Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2014-02-17

Nico Musoke gör succé i UFC. På sitt eget lilla säregna vis. Och ingen kan beskylla honom för att inte vara spektakulär – segern i helgen hade lite Charlotte Kalla-stänk över sig.

Jag är en obotlig pessimist när det kommer till idrott. Jag tror alltid det värsta om idrottsliga händelser i förväg. På så vis flyr jag undan den där hemska ångesten vid förluster, har jag fått för mig.

Jag är också en hopplöst usel tippare. Enda gången jag tippat rätt var när jag satte Grekland som vinnare av EM i fotboll 2004 – den gick ju i och för sig in, men efter det har jag inte haft en siffra rätt.

När Nico Musoke vann sin första UFC-match förra våren var det nog många som gnuggade sig i ögonen efteråt. Den matchen skulle egentligen inte ha gått att vinna, och verkligen inte på det sättet som Musoke vann.

I lördagens match i Brasilien mot hemmafightern Andrade var inte oddsen direkt på Musokes sida. Är det någonstans det är svårt för gästande fighters att lyckas övertyga domarna är det i Brasilien. Fråga Reza Madadi bara.

Därför kändes detta som ett hopplöst uppdrag redan innan matchstart. Inte blev det heller ljusare när Andrade tidigt sänkte svensken med en rejäl högerpropp. Och medan Andrade firade passade Nico på att repa mod.

Och när den andra ronden blåstes igång var det en helt annan Musoke i buren. Kanske hade han likt mig själv börjat bli lite desperat och mer chanstagande, för det vore otroligt kyligt om inte gameplanen ändrades efter första ronden.

Jag vet att Musoke är en av de allra främsta grapplers de har där på Allstar, och då har dem en del om man säger så, och att han ger tuff sparring åt Reza Madadi just på grapplingdelen. Och det har visat sig vara vägvinnande även i UFC. För efter två magiska avslut på submission är det inte längre fråga om tendenser eller en för ivrig motståndare.

Musoke litar till sina kunskaper och vet att om han får en chans då är han livsfarlig för vem som helst. Nej, jag är oerhört imponerad av 27-åringen från Stockholm som är på väg att på allvar etablera sig på yttersta nivå.

Det är också märkligt hur stora ting tenderar att hålla ihop. Det är också märkligt, ifjol minns jag att våren kom till Stockholm samma dag som Ilir Latifi presenterades som UFC-fighter, i lördags såg jag årets första klase snödroppar blomma ut och på kvällen vann så Musoke sin match.

Jag har en känsla av att Musoke är på god väg att avlasta Alexander Gustafsson i den där världsstjärnarollen. Och det kan bara finnas stora fördelar i det.

Jonathan Broberg, 2014-02-11

Jag är egentligen inte speciellt kär i comebacker. Ofta känns det som att de kommer till för att idrottarna saknar idrotten de en gång sade sig vilja sluta från. Dessutom är en upprepad händelse en försvagad upplevelse från en svunnen tid. Men när jag idag fick höra att Mikael Bäckström skulle göra comeback i kickboxning växte glädjen inom mig.

Mikael Bäckström var elitspelaren inom Amerikansk Fotboll som kände sig mätt och ville testa något nytt och blev kickboxare, en väldigt bra kickboxare dessutom.

Jag lärde känna ”Bäckis” under min jungfruresa med kampsporten när jag fick förmånen att bevittna VM i kickboxning i österrikiska Villach år 2009. Han var en lurig filur, minns jag att jag tyckte. Lurig, visst, men en person med stort hjärta.

Det var han som insisterade på att jag skulle följa med och äta med några ifrån landslaget och istället för att bry sig om sin egen VM-uppladdning var han väldigt nyfiken på varför jag hamnat just här med landslaget. Mikael Bäckström ser individer och är intresserad av dem.

Det blev en tuff lottning för Bäckström som åkte ur VM redan i första matchen den gången, mot en ryss. Jag minns också vad han sade direkt efter matchen:
    - Han vann kanske, men stryk gav jag honom.
Och så drog han av sitt patenterade leende
.

2011 stod Bäckis högst upp på prispallen under kickboxnings-VM. Jag minns fortfarande stora delar av mitt samtal till honom direkt efter VM-finalen och jag minns också hur han beskrev att nu är det färdigtävlat för honom.

