Blogg: Helena Hugosson

En efter en avverkar forskare tilltron på begreppet talang i den ena studien efter den andra. Jag har under vintern och våren förkovrat mig själv i boken The Goldmine som tar upp varför vissa områden i världen plötsligt får fram en massa toppatleter.

Som den medelmåtta jag själv alltid varit i början på de flesta idrotter jag tagit mig för tilltalar sådana här böcker mig. Att få räcka långnäsa åt talanger som har röda mattan framför sig och säga att ha! jag kommer att springa om dig! är en befriande handling. Det finns nämligen ingenting som kan kallas talang.

I början av våra levnadsår är det ofta den biologiska faktorn som avgör vem som är duktig eller inte i idrott. Det finns många studier som visar på att juniorlandslagen består av de som är födda första halvan av året. På seniorsidan är det inte alls så. (ändå fortsätter vi att satsa resurser på att ta fram barn och ungdomar till elitsatsningar, men det är en annan diskussion)

Går man upp i vuxenlivet där vi alla nått vår fysiska potential finns det fortfarande ingenting som heter talang. Det stavas träning. Jag vet att ni propsar på att tycka tvärtemot nu, komma med det ena exemplet efter det andra, men jag vidhåller fortfarande min ståndpunkt. Den som är duktig kommer att vara den som tränar mest, den som övar på momenten mest, den som lägger mest tid. Alla kan ha tur någon gång och lyckas lite extra bra, men i långa loppet vinner alltid den som tränar mest, försöker mest.

Sedan är det inte sagt att vem som helst kan lyckas med vad som helst. Är du 1.50 meter lång och ska bli basketproffs har du ju en hyggligt lång uppförsbacke. Vad är då det fina med kampsport? Jo, just att det finns en viktklass, en kampsport för alla. Alla har fysiska förutsättningar för att kunna träna så förbannat hårt att de blir världsmästare i just den viktklassen i den idrotten. Är du good enough fysiskt (inte i form av fysisk förmåga, där måste alla världsmästare ligga på topp) sett till armar och ben kommer din träningsmängd att avgöra.

Jag har aldrig varit en lysande stjärna från start, snarare fått träna och träna och träna. Och träna lite till. Jag var fysmonstret eftersom det var så enkelt att träna fysen jämfört med teknikerna. Ingen skulle i alla fall slå mig på fingrarna där.

Tror du på Jesus? Ja, det gör ju många i världen. Och många i världen fortsätter att handplocka barn och ungdomar till elitverksamhet för att de råkar vara fysiskt utvecklade för sin ålder. Hur gör din kampsportsklubb för att tillåta barn och ungdomar att utvecklas över hela sin uppväxt? Det är inte den knatte du ser gör bästa teknikerna som tioåring som är den som är stjärnan i er dojo. Det är den som du minst anar förmodligen.

Självklart kan vi lyfta tioåringen som briljerar och boosta henne eller honom så mycket att framgångarna rullar på, och att ungdomen tränar tillräckligt mycket för att nå eliten i världen. Men vilka missar vi på vägen? I ärlighetens namn, vem har du missat?

Det finns en person som har varit uträknad många gånger i ju-jutsu. På grund av skador, på grund av det ena och det andra. Men som ogräs har hon kommit tillbaka, envetet och tjurigt. Och det finns ingen som jag unnar en landslagsplats på VM i höst som Sara Svensson. Till slut hann träningstimmarna bli tillräckligt många för att platsen skulle bli din. Se till att visa att gammal är äldst i höst.

Så har det redan blivit mitten av februari och jag har fortfarande inte kommit iväg till klubben för att motionsträna. Vad är det egentligen att motionsträna? Och hur gör man? Jag har alltid tittat på ett schema och sett namnet "motionsgruppen" och tänkt att jag aldrig skulle hamna där, att det var en grupp som inte var ämnad för mig.

En termin testade jag i min klubb och blev väldigt förvånad över den sköna, avslappnade stämningen i den gruppen. Ja, jag avundades dem litegrann. Att träna för att det är kul. För skojs skull. De begreppen försvann allt mer för varje träningspass närmare en tävling jag kom. När varje teknik hade ett syfte: att göra mig bättre på tävling. Inte för att det skulle bli lite, lite roligare.

Varje måndag så tänker jag att, nu, det är nu det händer, det är nu jag har lusten, motivationen, orken, tiden. Jag lovar vitt och brett, talar om för andra att jag ska iväg för att det skulle kunna öka mina chanser. Om jag bara lovar det till tillräckligt många så måste jag hålla löftet till mig själv. Ju närmare passet jag har kommit desto fler undanflykter har poppat upp i huvudet.

Alla de parametrar jag skyller på sen när veckan skyndar förbi och jag inte kommer iväg. Jag förstår det inte i ärlighetens namn och nu gör jag en officiell utmaning. Jag tycker ju om tävlingar, jag tycker om utmaningar och nu är det lite ljusare ute än vad det var i mörkaste vintern. Det vankas vår. Det vankas snygga kast igen. För att det är roligt. Det vet jag ju, det var ju därför jag började en gång i tiden.

