Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-02-21

Av en inte alltför deducerad eftertanke fick jag upp en bild av den eminente undergroundrapparen MC Juice i huvudet när jag kom att tänka på de nominerade till Årets Mästarinna. Och när gårdagens sista minuter övergick till dagens allra första fick jag reda på varför: de nominerade påminner mig alla om MC Juice.

MC Juice är idag en hiphopveteran. Han kom fram under början och mitten av -90-talet i Chicago. Jag upptäckte honom då jag ofta följde rapbattles och en av mina favoritrapbattlare Supernatural hade en battle mot denne MC Juice.

För er som inte ens känner till vad rapbattles är kan jag nämna att det är då man verkligen kommer i kontakt med hiphopartisternas otroliga skicklighet och fantasi – det är en slags boxningsmatch, fast med ord och rim och rytm. En av hiphopens allra viktigaste detaljer att hantera.

Supernatural var redan en etablerad och omtalad freestylebattlare, men han blev formligen uppläxad av MC Juice. Något år senare dök MC Juice upp i den ansedda battletävlingen Scribblejam Rapolympics. Och i en klassisk semifinal besegrade Juice en viss vit Detroitrappare kallad Eminem. Detta var året 1997, tre år innan Eminem ens släppt sitt första album.

Vinsten till trots, i rapkretsar var det på den här tiden väldigt viktigt att fortsätta vara ”underground”. Juice förblev en gatulegend. Eminem blev Eminem.

I en satirisk låt från 2003 kallad ”real hiphop” får Juice ur sig denna smått legendariska textrad:
”Juice, the cat who got famous for never being famous.”

I många fall när man obestridligt besitter övernaturliga kunskaper – det vi inom idrotten ofta benämner som ”supertalang” – är det lika mycket upp till dig själv att vara duktig på att marknadsföra dina talanger. Vissa vill dock inte föra fram det på det sättet, rädda för att klassas som skrytsamma.

Och det är i den här andan som jag vill mena att historien om MC Juice påminner mig om samtliga fyra nominerade till Årets Mästarinna. Alla är de otroligt kompetenta idrottare, men de är också alla nästan överdrivet ödmjuka.

Maria Engqvist har jag lärt känna som en mycket fin personlighet. Sitter man och samtalar med henne, vilket jag tyvärr gjort lite för sällan dock, märker man snabbt att de flesta ord som hon för fram kommer ur henne med en speciell tanke bakom. Och det är på något sätt så jag ser på jodo- och iaidoutövare: samtliga jag har lärt känna är noga med detaljer, och det måste man nog vara i en idrottsform som nästan enbart handlar om detaljer. Engqvist har också letat och letat efter en stor mästerskapsseger och därför kändes det extra roligt då hon kom hem från EM i jodo med ett guld hängandes runt nacken.

Therese Gunnarsson hade jag förmånen att under en magisk och sommarvarm påsk för två år sedan få hänga lite med. Jag märkte då snabbt att det här är en person som tycker mycket – och brett, men alltid står för det också. Gunnarsson hade då armen paketerad i ett gips och var sorgsen i blick och nedstämd i rösten. Men hon skulle komma tillbaka från sitt armbrott – och som hon kom tillbaka. Och 2012 dök så den unika chansen upp att hemma i Helsingborg få fightas om en WAKO Pro-titel. Gunnarsson vann den matchen, som var väldigt jämn och oviss, men härligt underhållande. På två år har Gunnarsson gått från att rehaba dubbla armbrott till bäst i världen i hennes viktklass.

Sara Widgren är den forne elitsimmaren som har lika goda fysiska värden som den svenska skideliten. Widgren har också under några fantastiska säsonger burit svenska ju jutsudrömmar om mästerskapsglans på sina ensamma och fortfarande väldigt unga axlar. Widgren har jag haft förmånen att ha rätt bra kontakt med under dessa år, och jag tycker hon sticker ut lite. Inte för att hon väljer att sticka ut i form av att bespotta motståndare till höger och vänster, nej tvärtom har jag aldrig hört henne yppa ett enda ont ord om någon. Någonsin.

Jennifer Österlin fick mig att inse något som är fundamentalt inom all konstform, så även idrott: inget går att ta för givet. Jag minns Östersund. Där stod vi alla och väntade mer eller mindre bara på att briljatna Sanja Trbojevic skulle köra över göteborgskan Österlin. Det blev inte så. På länga vägar. Nu är Österlin både EM- och VM-guldmedaljör i thaiboxning, och en av vårt lands stora kampsportsorkaner. Och varje gång jag pratat med Jennifer möts jag av en len stämma och ett röstläge som osar ödmjukhet. En oemotståndlig kombination i en värld där idrotten allt mer handlar om prestationer och pengar.