Det var ett konstrasternas ögonblick; å ena sidan VM-guldglädje å andra sidan ett vemod för ett tydligt och abrupt karriärsslut.

Jag minns att jag kände det som ett stort hål. Ett hål landslaget i kickboxning haft svårt att fylla efter Bäckström. Han inger ett lugn och en trygghet som är väldigt viktig när det kommer till stora mästerskap. 

Hans galna skratt i omklädningsrummen erinrar jag mig om har saknats enormt mycket. Men också hans fina personliga drag, det där med att kunna se individer.

Efter den egna karriären har Bäckström framgångsrikt byggt upp en förening. Han har också varit väldigt lyckosam coach åt Therese Gunnarsson i hennes resa mot att bli bäst i världen.

Det är helt enkelt ingen slump att Bäckström nått framgång, vad det än må vara han åtagit sig inom kickboxningen. Somliga människor får det som de förtjänar.

Bäckströms comeback är en av årets häftigaste nyheter hittills och jag kan inte nog understryka hur mycket jag faktiskt gillar denna satsning han gör.
   Även fast det är en comeback.

Jonathan Broberg, 2014-01-23

Idag var det presskonferens på Grand Hotell i Stockholm. UFC-cirkusen i stan igen alltså och denna gång handlar det om att promota, vilket UFC är fullständigt briljanta på, att lysa upp London-galan den 8:e mars. Det mesta handlade förstås om Alexander Gustafsson, men det finns två svenskar till på kortet.

Titelmatchen mellan Jon Jones och Alexander Gustafsson i Toronto för fyra månader sedan förde in Arbogasonen in i det stora rampljuset på allvar.

Trots att han inte gått match sedan dess och trots att det är en och en halv månad kvar till fighten i London mot Jimmy Manuwa har Alexander Gustafsson varit i ropet nästan dagligen.

Det är en ny tid för Alex med nytt typ av solsken. Matchen mot Manuwa är den första där han på riktigt är den stora förhandsfavoriten. Det är en helt annan press på Alex efter drömmatchen mot Jones, och det kräver verkligen sin idrottare för att kunna hantera det som Gustafsson nu går igenom.

Manuwa är hungrig. Han är sugen på att ta sig dit Alex är och för att göra det kommer engelsmannen på hemmaplan i London att sälja sig dyrt. Mycket dyrt.

Han har också en fin chans att kunna slå ur underläge. Men det är också den enda chans jag tror Manuwa har i den här matchen. Alex är helt enkelt för bra, han behärskar lite för många olika tekniker för att bli överraskad av en stående fighter och han har psyket att kunna hantera den nyuppkomna stjärnstatusen.

Jag gillar det jag hör från Alex. Jag gillar att han säger att han måste träna hårdare och mer än tidigare. Många idrottare argumenterar och hittar vinklar in i det absurda. Ofta, har det visat sig, är emellertid det enkla det geniala. Det ”enkla” i det här fallet är således hård träning.

Utifrån kan vi som ska spekulera kring matchen konstatera att Alex egentligen också har ett drömläge. Alex har också allt att vinna i matchen, även om han har betydligt mer än Manuwa att både vinna och förlora. En vinst innebär troligen ny titelchans mot Jones. En förlust, ja det orkar jag inte spekulera i.

Egentligen är det ingenting som känns obehagligt med Alex möte med Manuwa. Och det är ju för väl om det kan fortsätta att förhålla sig på det viset.

När det gäller Ilir Latifi och Mats Nilsson är det omvända matchkaraktärer. Latifi kliver in på riktigt nu och jag har fortfarande stora förväntningar på lyftkranen från Rosengård. Hans debut i UFC var allt för förhastad och kändes mer som att Ilir såg till att en svensk kunde tävla i Globen istället för Alex.

I London kommer vi få se en helt annan Ilir Latifi. Och jag tror han har goda chanser att ställa till det för Cyrille Diabate. Framförallt hoppas jag att vi slipper se en avvaktande Latifi. Jag minns fortfarande de tidiga matcherna med Ilir, när han bara forcerade ner motståndet och visade upp ett game på marken av högsta märke.

