Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-12-12

Vi passerade idag 38.000 medlemmar. Vi är i exakt antal just i skrivandets stund 38.029 tävlande och tränande personer inom detta fantastiskt fina förbund. Men det stör mig ändå lite att vi inte är fler än så, särskilt eftersom det finns andra kampsporter även utanför vårt förbund. Jag vill verkligen inte att vi ska fortsätta yngla av oss mer – det gynnar i längden ingen, tror jag.

De rykande färska medlemsuppgifterna glädjer förstås så här i kristna glädjetidender. Vi var för tre år sedan ett förbund på väg att växa oss riktigt starka inom idrottsfamiljen. Men en idrott suktade över allt annat mer att bli ett eget Specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet och drog sig vid årsskiftet 2009-2010 ur SB&K.

Idag lever den idrotten en tämligen undanskymd tillvaro utan vare sig stort idrottspolitiskt inflytande eller någon vidare mediabevakning. Jag vet inte hur det är med den idrottens medlemssiffror längre men jag betvivlar att de kan redovisa en sådan markant ökning som vi kanske hade kunnat göra gemensamt.

Jag tror att ledordet för kampsport i Sverige i framtiden är just ”gemenskap”. Vårt förbund har haft en stark tradition ända sedan starten egentligen om att förädla idrotter, låta dem växa, för att sedan låta de prova sina egna vingar som eget förbund i RF. Det är bevisat så att det inte är till belåtenhet mer än för möjligen de styrande topparna, som får mer inflytande över sin egen verksamhet. Men herregud, taekwondon hade länge sitt kansli i en garderob hemma hos en person! Det kan låta sött och gulligt på sitt sätt, men vilka tror ni blir lidande av ett sådant kansli? Just precis, idrottarna. Det vill säga ni!

För de tränande och tävlande medlemmarna försämras situationen av ett utträde. Det kan man se i både mediabevakning och sponsorskap. Förvisso har vi inom SB&K varit tämligen usla på båda dessa komponenter förr, men nu kan alla se vad som har hänt med mediabilden de senaste åren. Och de som tycker att det bara är MMA som syns borde ta en titt på medias behandling av det färska VM:et i ju jutsu.

Så när vi nu når 38.000 medlemmar, och alltså ökat förbundets utövarantal med 8000 personer på tre år, är jag lite kluvet glad. Vi hade kunnat vara så mycket större, så mycket starkare och haft en idrottspolitisk position i paritet med exempelvis handboll, friidrott och så vidare. På den nivån ligger kampsporten i Sverige – om vi hade kunnat enats och gå åt samma håll.

Jag menar, friidrotten är ett fint exempel som liknar vårat. De är stora och starka – tillsammans. Jag undrar hur stark den hade varit om höjdhopp velat bli ett eget förbund i RF. Kulstötning är väl inte heller någon dundersuccé. Men tillsammans får de ett utrymme vi bara hade kunnat drömma om.

Det är kanske för sent att dregla över spilld mjölk, men tänk om alla kampsporter enats under ett och samma förbund. Vi hade varit typ 40 anställda till att börja med. Vi hade haft en sådan tyngd mot sponsorer och media att de bara hade varit tvungna att ansluta sig.

Jag är fortfarande inte främmande för idén om en ”Kampsportsallians” och så sent som i november diskuterade jag detta med boxningsförbundets ordförande som ställde sig positiv till det.

Om vi måste vara på vårt egna håll kan vi åtminstone jobba presumtivt gemensamt. För även om vi nu jobbar på varsitt håll efter samma brödsmulor kan vi ändå se till att smulorna blir större och större. När väl vi samlat ihop till en deg kan vi låta den jäsa sig större. Men dit är ännu en lång väg att vandra, tyvärr.

Därför har jag lite svårt att helt och hållet glädja mig åt de siffror vi kommer att redovisa vid årets slut. För de hade kunnat vara så mycket bättre. 

Värt att ta en extra funderare på.

Jonathan Broberg, 2012-12-10

Jag var inte född på -50-talet. Inte ens mina föräldrar. Men jag har fått det berättat för mig av farfar. Hur hela Sverige satt framför radioapparterna den där junikvällen 1959 då Ingemar Johansson blev ”Ingo” med hela svenska folket. Jag minns att farfar berättade hur han och farmor gick upp mitt i natten på landstället på södra Gotland och rattade in matchen mot Floyd Patterson.

