Blogg: Jonathan Broberg

MMA innehar unika idrottsliga element
Jonathan Broberg, 2012-04-11

Det skrivs, berättas, väsnas, pratas om MMA som aldrig förr. Det är förstås UFC som är på de flestas läppar och hornhinnor. När jag åkte t-banan till kansliet i morse hörde jag ungdomar som pratade matchningarna på lördag – som om det vore världens mest självklara sak.  Och just då var det som om det hemska vårvädret byttes mot varmare tider.

I många ”hårda” subkulturer är banbrytarna, eller det banbrytande, väldigt vitalt. Det blir ofta kontrasterna som syns, hörs och uppskattas – utifrån.

Musikens svarta får, hiphopen, behövde värja sig mot enträgna och idiotiska fördomar länge för att etablera sig. När jag började lyssna på namn som Biz Markie, The Jucie Crew och Fat Boys i slutet av 80-talet visste knappt någon vad hiphop var i detta land. Ändå hade allt och alla åsikter.

Hiphopen var gangstrarnas musik, sades det. Hiphoparna är omusikaliska, hette det. Hiphopen är ingen musikstil, gnälldes det.

När jag önskade mig Jay-Z:s första album ”reasonable doubt” -95 till julklapp av mina föräldrar, kom de hem med Staffan Hellstrand istället. Tack, liksom…

Hiphopen behövde, som det heter så populärt inom idrottskretsar numera, ett momentum. Den behövde slingra sig bort från tuffa bilar, stora guldkedjor och Timberlandboots. Den behövde ett leende snarare än argsinthet. Den behövde ta avstånd från den grabbiga manlighet som präglat dess framväxt under lång tid för att bli allmänaccepterad. Hiphopen väntade och suktade efter – Common Sense, sedermera enbart Common.

Common vände på mycket med sina poetiska texter, texter mot kvinnoförakt, mot droger, mot det idealiserade våldet och mot det amerikanska samhällets syn på afro-amerikaner. Common blev den banbrytare hiphopen behövde och blev i amerikansk media något av en kelgris.

När nu UFC omfamnar stora delar av Sverige på lördag har vi hört media prata om faror, om våld och om legaliserad misshandel.

Men det är väldigt långt ifrån den verklighet jag vet att MMA befinner sig i. Jag har träffat idrottare som är akademiker, jag har träffat idrottare som gosar med små hundvalpar, jag har träffat MMA-fans som är kompositörer, marknadsförare, företagsledare, småbarnsföräldrar – ja, ett tvärsnitt av samhällets invånare helt sonika.

Det finns andra delar där MMA:n skulle jag säga är fullständigt idrottsunikt. Nummer ett är den rigorösa säkerhetsapparat som genomsyrar idrotten. Ett systematiskt tänk där allt för att undvika att idrottarna far illa är utarbetat, kanske just för att det är MMA. Jag vågar påstå att ingen annan idrott har ett sådant säkerhetstänk, uppbackad av till och med lagstiftning och en myndighet.

Den oerhörda respekt för varandra som ligger som ett varmt täcke över idrotten är också något som många inte förstår sig på. Det klagas inte på domare, reglerna efterföljs – ibland kan tyckas nästan för väl. Flera gånger har jag själv sett MMA-matcher där idrottarna själva väntar på att domaren ska bryta, eftersom de inte vill skada varandra.

Sedan rör sig kampsport med världens bästa och mest kunniga publik. Det är ovedersägligt så. Publiken kanske inte väsnas lika högljutt som under en fotbolls- eller hockeymatch, men det råder ett helt annat läktarklimat. Under samtliga kampsportsgalor som hållits i Sverige känner jag till att det blivit stökigt i en bar en gång på arenan. En gång, på säg 20 år! Typ.

Publiken går på kampsport, inte i första hand för att se favoriten vinna – det är helt uppenbart när man studerar läktarklimatet, de går för att se toppidrott och hänföras av dess charm, dess spänning och dess frenesi.

Jag är själv uppvuxen på fotbolls- och hockeyläktare. Jag kan säga att när jag första gången gick och såg kampsport i ett större sammanhang blev jag tagen. Jag undrade var alla spontana rop på ”horor” på ”domarjävel” och om styrelsers avgång var. Jag kände att publiken på kampsport var mer sansat engagerad, trots att det var kampsport man kollade på. När jag går på fotboll älskar jag att håna motståndare, hade jag haft samma framtoning under kampsportgalor hade jag nog inte blivit välkomnad igen.

Jag hoppas det framkommer under lördagens gala till er som inte vet hur läktaruttrycken tar sig – för det är så mycket ”budoanda” över publiken att det nästan är löjligt. Och det är väldigt svårt att tycka illa om det.

