Blogg: Joel Löwenberg

Joel Löwenberg, 2012-01-27

Nybörjargrupperna har dragit igång på klubben.

Vilket innebär att korridorerna fylls med miljontals (känns det som) fjortonåringar som högt och bestämt deklarerar att de ska till UFC inom kort.

Och om 2 månader är 75% borta.

Jag antar att MMA (och kanske kampsport i stort?) har en av de absolut högsta drop-out-frekvenserna av alla sporter... och jag tror att det kommer sig av att man inte riktigt gör vad man förväntar sig.

Inför terminen hörde jag några killar på gymmet prata om vad de trodde att de skulle bli bäst på. En kille tog upp Ground and pound... Något jag fick lära mig först efter tre terminer.

Första passet spenderades snarare liggandes i guard och halvguard. Positioner som man kan säga vad man vill om men de påminner liiiite för mycket om sex för att man ska vara helt bekväm i början.

Och det är kanske inget man berättar för sina kompisar när man är 14 och dom tror att man lär sig dödsföraktande ninja-turtles moves...

Jag har ingen lösning. Eller ja.. Lösningen för mig är att folk slutar- Då får jag mer plats i omklädningsrummet så jag är nöjd. Som vanligt.

Joel Löwenberg, 2012-01-23

En av de viktigaste (men också förbisedda) fördelarna med att vara tränare är att man ständigt måste hålla sig uppdaterad. Man kan inte slarva för då visas det direkt i det man lär ut.

Jag slutar själv skolan till hösten och börjar jobba heltid istället.

För att fortsätta hålla mig uppdaterad inom träningsvärlden (jag pluggade idrottsvetenskap) så har jag tillsammans med gymkompaniet.se bestämt mig för att börja ge ut ett nyhetsbrev där jag varje månad kommer förklara olika sorters träning och kost på ett enkelt, konkret och skitsnacks-löst sätt.

Om du är en liten träningsnörd och vill ha ett gratis nyhetsbrev så lägg din mail i kommentarsfältet här så kommer du med på listan.

Kontinuerlig utveckling är... Nyckeln till framgång.

Joel Löwenberg, 2012-01-09

Första passet efter juluppehållet och min coach började med en mening som alla borde ta till sig:

"Vi sparrar hårt men utan prestige. Om ingen låser ut mig som tränare så är det inte jag som är duktig, det är jag som har gjort ett dåligt jobb med att lära ut"

Det ligger en enorm sanning bakom dom orden och någonting vi alla borde ta till oss.

Varje dag borde vi lägga lika mycket tid på att utveckla våra sparringpartners som oss själva, för utan sparringpartners på nivån över vår egen kommer vi heller aldrig nå dit.

Kampsport är kanske unikt i den aspekten att man ständigt förlorar, och att det är dessa förluster som pushar oss framåt.

Det krävs en viss sorts mental styrka för att se förlusterna i ett längre perspektiv och det är bara en av de punkter som gör att kampsport är en så fantastisk idrott.

Det är skönt att vara tillbaka igen.

Joel Löwenberg, 2011-12-29

Glider in på klubbens forum dagen innan julafton och ser hur huvudtränaren för min gamla grupp (som jag gick i innan jag åkte på hjärnskakning och ledbands-plopp i knät) har skrivit att de har träning på julafton.

Julafton...

Det är tungt...

Ändå är det ju helt rätt. För ska man ligga på hög nivå behöver man göra det som andra inte gör.

Men ändå, någonstans långt inne i min bitterhet över att inte kunna vara med finns det en liten, liten glädje över att ligga kvar i sängen. Trycka i mig en skumtomte och skratta åt dom som måste träna: "Ho ho ho!"

* - För övrigt börjar en ny karriär 9:e januari då jag byter kampsport till BJJ. Ska bli kul och oerhört intressant att testa en av de mer tekniska sporterna då jag egentligen är en ganska "det är fan bara att köra"-typ. Kan bli bra för min utveckling.

Joel Löwenberg, 2011-12-08

Min plan är att långsamt ta över mediavärlden i Sverige.

Som en del av det börjar jag nu också skriva för gymkompaniet där jag en gång i veckan kommer skriva om träning, kost och motivation.

För er som är intresserade av sånt, och inte bara av hur man får självförtroende genom att låsa ut nybörjare så hittar ni mig här:

http://gymkompaniet.se/sv/blogg/blo...

Joel Löwenberg, 2011-12-05

Med trasigt ledband är träningsabstinensen total.

Förra veckan lyckades jag klämma in 13 träningspass på gym och i simhall men ändå saknas någonting och rastlösheten sliter i mig som en stormvind i en trasig flagga.