Vi är på väg mot något liknande inom MMA:n. Alexander Gustafsson är numera efter helgens seger mot Shogun Rua dokumenterat en av världens främsta MMA-idrottare. Det är tveklöst så.

Jag minns när jag såg Gustafsson gå matcher i shootfighting. Jag minns också hur han stod och massakrerade säckar på Djurgården Boxning ett tag.

Gustafsson hann göra några matcher på galor i Sverige innan den där UFC-chansen dök upp. Jag minns hur ordet spred sig som en löpeld genom kampsports-Sverige – ”Alex har fått ett UFC-kontrakt”.

Jag är inte känd för den som är mest vältajmad så jag var föga förvånad över att Gustafssons UFC-debut skulle ske samma helg som jag hade bokat in mig på Yasuragi. Det blev inte mycket till vila för mig den helgen, men samtidigt slog Gustafsson ut Jared Hamman efter 41 sekunder och det föddes ett glimmer av hopp hos alla oss som förälskat oss i kampsporten.

Gustafssons framfart i UFC har bara åkt på kant en gång, mot grapplingspecialisten Phil Davies, annars har det blivit idel segrar. Och idel imponerande segrar.

Hur många gånger har vi inte sagt ”Detta är hans största seger i karriären”? Och hur många gånger har vi inte imponerats av denne 25-åring från Arboga?

Det ska sägas att jag har haft mina tvivel inför båda Alex senaste två UFC-matcher. De frågetecken som har funnits var hur han skulle kunna prestera utan att nervositeten inför ett fullsatt Globen tog över hand – sedan gick han ut och pulveriserade Thiago Silva.

Inför Shogun-matchen var jag lite tvekandes inför det faktum att Gustafsson nu skulle få möta en legend, en före detta titelhållare. En förebild. Visst, benlåset i första ronden hade kunnat sluta illa, men efter det var det precis som vi lärt oss att Alex matcher ser ut – en totaldominans och spel mot ett mål.

Det är väl nu ändå solklart att Dana White inte kan undgå att matcha Gustafsson i en titelmatch nästa gång det vankas UFC-framträdande. Kanske, kanske återser vi honom på svensk mark igen. Det vore – ren och skär magi.

Och att Alexander Gustafssons framfart faktiskt betyder mycket för många runtom i detta land, det förstår sig också numera media på. Alla de stora traditionella drakarna toppades av MMA-yra, skulle man kunna säga. Och det efter att sporten förr varit så bespottad.

Sportspegeln i SVT, vårt största och mest anrika tv-sportprogram, hade ett långt inslag om matchen igår (som vanligt ligger Bernt Lagergren bakom det). På Sportbladet var Alex match länge mest lästa artikel, före exempelvis ett Manchesterderby i fotboll och alla dessa skidartiklar. DN hade artikel, SVD likaså. Expressen. Ja, överallt har medierna nu äntligen förstått att svensk kampsport är framträdande och något som faktiskt går hem i det svenska folkhemmet.

Som informationsansvarig i detta förbund kan jag bara le. Det är en ära att få jobba med detta och det är en stor ära att se denna utveckling.

Och så var det då det här med Ingemar Johansson och min farfar. Åldern börjar tyvärr hinna ikapp min farfar, som fortfarande lever. Som fortfarande går att diskutera idrott med. Men om vi nu ska se det ur ett mor- och farförälderperspektiv, tror jag ändå att det är min mormor som blir den som tar kampsportsarvet i vår familj vidare. Jag fick efter galan i Globen ett sms av henne där det stod att hon mer an gärna vill se MMA och denne Alexander Gustafsson live.

Jag hoppas att hon hinner få den chansen. För det är verkligen en speciell syn att få betrakta.

Jonathan Broberg, 2012-12-05

Det är faktiskt mer vemodigt än jag trodde det skulle vara att skriva dessa rader. Tre år är en lång tid och jag och den här lilla bloggen har liksom växt ihop. Den har fungerat som en perfekt kanal att skriva ur sig det jag har haft inom mig, men jag har på sistone känt att bloggen börjat dra åt en riktning som inte är åt blogghållet. Man måste lyssna till livet, har jag lärt mig.