Mats Nilsson är också lite svårbedömd. Jag unnar verkligen helsingborgaren UFC-chansen och får Mats till sin brottning är han ett hot för vem som helst. Orosmomentet för Mats såg vi mot Tor Troeng, det finns en del att jobba på stående. Men Mats har tränat hårt på just det och en stryktåligare kämpe än Nilsson får man leta efter.

Snön har yrt utanför fönstret i flera dagar nu. Tänk om man kunde vrida fram klockan till den 8:e mars redan nu. Då hade jag sluppit vårabstinensen och längtan efter den här galan.

Ty längtar det gör jag. Hur mycket som helst.

Jonathan Broberg, 2014-01-21

Svensk kampsport är som den vår som är i annalkande. Även om vinter, kyla och mörker dominerar och växtliga ting har dvala kommer ändå alltid våren tillbaka. Likt tussilagons framväxt knoppar också nya svenska kampsportstalanger fram. En av de mest spännande vi har i det här landet just nu såg jag försvara sitt SM-guld i thaiboxning i lördags: jag är väldigt imponerad av Hamza Bougamza.



När kampsportssäsongen 2014 brakade loss under SM-veckan i helgen var det med en knall. Både ju jutsun och thaiboxningen har en elitbredd som är så imponerande att jag anar att många andra idrotter i det här landet sneglar med avund på.

Och då var också många stjärnor inte närvarande, ska sägas. Men en som var delaktig i allra högsta grad var jättetalangen Hamza Bougamza från Rinkeby. En kille som jag såg för första gången i Östersund-SM för drygt ett år sedan.

Det kändes ungefär som när jag såg Zlatan spela för första gången. Man vet när man ser Mona Lisa på riktigt, liksom.

Bougamza är inte direkt den kralligaste, det var inte Zlatan heller när han kom fram. Istället har Hamza en teknik som är så bländande att bara hans match gjorde att Umeå lyste upp trots att solen hade gått ner i samma stund den steg till väders.

Jag kan på rak arm inte komma ihåg när jag såg en så ung thaiboxare vara så mogen och så färdig i sin stil. Kanske när jag för första gången såg Martin Holm, eller Nordstrand. Inte ens Sanny Dahlbeck gjorde samma skarpa intryck på mig.

Bougamza säger att han gärna går sin första MMA-match under 2014. Det är kul. Men kanske bör han ändå ge sig själv en reell chans i thaiboxning först, ty hans potential är så löjligt hög. Men det gäller också att som ung inte snegla för mycket ”off track”, utan också kunna ge sig själv möjligheterna att bli så bra som möjligt.

Hamza har också siktet inställt på flera proffsmatcher i thaiboxning under året. Jag förstår att galaarrangörer är och rycker i honom. Det är inte ett dugg förvånande. Och kan han hålla sig ifrån skador och även fortsätta utvecklas är jag tämligen säker på att Hamza kan bli en av svensk thaiboxnings allra största profiler.

Det har han, tror jag, kapacitet för. Under VM i Malaysia i maj är Hamza Bougamza en av de stora medaljhoppen för svenskt vidkommande. Även det en tämligen ny utmaning för honom som kräver sitt förstånd, sitt psyke.

Men jag har en känsla av att den väldigt ödmjuke och avslappnade Rinkebykillen inte behöver bekymra sig så mycket för det heller.

Framtiden för svensk thaiboxning i allmänhet och Hamza Bougamza i synnerhet blir synnerligen spännande att följa. Den framtiden behöver inte vara så speciellt avlägsen.

Den kan rent av vara här när väl våren närmar sig, vilket vore rätt kongenialt. Det med.

Jonathan Broberg, 2014-01-19

Det är inte alltid de största stjärnorna syns mest, men även den minsta kan ändra historien. SM i thaiboxning har just avslutats och jag sitter på mitt hotellrum och kan inte annat än att le. Vi har fått se thaiboxning på väldigt hög nivå. Det är snarare troligt än inte omöjligt att vi under kvällens matcher fick bevittna några blivande internationella mästerskapsmedaljörer. Men jag vill också minnas de som inte vann.

