Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2012-04-16

UFC Sweden.

15 000 fans som skrek som flickor på en Justin Bieber-konsert (fast med basröst). Jag tror på riktigt att jag åkte på både tinnitus, epilepsi och grov tourettes på samma gång.

Det var en fantastisk kväll.

Reza - Vilken entertainer. Ingen lämnades oberörd. Ingen wannabe-mr-hard-pokerface där inte. Han gick in mot buren med ett smajl värdigt en amerikansk sitcom-kandidat. Och vinsten. Aaah! Jag tror fan två av mina bänkgrannar började gråta av lycka. Det är vackert att se 25-åriga killar visa lite känslor.

För ja, publiken var aningen stereotyp. 90% killar i 25-årsåldern. Rakade och med huvtröjor. Stackars lokalbefolkningen stirrade som om Sveriges största huliganslagsmål skulle ta plats. Men inga bråk. Givetvis inte. Kampsportare slåss i ringen/buren. Varför mucka gräl med någon när alla är potentiella heel-hook-specialister? Wink

Och ja, alla visade känslor. Jag tror globen expanderade tre meter åt varje håll när vågorna av vrål kom efter Alex match. Som en andra big bang. I mini/maxi-format.

Vad säger man askungen?

Det var alldeles, alldeles underbart...

Joel Löwenberg, 2012-04-06

Jag jobbar i mitt vanliga liv med överviktiga och vid sidan av med kampsportare och lite andra idrottare.

Nästan 90% av mitt arbete handlar om att förändra beteenden, tankar och folks mentala kartor.

Om vi t.ex. tar en av mina överviktiga kunder så kan man hävda att det är för mycket mat in, för lite motion ut som är problemet. Jag hävdar själv att det är ett mentalt mönster som behöver förändras.

Kampsport är som vi alla vet en extremt mental sport. Det är svårt att tänka sig någonting mer laddat än en fight.

Efter 6 månaders rehab/träning/uppbyggnad efter min hjärnskakning och trasiga knä är det nu ÄNTLIGEN dags att tävla igen i en submission-tävling.

Och då det mentala intresserar mig så mycket så har jag givetvis börjat bearbeta mitt eget sinne.

Vi får ofta höra att man inte ska tänka på förlusten, utan fokusera på vinsten. Att man ska se målet, inte worst-case-scenariot.

Jag har valt att ta det ett steg längre. Jag ställer helt enkelt in min hjärna på att poängvinst är förlust och submission-vinst är en vinst. Således blir en förlust en vinst, och vad jag än tänker så tänker jag på en vinst.

Låter det krångligt och utan mening?

Om två veckor vet vi hur det gick.

Håll tummarna för mig.

Joel Löwenberg, 2012-03-09

Fördelen och nackdelen med kampsport är att det är en så oerhört komplex idrott.

Vid 100 meter sprint är det inga konstigheter över vad som behöver tränas, vilka muskler som arbetar och vilka krav som ställs på atleten. Man kan till och med beroende på vilken tid man får veta var man befinner sig i konkurrens med resten av världen.

Omsätt det till kampsport. Om du gör en triangel på 0,3 sekunder så tillhör du världseliten?

Så enkelt är det ju inte. Och i kampsport är det inte heller så att det finns en mall för exakt vilka muskler du behöver vara stark i eller vad du behöver kunna för att nå världseliten.

Det utmynnar i att oerhört många tränar fel. Folk som pumpar vikter (Effektiva muskler och stora muskler är helt olika), folk som bygger löpstyrka genom 5 löppass i veckan (Att vara duktig i löpning innebär inte att man blir uthållig i ett sparringpass), folk som följer något schema ur någon tidning (Sen när behöver exakt du samma träning som alla andra?)

Just nu jobbar jag med många kampsportare och lägger om deras träning till att bli mer explosiv. Då ytterst få rörelser i kampsport bygger på lugn och ro... (Möjligen en redan inlåst rear naked samtidigt som man viskar "såja, såja, sov nu)...

Det är oerhört viktigt om vi vill nå optimal prestation att vi tänker igenom vad vi tränar utanför kampsportsträningen. Det handlar inte alltid om kvantitet. Det handlar alltid om kvalité.

Joel Löwenberg, 2012-02-24

Hörde idag den här diskussionen:

"Fan va grym han är"
"Äääh, det är ju för att han har tränat så länge"

Kampsport är märkligt på det sättet. Att folks egenskaper bedöms utefter hur länge de har tränat, för det här är verkligen inte första gången jag hör meningen. I stort sett varenda pass frågar någon hur länge man har kört.

Som om någons förmåga blir mindre bara för att man har tränat mer?

Jag tror det dels hänger samman med att folks ego behöver en liten lindring efter att man blivit utstrypt i north-south med en susp upptryckt i näsan (för nej, då mår man inte direkt på topp värdemässigt) och för att kampsport är nybörjarnas sport.

Jag har ingen lösning på problemet. Jag slänger mer fram det. Lite som en läkare som konstaterar att någon har Hiv. Det är liksom inte så mycket att göra...

Joel Löwenberg, 2012-02-03

Dagligen på gymmet ser jag kampsportskillar från klubben som står och pumpar vikter enligt scheman som någon PT någon gång i tiden la upp åt dem.