Ja, detta blir alltså mitt allra sista blogginlägg här på budokampsport.se. Det känns för mig lite overkligt. Jag har bloggat i åtta år under olika former, och tre år har bloggen levt här på budokampsport.se.

Det känns lite som att lämna ett förhållande, faktiskt. Jag vandrar ut i en otrygghet på något sätt – men det känns också ganska bra för min del.

Jag och bloggen har haft många roliga, känslosamma och fina stunder ihop. Det blir lätt så att när jag väl skrivit har hela min personlighet fått ta utrymme – och jag har ibland svävat iväg, eller ja, rätt ofta. Men det verkar också ha varit det ni läsare gillat mest.

Och det är just ni läsare, som tydligen finns lite varstans, som gjort att jag har orkat skriva närmare 500 inlägg. Jag hade planer på att slopa bloggandet redan i somras, men när jag hintade om det på min facebook fick jag mängder med sms, samtal, kommentarer och meddelanden där ni ville att jag skulle fortsätta.

Det gjorde att energin fanns för ytterligare ett halvår. Men nu är mitt beslut definitivt. Det är slutbloggat för min del. För första gången på åtta år kommer jag inte ha en blogg. Det blir lite läskigt, nästan.

När jag samtidigt slutar blogga kommer en annan tid ta vid. Men den är jag inte riktigt hundra på att jag kan göra officiell ännu. Men helt klart, jag kommer fortsätta porträttera kampsporten utifrån mitt synsätt. Om än inte längre i en blogg.

Så detta är faktiskt (snyft) mitt sista, definitiva, ”tack för er tid”. Aldrig förr har det passat bättre än nu.

Mvh
Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-12-02

Det är när livet självt börjar leva på eget bevåg som det också är som allra vackrast. När spontaniteten frodas stegras åtminstone min livsglädje. Vi glömmer ofta att uppskatta det vi har här och nu. Vi vill gärna blicka framåt. Men om vi tillåts våga stanna i nuet kan vi upptäcka det som annars lätt blockerar våra hornhinnor – när livet ler är det ett vackert leende att få betrakta.

Vi vaknar upp till det som kallas första advent. Hemma börjar nu julruschen ta allt tydligare form. Men vi som upplevt VM i ju jutsu för svensk del, vi bryr oss just ingenting om det för tillfället. Vi har istället fått vara med om en sanslös resa, en annan typ av känslosam rusch.

Det är för mig obegripligt att jag får var en del av den här världen. Jag borde kanske känna mig mer utanför än vad jag gör, men det är nog så att även jag forslats in i det lagbyggetänk som svensk landslagsju jutsu bygger upp.

Jag kan ibland känna att jag lever mitt liv, jag äter min mat, jag gör allt det där som alla andra individer i denna värld också gör för att orka leva, orka hålla huvudet ovan vattenytan. Men då och då blixtrar livet till.

Då och då omfamnas vi alla av en kittlande förnimmelse som känns varm djupt in i hjärtat. Det är bara olika slags känslor, upplevelser eller åskådningar som hänför oss. Vissa får barn. Andra känner vårens första sol som livets mening.

Eller så får man den känslan från en 18-årig landslagsdebutant i ju jutsu som trotsar alla möjliga och omöjliga naturlagar inom idrotten.

Jag satt igår med min dator med ögonen skyddade av min kamera. Det var kanske inte många som uppfattade att jag fällde en tår då Fredrik Widgren kastade sig i armarna på en magiskt leendes Rob Haans. Ett moment som jag kommer ta med mig i mitt liv när jag vaknar upp i den lunkande vardagen igen.

Kvällen innan hade jag pratat med denna karismatiske holländare. Det är en ju jutsus Diego Maradona som Sverige knutit till sig. Med ett undantag. Maradona var aldrig jordnära. Rob Haans påverkan på svensk ju jutsu präglas inte av hans tunga utövarmeriter, det är hans varma ödmjuka personlighet som får landslagets medlemmar att utverka stordåd efter stordåd.

Rob Haans är dessutom fantastiskt ackompanjerad av förre juniorlandslagstränaren Joakim Vistam, som både är klok och har en förmåga att få individer att se det större perspektivet i saker och ting.

