Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-06-12

På fredag är det dags för Golden ring på Waterfront i Stockholm. En gala som det ska bli intressant att följa. Ur flera aspekter. David Bielkhedens match mot Diego Gonzalez blir en av MMA-höjdarna denna vår. Och så ska Frida Wallberg boxas igen. Utan ring girls, men med Nisse Widlund i kostym.

Jag har kommit till den tidpunkt i mitt kampsportsförbundsliv då jag kan titta tillbaka, dra paralleller och använda ordet ”förr”. Då har man faktiskt varit med ett tag.

Förr. Det finns alltid de som hävdar att dåtiden var bättre. Dock hör jag inte den frasen speciellt ofta inom kampsportskretsar. Kanske beror det på att det faktiskt inte var bättre förr. Det är mycket bättre i nuet för svensk kampsport.

Utvecklingen har varit remarkabel. På alla plan. På bredden växer kampsporten fortfarande så det knakar, och längst upp på toppen där har det blivit trängre, mycket trängre, än tidigare.

Svensk kampsport leder i flera avseenden utvecklingen inom svensk idrott, skulle jag vilja påstå. Allt fler andra idrottare söker sig till kampsport för att få bra grundträning. Allt fler blickar mot den livsstilsprägel kampsport har riktas. Och allt fler undrar numera öppet – vad är det vi har gjort som inte andra har?

Men när en utvecklingsfas skenar iväg är det mycket som inte längre hänger med – och då kan sura miner uppstå. Lite som när den digitala kameran slog ut den analoga. Etablerade företag gick på dekis och kunde egentligen bara stå och se på när deras marknad togs ifrån dem.

Visst, länge hävdade man att kvaliteten på analoga bilder var bättre. Men ingen trodde egentligen själva på det.

När en utveckling tar vid är det viktigt att inse att det inte alltid kommer vara en dans i solnedgång med livets stora kärlek. Det kommer bistra tider och det gäller att preparera sig för dem. Men det gäller också att anpassa sig. Att förnya och våga låta det gamla skämda komposteras.

Jag har länge undrat vad korrelationen kampsport och lättklädda kvinnor har med varandra att göra. Det har stört mig att den idrottsform jag sett utvecklas så mycket fortfarande har kvar starka element av en nedsättande kvinnosyn. För det är vad de flesta jag talat med känner – att ring girls är nedsättande.

De allra flesta män gillar att se på lättklädda damer. De allra flesta damer gillar att se på lättklädda snygga män. Vad det ändå har med idrott att göra övergår mitt förstånd. Vad ring girls tillför kampsporten har jag svårt att se.

Frida Wallbergs initiativ är därför mycket positivt. Det behövs att de som ändå står där och är profiler, att de säger vad de tycker är felaktigt. Bara så kan ett skridande framåt ta form.

Jonathan Broberg, 2013-06-03

Så kom den då. Äntligen. Sommarens första varma dagar. Det är oss människor ett privilegium att få bevittna den svallande tid som nu kastat ankar för ett tag. Men kampsporten är precis som vädret, en konstrastfylld företeelse med många olika ansiktsuttryck.

Det var som om livet presenterades för mig under en och samma helg. Det var som om allt passerade i revy, och sedan återuppstod för att ännu en gång passera. Låter det särskilt hälsosamt?

Det tål att funderas kring, likväl som denna helg tål att minnas. Detta var helgen då jag och min sambo tog oss till landet. För att vila.

Landet kan vara en underbar viloplats de här första sommardagarna. Skärgården med dess förtrollade ljus, solen med dess leende varma strålar. Grönskan som porlar likt de små bäckarna – och mygg.

Det var mygg precis överallt, och just som man trodde sig blivit av med de kliande betten satte sig givetvis några myggor till och bet. Denna skärgårdsidyll landet kan vara blev en kliandets påminnelse om hur den andra delen av sommaren kan vara, den del vi gärna förtränger.

Kampsporten upplevde förra veckan också två olika världar i en. Där fanns det snålblåsande sommarregnet och där fanns den soligaste av soliga dagar.