Vad ville jag säga med min hiphopankedot då? Jo, om elitidrottare i allmänhet påminner om en Eminem som gör allt för att tjäna pengar och inte längre verkar bry sig om att värna om och bevara den kultur han kom ur, är kampsportare i Sverige mer som MC Juice. Man vet att man kan vinna över Eminem, men gör ingen stor sak av det.

Det är vad jag kallar respekt.

Jonathan Broberg, 2013-02-20

Har ni känt hur ljuset så sakteliga börjar klä trädtoppar, börjar ge lyster åt en tjälig och snötäckt mark. Vi vandrar, om än fortfarande långsamt, in mot våren. Och även om jag väcktes av en galet drömmande flickvän inatt, fanns det en mening med det också – jag hörde årets första kolstrastsång utanför fönstret.

Det är årets mest fashionabla tid som anländer. Det är inte bara ljuset, värmen och växt- och djurliv runt oss som breder ut sig. Det är faktiskt också innerliga emotionella ting som får fäste.

Kampsportsgalan närmar sig åter. Dess blickar från fjärran har närmat sig, likt en båt seglar in mot land. Snart lägger båten till i hamn, och vi står där på Berns och tar emot dess passagerare. Det brukar bli de många kära återseendenas och de många kramarnas kväll. Och att jag som en av initiativtagarna till galan, och även den av två på förbundet (den andra är Mona) som efter det får äran att jobba med galan, älskar denna kväll.

Den står för mig för så mycket mer än bara de priser som ska delas ut. Det är som att värmen från galan sprids till resten av vår värld och ger den i sin tur den värme det behövs för att bli vår.



Årets Kampsportare. Ett tungt epitet att bära med sig, förstås. De fyra nominerade som juryn valde fram är samtliga oerhört starka och färgglada individer: Amir Albazi, Sanny Dahlbeck, Alexander Gustafsson och Alex Tobiasson Harris låter nästan som en textrad ur Evert Taube och enligt mitt tycke är deras nomineringar solklara.

Amir Albazi är en mycket trevlig, ung och utvecklingsbar idrottare. Jag har haft förmånen att haft ganska mycket kontakt med honom allt sedan han blev Årets Genombrott på vår allra första gala 2010. Albazis frenesi, envetenhet och träningskapacitet fick honom att segla upp i världstoppen inom submission wrestling. Han vann både EM- och VM-guld under fjolåret, och har samtidigt betytt mycket för stockholmsungdomar i och med sitt egna engagemang i det sociala projektet Projekt Förort. Jag gläds mycket för Albazis skull för denna nominering.

Sanny Dahlbeck är en sprallig typ som kan överraska vem som helst både utanför ringen – och bevisligen också i den. Lika stor repertoar hans thaiboxning besitter, lika divergerande är hans personlighet. Sannys framfart i Glory är ett bevis nog så gott på att svensk thaiboxning kanske inte behöver oroa sig allt för mycket för det generationsskifte som nu väntar då Jörgen Kruth valt att sluta sin kampsportskarriär.

Alexander Gustafsson är ett unikum. Jag minns när jag träffade Alex kring den första Kampsportsgalan 2010. Jag tyckte det gav ett sådant härligt konstrastfyllt sken om honom – att här var den här enorme mannen framför mig, en man med kanske de hårdaste nävarna i hela UFC och så säger han till mig med sin lena, varma stämma och skenande blick att han har rampfeber! Men mycket har hänt på de tre åren, både med Kampsportsgalan och Alexanders karriär. Ifjol fortsatte han sin obestridda promenad mot den absoluta världstoppen, och passade även på att inför 14.000 jublande åskådare i Globen vinna mot Thiago Silva. Vann sedan också mot legenden Shogun Rua.

Alex Tobiasson Harris, eller ”Mästerkocken”, är också en skön filur. Hans kompakta thaiboxning har sannerligen lyft honom flera klasser de senaste åren. Harris vann först WMC:s professionella titel under en match mot Batonon i Frankrike. Senare under hösten, i Linköping på Rumble of the kings, försvarade han sin titel mot tuffe thailändaren Madsua. En i många avseenden enastående prestation under ett och samma år.

Den 23:e mars vet vi vem som vinner priset och under minst ett år framåt får bära epitetet Årets Kampsportare.

