Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2013-05-18

Det var nu flera veckor sedan kosttillskottet Craze testades positivt för ett dopingklassat ämne, och därifrån tog det inte många dagar innan det var slutsålt.

All reklam är bra reklam heter det ju, och ingenstans är det mer sant än i kosttillskottsvärlden. Denna industri som totalt exploderat och tagit över träningslokalerna.

Varje kväll ser jag mina träningskamrater dricka sina proteinshakes, och jag funderar i mitt stilla sinne över hur många av dem som egentligen har behov av det. Tre träningspass i veckan och man tror att man behöver trycka i sig ett extra kosttillskott? Som om tre träningspass i veckan vore slitsamt för våra kroppar? Som om vi i Sverige med all denna fantastiska tillgång till mat inte skulle kunna återhämta oss från 3-5 timmars träning i veckan under de andra 163 timmarna.

Jag tänker på ett gammalt experiment.

Några apor var placerade i ett rum. Framför dem låg bananer i en hög. När aporna gick fram mot bananerna startade en vattenspridare, varpå aporna gick undan. Aporna gjorde tillslut inte fler försök att nå fram till bananerna. Inte ens när vattenspridaren stängts av.

En ny apa placerades i rummet. Självklart sprang han fram till bananerna men blev hindrad av de andra aporna som slog honom tills han slutade lockas av bananerna. Efter ett tag placerades en ny apa i rummet. Han sprang också fram emot bananerna men blev även han stoppad av de andra aporna.

Tillslut hade alla apor bytts ut, och trots att ingen av dem hade upplevt vattenspridaren så stoppade de alla nya apors försök att nå bananerna.

Jag upplever att kosttillskotts-användandet beter sig på samma sätt. Alla tar kosttillskott i träningsvärlden, alltså fortsätter alla ta det.

Men du som läser detta, fråga dig själv exakt varför du tar dina tillskott, vad de gör för dig, och om du har något bevis på att det är så? Annars är du bara en jävligt korkad apa i ett litet rum...

Joel Löwenberg, 2013-05-07

Jag avslutar i dagarna ett 8 månader långt projekt där jag tränat och undervisat företagschefer i kost, träning och hälsa.

Häromdagen på en avslutsmiddag så sa en av deltagarna i projektet att den största lärdomen hon tagit med sig var: "Man kan inte gå och vänta på motivation. Motivation får man genom att göra någonting. Motivation får man när man ser resultaten"

- Det är en grym lärdom som tusentals kampsportare borde ta med sig.

Snart är det nämligen sommar. Solen skiner. Det börjar bli varmt. Vin, öl, grill, avslutningar i skolor, vänner, fester, och bad. Motivationen till att träna börjar plötsligt långsamt sippra iväg och bytas ut mot annat.

Det är okej. Man får gärna träna när motivationen faller på - om man bara tränar för skojs skull.

Men vill man bli duktig. Vill man bli en av de bästa. Då tränar man inte när man har motivation. Då är kampsporten en del av ens livsstil, lika viktig, och lika prioriterad som sömn, toabesök och andas.

Man går inte och väntar på motivationen. Man skapar den.

Det börjar bli varmt, och det är dags för dig att visa vem du är på riktigt.

Joel Löwenberg, 2013-04-28

Från att ha varit en vinnande nybörjare i submission wrestling så tog jag för något år sedan det naturliga steget upp till avancerad-klassen och åkte direkt på stryk. Repetetive-style.

Jag vet att det ofta är så. Inte helt olikt steget från junior till senior inom andra idrotter. Det spelar ingen roll hur lovande man är som junior, man får ändå stryk när man leker vid de vuxnas bord.

Där lägger många av. Det är psykiskt utmattande att gå från prispallen till läktarplats.

Och för mig bestod den största faran i att jag slutade köra mitt game. Som nybörjare vann jag det mesta på submission. Hoppade in lås från alla positioner. Struntade totalt i poäng-kortet. Släppte folk på de mest konstiga passeringar för att det kanske fanns ett lås där någonstans i någon märklig vinkel som jag inte ens trodde på, men som jag ändå var tvungen att testa bara för att annars går jorden under. Obsessive Compulsive Disorder-submission-style.

