i Submission Wrestling, bara ett år efter min nesliga nybörjarförlust.

Det var en skön revansch.

Joel Löwenberg, 2013-05-31

Imorgon går en MMA-gala av stapeln här i Göteborg - Cage Challenge

Och det är många Fighter-oskulder som ska in i ringen som trevande kalvar med rangliga ben och komma ut på andra sidan som fullvuxna tjurar - redo att ta sig an en värld av motgångar.

I min åsikt är det helt oväsentligt om en fighter vinner eller förlorar. Den utveckling jag anser att man får av att tävla i kampsport är så enorm. All den rädsla, all den nervositet som fyller upp hela ens kropp förvandlas efter en tävling till erfarenhet, lugn, ödmjukhet.

Det handlar inte längre om träning, det handlar om personlig utveckling. Det handlar om att förflytta gränser för sig själv.

I vårt samhälle finns det så få utlopp för icke-kontrollerade situationer. Även ett bungy-jump regleras av hundratals säkerhetsföreskrifter.

Och även om kampsport har ett regelverk så vet man aldrig vad som ska hända i en bur/ring eller på en matta. Det är en helt blank tavla utan någon som helst given utgång.

MMAs (eller i stort sett all kampsports) skönhet handlar inte om slagsmål, eller om brutala matcher.

MMA handlar om människor som vågar göra någonting som 99% av vi andra aldrig skulle kunna klara av.

MMAs skönhet handlar om den dialogen som de personerna har inom sig innan den fysiska matchen. Man kan bara imponeras och förundras över hur de hanterar det samtalet på vägen fram till buren.

Tillägg: Å andra sidan kan jag inte ljuga och säga att det inte finns en viss skönhet i en riktigt härlig knock-out.

Joel Löwenberg, 2013-05-18

Det var nu flera veckor sedan kosttillskottet Craze testades positivt för ett dopingklassat ämne, och därifrån tog det inte många dagar innan det var slutsålt.

All reklam är bra reklam heter det ju, och ingenstans är det mer sant än i kosttillskottsvärlden. Denna industri som totalt exploderat och tagit över träningslokalerna.

Varje kväll ser jag mina träningskamrater dricka sina proteinshakes, och jag funderar i mitt stilla sinne över hur många av dem som egentligen har behov av det. Tre träningspass i veckan och man tror att man behöver trycka i sig ett extra kosttillskott? Som om tre träningspass i veckan vore slitsamt för våra kroppar? Som om vi i Sverige med all denna fantastiska tillgång till mat inte skulle kunna återhämta oss från 3-5 timmars träning i veckan under de andra 163 timmarna.

Jag tänker på ett gammalt experiment.

Några apor var placerade i ett rum. Framför dem låg bananer i en hög. När aporna gick fram mot bananerna startade en vattenspridare, varpå aporna gick undan. Aporna gjorde tillslut inte fler försök att nå fram till bananerna. Inte ens när vattenspridaren stängts av.

En ny apa placerades i rummet. Självklart sprang han fram till bananerna men blev hindrad av de andra aporna som slog honom tills han slutade lockas av bananerna. Efter ett tag placerades en ny apa i rummet. Han sprang också fram emot bananerna men blev även han stoppad av de andra aporna.

Tillslut hade alla apor bytts ut, och trots att ingen av dem hade upplevt vattenspridaren så stoppade de alla nya apors försök att nå bananerna.

Jag upplever att kosttillskotts-användandet beter sig på samma sätt. Alla tar kosttillskott i träningsvärlden, alltså fortsätter alla ta det.

Men du som läser detta, fråga dig själv exakt varför du tar dina tillskott, vad de gör för dig, och om du har något bevis på att det är så? Annars är du bara en jävligt korkad apa i ett litet rum...

Joel Löwenberg, 2013-05-07

Jag avslutar i dagarna ett 8 månader långt projekt där jag tränat och undervisat företagschefer i kost, träning och hälsa.

Häromdagen på en avslutsmiddag så sa en av deltagarna i projektet att den största lärdomen hon tagit med sig var: "Man kan inte gå och vänta på motivation. Motivation får man genom att göra någonting. Motivation får man när man ser resultaten"

- Det är en grym lärdom som tusentals kampsportare borde ta med sig.