Jonathan Broberg, 2013-02-12

Vi ser det överallt annars – så varför skulle vi inte kunna se det med även brottningen? Om det stämmer, om det är brottningen som får vika hädan från de olympiska spelen är det ännu ett bevis på att vi människor hellre tar på oss skygglappar, än att faktiskt gå till botten med bekymren. IOK verkar inte vara något undantag.

Jag ser en våg av svallande känslor efter att uppgifter kommit om att det blir brottning som får foten av IOK. Människor som dels finner det helt logiskt, och människor som är innerligt och djupt besvikna och oroliga.

Brottningen har problem. Det kunde en blind se vid OS i London, om inte annat. Många brottare har länge hävdat att det funnits korruption högt upp inom brottningen. Männen, för det är alltid män, som bestämmer har inte alltid haft det idrottsliga som första priotitet.

Det har även IOK kunnat konstatera. Men även om poängsystemen i vissa fall är skeva och bedömningarna blir därefter vore det enligt mig en stor tragedi om man kastar ut en idrott på dessa grunder från OS.

Jag kan tycka att brottningen i många avseenden självt velat ta tag i bekymren, men allt tar sin tid och att städa gammal skit ur garderoben – ja, det vet vilken människa som helst att det inte är något vidare roligt. Det är klart att det tar tid.

Men att då sparka bort idrotten från dess största synfält vore som att ge skuggor lyster till att ännu mer breda ut sig. Det kommer så klart bli också ekonomiskt kännbart för både ledare och utövare av brottning.

För även om brottningen ännu inte tappat så fasansfullt mycket mark med andra kampsporter, beror ju det till mångt och mycket på att det just har varit och fortfarande är en OS-sport. Jag är rädd för att ett utkastande skulle kunna hota brottningens själva existens.

Ur den aspekten borde det vara mer rimligt att låta brottning få vara kvar och i lugn och ro ta tag i sina bekymmer – och kanske rent av ställa in siktet mot andra OS-idrotter, idrotter som inte behöver den olympiska statusen eller faktiskt ens inte verkar vilja ha den.

Jag har länge undrat varför fotboll finns med. Jag kommer ha samma undrande blick när golf kommer in på programmet – och tennis, där de bästa inte vill ställa upp. Det är för mig idrotter vars olympiska existens borde vara ifrågasatt istället.

Det är åtminstone min personliga uppfattning.

Jonathan Broberg, 2013-02-05

Saknad. Trä in det ordets allra djupaste betydelse och det är kanske en av de starkare krafter vi människor kan uppleva. Överhuvudtaget. Därför är det inte så diffust att förstå varför stora attribut används då denna saknad övergår till något helt annat. Fredrik Widgrens genombrott i ju justu har varit saknad och efterlängtad av en hel idrott. Men nu börjar en ny tid.

Min tjej lämnade vårt hem i söndags för en välbehövlig semester på andra sidan jordklotet. För hennes del är det säkerligen en resa med nya upplevelser, nya intryck. För mig är hennes resa djupt hjärtskärande. Jag saknar henne helt enkelt.

Det är diametralt att föreställa en saknad med ett svart hål. Ett tomrum. Vakuum. Men för min del är det så mycket mer. Visst är det infernaliskt tomt, men likväl som det sticker på undersidan av min tunga och dunkar i mitt bröst av saknad är det formligen ett bevis på något annat. Något större.

Kärlek handlar om passion. Men den kan inte påskyndas eller erbjudas genvägar. Kärleken, har jag lärt mig, är som årstiderna – den har sin gång, och det är inte mycket vi kan göra något åt det. Även om vi vill.

Men jag vill tro att när kärlekens klor satts i dig, när saknaden sakteliga smyger sig på, likt ett annalkande oväder – det är då den behöver en trygg, fast punkt.

En klok sa en gång att kärleken kommer att hitta till dig, om du bara kan stå dig stabil som en fyr. Utan en fyrs starka ljus i de mörkaste tider skulle inga båtar hitta till land.

När bröderna Ingholt slutade lämnades ett tomrum inom svensk tävlingsju jutsu. Ur tomrummet efter storstjärnorna gnagde sig en saknad av en ny storhetstid sig allt fastare längs huden hos alla inom svensk ju jutsu. Många gånger var festborden dukade, men svenskarna var inte längre med på gästlistan till sittningen.

Men har man en gång planterat en planta och fått den att växa ut i blom, är det inte så svårt att så ett frö på samma ställe och få det att växa. Det svåra är att veta var man ska så, och hur man ska så.

Och är det något vi människor lär oss genom livets gång är det att förmedla kunskaper från en generation till en annan.

