Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2012-06-20


Jag befinner mig just nu nere i de Portugisiska bergen, klart avskild från verkligheten, i en fotbollstokig nation, och med ett språk som är passionerat och högljutt på det där sättet som gör att även romantiska viskningar blir likt barndomens utskällningar.

Jag är här sedan en vecka tillbaka och hjälper en hotellägare att dra igång en hälsoinriktning på sitt hotell. En märklig uppgift som blev till över en middag med främlingar för ett år sedan:

"Och du jobbar med?"
"Träning"
"Jaha, men du, kan inte du starta upp lite hälsogrejer på mitt hotell i Portugal?"

Livet är bra märkligt... Men vem tackar nej till betald semester i ett land där solen faktiskt värmer på sommaren?

Och för mig blev det ett utmärkt sätt att hålla igång. Löpning med kunder på morgonen, boxning på eftermiddagen och stretching på kvällarna.

Och givetvis är det boxning kunderna gillar mest.

Små hemmafruar i 45-kilos-klassen som helt plötsligt får ut åratal av frustration och innehållen barnaga på ett par mittsar.

Kanske en helt ny marknad att marknadsföra sig mot?

Joel Löwenberg, 2012-05-24

Om mitt liv var en film så hade förra säsongen varit mitten på filmen, den delen där hjältens äventyr går åt helvete.

Jag åkte på stryk, hjärnskakning, tappade minnet, hjärnröntgen, drog ledband och skador åt varje håll.

Men sedan följde filmens höjdpunkt. Jag bestämde mig för att följa en god väns råd: "Se det som att du får en extra uppbyggnads-period"

Och jag är ju personlig tränare så för första gången i mitt liv la jag ner energi på mig själv. Balans, styrka, explosivitet. Allt det där jag aldrig tränar. Och bättre fysisk form än inför den här terminen har jag aldrig varit i.

Filmens höjdpunkt som sagt... Ni vet: Rocky-musiken och träningsklipp. Träning, träning, träning. Jag kom tillbaks till fighter centre och kunde börja mala Bjj och Sw-pass utan skador.

Och nu i sex veckor har det varit tävlingar. Alive, Stockholm open och fenix. Guld, guld, guld.

Och en uppgradering till blåbälte i slutet av min första bjj-termin. Känns riktigt härligt. Då ingår givetvis pisk-traditionen av övriga träningsmedlemmar.

Vem hade kunnat tro att smisk från 25 killar i en svettig lokal kan kännas som terminens höjdpunkt? Och filmens crescendo till låten "chariots of fire" med piskslag i slow-motion...

Joel Löwenberg, 2012-05-08

Veckan efter min vinst i Alive fick jag ställa upp i Stockholm open, en bjj-tävling med bra uppslutning.

Då jag kört SW ett tag och har en hyfsad statistik kände jag en viss press att vinna tävlingen. Jag är vitbälte i BJJ men då min grappling-erfarenhet antagligen är större än de andras så kände jag mig för första gången som favorit.

En annorlunda känsla.

Mina tankar gick från "Nu jävlar ska jag försöka vinna" till "Gör jag som jag borde så vinner jag"

Det finns även i favoritskap en viss press men då jag jobbar med coaching och mental inställning så gjorde jag åter igen en liten "mindfuck" på mig själv.

Ni minns lindansaren från förra inlägget?

Jag satte åter igen upp mina egna ramar. Jag ville gå vinna alla matcher utan att förlora en enda poäng.

Det gav mig helt plötsligt underdog-känslan tillbaks och ett mål som jag blev glad av.

Om jag bara kört utan att tänka innan så hade en vinst inte gjort mig särskilt lycklig då det var vad jag förväntade mig och målet att vinna kändes snarare som ett måste.

Men att vinna turneringen utan att förlora en enda poäng. Helt plötsligt blev det intressant och något osannolikt. En utmaning snarare än press.

Hur det gick?

Bra, ca 70 - 0 i poäng och tre vinster på olika submissions.

Om två veckor är det tävling igen. Vad målet är då har jag inte bestämt riktigt än.

Joel Löwenberg, 2012-04-25

En gammal anekdot berättar hur en pojke står och tittar på en lindansare

"Hur kan du vara så säker hela tiden?", frågar sedan pojken när lindansaren stiger ned på marken, "Hur kommer det sig att du aldrig misslyckas?"

