Blogg: Caroline Ek

Caroline Ek, 2011-12-01

- Har du några matcher på gång? Nähä, vad gör du nu då? Ingenting?
- Nej, tar det lugnt bara, säger jag när kollegan frågar.

Jag skulle inte vilja säga att jag tagit en paus, time out eller vad man nu
vill kalla det, från fightandet. Jag har bara inga matcher på gång just nu
och trivs faktiskt ganska bra med det.

Så nu gör jag då ingenting.

Om man inte räknar med de mördande crossfitpassen, de kräkframkallande
backträningarna, milen i löpspåret, boxningspassen 'för skojs skull',
rullskidspassen i jakten på en bra Vasaloppstid, timmarna på gymmet och för
att inte tala om ridningen, ett återupptaget intresse nu när det 'fanns tid
över'. Och då räknar jag inte ens med de timlånga, dagliga, raska
promenaderna med hunden.

Klart det inte är samma press att träna som inför matcher, men det där med
att slappna av och ta det piano är faktiskt lite av en konst.

Inte minst då man bestämmer sig för att släppa allt och bara moffla skräp
framför en film eller två. Glad i hågen, på väg till affären för att handla
choklad, ananas, vindruvor, kex, ost, ostbågar, julmust och vad händer? De
enda som också är ute är de jävla joggarna! Iförda löptights och jacka i
funktionsmaterial struttar de fram på tåspetsarna. Hur mycket man än har
tränat dagarna och veckorna innan får de en att känna sig ful, fet och
osnabb.
Det ligger inte helt långt ifrån att vända om till lägenheten, dra
på sig löparskorna och ångestspringa ett par mil för att sedan 'förtjäna'
all skräpmat.

Eller när man läser om kickboxningslandslagets framgångar i Makedonien.
Visst hade en del av mig velat vara där, kämpa och slita i ringen för att,
förhoppningsvis, få uppnå den bästa känslan av alla; nämligen att stå högst
upp på prispallen.

Men jag vet också väldigt väl hur mycket slit det ligger bakom de där
guldmedaljerna. För att bli bäst i världen måste man helt enkelt offra den
del av sig själv som är spontan och impulsiv. Dagarna blir inrutade med
träning, träning, träning och däremellan noga beräknad kost och
återhämtning.

En dag kommer jag att vara tillbaka i den bubblan. Men inte idag.

Caroline Ek, 2011-10-09

Efter att, för ett par månader, lagt kampsportsträningen på is till förmån för löpträning var det igår dags för höstens mål, Tjurruset, att gå av stapeln.

Trots timmar av löpning i skog, uppför slalombackar, över sumpmark
samt intervaller av alla dess slag var det svårt att veta exakt vad som
väntade när vi klev ur brandkårsbussen vid Storängsbotten, Stockholm, igår förmiddag.

Då även Brand-SM i terränglöpning avgjordes under Tjurruset var
vi nio tappra, mer eller mindre löpare, som skulle försvara Räddningstjänsten Eskilstunas färger under
gårdagen.

Tävlingen har på hemsidan blivit promotad som den tuffaste banan
hittills och med 'extremt' jobbiga partier.

Trots över ett decenniers tävlande var det i vanlig ordning en nervös Carro som bytte om till kläder i funktionsmaterial (som behåller sin lätta vikt även när de blir blöta) och snörade på sig de nyinköpta terrängskorna med sulor som till synes skulle gå
att klättra uppför väggar med.

Klockan tolv var det dags för dagens första start, stargrupp 1 damer, där jag ingick.
En lätt uppvärmningsjogg, tränga sig fram till startlinjen och sen PANG! Iväg.

Loppet så här i efterhand är svårt att beskriva från start till mål, ungefär som när man har gått en match. Man måste nästan se videon efteråt för att komma ihåg vad som egentligen hände.

Vissa fragment minns man ju dock helt klart.

Första hindret kom efter cirka två och en halv kilometer då vi sprang genom ett vasstäckt dike därefter ner i en ravin med en massa stockar som man fick springa över eller under. Efter det en brant sluttning rakt ner i vattnet, ju längre ut i vattnet man sprang, desto mindre stenig blev botten. Så midjehögt vatten = sandbotten. Runda en klipphäll och så i princip rakt uppför på obanat skogsparti.
Här hade man fått upp flåset ordentligt, plus att det kändes som det kalla vattnet meckade ordentligt med ens blodcirkulation, andningen blev ytlig på något sätt och det var svårt att få igång benen
direkt efteråt.

