Blogg: Jonathan Broberg

Året var 1993. Jag skulle just få uppleva mitt största idrottsliga minne som jag bär med mig. Även om minnet tog sig en rätt rejäl avstickare.

Det var vad man kallade VM för pojklag i ishockey. Platsen var förlagd till Regensburg i Tyskland. Jag var en stolt 13-åring som med buss rullade ut från slitna Mälarhöjdens IP tillsammans med det som då ansågs vara några av de bästa ishockeyspelarna från vår årskull.

Jag var uttagen. Jag var stolt. Jag var en i gänget, någon som faktiskt bidrog, kände jag.

VM för pojklag var inget officiellt VM - men i det närmaste ett pojklags-VM som fanns på den tiden. Både ryssarna, kanadensarna, finnarna och vi svenskar kom med det som ansågs vara det bästa som fanns. Och jag var en av dem.

Men VM skulle bli allt annat än roligt för mig. Redan kvällen innan vi skulle spela premiärmatchen gick jag in i ett stolsben med all kroppstyngd en 13-åring kan uppvigla. Stortån svullnade upp och är det något en hockeyspelare har svårt för är det just fotskador på de hårt åtsittande skridskorna.

Jag sade inget till tränarna. Inte ett knyst. Jag var livrädd att bli bänkad av den anledningen. Första matchen spelade jag i andrafemman, som center. Jag var en ful spelartyp. Rörde mig med många fulknep framför mål och fick tack vare det ofta värja mig från fäktande backar och forwards med kolsvarta mordblickar. Jag gillade emellertid det.

Men min skada störde mig. Jag gjorde allt annat än en bra match. Min tränare undrade om något var fel med mig och när jag inte erkände antog han att jag var i dålig form. Men jag skulle få en match till på mig att bevisa att jag dög på den nivån, meddelade han.

Då kom nästa dråpslag för mig. Jag och några ifrån laget fick för oss att kika på våra kommande motståndares match. Vi ställdes oss nere vid rinkside först. Jag satte mig på ett ståplatsräcke, men när jag upptäckte att de andra drog sig längre upp på läktaren skulle jag ta mig ner från räcket. Jag fastnade med foten i detsamma och föll med huvudet rakt ner i betongen, med hakan först. God natt.

Jag syddes med ett antal stygn på hakan, en tand gick i kras och med det en hel del pojkdrömmar också. Det blev ingen mer VM-match för mig. Någonsin. Men laget gjorde det bra i min frånvaro. De (jag säger de än idag eftersom jag inte kände mig delaktig) vann hela turneringen och för en del spelare blev detta början på något stort.

För mig var det början till mitt förfall och sommaren därefter trasade jag ännu mer sönder mina idrottsliga ambitioner via en mycket allvarlig knäskada. Under rehabiliteringen från denna skada kom jag till en annan insikt.

En av mina då bättre vänner kom till mig dagligen ute på landet. Trots att det var sommar och jag inte kunde bada, springa, spela fotboll eller ens röra mig kom han och hälsade på. Varje dag. Hela sommaren. Vi spelade spel, kollade på filmer och gjorde allt det där vi gjorde när det annars spöregnade ute. Det måste ha varit en trist sommar för honom, men jag antar att det är så väldigt goda vänner gör för varandra.

Jag kommer i alla fall aldrig glömma vad du gjorde för mig den sommaren, John! Aldrig!

Det är lätt att se de fallande löven, men det krävs lite mer för att förstå processen bakom lövträdens förfall under höstarna.

Jag sitter och läser den alltid lika finurlige och smarte Mats Nilssons blogg. Han skriver så här, med tanke på förlustmatchen mot Tor Troeng på The Zone i helgen:
”Det är inte förluster som definierar mig – det är hur jag hanterar dem. Detta ska fan bli min bästa förlust någonsin!”

Jag har lärt känna Mats lite under dessa år via intervjuer och att jag har träffat honom i samband med olika kampsportstävlingar – och han är en idrottare jag verkligen uppskattar och högaktar.