"Jag misslyckas ständigt. Men repet är mycket smalare i mitt huvud än vad det är i verkligheten. Så när jag trampar utanför eller snett så står jag fortfarande kvar ur er synvinkel"

Jag gjorde ju ett intressant experiment inför helgens tävling. Jag valde helt enkelt att se på poängvinst som förlust, och submission som vinst. Det fanns inga andra möjligheter som jag gav min hjärna. Således blev både vinst och förlust till vinst.

När tävlingen började hade jag intalat mig själv detta så många gånger att det kändes som mina enda valmöjligheter.

Och hur det gick?

Min första vunna tävling i avancerad-klassen...

Om det var hjärnprogrammering eller bra träning som ligger bakom. Vem vet? Men konceptet hänger kvar även denna helgen i Stockholm Open.

Wish me luck!

Joel Löwenberg, 2012-04-16

UFC Sweden.

15 000 fans som skrek som flickor på en Justin Bieber-konsert (fast med basröst). Jag tror på riktigt att jag åkte på både tinnitus, epilepsi och grov tourettes på samma gång.

Det var en fantastisk kväll.

Reza - Vilken entertainer. Ingen lämnades oberörd. Ingen wannabe-mr-hard-pokerface där inte. Han gick in mot buren med ett smajl värdigt en amerikansk sitcom-kandidat. Och vinsten. Aaah! Jag tror fan två av mina bänkgrannar började gråta av lycka. Det är vackert att se 25-åriga killar visa lite känslor.

För ja, publiken var aningen stereotyp. 90% killar i 25-årsåldern. Rakade och med huvtröjor. Stackars lokalbefolkningen stirrade som om Sveriges största huliganslagsmål skulle ta plats. Men inga bråk. Givetvis inte. Kampsportare slåss i ringen/buren. Varför mucka gräl med någon när alla är potentiella heel-hook-specialister? Wink

Och ja, alla visade känslor. Jag tror globen expanderade tre meter åt varje håll när vågorna av vrål kom efter Alex match. Som en andra big bang. I mini/maxi-format.

Vad säger man askungen?

Det var alldeles, alldeles underbart...

Joel Löwenberg, 2012-04-06

Jag jobbar i mitt vanliga liv med överviktiga och vid sidan av med kampsportare och lite andra idrottare.

Nästan 90% av mitt arbete handlar om att förändra beteenden, tankar och folks mentala kartor.

Om vi t.ex. tar en av mina överviktiga kunder så kan man hävda att det är för mycket mat in, för lite motion ut som är problemet. Jag hävdar själv att det är ett mentalt mönster som behöver förändras.

Kampsport är som vi alla vet en extremt mental sport. Det är svårt att tänka sig någonting mer laddat än en fight.

Efter 6 månaders rehab/träning/uppbyggnad efter min hjärnskakning och trasiga knä är det nu ÄNTLIGEN dags att tävla igen i en submission-tävling.

Och då det mentala intresserar mig så mycket så har jag givetvis börjat bearbeta mitt eget sinne.

Vi får ofta höra att man inte ska tänka på förlusten, utan fokusera på vinsten. Att man ska se målet, inte worst-case-scenariot.

Jag har valt att ta det ett steg längre. Jag ställer helt enkelt in min hjärna på att poängvinst är förlust och submission-vinst är en vinst. Således blir en förlust en vinst, och vad jag än tänker så tänker jag på en vinst.

Låter det krångligt och utan mening?

Om två veckor vet vi hur det gick.

Håll tummarna för mig.

Joel Löwenberg, 2012-03-09

Fördelen och nackdelen med kampsport är att det är en så oerhört komplex idrott.

Vid 100 meter sprint är det inga konstigheter över vad som behöver tränas, vilka muskler som arbetar och vilka krav som ställs på atleten. Man kan till och med beroende på vilken tid man får veta var man befinner sig i konkurrens med resten av världen.

Omsätt det till kampsport. Om du gör en triangel på 0,3 sekunder så tillhör du världseliten?