Fredrik Widgrens genombrott är just frukten av en kunskapsöverföring. Många av de som ledde svensk ju justu under storhetstiden finns med i föraresättet även nu. De vet vad som krävs för att förädla stor talang. De vet var och hur man ska plantera fröet.

Widgrens VM-silver ifjol är förstås sedan ytterst hans egen prestations verk. Men utan de rätta verktygen hade han kanske inte slagit igenom så fort, om ens alls.

Nu väntar alltså en repris på VM-finalen under en galatillställning i Frankrike för ”Freddans” del. Ett matcherbjudande som cementerar hans etablering bland de allra största inom ju jutsun. Och det är mig helt förståeligt.

Jag såg Widgrens VM-resa med egna ögon. Jag såg hur den forne världsidrottaren Rob Haans ögon glittrade av förundran för 18-åringen från Nacka. Jag såg en sporchef, Michael Kuntz, sitta och vara alldeles mållös efter VM. Jag såg en sponsor som gnuggade sina händer. Jag såg också andra nationers ledare och utövare stå där med närmast avund i blicken över den talang som svensk ju jutsu numera besitter.

Vissa pratar om Fredrik Widgren som Johan Ingholts arvtagare. Jag vill mena att svensk kampsport kan ha fått fram Alexander Gustafssons arvinge.

Så stor kan Fredrik Widgren bli.

Jonathan Broberg, 2013-02-04

Taido är ingen stor sport i Sverige eller för den delen i världen, men idrotten har stora profiler. Det har även Sverige. Det fick jag erfara då jag följde med landslaget under EM 2011 i Angers i Frankrike.


Alltsedan den sommaren har taidons förbundskapten Royne Rutström pratat om VM i Finland som ett stort mål för landslaget. Det är helt enkelt tänkt att Sverige skulle vara som allra bäst då.

Men det finns vissa orosmoment. Det har förvisso inte varit något mästerskapsår sedan 2011 och den stora kraftansträngningen med formtoppning och så har inte behövt ta fart.

Men när SM i Falun för två veckor sedan avgjordes, var stora delar av det tilltänkta landslaget inte på plats. Varför låter vi vara osagt, men det gror en liten oro i mig när ett SM så nära inpå ett VM inte lockar de tävlande till start.

Fast nog var vi några som förvånades över att Anna Cervin (vilken människa!) kom till start i SM. Och i sin lilla comeback utklassade hon motståndet. Cervin är för svensk taido vad Zlatan Ibrahimovic är för svensk fotboll – det är bara att konstatera.

Även Kristian Ojala skulle ha gjort comeback i SM men stoppades av sjukdom i sista stund. Ojala har emellertid utlovat, i det närmaste i alla fall, en VM-satsning. Två enorma tillskott till en trupp som vacklat lite på sistone. Om också Daniel Andersson lyckas lockas till ytterligare en VM-satsning ser det helt plötsligt riktigt bra ut.

Nu är jag ändå rätt säker på att landslagstruppen kommer att formas till ett slagkraftigt landslag ändå. Sverige är så pass bra i taido, men att kunna vara med och konkurrera mot värdnationen Finland blir nog övermäktigt.

Hur som helst, ett uttagningsläger är spikat till helgen 23-24 februari. Därefter ser vi vilka som kommer med i VM-truppen till Finland. Och därefter ska jag försöka mig på en liten större VM-guide.

Jonathan Broberg, 2013-01-31

Det är när väntan övergår till förväntan som vi förväntas att vänta. Men när tiden vi väntar oss det förväntade anländer – är vi då mottagliga för dess förgyllning?


Idrottsgalans avståndstagande i förrförra veckan fick mig att grubbla i det fördolda. Jag är fullt medveten om Idrottsgalans utspekulerade och en gnutta osunda behandling. Jag väntar fortfarande på ett förväntat svar, men inom mig gror en förnimmelse som förtäljer att jag inget svar på mina mejl kommer att få. Ganska förväntat det också.

Jag ringde idag en prisutdelare till Kampsportsgalan. En man vars aktioner för oss, och även för mig, inte går att överdriva. Jag minns hösten 2009. Det hade just bestämts att Kampsportsgalan skulle hållas för första gången.

Jag var involverad i grundidén och vi som arbetade med utformningen av galan, vi var en liten arbetsgrupp, var i tvivlets tankar. Vi visste inte om vi var mäktiga ett sådant åtagande som Kampsportsgalan ändå skulle bli – och även i dag är.

Det var dock under en långlunch med denne prisutdelare, på Södermalm i Stockholm, som jag för första gången fick det bekräftat utifrån – den här idén måste bara genomföras. Prisutdelaren, som både vunnit OS-medalj och VM-titlar, meddelade mig att han alltid kommer att vilja ställa upp. För kampsporten, för kampsportens berättigande och för alla kampsportare.