Det är som när man lekte barfota på en gräsmatta som liten – allt var som hoppet till evigheten och livets sprudlande kraft flöt i venerna, tills man sprang på en tistel. Då var livet inte fullt så lekande och underbart.

Under en massiv kampsportshelg med tre olika mästerskap under en och samma dag, i söndags, sattes min ödmjuka livsåskådning på sin spets. Dagen började förträffligt då vi kastade loss med båten för årets första skärgårdstur och följaktligen årets första dopp, och årets första solbränna.

Väl hemma i stan igen svarade svensk kampsport för en abnorm insats. 14 medaljer i tre olika idrotter under ett par timmar.

Det vore spetsfundigt att påstå att gårdagen inte var perfekt. Och lördagens kyliga regn och dess gråa konturer var som bortblåsta. Även ur minnet.

För det är så med livet, har jag lärt mig. Vi kan inte påverka det ett skvatt. Vi kan bara försöka lyssna till livet och anpassa oss efter dess vilja.

Nu ler livet mot oss. På många sätt. Ibland hånfullt. Ibland uppriktigt.

Och även om allt inte kan vara perfekt är detta ändå tiden då det kvittrar lite lustigt i furen.

Med 14 nya svenska medaljer hör jag från furen inget annat än den fagraste av fågelsånger. Så njut av denna stund.
För som ett livsögonblick är det väldigt vackert att få.

Jonathan Broberg, 2013-05-29

Det har varit omtumlande dygn. Det är egentligen bortom all rimlighet att arbeta med detta jobb, men det är också konstrasterna i det som färgar mina dagar. Det är lätt att glömma det i snålare tidender.

Jag läser. Jag ser. Jag förundras.

Media, likt den stad jag växt upp i, är sannerligen inte var den brukade vara. Det brinner i förorter. Det slåss på nybyggda fotbollsarenor och vissa media hänger ut folk innan de är dömda. Jag är som sagt förbryllad. Inte någonstans verkar det finnas något slags sunt förnuft kvar – allt vi letar är syndabockar, någon att lägga skuld på. Och det snabbt.

Hur blev det så?

När jag växte upp började mina föräldrar att snabbt introducera mig för Bamse. När Rune Andréasson fortfarande höll i trådarna där var tidningen verkligen magisk, ur flera aspekter.

Andréassons tidning hamrade in vissa fundament i mig – alla människor är vad vi är av någon anledning. Och alla är värda att få chans att rätta till sina snedsteg, och ingen bör dömas för sin bakgrund, eller innan de blivit fällda.

Andréasson lät ett par karaktärer bli symboler för detta. Vargen, Burre och i viss mån Krösus Sork.

Vargen, som i en skogsbrand som liten förlorade både sin mamma och pappa, tvingades efter det växa upp i ett kyffe med småtjyvarna Slugger, Tyker och Urk. Han blev både slagen och tvingades tidigt in på brottets bana, tillsammans med de tre typerna.

Under ett inbrott mot ett stort hus åkte Slugger, Tyker och Urk in i fängelse, medan Vargen kunde rymma vid gripandet. Han flyttade till en ensam skog, i en ensam grotta med ensamma elaka tankar – och blev Världsmästare i elakhet.

Men när han träffade på Bamse blev han inkluderad i ett annat samröre. Han fann där en gemenskap. En familj, på sätt och vis.

Under resten av sitt liv brottas Vargen med sitt förflutna samtidigt som han försöker anpassa sig till ett laglydigt liv. Bamse är ibland den enda som har tålamod med Vargen. Bamse är i mångt och mycket det enda goda Vargen har. Hade Bamse vänt Vargen ryggen, som många ofta påtalat att han borde ha gjort, hade Vargen kanske åter fallit in i brottets bana.

Bamse och Vargens relation har alltid varit en vägvisare i livet för mig. Jag tänker ofta på den relationen och inte sällan tar jag fram Bamsetidningarna från 70-, och 80-talet för att påminna mig om att jag inte ska döma någon i förtid. Det finns det ett rättväsen som sedermera gör.