Om hiphopen blivit rumsren är MMA på väg dit. Och man är det på grund av ett geniunt vackert förhållningssätt. Ni som tycker annorlunda – ni får så klart tycka vad ni vill – men då har ni faktiskt missat hela poängen.

Och ibland kan kritiken mot MMA kännas lite som just det. Lite som hur många ur den äldre generationen föraktar datorer…för att de ofta inte förstår hur datorer fungerar.

Vill ni stå utanför utvecklingen, gör det då, men klanka inte ner på våra idrottare. För finare idrottskår har jag inte sett maken till.

Så är det.

Kommentera
Kommentarer

Hanssons sorti – ett dråpslag som jag hoppas ska bli en läxa
Jonathan Broberg, 2012-04-10

Låt Ida Hanssons abrupta och oerhört beklagliga avslut bli en läxa. En elitidrottare mitt uppe i karriären, efter sin kanske främsta säsong, lägger av. På grund av att studier tar för mycket tid. Detta måste tas på största allvar.

Ifjol svarade Ida Hansson för ett fantastiskt genombrott. Hon vann VM-silver, kom trea i ADCC och etablerade sig verkligen i världstoppen.

Men nu lägger hon av. Det är läkarstudierna som tar för mycket tid och hur mycket jag än sympatiserar och förstår Hanssons beslut, kan jag inte nog påpeka det sorgsna i att våra idrottare inte kan leva på sina framgångar – de får till och med betala ur egen ficka för att uppnå dessa.

Elitidrotten i Sverige är beroende av det ideella arbetet. Så är det. När en av Sveriges största föreningar spelar fotboll behövs omkring 400 ideellt arbetande människor för att en enda match ska kunna genomföras. Det tänker inte så många på. Allt man ser är spelarna som får diverse miljonbelopp hit och dit – och jag tycker de ska ha det, jag tycker spelarna är värda varenda krona.

Men det är en annan historia. Inom svensk kampsport finner vi ett helt annat livsklimat. Elitidrottare, och då menar jag världs- och europastjärnor, som själva får leta resor till mästerskap, som själva får se till att skaffa lägenheter, arbete, studier och så vidare. Det är idrottare som förvisso väljer denna idrott själva, men som ändå exponeras som svenska reklampelare för vårat land när de tävlar.

Ida Hanssons beslut smärtar lite extra mycket. För jag kan känna det som ett förbundsmisslyckande: vi har inte lyckats skapa den trygghet åt våra idrottare som andra förbund (en del) lyckas med. Vi försöker, men vi måste inse att vi inte räcker till.

För oss gäller det att ändra vårat grundtänk. Här och nu, på en gång. Jag vet att många inom budon ser det som fult att tjäna pengar på sin budo. Jag vet det. Men med den inställningen har budon tappat i slagkraft, i mediaexponering och när det gäller eventuell sponsring. Det är en söt tanke att vilja träna just för att det är kul, och inte tjäna pengar på det – men allvarligt talat, det håller inte längre. Det är för i helvete 2012!!!

Några av våra idrotter arbetar hela tiden idogt för att dels sälja sig mer frekvent, men också för att bli mer exponerade. Det tänket måste börja genomsyra hela Svenska Budo & Kampsportsförbundet, ändå uppifrån och rakt ner. Och det måste hända nu.

Annars riskerar vi att få fler som Ida Hansson, som klokt väljer bort idrotten mot att kunna ställa mat på bordet.

Och ärligt talat, vem hade inte gjort som Hansson i samma situation?

Kommentera
Kommentarer

Veckan som var, är och som kommer
Jonathan Broberg, 2012-04-04

Ni alla snälla människor som mejlat, sms:at och ringt och önskat mig en lång och välförtjänt vila efter Kampsportsgalan – tack, men det funkar inte riktigt så.

Efterdyningar är ibland ack så underbara. Betänk efter en natt tillsammans med någon man håller kär: det bästa är att efter ”grande finale” bara mysa i stundens essens, dess verklighets lynniga verklighet.

Den vår som omgav oss under galahelgen har bytts ut mot en bister kyla, där solen kämpat febrilt för att göra oss påminda om att den faktiskt kan värma upp. Det har varit en vecka av rejäl kyla. Med ett minst sagt divergerande väder - hagel, snö, regn, sol. Vädermakterna har sannerligen inte sparat på krutet.

Just som vi trodde att vintern gått i ide, vände allt. Lite som för en av svensk kampsports största krigare genom tiderna Jörgen Kruth. Det som inte fick hända, det som inte kunde hända – det hände. Igår kom den så väldigt dystra nyheten om att Kruth skadat sig så pass att han missar UFC ”Sweden” om en och en halv vecka.