Man kan vara en segrare även om man inte vinner. Samtliga guldmedaljörer i SM i thaiboxning kan börja packa för kommande landslagsuppdrag. De som inte vann i kväll kan få vänta ett helt år på att få en ny chans i en SM-final och således nå landslaget.

Det kan tyckas hårt. Jag anser att systemet är på gränsen till vanvettigt, men jag har likt ingen annan någon direkt lösning på bekymret. Jag kunde kanske få önska mig en liga som håller på under ett helt år där de två bästa i varje viktklass gör upp i en SM-final.

På så sätt kunde man minimera risken för orättvisa landslagsuttagningar. Kanske. Jag tänker att om man vanskligt nog skulle vara skadad eller kanske förkyld, eller bara ha en dålig dag – då ryker en landslagsplats med tillkommande ekonomiskt stöd och medial uppmärksamhet. För att man kanske missar en av årets 365 dagar.

Det känns, återigen, lite vanskligt.

Därför vill jag också minnas de som föll på målsnöret. Jag tänker på den orädda och väldigt kompetenta Therese Sjöholm från Halmstad som hade den mindre tacksamma uppgiften att försöka rå på världsmästarinnan Jennifer Österlin. Sjöholm åkte tidigt på en snyting som blodade ner hennes ansikte och jag tänkte där och då ”vad ska detta sluta med?”

Inte anade jag att Sjöholm skulle väckas till liv och ge Österlin det tuffaste motståndet på väldigt, väldigt länge. Några, hörde jag, förväntade sig mer av Österlin – och det är ett typiskt svenskt sätt att se på det. Jag ser det hellre som att Sjöholm var bra och pressade världsmästarinnan.

Otman Boujard hade en liknande uppgift likt Sjöholm. Han skulle ta sig an omöjligt Alex Tobiasson Harris. Boujard fick också tidigt det stressigt, men lyfte sig och jämnade ut tillställningen innan Harris satte ett hårt knä och med det försvrade sitt guld då matchen bröts i andra ronden.

Pållan Karlsson gjorde en strålande match mot Johanna Rydberg, men vägde lite tunt emellanåt. Danosch Zahedi och Max Ramqvist svarade för SM:s kanske häftigaste och jämnaste match där Ramqvist slutligen segrade.

Under kvällen kom jag underfund med hur många starka namn som inte var med på årets SM: Sadibou Sy, bröderna Hoang, Nils Widlund, Maria Elin Olsson, Sanja Trbojevic och kanske framför allt Sanny Dahlbeck. Men ärligt talat, trots stjärnbortfallet, var matchlistan full av stora internationella stjärnor. Madde Vall, Österlin, Bougamza, Rydberg, Harris – det är fem mer eller mindre världsstjärnor. Hur många svenska idrotter överhuvudtaget kan stoltsera med den kvaliteten på ett SM?

Slutligen måste jag bara få ur mig att det är förbluffande underbart att säsongen 2014 är igång. Jag har en bestämd känsla att detta år kan bli det allra mest minnesvärda kampsportsår vi någonsin fått uppleva i Sverige.

Ur det perspektivet var thaiboxnings-SM en vacker tingest att få uppleva.

Jonathan Broberg, 2014-01-18

Det kändes lite som en stor premiär. Belysningen var festlig, basgångarna från DJ-båset fick byxor att fladdra av vinddraget, tv-sändning – och mitt allt i det där kosmetiska det vackraste som finns: genuin idrottsglädje.

Det är något okonventionellt och motsägelsefullt över Umeå. Staden fullkomligt andas idrott och SM-veckan skyltas det med som om påven vore i stan.

Umeå vill gärna profilera sig som en idrottsstad och marknadsföringen för det är storslagen, men trots det (om man bortser från det forna damlaget i fotboll som härjade vilt här under större delen av inledningen av 2000-talet) har jag svårt att komma på riktigt stora idrottsstjärnor från Umeå.

Det är lite som vädret här. Kylan är isande, vindarna som tar fart på slätterna utanför staden genomborrar kläder och skor som om kroppen vore blottad. Ändå är det enligt termometrarna varmare här idag än det var i Stockholm.
 

