Blogg: Helena Hugosson

Helena Hugosson, 2013-03-01

I och med min placering i juryn för kampsportsgalan har jag haft äran och nöjet att verkligen frottera mig i kampsportsårets framgångar. Kändes nästan lite som om framgångarna var mina, i alla fall en liten del av dem. Och som vi våndades när vi valde, försökte värdera prestationer mot varandra, insåg det omöjliga och gjorde vårt bästa att utse nomeringarna.

Och jag vill inte vara the party pooper som kommer med de dåliga nyheterna, men låt gå. Jag tycker om att sticka ut hakan och kritisera när det behövs, och det finns en punkt där vi inom kampsporten faktiskt är råusla. Även om ni kommer att vilja skjuta budbäraren så skjut hellre i eget led.

Kampsporten är nämligen råusla på att ta fram kvinnliga ledare. Vi grävde, vi i juryn, i såväl landslagsledningar som klubbtränare efter de som kunde lyftas. Men vi fallerade, fatalt. Det fanns något namn som poppade upp men som stod sig ganska slätt mot övriga, manliga, ledarkollegor.

Varför? Nog för att näringsliv och styrelser (dock ej Budo&Kampsportsförbundet eller Kamspsportsgalans jury, bravo!) lider av samma kvinnobrist. Var slår vi kvinnor i glastaket? Varför finns det inte kvinnliga landslagsledare som leder manliga aktiva? När når man glastaket som gör att man kliver åt sidan? Är kvinnor mer individualister och skiter i sin kampsport när karriären är över, så att män är mer lojala och stannar kvar i det ideella träsket? Eller förväntas kvinnor stiga åt sidan för att familjebildningen ställer krav på ett hemmavarande? Litar vi inte på att en kvinna kan leda oss till framgång?

Anledningarna är kanske lika många som individerna, men på något sätt inbillar jag mig att det finns ett strukturellt fel när det är så stora skillnader.

Och om frågeställningen varför provocerar er så kom med de goda exemplena i kommentarsfältet! Jag skulle bli överlycklig om vi nästa år sitter i juryn och har tiotals kvinnliga ledare på alla nivåer som tillkommit under 2013 eller som vi äntligen fått reda på! Jag vill sitta där i juryn och kunna smälla fram bra exempel. Inte bara på någon som gör det alla andra gör, dvs är en toppenperson på klubben, utan hon som gör allt, som brinner, nästan brinner upp, för kampsporten.

Och om varför-frågan är irriterande så svara då på nästa fråga: Vad gör ni i klubben för att satsa på en bredd i ledarstaben? Kvinnlig kampsport, och framför allt thai och MMA, är en framgångssaga i Sverige. Ska vi inte låta det smitta av sig även på fler områden?

Upp till kamp för jämställdhet på allvar.

Helena Hugosson, 2012-05-11

En efter en avverkar forskare tilltron på begreppet talang i den ena studien efter den andra. Jag har under vintern och våren förkovrat mig själv i boken The Goldmine som tar upp varför vissa områden i världen plötsligt får fram en massa toppatleter.

Som den medelmåtta jag själv alltid varit i början på de flesta idrotter jag tagit mig för tilltalar sådana här böcker mig. Att få räcka långnäsa åt talanger som har röda mattan framför sig och säga att ha! jag kommer att springa om dig! är en befriande handling. Det finns nämligen ingenting som kan kallas talang.

I början av våra levnadsår är det ofta den biologiska faktorn som avgör vem som är duktig eller inte i idrott. Det finns många studier som visar på att juniorlandslagen består av de som är födda första halvan av året. På seniorsidan är det inte alls så. (ändå fortsätter vi att satsa resurser på att ta fram barn och ungdomar till elitsatsningar, men det är en annan diskussion)

Går man upp i vuxenlivet där vi alla nått vår fysiska potential finns det fortfarande ingenting som heter talang. Det stavas träning. Jag vet att ni propsar på att tycka tvärtemot nu, komma med det ena exemplet efter det andra, men jag vidhåller fortfarande min ståndpunkt. Den som är duktig kommer att vara den som tränar mest, den som övar på momenten mest, den som lägger mest tid. Alla kan ha tur någon gång och lyckas lite extra bra, men i långa loppet vinner alltid den som tränar mest, försöker mest.