Givetvis ett dråpslag för Kruth, men också för svensk kampsport. Kruth må hända är kanske inte ett absolut toppnamn inom MMA, men ingen kan ta ifrån honom det han betytt för svensk kampsport. Han är en av anledningarna till att kampsport fått fäste i Sverige. Matchen han skulle ha gått på UFC hade varit ett fint kvitto på hans storhet – och jag tror att Kruth hade formligen mosat Diabate inför hemmapubliken.

Ur den aspekten är det i det närmaste hjärtskärande att han inte får den chansen nu. 

Apropå efterdyningar. Aftonbladet gick i höstas ut och presenterade sitt stora kampsportsengagemang. Helt plötsligt publicerades artiklar i ren idrottslig anda om kampsport. En satsning endast Nyheter24 som neutralt media vågat sig på tidigare.

Aftonbladet positionerar sig. Visar andra medier att kampsport är att betrakta med största idrottsliga respekt. Äntligen.

Att de värvar till sig MMA Panelen från kimura.se är ett steg i rätt riktning. MMA i Sverige blir därmed garanterade sitt mediala genomslag och jag är både tagen och djupt imponerad av teamet bakom kimura.se som fått till detta samarbete.

Samtidigt säger samarbetet en hel del om det klimat våra idrotter och idrottare har haft. Men årstiderna skiftar alltid, och även om vi inte kan påverka dess livslängder – skiftar de obönhörligen. Alltid.

Påsken pockar nu på vår uppmärksamhet. Påsk! Det var inte mer än en gäspning sedan vi firade jul, tycker jag. Jag har förvisso inte druckit upp all min julmust ännu, och när jag imorse av en ren slump tittade på ena flaskans bäst-före-datum stod det: 7:e april, således påskafton.

Mina påskar har sånär som på ett par undantag firats traditionsenligt ute på landet med min familj. Det blir i år lite annorlunda. Det är första påsken för mig utan en livspartner, som ensamstående (usch vad det låter deprimerande) och min syster har temporärt flyttat till Afrika.

Det blir således jag och mamma och pappa. Det är verkligen något jag längtat efter: en högtid enbart med mina allra närmaste och det ska sannerligen bli välkommet.

Fast, jag behöver komma runt en sak: krattningen!

Tomten på landet är så här års alltid fylld med löv som föll i höstas. De har legat där på marken och bara väntat på oss. Men till och med det ser jag (nästan) fram emot.

Och när påsken är över – då är det bara några futtiga dagar kvar till UFC i Globen. Det blir något utöver det vanliga och jag känner mig oerhört lyckligt lottad som kommer få uppleva galan på plats.

Om landet blir en emotionell naturpoetisk upplevelse, blir UFC ett idrottspoetiskt minne för livet. Något jag kommer kunna att skryta om för nästkommande generationer.

Så, jag önskar er alla läsare av denna blogg en riktigt glad påsk!

Kommentera
Kommentarer

Fredagsfundering: Därför är UFC:s ankomst bra för all kampsport
Jonathan Broberg, 2012-03-30

Just nu slår vårens första regn mot min fönsterkarm. Jag får lust att bara kliva ut i det, sträcka ut armarna i skyn och mottaga dess härlighet fullt ut. Regn är det något visst med, för mig är regnet inte lika med himlens sätt att gråta – det är himlens sätt att dela med sig till oss.

Väder. Det är ett fascinerande fenomen. Hur mycket vi än må försöka klura ur oss dess variationsförmåga, hur mycket vi än vill vrida och vända vädret till vår fördel – kan vi inte påverka dess divergerande. Alls.

Vi tillåter oss att bli brydda. Vädret ler då ofta hånfullt i gengäld. Vi tillåter oss att bli förtörnade. Vädret gillar det ännu mer.

Min far är en sådan person. Han är extremt väderorienterad. Och varje gång det vankas semstertider hör vi samma gamla gnällåt: ”klart, nu har man semester och då är det fan att det ska börja regna.” Några gånger har han till och med struntat i semesterplanerna och köpt spontana utlandsresor åt familjen.

En gång åkte vi till Israel. Då snöade det i Eilat, första gången på 70 år. En annan gång åkte han till Florida. Då blev det orkan. Livets öde och allt dess innehåll har lärt mig en sak: ödet har humor!

Men det ger mig också en tankeställare om att vissa företeelser inte låter sig manipuleras av mänskligheten. Och det är bara att låta oss charmas av dess fundament. Progression är egentligen en sådan tingest. Många har försökt se in i framtiden exempelvis, Nostradamus är kanske den mest kände. Men inte många, om ens någon, har väl haft rätt.

Jag tror det var Einstein som sade.
”You learn from yesterday. You live for today. You hope for tomorrow.”

UFC kommer till Stockholm om två helger. Det blir ett praktfullt skådespel, som om en cirkus kommer till stan. Det blir en kampsportshype vi inte sett maken till i detta land förr. På mindre än tre timmar sålde Globen slut biljetterna.

