Blogg: Joel Löwenberg

28 dagar har jag spenderat i tvångströja.

28 dagars karantän från slag mot huvudet, och således också mma, för även om jag lärt mig att ducka ibland så är det bara Steven Seagal som kan gå i 90 minuter utan att bli träffad en enda gång.

Jag avskyr känslan att se andra människor anstränga sig medan jag själv tittar på. Det är min visuella tortyr. Mitt 90-minuters talkshow om Göran Perssons sexliv.

Men idag var det dags igen. Tvångströjan klipptes. Karantänen borta.

Märkligt att lite stryk kan kännas så härligt.

Match på lördag.

Jämfört med förra gången är min motståndare nu bättre, starkare och har både tränat och gått fler matcher än mig. Ändå känner jag mig lugnare än sist. Då var jag favorit (i alla fall på pappret) och kände att jag borde vinna. Denna gången ska jag bara in och få köra. Ingen press, bara in och mata på.

Träningen har legat på ny topp-nivå så det är mest den psykiska delen jag får fokusera på nu på slutet. Jobba målbilder, tänka game-plan och vinna matchen i huvudet om och om igen.

Nervositet är bra, det betyder att man bryr sig, att man vill prestera. Kontrollerad nervositet däremot är perfekt. Då har man en källa att hämta ork och adrenalin från när kroppen egentligen sagt stopp.

Långsamt börjar jag vänja mig vid känslan, vid sporten... Liksom morsan... Efter min första match sa hon "jag såg det på youtube, på dagen, i solljus, utan volym, då kändes det okej, men jag gillar det inte!"

Nu sa hon: "Jaja om du nu ändå ska göra det så se till att spöa skiten ur honom!"

Min tränare har erbjudit mig att ta steget upp till Pro-gruppen. En grupp med några av Göteborgs bästa och mest lovande fighters.

För mig att satsa ännu hårdare på MMA är egentligen märkligt. Jag är ingen talang och siktar inte heller på någon elitkarriär inom fighting. Jag har inga aggresionsproblem jag vill få ur mig och jag har aldrig gillat att slåss.

Jag vet att det kommer göra ont. Jag vet att jag kommer få träna runt 12-13 timmar i veckan utöver jobb och heltids-studier. Jag kommer få säga nej till otroligt mycket. Jag kommer antagligen bli skadad. Ändå måste jag tacka ja.

Varför? För att jag är rädd. För att jag vet att det här kommer tvinga mig att känna ångest. För att matcher ger mig tunnelseende och en ny vänskap med toalettstolen.

... Det fanns en tid när jag trodde att livet handlade harmoni. Om att göra det man känner sig bekväm med. Att glida runt i livet och slappna av.

Jag tror det inte längre. Jag tror på att göra det man är rädd för. Sätta sig i utmanande situationer innan man är redo. Att misslyckas betyder att man just har lärt sig något. Att lära sig betyder att utvecklas. Att utvecklas är min mening med livet.

När man tillslut blir bekväm med att göra det man är rädd för, då är världen en ganska underbar och harmonisk plats.

Om en vecka är det SM i Submission Wrestling i Halmstad.

Min klubb satsar alltid väldigt stort för att deras medlemmar ska få tävla så vi är ett stort gäng som åker dit för att köra.

(Vem hade någonsin kunnat tro att det krävdes blott 1,5 års träning för att få ställa upp i ett SM?)

Min chans att vinna är ungefär lika stor som att falköpings handbollslag vinner champions league i fotboll. Men tävla bör man annars dör man. Eller lusten att träna i alla fall...

Sista veckan nu inför SM är jag ledig från jobbet och kan träna heltid. Äta bra och fokusera. För även om man inte räknar med att vinna så kan man bete sig som om man skulle kunna göra det.

Vi beter oss inte efter vad vi är, utan vi är vad vi beter oss som. Det är en viktig skillnad.

En person som tränar, äter och sover som en elit-atlet kommer slutligen att bli en.

Det fungerar tvärtom också. En elitatlet som äter pizza och tittar på tv kommer tillslut att bli en soffpotatis.

Det är det som gör världen så underbar. Med det sagt. Ibland gör världen små fel-bedömningar och då står någon oväntad person där och ler med en medalj runt halsen. Man ska aldrig underskatta störningarna i Matrix. Dom fyller sin funktion dom med.