Den som får mig att komma till en kampsportslokal och tränar ett pass, oavsett sport, bjuder jag på lunch! Och jag lovar er, en snäll och söt inbjudan här i kommentarsfältet kommer inte räcka!

För länge sen reagerade jag över en diskussion i klubbrummet där jag tränade. Det diskuterades nämligen hur pass rosa ett par byxor var, underförstått hur fjolliga de var. Och tanken slog mig att även kampsporten, min kampsport som jag försvarade i vått och torrt, led av klumpiga homofobskämt.

Skämt som är så oskyldiga, så inte alls illa ment, så men det fattar väl vem som helst att vi inte har något emot dem. Så otroligt exkluderande när du sitter där i soffan i klubbrummet och försöker formulera dig på ett sätt så att ingen förstår att det är en samkönad människa du är ihop med. Att du inte alls passar in i mallen av macho killar som slåss och som alltid måste skämta om att de kramas på bjj-passet. Eller att du inte dreglar över mma-snubbarnas kroppar utan mest kollar på ring side-tjejerna som spatserar runt (kanske det enda bra med ring side girls?).

Jag har tänkt på det här länge, och kanske för att jag aktivt sökt mig jobbmässigt till områden som behandlat diskriminering och haft ett öppet klimat. För två år sedan började jag själv fundera på min egen läggning och en känsla växte sig allt starkare ju mer accepterad den blev inom mig - jag gillar tjejer. Jag hade en förebild, en underbart snygg och kul tjej i Norge, som var öppet homosexuell. Förutom det, ingen alls. Och dagen efter jag berättade för Jonathan om den här krönikeidén så kommer det en intervju på kimura.se. Men varför inte vara öppen?

Vi hade Hysén i våras, vem blir kampsportens stjärna som vågar gå i bräschen för homo- och bisexuella? Eller för all del transseuxella.

Jag kan tyvärr inte titulera mig stjärna, men jag kom ut inom kampsporten i liten skala för ett år sedan och för landslaget jag tillhörde i somras. Nu kommer jag ut i media och jag hoppas att jag får fler med mig. Om media nappar och vill göra mig som omslagsflicka för gayvärlden, be my guest. För att komma ut är fortfarande en stor grej, år 2011. Så länge det måste hållas hemligt, så länge du inte känner någon som är öppen med detta i din klubb, så länge det är magknip och ångest för sin läggning, ja då är det fortfarande en stor grej.

Att välkomna alla innebär att man tänker på vad man säger, inte bara att man försvarar sig och säger att man minsann inte har något problem med det eller säger saker som att måste man berätta vem man har sex med? Att skapa ett klimat som är öppet för alla handlar om att inte utgå ifrån att alla har olikkönade förhållanden, att inte dra bögskämt för att även om folk skrattar sitter någon med klump i magen, att helt enkelt vara lite mer openminded.

Så snälla jultomten, kom med ett gäng glada flator och snygga bögar till varje kampsportsklubb! Och om de redan finns, låt dem ingjutas med mod att berätta!

Ingen tycker om farväl. Det finns inget romantiskt skimmer över att säga hej då, att tro att vi ska återses eller minnas alla fina minnen ihop. Det gör bara ont, värker såväl fysiskt i kroppen som i varje tänkt och otänkt tanke i sinnet. Jag vill inte dra upp de fina stunderna vi hade, och jag vill nog inte ens helst tänka att vi ska ses igen. Det ger mig för mycket hopp och gör att jag aldrig kommer att kunna lämna, aldrig kunna gå vidare och starta något nytt.

Jag har klivit av tåget med landslagssatsning. Och jag vet att många kommer att vilja övertala mig, igen. Någon kommer säkert att tänka att det var lika bra att det äntligen blev så, att det varit ett avhoppat tåg så länge. Men vissa beslut tar tid att förstå och ta in innebörden av, och många beslut tas om när man som jag blir smickrad att tro på det som kanske ändå finns där, långt inne.

I DN läser jag om Ida-Therese fantastiska come-back i brottning. Tänker att det kan vara jag om något år. När livssituation och motivation på något magiskt sätt har förändrats. Då kan det vara jag som når de mål jag en gång satte i ju-jutsu. På samma gång drömmer jag om att kunna gå in på en dojo och känna en prestigelöshet, en sann glädje över att bara vara där och inte behöva träna för att prestera på en kommande tävling. Jag vet inte hur man gör. Jag vet faktiskt inte hur man tränar utan att ständigt sträva efter att göra förbättringar. Och hur mäter jag det i kampsport om inte på tävling?

Melissa Horn och Lars Winnerbäck sjunger så vackert i ”Som jag hade dig förut”. Jag vill stanna tiden, inte vara på väg in i något nytt, inte famla efter nya mål jag inte känner till. Allt var ju så bra förut. Jag saknar dig redan min tävlings-jutsu, men något jag lärde mig av min första kärlek som tog slut: Man kan älska någon men inte nödvändigtvis kunna leva med personen. Jag måste gå vidare. Jag hoppas att du också träffar någon ny, någon som kan satsa på dig som om inget annat fanns. Och på min väg framåt kommer jag att träna någon annan, kanske en tränings-jutsu, en coach-jutsu eller en domar-jutsu. Vem vet? Just nu gör allting bara ont.