Men när jag började förlora bytte jag game. Anpassade mig. Positioner. Statiskt. Och vips försvann det jag var bra på och ersattes av det andra var bra på. Fyra tävlingar i rad åkte jag ut i första eller andra matchen.

Igår gick jag tillbaks till min stil. Bestämde mig för att köra på mitt sätt. Strunta i poäng. Bara ha som mål att gå på lås - inte vinna - gå på lås.

I tredje matchen var jag så inne i mitt mind-set att när jag insåg att jag inte kunde ta ner min motståndare (en brunbältes-champ i judo) så gick jag in och ställde mig och bara väntade på kastet istället för att spilla tid på att undvika nedtagningar. Jag har aldrig flugit så högt i hela mitt liv. Hela min kropp var över huvudhöjd när jag flög runt i någon ochi-mochi-matto-bato-grej. Men jag gick på lås direkt i nedtagningen och även om jag inte fick till avslutet och förlorade på poäng så är jag nöjd med mitt beslut. Hellre all-in än all-out.

Jag vann ju kvarten sedan på strypning och drog hem ett härligt brons i Gameness Avancerad-klass.

Känns jävligt skönt!

Joel Löwenberg, 2013-04-14

I fredags var jag och lyssnade när Stefan Pettersson försvarade sin avhandling om hur RWL (Rapid Weight Loss) under tiden strax innan match påverkar oss kampsportare.

Det var främst två punkter jag tycker är intressant att ta upp här:

1. Av de 71 personer som testades (Idrottare i de olympiska viktklassidrotterna Judo, Taekwando, Brottning & Boxning) så var det drygt 40% som var i ett riktigt uselt vätsketillstånd och INGEN av utövarna hade bra vätskenivåer morgonen innan match. Detta OAVSETT om man tillhörde de idrotter som vägde in dagen innan eller de som vägde in samma morgon. Man verkar alltså inte ha kunnat dricka "ikapp" sin vätskeförlust under kvällen/natten.

Med tanke på att bara någon/några enstaka procents vätskeförlust försämrar vår idrottsprestation markant så är detta ju beklagligt ur ett prestationsperspektiv, (om vi nu helt bortser från alla skador och men en sådan här tömning av energi och vätska kan ha på oss), och man bör ifrågasätta huruvida man har något att tjäna - kanske framförallt på amatörnivå och nybörjarnivå - på att överhuvudtaget pressa sig till en sådan överdrift. Ännu mer när man betänker att invägning på den nivån nästan alltid sker samma dag.

2. Stefan presenterade också ett intressant perspektiv när det gäller RWL. Det mentala perspektivet. Att denna upp-speedade bantning ofta får oss att känna att vi gjort allt, förberett oss ordentligt, och för en del så blir det skönt att fokusera på bantning istället för matchnerver. Det är en intressant vändning av diskussionen då i alla fall jag alltid sett den ur ett rent prestationsmässigt perspektiv. Men man ska kanske inte underskatta den mentala biten, speciellt då den mentala biten kanske är det som får oss att fortsätta göra dessa bantningar även då vi känner till att vi egentligen inte alls får någon fysisk fördel av det med avseende på uttorkningen.

Givetvis togs det upp mycket, mycket mer under försvaret av avhandlingen, men detta var de punkter jag främst tog till mig av.

I slutändan tror jag att med nuvarande regelverk kan man publicera i stort sett hur mycket artiklar som helst om skadligheten med RWL men folk kommer ändå att fortsätta, traditionen är för stark och den mentala biten är för dominant. Vi vill känna oss större än vår motståndare. Det ger oss en mental edge.

Och traditioner är långsamma, men däremot tror jag att det finns utrymme för föreningar som anordnar nybörjarturneringar att börja väga in folk närmare match. Så som man gör i t.ex. BJJ. för att på det sättet minska vikthetsen något.

Elitidrott är en sak - och hur gärna vi vill lyfta upp dem som förebilder så behöver ingen låtsas om att det är av hälsoaspekt man gör en elitsatsning.