Arenacheferna för Globe Arenas, som när UFC hörde av sig, tvekade om UFC mäktade med att sälja ut Globen, kan idag slicka sig runt munnen.

Jag har också fått höra att alla Sveriges stora sportredaktioner antingen är klara, eller funderar på att komma och rapportera om kampsportens största show.

Eldarna från UFC kommer sedan, tror jag, sprida sig till all kampsport i Sverige. Vi kommer få se en helt annan attityd till kampsport i allmänhet och MMA i synnerhet. De som förr tvekat huruvida detta är en idrott eller inte kommer bli lämnade därhän, med svansen mellan benen.

För det är faktiskt så – den tid som nu anländer, dryga 50 år efter det att SB&K bildades i Sverige, är vår. Den är kampsportens. Och hur förtjänta av detta är inte vi. Hur mycket har vi inte trånat efter lite acceptans?

Ni läste rätt: a-c-c-e-p-t-a-n-s!
När andra idrotter suktar efter glans och glamour vill vi mest bara få bli behandlade som den idrott vi är.

Förstår ur det perspektivet egentligen inte hur kampsportande människor orkat stå ut med all denna dumhet som funnits.

Och kanske kan vi även komma fram till att kampsport faktiskt handlar om talang, precis som vilken annan idrott som helst. Jag har stött på flera som verkligen på allvar trott att man kan slå ner en kampsportare på krogen. Icke.

Det är ungefär lika dumt som att jag skulle gå fram till Usain Bolt med inställningen om att bara för att jag vet hur man springer, kan jag springa snabbare än honom. Tjo, flöjt!

Nej, UFC:s intåg på den svenska marknaden är lika välkommen som när Elrond skickar stöd till Rohanfolket inför slaget vid Helms klyfta.

För er som kan eran Sagan om ringen.

Tack för att ni tog er tid. Ha en trevlig helg!

Kommentera
Kommentarer

Knopparna på väg att blomma ut
Jonathan Broberg, 2012-03-26

Jag är singel. Har så varit i snart ett år. Jag har emellertid inte känt mig ensam. Alls. Och när man har äran att få arbeta med Sveriges finaste idrottskår är det som om kärleken därifrån överträffar den faktiska kärleken. Och så är det ju kärlekens årstid nu, tiden då tidvattnet återkommer: vår.

Det var vårspirande förnimmelser som omfamnade huvudstaden i helgen. Vårblomman skillan började titta fram från underjorden, och spred sådan lycka över sig. Det är onekligen så att tiden nu är knopparnas, blommornas och växtlighetens tidende.

Men också kampsportens. För tredje året i rad arrangerade vi Kampsportsgalan. Jag har äran att ingå i det vi kallar ”galagruppen” och kan således lite försynt titulera mig en av arrangörerna av galan.

Det brukar merendels innebära att jag inte hinner uppleva galan som alla andra: det har mest varit spring och stress. Men i år kändes det lite annorlunda. Jag hann till och med sitta ner och njuta av maten.

Jag tycker själv att galan blev bättre än de två tidigare upplagorna. Visst, jag kan inte låta bli att hitta fel, så är det nog att vara arrangör: ordet nöjd finns inte.                                              Jag och Therese Gunnarsson

Det glittrade också lite extra i år med Idrottsministern på plats. Det cementerade på något sätt vår vision om att bli allmänaccepterade och vi är oändligt tacksamma för att Lena Adelsohn Liljeroth valde att förlägga en lördagskväll tillsammans med oss.

Överlag var prisutdelarna eminenta. Det fanns stunder av lycka bland dem, stunder av lärdom och stunder av känslomässiga svallvågor. Jag är ingen fanbärare av den intima grabbigheten: jag har lätt för tårar och när Nisse Ekman berättade om sin stroke kunde jag inte hålla mina ögon fria från vatten.

Våra konferencierer för året, Thabo Motsieloa och Paul del Valle, var utomordentliga. En kontrastfull och dynamisk duo som spred lika mycket skratt som seriositet.

Media var där i bra uppslutning och dagen därpå kunde vi läsa om galan i Aftonbladet, bland annat. Det är första gången som galan når sportdelarna i Aftonbladet och det är sannerligen inte fy skam.

Men mest av alla glittrade våra sagolika idrottare. Att se ögon lysa, kroppar närmast flyga upp på scenen i rent lyckorus – för mig betyder det egentligen allt. Om våra idrottare är vårens blommor har de tidigare aldrig fått tillräckligt med ljus och värme för att helt slå ut. Men nu är de på god väg att träda fram. Och vad kommer kunna hindra dessa oefterhärmliga personligheter att få det utrymme som de förtjänar?

Även om jag tror att minnen kan förgifta nuet låter jag mig gärna förgiftas av minnena från Kampsportsgalan 2012. Ty inte all världens gift är för onda avsikter.