Sedan är det inte sagt att vem som helst kan lyckas med vad som helst. Är du 1.50 meter lång och ska bli basketproffs har du ju en hyggligt lång uppförsbacke. Vad är då det fina med kampsport? Jo, just att det finns en viktklass, en kampsport för alla. Alla har fysiska förutsättningar för att kunna träna så förbannat hårt att de blir världsmästare i just den viktklassen i den idrotten. Är du good enough fysiskt (inte i form av fysisk förmåga, där måste alla världsmästare ligga på topp) sett till armar och ben kommer din träningsmängd att avgöra.

Jag har aldrig varit en lysande stjärna från start, snarare fått träna och träna och träna. Och träna lite till. Jag var fysmonstret eftersom det var så enkelt att träna fysen jämfört med teknikerna. Ingen skulle i alla fall slå mig på fingrarna där.

Tror du på Jesus? Ja, det gör ju många i världen. Och många i världen fortsätter att handplocka barn och ungdomar till elitverksamhet för att de råkar vara fysiskt utvecklade för sin ålder. Hur gör din kampsportsklubb för att tillåta barn och ungdomar att utvecklas över hela sin uppväxt? Det är inte den knatte du ser gör bästa teknikerna som tioåring som är den som är stjärnan i er dojo. Det är den som du minst anar förmodligen.

Självklart kan vi lyfta tioåringen som briljerar och boosta henne eller honom så mycket att framgångarna rullar på, och att ungdomen tränar tillräckligt mycket för att nå eliten i världen. Men vilka missar vi på vägen? I ärlighetens namn, vem har du missat?

Det finns en person som har varit uträknad många gånger i ju-jutsu. På grund av skador, på grund av det ena och det andra. Men som ogräs har hon kommit tillbaka, envetet och tjurigt. Och det finns ingen som jag unnar en landslagsplats på VM i höst som Sara Svensson. Till slut hann träningstimmarna bli tillräckligt många för att platsen skulle bli din. Se till att visa att gammal är äldst i höst.

Helena Hugosson, 2012-03-01

Det finns människor som säger att de inte har tävlingsinstinkt. Att det inte spelar någon roll om de vinner eller förlorar. För mig spelar det roll. Det spelar en väldigt vital roll i varför jag håller på med något överhuvudtaget. Kan jag bli bäst? Kan jag bli bättre än du? Kan jag åtminstone bli bättre än jag själv?

Jag har haft en ambition att träna kampsport för motionens skull, men jag kastar den ambitionen i slasken nu. För det går inte, jag kan inte nedlåta mitt inre väsen till att inte få tävla. Sedan vad tävlingen gäller på varje pass, det kan låta vara osagt, men det finns alltid något att tävla om.

För övrigt vann jag över alla andra förra veckan när jag kom iväg utan skjuts, hot, mutor eller utlovade priser, till söndagens sparringpass på Nacka Dojo.

För jag tror att det alltid finns en fundamental, djupt liggande, drivkraft i varje människa att alltid sträva efter något bättre. Och gör du inte det har du gett upp på grund av rädsla. Hellre ligga ner i soffan och bli mer och mer lik kudden du ligger på än att falla djupare.

Ifrågasätter man soffläget så kommer det ofta ett aggressivt muttrande om att det är helt meningslöst med att jaga en boll, puck eller att slå på någon. Ja, det är väl klart det är meningslöst? Allt är meningslöst när det kommer omkring. Vad spelar det för roll om hundra år om jag vunnit en match eller inte? Inte det minsta. Men just där och då betyder det allt. Och det är väl meningsfullt? Mina innersta drivkrafter blir tillgodosedda, oavsett om det är att bli uppskattad, beundrad, fruktad eller hatad.

Dessutom tror jag att alla människor tävlar. På ett eller annat sätt. Om du inte jagar en boll, spelar tv-spel eller sparkar folk i huvudet så tävlar du i något annat. I att vara mest beläst, att minnas alla matchvinnare i UFC och briljera i varenda MMA-diskussion, att ha det snyggaste hemmet, plattaste magen eller mest lyckade unge. Vad tävlar du i? Vad smygtävlar du med på klubben när du motionstränar?