Som sagt, jag förundras mycket av det som har hänt de senaste dagarna. Och kanske, kanske borde fler läsa de gamla Bamsetidningarna. För det är ett enkelt sätt att se sig själv på. Ett sätt att enkelt sätta perspektiv på saker och ting.

Se denna text som en liten påminnelse. Jag tror ni förstår vad jag menar. Utan att lägga vikt åt det ena eller det andra.

Jonathan Broberg, 2013-05-22

Stockholmsförorten Husby har varit på mångas hornhinnor de senaste dagarna. Igår nåddes jag av informationen att ett gäng kampsportare åkt ut till den infekterade förorten – för att försöka bidra till lugn. Återigen fylls jag med stolthet och värme. Kampsportare är verkligen fantastiska personligheter!

Det är frapperande lätt att deklassera segregerade ytterstadsområden. Lika enkelt som det är att inta en njugg åskådning gentemot all form av subkulturer som man kanske inte har möjlighet, eller vilja att sätta sig in i till fullo.

När jag fört fram kampsport i diskussioner, media och bland högt samhällsuppsatta individer påtalar jag alltid kampsportarnas stora välvilja och hjärta för rättvisan. Ibland har blickar riktats som om jag vore djävulens advokat, men faktum är att jag aldrig stött på en kampsportare som inte är ödmjuk. Inte en enda.

Det förvånar mig inte ett dugg att kampsportare slöt sig samman igår, på initiativ av den samhällsarbetande Abbe Joof, och åkte ut till Husby i går för att lugna de uppretade ungdomarna och invånarna. Ett fantastiskt initiativ.

Men initiativet är långt ifrån någon engångsföreteelse. Jag har under mina år på förbundet stött på så många ledare, utövare och intresserade som velat göra, eller redan gör samhällsnytta. Ofta gör de det i det tysta. Just för att de har varit kampsportare har allmänhet och media inte tagit deras stora hjärtan på allvar. Ett förhållningssätt som gör mig mer förtvivlad och lidande än Den Unge Werther. Det är egentligen skamligt hur kampsportare har behandlats – enbart för att de har valt att utöva en form av idrott.

Svensk kampsport är också Sveriges mest medaljinbringande idrottskategori. Det har de styrande inom idrotten fullständigt struntat i. Ingen kampsportare var inbjuden till förra årets Idrottsgalan, trots en övervägande majoritet av EM- och VM-guldmedaljer i Sverige.

Svenska kampsportare har helt enkelt inte varit välkomna in i gemenskapen, den gemenskap man varit med i i drygt 50 år. Behandlingen har varit styvmoderlig.

Och bortom denna medaljjagande elit har kampsporten åtskilliga eldsjälar som verkligen gör en skillnad i det svenska samhället. Eldsjälar som brinner för rättvisan och det goda och som inte duckar för att hjälpa till i kniviga situationer.

Det kan vara allt från att rädda barn från att drunkna, till en förändrad myndighetssyn, till en tryggare miljö i form av nattvandring och så vidare. Kampsportare värnar verkligen om att ge tillbaka till samhället och idrotten, två instanser som ofta tackat med att vända ryggen till.

Tack och lov har mediabilden börjat vända, men fortfarande finns den föraktfulla kampsportssynen. Så när jag igår såg DN-rubriken om Husby ”Kampsportare sökte upp unga i Husby” hann jag konnotera det till något negativt. Av ren vana.

Initiativet är så värmande att jag egentligen gör det en otjänst att försöka klä det med mina ord.  Men det är just den här andan och den här nyttan som kampsportare ofta vill göra med sina kunskaper. Belackarna tror dock att kampsportare är veritabla mördarmaskiner – och förr hakade ju media på, även när det knappast fanns fog för det.

Jag har förr påtalat att alla får så klart ha sin syn på kampsport, och jag klandrar inte de som inte gillar idrotten – det som jag avskyr är när tunga samhällsindivider fördömer på ytterst vaga grunder. Var fan är ni nu?

Jag säger det igen – kampsporten må ha en skev bild av sig, ett mytomaniskt rykte som är oförtjänt negativt. Men faktum är att kampsportare vinner fler medaljer än andra svenska idrottare, vår skadestatistik är fortsatt låg, vårt samhällsengagemang är ofantligt stort. På det stora hela räddar kampsporten sjukt många fler liv än den tar.