Kommentera
Kommentarer

Galanatten tillägnar jag min farmor, bara så att ni vet
Jonathan Broberg, 2012-03-19

I helgen vandrade mina tankar av och an. Jag upplevde sannolikt det mesta livet har att erbjuda i den känslomässiga delikateshyllan: lycka, lättnad, lyhördhet, lyrisk salighet och – olycka. Det var som att kliva in på en restaurang och beställa tapas – man får lite av varje.

Inez. Inez Broberg. Så hette en av mina största idoler. Min underbara farmor. Hon föddes på en av Gotlands äldsta bondgårdar, Nore Gård några år in på 1900-talet.

Hon var en sådan som jag kunde ty mig till. Hon var en sådan som lyssnade. Hon verkligen lyssnade så där ihärdigt intresserat som bara någon man verkligen tycker om och känner tillit till gör. Hon var gotlänning, men flyttade tidigt till Stockholm och utan den flytten hade jag sannolikt inte suttit här och skrivit dessa rader.

Farmor var för mig något mer än bara en farmor. Hon var mitt livs vägvisare och vi hade en väldigt speciell relation. Det kan alla som såg oss tillsammans intyga.

När hon för lite mindre än sju år sedan gick ur maskin var jag förkrossad. Jag har aldrig varit mer ledsen för något annat. Det var som om dunkla krafter erövrade mitt hjärta och ljuset inte längre gick att finna.

Men. Förutom otaliga sommarminnen på Gotland med henne och farfar (jag spenderade i princip alla mina barndomssomrar där) fick jag ärva en sak. Jag fick en gammal kristallkrona som hängt i den gamla gården sedan 1800-talet. Den kristallkronan hänger numera i min lilla etta i Vasastan.

Och varje gång jag tänder den är det som om farmors varma blickar från ovan ser ner på mig. Ljuset från kristallkronan svepte om mig i helgen, likt ett täcke som någon kär stoppar om dig med.

Efter hockeydebacle och en flytt (hjälpte en kompis), men framförallt så sjukt mycket jobb, kom alltså mina tankar att vandra iväg mot Gotland och mot farmor. Plötsligt var jag nästan i en annan värld, när jag låg där på sängen i min ensamhet.

Jag såg framför mig farmors leende, som hade en förmåga att lysa upp de mörkaste tider. I hennes närvaro kände man sig som evighetens hopp. Och jag kan inte nog påpeka hur mycket jag fortfarande tänker på henne och önskar att hon kunde komma fram och ge mig en enda varm kram till. Om livet vore en dans var farmor musiken till den.

Farmor fick aldrig uppleva då jag fann förbundet. Men jag är säker på att hon hade varit stolt över mig nu - för hon hade sett att jag är genuint lycklig för att få jobba med kampsport.

Jag hade så gärna velat att hon hade kunnat ta del av min lycka. Att hon hade fått se, fått höra, fått uppleva det. För är det något jag stoltserar med i mitt annars rätt mediokra liv är det tre saker: mitt DIF, min poesi och mitt arbete.

På lördag är det galadags. Farmor hade älskat att höra mig berätta om galan. Och därför tänker jag återuppta en gammal fin hiphoptradition: där häller man ut den första skålen av drickat till minne av ”absent friends”. Min första skål på lördag blir till minnet av min farmor.
   Inez Broberg, möjligen inte här men aldrig glömd!

Kommentera
Kommentarer

Fredagsfundering: Hur stort är egentligen MMA?
Jonathan Broberg, 2012-03-16

Kampsport i Sverige växer. Kampsport i världen växer. MMA i Sverige växer. MMA i världen växer. Men hur mycket? Och kan man verkligen mäta allt det som sägs? Jag är tveksam, och ännu mer tveksam när det gäller att röra sig bland osanningar eller rykten.

Det är sannerligen vår. Det märks mest av alla knoppar, blommor, dofter och djur som träder fram likt artister. Och på sätt och vis är de ju det: vårens artister.

Jag gillar mest vår för allt som växer då. Buskar, träd, blommor, gräs. Det är ett makalöst skådespeleri som om vi alla levde mitt i en teaterföreställning.

Det är lite vårkänslor även kring kampsporten i Sverige. Jag känner det från allt och alla: kampsportsfamiljen sjuder och kokar av entusiasm och framtidstro. Det är en härlig känsla, ty vi har kanske inte upplevt detta förr. Någonsin.

I USA pratas det UFC som en av ”the big five”. MMA på andra sidan Atlanten är på väg att bli lika stort och etablerat som baseball, amerikansk fotboll, hockey och basket. Sägs det.

Smaka det igen, sägs det! Det sägs också, och detta hör jag ofta, att MMA är världens snabbast växande idrott. Det vore något – om det är mätbart. I Sverige säger många jag pratar med att MMA är den snabbast växande idrotten även här, i vårt avlånga land. Det hade också smakat fågel – om det hade varit sant.

