Blogg: Julia Skäär

Julia Skäär, 2012-11-20

Tisdag kväll. Pearl Jam och In Flames på behaglig volym. Inspiration, tankar och känslor. Höst 2012.

För några månader sedan, innan den svenska sommaren tog fart på riktigt, fick jag en tid hos en specialistläkare. Jag fick en remiss hemskickad med en tid på Frölunda specialistsjukhus i slutet av augusti. Jag träffade en kirurg och han konstaterade ljumskbråck och ville operera så snart som möjligt. Tack och hej. En operationstid den 19 september och problemet skulle vara ur världen.

Gött! Jag längtade och ville ha det överstökat så fort som möjligt. Och snabbt gick det! Plötsligt låg jag på ”uppvaket”, omtöcknad, halvslumrande och pumpad med smärtstillande. Totalt utlämnad och i goda händer behövde jag stanna kvar till kvällen innan jag klarade kissprovet och fick gå hem med morfin, naproxen och panodil i bagaget. Väl hemma gick jag och la mig och sov i två dygn innan jag kunde börja röra lite på mig. Jag levde i tron på att jag skulle vara fullt rörlig och utan smärta redan dagen efter. Inte trodde jag ett dugg på de kunniga när de sa att jag kommer ha ont och inte kommer kunna röra mig. Inte förrän jag faktiskt upptäckte själv att de hade rätt trodde jag på det. Och oj vad rätt de hade, dessa visa människor.

Jag kan inte skryta med någon extrem elitträning från min sida i våras, men då hade jag ett val: att träna eller inte träna. Tanken på att helt plötsligt inte få eller ens kunna träna på två månader var väldigt jobbig för mig. Jag hade inte längre något val. Jag kunde inte bestämma själv om jag skulle pallra mig till gymmet eller ej. Det var min kropp som bestämde. Och den ville vila.

Värst var det tre veckor efter operationen. Då kunde jag röra mig hyfsat och börja leva som vanligt. Men inte träna. Efter ett tag avtog faktiskt träningssuget och ersattes med tankar och känslor jag aldrig trodde jag skulle ha…

Jag har alltid förundrats över hur vissa kan ha så svårt för att börja träna eller inte kan hålla en jämn takt när de väl kommit igång. Just do it liksom! Men tji fick jag… Nu har jag blivit ”en av dem” - det är sjukt svårt att börja! Och jag förstår det nu.

Nu får jag faktiskt träna, det har gått 2 månader. Men, istället för att rusa iväg till dojon eller gymmet i eufori måste jag kämpa med att radera alla orsaker till varför jag inte skulle göra det. Alla dessa oändligt många ologiska ursäkter. Varför? Ah just det, motivation och viljestyrka ja… De där små detaljerna som jag tappade på vägen.

Men, efter några tränade pass känner jag faktiskt att det börjar komma tillbaka. Det. Den där härliga känslan som jag så väl känner igen.

Endorfiner, you’re simply the best!
(Den lite snällare sortens smärtstillande)

Snart är jag tillbaka!

Julia Skäär, 2012-03-13

I år var SM väldigt tidigt lagd. Redan i januari månad. SM-veckan 2012 hölls i Östersund. Det blev en riktigt rolig roadtrip med några av klubbmedlemmarna, men aldrig någonsin har jag känt en sådan tomhet inom mig efter en tävling som jag gjorde då. Jag hade tränat och kämpat mycket för det här. En hel höst gick åt till att förbereda mig fysiskt och mentalt och på bara en dag var tävlingen över. Inte konstigt att jag kände mig tom, eller hur? Mitt mål under SM var att utveckla min flickflack till en bakåtvolt. Eftersom jag aldrig gjort bakåtvolten på någon tävling innan gjorde jag en chansning. Det funkade en bit, men inte hela vägen. Oturligt nog var SM första tävlingen för säsongen och ju större tävlingen är desto mer känslor är inblandade för min del. Vilket visade sig…

Jag har lärt mig att om man tvekar så funkar det inte. Jag tvekade i upphoppet och förlorade. Men, chansar man inte utvecklas man inte heller. Så då är frågan, ska man spela på säkra kort eller ska man satsa vilt? Jag satsade.

Satsningen har påverkat mig både positivt och negativt. Tyvärr något mer negativt. Jag blev extremt besviken på mig själv och min prestation under SM. Jag valde att inte engagera mig och att tänka så lite som möjligt på tävlingen efteråt. Det dröjde länge innan jag gjorde en enda bakåtvolt igen, jag tappade motivationen för både tävling och träning och jag kunde inte sluta tänka på vad jag borde ha gjort och inte gjort. Jag kände ju redan när jag klev in på mattan under finalmatchen att jag borde spela säkert, men kroppen och huvudet ville olika.

