Jag pratar ofta om Lärozon kontra Trygghetszon.
Om man alltid gör samma saker så blir man visserligen bra på just den saken, men eftersom få saker i livet är statiska, och framförallt inte MMA så gäller det att ständigt utsätta sig för nya utmaningar för att kunna hänga med i svängarna.
Det gäller att dag efter dag efter dag utsätta nervystem, muskler, lungor och psyke för ständigt nya drillar. Det gäller att bygga en bas som är så stor att allting känns naturligt och behagligt.
En paradox eftersom om man verkligen följer det tänket så hinner det aldrig bli behagligt eller naturligt.
I helgen levde jag som jag lär och ställde upp i en BJJ-tävling efter bara tre träningspass med Gi.
Givetvis var jag en aning nervös vid matchstart. Att helt plötsligt få strypa med Gi kändes högst onaturligt och i första matchen körde jag nästan ren SW.
Andra matchen försökte jag anpassa mig och hög tag i allt jag kunde. Jag drog och slet i varenda klädes-stump likt en kåt 14-åring som ska bli av med oskulden.
Efter det hade jag vunnit min grupp och jag insåg att det bästa systemet för mig antagligen ligger någonstans i mitten mellan sw och lite tafatta strypförsök.
Jag förlorade tyvärr en match men i brons-matchen gick det rätt bra och jag fick njuta av att hoppa guard utan att förlora poäng. Och jag som älskar guard-gamet!
Efter ett svep ledde jag på poäng och sen musklade jag i sådär 4 minuter och 50 sekunder. För även om det är skönt att vinna tekniskt så är det också rätt skönt att dra sig in i trygghets-zonen, köra på med axel-press och bärga hem ett litet brons i ens första bjj-tävling.
Lärozonen utvecklas på träning, på match gör vi det vi kan bäst.