I alla fall, pinnade på fram till cirka sex kilometer, då en
funktionär står och säger att 'Det är nu det börjar'. Riktigt upplyftande
att höra när benen kunde liknas vid potatismos. Efter det följde en kalvalkad av hinder; ut på fälttävlansbanan och över hinder som vanligtvis hästar hoppar över, springa i låg ställning under militärnät, ner i ett riktigt geggigt, till axelhöjd djupt, dike.
Uppför en backe så brant att man fick ta tag i grästuvor med händerna och hjälpa till att dra sig upp. Vid det här laget var det cirka två kilometer kvar och benen var stumma som cementklumpar.

Men än var det inte slut, vi skulle även passera ett cirka 800 meter långt träsk som inte alls visade någon hänsyn till den mjölksyra som började ansamlas i benen.

Den återstående sträckan var dock hyfsat snäll och med en kilometer kvar och efter en, jämförelsevis, mindre backe hör jag en funktionär säga 'Snyggt jobbat, det här var sista backen'.

Dessa ord lät som musik i mina öron men
även om jag försökte öka tempot sista biten var det svårt efter att redan ha pressat kroppen hårt i nästan en timme.

Upploppet bestod av två fasta hinder och jag gick i mål efter 1.01:27.

När jag kollade på förra årets reslutat hade jag som mål att komma under timmen, men å andra sidan fick jag höra av fjolårets deltagare att årets bana var, precis som utlovats, mycket tuffare.

Så jag får väl lov att vara nöjd, en 23:e plats totalt av damerna och en
andra plats på brand-SM blev resultatet. Alla resultat, bilder med mera
finns på tjurrusets hemsida, www.tjurruset.se

Den här typen av lopp passar mig kanon, när vi sprang på ridvägarna var
det löpare som sprang om mig, men dessa kom jag sedan ifatt och drog ifrån under de mer 'köttiga' partierna. Det är lite det som är kul, även om man är grym på att löpa behöver man inte vara bäst under en sån här tävling, och givetvis tvärtom.
Dessutom tänkte man inte på att man la
flera kilometer bakom sig när man hela tiden hade hinder att passera, även om dem bitarna var de mest fysiskt ansträngande.

Så troligtvis kommer man att stå där på startlinjen och vara nervös även nästa år, och undra vad som möjligtvis kan göras ännu värre från föregående år.

Peace!

Caroline Ek, 2011-09-04

Tjo!
Efter att, för första gången på många år, upplevt en sommar helt fri från sportsliga förpliktelser, är det återigen dags att ta sig i kragen.

Det har varit förbannat skönt att vakna upp och inte ha något planerat, kunnat åka iväg utan att bekymra sig över hur träningsmöjligheterna är dit vi ska, osv.
Men självklart är det grymt skönt att komma tillbaka i rutinerna och klyschigt nog mår man ju som allra bäst när man rör på sig.

Jag skrev tidigare i somras att jag återigen skulle matcha på Battle of Lund 3 i september, detta blir dock inte av då min motståndare återigen dragit sig ur. Känslorna över detta har jag beskrivit så många gånger förut att jag till och med börjar bli trött på det också!

Men, lite nya grejer är på gång och jag är inte helt utom hopp att någon gång få gå matcher lite mer frekvent än två gånger per år.

Efter försommarens löptävling Västerås Stadslopp fick jag blodad tand och närmsta målen i sikte är nu två terränglopp. Det ena går om knappt en vecka, Svarta Maran/Brunnsrundan utanför Västerås.
Sträckan är 8 km där 10% består av grus och resten är över stock och sten.
Nästa lopp är Tjurruset den 8 oktober i Stockholm. Då är det 10 km uppför slalombackar, över vattenhinder med mera. En riktig grisrunda med andra ord. Fiffigt nog genomförs Brand-SM i terränglöpning under Tjurruset så det blir lite extra att kämpa för!