Jag tävlar mot min förkylning just nu. Och vet du vad det bästa är? Jag vet att jag kommer vinna och det är så skönt.

Helena Hugosson, 2012-02-17

Så har det redan blivit mitten av februari och jag har fortfarande inte kommit iväg till klubben för att motionsträna. Vad är det egentligen att motionsträna? Och hur gör man? Jag har alltid tittat på ett schema och sett namnet "motionsgruppen" och tänkt att jag aldrig skulle hamna där, att det var en grupp som inte var ämnad för mig.

En termin testade jag i min klubb och blev väldigt förvånad över den sköna, avslappnade stämningen i den gruppen. Ja, jag avundades dem litegrann. Att träna för att det är kul. För skojs skull. De begreppen försvann allt mer för varje träningspass närmare en tävling jag kom. När varje teknik hade ett syfte: att göra mig bättre på tävling. Inte för att det skulle bli lite, lite roligare.

Varje måndag så tänker jag att, nu, det är nu det händer, det är nu jag har lusten, motivationen, orken, tiden. Jag lovar vitt och brett, talar om för andra att jag ska iväg för att det skulle kunna öka mina chanser. Om jag bara lovar det till tillräckligt många så måste jag hålla löftet till mig själv. Ju närmare passet jag har kommit desto fler undanflykter har poppat upp i huvudet.

Alla de parametrar jag skyller på sen när veckan skyndar förbi och jag inte kommer iväg. Jag förstår det inte i ärlighetens namn och nu gör jag en officiell utmaning. Jag tycker ju om tävlingar, jag tycker om utmaningar och nu är det lite ljusare ute än vad det var i mörkaste vintern. Det vankas vår. Det vankas snygga kast igen. För att det är roligt. Det vet jag ju, det var ju därför jag började en gång i tiden.

Den som får mig att komma till en kampsportslokal och tränar ett pass, oavsett sport, bjuder jag på lunch! Och jag lovar er, en snäll och söt inbjudan här i kommentarsfältet kommer inte räcka!

Helena Hugosson, 2011-12-22

Ett nytt år närmar sig med stormsteg och lagom till att nyårsfestångesten kommer krypande så blir det också dags att summera sitt år. Sina bravader, sina lärdomar och sina umbäranden ska summeras och helst hamna på plussidan.

Jag är väldigt stolt med mitt kampsportsår, trots att det innehöll i antal timmar färre tränade timmar än någonsin i mitt kampsportsliv. Jag graderades till svart i somras och jag skapade debatt tillsammans med några andra i höstas om HBTQ-frågor. Nu är det dags att lyfta blicken till 2012.

Mina löften blir följande:
1. Att träna någon form av kampsport kontinuerligt för nöjes skull.
2. Att jobba aktivt med kostfrågorna på förbundsnivån för att en gång för alla få folk att inse vad de bör äta för att prestera.
3. Att lyfta vissa utövare i särskilda forum, mer information kommer...

Mina förhoppningar blir följande:
1. Aftonbladets nysatsning ger ringar på vattnet och att satsningen blir seriös.
2. Kampsportsgalan växer ytterligare ett steg och blir mer känd hos var man och kvinna.
3. Fler kvalitativa matcher på galor för tjejer.
4. Ett ännu bättre ju jutsu-år! Fler förmågor ska kliva fram.
5. Få jobba som idrottscoach med den mentala biten åt landslagen inom kampsport.

God jul och gott nytt år på er allesammans!

Helena Hugosson, 2011-11-17

För länge sen reagerade jag över en diskussion i klubbrummet där jag tränade. Det diskuterades nämligen hur pass rosa ett par byxor var, underförstått hur fjolliga de var. Och tanken slog mig att även kampsporten, min kampsport som jag försvarade i vått och torrt, led av klumpiga homofobskämt.

Skämt som är så oskyldiga, så inte alls illa ment, så men det fattar väl vem som helst att vi inte har något emot dem. Så otroligt exkluderande när du sitter där i soffan i klubbrummet och försöker formulera dig på ett sätt så att ingen förstår att det är en samkönad människa du är ihop med. Att du inte alls passar in i mallen av macho killar som slåss och som alltid måste skämta om att de kramas på bjj-passet. Eller att du inte dreglar över mma-snubbarnas kroppar utan mest kollar på ring side-tjejerna som spatserar runt (kanske det enda bra med ring side girls?).