Jag har aldrig slutat träna, men motivationen har svikit mig några gånger. Den bästa motivationskällan för mig är andra människor. Särskilt människor nära mig som jag har en relation till. Stöttning från andra är för mig en väldigt viktig del av träningen. Att låta huvudet få vila från vardagen är minst lika viktigt. Och ja, taidon är min vardag, det är en viktig del i mitt liv, men ibland behöver jag ett break från den och fokusera på något annat istället. En liten paus från det man tycker om är nyttigt och ger för det mesta bara positivt tillbaka. Att testa en ny träningsform eller köra skiten ur mig på gymmet kan vara en grym motivationshöjare!

Nu i helgen gick TÖM av stapeln i Uddevalla, en av de största tävlingarna i Sverige. Jag kände mig fortfarande inte på topp efter dippen från SM men ställde upp ändå, spelade på säkra kort och vann hokei (form)! Jag kan såhär i efterhand säga att man ibland behöver tvinga sig själv till att göra saker man egentligen inte vill. Eftersom jag inte fokuserade särskilt mycket på helgens tävling var jag heller inte lika nervös och spänd under tävlingsdagen. Jag la inte ner en massa energi på att känna prestationsångest, jag struntade helt enkelt i resultatet. Jag var mycket mer avslappnad vilket i sin tur ledde till att jag under dagen kunde äta mycket mer än vad jag vanligtvis gör under tävling, jag kunde fokusera mer på att tänka taktiskt och jag var piggare. Jag tror att jag är på G igen!

Det går inte att få något ogjort, alltså finns det ingen mening med att grubbla över det och ångra sig. Lätt att säga, men that’s it!

Julia Skäär, 2012-01-01

Träningen inför SM 2012 är nu i full gång! Trots en höst av motgångar och brist på motivation har jag inte släppt träningen helt, och det är jag glad över! Nu är jag på väg uppåt med ett nytt år framför mig med nya möjligheter och nya mål. Nu blir det fyra intensiva veckor av träning innan det är dags att gå upp på mattan igen. Jag tänker inte ha alltför höga förväntningar på mig själv, men mål, det har jag!

2011 har för mig varit ett händelserikt och viktigt år. Jag har bland annat graderat mig till shodan, tagit studenten, tagit mina första individuella SM-medaljer, tävlat internationellt och fått mitt första jobb. Nu kan jag bara hoppas att 2012 blir lika bra!

Gott nytt år på er alla!

Julia Skäär, 2011-11-27

Första advent idag och julen är på väg. Eller?

”Berit” hindrar mig från att åka och träna, strömmen har gått i halva huset, kyl och frys fungerar inte och ute är det svart som natten trots att klockan bara är halv 5. Var är vintern?

Men, snart blir det familjemiddag med första ljuset tänt i staken. Lite mysigt är det ändå…

Julia Skäär, 2011-11-19

Tänk vad mycket några få ord kan betyda ...
... och vilket stor skillnad de kan göra!

Julia Skäär, 2011-10-15

Varje steg jag tar och varje sekund som går ekar i rummen från klockan på väggen. Jag kan inte sluta tänka på att det är sista gången jag står i arbetsrummet, att det är sista gången jag sitter i köket och äter, att det är sista gången jag tittar ut genom fönstren i finrummet… Det är ingen tvekan om att jag kommer sakna mina farföräldrars stora villa. Radhuset de flyttat in i är nybyggt och fräscht, men det är inte alls där jag har mina barndomsminnen.

Det sägs att förändring i vardagen är bra. Men, är det verkligen så? Och var går gränsen till för mycket? Det gäller att kunna se det positiva i allting, och personligen tror jag att allt som händer har en positiv effekt på våra liv. Det gäller bara att kunna se det. Det är de små, kontinuerliga förändringarna som gör att vi klarar av de större händelserna senare i livet.

Tänk om vi kunde stänga av allt och bara njuta av livet; strunta i all stress och alla krav på att vara uppdaterad. Vi måste börja fokusera mer på oss själva för stunden och inte hela tiden tänka på vad som komma skall. Vi måste ge oss själva tid att tänka och känna efter.

Tänk om jag kunde logga ut mig från all denna uppdatering och ta livet som det kommer. Tänk om jag kunde göra precis vad jag känner för i just den här stunden utan att tänka på konsekvenserna. Tänk om jag missar mitt livs chans på grund av denna förutbestämda värld? Tänk om jag aldrig lyckas leva i nuet?

Nu blir det en kopp te och en bra film. För att jag känner för det!

Peace.