Jag kan inte längre applicera hans ord ovan i idrottsliga handlingar, men jag vet att orden inspirerar mig redan i livet utanför idrotten. Om mina livets motgångar fortgår ska jag fan se till att de blir de bästa motgångar någonsin. Ty livet är ingen akronym, det har jag lärt mig.

Stort tack för den insikten, Mats!

Och tack för att ni tog er tid.

Jag åkte till Göteborg och MMA-galan The Zone för att jag älskar att ur ett idrottsligt perspektiv kunna stoltsera med att jag är konservativ. Jag vill inte påstå att jag är konservativ i den bemärkelsen att jag är avog mot nyheter. Jag bara älskar känslan av att för en gångs skull veta vad jag får. Tack för det återigen, The Zone!

Med UFC färskt i minne och den megasuccé galan gjorde i Globen var jag rädd inför The Zone. Jag var rädd att en viss hybris hade kunnat smyga sig på.

Jag hade vissa farhågor att The Zone skulle vilja ändra konceptet och bli mer likt UFC i sin approach: att ytterst ansvarige arrangören Jesper Gunnarsson (den mannen återkommer jag till senare) skulle få för sig att han är Sveriges motsvarighet till Dana White. Helt enkelt, jag var rädd att ödmjukheten och självinsikten skulle kunnat ha fått sig en törn.

Men ack så fel jag fick, och ack så glad jag är för det. The Zone har byggt sin image och sin publik kring lokala hjältar som skapar en intimitet ingen annan kampsportsgala i Sverige har. Förnimmelsen ”Göteborg mot rubbet” är högst påtaglig varje gång galan arrangeras, vilket jag är nästan löjligt förtjust i.

Och att galan fortsätter vara kvar i den underbart charmiga Lisebergshallen istället för att söka en större och kanske mer modern arena förefaller vara ett genidrag. Den dag galan får för sig att flytta till Scandinavium med publik som har ostar och kastruller på huvudena och äter popcorn och dricker coca-cola så att flanellskjortorna spricker – den dagen dör The Zone i mina ögon.

Till en början denna soliga men iskalla vårkväll i Göteborg gick det tungt för den patriotiska hemmapubliken. Både Roger Lynbrant och Rami Aziz gick på pumpen i sina matcher och det muttrades lite på läktarplats i förtvivlan.

Och inte blev det bättre av att starke Per Franklin åkte på en mycket vältajmad och fin giljotin från den fatalt smidige Fernando Gonzalez från Stockholm.

Göteborgspubliken fick vänta långt in på kvällen för att få sina svultna patriotiska ådror att svälla. Men innan dess gjorde meriterade thaiboxaren Martin Ahktar från Malmö en mycket intressant debutmatch i MMA. Ahktar mötte grapplingspecialisten Ricardo Chavez, som onekligen hade gjort sin hemläxa.

Snabbt och smidigt gled han undan Ahktars inledande offensiv och kopplade grepp om skåningen via ett nedtagningsförsök, som dock strandande på att Ahktar mycket smart lutade sig mot buren. Matchen stelnade till. Domaren bröt isär och de båda började om från stående. Den andra offensiva attacken från Ahktar blev mer svårstoppad för Chavez och sedan tog det inte lång tid förrän skåningen hittade öppningar i försvaret. Det blev ett lika snabbt och skoningslöst som imponerande avslut och en perfekt start på MMA-karriären för Ahktar.

Johan Jorup och Jonathan Svensson gjorde sedan processerna kort med Magnus Strandner respektive Kristoffer Källgren innan det var dags för ”supermatchen”. Den mellan Mats Nilsson och Tor Troeng.

Och vilken match det blev! Med två så meriterat skickliga grapplers kan ibland matchbilden bli låst och lite intetsägande. Men det här blev så långt ifrån det man kan komma.

Troeng ville hålla sig på avstånd från Nilsson, skada honom från distans med hjälp av sin längre räckvidd. Ett smart upplägg, skulle det visa sig. För Mats Nilsson försökte komma nära inpå för att utnyttja sin styrka i brottningen, men Troeng lät honom inte få den möjligheten under de två inledande ronderna. Istället kunde norrlänningen hota via snabba och hårda slagväxlingar, ofta i kölvattnet av Nilssons attacker.