Idag när jag ringde möttes jag av svaret:
- Är det dags för Kampsportsgalan nu igen?

Jag svarade att så var fallet och att den i år kommer att hållas på Berns. Personen visade tydligt sin uppskattning för vårt val av lokal – och självklart ville han åter ställa upp.

Genom åren är det många som hjälpt oss framåt med galan. Det är också så att de som faktiskt står för det dagliga arbetet med galan, jag och Mona, fortfarande är löjligt förtjusta när det vankas planering och genomförande av den. För mig är det årets roligaste arbetsperiod, ja förutom att vara i händelsernas centrum med min kamera och mitt block i handen när det är stortävlingar.

Kampsportsgalan för mig är inte bara en gala – det är också en slags ocean att försöka korsa. Vågorna som svept över oss har i snåla tider varit illsluga och frapperande höga. Ibland har emellertid oceanen legat som ett blankt silvertäcke.

I år var vi dessutom ute i god tid, tyckte vi. Men vår planet har en tendens att snurra skarpare och allt fortare under lugna tider. Att tiden har humor med ont uppsåt, det har vi bryskt kunnat konstatera. Flertalet gånger om.

Men när vi väl har stått på galakvällen, när lamporna släckts och alla vandrat hemåt i Stockholmsnatten – då har vi varit upprymda med känslan att ”vi klarade det”. Den känslan flyger bara in i någon som både kan så fröet, se växten träda fram ovan jord och få uppleva dess charmanta ståtlighet när den står i blom.

23:e mars på Berns står jag där igen. Betraktande det förväntade i en euforisk upprymdhet. Jag känner dess doft redan nu.
   Gör inte ni det med?

Jonathan Broberg, 2013-01-18

Förvisso är alltid en måndag en måndag. Men denna veckas måndagsgnäll från vår sida handlade om något större än bara den vanliga trögheten i att stiga upp på morgonen. Det var Idrottsgalan i måndags som rev upp mina känslor.

Inom idrott finns inget som heter rättvisa. Vi har alla som sportat fått känna på nossvidande förluster, matcher vi trott vi hade vunnit för vi hade en känsla av att vi var bättre än motståndet. Den förnimmelsen är outhärdlig att uppleva.

Men än värre ter sig planerade orättvisor, eller åtminstone sådana som är tillför att stärka de redan slagkraftiga – ungefär som det förtryck kvinnor fått och dessvärre alltjämt tvingas utstå.

Att Idrottsgalan återigen negligerade kampsporten ett pris, eller ens en nominering, var som när vårens första varma solsken tränger undan kylan efter idogt arbete under månader av mörker: det får helt enkelt vara nog.

Vårt gnäll uppmärksammades av SVT, som även var mediapart till Idrottsgalan, och för första gången togs vår kritik på allvar. Efter SVT:s intåg förklarade Idrottsgalans VD, Stephan Rimér, att ”andra prestationer slagit högre”, som han sade till SVT.

Jag godtog så klart inte den förklaringen, utan har under denna vecka skrivit ett brev till Idrottsgalan med anledning av det väldigt anmärkningsvärda att vi i förbundet har en klase världsmästare, men ingen verkar ens ha varit påtänkt till något pris. Men huvudsiktet i brevet var mot Idrottsakademin.

Så här skrev jag:

”Hej!

Mitt namn är Jonathan Broberg och jag är informatör på Svenska Budo & Kampsportsförbundet.
Många av vårt förbunds idrottare har under flera år presterat på absoluta världsklass, vunnit både VM- och EM-guld, men ändå blir de aldrig ens påtänkta till att bli nominerade till Idrottsgalan. Så heller inte i årets upplaga.

Jag och många med mig känner en viss uppgivenhet gentemot vad som borde vara även vår fest. Det har till och med gått så långt att vi själva startat Kampsportsgalan, just för att våra fantastiska idrottare borde få stå i blickfånget och ta emot hyllningar för sina eminenta prestationer.

Ifjol vann vårt förbund 53 EM- och VM-medaljer, varav 18 guld!
Vi har också haft ett par världsmästartitelbälten i proffsorganisationer och så klart även Alexander Gustafssons framfart i MMA:ns och hela kampsportens största organisation, UFC.

Det är dags att vi börjar bli sedda även av Idrottsgalan och därför vill vi gärna se att även vi får kandidater till Idrottsakademien.

