Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-11-19

Det är förbaskat tråkigt med avsked. Och för oss som älskar idrott är det bland det tyngsta besked man kan få, att en profil lägger av. När vi sammanfattar Sara Svenssons fina karriär gör vi det med ett konstaterande: alla idrotter på alla nivåer är i behov av den karaktär som hon symboliserar.

Att Sara Svensson lägger ju jutsusatsningen åt sidan för ett mer traditionellt familjeinriktat liv var kanske inget som direkt förvånade mig. Jag hörde det tisslas och tasslas om det redan för ett år sedan.

Nu fick vi ett bonus-ås med Sara som aktiv och det kanske var precis vad som behövdes. Sara Svensson står för någonting väldigt unikt i svensk idrott.

Hon är inte den mest meriterade ju jutsuidrottaren, inte heller den allra mest spektakulära. Men hon står för en trygghet och en gedigenhet som är en så otroligt viktig detalj när man ska bygga upp lag, eller för den delen andra individer.

Att Svensson var aktiv under de fenomenala Ingholtbröderna, och kunde ta lärdom av dem och även överföra insikterna till dagens landslag, har varit obeskrivligt nyttigt för den nya generationens ju jutsustjärnor i Sverige.

När Martin och Johan Ingholt lade av fanns ändå Sara Svensson kvar som en ryggrad för landslaget att kunna bygga vidare på. Svensson kunde sedan agera bollplank, både konkret och abstrakt, för Widgrenarna och company.



Även om Svensson själv inte fick någon VM-medalj har hon med sitt sätt att vara, sitt sätt att träna, sitt sätt att sprida harmoni och trygghet varit oumbärlig för det svenska landslagets framgångar.

Jag är både stolt och tacksam över att jag fick chansen att skåda Svensson in action. Jag kommer själv bära med mig minnesbilder av hennes fantastiska VM ifjol där hon slutade femma. Jag minns att Sara redan efter första matchen hade skadebekymmer. Men hon bet ihop. Och presterade på en nivå som ingen av oss trodde hon var kapabel till just där och då.

Den minnesbilden är nog så viktig för mig att ha med mig in i en vinter där jag ska försöka orka med mörkret och minnet av min avlidne farfar.

Tack för allt, Sara Svensson – och stort lycka till i det liv som nu väntar.

Jonathan Broberg, 2013-11-13

Det är inte lätt att vara kampsportare i Sverige. Vi ser en klar njugg inställning till våra idrotter vart vi än skådar. Visst finns det vänner som står oss bi, men ibland är det som att vår egen familj negligerar oss gång på gång.

Vet ni en sak. Idag var första gången under alla dessa motvindar under mina fyra år på förbundet som jag kände mig maktlöst uppgiven.

Jag var tvungen att ta mig samman för att inte börja grina. För jag vet hur mycket det betyder för våra idrottare att åtminstone få en klapp på ryggen för allt sitt slit. Men i idrottslandet Sverige behandlas kampsportare som något katten har släpat in. Om ens det.

Jag tror allvarligt talat att många runt om skulle tappa hakan om de fick reda på hur vi har bemötts genom åren. Numera har vi en medial chans att göra oss hörda – förstår hur de äldre förbundsrävarna måste känt sig när media endast ringde när någon med minsta kampsportsintresse hade hamnat i klaver med rättvisan.

Jag hade nyligen uppe besök från RF. När jag påpekade att det faktiskt bara är ett par ögonblick sedan en svensk idrottsminister ville förbjuda all kampsport i Sverige möttes jag av ett lite oskyldigt fnys.

Det är faktiskt ofta så vi har bemötts. Med en fnysning. Det måste få ett slut. Men så länge som idrotten vänder egna idrottare ryggen – ja varför ska då allmänhet vara så mycket bättre. Gudskelov börjar media äntligen lyssna till våra snart smått desperata rop på rättvisa.

Det kan tyckas vara en petitess, men den tavla vi fick av RF efter vårt 50-årsjubileum - där är vårt förbundsnamn felstavat…  Jag tycker det säger lite om det mesta även om det givetvis inte är något medvetet bakomliggande i just det här fallet.