I USA vet jag faktiskt inte. Där kanske MMA verkligen är den snabbast växande idrotten. Men jag har väldigt svårt att se att USA i det fallet är resten av världen representerat. UFC har fått ett otroligt fäste och genom minutiös och knivskarp marknadsföring och kloka affärsvärvningar har organisationen nästan skaffat sig monopol på MMA i USA. Det är imponerande. Inget annat än väldigt imponerande.

Men återigen. Vet vi verkligen att MMA växer mest i Sudan, i Förenade Arabemiraten, på Island, i Tyskland? Jag har oerhört svårt att tro att detta påstående är mätbart överhuvudtaget. Det man kan se är möjligen tittarsiffror på sändningar och dra några växlar på ett stigande intresse utifrån dessa. Det går att mäta.

I Sverige kan vi här på förbundet avslå att MMA växer snabbast. Det gör inte idrotten. Inte i någon av våra medlemsmätningar på senare tid. Däremot växer MMA. Idrotten växer snabbt också. Men inte snabbast. Åtminstone inte medlems- eller utövarmässigt. Det är skillnad på det. Däremot växer sporten snabbast medialt av våra idrotter, och har säkerligen genom det också den snabbast växande och kanske även största enskilda kampsportspubliken i Sverige.

Vart vill jag komma med detta resonemang, då? Jo, jag får alltmer frågor från allmänhet och media om detta med att MMA verkligen är världens snabbast växande idrott stämmer. Varje gång får jag rannsaka mig själv. Och än så länge har inte jag fått några empiriskt hållbara fakta som stödjer tesen i fråga. Intressemässigt växer MMA oerhört stort, även utövarna blir kraftigt ökande fler och fler. Men där någonstans landar mina hållbara fakta.

Jag kan inte röra mig med osanningar i mitt yrke. Inte heller med rykten baserade på tycken. Det behövs fakta. Fakta som så vitt jag vet ännu inte finns, eller som hos oss här på förbundet i Sverige, bara delvis stämmer.

Och nej, jag är inte på något sätt en glädjedödare eller ens en missunnande person. Jag är också ett MMA-fan, men jag vet också hur media fungerar om man rör sig med tvetydiga och inkorrekta uppgifter: man blir inte vatten värd i längden. Media kommer aldrig att kunna se på en informationskälla med samma ögon om informationen inte är korrekt redan från start. Då kan det rent taktiskt vara bättre att dra ifrån lite än att lägga till.

Så – innan jag tänker basunera ut att MMA är världens snabbast växande idrott vill jag se adekvata fakta först. De kanske redan finns, och någon som läser detta kanske rent av kan ge mig dessa, men fram till dess väljer jag åtminstone att ligga lite lågt med adjektivanvädningen runt MMA i världen..

Eller rättare sagt, jag kan säga sådant som jag kan stå för: att i Sverige är MMA en av de snabbast växande kampsporterna. Det vet jag. Det har jag empiriskt underlag som stödjer.

Tack för att ni tog er tid. Ha en jättetrevlig helg!

---

Edit:
Just nu, precis i denna stund, anlände ett pressmeddelande. På nästa The Zone kommer en svensk möta en annan svensk – Mats Nilsson mot Tor Troeng. Äntligen! Sverige behöver lite ”derbykaraktär” på matchningarna i större utsträckning än vad som tidigare varit.

Jag blir spontant oerhört nyfiken på denna matchning som jag måste säga kittlar kopiöst mycket. Båda är förvisso grapplingspecialister och sådana matchningar kan ibland bli visuellt rätt låsta tillställningar. Men. Det blir en härlig drabbning. Bra tänkt av arrangörerna och kul att båda idrottarna antar matchningen.

Nu tar vi helg istället. Tack för mig!

Kommentera
Kommentarer

Tycker inte att ett steg tillbaka är tillräckligt - boxningspamparna borde be om kollektiv ursäkt

Jonathan Broberg, 2012-03-14

Det verkar nu som om Internationella Boxningsförbundet får ge sig i sin vilja att alla kvinnor skulle boxas i kjol, det skriver Svenska Dagbladet idag. Det är inte bara bra, det var det enda rätta. Att ens ha ett sådant uråldrigt förslag är ju rena rama skamgreppet.

Jag funderade länge och väl på avsikten med förslaget om att kvinnor ska boxas i kjol. Och när jag sätter tankeverksamheten på snurr, då kan jag sjunka djupt. Men hur jag än vrider och vänder på tankarna kan jag inte förstå hur Internationella Boxningsförbundet tänkte. Inte på något vis.