Jag bor på tredje våningen i ett litet hotell. På gatuplanet ligger O’learys vägg i vägg och det verkar vara ett populärt uteställe här i stan. Trubadurer sjunger, DJ:s spelar och det är inte enbart idrottsintresserade besökare på puben -  det märker man direkt.

Umeå är lite upp-och-ner-vänt eller bak-och-fram. Jag får helt enkelt inte grepp om Umeå.

2000 stod jag senast på Gamliavallen. Då stod en spelare i Umeås herrlag och gjorde vågen tillsammans med Djurgårdens spelare – mot Djurgårdspubliken där jag var närvarade. Spelaren hette Stewe Galloway, född samma dag som jag har födelsedag, och är kanske den största DIF-legenden av dem alla.

Det var drygt 13 år sedan. Det var därför lite surrealistiskt att stå i Gamliavallens innandömen och titta på ju jutsu, samtidigt som den gamla läktaren där jag stod en gång bara är en nackvridning bort. Upp-och-ner-vänt var det, ja!

En av dem som jobbat allra mest frenetiskt med SM i Umeå är IKSU:s Karl Dahlgren. En man jag inte heller förstår mig på. I onsdags hade han en, mitt i allt SM-roddande, tenta. Under SM ställde Dahlgren upp i två viktklasser, för att liksom ytterligare få mig att klia mig i huvudet.

Dahlgren får symbolisera denna Umeåvistelse hittills. Och när finalen i -62kg avgjordes var det på ett mycket vackert och känslomässigt starkt vis. Dahlgren fick till ett kast och en rullning och så var det första guldet i SB&K-regi för 2014 utdelat.

Dahlgren skuttade jämfota upp högst på prispallen och det kändes där och då som att det knappt behövdes fler finaler – crescendot var ju redan kommet, en dramaturgi som knappt Scorcese hade kunnat gestalta.

SM-finalerna bjöd på en hel del nya ansikten. Jag blev förtjust i den unga Nora Ängebrant. Nu vann hon inte guld, men jag är svag för idrottare som verkligen pumpar ut sig till max – och som gör det med finess. Ängebrant har framtiden för sig.

Syskonen Fredrik och Sara Widgren hade absolut inga som helst problem att vinna sina SM-guld – och på något sätt tycker jag att den överlägsenheten är okej i en semikontaktsport. Hade det varit full-kontakt hade vi haft stora problem med kampsportsdelegationen…

Widgrenarna är verkligen imponerande att se. Verkligen. Där osar det klass lång, lång väg.

Men det roligaste med SM-tävlingarna är ändå att de nya säsongerna inom kampsport nu börjar. Uppehållet har inte varit långt, det är så numera – kampsporten är så pass bred och stor att det inte längre finns några ”terminer”.

Imorgon är det återigen SVT-sändning, då från thaiboxningen.

För en törstande mediakåt (fast bara för andras synlighet) informatör är det förstås den riktiga julaftonen.
   Lite upp- och ner-vänt, det också.

Jonathan Broberg, 2014-01-15

I går offentliggjordes att vår kickboxningsstjärna Therese Gunnarsson är klar för sin proffsboxningsdebut. Även om det givetvis svider lite att hon övergår alltmer bort från kickboxningen emot boxningen är satsningen intressant – och på sikt kanske det gör Therese även till en bättre kickboxare, om det nu är möjligt.

Jag har haft förmånen att på rätt nära håll få följa Therese Gunnarssons utveckling. Våra vägar möttes för första gången under VM i kickboxning i den lilla österriskiska bergsbyn Villach. Det var hösten 2009. Då blev Gunnarsson silvermedaljör.

Året efter, som skulle bli hennes stora genombrottsår, handlade om helt andra typer av ”brott”: hon bröt armen, vid två tillfällen, och gipsad med nedstämd blick och allt mer krökande rygg mötte jag henne för en intervju under påsken 2010 – i hemstaden Helsingborg.

Hon lovade att komma tillbaka – ännu bättre. 2011, knappt innan hon ens hunnit läka från armbrottet, var hon med knapphändig träning tillbaka i landslaget för att tävla i VM i Makedonien. Hon gick till final, men låg under mot turkiskan Koblay inför sista ronden.

En makalös forcering, en fenomenal kombination och en utslagen turkiska senare stod hon där – med världen vid sina fötter, som världsmästarinna i amatörregler. En bragd.