Västerås Kampsportcenter har under sommaren bytt lokaler, tanken var att detta skulle gå smärtfritt på ett par dagar. Men då vår hyresvärd lovat det ena och det andra utan att hålla vad han sagt, har vi efter två månader fortfarande inte fått tillgång till de riktiga lokalerna. Istället trängs vi nu i samma lokal som en personalmatsal, med alldeles för små ytor för antalet medlemmar, för att inte tala om de anställdas uteblivna matro!
Kim och alla andra inblandade ska dock ha stort cred för att det löst sig så pass bra ändå, höstschemat är i princip igång och modet är uppe. När vi väl får tillgång till våra riktiga lokaler kommer det bli grymt!

Under tiden har jag testat på lite olika träningsformer såsom, rullskidor, rugby och olika former av löpning. Intervaller i olika former, långpass, löpning med viktmanschetter och för att inte tala om löpning på mosse som jag testade för första gången i veckan. Fy sjutton vilket sug i benen!!
Mest snopen blev jag dock när jag skulle ta mig över till den omtalade mossen från en skogskant. Skogen slutade med ett litet vattendrag som i mina ögon var decimeterdjupt. Så döm om min förvåning när jag springer över i tron om att bli blöt om fötterna och istället åker ner i vatten upp till brösthöjd! Kunde inte göra annat än asgarva och jag slapp ju dessutom oroa mig för att bli blöt om fötterna på mossen.

Inför Tjurruset kör jag löpning i olika former ca fem dagar i veckan, styrketräning tre dagar i veckan och utöver det crossfit och muskelkondis. Får hålla tummarna för att det räcker hela vägen upp för slalombacken!

Peace

Caroline Ek, 2011-09-04

Tjo!
Efter att, för första gången på många år, upplevt en sommar helt fri från sportsliga förpliktelser, är det återigen dags att ta sig i kragen.

Det har varit förbannat skönt att vakna upp och inte ha något planerat, kunnat åka iväg utan att bekymra sig över hur träningsmöjligheterna är dit vi ska, osv.
Men självklart är det grymt skönt att komma tillbaka i rutinerna och klyschigt nog mår man ju som allra bäst när man rör på sig.

Jag skrev tidigare i somras att jag återigen skulle matcha på Battle of Lund 3 i september, detta blir dock inte av då min motståndare återigen dragit sig ur. Känslorna över detta har jag beskrivit så många gånger förut att jag till och med börjar bli trött på det också!

Men, lite nya grejer är på gång och jag är inte helt utom hopp att någon gång få gå matcher lite mer frekvent än två gånger per år.

Efter försommarens löptävling Västerås Stadslopp fick jag blodad tand och närmsta målen i sikte är nu två terränglopp. Det ena går om knappt en vecka, Svarta Maran/Brunnsrundan utanför Västerås.
Sträckan är 8 km där 10% består av grus och resten är över stock och sten.
Nästa lopp är Tjurruset den 8 oktober i Stockholm. Då är det 10 km uppför slalombackar, över vattenhinder med mera. En riktig grisrunda med andra ord. Fiffigt nog genomförs Brand-SM i terränglöpning under Tjurruset så det blir lite extra att kämpa för!

Västerås Kampsportcenter har under sommaren bytt lokaler, tanken var att detta skulle gå smärtfritt på ett par dagar. Men då vår hyresvärd lovat det ena och det andra utan att hålla vad han sagt, har vi efter två månader fortfarande inte fått tillgång till de riktiga lokalerna. Istället trängs vi nu i samma lokal som en personalmatsal, med alldeles för små ytor för antalet medlemmar, för att inte tala om de anställdas uteblivna matro!
Kim och alla andra inblandade ska dock ha stort cred för att det löst sig så pass bra ändå, höstschemat är i princip igång och modet är uppe. När vi väl får tillgång till våra riktiga lokaler kommer det bli grymt!

Under tiden har jag testat på lite olika träningsformer såsom, rullskidor, rugby och olika former av löpning. Intervaller i olika former, långpass, löpning med viktmanschetter och för att inte tala om löpning på mosse som jag testade för första gången i veckan. Fy sjutton vilket sug i benen!!
Mest snopen blev jag dock när jag skulle ta mig över till den omtalade mossen från en skogskant. Skogen slutade med ett litet vattendrag som i mina ögon var decimeterdjupt. Så döm om min förvåning när jag springer över i tron om att bli blöt om fötterna och istället åker ner i vatten upp till brösthöjd! Kunde inte göra annat än asgarva och jag slapp ju dessutom oroa mig för att bli blöt om fötterna på mossen.