Sedan finns en man vid namn Michael Kuntz. Egentligen räcker det att beskriva honom vid sitt namn. Det är en man som man måste träffa för att sedan kunna beskriva. Men den drivkraften och den viljan som han visar gentemot sitt landslag, den energin sprider sig också ut till utövarna.

Att det finns passion så det räcker och blir över runt ju jutsulandslaget, det är något som jag verkligen fått upp ögonen för – och smittats av själv. Det finns en grupp personer som investerat stora pengar för att ens få iväg detta landslag till VM – personer med ett ofantligt hjärta för svensk ju jutsu. Det får man heller inte glömma.

Och sedan har jag sett föräldrar som inte ”offrar” utan ”investerar” en förstaadventshelg i utkanten av den österrikiska huvudstaden. Deras engagemang under dessa dagar går inte heller att överskatta.

Det är de här delarna som byggt det LAG som finns kring svensk ju jutsu. Så när tävlingarna började och en efter en av svenskarna proppade till världseliten ska man också komma ihåg alla de komponenter som gör de idrottsliga propparna möjliga.

Så när jag stod där med min kamera tryckt mot ögat och tog bilder samtidigt som min tår rann längs min varma kind var den tårens innebörd så mycket större än bara motivet Fredrik Widgren och Rob Haans.

Medan jag passar på och tacka för er tid vill jag rikta ett hjärtligt tack till alla runt detta ju jutsu landslag som hjälpt till och gjort min resa betydligt enklare.

Jag älskar verkligen min flickvän, längtar efter hennes armar på onsdagkväll – men jag älskar även den energi och värme som landslaget i ju jutsu givit mig under några förtrollade dagar här i Wien.

Tack än en gång för er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-30

Det är ungefär 82 Jonathan-steg från hotellets dörr till arenans. Men i morse var den sträckan som att gå från Stockholm till Österrike. Det var nog spänningen som förlängde upplevelsen. Eller den isande vind som drev in från bergen. I vilket fall kändes det att jag var på väg mot något stort, något meningsfullt.

Jag såg en fågel flyga från hotellets tak. Det var en svart, ganska stor fågel, som sedan satte sig på taket av arenan. Jag vet inte vad det skulle betyda, men kanske var det fågeln som flög in energin i det de kallar Budocenter.

VM började i ett rasande tempo. Från gårdagens lugn till pumpande adrenalin och divergerande känslosvall – sådana man inte ser någon annanstans än i idrottens värld. Och är det något det fortfarande talas om i katakomberna är det den svenska VM-premiären i duotävlingen.

Malin Persson och Maria Eriksson talade inför mästerskapet om att behålla lugnet, att vara kyliga och bara ha kul. Och det var nog tur det. För det var nog ingen i Budocentret som kunde hålla känslorna i styr. Matchen mot spanjorskorna Martin/Rodriguez måste ha varit en modern klassiker. Oavgjort efter de fyra ordinarie serierna, också efter den första extraserien. Men i den sjätte var svenskorna starkare och vann den hysteriska matchen med 125-123,5.

Själv satt jag efteråt och andades. För det hade jag inte gjort på en kvart, så kändes det.

Och den lite oortodoxa svenska VM-starten fortsatte med att Sara Svensson fick stå vid sidan av mattan och ändå se sig själv gå vidare. Aminata från Senegal dök aldrig upp. Och där stod Svensson, synbart tagen av sin stora stund som VM-debutant, och visste knappt om hon skulle sura eller jubla.

Vi var nog en del som då hann tänka vart detta svenska VM ska ta vägen. Jag kände mig emellertid privilegiad över att få vara på plats och åter uppleva stora idrottsliga stunder.

Malin och Maria förlorade sedan sin semifinal mot tvillingsystrarna Becirovic i en match där karaktären iklädde sig en mer normal ju jutsukostym. Men trots förlusten blir det en rafflande bronsmatch mot det andra paret från Österrike, Bichler/Gruber senare i eftermiddag.

Och för Sara Svensson blev det en riktig debut tillslut. Mot Sandra Tonn, även hon från Österrike. Tonn vägde, trots sitt namn, lätt mot en sprudlande svenska. Redan efter en minut hade Svensson ett bastant poängövertag och var då totalt överlägsen. Matchen jämnades ut samtidigt som Svensson mattades ut, men det blev inte särskilt spännande. 