Som tur är finns inom kampsport en enorm kamratskap och då jag kan köra boxning har jag en kompis (numer SM-mästare i shootfighting. Grattis!) som spenderade sin söndagseftermiddag med att hålla mits åt mig i en timme.

Imorse kikade en kille från redbergslid boxning förbi på det lokala träningsgymmet och gav mig spö i en halvtimme i ett hörn av lokalen under glada tillrop från gymmets övriga medlemmar.

Nu på kvällen hörde tränaren till en dotterklubb av sig och sa att han kunde köra boxning på sitt mma-pass så jag kunde vara med (hur ofta händer det i andra sporter? Hur ofta hoppas ett fotbollslag över sin matchträning och kör straffar bara för att en annan skadad spelare som inte kan springa kommer på besök?)

Och imorgon kör en kompis ett extrapass boxning gratis på klubben som en schysst grej.

Det går inte att missa att kampsport kanske är den individuella sport där träningskamraterna betyder allra mest för den individuella personens utveckling.

Joel Löwenberg, 2011-11-28

Har precis fått en vänner-förfrågan från den så kallade "Pungsparks-Johan" på facebook...

Antar att det på något sätt betyder att jag nu i alla fall är C-kändis i kampsportsvärlden...

Joel Löwenberg, 2011-11-03

Efter att ha slitit upp ledbandet i knät och fått beskedet om rehab gick jag in i en liten dipp.

För första gången i mitt liv bestämde jag mig t.ex. för att tröstäta. Jag stod helt enkelt i affären och tänkte "Nej, va fan... Det här känns för jävligt, jag ska nog passa på och testa de här med och tröstäta, det är ju rätt många som gör det och eftersom dom fortsätter så måste det ju fungera"...

Det var ju gott, men inte särskilt beroendeframkallande. Lite mer som snus än heroin.

Efter några dagar pratade jag med en träningskompis som är så mentalt korrekt att det är skrämmande: "Joel", sa han, "Var tacksam. De flesta har bara en uppbyggnadsperiod om året. Du har två nu. Ta den här tiden och kom tillbaks i bättre form än någonsin"

Och han har givetvis rätt.

Dessutom jobbar jag ju med sånt här. Det kanske är dags att applicera det på mig själv lite mer.

Så på tåget mellan Göteborg och Stockholm idag tog jag två timmar och ett excel-dokument.

Slutresultatet: En komplett träningsplan. Kondition, Återhämtning, Maxstyrka, Explosivitet, rörlighet etc etc, allt i en perfekt 12 veckors-plan med gradvis tillvänjning till kampsport igen.

Och med så många färger som jag använde så kan det inte misslyckas.

Joel Löwenberg, 2011-10-27

Knappt hann jag komma tillbaks från hjärnskakningen förrän det var dags igen.

Vi var mitt i en drill med nedtagningar mot burvägg när det small till i knät. Det gjorde ont i ungefär en halv sekund. Sedan kom panik-känslorna "Nej, nej, nej, nej, nej... Inte knät!"

Skador är inga konstigheter, men knät. Man vill inte skada sina knän. Det skapar en direkt-biljett till pensinärshemmet och permobil.

som tur är gick allt sedan rätt fort. Min tränare har varit med förut och lindade in knät i en vridning som fick mig att glömma allt annat. Benet pulserade och blev spöklikt vitt.. "Det här gör lite ont du"... "Det är okej, du gråter inte än"... "än?" ... "Vänta 15 minuter ska du se hur det känns"

Ont då, bra sen. Sjukgymnasten tyckte vi hade tagit hand om skadan på bästa sätt och konstaterade nästan ingen svullnad alls. Men däremot en rätt skaplig ruptur på inre ledbandet och en dom på 4 till 12 veckor rehab.

Och det känns verkligen som en dom. Ett straff. För att jag inte åt mig gröt som barn kanske? Eller gjorde mina utfall innan frukost? Eller för att jag brände upp den där skogen som åtta-åring? Karma fungerar aldrig som man tror.

Jag hade en riktigt nedstämd dag i förrgår. Igår började jag träna på det gamla hederliga gymmet igen.

Jag räknar med att knät ska vara återställt om två veckor. Längre än så orkar jag inte tänka.

Joel Löwenberg, 2011-10-10

28 dagar har jag spenderat i tvångströja.

28 dagars karantän från slag mot huvudet, och således också mma, för även om jag lärt mig att ducka ibland så är det bara Steven Seagal som kan gå i 90 minuter utan att bli träffad en enda gång.

Jag avskyr känslan att se andra människor anstränga sig medan jag själv tittar på. Det är min visuella tortyr. Mitt 90-minuters talkshow om Göran Perssons sexliv.

Men idag var det dags igen. Tvångströjan klipptes. Karantänen borta.

Märkligt att lite stryk kan kännas så härligt.

Kommentarer

Annonser

Arkiv