Inför Tjurruset kör jag löpning i olika former ca fem dagar i veckan, styrketräning tre dagar i veckan och utöver det crossfit och muskelkondis. Får hålla tummarna för att det räcker hela vägen upp för slalombacken!

Peace

Caroline Ek, 2011-07-10


Backmums

1 portion

Ingredienser:
1 st frisk och glad utövare
Träningskläder efter smak
1 par stavar
1 st backe modell skidbacke, ca 100 meter lång (minst)

Gör så här:
På med kläderna, ta dig till backen. Valfri uppvärmning cirka tio minuter.
På med stavarna och markera starten i början på backen, samt ett mål längre upp i backen. Med ordentliga älgakliv spurtar du uppför backen med hjälp av stavarna. Jogg tillbaka och upprepa tio-15 gånger. Nervarvning fem minuter.
När du ligger i buskarna och spyr och tappar känseln i benen, är träningen över.

Caroline Ek, 2011-06-09

I tisdags var det dags att sätta löparformen på prov under Stadsloppet som Mälarenergi anordnade här i Västerås. Jag har under mitt liv som trainoholic hunnit med två lopp tidigare men det här var längre och utan tvekan mer prestigefyllt än något tidigare. Prestigen hade jag givetvis skapat helt själv, men sträckan på 10 kilometer var noggrannt utmätt utan min påverkan.
Formen hade givetvis kunnat vara bättre; jag har legat på latsidan i allmänhet med träningen de senaste tre månaderna, några inte helt alkoholfria utgångar har satt sina spår och sist men inte minst har jag dragits med halsont och feber sedan förra veckan till följd av ett (alltför?) hårt intervallpass.
Men sagt och gjort, pasta och resorb under dagen fick utgöra min uppladdning denna varma dag.
Jag tänkte för mig själv att springer jag under 45 minuter så får jag vara nöjd. Den tiden har jag gjort ensam ute i skogen förut så med allt folk runtomkring borde man vara pepp att springa på.
Jag kom in på åttonde plats med en tid på 47:04. Alla resultat och tider kan ni hitta på www.racetimer.se.
Det var sjukt jobbigt att springa, men väldigt roligt! Hur som helst gav det ett riktigt bra träningspass och det var faktiskt skönt att för en gångs skull inte åka på en massa stryk bara för att man inte vinner Tongue
Dock gick inte loppet kroppen helt obemärkt förbi; det blev en i stort sett sömnlös natt då det kröp i benen och jag knappt visste vart jag skulle ta vägen, dagen efter kändes det som någon knutit dubbelknut på musklerna på baksida lår och dessutom ordentlig träningsvärk i fötterna. Så om smärta är vekhet som lämnar kroppen borde det här loppet gjort mig liiite lite tuffare Wink

Det blir garanterat fler lopp framöver, även om hjärtat fortfarande tillhör den där förbannade kampsporten...

Peace!

Caroline Ek, 2011-05-30

Då har kickboxnings-SM passerat i helgen, ett bra arrangemang har man hört från de flesta håll.

Passar på att gratulera VKC's Amil Lafih som blev Svensk Mästare i -60 kg K1!!

Om det är någon som undrar varför jag själv inte ställde upp, med reservation för att låta alldeles för kaxig, så tycker jag inte det är nog med utmaning längre för att palla banta, träna två gånger per dag, säga hejdå till sitt sociala liv med mera. Jag har redan ett antal SM-guld och jag vet inte vad ännu ett skulle göra för skillnad.

För att hitta lite andra utmaningar i träningen fram till match har jag kikat lite på lämpliga skid- och löptävlingar. Då det förstnämnda inte riktigt är lämpligt för årstiden är det för närvarande löpning som lockar.
Stockholm Maraton är lite att ta sig vatten över huvudet men halvmaran på Göteborgsvarvet känns realistiskt. Nästa år.
Men man måste ju börja någonstans och det tänkte jag göra med Mälarenergis Stadslopp här i Västerås den 7 juni.
Då varje lag med fyra deltagare erhåller en picknickkorg efter loppet var det bara att samla ihop tre ytterligare pigga och anta utmaningen.
Distansen är 10 kilometer och det känns långt, men inte för långt.