Kampsport i Sverige är något att känna stolthet över. Något som alla normalt funtade individer borde skönja som något affirmativt.

Sedan får vi aldrig förgäta att Husbyhändelserna är kolossalt otäcka. Aldrig.

Jonathan Broberg, 2013-05-21

En av de vackrare melodier som existerar är En gotländsk sommarnatt. Tonerna skär alltid djupt in i mig när jag hör den, och den ger förnimmelser så starka att även de minnen från min barndom på Gotland som kändes överskuggade träder fram. Idag hörde jag Artur Nilssons gamla melodi spelas på vägen till jobbet. Det torde vara ett tecken, eftersom det idag är min farfars 90-årsdag.

En person jag ofta återkommer till och relaterar till i mitt liv är min farmor. En människa som betydde mer för mig än de flesta andra. Hennes bortgång för ett par år sedan skakade mig i grunden och länge kommer jag minnas farfars tårar i kyrkan på begravningen.

Det var ett stort, om än väldigt sorgset, ögonblick.


Farfar här med min farmor

Farfar ja, idag för 90 år sedan föddes han. Och han har så klart varit en centralfigur i min uppväxt. Alla dessa somrar på Gotland som jag har haft. Minnen från tidiga morgnar, så tidiga att inte ens havsvindarna var vakna, då vi hade lagt nät, just utanför Suderbod, endast ett stenkast från Gotlands sydligaste spets.

Men farfar är egentligen född och uppvuxen runt Örebro, även om han tidigt flyttade på sig och hamnade på Söders höjder i Stockholm. Att lyssna till farfars söderhistorier från den gamla tidens Stockholm är något jag också älskar att göra.

Det enda jag och farfar varit oense om är vår lagtillhörighet. Farfar är Hammarbyare och inte sällan brukar han reta mig. Då som nu kan jag fortfarande komma mig på att försvara mitt kära DIF till farfars stora belåtenhet och hans lynniga lite finurliga leende breder alltid ut sig just då.

Jag kommer också ihåg historien om natten i huset på Gotland den 26 juni 1959. Natten då Ingemar Johansson såg till att vinna världsmästartiteln i tungviktsboxning. Farfar väckte hela familjen och tillsammans lyssnade de på radion, samtidigt som havet brusade upp ett par hundra meter därifrån. Om det är något ögonblick jag hade velat få uppleva om jag hade varit farfar hade det varit just den natten. Farfar uppskattade verkligen Ingemar Johanssons storhet och talar ofta och varmt om dennes boxningsmatcher än idag.

Ett annat minne tillsammans med min farfar från Gotland är när vi en morgon åter ska hämta upp fiskenätet. Jag var liten när det inträffade, men minns det fortfarande som väldigt nära mig. När vi kommer ner till vår lilla vik där farfars lilla eka låg ser vi utanför oss en mängd, upp emot 30 ryska krigsfartyg, som barrikaderat sig just utanför vår lilla kust.

Med skräck drog farfar snabbt tillbaka mig upp mot huset i tro om att nu kommer ryssarna att invadera oss. Han ringde snabbt till ett närliggande torn som är en radar och berättade vad vi hade skådat. Det visade sig att de ryska fartygen hade stött på tungt Östersjöväder och var tvingade att gå in på svenskt vatten för att söka skydd.

Ja, minnena med farfar är många och idag när han når 90 år är jag både otroligt känslofylld, men också stolt. Utan att vara servil kan konstateras att farfar är en mångfaciterad människa med många kunskaper om husbyggen och snickeri, men även skarp inom det kulturella och i det svenska språket. Utöver detta är farfar en av de största djurvänner jag stött på. Alla djur som kommer i hans närhet, från getingar till spindlar till kaninungar - alla blir de varmt omhändertagna. Det har ibland kunnat se rätt komiskt ut när farfar suttit och samtalat med en geting eller en mygga som satt sig på armen på honom.
  - Klart de måste få leva och utgöra sina behov de med, titta hur fin getingen är, kan han säga. 