Nybörjaridrott däremot borde få vara förenat med glädje, och precis så som man i fotboll kan spela match varje vecka så borde man kunna sträva mot att ha ett regelverk i kampsport som hjälper nybörjarna att få så många matcher till en minimal fysisk skade-kostnad att de kan bygga upp en tävlingsgrund. Och där är minimering av vikt-hets ett led i det arbetet.

Joel Löwenberg, 2013-04-07

Jag tycker det känns helt självklart att vi ska införa "Årets Bragd" som pris på kampsportsgalan, och sedan ge det direkt till Reza.

Fantastiskt.

Joel Löwenberg, 2013-03-25

Med kampsportsgalan i bakhuvudet kan vi fascineras av de prestationer, de åratal av träning och all den vilja som ligger bakom de människor som tog emot priserna.

Samtidigt kan vi minnas alla de hundratals utövare vi har sett som har hoppat av halvvägs, som har slutat och gett upp på sin karriär innan den ens startade.

Vad är det som skiljer dem?

Inom motivationsteorin pratar man om något som kallas autonom motvation. Alltså egen motivation. Den som kommer inifrån. Och den allra djupaste motivationen kommer från saker som vi gör utan tanke på belöningar eller konsekvenser. Vi bara gör det för att vi älskar det. Som en hobby som vi lägger ner tusentals kronor och timmar på utan att vi kanske ens får något tillbaka. Vi gör det bara för att det är lustfyllt, för att vi trivs med det.

Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna i vad som fått dessa idrottsmän att gå så långt. De älskar det de gör. De ser det som en passion, en drivkraft, en glädjekälla.

Endast då orkar du fortsätta år efter år efter år.

Och jag tänker på tränaren för bl.a. Gerd Kanter (OS-medaljör i diskus) som höll en föreläsning som jag var på. Han sa:

"Ibland vill idrottarna testa max i bänkpress en extra gång. Ibland vill de träna en halvtimme extra. Och jag låter dem köra på... Och de andra tränarna frågar mig "Men det där är väl inte helt rätt?, Blir det inte sämre resultat?"... Och jag brukar svara "Jo... med det funkar"

För vi som tränare måste också vara människor. Vi måste minnas att vi inte bara tränar våra idrottare för idag, utan också för imorgon och om tre år. Och då är att behålla glädjen kanske det viktigaste vi har att fokusera på.

Joel Löwenberg, 2013-03-10

Tävlings-säsongen har dragit igång och våra stackars föräldrar har alla olika sätt att handskas med det som sker.

En av mina vänners mammor fortsätter 4 år in i hans karriär fortfarande stenhårt på på metoden att kalla hans MMA för "gymnastik" som om det på något magiskt sätt skulle vara bättre att att han fått sin hjärnskakning från en misslyckad landning i ribbstol än från ett slag.

Och min egen mor ser alla mina matcher (då ska tilläggas att det främst är submission wrestling där inte slag är involverat) men bara med ljudet avslaget, och med skärmen minimerad, samtidigt som hon är på jobbet. - "Då är det faktiskt inte så illa, det ser mest ut som ni kramas, fast Karin undrar ju förstås vad det är jag sitter och tittar på egentligen".

Jag undrar om kampsport någonsin kommer att bli ett helt accepterat och naturligt inslag i vår värld. Samtidigt undrar jag om vi faktiskt vill att det ska bli det?

Boxercise, Body Combat, Kampsportsgalor, UFC i Sverige för andra gången och nya filmer där karate-pojkar bytts ut till fighters i en ring.

Jag är själv inte helt säker på att jag vill ha en utveckling där kampsport blir mainstream och lika vanligt som innebandy på rasterna.

Jag gillar den lilla kärnan, nördigheten bland utövarna, den bisarra mixen mellan nybörjare och världselit.
- På mitt center (Fighter center i göteborg) finns 4 nominerade till olika kampsportspris på kampsportsgalan. Och samtliga hann jag träna med innan jag ens gått min första D-klass match i thaiboxning eller sw-tävling. Han som höll mitt första boxningspass var Alexander Gustafsson, då hade jag ingen aning om vem han var. (nu är det lite svårt att missa...