Det är svårt att bortse från all orättvisa när man ser Idrottsgalans nomineringar. Det som ska vara idrottens stora gemensamma fest slutar alltid med att de stora och rika hyllas. Vi inom andra mindre förbund ska glatt betala den hutlösa summa som galan kostar, bara för att bli uppmuntrade att applådera högt när vinnarna tar plats på scenen.

Det emellertid inte speciellt märkligt egentligen. Vi ser samma tendenser överallt i samhället. De stora tycker sig vara förmer än de lite mindre – och förväntar sig, via nepotism och andra tillhyggen, att få jubel från de som de egentligen vänder ryggen till.

För vad handlar det annars om?

Idrottsgalans nomineringar visar med all tydlighet att det finns en elit inom idrotter som fortsätter att positionera sig. Det är mer eller mindre omöjligt för mindre idrotter, som inte är OS-anknutna, att få vara nominerade. En snabb flukt på den akademi som bland annat ligger bakom juryn gör ju inte direkt att förtroendet för arbetet höjs.

Vi inom kampsport, som alltså tar flest VM-medaljer (RF:s statistik) och som bara i år vunnit 18 mästerskapsguld – vi har inte en enda representant i denna jury. Vi har överhuvudtaget aldrig ens blivit tillfrågade eller vad jag vet knappt tilltalade av denna akademi. Som alltså ska representera ALLA idrottare i Sverige.

Jag står helt bakom Stefans Stenudds minst sagt hårda kritik. Det är fan skandal åt alla jävla håll och kanter. 

Skäms på er!

Jonathan Broberg, 2013-11-06

Vi människor är bra på att trösta. Vi är alla i någon mån uppväxta och omringade, inträngda i en vrå, av bedrövelse. Det är bara det att vi märker av det som mest när det är som allra mörkast.

Hösten i huvudstaden lät tacksamt vänta på sig. Det var ovanligt länge som sommaren orkade hålla både mörker, väta och kyla borta. Men tillslut faller löven. Tillslut flyttar fåglar. Tillslut mörknar det.

Mitt höstmörker stod plötsligt framför mig med ett hånflin. I förra veckan tystnade min farfars röst – och det som känns så märkligt är att den aldrig kommer kunna ta ton igen. Men farfars bortgång var långt ifrån den enda tragedi som har berört mig under veckan.

Jag vill tro att de människor vars minne vi bär med oss lever så länge vi minns dem. Det är åtminstone en upplyftande tanke, i en tid för mig som dragit in en stor ledsamhet på flera fronter. Vi människor klarar ofta av att stå emot sorg om vi låter den få utrymme, men det är svårt att känna igen sig själv när sorg breder ut sig – och syns i flera skepnader.

Den här veckan efter farfars bortgång har jag försökt att hålla mitt huvud ovan ytan. Likt valar har jag simmat under isen, hittat en råk då och då, och sedan försökt hålla andan under is ånyo.

Det är förstås ingen optimal lösning men för mig har det varit den enda. Det är så jag sörjer, det är så jag är. Jag måste omringa mig med känslor och göromål som bringar luft. Ny luft. Annars har jag en benägenhet att sjunka allt för djupt, simma allt för långt ner i bråddjupet, att jag inte hinner upp för att andas igen.

Jag satt i helgen i mina föräldrars landställe vid en brasa och blickade ut genom dörrfönstret över det de kallar ”ängen”. Jag såg löv falla från de vackra björkträden, jag såg små fåglar som frenetiskt förberedde sig för vinterns annalkande. Och jag såg en stråle sol, en enda, som under bara ett ögonblick arbetade sig igenom molntäcket och nådde marken. Det var ett ljussken mitt i all grå sörja.

I nästa andetag ringde min telefon. Då hade svenska iaidolandslaget vunnit tre EM-medaljer. Och plötsligt var det som att tidvattnet vände. Med ett nyfunnet leende skickade jag ett pressmeddelande som togs upp av TT – första gången någonsin som TT tar in iaidonyheter, påstod de till mig senare.

Genomslaget på iaidomedaljerna blev stort. Och hade inte idrotten innan en helande inverkan på mig blev iaidons framgång ett uppvaknande jag verkligen på ett personligt plan också behövde.