Att boxande och i viss mån kampsportande tjejer får slåss, inte blott mot ett motstånd i ringen, utan även mot nedvärderingar och en illaluktande kvinnosyn – det är tyvärr fortfarande år 2012 inte helt bortrensat.

Att på internationell förbundsnivå ens diskutera en sådan sak som kjolarna får mig att undra vad pamparna där uppe på toppen egentligen ägnar sig åt. Har de så pass mycket tid över att de kan diskutera detta?

Vad jag har förstått har boxande tjejer världen över unisont klagat mot det tilltänkta förslaget. Bra så. Dock kan jag tycka det är förtvivlat synd att kvinnor ens ska behöva klaga om en sådan sak. Jag menar, hade vi män velat fightas i kjolar om vi hade blivit tvingade till det?

Nej, ge kampsportande tjejer uppmärksamhet för det de faktiskt presterar istället för att demonisera och detronisera deras passion, som inte är ett dugg avvikande från den passion vi killar känner.

En dag kanske tjejerna får nog. Skiter i att träna och tävla för att de får utstå sådan här dumhet. En sådan framtid hade jag inte velat se, för vi behöver tjejerna. Inte som sexistiska symboler, utan av helt andra orsaker.

Och på tal om att respektera kvinnor: de flesta av oss män har en mor. De flesta av oss män har kanske en syster. En farmor, mormor och så vidare. Om vi nu kan visa dem respekt, varför inte visa alla kvinnor samma vördnad. Hur svårt kan det vara.

Nej, Internationella Boxningsförbundet må ha backat i denna fråga. Nu förväntar jag mig en kollektiv ursäkt till alla boxande tjejer. Men det lär man säkert inte se. Tyvärr.

Kommentera
Kommentarer

Det är vår, mina vänner. Det är vår.
Jonathan Broberg, 2012-03-12

Porlande bäckar. Små vårblommor som kämpar sig upp ovan jord. En sol som skiner. En sol som värmer. Det är vår. Jag vågar nu påstå att vi aldrig mer behöver uppleva vintern 2012. Tack för det.

Den blå himlen, den suger liksom mina blickar till sig. Jag kan aldrig sluta fascineras av att det som vi har alldeles ovan våra huvuden är det som också är det oändliga. Eller? Även om himlen kan klä sig i blått under vintern blir den blåa färgen på något sätt klarare, lite varmare än under vår kyligaste årstid.

Jag låter mig bara hänföras av det skådespel som nu tar vid. Det är som om det mest självklara inte går att förklara – vi känner alla till vårens inträdande varje år, men jag förstår det ändå inte fullt ut. Ibland behöver man kanske inte heller förstå, men jag vill det. Jag försöker det.

Den här vintern går till historien som mitt livs allra - vintrigaste. Det jag trodde mig lämnat bakom mig dök plötsligt upp som mitt livs stora frågeställning. Och just som jag kände att jag inte orkade mer (jag bröt fullständigt ihop ute på landet med mina föräldrar under julhelgen – då var livet som skevast, som mest illvilligt till samarbete och som mest obehagligt.), just som jag hade tagit ett beslut om att släppa taget om vissa elementära delar – ja, då frigjordes plötsligt plats. Och nu står jag här och känner mig starkare och mer tillmods än på länge. Våren kom, inte bara utanför, utan även inifrån.

Att våren har sammankommit med galatider är förstås som att be om en påtår kaffe, välbehövligt. Jag kan nog uppfattas som lite nedstämd, men nog känner jag nya grenar växa inom mig. Med nya knoppar.

Det finns flera vårtecken som snart kommer att ge ännu mer vårkänsla till våra frusna själar. Ett är att jag har bokat resa till Borås 31 mars för att se mitt kära DIF i fotbollspremiären. Ser jag fram emot med enorm glädje. Hammarby gick vidare i bandyn och ingen vår utan att Bajen Bandy torskar bandyfinalen på Studenternas – det vet vi alla.

Dessutom har jag sneglat mot en kortare rekreationsresa under våren. Jag är helt färdig, faktiskt. Och om det är något mitt hjärta längtat efter är det att få lite semester. Från allt och alla. Tillsammans med endast mig själv.

Kanske blir det Visby. Kanske utomlands. Kanske bara en vecka på landet i skärgården. Det viktiga är ju momentet av att få vara ifred med enbart mina tankar och känslor. Ty det har jag aldrig någonsin förr haft.

----

Min mamma. Hon är helt fantastisk ska ni veta. I fredags tog hon lite ledigt för att åka ut med mig till min gamla lägenhet och flyttstäda. En fredagskväll. Finns inte ord för det.

Jag har nog inte alltid varit den bästa av söner (vem fan har det?), inte alltid varit alldeles lätthanterlig. Men jag har alltid försökt göra allt så gott jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. Och jag är tacksam för de föräldrar livet valde åt mig. Där, i det avseendet, hade jag tur. Där fick jag jackpott.