Snart är det nämligen sommar. Solen skiner. Det börjar bli varmt. Vin, öl, grill, avslutningar i skolor, vänner, fester, och bad. Motivationen till att träna börjar plötsligt långsamt sippra iväg och bytas ut mot annat.

Det är okej. Man får gärna träna när motivationen faller på - om man bara tränar för skojs skull.

Men vill man bli duktig. Vill man bli en av de bästa. Då tränar man inte när man har motivation. Då är kampsporten en del av ens livsstil, lika viktig, och lika prioriterad som sömn, toabesök och andas.

Man går inte och väntar på motivationen. Man skapar den.

Det börjar bli varmt, och det är dags för dig att visa vem du är på riktigt.

Joel Löwenberg, 2013-04-28

Från att ha varit en vinnande nybörjare i submission wrestling så tog jag för något år sedan det naturliga steget upp till avancerad-klassen och åkte direkt på stryk. Repetetive-style.

Jag vet att det ofta är så. Inte helt olikt steget från junior till senior inom andra idrotter. Det spelar ingen roll hur lovande man är som junior, man får ändå stryk när man leker vid de vuxnas bord.

Där lägger många av. Det är psykiskt utmattande att gå från prispallen till läktarplats.

Och för mig bestod den största faran i att jag slutade köra mitt game. Som nybörjare vann jag det mesta på submission. Hoppade in lås från alla positioner. Struntade totalt i poäng-kortet. Släppte folk på de mest konstiga passeringar för att det kanske fanns ett lås där någonstans i någon märklig vinkel som jag inte ens trodde på, men som jag ändå var tvungen att testa bara för att annars går jorden under. Obsessive Compulsive Disorder-submission-style.

Men när jag började förlora bytte jag game. Anpassade mig. Positioner. Statiskt. Och vips försvann det jag var bra på och ersattes av det andra var bra på. Fyra tävlingar i rad åkte jag ut i första eller andra matchen.

Igår gick jag tillbaks till min stil. Bestämde mig för att köra på mitt sätt. Strunta i poäng. Bara ha som mål att gå på lås - inte vinna - gå på lås.

I tredje matchen var jag så inne i mitt mind-set att när jag insåg att jag inte kunde ta ner min motståndare (en brunbältes-champ i judo) så gick jag in och ställde mig och bara väntade på kastet istället för att spilla tid på att undvika nedtagningar. Jag har aldrig flugit så högt i hela mitt liv. Hela min kropp var över huvudhöjd när jag flög runt i någon ochi-mochi-matto-bato-grej. Men jag gick på lås direkt i nedtagningen och även om jag inte fick till avslutet och förlorade på poäng så är jag nöjd med mitt beslut. Hellre all-in än all-out.

Jag vann ju kvarten sedan på strypning och drog hem ett härligt brons i Gameness Avancerad-klass.

Känns jävligt skönt!

Joel Löwenberg, 2013-04-14

I fredags var jag och lyssnade när Stefan Pettersson försvarade sin avhandling om hur RWL (Rapid Weight Loss) under tiden strax innan match påverkar oss kampsportare.

Det var främst två punkter jag tycker är intressant att ta upp här:

1. Av de 71 personer som testades (Idrottare i de olympiska viktklassidrotterna Judo, Taekwando, Brottning & Boxning) så var det drygt 40% som var i ett riktigt uselt vätsketillstånd och INGEN av utövarna hade bra vätskenivåer morgonen innan match. Detta OAVSETT om man tillhörde de idrotter som vägde in dagen innan eller de som vägde in samma morgon. Man verkar alltså inte ha kunnat dricka "ikapp" sin vätskeförlust under kvällen/natten.

Med tanke på att bara någon/några enstaka procents vätskeförlust försämrar vår idrottsprestation markant så är detta ju beklagligt ur ett prestationsperspektiv, (om vi nu helt bortser från alla skador och men en sådan här tömning av energi och vätska kan ha på oss), och man bör ifrågasätta huruvida man har något att tjäna - kanske framförallt på amatörnivå och nybörjarnivå - på att överhuvudtaget pressa sig till en sådan överdrift. Ännu mer när man betänker att invägning på den nivån nästan alltid sker samma dag.