Det ska också tilläggas att farfar de senare åren stött på en hel del tuffa och svåra motgångar. Farmors bortgång är en. Därtill har han drabbats av cancer, som han på ett mirakulöst sätt (genom en unik behandling) besegrade. 

Man kunde tro att det skulle bryta ner honom, men fortfarande rinner livet lust i hans vener och det kreerar en fashionabel framtidstro, och ett lugn inom mig att skåda farfars resa.

Och på något sätt är det väl just det livet handlar om – att förflytta kunskap och erfarenhet från en generation till en annan.

Grattis på 90-årsdagen, kära farfar - för mig är och har du varit mer än bara just en farfar.


Huset på Gotland, vid namn Lill-änge, som farfar byggt


Huset på Ingarö som farfar byggde från början men som min far sedan byggt om


Nore Gård, platsen där farmor en gång föddes och mark där vi spenderar våra Gotlandssomrar tillsammans

Jonathan Broberg, 2013-05-13

De träd vars rötter sprider sig längst, vars grenar kan mottaga mest vind och vars stam vidgar sig bredast – det är de träd som också får längst livslängd. Jag samtalade med en man i Reykjavik när jag bodde där. Han menade att så länge vi blir ihågkomna, det är så länge vi också lever. Mannen heter Nick Hornby. Och han är som Thomas ”Totto” Heiderup – något alldeles säreget.

Idrotten är som en ocean. Den kan tyckas ha sitt egna lilla liv lite varstans. Utan något intrikat samröre. Idrotten kan te sig både demokratisk och med en emancipation vi annars har svårt att se i vårt dagliga inrutade samhälliga liv. Men idrotten är likt oceanen en del av något större, en metonymisk droppe som i sin lilla del ingår i det stora världshavet.

Jag mötte denne Thomas Heiderup, Totto kallad, för första gången på sensommaren 2009. Platsen var den fagra alpbyn Villach i Österrike, just på gränsen till Slovenien. Det var dags för VM i kickboxning.

Jag var ny på jobbet. Ny inom kampsporten. Jag kände mig lite som den där nye eleven i skolklassen. Blyg. Blicken inte sällan nedsjunken i marken. Vi mellanlandade i Wien, tror jag. De flesta i landslaget passade på att ta fram vågen mellan flighterna för att stämma av vikten. Jag planerade mina texter. Lite för mig själv.

Då kom en man med en len stämma och ett stort leende och satte sig vid mig. Det var denne Totto. Truppens äldste.

Jag förstod direkt att detta är en man som har inflytande. En som de andra i landslaget ter sig till och ser upp till. Ungefär som Olof Mellberg var för fotbollslandslaget i många år.

Jag fick det sedermera förklarat till mig att Totto är en unik kickboxare. Inte enbart för hans suveränitet på mattan – han har också en näsa för detaljer och för talanger. Men mest av allt – han ser individer.

I helgen nådde det mig att Totto åter vunnit ett SM-guld. Hans 24:e raka SM-tecken. 21 i light kontakt och däremellan även tre raka i fullkontakt. Han har dessutom inte förlorat en SM-match sedan mars 1993! I min värld är det något helt sanslöst. En prestation som är värd att lyftas fram bland de allra främsta inom svensk idrott, skulle jag vilja påstå.

För vem kan någonsin stoltsera med att ha vunnit 24 raka SM-guld? 
Frågan är om det någonsin har hänt – och om det någonsin kommer att hända igen. 

Thomas ”Totto” Heiderup förstår kanske inte själv vilken levande legend han är. Hjälper vi alla till och lyfter fram hans idrottsliga gärningar kan vi också hjälpas åt att lyfta det utanför kickboxningens lilla ankdamm och ut i den stora idrottsoceanen.

För detta är sannerligen en av de mest imponerande idrottsliga historier jag har stött på. Alla kategorier.  Det är så mäktigt att det känns overkligt på något sätt.

Det är också värt att nämnas att Totto var den som upptäckte Caroline Ek och att hans egen dotter vann sitt allra första SM-guld i helgen, 17 år gammal.