Löpträningen har gått bra på sistone. Försöker köra minst fyra löppass i veckan; ett lite längre (10-15 km) och tre intervallpass. Igår på jobbet körde jag till exempel kilometerintervaller, tre stycken intervaller med en kilometer på 5 minuterstempo mellan. Sprang på runt 3:10 på alla och det kändes helt okej. Det jag framför allt märker att jag inte är i toppform är känslan efteråt, att man inte återhämtar sig som när man är riktigt vältränad. Efter intervallpasset var det bara att pallra sig in på gymmet
för att gå rullbandstest. Detta är ett test som alla brandmän måste gå årligen för att få rökdyka. Alla går med larmställ och tuber på ryggen, en totalvikt på ca 24 kg. Lutningen är 2.5 grad i en minut, 4 grader i en minut och därefter 6 min i 8 graders lutning. Hastigheten varierar med ålder men för oss som inte passerat 30-strecket är det 5.6 km/h som gäller. Därefter kör vi vissa styrketester och blir man godkänd kan man pusta ut och jobba på ett år till Wink

Jag kör även på med maxstyrkan nu när det är så långt kvar till match. Det är otroligt vad man höjer sig när man har någon att köra med. Igår var vi tre stycken på jobbet som körde och i 'vanlig' styrketräning kan det bli lite lång väntan när man är så många, men då man ska vila cirka två minuter mellan varje set gick det bra ändå. Jag tog nytt personligt rekord i både benböj (117 kg), marklyft (115 kg) och frivändningar (70 kg). I bänkpressen låg jag kvar på 75 kg som tidigare. Träningen blir mycket roligare när man kan passa och peppa varandra.

Fick en snabbtid hos Pentti i veckan då knät har strulat lite mer än
vanligt. Så nu är knät återigen förpackat i ett antal lager tejp som ska hindra knät att sträckas ut helt bakåt. Får se hur det känns efter milen i Rocklundaskogen i eftermiddag med min lagkamrat på Stadsloppet, Martin 'Stekarn' Jacobsson. I anslutning till spåret på Rocklunda har kommunen slängt upp ett utegym/hinderbana. Utegym brukar i vanliga fall vara ganska bleka men det här är faktiskt något att bita i! Marklyft, bänkpress, latsdrag, armgång, spänsthopp och räckhäv är några av stationerna och att antingen köra efter ett löppass eller integrera det i löppasset känns som en riktigt
bra, allsidig träning.

Annars har jag i helgen utövat en annan ringsport, eller egentligen är det min hund. Hundutställning är en väldigt speciellt sport (eller snarare aktivitet?) och hur bedömningarna går till är alldeles för krångligt att förklara här. Sammanfattningsvis blev min hund totalt sågad då domaren upptäckte ca 1 mm överbett, och då har
han alltid fått bra kritik för sina tänder tidigare. Tur att inte kampsport kräver bra tänder, välvinklade ben eller 'torrt' huvud. Även om en välmusklad kropp kan vara en klar fördel.

Peace

Caroline Ek, 2011-05-18

Hey ho!

Ska nu försöka vända trenden och göra kortare men mer frekventa inlägg.Det är snart dags att ta tag i träningen igen efter en längre tids lattjo
lajbans och därmed kommer det finnas mer 'bloggvänligt material' att skriva om.

Nu när jag ändå tagit det lite lugnare på träningsfronten har jag passat på att gå till en sjukgymnast för att få ordning på ett knä som strulat till och från ett tag. Valet föll på Pentti Pitkänen som jag hört mycket gott om sedan tidigare. En stor fördel är ju också att han har sin mottagning i samma hus som jag bor.