Vi har inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet aldrig haft en sittande medlem i akademien, vilket jag finner anmärkningsvärt bara det. Hur går vi tillväga för att få med kandidater dit?

Tack för er tid”

Svaret jag fick var detta:

”Hej Jonathan,
 
Jag har fått ditt mail om varför  budo & kampsport inte syntes på årets Idrottsgala som jag ska besvara efter bästa förmåga.

Först några ord om nomineringsproceduren. Samtliga RF-förbund får möjlighet att föreslå nomineringar från sin idrott.
I år var det ett trettiotal förbund av de 68 som begagnade sig av möjligheten att lansera kandidater till nomineringarna.

Ditt förbund, Kampsportförbundet, var ett av dessa förbund och föreslog följande kandidater:
 
Elina Nilsson till Årets Kvinnliga Idrottare för sitt VM-guld
Alexander Gustafsson till Årets Manlige Idrottare för sin UFC-vinst
Jennifer Österlin till Årets Nykomling & Lilla Bragdguldet för VM-guld
Alexander Gustafsson för samma prestation som ovan
 
Samtliga dessa förslag diskuterades ingående av nomineringsjuryn men ingen fick tillräckligt med röster av juryn för nominering denna gång.
Juryn är medveten om kampsporternas snabba tillväxt och ökande popularitet och det kommer säkert över tid att också resultera i nomineringar.
Jag vill också nämna att Alexanders UFC-vinst uppmärksammades i ett av galans inslag om årets övriga sportprestationer.
 
Jag bifogar också en artikel som vi skrev till Idrottsgalans programbok vid årets gala, där problematiken med att jämföra idrotter behandlas.
Jag hoppas att du ska finna den intressant med utgångspunkt i din fråga.
 
Vänliga hälsningar”

Fint så, om det inte hade varit för att detta var ett standarsvar som skickades ut till flera än bara mig. Ett mycket anmärkningsvärt sätt att sköta en kommunikation med ett av galans egna förbund på. Det är också besynnerligt att de inte svarar på min mest uppenbara fråga – hur tar vi oss in i akademin?

Vår Generalsekreterare Mona skickade efter detta också frågor till Idrottsgalan om akademins sammansättning, likaså vår ordförande Stefan Stenudd. Mona fick svar (varken jag eller Stefan har fått något svar):
"Endast medlemmar i Idrottsakademin kan föreslå nya medlemskap. Förslagen lämnas till akademistyrelsen och nya medlemmar väljs varje höst. Förslag på personer till nomineringsjuryn tas fram av en arbetsgrupp inom Idrottsgalan och jurysammansättningen befästs av akademins styrelse."

Detta medför egentligen således ett system som gynnar de som redan finns inom akademin, men gör det i princip omöjligt för utomstående att väljas in. Vårt förbund som aldrig haft en representant i denna akademi kan med ovanstående skrivelse få väldeliga problem med att ens komma med i akademin, och ur ett större perspektiv även in bland nomineringar på Idrottsgalan.

Det är beklämmande att det verkligen ser ut på det här sättet – och det får mig att känna en nedstämdhet liknande en orättvis förlustmatch.

Vi på förbundet kommer fortsätta arbeta hårt, så klart, för att våra idrottare ska få den uppmärksamhet och den renommé det anstår elitutövande idrottare i Sverige anno 2013.

Men tills vidare verkar vi få fortsätta utveckla vår egen Kampsportsgalan istället. Och det är sannerligen inte fy skam. Och med tanke på att det inkommit över 250 nomineringar till Kampsportsgalan bara efter vår kritik mot Idrottsgalan finns det fog att tro att flera tagit illa vid sig av Idrottsgalans särbehandling.

Tack för er tid, ert stöd i denna fråga och alla varma meddelanden jag har fått i denna fråga.

Jonathan Broberg, 2013-01-16

Det är åter kyligt i huvudstaden. Jag etiketterade den isande kölden i, som gotlänningarna säger det, nättras – med andra ord natten till idag. Min, eller vår kanske jag ska skriva då jag valt att åter ingå i ett samboliknande förhållande, lägenhet blev som från ingenstans väldigt kall. Och kyla får mina tankar att vandra vidare till en VD:s frostiga svar på vår kritik mot Idrottsgalan.

Väck inte den björn som sover, heter det. Men det är just vad vår kritik mot Idrottsgalan verkar ha gjort – sällan har jag sett så många arga kampsportare på en gång, allt från aikidokas till MMA:are. Alla inom kampsportsfamiljen har verkligen knutit sig samman i frågan om Idrottsgalans mobbning av kampsporter.