Felet är att de tränar gymträning. Träning som gör dom starka på gymmet. Men som är (i stort sett) värdelöst för fighting.

Kampsport är en väldigt extrem sport och kräver sin egen specifika träning.

Att bygga volym är t.ex. meningslöst i kampsport då det absolut bästa är att vara råstark trots en liten kroppsbyggnad. Och visst är det bra att kunna springa milen snabbt men matcher avgörs i fem-minuters-intervaller med hög mjölksyra i kroppen och då är det det som man behöver bli bra på.

Detsamma gäller kroppsdelar. Visst är det snyggt med väldefinerade armar men en explosiv höft är betydligt bättre att sitta inne på, och hur ska vi någonsin kunna kasta någon om vi inte har explosivitet i kroppen?

Fråga dig själv om det du gör fyller ett syfte i din idrott...

Vet du inte?

Ta reda på det.

Din motståndare har koll. Och du vill veta mer än vad han vet.

Joel Löwenberg, 2012-01-27

Nybörjargrupperna har dragit igång på klubben.

Vilket innebär att korridorerna fylls med miljontals (känns det som) fjortonåringar som högt och bestämt deklarerar att de ska till UFC inom kort.

Och om 2 månader är 75% borta.

Jag antar att MMA (och kanske kampsport i stort?) har en av de absolut högsta drop-out-frekvenserna av alla sporter... och jag tror att det kommer sig av att man inte riktigt gör vad man förväntar sig.

Inför terminen hörde jag några killar på gymmet prata om vad de trodde att de skulle bli bäst på. En kille tog upp Ground and pound... Något jag fick lära mig först efter tre terminer.

Första passet spenderades snarare liggandes i guard och halvguard. Positioner som man kan säga vad man vill om men de påminner liiiite för mycket om sex för att man ska vara helt bekväm i början.

Och det är kanske inget man berättar för sina kompisar när man är 14 och dom tror att man lär sig dödsföraktande ninja-turtles moves...

Jag har ingen lösning. Eller ja.. Lösningen för mig är att folk slutar- Då får jag mer plats i omklädningsrummet så jag är nöjd. Som vanligt.

Joel Löwenberg, 2012-01-23

En av de viktigaste (men också förbisedda) fördelarna med att vara tränare är att man ständigt måste hålla sig uppdaterad. Man kan inte slarva för då visas det direkt i det man lär ut.

Jag slutar själv skolan till hösten och börjar jobba heltid istället.

För att fortsätta hålla mig uppdaterad inom träningsvärlden (jag pluggade idrottsvetenskap) så har jag tillsammans med gymkompaniet.se bestämt mig för att börja ge ut ett nyhetsbrev där jag varje månad kommer förklara olika sorters träning och kost på ett enkelt, konkret och skitsnacks-löst sätt.

Om du är en liten träningsnörd och vill ha ett gratis nyhetsbrev så lägg din mail i kommentarsfältet här så kommer du med på listan.

Kontinuerlig utveckling är... Nyckeln till framgång.

Joel Löwenberg, 2012-01-09

Första passet efter juluppehållet och min coach började med en mening som alla borde ta till sig:

"Vi sparrar hårt men utan prestige. Om ingen låser ut mig som tränare så är det inte jag som är duktig, det är jag som har gjort ett dåligt jobb med att lära ut"

Det ligger en enorm sanning bakom dom orden och någonting vi alla borde ta till oss.

Varje dag borde vi lägga lika mycket tid på att utveckla våra sparringpartners som oss själva, för utan sparringpartners på nivån över vår egen kommer vi heller aldrig nå dit.

Kampsport är kanske unikt i den aspekten att man ständigt förlorar, och att det är dessa förluster som pushar oss framåt.

Det krävs en viss sorts mental styrka för att se förlusterna i ett längre perspektiv och det är bara en av de punkter som gör att kampsport är en så fantastisk idrott.

Det är skönt att vara tillbaka igen.

Joel Löwenberg, 2011-12-29

Glider in på klubbens forum dagen innan julafton och ser hur huvudtränaren för min gamla grupp (som jag gick i innan jag åkte på hjärnskakning och ledbands-plopp i knät) har skrivit att de har träning på julafton.

Julafton...

Det är tungt...

Ändå är det ju helt rätt. För ska man ligga på hög nivå behöver man göra det som andra inte gör.

Men ändå, någonstans långt inne i min bitterhet över att inte kunna vara med finns det en liten, liten glädje över att ligga kvar i sängen. Trycka i mig en skumtomte och skratta åt dom som måste träna: "Ho ho ho!"

* - För övrigt börjar en ny karriär 9:e januari då jag byter kampsport till BJJ. Ska bli kul och oerhört intressant att testa en av de mer tekniska sporterna då jag egentligen är en ganska "det är fan bara att köra"-typ. Kan bli bra för min utveckling.

Joel Löwenberg, 2011-12-08

Min plan är att långsamt ta över mediavärlden i Sverige.

Som en del av det börjar jag nu också skriva för gymkompaniet där jag en gång i veckan kommer skriva om träning, kost och motivation.

För er som är intresserade av sånt, och inte bara av hur man får självförtroende genom att låsa ut nybörjare så hittar ni mig här:

http://gymkompaniet.se/sv/blogg/blo...

Kommentarer

Annonser

Arkiv