Therese, har jag lärt mig, ser hinder på liknande sätt som framgångar – de är ett nödvändigt steg att ta sig fram igenom för att nå något större. Så när vi samtalade direkt efter VM-guldet hade hon redan siktet inställt mot den professionella världsmästartiteln i -52kg, en titel som hon under hösten 2012 skulle gå upp i ringen, på hemmaplan i Helsingborg, om.

Återigen var det turkiskan Koblay som svarade för motståndet, återigen blev det oerhört jämt och återigen stod Gunnarsson tillsammans med domarens näve i skyn.

Efter WAKO Pro-segern tog Gunnarsson ett beslut om att försöka bredda sig. Nu är det främst thaiboxning och boxning som gäller. I thaiboxning håller hon så smått på att etablera, även om det är tuff konkurrens i viktklassen – främst av hennes Helsingborgskollega Johanna Rydberg. I SM i boxning har Therese sedan tidigare ett silver.

På SM-kvalet i thaiboxning gjorde Therese sin hittills bästa thaiboxningsmatch, mot just Johanna Rydberg. I den matchen stod tillslut ändå Rydberg som segrarinna. Och igår kom således också nyheten om att Gunnarsson fått proffsboxningsmatch, hennes första, i Rostock i slutet av februari.

Efter att ha följt Thereses karriär i nästan fem år nu har jag lärt mig ett par saker. Det går aldrig att räkna ut hennes satsningar, aldrig att bortse från hennes glöd och det går inte att inte låta sig bli charmad av hennes sanslösa dedikation för kampsporter.

Jag hoppas dock också att hennes glöd återkommer till kickboxningen, för det är fortfarande där jag ser henne som allra bäst – även om hon själv tryter i motivation där. Och det är jag, trots allt, den förste att förstå.

Jag vet också att Therese numera hellre vill bli betraktad som thaiboxare och boxare än kickboxare.

Men jag kommer nog aldrig riktigt fullt ut kunna vänja mig vid någon annan tanke än att hon är en av svensk kickboxnings största stjärnor på damsidan genom alla tider.

Satsningen i thaiboxning och boxning är intressant och väldigt mycket mer gedigen i sin form än till exempel Carolina Klüfts övergång från mångkampen till längdhopp. 

Jonathan Broberg, 2013-12-24

Det är jul. Igen. Med allt vad det innebär. Julbak, julmat, julklappar och julgran. Allt det är på plats och mycket till. Det här är tiden då våra hjärtan ska värmas, det är tiden då vi människor ska se till att trivas. En tid då till och med fiendeskap trängs åt sidan. Jul för mig är en bra bok och en bra brasa. Det är märkligt, men ju äldre jag blir värdesätter jag mer och mer just en riktigt bra brasa.

Det som kanske saknas oss, åtminstone vi i huvudstaden, är snön. Det är nästan varmt ute. Byt julgran mot midsommarstång och vi hade knappt kunnat urskilja årstiden. Men det är också något vackert med överlöpande tid, som en måndagsmorgon som knappt skulle kunna skiljas från en fredageftermiddag.

Det fanns en tid i mitt liv då jag längtade efter fredagarnas sista arbetstimmar, och samtidigt fasade för måndagens första timmar. Det handlade om vilken arbetsplats jag hade. Jag trivdes nog inte förr, men jag är fortfarande rysligt kär i jobbet nu. Måndag eller fredag, en tisdag i juni eller julafton – det gör mig ingenting att sitta och tänka lite på kampsport. Snarare fylls jag av en värmande, nästan kittlande förnimmelse i mitt bröst.

Detta kampsporstår har till mångt och mycket handlat om att se förbi hinder. Det är vad jag kommer att känna igen 2013 för. Det finns många små manifest för just det, jag tänker på kickboxaren Karin Edenius som vann VM-silver efter ett år skadefrånvaro med ett strulande knä. Jag tänker på Janni Larsson som togs för att vara en man och spöade killarna till höger och vänster på German Open i ju jutsu. Alexander Gustafssons resa, där han bittert inte kunde tävla i Globen, men kom tillbaka och skakade om en hel kampsports- ja, till och med en hel idrottsvärld.

