Blogg: Julia Skäär

I år var SM väldigt tidigt lagd. Redan i januari månad. SM-veckan 2012 hölls i Östersund. Det blev en riktigt rolig roadtrip med några av klubbmedlemmarna, men aldrig någonsin har jag känt en sådan tomhet inom mig efter en tävling som jag gjorde då. Jag hade tränat och kämpat mycket för det här. En hel höst gick åt till att förbereda mig fysiskt och mentalt och på bara en dag var tävlingen över. Inte konstigt att jag kände mig tom, eller hur? Mitt mål under SM var att utveckla min flickflack till en bakåtvolt. Eftersom jag aldrig gjort bakåtvolten på någon tävling innan gjorde jag en chansning. Det funkade en bit, men inte hela vägen. Oturligt nog var SM första tävlingen för säsongen och ju större tävlingen är desto mer känslor är inblandade för min del. Vilket visade sig…

Jag har lärt mig att om man tvekar så funkar det inte. Jag tvekade i upphoppet och förlorade. Men, chansar man inte utvecklas man inte heller. Så då är frågan, ska man spela på säkra kort eller ska man satsa vilt? Jag satsade.

Satsningen har påverkat mig både positivt och negativt. Tyvärr något mer negativt. Jag blev extremt besviken på mig själv och min prestation under SM. Jag valde att inte engagera mig och att tänka så lite som möjligt på tävlingen efteråt. Det dröjde länge innan jag gjorde en enda bakåtvolt igen, jag tappade motivationen för både tävling och träning och jag kunde inte sluta tänka på vad jag borde ha gjort och inte gjort. Jag kände ju redan när jag klev in på mattan under finalmatchen att jag borde spela säkert, men kroppen och huvudet ville olika.

Jag har aldrig slutat träna, men motivationen har svikit mig några gånger. Den bästa motivationskällan för mig är andra människor. Särskilt människor nära mig som jag har en relation till. Stöttning från andra är för mig en väldigt viktig del av träningen. Att låta huvudet få vila från vardagen är minst lika viktigt. Och ja, taidon är min vardag, det är en viktig del i mitt liv, men ibland behöver jag ett break från den och fokusera på något annat istället. En liten paus från det man tycker om är nyttigt och ger för det mesta bara positivt tillbaka. Att testa en ny träningsform eller köra skiten ur mig på gymmet kan vara en grym motivationshöjare!

Nu i helgen gick TÖM av stapeln i Uddevalla, en av de största tävlingarna i Sverige. Jag kände mig fortfarande inte på topp efter dippen från SM men ställde upp ändå, spelade på säkra kort och vann hokei (form)! Jag kan såhär i efterhand säga att man ibland behöver tvinga sig själv till att göra saker man egentligen inte vill. Eftersom jag inte fokuserade särskilt mycket på helgens tävling var jag heller inte lika nervös och spänd under tävlingsdagen. Jag la inte ner en massa energi på att känna prestationsångest, jag struntade helt enkelt i resultatet. Jag var mycket mer avslappnad vilket i sin tur ledde till att jag under dagen kunde äta mycket mer än vad jag vanligtvis gör under tävling, jag kunde fokusera mer på att tänka taktiskt och jag var piggare. Jag tror att jag är på G igen!

Det går inte att få något ogjort, alltså finns det ingen mening med att grubbla över det och ångra sig. Lätt att säga, men that’s it!

Första advent idag och julen är på väg. Eller?

”Berit” hindrar mig från att åka och träna, strömmen har gått i halva huset, kyl och frys fungerar inte och ute är det svart som natten trots att klockan bara är halv 5. Var är vintern?

Men, snart blir det familjemiddag med första ljuset tänt i staken. Lite mysigt är det ändå…

Varje steg jag tar och varje sekund som går ekar i rummen från klockan på väggen. Jag kan inte sluta tänka på att det är sista gången jag står i arbetsrummet, att det är sista gången jag sitter i köket och äter, att det är sista gången jag tittar ut genom fönstren i finrummet… Det är ingen tvekan om att jag kommer sakna mina farföräldrars stora villa. Radhuset de flyttat in i är nybyggt och fräscht, men det är inte alls där jag har mina barndomsminnen.

Det sägs att förändring i vardagen är bra. Men, är det verkligen så? Och var går gränsen till för mycket? Det gäller att kunna se det positiva i allting, och personligen tror jag att allt som händer har en positiv effekt på våra liv. Det gäller bara att kunna se det. Det är de små, kontinuerliga förändringarna som gör att vi klarar av de större händelserna senare i livet.

Tänk om vi kunde stänga av allt och bara njuta av livet; strunta i all stress och alla krav på att vara uppdaterad. Vi måste börja fokusera mer på oss själva för stunden och inte hela tiden tänka på vad som komma skall. Vi måste ge oss själva tid att tänka och känna efter.

Tänk om jag kunde logga ut mig från all denna uppdatering och ta livet som det kommer. Tänk om jag kunde göra precis vad jag känner för i just den här stunden utan att tänka på konsekvenserna. Tänk om jag missar mitt livs chans på grund av denna förutbestämda värld? Tänk om jag aldrig lyckas leva i nuet?

Nu blir det en kopp te och en bra film. För att jag känner för det!

Peace.

Hösten i all sin prakt, men med den kommer också den välberömda höstsnuvan. Vilket i sin tur betyder att träningen blir lidande. Jag har nu varit förkyld i snart en vecka och det börjar kännas må jag säga! Att bli andfådd och få mjölksyra av att gå i trappor är inget jag gärna skryter med… Abstinensen kryper på mig när folk runt omkring mig pratar om sin träning, och viljan att lämna huset är stark.

Jag litar på att honung i mängder, färskt ingefärste och en varm säng gör sitt jobb, för nu tänker jag inte vara sjuk längre! Jag har hunnit med en hel del löften om vad jag ska göra när jag blir frisk (och en hel del avsnitt av That 70’s show…)

Jag har i alla fall fått en liten motivationshöjare: Göteborgs taidoklubb har beslutat att återinföra en tävlingsgrupp! Vi skall tillsammans sträva mot att bli så otroligt bra och satsa på träning och tävling tillsammans. Stöttning är, enligt mig, A och O när det gäller träning. Ensam är jag stark, men tillsammans är vi oslagbara.

Nya jobbet går bra! De första dagarna var dock en plåga för min stackars fot. Varje dag när jag kom hem från jobbet var den svullen och alldeles öm. Inte kul. På träningarna började den krampa och det enda jag ville var att sätta mig ner. Jag var snabb med att köpa ergonomiska tofflor och nu är det så mycket bättre! Mer tofflor åt folket säger jag bara!

Peace.