Det känns lite som att vara tillbaka i Martin Ingvar-tider, tider då New kids on the block och page var på modet. Det är väldigt anmärkningsvärt att vi inte har en enda medlem i den svulstiga Idrottsakademin. Och än mer besynnerligt är VD:n för Idrottsgalan, Stephan Rimérs, uttalande till SVT Sport igår, angående vår krititk.
"Andra prestationer slagit högre

Men enligt Stephan Rimér, VD Svenska Idrottsgalan, handlar kampsportens uteblivna nomineringar inte om att akademins kunskap skulle vara för snäv.

– Den omöjliga uppgiften i det här projektet är att jämföra olika idrotter och prestationer. Det finns inget direkt facit till det.

Den enkla förklaringen till varför någon kampsportare inte blivit nominerade, är att juryn funnit att andra idrottsprestationer slagit högre, förklarar Rimér"

Vilken smörja, ren dynga. Och jag köper inte förklaringen någonstans. I första anfangen lösgör han sig från ansvaret med att förklara det omöjliga i att jämföra idrottsliga prestationer. Men Stephan, tillåt mig då öppet fråga dig:
   - Vad i helvete finns då Idrottsgalan till för?

Det andra väldigt uppseendeväckande och rent förlöjligande uttalandet om att andra prestationer slagit högre gör mig nästan ännu mer förgrymmad. Här har vi således en akademi som ska se till att göra bedömningen av de idrottsliga prestationerna, en akademi där vi alltså aldrig varit välkomna i, och så tror sig denne VD via sin akademi veta bättre om kampsportsprestationer än vi själva.

Det är en logik som för mig inte går ihop. Min gissning är att Rimér blev tagen på sängen av förvåning när SVT, som ju var mediapart till Idrottsgalan, plötsligt väljer att öppet förmedla vår kritik mot just denna gala.

Något som ytterligare är förbluffande i sammanhanget är att RF stoltserar över 31 vunna VM-guld för den svenska idrottsrörelsen under 2012. 31 guld varav hela sju kommit från vårt förbunds kämpande idrottare. Men det skrivs inget om. Och inte heller får vi någon som helst rimlig förklaring till varför våra sju världsmästare inte fanns med i resonemanget kring Idrottsgalan.

Istället ser vi Rimérs svar, ”andra prestationer har slagit högre”, framför oss.

Det har nu gått mer än ett dygn sedan jag skickade ett brev till Idrottsakademin med en förfrågan om hur vi kan gå tillväga för att få med en representant för våra idrotter där.

Jag har fortfarande inte ens fått ett svar.

Jonathan Broberg, 2013-01-14

Det som borde vara för alla, det som ska vara för alla – det är väldigt långt ifrån till för alla. När idrottsliga framgångar 2012 åter ska prisas under Idrottsgalan ikväll utelämnas återigen kampsporten. Det är som att känna till att en god vän ska ha fest, och så är man inte bjuden.

Ibland är uppgivenhet det mest vitala en människa kan känna. Den oåtkomliga och bottenlösa besvikelsen av att känna sig maktlös mot orättvisor – det är en känsla som ingen människa någonsin vill ta del av, men alla någon gång känner.

Idrottsgalan, arrangerat av Riksidrottsförbundet – vårt organ, är åter utan kampsportare. Trots numinösa framgångar, trots en drös världsmästare och trots väldigt knappa ekonomiska medel till satsning ses kampsportsbedrifter med blida ögon. Igen.

Jag är en man som ogillar skarpt att ta till hårda ordalag, men nu får det fan vara nog! Idrottsgalans behandling av kampsportare är inget annat än en präktig skandal. Och det mest oroande är att jag inte är ett dugg förvånad.

Det finns många starka RF-röster som är kritiskt inställda till kampsport. Jag har själv hört och sett det. Ingen av de fega personer som baktalat kampsporten har emellertid vågat yppa sina åsikter mellan fyra ögon med mig. Och då är jag inte något särledes skräckinjagande. Inte ens till det yttre.

Det är faktiskt så att det finns ett reellt inre motstånd från de som säger sig jobba för oss inom idrottsrörelsen gentemot kampsport. Och visst, det går att vrida och vända på argumentationen in absurdum, men varför måste vi kampsportare hela tiden argumentera för vår exsistens? Varför ska vi behöva kyssa rumpdelar för att få lite av den glans vi är så väldigt värda?