Vi talar ofta om idrotter som en tröst eller stöd eller rent av en räddning från det privata. Idrottens helande kraft är något vi inom Sverige måste bevara. Det får inte bli så att vi låter de idrottsliga värdena går förlorade i vår strävan efter moraliska pluspoäng.

För precis som vi kan vara ledsna privat kan idrotten i samma stund ge tröst som inte det privata förmår. Förstår vi inte att vakta och vårda den insikten bör vi kanske finna något annat i livet som vi förstår bättre.

Jag är åtminstone evinnerligt tacksam för att iaidon kom till tröst när jag som mest behövde en emotionell omfamning.

Jonathan Broberg, 2013-10-30

Det är en besynnerlig tid vi upplever. Jag kan inte nog grubbla kring hur vårt samhälle blivit som det har blivit. Och jag märker av det själv: det är när de stora livsupplevelserna jabbar mot oss som vi vaknar till. För en vecka sedan tog min drygt 90-åriga farfar bilen och storhandlade, inget konstigt med det. Igår lämnade han oss ensamma – och då först inser vi vad det var vi hade.

Det var som om något påkallade min uppmärksamhet redan innan beskedet om att min farfar skickats i ilfart i ambulans till Södersjukhuset. Det var något i luften, tror jag.

När västra delarna av vårt land förberedde sig som mest för storm gick jag och hade en märklig växtvärkliknande smärta i mitt vänstra knä. Jag har förvisso lärt mig att mitt knä kan smärta när det varma klimatet trängs undan för det kyligare, men känslan gick ändå inte att känna igen helt.

Jag och min familj har en nära relation. Vi hörs av dagligen, ibland flera gånger om dagen. Men när min mamma ringde mig på en något avstickande tid än hon vanligtvis brukar bekräftades det jag hade på känn. Farfar låg på sjukhus.

Några timmar senare ringde mamma igen. Då hade farfars hjärta inte mäktat med att pumpa längre och vi förlorade honom som en fisk kan plaska till i de mest stilla vatten.

Farfar var en bufflig typ. Pratade högt och gärna och ofta med spetsig ton som inte sällan rörde upp. Jag tror faktiskt att han gillade att vara en knölig typ, ibland på gränsen till vad man kan tycka är okej. På det sättet blir tomrummet än tydligare: hans underfundiga karaktäristika påminner om ingen annan jag träffat och även om jag inte alltid delade hans vida tyckande kommer jag så klart att sakna min farfar.

Att förlora någon i vår närhet tillhör livets mening. Livet är inte servilt och tillåter inte heller nepotism att leda oss, som arbetslivet ibland tycks göra. Livet är i många avseenden indignerande och det är inte alltid vi klarar av att hantera dess tunga realitet, när den knackar på vår dörr.

Men det är märkligt hur vi utkorar livsöden, som om vi nästan slutat förundras över flyttfåglars resa söderut under vintern. Vår snäva facebooksyn på livet får oss att blicka bort från det som verkligen är monumentalt.

Jag kan fortfarande inte förstå hur farfar lyckades bygga landstället på Gotland. Jag kan fortfarande inte förstå hur han lyckades bygga, snickra och smida saker i trä på det sättet han kunde. Han var sannerligen en konstnär i det sättet att skapa.

Farfar, fick jag berättat för mig, initierade att skriva ner lite livsminnen i ett block. Han kom emellertid inte så långt eftersom han tyckte att han hade svårt att mäta sig med mina skrivarkunskaper. Det är både något av det finaste och det mest sorgliga jag fått höra från farfar.

Och jag vet inte, men det känns på ett sätt väldigt signifikativt för hur min farfar var. Vart han än tog sig, eller hur, rev han upp känslor. På gott och ont.

Jag vill tro att farfar nu tas hand om farmor. Att de sitter uppe i himlen och spelar kort, som de alltid brukade göra. Jag vill tro att de åkt till huset på Gotland tillsammans, som de också alltid gjorde. Jag vill tro att vart de än befinner sig finns det ingen död som längre skiljer dem åt. Och jag vill tro att jag en gång längre fram åter får uppleva en frukost i solskenet på tomten utanför huset de tillsammans döpte till Lill-änge (liten äng på gotländska), ty det är nog det finaste gemensamma man kunde uppleva tillsammans med mina farföräldrar.