Så enkelt är det ju inte. Och i kampsport är det inte heller så att det finns en mall för exakt vilka muskler du behöver vara stark i eller vad du behöver kunna för att nå världseliten.

Det utmynnar i att oerhört många tränar fel. Folk som pumpar vikter (Effektiva muskler och stora muskler är helt olika), folk som bygger löpstyrka genom 5 löppass i veckan (Att vara duktig i löpning innebär inte att man blir uthållig i ett sparringpass), folk som följer något schema ur någon tidning (Sen när behöver exakt du samma träning som alla andra?)

Just nu jobbar jag med många kampsportare och lägger om deras träning till att bli mer explosiv. Då ytterst få rörelser i kampsport bygger på lugn och ro... (Möjligen en redan inlåst rear naked samtidigt som man viskar "såja, såja, sov nu)...

Det är oerhört viktigt om vi vill nå optimal prestation att vi tänker igenom vad vi tränar utanför kampsportsträningen. Det handlar inte alltid om kvantitet. Det handlar alltid om kvalité.

Joel Löwenberg, 2012-02-23

Hörde idag den här diskussionen:

"Fan va grym han är"
"Äääh, det är ju för att han har tränat så länge"

Kampsport är märkligt på det sättet. Att folks egenskaper bedöms utefter hur länge de har tränat, för det här är verkligen inte första gången jag hör meningen. I stort sett varenda pass frågar någon hur länge man har kört.

Som om någons förmåga blir mindre bara för att man har tränat mer?

Jag tror det dels hänger samman med att folks ego behöver en liten lindring efter att man blivit utstrypt i north-south med en susp upptryckt i näsan (för nej, då mår man inte direkt på topp värdemässigt) och för att kampsport är nybörjarnas sport.

Jag har ingen lösning på problemet. Jag slänger mer fram det. Lite som en läkare som konstaterar att någon har Hiv. Det är liksom inte så mycket att göra...

Joel Löwenberg, 2012-02-03

Dagligen på gymmet ser jag kampsportskillar från klubben som står och pumpar vikter enligt scheman som någon PT någon gång i tiden la upp åt dem.

Felet är att de tränar gymträning. Träning som gör dom starka på gymmet. Men som är (i stort sett) värdelöst för fighting.

Kampsport är en väldigt extrem sport och kräver sin egen specifika träning.

Att bygga volym är t.ex. meningslöst i kampsport då det absolut bästa är att vara råstark trots en liten kroppsbyggnad. Och visst är det bra att kunna springa milen snabbt men matcher avgörs i fem-minuters-intervaller med hög mjölksyra i kroppen och då är det det som man behöver bli bra på.

Detsamma gäller kroppsdelar. Visst är det snyggt med väldefinerade armar men en explosiv höft är betydligt bättre att sitta inne på, och hur ska vi någonsin kunna kasta någon om vi inte har explosivitet i kroppen?

Fråga dig själv om det du gör fyller ett syfte i din idrott...

Vet du inte?

Ta reda på det.

Din motståndare har koll. Och du vill veta mer än vad han vet.

Joel Löwenberg, 2012-01-26

Nybörjargrupperna har dragit igång på klubben.

Vilket innebär att korridorerna fylls med miljontals (känns det som) fjortonåringar som högt och bestämt deklarerar att de ska till UFC inom kort.

Och om 2 månader är 75% borta.

Jag antar att MMA (och kanske kampsport i stort?) har en av de absolut högsta drop-out-frekvenserna av alla sporter... och jag tror att det kommer sig av att man inte riktigt gör vad man förväntar sig.

Inför terminen hörde jag några killar på gymmet prata om vad de trodde att de skulle bli bäst på. En kille tog upp Ground and pound... Något jag fick lära mig först efter tre terminer.

Första passet spenderades snarare liggandes i guard och halvguard. Positioner som man kan säga vad man vill om men de påminner liiiite för mycket om sex för att man ska vara helt bekväm i början.

Och det är kanske inget man berättar för sina kompisar när man är 14 och dom tror att man lär sig dödsföraktande ninja-turtles moves...

Jag har ingen lösning. Eller ja.. Lösningen för mig är att folk slutar- Då får jag mer plats i omklädningsrummet så jag är nöjd. Som vanligt.

Kommentarer

Annonser

Arkiv