I den tredje ronden lyckades Mats Nilsson komma förbi Troengs försvar vid ett par tillfällen, och då bjöds det på hög internationell brottning. Men det var lite för sent in i matchen. Troeng höll undan för forceringen i sista ronden och vann med 30-27 i poäng i en av de mest spännande matcher på svensk mark jag har upplevt.
 
Sedan bullrade det bara till i Lisebergshallen. Den i dubbel bemärkelse store profilen Eddy Bengtsson vandrade som brukligt in till Joel Almes toner från ”Snart skiner poseidon”. Samma låt som IFK Göteborg har som inmarschhymn, för övrigt. Och den djupt inbitne blåvittsupportern Eddy Bengtsson var laddad till mötet med vitryssen Vasili Kachan.

Eftersom Eddy och jag är gamla kollegor och därefter har blivit goda vänner var den här matchen lite speciell för mig med. Men som sagt – det bara small till. Pang! Vitryssen i golvet med 120 kg göteborgare över sig. Det tog 33 sekunder, sedan var Eddy uppe med utsträckta armar och ett leende som sade ”jag älskar världen”. Och nu hade göteborgspubliken fått sin efterlängtade göteborgshjälte att hylla.

Det fortsatte på den inslagna vägen även i kvällens tre sista matcher, samtliga titelmatcher. Sirwan Kakai vann på domslut mot den avige och snabbe brassen Claudemir Souza i en match som hade så mycket i sig, så mycket kvalitet, så mycket fart och finesse.

Martin Svensson vann igen och försvarade sin titel genom en RNC på James Saville. Och slutligen vann Assan Njie i vad som kanske är den främsta match jag har skådat på The Zone någonsin. Njie mötte danske Morten Djursaa, som om han varit normal hade klappat ur sig flera gånger om. Men dansken var hal som en ål och uthållig som en gasell, vilket upprepade gånger vändes till stora bekymmersamma situationer för Njie. Jag bara satt och njöt. För det var böljande. Det var spännande och det var ovisst hela matchtiden ut.

Njie vann slutligen på poäng. Och avslutade med det vårens gala. En gala som bjöd på precis det man vill få ut av The Zone.

Jag skulle återkomma till mannen bakom The Zone, Jesper Gunnarsson. En klurig herre som inte säger mer än han behöver – och vet ni, det är också, likt The Zone, befriande skönt att veta. Ibland tänker jag att Gunnarsson har implementerat och förtrollat the Zones karaktäristika med sin egen personlighet:
Ödmjukhet, tålmodighet, kunnande och en chevaleresk framtoning.

Och, ja – vissa saker önskar jag aldrig att de ändrar sig. Ty hur vackra är inte de en gång om året vårblommande vita magnoliaträden, och trots att de alltid är liknande i sitt utseende är de ändock obotligt vackra att titta på.
   Så alltså även The Zone.

Tack för att ni tog er tid!

Då. För snart tre år sedan meddelade Johan Ingholt att han slutar med tävlingssatsandet. Ett dråpslag kändes det som för svensk ju jutsu. Mörka tungor talade om år utan ljus. En generationsväxling som skulle bli så kännbar att många trodde att svensk ju jutsu mer eller mindre skulle tyna bort – likt en våg som sätter sitt avtryck i sanden, för att sedan bli en del av det oändligt stora havet igen. Utan vare sig synlighet eller glans.

Men något hände som knappt någon räknade med. Vintern blev just bara en vinter och inte den ominösa istid det talades om. Det var många ledande personligheter inom ju jutsun som knöt handen i fickan, slöt sig samman och blev en oerhört stark enhet istället.

Och så kom ju den gudabenådade Sara Widgren. Det var i mångt och mycket Widgren ensam som fick isen att smälta undan för varmare tidender. Och med Widgrens fabulösa utveckling spred sig den känslan genom svensk ju jutsu – vi är på gång igen!

Idag sitter jag och är inte ett dugg orolig för återväxten. Tvärtom. Det ser till och med bättre ut än när bröderna Ingholt kom fram. Landslaget har dessutom fått in den magiske tränaren Rob Haans som inte lämnar något åt slumpen.