One love, mom!

Kommentera
Kommentarer

Kampsportshelger av världsklass – Kampsportsgalan och UFC
Jonathan Broberg, 2012-03-07

Stora saker tenderar att tycka om att inträffa tillsammans. Det är en förlegad myt som de mest inskränkta forskare skulle falsifiera som sannolikhetslära. Jag gillar emellertid det postpoetiska och att tro på det som inte alltid går att förklara med siffror och tabeller.

I en tid då allt snurrar fort, så fort, befinner jag mig i något slags dvala. Jag hinner inte med mig själv ens längre. Och tur är nog det.

Mitt kära DIF har gjort verkligen allt och lite till för att få mig ur balans denna hemska hockeysäsong, som kulminerade i att laget i går kväll spelade till sig en kvalserieplats. I supporterns oroade hjärta finns inte plats för annat än svart eller vitt – lycka eller förtvivlan. Och nog känner jag förtvivlan – den starkaste och djupaste.

Jag borde rimligtvis ha förstått. Livet vill knuffa mig till förändringar, det har jag insett sedan länge nu. Men varför måste alltid dessa förändringar innebära en balansgång på en nyslipad knivspets? Varför kan inte omdaningar ske under lugnade former?

Nåväl, som jag skrev ovan, händelser tycker om att ske samstämmigt. Och vad kan då bli mer ljuvligt än två fantastiska kampsportslördagar på tre helger.

Vår egna Kampsportsgalan återkommer för tredje året i rad. De två föregående har på något sätt varit en viktig del i ett identitetsidkande: våra idrottare får chans att vara de stjärnor etablissemanget blundat för.  Samtidigt får vi alla en möjlighet att umgås över idrottsgränserna och det kan ibland vara nog så viktigt för ett förbund av vår karaktär.

Kampsportsgalan innebär idogt arbete, av det hårdaste slag. Jag tror inte många förstår att arbetet i stort sett utförs av tre personer. TRE. Jag, Mona och Stefan. Självklart har vi sedan hjälp av många engagerade själar, men på det stora hela är det vi tre som jobbar med galan. Ingen av oss får heller extra betalt för att galan ska bli av – vi har inte ens skrivit upp den övertid vi jobbar för att få den till stånd.

Nu vill jag inte lyfta fram oss som några slags sagofigurer som tar form likt hjältar – det är vi inte! Jag vill bara få er alla att förstå hur mycket själ vi lägger ner på att galan ska finnas. Men tro mig – galan betyder lika mycket och är lika rolig för oss som den verkar vara för alla våra idrottare. Så länge jag känner den kärleken, så länge är arbete värt alla dessa nätter, helger och vardagskvällar.

Den andra stora händelsen som blir av är givetvis UFC. Den galan har jag inget direkt med att göra. Mer än alla dessa mediasamtal, mejl och frågor som måste besvaras. Det är redan nu otroligt mycket extragöra för min del och jag räknar med ännu mer längre fram.

Att UFC kommer till Sverige kommer få enorma positiva konsekvenser. Vi ser redan ett fundamentalt medialt intresse för sporten MMA, som mycket har cementerats på olika redaktioner genom UFC:s ankomst.

Dessutom är flera av våra toppidrottare inom MMA:n kontrakterade på galan. Gör de bra ifrån sig finns säkerligen optioner i kontrakten om förlängning med UFC.

Jag kan sedan hoppas att evenemanget flyter utan några som helst incidenter. Det är viktigt utifrån två aspekter: dels ur ett kvasiperspektiv, vi vill ju att UFC ska tycka att den svenska marknaden är så tilltalande att de kommer tillbaka. Men också dels ur det inhemska politiska perspektivet: allmänhet, beslutsfattare och inte minst resten av idrotten behöver nog få en uppfattning om att UFC handlar on idrott  -  och inte rena gladiatorspel, vilket ofta kan tyckas om man följer den allmänna debatten.

Hur som helst. Det blir ytterligare en intensiv kampsportsvår för min del. Jag börjar i och för sig vänja mig vid det, och det är lite smällar man får ta när man är delaktig i nya företeelser.

Hade bara livet utanför mitt arbete, det vi kallar privatlivet, inte virvlat runt likt en hösttromb hade jag säkert orkat med denna tunga period på ett bättre sätt. Men ni ska veta att jag gör mitt allra yttersta.

Jag vill be alla som betyder något för mig att ha tålamod med mig. Jag vandrar i de stora tvivlens dal, och försöker hitta vägen upp ur dalen mot bergen. Jag gillar berg. Utsikten och känslan av att vara på topp.

Men vägen dit blir krokigt uppför. Igen.

Tack för att ni tog er tid.

Kommentera
Kommentarer

Kommentarer

Annonser

Arkiv