Jag har tänkt på det här länge, och kanske för att jag aktivt sökt mig jobbmässigt till områden som behandlat diskriminering och haft ett öppet klimat. För två år sedan började jag själv fundera på min egen läggning och en känsla växte sig allt starkare ju mer accepterad den blev inom mig - jag gillar tjejer. Jag hade en förebild, en underbart snygg och kul tjej i Norge, som var öppet homosexuell. Förutom det, ingen alls. Och dagen efter jag berättade för Jonathan om den här krönikeidén så kommer det en intervju på kimura.se. Men varför inte vara öppen?

Vi hade Hysén i våras, vem blir kampsportens stjärna som vågar gå i bräschen för homo- och bisexuella? Eller för all del transseuxella.

Jag kan tyvärr inte titulera mig stjärna, men jag kom ut inom kampsporten i liten skala för ett år sedan och för landslaget jag tillhörde i somras. Nu kommer jag ut i media och jag hoppas att jag får fler med mig. Om media nappar och vill göra mig som omslagsflicka för gayvärlden, be my guest. För att komma ut är fortfarande en stor grej, år 2011. Så länge det måste hållas hemligt, så länge du inte känner någon som är öppen med detta i din klubb, så länge det är magknip och ångest för sin läggning, ja då är det fortfarande en stor grej.

Att välkomna alla innebär att man tänker på vad man säger, inte bara att man försvarar sig och säger att man minsann inte har något problem med det eller säger saker som att måste man berätta vem man har sex med? Att skapa ett klimat som är öppet för alla handlar om att inte utgå ifrån att alla har olikkönade förhållanden, att inte dra bögskämt för att även om folk skrattar sitter någon med klump i magen, att helt enkelt vara lite mer openminded.

Så snälla jultomten, kom med ett gäng glada flator och snygga bögar till varje kampsportsklubb! Och om de redan finns, låt dem ingjutas med mod att berätta!

Helena Hugosson, 2011-10-14

Du har alltid en sån äcklig tur, ett osvikligt flyt. Själv får jag hävda mig genom överdrivet skryt. Varför får du alltid allt som både du och jag vill ha? Och varför ska jag behöva låtsas vara glad?

Känner du igen texten? Ja, den kommer från en melodifestival för länge sedan. Och jag tror nästan att Sara Widgren var för liten för att ens komma ihåg den. Jag är så fruktansvärt avundsjuk på dig, min kära träningskompis (även om jag inte burit fram dig det sista året). Du har redan lyft och åkt till VM i Colombia, som enda svensk.

Jag minns dig som lilla talangfulla junioren som mötte på motstånd i början. Du kom trea, tvåa, du var lovande som få. Jag minns när du klev upp i seniorsammanhang och var skraj i blicken men krigade ändå och gjorde bra ifrån dig som tusan. Du vann över landslagstjejer, du vann över mig och det blev plötsligt jag som fick jaga dig. Men du vägde tack och lov så lite att du tävlade i en annan viktklass, även om du med minsta möjliga marginal stal mitt SM-guld 2010. (Hade vi tävlat med dagens regler hade jag vunnit, vet du det? Jag var bara tvungen att säga det för min egen stolthets skull.)

Den tävlingen var spiken i kistan. Jag visste det, min konkurrent Sara visste det, Annika visste också. Och vi darrade som asplöv. Byt inte viktklass, byt inte viktklass, mässade vi i sömnen. Försökte allesammans fokusera på vår egen utveckling och framgång, inte snegla mot dina jättekliv framåt.

På senvåren gick du och vann junior-EM enkelt, i min viktklass. Du hade knappt tuggmotstånd. Hösten närmade sig, jag kände ändå att jag hade häng på den internationella planen. Vi var fyra tjejer som tävlade om samma VM-biljett på German Open 2010. Jag magplaskade så det blödde om magen, Sara något mindre blodig men magplask. Annika och du förlorade mot samma tjej från Tyskland, men du i finalen och med färre poäng. VM-biljetten var din och du åkte till VM i Ryssland för seniorer och kom femma. Femte bäst i världen. Du följde upp det med att vinna EM för seniorer i våras.