Vila i frid kära farfar. När tiden är inne får vi åter ta diskussionen om vilket fotbollslag som är bäst – mitt Djurgården eller ditt kära Hammarby. 

Jonathan Broberg, 2013-10-20

Vi satt igår omgärdade av förväntan som steg mot taket i Solnahallen likt varm sommarkondens. De fem professionella MMA-matcher vi skulle få bli bjudna på innehöll en drös med nya knoppar redo att blomma ut. Där fanns de buffliga, raka och mycket sevärda bröderna David och Daniel Teymur, där fanns talangen Karl Albrektsson, där fanns den vinsttörstande Carlos Prada, men så fanns också en viss Sadibou Sy.

Det var på många sätt en gårdagskväll som manifesterade det vi alla försökt basunera ut ett tag: på våra piedestaler har vi stått inför resten av idrotts-Sverige och skrikit inför allt som oftast döva öron:

”Svensk kampsport är fantastisk”

På andra sidan sundet i söder, i Kolding i Danmark, dominerade de svenska boxarna proffsgalan. På andra sidan sjön i öster, i S:t Petersburg, var Johanna Rydberg så hhhhhhäääääääärrrr nära att eliminera den fruktansvärt kompetenta Fatima Pinto, och Alex Tobiasson Harris vann mot Kazakstans jättetalang Umayev i thaiboxningens Combat Games.

Och på den norra sidan av Mälaren, i Solna, visade svensk MMA att den kommer att handla om fler namn än Alexander Gustafsson i framtiden.

Det sägs att nostalgi kan vara ett gift. I vissa fall kan det nostalgiska gränsa till ett minerande ”det-var-bättre-förr”-tänk. Och ofta när jag besökt den klassiska kampsportsarenan Solnahallen har jag gått därifrån och undrat om det faktiskt inte var bättre förr. Åtminstone där.

Men så kom IRFA 5. Så kom Daniel Teymur dansande ut som jag aldrig sett honom förr och satte gasen i botten från första matchsekund. Och där någonstans tog kvällen i Solna fart. Daniel Teymur pepprade den försvarande polacken Paczek med tekniker och slutligen föll försvarsmuren och Daniel Teymur hade på ett imponerande vis vunnit sin första MMA-match.

Efter det steg stämningen än mer. Sadibou Sy hade lägligt till sin MMA-debut med sig en halv orkan i ryggen och flera hundra Sadibou-supportrar byggde upp en magisk atmosfär kring matchen. Sy inledde sin MMA-karriär med att vandra runt, runt i jakt på den jagade Bryczek, som emellertid höll sig undan på ett mycket klokt sätt.

Sadibou ville ha matchen stående, Broczek ville i början inte ha matchen alls. Men efter ett tag blev Sadibou aningen het över att bara vandra runt och gick in i duell, då kontrade polacken snabbt och plötsligt hade han fått matchen dit han ville. Broczeks nedtagningar och sedermera bufflande vid burgallret i den andra ronden tvingade Sy att visa prov på sitt egna försvar, som höll.

Sy tog sig loss och sedan var katt-och-råtta-leken i full gång igen. Sy fick in ett par gnistrande sparkar, ett par sprakande slag, men Broczek fortsatte hålla sig undan de värsta farhågorna. Efter matchen, som Sadibou rättvist vann med 3-0, var han lite besviken.
   - Inget jag kommer att komma ihåg, sade han till mig efteråt.


Jag förstår honom. Men ändå inte. Han vann i en ny idrott. Han vann, om än inte på sitt signifikativa sätt som vi vant oss vid inom thai- och kickboxningen, men han vann ändock övertygande. Och jag är helt säker på att Sadibou kommer att göra avtryck också inom MMA. Han är alltför kompetent stående för att inte göra det.

Efter den publika urladdningen steg ännu en stor (i dubbel bemärkelse) idrottare in i buren. Karl Albrektsson är för de flesta, även mig, tämligen anonym. Men inte längre. I kvällens absolut mest imponerande seger blev Albrektsson något av min nya favorit. Så tät, så svåråtkomlig och ändå så extremt allsidigt offensivt.