Hur ofta händer det i någon annan idrott?

Jag är rädd att den dagen kampsport blir helt accepterat så blir det också för strukturerat, för styrt av pengar. Och mycket av charmen i lärling - mästare konceptet går förlorat till förmån för tränar-rollen så som den är uppbyggd i andra idrotter.

Länge leve kampsporten, och det är härligt att kampsportsgalan och UFC får ta plats, men jag hoppas i smyg att tv bara sänder ett kort sammandrag i 23-nyheterna så att den här världen fortsätter vara lite sådär härligt märklig och annorlunda.

Joel Löwenberg, 2013-02-24

Inom all träning finns ett antal nyckelpunkter. De punkterna som spelar absolut störst roll i själva tävlingsmomentet. Kan man bryta ner tävlingsmomentet, hitta de punkterna och sedan träna dem så ligger man steget före sina konkurrenter som förhoppningsvis tränar annorlunda.

I kampsport är en av de här nyckelpunkterna väldigt uppenbar för alla som tävlat, men inte för dem som ännu inte gjort sin debut.

Vi pratar om den mentala faktorn.

Antagligen finns det ingen annan enskild faktor som spelar så stor roll vid själva tävlingsmomentet som just den mentala faktorn.

Har du rätt inställning, rätt flow och en förmåga att verkligen prestera på tävling utan rädsla för förlust, utan med siktet inställt på vinst. Då har du vunnit många värdefulla procent.

Samtidigt är mental träning så oerhört bortprioriterat. Trots att det egentligen är ett perfekt komplement. Det sliter inte på kroppen så som annan träning och därför kan vi lägga in det dagligen utan problem.

Mental träning har tyvärr fortfarande lite "flum"-attribut kopplat till sig men jag kommer precis hem från en intervju med en världsmästare där jag frågade vad som fått han att lyckas.

"Jag hade en långsiktig plan"
"En långsiktig plan - som i träning-schema?"
"Nej, nej, nej... En långsiktig mental plan"

Tar du din idrott på allvar? Börja inse att prestation inte bara är en produkt av det fysiska utan också det psykiska jaget.

Mer tankar finns på http://www.smartfight.se, under fliken "den mentala aspekten"...

Joel Löwenberg, 2013-02-10

Som ni som läser mina inlägg här vet så är jag otroligt fascinerad av den passion och det engagemang som kampsportsutövare har.

Tyvärr ser jag alltför ofta hur folk kämpar och sliter med träning som i längden inte alls ger dem lika mycket tillbaka.

För några veckor sedan bestämde jag mig därför åt att lägga mina kvällar och helger på en ny sysselsättning och skapa en ny hemsida: smartfight.se

En hemsida om träning, kost, det mentala gamet och skador - allt inriktat mot kampsport

Jag tror det kan fylla en lucka då det mig veterligen inte finns någonting liknande där ute i etern, vilket nästan känns bisarrt då det är svårt att komma på ett ämne det INTE skrivits om på internet. "Can you imagine it, well, then it exists on the internet"

Så, gå gärna in. Slå en kik och ta ditt kampsportsutövandee till nästa nivå:

smartfight.se

Joel Löwenberg, 2013-02-07

Idag höll jag ett nybörjarpass i MMA, vilket i praktiken innebär att man mest kryper runt på marken och gör olika lås och kullerbyttor.

En kille ser väldigt fundersam och ser då och då ut att vilja säga någonting... men är tyst.

Halvvägs in i passet när vi lär oss en strypning från rygg så kommer han fram och säger:

"Du, det här är inte thaiboxning va?"
"Nej, det är på övervåningen"
"Såklart! Jag trodde detta var något uppvärmningsgrej med all brottning men det slutade ju aldrig!"

Det är inte lätt att vara nybörjare och komma in i en ny outforskad värld. För oss andra kan det verka självklart att det är skillnad mellan MMA och Thai-passen men om man har aldrig testat tidigare, hur ska man veta vad som är rätt och fel. Det kan hända vem som helst.

Men ja, både jag, han som gått fel och resten av gruppen skrattade riktigt jävla gott.

Kommentarer

Annonser

Arkiv