Totto är en levande legend.
Det kittlar lite i mig när jag tänker på den mannens idrottsliga prestation.
Månne upplever vi aldrig en sådan dominans igen.

När jag satt och samtalade med Nick Hornby den där kvällen i Reykjavik förstod jag vilken extraordinär man jag samtalade med. Inte för hans författarstorhet, utan bara det lynniga lyster som omgav honom. Precis samma aora skiner runt Thomas Totto Heiderup. Det är bara deras uttryckssätt som är divergerande.

Jonathan Broberg, 2013-05-07

Det var i unga år som jag fattade tycke för att uttrycka mig i skrift. Det var också i unga år som jag lärde mig att uppskatta andras alster. Jag läste inte så mycket böcker, jag fastnade mer för poem och krönikörer. Det ena hör ihop med det andra, antar jag, och än idag ser mitt rent uttryckliga intresse ungefär likadant ut. 

Att läsa krönikörer för mig var ett sätt att kunna identifiera mig vid händelser ur andras perspektiv. De riktigt stora kunniga krönikörerna inom sport, Mats Olsson, Lasse Sandlin, Johan Esk och Kent Hansson påverkade mig mycket. Inte enbart textuellt, men också spirituellt.

Jag har jobbat inom idrott så pass länge nu att jag har stött på mer eller mindre samtliga aktiva sportjournalister av rang i Sverige. Några har jag intervjuat, samtalat med mycket eller haft äran att få hjälpa med information. I vissa fall, som ett samtal 2011, pirrar det lite extra.

Det gjorde det då jag slog sportchefen på Kvällsposten Kent Hansson en signal. Efter ett frapperande trevligt samtal kom vi fram till att göra en intervju till hemsidan. Jag minns fortfarande den texten, det samtalet, och lade märke till något annorlunda. Jag log.

På den tiden av usla sportsliga Djurgårdsresutlat och ett totalt havererande förhållande behövde jag något som spred glädje och trygghet. Precis som Hanssons texter ofta förmedlade. Det var en speciell punkt i mitt liv.

Jag och Kent har efter den dagen haft mycket kontakt, ofta om kampsport av naturliga orsaker, men även om annat. För mig är det därför väldigt glädjande och oerhört speciellt att nu få kunna berätta om nyheten att Hansson ansluter till budokampsport.se som en krönikör.

Det var när han för ett par veckor sedan lämnade Kvällsposten som jag hörde mig för. Jag vågade inte riktigt tro att det kunde gå i lås, men livet tenderar aldrig att sluta överraska oss – och kanske är det just därför som vi faktiskt orkar med detta jordliv.

Hansson accepterade mitt förslag och han poängterade hur roligt han tyckte det skulle bli och att han verkligen tyckte att förbundets erbjudande var stimulerande.

Och här är vi nu. Med en riktig kanonvärvning. 

Det är inte konstigt att solen lyser som den aldrig gjort under detta märkligt kalla 2013. Hansson är inte bara en alldeles ypperlig sportjournalist – han sprider väldigt mycket värme runt sig också.

Varmt välkommen, Kent!

Jonathan Broberg, 2013-05-02

Jag är i chock. Det är mindre än en halvtimme sedan jag nåddes av beskedet att AIK Fotbolls målvakt, den 32-årige Ivan Turina, avlidit. En dag som denna spelar varken idrotts- eller lagtillhörighet någon som helst roll. Vi är alla en del av den svenska idrottsfamiljen.

Jag minns fortfarande, med fasa, ett vårderby 2010. En match mellan mitt kära Djurgården och det i mina ögon inte alls lika kära AIK. Det var på övertid och DIF:s mittback Jani Lyyski nickade från nära håll. Ivan Turina mirakelräddade. Det blev 0-0.

Och så har det liksom fortsatt. Turina blev, inte alls speciellt DIF-upplyftande, den säkra sista utpost som AIK eftersökte sedan den härligt darrige Maanoja. Många gånger kände jag ett avund emot AIK att man hittat denne Turina, i synnerhet när mitt kära DIF (som det ibland kunde kännas) spelade i det närmaste utan målvakt.*

Dagens chockbesked, det finns inga andra ord om det inträffade, är så fasansfullt att det inte går att ta till sig. Turina ska ha dött i sömnen under natten. Han lämnar efter sig två döttrar och en gravid flickvän.