Och till de som tror att det inte finns någon konkurrenssituation inom kampsporten, till dessa trångsynta varelser utan det minsta koll på hur världen ser ut, vill jag bara framföra detta: Inom många av östeuropeiska länder är kampsportare välbetalda fullblodsproffs. Våra idrottare är amatörer och betalar i stor utsträckning sin satsning ur egen ficka – att då ändå kunna vara med och konkurrera och vinna medaljer borde vara en ännu större bragd. Snacka om olika förutsättningar och knivskarp konkurrens!

Jag var på Idrottsgalan för två år sedan. Vi på förbundet betalade själva dyra pengar (3500 kronor/biljett) för att få sitta långt ut på en kant tillsammans med diverse obetydande sponsorer. Om det verkligen är så det ska se ut, samtidigt som våra idrottare nekas rampljuset vill åtminstone inte jag vara en del i hyckleriet längre.

Jag och mina medkollegor på kansliet och i styrelsen kommer således inte att vara representerade på Idrottsgalan ikväll.
   Vi känner oss faktiskt inte speciellt välkomna.

Jonathan Broberg, 2013-01-10

Det sägs att vi har ljusets tid framför oss. Jag har alltid lika innerligt svårt att komma underfund med varför ljuset dras bort från oss under ett halvår. Årstider borde inte vara beroende av ljusbortfall. Jag tycker gott det räcker med grovt sjunkande termometrar. I dessa tidender av bister kyla är det befriande skönt att kunna upphetta upp oss med andra former av värmande aktiviteter än de rent klimata – så som en glödhet SM-final i thaiboxning exempelvis.

Vi har under några smått förtrollade år sett hur ljuset åter börjar skina över svensk budo och kampsport. Jag hör vanliga personer på tunnelbanan prata om MMA-tekniker som om det vore världens mest självklara diskussionsämne. Jag läser om våra eminenta idrottare i de största av svenska medier, och allt mer frekvent dessutom.

Det är helt sonika så att vi har släpat pulkan uppför backen så länge nu att vi nu kan kosta på oss att åka lite utför också. Och fort går det.

Vi är nu bara ett par veckor ifrån ytterligare ett direktsänt kampsportsevenemang i Sveriges Television. Och med thaiboxningens mediala bild kommer ringar på vattnet att kunna skönjas även åt våra andra idrotter.

Det ska även tillstås: svensk thaiboxning är oerhört gynnsam att följa för media just nu. Det var så tydligt i OS i London i somras att media verkligen lyfte på alla möjliga och omöjliga stenar för att finna svenska idrottare med fashionabla framgångar.

Borta var de stora friidrottsframgångarna vi alla minns från början av 2000-talet. Borta var också J-O Waldners episka pingis. Det fanns heller inga påtagliga medaljhopp kvar i storidrotterna simning, tennis och fotboll.

Istället riktades blickfånget mot ett silver i triathlon, något brons i segling och ytterligare något inom ridningen, tror jag. Ni förstår själva. Det är så klart stora prestationer, men folkliga idrotter… njae, kanske inte.

Det är media i mångt och mycket som bygger folkets kunskap om idrotter och som mer eller mindre avgör vad vi ska interpretera som just folkligt. Utan medias glans stannar stora prestationer och personligheter i hjärtat hos endast de närmast sörjande.

Kampsport har mer och mer fått ta del av det mediala ljuset. Och hade det inte varit för föråldrade allmänuppfattningar och bristande kunskaper hade vi alldeles säkert sett flera folkliga kampsportare vid det här laget. För läget för både kampsporten och media att ta en gemensam vals har aldrig varit bättre.

SVT kommer sända SM i thaiboxning i år igen. Det blir, utan att låta servil, ett mycket fint inslag och inramning till en brutalt kvalitetsproppad tävling.

Jag har ytterst svårt att se att något annat SM i Sverige överhuvudtaget kan skylta med en sådan häftig match som den i damernas -67 kg mellan Jennifer Österlin och Sanja Trbojevic. Det är de två senaste årens regerande världsmästarinnor som möts i en underbart skönt haussad match.

Redan ifjol i Östersund drabbade de båda samman. Då vann Österlin efter att bland annat ha visat upp en clinch som var så vägvinnande och vacker att den tog henne till karriärens första SM-guld. Det blev också starten på en enorm resa som slutade i både EM- och VM-guld för henne. Årets innan hade just Sanja Trbojevic rest igenom karriären på ett liknande vis. Då vann hon SM-guld för första gången och som landslagsdebutant bärgade hon hem ett VM-guld.

Det är onekligen en färgsprakande inledning på ett kampsportsår jag har abnorm futuristisk syn på.

Svensk kampsport har aldrig varit hetare och jag är ytterst glad över att få ta del av denna fabulösa tid vi befinner oss i.

Kommentarer

Annonser

Arkiv