Eftersom jag inte vet riktigt vad jag gjort med knät mer än att det
svullnar så fort jag rör på det, samt knakar och knäcker hela tiden, kunde vi börja med att konstatera att jag översträckt det bakåt. Som ett flamingoben, typ.
Pentti är något av ett tejporakel och håller kurser i tejpning världen över, så sedan första mötet har knät varit fint inslaget i ett beige, blått och för närvarande rött paket. Det bästa är att, till skillnad från alla andra gånger man varit hos läkare, vårdcentraler med mera så är det inte bara att åka hem och vila med några kartor antiiflammatoriska tabletter. Utan träningen ska genomföras precis som vanligt och förhoppningsvis ska korsband
och annat som blivit uttänjt, läka ihop.

För två veckor sedan arrangerade vi tjejläger här på Västerås
Kampsportcenter. Lägret sträckte sig över två dagar och inleddes med ett kickboxningspass som jag själv höll i. Därefter kom professionella världsmästarinnan i boxning, Mikaela Laurén, och körde boxning med tjejerna.
På kvällen var det middag nere på stan och utgång för den som ville.
Söndagen bestod av en föreläsning i kostlära samt fystester innan det var meningen att Elina Nilsson skulle komma och köra ett thaiboxningspass.
Tyvärr var det strul med tåget (oväntat att SJ inte gick att lita på?) så Elina får helt enkelt komma en annan gång och köra med oss.

Förra veckan gjorde jag en intervju om min kickboxningskarriär för ett mycket nytt idrottsrelaterat företag. Mer än så kan jag inte säga för tillfället men konceptet låter riktigt spännande så håll utkik framöver!

Peace!

Caroline Ek, 2011-04-17

- Den enda bloggen jag läser är Carros, för hon uppdaterar bara en gång i halvåret, slängde tränar-Kim ur sig för ett tag sedan. Nu har ju jag knappt bloggat ett halvår ens och ändå lyckats åstadkomma mer än ett inlägg sen dess men nog var det länge sen sist. Förutom att det inte hänt så mycket på träningsfronten värt att skriva om, skyller jag på tids- och internetbrist.

För en kvick uppdatering så har jag sedan sist bland annat: Varit nominerad till två priser i Kampsportsgalan men inte vunnit något av dem, ställt ut min hund utan att bli placerad, varit tilltänkt i ett tv-program men inte gått vidare, tränat sönder knät vilket har lett till sjukgymnastbesök, bestämt mig för att inte vara med i kickboxnings-SM(eller?), smakat nya Daimglassen med päronsmak (gilla!), bokat match i september och på tre veckor besökt Stockholm, Karlskrona, Doha, Bangkok, Hua Hin, Koh Samet och Skövde.

Matchen i september blir på Battle of Lund den 24/9.
Det kommer bli en K1-match i -65 kg, 3x3 min och motståndare är Hanna
Mjöberg från Glommens, Falkenberg.
Det känns jättekul att äntligen ha en match spikad och jag är mycket nöjd med att det är en proffsmatch, då det känns som det är där jag vill vara.
Dessutom deltog jag ju på förra höstens upplaga av Battle of Lund och det var inte bara matcherna som var professionella. Hela arrangemanget var välplanerat och riktigt proffsigt genomfört.
Min egen insats under galan var jag mindre nöjd med så nu får jag dessutom en ny chans att visa vad jag går för. Mer action är härmed utlovat!

All denna globetrotting består mest i att det blev en resa till Thailand vecka 13-14. Om det nu finns någon som ännu inte varit där så kan jag ju säga att det var värt ett besök. Dock blev rutten inte riktigt som planerat.
Vi hade tänkt hålla oss på öarna söderut på östra sidan; Koh Samui och Koh Tao. Vi kollade väderprognoserna dagarna innan men de grå, tunga regnmolnen som prydde sidan brydde vi oss inte om eftersom det stod på en massa forum att man inte skulle det. Oftast vid 'regniga' dagar regnar det tio minuter sen blir det sol igen, läste vi. Men väl i Bangkok visade det sig att det var årets monsunregn på Koh Samui och varken båtar eller flyg avgick. Killen vi pratade med på flygplatsen trodde det skulle bli fint om en vecka. Va fan?!
Då hade ju halva semestern passerat. Vi bestämde oss för att åka till det enda stället i hela Thailand som hade uppehåll; pensionärsmeckat Hua Hin.