Carlos Prada är talangen som letar efter ny fart i karriären. Prada kan och vill mycket, men ibland har det låst sig för honom. Det såg också spänt ut i början av mötet med Romanowski, som ofta satte hård press på Prada. Matchen gav dock mersmak för Carlos som växte undan för undan och vann tillslut helt rättvist i en fint böljande tillställning.

I kvällens sista föreställning gick David Teymur in i buren mot Mattias Rosenlind. Teymur ville verkligen ha matchen stående och när den väl var där var Teymur ovedersägligt den främste. Problemet var att större delen av matchen gick på marken och vid burgallret och i det gamet var Rosenlind betydligt bättre och vann med 3-0.

När vi alla sedan pustade ut efter en härlig höstkväll befann vi oss mitt under en av de vackrare upplysta fullmånar jag någonsin skådat. Jag gillar att se det Moder Natur trollar fram till oss just efter vi upplevt något fagert. Det är som om naturen försöker säga oss något.

De tecken fullmånen förmedlade tog jag med mig hem med en tro om att svensk MMA har en vacker tid att möta. Även om vi också måste inse att vi just nu lever i den bästa kampsportstid Sverige någonsin befunnit sig i.

Jonathan Broberg, 2013-10-15

Världen är sig inte lik på hösten. Åtminstone inte här i Sverige. Vi upplever ett skiftat dagsljus och när solen lyser är det inte stranden utan garderoben våra blickar riktas mot. Vi klär inte av oss när solen lyser. Vi klär på oss. Vårt leverne kräver mer på hösten. Ungefär som jag upplever ett visst förändrat publikt beteende inom kampsport. 

När jag började följa kampsport mer idogt var jag hänförd av den fantastiska kampsportspublikens särskiljande från övrig idrottspublik.

Att höra applåder för motståndare, jubel för ”bortafighter” och kunniga vettiga kommentarer på läktarhåll var till stor del något nytt för mig. Något jag lätt kunde ta till mig och bli förälskad i. 

För ofta är det när vi bevittnar de ljupaste konstraster som de ljuvaste livsåskådningarna tillkommer oss. Det är alltid lika härligt när en rappare kan sjunga, det är alltid lika fascinerande att höra en vältalig ungdom, det är alltid vackert att få något oväntat till sig, som en oanad kärlek.

Det var nog därför som jag blev förälskad på riktigt i kampsport. Det nästan poetiskt vackra i att ha actionfylld idrott med uppumpad adrenalin och sedan uppleva en publik så långt ifrån stök och ståhej man kan komma – det var, som Gustaf Fröding skrev, en vacker sak att få. Och det är en vacker sak för oss att även bevara.

Inom idrott finns det två olika upplevelser som kan locka nya besökare. Det ena är det betraktande, idrottens tjusning, och det andra är det aktiva betraktandet, det som publiken skapar, - stämningen. Båda ting är fundamentala, ur två olika perspektiv. Och samspelet mellan en idrottare och en publik är enormt viktig.

När så en kampsportspublik hyllar också en motståndare förvandlas den till något idrottsunikt. När den buar, häcklar eller hånar blir den bara en i mängden. Och även om ett buande kan ses som något litet oskyldigt är ändå ställningstagandet stort.

I en tid då kampsportare börjar synas i media, som faktiskt händer nu, och i en tid då kampsportare faktiskt kan få en minimal möjlighet att livnära sig på sin idrott blir idrotten också på ett sätt mycket mer spetsig. Domarinsatserna kan påverka mycket mer än bara en match – de kan i det stora hela förändra karriärer, om det vill sig illa (eller väl).

Eftersom då kampsportssamhället har förändrats är det inte märkligt om publikens beteende gör det heller. Ofta kanaliseras idrottspublikens sfär av forum eller bloggar och så vidare. 

Även här tycker jag mig uppleva en allt hårdare jargong. Inte sällan pekas idrottare ut, inte sällan diskuteras om de är förtjänta av den eller den matchen, och inte sällan ifrågasätts domslut. Det tillhör vardagen inom de flesta idrotter, men inom kampsporten i Sverige är det en relativt ny form (nåja) av uttryck. 