2. Stefan presenterade också ett intressant perspektiv när det gäller RWL. Det mentala perspektivet. Att denna upp-speedade bantning ofta får oss att känna att vi gjort allt, förberett oss ordentligt, och för en del så blir det skönt att fokusera på bantning istället för matchnerver. Det är en intressant vändning av diskussionen då i alla fall jag alltid sett den ur ett rent prestationsmässigt perspektiv. Men man ska kanske inte underskatta den mentala biten, speciellt då den mentala biten kanske är det som får oss att fortsätta göra dessa bantningar även då vi känner till att vi egentligen inte alls får någon fysisk fördel av det med avseende på uttorkningen.

Givetvis togs det upp mycket, mycket mer under försvaret av avhandlingen, men detta var de punkter jag främst tog till mig av.

I slutändan tror jag att med nuvarande regelverk kan man publicera i stort sett hur mycket artiklar som helst om skadligheten med RWL men folk kommer ändå att fortsätta, traditionen är för stark och den mentala biten är för dominant. Vi vill känna oss större än vår motståndare. Det ger oss en mental edge.

Och traditioner är långsamma, men däremot tror jag att det finns utrymme för föreningar som anordnar nybörjarturneringar att börja väga in folk närmare match. Så som man gör i t.ex. BJJ. för att på det sättet minska vikthetsen något.

Elitidrott är en sak - och hur gärna vi vill lyfta upp dem som förebilder så behöver ingen låtsas om att det är av hälsoaspekt man gör en elitsatsning.

Nybörjaridrott däremot borde få vara förenat med glädje, och precis så som man i fotboll kan spela match varje vecka så borde man kunna sträva mot att ha ett regelverk i kampsport som hjälper nybörjarna att få så många matcher till en minimal fysisk skade-kostnad att de kan bygga upp en tävlingsgrund. Och där är minimering av vikt-hets ett led i det arbetet.

Joel Löwenberg, 2013-04-07

Jag tycker det känns helt självklart att vi ska införa "Årets Bragd" som pris på kampsportsgalan, och sedan ge det direkt till Reza.

Fantastiskt.

Joel Löwenberg, 2013-03-25

Med kampsportsgalan i bakhuvudet kan vi fascineras av de prestationer, de åratal av träning och all den vilja som ligger bakom de människor som tog emot priserna.

Samtidigt kan vi minnas alla de hundratals utövare vi har sett som har hoppat av halvvägs, som har slutat och gett upp på sin karriär innan den ens startade.

Vad är det som skiljer dem?

Inom motivationsteorin pratar man om något som kallas autonom motvation. Alltså egen motivation. Den som kommer inifrån. Och den allra djupaste motivationen kommer från saker som vi gör utan tanke på belöningar eller konsekvenser. Vi bara gör det för att vi älskar det. Som en hobby som vi lägger ner tusentals kronor och timmar på utan att vi kanske ens får något tillbaka. Vi gör det bara för att det är lustfyllt, för att vi trivs med det.

Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna i vad som fått dessa idrottsmän att gå så långt. De älskar det de gör. De ser det som en passion, en drivkraft, en glädjekälla.

Endast då orkar du fortsätta år efter år efter år.

Och jag tänker på tränaren för bl.a. Gerd Kanter (OS-medaljör i diskus) som höll en föreläsning som jag var på. Han sa:

"Ibland vill idrottarna testa max i bänkpress en extra gång. Ibland vill de träna en halvtimme extra. Och jag låter dem köra på... Och de andra tränarna frågar mig "Men det där är väl inte helt rätt?, Blir det inte sämre resultat?"... Och jag brukar svara "Jo... med det funkar"

För vi som tränare måste också vara människor. Vi måste minnas att vi inte bara tränar våra idrottare för idag, utan också för imorgon och om tre år. Och då är att behålla glädjen kanske det viktigaste vi har att fokusera på.

Kommentarer

Annonser

Arkiv