Ärligt talat, skulle vi stannat där hela vistelsen kunde vi lika gärna åkt till Cypern, Mallis eller något annat charterställe. Men men. Det var fint väder, vi bodde bra, åt en massa god mat, fick skön massage (förutom ett ställe där 'kan jag ha de här kläderna på mig eller ska jag byta om till bikini?' tydligen lät som 'kan vi få oss varsin brazilian wax?'), hittade ett bra thaiboxningsgym och en bra skräddare som sydde upp en alldeles egen matchrobe till mig.

Gymet vi tränade på hette Thaiboxing Garden och deras facebooksida hittar ni här: http://www.facebook.com/?ref=home#!/Thaiboxinggarden
Jag fick köra med en kille som kommit direkt från Fairtex som lärde mig ett och annat knep. Givetvis passade vi på att rensa deras shop på shorts, linnen, lindor och lite andra coola stuff.

Efter fem dagar bland pensionärer(oftast med armen runt betydligt yngre thailändskor), svenska restauranger och försäljare på stranden mötte vi upp våra kompisar Nisse och Amanda och drog vidare till den mer avskilda ön Samet. Här hittade vi verkligen paradiset! Förutom morgonjoggen och lite simning gjordes faktiskt inte så många mer knop på den här resan.

Men det är skönt att inte ha någon tävling förrän i september och kunna göra sådana saker. Jag hinner med en massa, spontana grejer som kanske gör att jag måste stå över träningen en dag, jag kan ägna en massa tid åt min hund och ta sovmorgon när jag vill. Man kanske skulle leva spontant träna-är-inte-allt-liv på våren och träda in i sin roll som hårdtränande fighter, med varenda sekund planerad, under hösten?

Tills nästa gång
Peace

Caroline Ek, 2011-02-23

I väntan på att min egen kropp ska läka ihop har jag ägnat senaste tiden åt att mest träna andra.
Min inställning till tränarrollen är lite delad. Om jag själv är under hårdträning tycker jag det kan kännas ganska motigt att ta sig ner till klubben för tredje gången på en dag, och sen inte ens få ut något (svett, mjölksyra eller liknande) av det själv.
Men just nu tycker jag det är riktigt roligt. Igår höll jag ett 'Thai B'-pass på VKC, alltså en grupp som ligger mellan nybörjar- och tävlingsgruppen.
Jag hade lagt upp ett pass med mycket dubbla tekniker med främre handen. Mellan teknikrundorna körde vi två sparringronder för att ha ett bra tempo genom träningen. Under första sparringronderna upptäckte jag att många hade en helt bedrövlig guard, och la in en övning som egentligen bara bestod av att en skulle skydda sig och en skulle sopa på, 30 sekunder var i två minuter. Det roliga var att när folk fick känna på att bästa sättet att skydda sig är att hålla armarna tätt mot kroppen och inte fladdra som väderkvarnar och vända bort ansiktet, snäppte alla upp sig ordentligt. Det är fantastiskt kul när man ser att folk utvecklas under bara ett pass!

Min frisör Ida från Color, som brukar fläta mitt hår inför matcher, har också varit och tränat med mig på klubben ett par gånger. Vi har bara kört två gånger men hon har en bra känsla för fotarbete och vridningar, dessutom har hon den rätta inställningen och kör verkligen järnet. Jag försöker knäcka henne men det är svårt Wink

I lördags anordnade vi en svensexa på klubben. En kille vid namn Jonas hade gått o gift sig och det kan givetvis inte passera ostraffat Tongue
Så han fick slänga på sig ett par thaishorts och benskydd och köra igenom alla tekniker på mittsar som uppvärmning. Jag fick i princip fria händer (och fötter) förutom att jag skulle akta hans meniskskada i främre knät. Typiskt, då får jag väl försöka sikta på levern istället, tänkte jag Tongue
Efter tre ronder och två nedslagningar(i kroppen) blev det oavgjort, vilket får en att spekulera i huruvida domarna var köpta... Kul var det i alla fall och jag hoppas killarna blev nöjda!

Få saker får en på så bra humör som en riktigt solig dag, som idag! Dags att lämna datorn och ge sig ut på långpromenad.

Peace!

huj

Kommentarer

Annonser

Arkiv