Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2011-10-10

28 dagar har jag spenderat i tvångströja.

28 dagars karantän från slag mot huvudet, och således också mma, för även om jag lärt mig att ducka ibland så är det bara Steven Seagal som kan gå i 90 minuter utan att bli träffad en enda gång.

Jag avskyr känslan att se andra människor anstränga sig medan jag själv tittar på. Det är min visuella tortyr. Mitt 90-minuters talkshow om Göran Perssons sexliv.

Men idag var det dags igen. Tvångströjan klipptes. Karantänen borta.

Märkligt att lite stryk kan kännas så härligt.

Joel Löwenberg, 2011-09-11

Min andra shoot-match slutade med förlust, knock, minneslucka, sjukhus, hjärnröntgen och slutligen en lång promenad hem genom Göteborgsnatten eftersom spårvagnarna slutar gå vid fyra-snåret.

Vissa delar av MMA är underbara. Gemenskapen, utvecklingen och möjligheten att flytta sina gränser allt längre bort. Det är de aspekterna av sporten som får mig att utan tvekan gå till gymmet på fredagskvällen istället för att glida ut i party-natten.

Andra delar är mindre bra. Skador, rädsla, förluster.

Men det är en del av upplevelsen. Vad vore en berg och dal-bana utan berg och dalar? Jo, en enkel karusell.

Som många sagt innan mig. Man kan bli arg över att man förlorar, rädd över att bli skadad. Men det allra bästa är bara att acceptera att det är såhär det är.

Och om man aldrig förlorar. Då har man helt enkelt gått för långsamt fram.

Joel Löwenberg, 2011-09-06

Match på lördag.

Jämfört med förra gången är min motståndare nu bättre, starkare och har både tränat och gått fler matcher än mig. Ändå känner jag mig lugnare än sist. Då var jag favorit (i alla fall på pappret) och kände att jag borde vinna. Denna gången ska jag bara in och få köra. Ingen press, bara in och mata på.

Träningen har legat på ny topp-nivå så det är mest den psykiska delen jag får fokusera på nu på slutet. Jobba målbilder, tänka game-plan och vinna matchen i huvudet om och om igen.

Nervositet är bra, det betyder att man bryr sig, att man vill prestera. Kontrollerad nervositet däremot är perfekt. Då har man en källa att hämta ork och adrenalin från när kroppen egentligen sagt stopp.

Långsamt börjar jag vänja mig vid känslan, vid sporten... Liksom morsan... Efter min första match sa hon "jag såg det på youtube, på dagen, i solljus, utan volym, då kändes det okej, men jag gillar det inte!"

Nu sa hon: "Jaja om du nu ändå ska göra det så se till att spöa skiten ur honom!"

Joel Löwenberg, 2011-08-20

Jag har träningsläger.

När jag stiger upp från sängen är det som att stiga ur start-blocken för 100-meter sprint. Så lång sträcka tar det i alla fall innan min rygg går att räta ut.

Torsdag-söndag. Thaiboxning. Förra helgen MMA. Det börjar gå på rutin nu... Vakna, frukost, träning, lunch, träning, middag, sova. I en oändlig cykel. Eller ja, förra helgen bröts det av en kortis när min tränare såg någon stirra allt för längtansfullt på klockan:

"Jaha. Då tar jag klockan och vrider tillbaka den en halvtimme så kan ni låtsas att ni slutar lite tidigt idag"

Always look on the bright side of life...

Joel Löwenberg, 2011-08-01

Min tränare har erbjudit mig att ta steget upp till Pro-gruppen. En grupp med några av Göteborgs bästa och mest lovande fighters.

För mig att satsa ännu hårdare på MMA är egentligen märkligt. Jag är ingen talang och siktar inte heller på någon elitkarriär inom fighting. Jag har inga aggresionsproblem jag vill få ur mig och jag har aldrig gillat att slåss.

Jag vet att det kommer göra ont. Jag vet att jag kommer få träna runt 12-13 timmar i veckan utöver jobb och heltids-studier. Jag kommer få säga nej till otroligt mycket. Jag kommer antagligen bli skadad. Ändå måste jag tacka ja.