Du har aldrig haft tur Sara, inte med något annat än gener och en bra klubb i ditt närområde. Jag har sett din målmedvetenhet, dina träningstimmar, ditt slit med ryggont och axelproblem. Lite flyt, visst, men min morfar sa: Ju mer du arbetar ju mer tur har du. Så är det. Måste jag hävda mig med skryt? Ja, o ja. Jag känner ingen som skryter som jag, tror jag. Numera skryter jag mest om crossfit. Jag skulle så jädrans gärna vilja vara i din ju-jutsudräkt just nu. Du åker till Colombia och du har alla möjligheter att vinna.

Allt kan hända i ett VM. Vi har sett spelare blivit diskade, skadade, tappat allt. Jag tror inte du blir det. Jag tror du går hela vägen. Men en sak är säker. Jag låtsas inte vara glad, Sara, jag vill komma tillbaka till klubben och få tävla mot en världsmästarinna.

Helena Hugosson, 2011-09-16

Ingen tycker om farväl. Det finns inget romantiskt skimmer över att säga hej då, att tro att vi ska återses eller minnas alla fina minnen ihop. Det gör bara ont, värker såväl fysiskt i kroppen som i varje tänkt och otänkt tanke i sinnet. Jag vill inte dra upp de fina stunderna vi hade, och jag vill nog inte ens helst tänka att vi ska ses igen. Det ger mig för mycket hopp och gör att jag aldrig kommer att kunna lämna, aldrig kunna gå vidare och starta något nytt.

Jag har klivit av tåget med landslagssatsning. Och jag vet att många kommer att vilja övertala mig, igen. Någon kommer säkert att tänka att det var lika bra att det äntligen blev så, att det varit ett avhoppat tåg så länge. Men vissa beslut tar tid att förstå och ta in innebörden av, och många beslut tas om när man som jag blir smickrad att tro på det som kanske ändå finns där, långt inne.

I DN läser jag om Ida-Therese fantastiska come-back i brottning. Tänker att det kan vara jag om något år. När livssituation och motivation på något magiskt sätt har förändrats. Då kan det vara jag som når de mål jag en gång satte i ju-jutsu. På samma gång drömmer jag om att kunna gå in på en dojo och känna en prestigelöshet, en sann glädje över att bara vara där och inte behöva träna för att prestera på en kommande tävling. Jag vet inte hur man gör. Jag vet faktiskt inte hur man tränar utan att ständigt sträva efter att göra förbättringar. Och hur mäter jag det i kampsport om inte på tävling?

Melissa Horn och Lars Winnerbäck sjunger så vackert i ”Som jag hade dig förut”. Jag vill stanna tiden, inte vara på väg in i något nytt, inte famla efter nya mål jag inte känner till. Allt var ju så bra förut. Jag saknar dig redan min tävlings-jutsu, men något jag lärde mig av min första kärlek som tog slut: Man kan älska någon men inte nödvändigtvis kunna leva med personen. Jag måste gå vidare. Jag hoppas att du också träffar någon ny, någon som kan satsa på dig som om inget annat fanns. Och på min väg framåt kommer jag att träna någon annan, kanske en tränings-jutsu, en coach-jutsu eller en domar-jutsu. Vem vet? Just nu gör allting bara ont.

Helena Hugosson, 2011-08-11

Att kliva in i en budolokal är ofta snudd på en religiös upplevelse. Är det första gången upplever man för första gången alla dofter, lukter och odörer, hör alla slag, grymtningar, stön, skratt och flämtningar, känner fukten av flera timmars svettandes i en trång lokal. Och känner stämningen och andan som råder i lokalen. Ibland är det stämningsfullt, ibland ett hårdare klimat, ibland hjärtligt i en liten klick människor som grundat en klubb för länge sen men växt till en större förening, ibland hjärtligt mellan alla, ibland något som alla kan identifiera sig med.

Fast blir man hur som helst. Vi som läser på hemsidan här, läser Fighter Magazine, Fightplay och Nyheter 24 om kampsport är frälsta, fastgjutna i kampsportens betong och skulle aldrig kunna tänka oss att byta stryptag mot bolldrillning. Inte för mer än möjligen någon semestermånad då vi hänger oss åt strandaktiviteter men ändå inte kan låta bli att jabba i luften när ingen ser. Eller när någon ser för att vi struntar i vilket som. De som inte gillar kampsport eller kampkonst är udda filurer, inte som oss. Att någon slutar efter en termin beror väl på att de tröttnat, att de ändå inte hade vad som behövdes för att bli en sann kampsportare, en av gänget?