Det var första gången jag fick se Svensson tävla och om hon har fått stå tillbaka för Sara Widgren visar det vilken enorm spets det finns i landslaget. Svensson ledde sedermera sin semifinal mot tyskan Sonnemann i stort sett hela matchen, förutom på slutet då tyskan smet förbi och vann med 16-13.

Men det blir bronsmatch även för Svensson ikväll.

Jag tog mig efter matcherna ut en sväng och visst, när jag klev upp mot hotellet kändes så sträckan mer som de 82 Jonathan-steg den faktiskt är.

Det är frapperande vad idrott kan göra med dig.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-29

När jag nu sitter nere i hotellobbyn med en minst sagt usel uppkoppling är det som att allt känns mörkt och svart. Det gör ju ofta det när man inte ges möjlighet att glimra. Men likaväl som jag är irriterad, lika mödosam blir min uppgift att leverera kvalitet här under VM i Wien. Jag behöver överträffa mig själv. Tur att jag inte är ensam om det under denna vecka.

Klockan var 04.00 när jag var tvungen att stiga upp ur den säng jag hade tänkt sova i under natten. Det blev inte mycket till sömn. Jag kunde först inte somna, och med en klämtande klocka och en virvlande snöstorm utanför fönstret fick jag inte en enda minuts sömn i natt.

Men jag ska inte gnälla. Sömn är en bristvara här i Wien just nu. Och medan jag tar den dryga timmen vi fick av förbundskapten Michael Kuntz tillvara genom att skriva, är det nog inte en högoddsare att tro att flertalet i ju jutsutruppen just nu ligger i sina sängar i sina hotellrum och tar igen lite förlorad sömn.

Planet lämnade Arlanda 06.40 imorse. Vi lämnade bakom oss en snökanonad och ett yrväder som jag inte unnar ens min bittraste fiende att uppleva. När vi landade i Wien ett par timmar senare gjorde vi det till soligt sken och elva graders värme.

Vintern har ännu inte lagt sin famn runt Österrikes huvudstad. Här och var syns till och med lite gula blommor som ser ut som maskrosor och jag har även sett prästkragar. Det är ett varmare klimat här än hemma i Sverige, och snart stiger temperaturen ytterligare.

VM i ju jutsu lockar rekordstort deltagarantal. Över 400 tävlanden med rötter i 37 olika nationaliteter väntas hit. Det blir ett massivt evenemang, som inte enbart kraschat hotellets internet utan även kommer att ge sken av kampsport över hela Österrike.

Sverige skickar en ung trupp idrottare hit. Jag har hunnit växla ord med de allra flesta av dem och intrycket som möter mig är att de är hungrandes efter tävlingen. Även om denna dag blir smittad av den tunga resan och alla övriga emotionella ting syns det i den svenska ögonen att det vankas VM runt knuten.

Själv kommer jag tvingas fortsätta brottas med hotellet om internetuppkopplingen - det är en smärre katastrof att ett hotell inte kan erbjuda ordentlig uppkoppling i dessa tider. Skäms!

Jag mottog även ett trevligt sms under förmiddagen som förkunnade att SVT visar ett reportage inför ju jutsu-VM ikväll. En bra och en mindre bra start för det mediala spelet kring VM.

Hur som helst gör jag mitt yttersta för att ge er en bra uppdatering under VM-dagarna här i Wien.

Ikväll väntas exempelvis lottningar, och en rundvandring i den kommande VM-arenan. Jag kommer även att göra intervjuer och annat under morgondagen, men idag är alla för utpumpade att jag inte vill kasta fram en mikrofon och kamera i ju jutsulandslagets ansikten.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-23

Jag stod på ett främmande lags arena på en inte så främmande läktare igår. Det sades att det var det lagets sista match på sin gamla arena. Nästa år, nästa säsong är det min tur att uppleva den där sista sparken, den där sista ölen, den där sista gräsdoften – ja, den där sista av allting. Stockholmsfotbollen går mot en mer kommersialiserad tillvaro på arenor utan väder, på arenor stora nog för de största lagen i Europa. Jag såg i går både vuxna män och vuxna kvinnor gråta.