Varför? För att jag är rädd. För att jag vet att det här kommer tvinga mig att känna ångest. För att matcher ger mig tunnelseende och en ny vänskap med toalettstolen.

... Det fanns en tid när jag trodde att livet handlade harmoni. Om att göra det man känner sig bekväm med. Att glida runt i livet och slappna av.

Jag tror det inte längre. Jag tror på att göra det man är rädd för. Sätta sig i utmanande situationer innan man är redo. Att misslyckas betyder att man just har lärt sig något. Att lära sig betyder att utvecklas. Att utvecklas är min mening med livet.

När man tillslut blir bekväm med att göra det man är rädd för, då är världen en ganska underbar och harmonisk plats.

Joel Löwenberg, 2011-07-15

Jag har två veckors sommarlov i Portugal.

För tio år sedan bodde jag härnere under Ericssons expansion och gick på en Engelsk privatskola där jag passade in ungefär lika bra som en rabiessmittad katt i en hönsgård. Jag minns fortfarande hur en kille kom fram första dagen och frågade mig: "Så, hur många båtar har du? Min familj har nio stycken!"

Jag har dock hållt kontakten med en del vänner härnere och det är alltid rena paradiset att åka hit. Hembiträden, pooler, kockar och grillfester. Det är ett liv i paradiset. Och ett utmärkt avbrott från mina 8 kvm i ett kollektiv på Hisingen. Ett perfekt sätt att ladda batterierna innan allt drar igång igen.

Jag och mina kompisar satt en kväll och gick igenom gamla foton från den tiden jag bodde här och hittade då fotot ovan. Ett bevis på att trots att jag kanske bara kört MMA i 1,5 år så har det alltid funnits lite teknik undermedvetet i kroppen Laughing out loud

Ikväll fortsätter sommaren med stor fest, och imorgon kommer jag antagligen inte ens minnas att jag skrivit det här.

God sommar!

Joel Löwenberg, 2011-06-25

Om en vecka är det SM i Submission Wrestling i Halmstad.

Min klubb satsar alltid väldigt stort för att deras medlemmar ska få tävla så vi är ett stort gäng som åker dit för att köra.

(Vem hade någonsin kunnat tro att det krävdes blott 1,5 års träning för att få ställa upp i ett SM?)

Min chans att vinna är ungefär lika stor som att falköpings handbollslag vinner champions league i fotboll. Men tävla bör man annars dör man. Eller lusten att träna i alla fall...

Sista veckan nu inför SM är jag ledig från jobbet och kan träna heltid. Äta bra och fokusera. För även om man inte räknar med att vinna så kan man bete sig som om man skulle kunna göra det.

Vi beter oss inte efter vad vi är, utan vi är vad vi beter oss som. Det är en viktig skillnad.

En person som tränar, äter och sover som en elit-atlet kommer slutligen att bli en.

Det fungerar tvärtom också. En elitatlet som äter pizza och tittar på tv kommer tillslut att bli en soffpotatis.

Det är det som gör världen så underbar. Med det sagt. Ibland gör världen små fel-bedömningar och då står någon oväntad person där och ler med en medalj runt halsen. Man ska aldrig underskatta störningarna i Matrix. Dom fyller sin funktion dom med.

Joel Löwenberg, 2011-06-10

Den 18:e Juli går det en SW-turnering utomhus(!!!) i Göteborg.

Det är i samband med fitnessfestivalen (tror jag. Det kan vara en annan festival men den enda jag kommer på är hultsfred och det känns inte så troligt, även om brottning där förekommer ganska ofta, om än på lite andra sätt och med mer alkohol).

Jag är anmäld. Och det blir min första turnering i avancerad-klassen. Det ska bli intressant att börja från botten igen och jag antar att det blir som när jag körde min första SW-turnering. Armbar på en knapp minut och det vackra smeknamnet "Joel...gone in 60 seconds"

Men är början svår blir resten lätt - som lilla sportspegeln sjöng. 1 år efter min snabba sorti vann jag Gameness och nybörjarklassen känns inte så motiverande längre. Det ska bli härligt att få kämpa i underläge igen.