Hans bortgång får bli ett minne och en påminnelse om att livet så tvärt kan ta slut. Det gäller att sysselsätta sig med det som för dig själv känns roligt. Och att uppskatta det man har. Här och nu.

Ty, det är alltför enkelt att skjuta livet framför sig. I hopp om bättring. Eller förtöja nuet i dåtiden. I nostalgisk eufemistisk förnimmelse.

Men kvar är det som finns. Det vi älskar. Det vi är.

Vila i frid, Ivan Turina! 

----

Tillägg:

Precis i detta nu nås jag även av beskedet att en av mina barndomsidoler rapparen Chris Kelly (mer känd som en av två i gruppen Kris Kross) har avlidit. Han dog i sitt hem 34 år gammal.

Kris Kross minns jag med glädje. I en tid då hiphopen växte sig stor och stark handlade mycket om råa texter och mörka attityder. I kölvattnet från detta växte Kris Kross fram, och med låten Jump tog de en hel värld med storm. 

De bakvända byxorna som jag som en direkt metafor mot den hiphopkultur som ofta präglades av dolda krafter. Behovet av lite självdistans och humor var stort och direkt avgörande för hiphopens tillväxt. Kris Kross var en föredömlig grupp i det avseendet.

Rest in peace, Chris Kelly!

Jonathan Broberg, 2013-04-25

Det har tagit mig lite längre tid än jag hade räknat med att läsa igenom Simon Kölles bok om MMA. Det beror faktiskt enbart på att jag haft väldigt lite tid åt att läsa på fritiden överhuvudtaget den senaste tiden. För boken som sådan är läsvärd, och intressant.

Det ska sägas att idrottsliga böcker aldrig riktigt appellerat mina boksmaklökar. Helt enkelt eftersom idrottsböcker i väldigt ringa omfattning handlar om dagsfärska råvaror. Idrott och det som skrivs om idrott har ett helt annat nyhetsvärde än det som kulturen avspeglar. I min mening kan idrottsböcker närmast enbart bli intressanta om de försöker vara något eget, något utöver det som är redundant för just boken och dess kongeniala kontext.

Jag är nu ingen bokrecensent. Tack och lov. Min senaste bokrecension måste vara då vår mellanstadielärare tvingade oss i skolan att skriva recension om valfri bok. Jag valde Max Lundgrens mästerverk om Åshöjdens BK. Förstås.

Av någon underlig anledning dök just den recensionen upp i mitt liv när jag rensade ut delar av mitt hem för att bereda plats i min lilla lägenhet för min då nyfunna kärlek. I den recensionen skrev jag (jag gick alltså då i ”femman”):

”Max Lundgren återger i böckerna om Åshöjden det som går oss många vanliga människor förbi. För även om böckerna handlar om fotboll och den lilla klubbens framfart genom seriesystemet är det ändå de olika karaktärsskildringarna som attraherar mig allra mest.”

Läs gärna om de raderna. Och byt ut orden ”fotboll”, ”Åshöjden” och ”Max Lundgren” mot ”kampsport” och ”Simon Kölle” och man hade nästan kunnat tro att de raderna jag skrev för si så där 20 år sedan var åsyftade denna text.

Nu är MMA – Möten | Fakta | Myter inte på något sätt ett litterärt mästerverk i den andemeningen.  Det vore orättmätigt att ge boken en sådan stämpel, och det tror jag heller inte var författarens tanke då boken skrevs.

Det boken däremot kan stoltsera med är att den är en föregångare, ett litterärt avtryck inom svensk kampsport. Boken behandlar kampsportens, främst då MMA:s, uppkomst och dess utbredning i den svenska idrottsrörelsen.

Flera gånger kommer jag på mig själv sitta bläddrandes sida upp och sida ner utan att egentligen känna till vare sig tid och rum. Det är aldrig ett dåligt betyg för en bok. Åtminstone inte i min värld.