Jag tänker också på SVT:s oförtrutne kampsportsvän till reporter Bernt Lagergren som under året fortsatt, på mer eller mindre tu man hand, att stå oss kampsportare bi och ge oss den kreditering som vi förvisso förtjänar, men som oftast flyger oss förbi. Bernt är en underbar kämpe för våra idrotter fast han inte utövar dem själv.

Rekordåret medaljmässigt hade aldrig dock gått att få igenom om det inte vore för den passion som förgyller våra idrottares sinnen. Aldrig förr har jag varit involverad i en så kärlekstörstande och respektfull skara människor som med kampsportare. Det innebär inte stora pengar från dag till dag att vara kampsportare, oftast kostar det istället pengar. Det är i sig också ett hinder att ta sig förbi.

Men våra idrottare är vana. När jag följde Djurgårdens fotbollslag som mest satt jag själv och planerade sommarledighet efter spelschema, jag lade undan reskassa för att kunna åka på bortamatcher. Det fanns en stor charm i detta, det fanns en genuin känsla av just passion då. Det är snarlikt det jag erinrar mig om att kampsportare måste göra.

Så när vi alla snart går till bords, äter vår julmat och umgås med våra nära och kära ska vi också komma ihåg att en del av våra närmaste finns inom vår kampsportfamilj. På de brittiska öarna firas ofta fina middagar med en inledande skål för ”absent friends”.

Jag vet vilka som får mitt höjda glas.
Se nu till att ha en riktigt fin och god jul, ty det är vi kampsportare väldigt, väldigt förtjänta av.

Jonathan Broberg, 2013-12-18

Just som vi trodde att vi skulle kunna slappna av lite och invänta julen, då smäller kampsportskaramellerna högt. Alex Tobiasson Harris i titelmatch i Monaco och Mats Nilsson får sitt efterlängtade UFC-äventyr. Nyårssmällarna är tidiga i år – tack för det!

Jag gillar verkligen julen. En tid för omtanke, en tid att umgås med de man verkligen gillar. Det är en tid av värme mitt i kylan, en tid av ljus mitt i mörkret.

Men det är också en tid för att kunna gå ner i varv. För de flesta. För mig brukar december och julen innebära lite extra tankeverksamhet, lite extra finurlighet för att hålla hemsidan och kampsportssnacket vid liv.

I år har jag knappt hunnit med allt som inträffat under december. Och det måste man ju bara älska. 

För ett tag sedan fick jag information om en jättegala i Monaco till i sommar. Ett thaiboxningsevent som kan blåsa liv i thaiboxningen internationellt sett igen. Där är Alex Tobiasson Harris inbokad i en titelmatch mot fransmannen Yohan Lidon. Inte långt efter att jag publicerat matchen idag på vår hemsida hörde SVT av sig – och vips så ligger den nu ute.

Det är många saker jag skulle vilja uppleva på plats under 2014, många kampsportshändelser. Monacogalan står högt upp på min lista, det gör även UFC-galan den 8:e mars i London. En hel hord av svenskar är inbokade och igår släpptes bomben att Mats Nilsson gör UFC-debut på galan.

Nilsson har jag följt rätt länge nu. Han är extremt kompetent, en av de allra bästa vi har i det här landet. När han är på humör. Jag har sett honom både omutlig och mänsklig. Är han den omutlige Mats blir han en UFC-attraktion.

Men mest av allt unnar jag både Harris och Nilsson sina tidiga julklappar. Det måste kännas otroligt skönt att få dessa matcher på plats innan jul just. Och de båda är väl värda sina chanser. Och båda två är oerhört sympatiska killar som jag verkligen unnar all lycka och framgång.

Redan har jag fått frågor på hur jag tror att det går. Jag är nog världens sämsta tippare. Inte ens om en match hade varit uppgjord på förhand, och jag hade känt till det, hade jag kunnat tippa rätt – så det struntar jag helt enkelt i att sia om.