Julia Skäär, 2011-09-22

Jag har varit med om det ett antal gånger. Ibland har det varit jobbigare, ibland lite lättare. Men, det har aldrig varit roligt. Jag kan inte säga att det någonsin varit en särskilt allvarligt svacka, men när jag väl är där är det svårt för mig att ta mig därifrån. Riktigt svårt. Jag syftar självklart på det här med att tappa motivationen. För min del handlar det just nu om att tappa motivationen till att träna. Motivation, som kan vara så obemärkt och anonymt, lämnar ibland riktigt djupa spår…

Det märks särskilt i extremlägena. Antingen positivt eller negativt. Känslan av att vara riktigt motiverad är otroligt skön. Då spelar det ingen roll att jag förlorar en match eller gör fel. Jag gör rätt nästa gång istället! Är jag däremot inte motiverad gör varje förlust ondare än den borde.

Varför tappar jag motivationen då? Jag VET ju att jag mår så himla bra efter träningen. Gemenskapen, adrenalinet, skratten… Varför ens tveka?

Det kan kännas tungt, men jag vet att jag kommer nå toppen igen. Jag behöver bara lite tid!

Julia Skäär, 2011-09-11

Hösten i all sin prakt, men med den kommer också den välberömda höstsnuvan. Vilket i sin tur betyder att träningen blir lidande. Jag har nu varit förkyld i snart en vecka och det börjar kännas må jag säga! Att bli andfådd och få mjölksyra av att gå i trappor är inget jag gärna skryter med… Abstinensen kryper på mig när folk runt omkring mig pratar om sin träning, och viljan att lämna huset är stark.

Jag litar på att honung i mängder, färskt ingefärste och en varm säng gör sitt jobb, för nu tänker jag inte vara sjuk längre! Jag har hunnit med en hel del löften om vad jag ska göra när jag blir frisk (och en hel del avsnitt av That 70’s show…)

Jag har i alla fall fått en liten motivationshöjare: Göteborgs taidoklubb har beslutat att återinföra en tävlingsgrupp! Vi skall tillsammans sträva mot att bli så otroligt bra och satsa på träning och tävling tillsammans. Stöttning är, enligt mig, A och O när det gäller träning. Ensam är jag stark, men tillsammans är vi oslagbara.

Nya jobbet går bra! De första dagarna var dock en plåga för min stackars fot. Varje dag när jag kom hem från jobbet var den svullen och alldeles öm. Inte kul. På träningarna började den krampa och det enda jag ville var att sätta mig ner. Jag var snabb med att köpa ergonomiska tofflor och nu är det så mycket bättre! Mer tofflor åt folket säger jag bara!

Peace.

Julia Skäär, 2011-08-27

Jaha, sista sommardagen igår? Tydligen… Idag vaknade jag av åska och ösregn. Ingen sol i sikte. Augusti går in på upploppet och hösten närmar sig med stormsteg. Gårdagen spenderade jag genom att regera på golfbanan, avsluta med en räksallad i solen och följa med en kompis till piercingstudion.

Snart börjar alla nya rutiner och måsten. Men, med bra musik i lurarna och mycket träning ska jag väl överleva hösten också!

Julia Skäär, 2011-08-21

Då var det dags att debuttera som bloggare här på budokampsport.se! I mitt första inlägg tänkte jag passa på att vara egoistisk och tillägna det ingen mindre än: mig själv!

Vem är jag?
Jag heter Julia Skäär, är 19 år gammal och gick ur gymnasiet i våras. Jag läste samhällsvetenskap inriktning media, fotografisk bild. Riktigt roligt faktiskt! Jag är något av en perfektionist, inte alltid, men lagom ofta. Ganska bra att vara det om man satsar på bra resultat. Sedan 6 år tillbaka tränar jag taido i Göteborgs taidoklubb. Och sedan hösten 2010 har jag satsat på landslaget.

Vad händer just nu i mitt liv?
Sedan jag kom hem från Frankrike och EM i taido har jag latat mig till det yttersta. D.v.s. i hela två veckor. Det visade sig igår kan jag lugnt säga. Kulturkalas och uppvisningar i Trädgårdsföreningen: skitkul! Men, med mjölksyra och blodsockerfall redan efter några få minuter förstår jag nu att latmasken trivs alldeles för bra i min kropp. Dags att slå tillbaka! To be continued…

Nåväl, jag har haft ofrivilligt sommarlov sedan 1 juni. Inget jag direkt klagar på, men klart att det skulle vara härligt med ett välbetalt jobb… Imorgon har jag faktiskt en arbetsintervju, så lovet kanske snart är slut. Ska jag hoppas eller inte? (Hoppas)

Om en vecka är det nybörjarstart i klubben, sen blir det full rulle hela hösten. Ja, tyvärr är det så, hösten är ganska nära. Trots det känns det ändå ok, allt har sin tid. Typ.

Peace.

huj

Kommentarer

Annonser

Arkiv