Och visst, publik ska få engagera sig, de ska få tycka vad de i princip vill och jag är av den uppfattningen att arrangörer heller inte ska kunna bunta ihop en publik och kräva motprestationer. Men när klimatet hårdnar, när mörkret blir allt mer påtagligt och kylan kommer sig smygandes är det ändå till syvende och sist upp till individen att göra ett vägval. Garderoben eller stranden, liksom.

Jag säger inte hur kampsportspublik SKA bete sig. Men nog är det essentiellt för vår idrottsform att vår publik fortsätter att sätta sin egen prägel på det svenska idrottsklimatet – och där tror jag att kampsporten vinner mer på en motståndarapplåd än ett motståndarbuande.

Jonathan Broberg, 2013-10-09

Idag kunde vi äntligen få det på pränt, det vi alla egentligen redan visste – idrottare knutna till Svenska Budo & Kampsportsförbundet vinner flest VM-medaljer av alla i den svenska idrottsrörelsen. Och det med god marginal också.

Ska man vara lite kritisk till sådana här uppställningar, vilket man bör vara även som lyrisk informatör, kan man elakt påstå att vi inom SB&K har så många olika idrotter. Andra idrotter har kanske heller inte VM varje år. Och lagidrotter hamnar ju per automatik långt ner i listorna.

Och å andra sidan har vi också ett gäng idrotter bland oss som inte ens har tävlingsregler. Och vissa som har det, har inte officiella internationella mästerskap.

Nej, hur man än vrider och vänder på argumentationen går det inte att förneka att svensk budo och kampsport är en extremt kompetent idrottskår. Vi är helt enkelt bäst i Sverige.

Men eftersom det inte ligger i vår natur som kampsportare att slå oss för bröstet, jag vet många utomstående som skulle kunna vittna om att de aldrig mött en kampsportare som inte är ödmjuk, har vi också svårt att till fullo ta till oss av våra bravader.

Säg så här. Många andra idrotter i Sverige har betydligt bättre ekonomiska och idrottsliga förutsättningar än kampsport – ändå vinner vi alltså flest medaljer på VM, med råge. 

Det hela blir ännu mer intressant om man betänker hur många idrottsplaster det finns i Sverige. Hallar, planer, rinkar och allt vad det heter. Men det finns inte en enda kampsportsanpassad arena. Inte en. Väldigt få kampsportare kan livnära sig på sin idrott och för bara några år sedan ville en fullständigt vanvettig idrottsminister förbjuda all kampsport i landet.

Det är klart att det får ekonomiska och idrottsliga konsekvenser.

Att kampsporten trots allt yttre motstånd är bättre än på länge och har en idrottskår som vinner fler mästerskapsmedaljer än vad något annat förbund i Sverige mäktar med gör ju det hela än mer synbart.

För ett tag sedan kunde jag få det bekräftat att vi har Sveriges genom tidernas meste svenska mästare i kickboxaren Thomas ”Totto” Heiderup. Där är vi bäst, konstaterat. Lägg till denna statistik och vi kanske börjar få en fingervisning om hur verkligheten faktiskt ligger till.

Hur detta sedan är möjligt och varför kampsport är så pass medaljframgångsrik jämfört med andra idrotter i Sverige, det är en helt annan historia och något jag låter andra spekulera i.

Det jag däremot vet är att statistik aldrig ljuger. 

Jonathan Broberg, 2013-10-04

För ett par dagar sedan satt jag hemma en kväll och youtubade gamla Djurgårdsmatcher i fotboll. Jag fick fram ett sammandrag från DIF-IFK Göteborg från 1995, då en viss Magnus Erlingmark fortfarande var högst aktiv. Erlingmark fick mig att tänka på Maria Elin Olsson.

Den forne Göteborgsspelaren Magnus Erlingmark var i ärlighetens namn betydligt bättre än vad myten kring honom gör gällande. Men han var allround. Och i idrottsögon är ordet allround synonymt med grå och lite tråkig.