Jo, en annan sak som får symbolisera denna höst. Igår på Karlvagnen i P4 kunde allmänhet ringa in och önska sig idrottsliga julklappar. Någon fåntratt önskade fredspriset till Djurgården, eftersom deras hockey- och fotbollslag saknar anfall och försvar. Och någon annan önskade landslaget i fotboll EM-kvalframgångar. Det var så mycket hockey och fotboll att Michael Kuntz, förbundkapten i ju jutsu, tröttnade och själv ringde till programmet och önskade kampsportsnomineringar till Idrottsgalan. 

Inslaget i Karlavagnen är episkt. Kuntz, påläst bättre än de flesta under kvällen, lyckades få stopp på fjanteriet och helt plötsligt andades det allvar i programmet. 

Ett härligt och innovativt sätt att dels säga att nu får det vara nog och dels att få lite gehör. Mina komplimanger till dig, Kuntz!

Nu blir det The Hobbit med en god vän. Som jag har längtat efter denna uppföljare. Det är nästan så att jag knappt känner saknad för mitt Playstation 4 som med andra ord får stå ensamt under kvällen.

Jonathan Broberg, 2013-12-12

Jag börjar så smått att inse vissa saker. Livet kommer inte vara som det en gång var. Det har min höst förkunnat. Men när mörkret utanför är som mest påtagligt har ljuset alltid skridit fram. Jag vet inte vad som får det att överleva alla gånger, men jag vet att mitt ljus många gånger härstammar från kampsporten.

Allt elände för mig personligt började egentligen med farfars bortgång. Sedan har jag under hela hösten fått väja för nya emotionella hinder, det ena större än det andra.

Jag ombads av mina släktingar att skriva ett par rader i farfars dödsannons. Det var naturligtvis väldigt ärofyllt, men att gräva bland minnen och personligt bråte för att försöka gestalta detta i ett poem – det var som sätta handen över en varm eld.

Jag har märkt av det förr. Livet har en tendens att verkligen mena allvar när det står där över oss och pockar på vår uppmärksamhet. Dess kraft är som att bli inträngd i en vrå, där all vår rädsla frodas. Det är hemskt. För stunden. Lyssnar man dock till livet brukar så smått vrån växa till en välbehövlig oas. Eller som en råk är för valar som simmar under stora isar.

Jag skrev följande rader till farfar:
Minnets spetsiga röst,
som inte längre tar ton,
fick oss att förstå,
att som röst,
var den vacker att lyssna på.


Under hösten har jag upplevt fyra dödsfall runt mig, farfars inkluderad. Dessutom har några obehagliga besked utöver det nått mig. Personligt kunde jag ha mått bättre av denna höst. Samtidigt har kampsporten aldrig haft så stora framgångar, vare sig medaljmässigt eller medialt. Jag har haft en av de häftigaste arbetsperioder i mitt liv. Det är på något sätt livets logik det handlar om, och dess konstraster.

Ni som följt Så mycket bättre i år (jag följer det mestadels eftersom det spelas in alldeles bredvid där farmor föddes på Gotland och där vi har stora delar av vår släkt) kan säkert dela den uppfattning jag har fått genom programmet – livet har sina konstraster, sina bekymmer kantat med sina vackra stunder.

Imorgon är det lucia. En av de fagrare högtider vi har, enligt mitt tycke. Luciatåg är bland det finaste jag vet. Där finns allt det vi människor kan behöva för att få lite hopp om livet. Även om jag kanske inte är lika traditionsbunden som min lillasyster, finns det vissa saker jag inte gärna ruckar på; luciakonserten i Högalidskyrkan i Stockholm är en sådan tradition.

Men då denna höst varit en tid för förändring för mig kommer jag om bara någon timme istället åka på kryssning med min familj och njuta av Mannerströms julbord. Den tid som är på väg att landa är just familjens tid, så jag ruckar gärna på en tradition för att ge plats för en begynnande. Just i det fallet.

Det är märkligt, men ur det mörkaste av mörker växer också ljuset. För min del är ljuset mer än välkommet in i mitt liv. Min farmor sa till mig en gång att "livet handlar om att lära sig saker". Med min höst hängandes som ett ok över mig har jag ännu inte förstått vad det är livet vill att jag lär mig - men jag ska försöka ta reda på det. Men först väntar alltså Mannerströms julbord.

Njut av er lucia och ha en jätteskön helg!

Kommentarer

Annonser

Arkiv