Det finns ett gäng förebilder för mig i landet. Det var en idé sprungen ur Landskrona Taekwando förening som började se att barn och ungdomar med psykiska funktionsnedsättningar inte omfamnades av idrottsvärlden i Sverige. Det fanns liksom inte rum för stökiga ungar med ADHD, autism eller någon annan diagnos som är svår att förstå för utomstående. Så de sorterades bort på ett eller annat sätt. De är få ungar som ler så mycket som när de får tillfälle att träna och röra på kroppen som de i Skåne som fått en andra chans att delta.

Handen på hjärtat, hur öppna är ni på klubben? Säger ni att alla är välkomna men suckar över stökiga ungdomar, vuxna som inte är som alla andra riktigt, barn som inte kan skärpa sig på passen? Har ni kunskap om hur psykiska nedsättningar fungerar, hos såväl vuxna som barn? Eller har ni tänkt på att anpassa lokalen för att någon med fysiska funktionsnedsättningar ska kunna komma in? Det behövs oftast väldigt lite, en ramp uppför en trappa, lite bättre belysning eller en hemsida som är anpassad för personer med synnedsättningar. Det finns föräldrar, släktingar, kompisar. Det finns så många runt omkring oss. Öppna dörrarna mentalt och fysiskt i höst och bjud in någon du inte tror kan eller vill komma. Eller ring någon som slutade i våras och bjud tillbaka dem. Jag tror vi alla blir förvånade över hur många som kommer att komma med ett leende.

Helena Hugosson, 2011-07-04

Föreställ er följande: Det är beslutat att matcher för damer är 2 minuter mot herrarnas 3 minuter, vi tjejer får inte slå lika hårt utan bara ha markerande slag och sparkar. Och eftersom vi är lite mindre i regel så gör vi tävlingsytan lite mindre också. Men framför allt får vi inte göra vissa lås som skulle kunna åsamka det svagare könet bestående men.

I väntan på att motivationen ska infinna sig för att satsa på ju jutsu igen på elitnivå är jag otrogen kampsporten med crossfit. Det nya, moderna på gymmet som oftast sammanfattas med orden: det är allt och inget, på tid eller så många gånger som möjligt. Crossfit är ungefär som gamla tiders fysrundor, bara det att man sätter en klocka på det och gör det i ett gym. Fantastiskt substitut när man inte får slå någon på käften eller strypa ut sin kompis. Då kan man åtminstone ge dem stryk under mjölksyraplågande former.

För någon helg sedan var jag och tävlade i crossfit i Falun och började fundera på hur momenten skilde sig mellan tjejernas och killarnas tävling. Principen i crossfit är att alla ska kunna träna och tävla, och beroende på hur stark och teknisk du är ska du göra det på olika nivåer. För såväl tjejer som killar finns det en nivå som är tävlingsstandard, där tjejernas vikt brukar ligga på 70 % av killarnas när det gäller exempelvis skivstångsövningar och kettlebellövningar. Fair enough, vi har de facto mindre muskelmassa. Och ja, det är en genetisk skillnad som stör mig massor, jag önskar att jag vore lika byggd som en kille.

Men summan av skivstångskardemumman är att synen ändå präglar sporten. Precis som det i mångas ögon är mer intressant att se herrarnas hundrameterslopp för att se mänsklighetens snabbaste lopp, är det i samma människors ögon mest intressant att se herrarnas crossfitfinal än damernas. Tack och lov är denna syn på utdöende. Premiären i fotbollsVM för damer hade 73680 personer i publiken, till exempel.

Gladast är jag ändå över att min sport, ju jutsun, inte har skillnader mellan män och kvinnor i sitt utövande. Jag får göra samma tekniker som killarna, jag får slå precis lika hårt om jag vill, och min tävlingsyta är lika stor. Och ibland händer det att en final mellan damer får avsluta ett mästerskap.

huj

Kommentarer

Annonser

Arkiv