Erlingmark var med i landslaget. Och han testades i princip på varje position förutom att vara målvakt. Och han spelade lika bra vilken position han än blev placerad på.

Tränarna älskade honom. Men han hade svårt att flirta in sig hos media och supportrarna. Han var inte tillräckligt spektakulär, helt enkelt. Han var för allround.

Maria Elin Olsson är en av de mest mångkunniga kampsportsprofiler vi har i det här landet. Hon har mästerskapsmedaljer från tre olika kampsporter (kickboxning, sanshou, thaiboxning), men ännu inget VM-guld.

Att Olsson har kapacitet för att vinna morgondagens VM-final betvivlar jag inte för en enda sekund. Det enda problemet är väl att motståndet ser oroväckande välmeriterat ut – åtminstone på pappret.

För två säsonger sedan tog Maria Elin Olsson tre VM-medaljer i tre olika sporter på 39 dagar – och blev på sätt och vis historisk. Hon belönades helt följdaktligt på den efterföljande Kampsportsgalan.

Efter det vet jag att Maria, som inte är den som ger sig i första taget, blev ruskigt trött och hon tog en liten kortare paus från kampsportandet. Men lagom till sommaren ifjol var hon tillbaka och under hösten vann hon ett proffsbälte i organisationen WKN.

Fortfarande tror jag att Maria, bara för hennes mångfaciterade styrkor, behöver ett VM-guld för att helt få bort den liknande stämpeln som Magnus Erlingmark fick dras med. Och jag tror faktiskt att det är Marias tur nu.

Hennes meriter under åren är smått otroliga och nu hoppas jag innerligt att det är hennes tur att stå högst upp på en VM-prispall.

Det är hon värd med råge.

Jonathan Broberg, 2013-10-02

Att försöka sig på en snabbanalys av något så stort som fyra nya VM-medaljer är egentligen bara löjligt. Det borde kanske räcka med att nämna våra veritabla medaljmaskiner vid namn, men det är lite som att försöka lösa Pythagoras sats utan att ha en hjärna.

Det är också, åter en gång, tjejernas år. Samtliga herrar i landslaget slogs ut senast i kvartsfinal i år igen och det börjar bli en lite otrevlig trend bland herrarna.

Det viskas i mina öron om att både Farzad Rangrazian och Nils Widlund svarat för väldigt starka prestationer, och det må så vara - jag ställer mig ändå frågandes till varför tjejerna fixar det inte killarna klarar av. Konkurrensen är inte lika hård, svarar säkert en del elaka tungor. Men jag tror snarare det handlar om andra synkroniteter, som psykologerna talar.

Vilka orkar jag inte fullt ut gå in på, och har heller inte tillräckliga kunskaper för det. Men det handlar nog i största möjliga mån om vinnartradition som byggts upp – ett idrottsfenomen som är lika viktigt att ha som det är svårt att förklara.

Therese Gunnarsson har en uppsjö av vinnarmoment i sin kampsportsryggsäck att plocka fram målbilder ur. Likaså Maria Elin Olsson. Kristin Skante börjar få det nu, och efter dagens bragdmatch mot polska EM- och VM-mästarinnan Nieroda har även den timide och trevliga göteborgskan skaffat sig sin beskärda del av vinnarerfarenhet.

Då är det mer svåranalyserat att ge sig i kast med Camila Rivarola. Jag har förstått att ledarna på Stockholms Kickboxningsklubb förfogar över en talang utöver det vanliga. Men att hon skulle i sin landslagsdebut plocka fram en totalt respektlös sida och avancera till minst en bronspeng tror jag knappast att någon räknade med på förhand. Det är inget annat än enormt imponerande.

Precis som hela landslaget egentligen. Vi pratar om en tio idrottare stark trupp som kommer vända hemåt med fyra VM-medaljer. Det är, oavsett vilken valör det än blir på medaljerna, ett fruktansvärt bra resultat.

Det är relativt sent nu. Klockan närmar sig midnatt. Stockholm förbereder sig på ytterligare en kall och mörk natt. Borta i Brasilien kommer emellertid varken kyla eller mörker infinna sig. Och det är klart att våra VM-hjältar är värda all värme, allt ljus.