Min uppladdning blir lite skum eftersom jag åker på en veckas utbildning i Stockholm med jobbet. Ingen våg, ingen träning och massa stillasittande. Det kan bli kanonbantning när jag kommer hem fredag kväll och inser att jag behöver tappa 8 kilo till lördag morgon.

Men å andra sidan, det är sånt som gör livet spännande när man inte tar droger.

Joel Löwenberg, 2011-05-17

Jag pratar ofta om Lärozon kontra Trygghetszon.

Om man alltid gör samma saker så blir man visserligen bra på just den saken, men eftersom få saker i livet är statiska, och framförallt inte MMA så gäller det att ständigt utsätta sig för nya utmaningar för att kunna hänga med i svängarna.

Det gäller att dag efter dag efter dag utsätta nervystem, muskler, lungor och psyke för ständigt nya drillar. Det gäller att bygga en bas som är så stor att allting känns naturligt och behagligt.

En paradox eftersom om man verkligen följer det tänket så hinner det aldrig bli behagligt eller naturligt.

I helgen levde jag som jag lär och ställde upp i en BJJ-tävling efter bara tre träningspass med Gi.

Givetvis var jag en aning nervös vid matchstart. Att helt plötsligt få strypa med Gi kändes högst onaturligt och i första matchen körde jag nästan ren SW.

Andra matchen försökte jag anpassa mig och hög tag i allt jag kunde. Jag drog och slet i varenda klädes-stump likt en kåt 14-åring som ska bli av med oskulden.

Efter det hade jag vunnit min grupp och jag insåg att det bästa systemet för mig antagligen ligger någonstans i mitten mellan sw och lite tafatta strypförsök.

Jag förlorade tyvärr en match men i brons-matchen gick det rätt bra och jag fick njuta av att hoppa guard utan att förlora poäng. Och jag som älskar guard-gamet!

Efter ett svep ledde jag på poäng och sen musklade jag i sådär 4 minuter och 50 sekunder. För även om det är skönt att vinna tekniskt så är det också rätt skönt att dra sig in i trygghets-zonen, köra på med axel-press och bärga hem ett litet brons i ens första bjj-tävling.

Lärozonen utvecklas på träning, på match gör vi det vi kan bäst.

Joel Löwenberg, 2011-04-27

I lördags gjorde jag min shootfighting-debut.

En lika skrämmande som härlig känsla. Och jag tror att jag i efterhand kan konstatera att den psykiska pressen är betydligt större än den fysiska.

I mitt jobb coachar jag människor och även på fritiden har jag en del "adepter" som jag hjälper med utvecklande av sina tankar. Inför min shoot-debut så bestämde jag mig för att coacha mig själv.

Jag var otroligt nervös några veckor innan match och som alla andra som är nervösa tänkte jag "sluta vara nervös". En inte särskilt konstruktiv tanke.

Hjärnan kopplar nämligen inte negationer. Vi kan inte säga åt hjärnan vad den inte ska tänka på. Ordet "inte" existerar inte i vårat undermedvetna (typexemplet är "tänk inte på en rosa elefant, varpå vi tänker på en rosa elefant)

Istället var jag tvungen att få fram känslan jag ville känna inför min match. Och efter en del dividerande med mig själv hittade jag en känsla jag haft på träningssparring när jag mött folk jag vet att jag är lite bättre än, men ändå måste skärpa till mig när jag möter. Något jag anser gör mig till det bästa jag kan vara.

Min nervositet blev betydligt lägre när jag nu kunde fokusera på en ny känsla. Jag visste vad jag skulle tänka.

Jag är dock mänsklig och det blev ett antal toabesök inför debuten trots mina tankeknep.

Fast det hade jag väl räknat med. Och i slutändan spelar det ingen roll. För... Jag vann Laughing out loud

http://www.youtube.com/watch?v=xfSz...

Kommentarer

Annonser

Arkiv