Jag tycker absolut att man som kampsportsfantast i Sverige bör inneha en kopia av Simon Kölles MMA – Myter | Fakta | Möten. Det tycker jag eftersom jag hävdar att boken har sin plats i den allt mer utspridda värld vi lever i.

Att ge min syn på den här boken var riktigt trevligt. Vi skribenter gillar att få vältra oss i våra kåserier, som faktiskt kan ha stor betydelse i det lilla perspektivet. Vi skribenter tycks också mer frekvent, likt den vår som far in över oss, få mer och mer utrymme för vårt tyckande. På gott och ont.

Jag hoppas i alla fall att jag får anledning att ge min syn på fler kampsportsböcker framöver. För det var faktiskt väldigt trevligt. Denna gång.

Boken får av mig tre JB:n (JB JB JB) av fem möjliga.

Jonathan Broberg, 2013-04-22

Jag ska säga det rakt ut. Jag åker inte gärna självmant över till Solna. Men det har att göra med mitt engagemang i en annan idrott än kampsport, så för denna gång kände jag ett lugn inför solnaresan. Det var trots allt så att en svensk kampsportsinstitution skulle hyllas – och det ville jag inte missa.

Det är något visst när nostalgi och nutid förenas. Det är som att stå med ett ben i vardera hav. I lördags var det verkligen så. Även om vi alla skulle bevittna nuet för att florera oss med stora händelser likt Nils Widlunds comeback och matchen mellan Maria Elin Olsson och Lina Ahktar Länsberg, var det ändå minnenas ögonblick i Solnahallen.

Allstyle fyllde som tävling 20 år. Den historiken, den betydelsen går inte att sätta i perspektiv. Men de som gick matcher under kvällen gjorde sitt yttersta för att hylla 20-åringen. Och jag tycker i de allra flesta fall att det blev en riktigt värdig hyllning, och det bjöds också på ett par sköna matcher.

Nils Widlunds comeback hade åtminstone jag sett fram emot. Nu hade Widlunds frånvaro från kampsportsscenen ännu inte riktigt hunnit blomma ut i den där våldsamma saknanden, men det kändes på förhand speciellt. Och det syntes i hans själva strålglans att matchen var väsentlig. Att det sedan kanske inte blev den comeback han hade föreställt sig, eller ens var värdig, spelar mindre roll. Widlund är tillbaka – och han vinner matcher igen. Det är glädjande för fler än bara de närmast sörjande.

Maria Elin Olsson och Lina Akhtar Länsberg möttes i en het envig. Jag tyckte, som en hel del andra, att det såg ut som att Länsberg var starkare. Men det ska också sägas att matchen var jämn och regelverket nytt. Det fanns således öppning för olika tolkningar av beslutet, men jag litar till att domarkåren gjorde ett korrekt beslut i slutändan.

Eftersnacket handlade dock mycket om att Länsberg ansett sig förfördelad medan Olssons sida hävdat att Maria plockat fler poänger sett till gällande regelverk. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det kanske bättre skulle ha framgått vilka regler som i så fall gällde – för alla verkade långt ifrån familjära med det, vilket var synd. Inte minst för de tävlande som naturligtvis inte vill vare sig se sig själva förfördelade eller för den delen utropade som orättvis segrare.

I övrigt kändes det som att Allstyle verkligen kan hitta ett framgångrikt recept framgent. Tävlingen på dagen lockade närmare 200 deltagare och galan på kvällen finns det stor potential kring.

Sedan var det kul att se Zina Djelassi mot Emma Hell Lövgren. Matchen var kanske inte bländande underhållning, men den innehöll små alster av stor kvalitet – sådant som vi idrottsnördar älskar att se. Det var jämnt och det var taktiskt ingenjörskonst som bäddade för Djelassis seger. 

För min egen del gillar jag att vara nostalgisk, jag gillar att vandra tillbaka bland mina minnen från förr. Jag gillar att blanda det som var, med det som ska vara – och utifrån den förnimmelsen blev min lördagskväll en väldigt upplyftande upplevelse. 

Något jag är tacksam över att få ha närvarat vid. Stort grattis till 20 fina tävlingsår, Allstyle Open!

Kommentarer

Annonser

Arkiv