Det är inte annat än att jag hemskt gärna hade velat vara där på plats för att se de kommande semifinalerna och möjligen eventuellt även finaler.

Men det är klart, att bara få vara en del av denna fantastiska idrottsrörelse som kampsport i Sverige är – bara det gör att jag varken räds eller för den delen störs av den annalkande kalla och mörka Stockholmsnatten.

Tack för det.

Jonathan Broberg, 2013-09-30

Tiden har fördrivit oss dryga veckan efter Alexander Gustafssons bragd i Toronto. Under tiden har hösten kommit till stan, fotbollen har haft ett haussat stockholmsderby och det har snackats ledarskap lite varstans. Det fick mig att ta en tankeresa mot Alexander Gustafssons fenomenale tränare Andreas Michael.

När idrott är som mest intensiv är det som att all världens blickar är riktade mot det idrottsevenemanget man själv upplever. Man befinner sig i världens mitt, dess nålsöga.

När Alexander Gustafsson släpptes lös i Air Canada Center förra lördagen satt vi alla som förstenade, indragna i en värld som bara finns där och då. Vi låter oss flyga iväg från allt vad problem och bekymmer berör och blir serverade en verklighet som liknar en dröm.

Jag hade förr svårt att se drömmar som något meningsfullt. De var mest bara där. Men min syn har med tiden förändrats – jag upplever drömmar som en liten bit av en verklighet, eftersom vi trots allt upplever drömmen.

Idrott är samma sak. Vi som besökte Kanada förra helgen upplevde något magiskt, starkt och förenande – för att sedan åka hem till den mer statiska verkligheten livet bjuder på, i detta fall en annalkande och högst levande höst.

I drömmar har jag lärt mig att starka personligheter eller krafter ofta uppenbarar sig i roller som förmedlare av någonting, på något sätt liknande kanske en fadersgestalt eller en livets vägvisare. Därför har tränare till idrottare, och i synnerhet till mitt kära Djurgården, blivit någon form av fadersgestalt för mig.

Så när Djurgården Fotbolls demontränare Per-Mathias Högmo presenterades som Norges förbundskapten var det som att min lilla idrottsliga verklighetsbubbla fick ett nålstick emot sig – och pyste ut.

Många talar om idrottspersonligheter som förebilder. Alexander Gustafsson är en förträfflig sådan. Men bakom Alex framgångar finns en man som jag beundrar på så väldigt många sätt. Andreas Michael är inte en man som tar till de stora orden, en man som låter sitt ego bli större i takt med adepternas framgång. Andreas Michael fortsätter att vara – Andreas Michael.

I bragdmatchen mot Jon Jones var det så tydligt att det taktiska rävspelet, det vann Andreas Michael. Att kunna förutse matchers karaktärer må vara en sak, men att kunna styra karaktären på match till sin adepts fördel är en helt annan sak. Michael framstod för mig som en riktigt stor taktiker, helt på samma nivå som Lars Lagerbäck, Yannick Tregaro, Bengan Johansson eller Pia Sundhage.

Men inom kampsporten handlar det för tränare att kunna utveckla fler än en individ för att bli uppskattad. Annars är det lätt att man blir stämplad som den blinde hönan som ändå hittar ett korn. I Michaels fall finns beviset i att i stort sett hela den svenska MMA-eliten sökt sig till honom.

Jag visste att Andreas Michael är extremt kompetent i att framför allt ta boxningen för MMA:are till en ny nivå. Det jag insåg i Toronto var att Michael behärskar mycket mer än bara det. Det jag såg i Toronto var en komplett elittränare, en tränare som dessutom är utrustad med en värme och ett hjärta som höjer och lyser upp den omgivning som finns omkring honom.

Det är föga förvånande att Alex och Andreas passar ihop så väldigt bra.

Och som sista ord vill jag bara tillägga – när nu röster (på allvar) höjs för att Alexander Gustafsson ska finnas nominerad på Idrottsgalan vill jag skjuta fram ett annat namn som givetvis borde vara en självskriven kandidat som nominerad till Årets Ledare inom svensk idrott:

Andreas Michael!

Kommentarer

Annonser

Arkiv