Sara Svenssons vinst i Paris ger eko. Hon blir att räkna med längre fram i höst. Mikael Marffy är en kampsportens egen hulk – hur stor och stark som helst och fortsätter den mannen med sin ju jutsu-satsning blir det roligt även på herrsidan i VM i Wien.

Dessutom har de stora JVM-talangerna från i höstas, som bärgade ett helt gäng med medaljer, vuxit till sig ytterligare. Det är månne väl optimistiskt att räkna med medaljframgångar där redan till VM – men å andra sidan var det knappt någon som räknade med Sara Widgrens framgångar heller.

Nej, jag tror att ju jutsuåret 2012 kan bli ett år att minnas tillbaka på väldigt länge.
Det är bara en känsla jag har.

Jag är månne lite jäv i denna text, och rent praktiskt är August Wallén även min arbetsgivare i form av styrelseledamot i Svenska Budo & Kampsportsförbundet så jag kanske ska passa mig lite extra vad jag skriver denna gång... 

August Wallén är en rätt skön typ. Svår att få grepp om samtidigt som han ändå är utrustad med ett stort hjärta och medmänsklighet. Även om en del just i de fallen kan ha andra uppfattningar, har jag förstått.

Jag ska ta det där med medmänskligheten först. För i min värld är en människas främsta egenskaper inte i första hand konkreta, men abstrakta. Jag är inte den som först och främst dömer folk efter diverse fina universitetsutbildningar – de säger egentligen ingenting om någonting.

Jag klarade mig nätt och jämt genom mina universitetsstudier. Inte för att jag är sämre än någon annan, utan för att förutsättningarna för att studera kanske var annorlunda. Jag tog exempelvis inga studielån och fick jobba ihop brödfödan samtidigt som jag skulle klara av studierna. Vid sidan om det var mitt liv i fritt fall då med ett lägenhetsstrul som jag skulle kunna skriva en best seller av.

Så i min värld när jag tänker mig en framtida ordförande för MMA tänker jag först och främst att personligheten, förmågan att se och lyssna blir väldigt viktig. Det har jag alltid upplevt att August Wallén är utrustad med, på sitt säregna sätt.

Ett exempel på det: jag hade just lämnat mitt då tio år långa förhållande och var inte precis en sol som spred värme och energi. Den förste att ringa mig och beklaga det inträffade var just August Wallén. Inte min mamma. Inte min närmaste vän. Det var August Wallén.

Att Wallén sedan också har varit en viktig del i att MMA ens kan existera i Sverige idag är givetvis ett plus i kanten hos mig. Att han har gedigen kampsportsbakgrund likaså. Och att han en entreprenör.

Sedan kan Wallén vara en tuff och ibland kan jag tycka överdrivet tjurig affärsman. Men bakom fasaden finns det alltså något mer än så.

Jag tror att ett välfungerande Internationellt förbund i MMA kanske inte kommer vara lika betydande som exempelvis FIFA för fotbollen. Det handlar i mångt och mycket om tradition i idrottens värld och att vara väldigt lyhörd för traditionens makt är vitalt. I MMA finns UFC. Inget tyder på att den organisationen kommer att försvagas, snarare tvärtom, och så länge som UFC är herre på täppan, kommer IMMAF bara kunna påvisa sin vilja – men det kommer ändå vara UFC som styr och ställer. Se bara på NHL.

Däremot finns det många andra fördelar med ett internationellt förbund, såsom att kunna arrangera EM och VM och sedermera i en våt framtidsdröm även kunna finnas med på den olympiska agendan. Dit når aldrig UFC hur mycket de än vill. Det är idrottens demokratiska förenings- och förbundsprivilegium.

Att en svensk tar plats i en internationell styrelse tillhör inte vanligheterna. RF skickade mig uppgifter om detta och innan Wallén är det endast tio personer i de internationella styrelserna – och ännu färre är ordföranden.

Wallén sätter således inte enbart MMA utan hela den svenska idrottsgemenskapen på världskartan. Bara en sån sak.

Tack för att ni tog er tid!
Ha en trevlig Valborg!