Jag hoppas att de som vill göra idrotten till en bioupplevelse där besökaren sitter på sin plats och äter popcorn tills skjortan spricker såg de tårarna. Jag hoppas det, men jag antar att de människor som bestämt livsöden för tiotusentals personer är upptagna av nya skrytbyggen. Jag vet inte, men förmodar att de som bestämmer är desamma som vill bygga gallerior precis överallt. Gallerior med ”Indiska, ”H&M” och ”Bodyshop”. Jag kan bara citera stockholmspoeten och vissångaren Mats Jerrolf (som också råkar vara en god vän till mig):
   ”Staden där jag växte upp är inte vad den var.”

När jag vandrade hemåt i stockholmsnatten igår, med regnet duggandes över mig från en mörk novemberhimmel, var det som att gå från en dåtid in till en icke kommen framtid. Idrotten i Sverige har problem på många sätt. Allt färre söker sig till det idrottsliga. Vi står inför ett kommande, som jag tror det blir, momskaos och vi ser fler och fler idrottsföreningar som går i konkurs, eller åtminstone når ett hot om det.

Att då bygga nya stora skrytbyggen när det faktiskt redan finns fullt dugliga, om än väldigt nedgångna, arenor för fotbollen (för att sedan riva dessa) sticker så klart i många mindre idrotters ögon. Inom vissa idrotter försöker man byta ut en publik mot en annan – ett lyxbekymmer som bara kommer att kosta mer än det smakar. För allt och alla.

Att tycka att idrotten bör drivas mer kapitalistiskt än förr är, att kalla föreningsmedlemmar för kunder som gärna numera görs, i min värld helt förkastligt. Jag är ingen förbannad ”kund” bara för att jag köper årskort till Djurgårdens hockey- och fotbollsmatcher. Jag är medlem i en förening och kan således också göra en inverkan på föreningens framtid. Likaväl som en tränande aikidoka är just en medlem i sin förening.

Men de kapitalistiska terminologierna blandas gärna in i någon slags idrotts- och marknadsföringscocktail numera. Jag vägrar exempelvis att vara ”medlem” (där och då är man minsann medlem när man borde vara kund) i något företag, jag har inget medlemskort på exempelvis Coop. Det ser jag närmast som en lika stor skymf som att bli kallad kund av min förening. För hur mycket kan en medlem i Coop bestämma över företagets förehavanden?

Kampsporten står på randen till kommers. Genomslaget de senaste åren har varit hjärtvärmande att fått vara en liten del utav. Men vi närmare 38.000 medlemmar i detta fina förbund får aldrig gå över den gräns för kommersialisering likt fotbollen och hockeyn har gjort.

För även om vi väldigt gärna sneglar mot bättre tider, lönsamhet och en ekonomisk tillväxt, främst för våra utövare handlar det mycket om att inte sälja ut våra hjärtan. Skälet till kampsportens framgång sitter i själen och om den försvinner från våra mattor, våra dojos, våra föreningar – då försvinner också våra idrottare och tillslut även vårt förbund och verksamhet. Idrottandet i Sverige hänger i många fall, även för de mest rika, på en väldigt skör tråd.

Men även om själva utövandet kan te sig annorlunda och förändras, likt trädens löv om hösten, förblir känslorna för en förening ofta lika starka alldels oavsett.

En förening kan, om den ömsesidiga kärleken växer sig stark, få lika trofasta band som en familj. En idrottsförening kräver väldigt lite av sin medlem men ger ifrån sig desto mer.

De människor jag såg stå och gråta över att en stor del i deras liv försvinner i och med att arenan de besökt år ut och år in rivs hyser jag största respekt för. Vissa kan säkert se på dem med lite sneda ögon. De människorna är samma typer som river skogar för att kunna jäkta fram på nya motorvägar fem minuter fortare än tidigare.

Som sagt, nästa år är det jag som står där med tårarna rinnandes längs mina kinder. Samma kinder som på den arenan upplevt så mycket starka minnen.

Det minsta man då kan begära är att utomstående i alla fall kan ta till sig att det jag har upplevt på fotbollsläktarna verkligen har varit stora delar av mitt liv. Mitt liv. Ingen annans.

Att solka det genom att inte ta det på allvar vore ett svek större än något annat. För även om staden inte är vad den var, är jag ändå den jag var. Och jag vill inte se en förändring inom mig själv bara för att någon annan tycker att jag borde ändras.

Jag är månne konservativ, håglöst impressionistisk och i vissa fall löjligt fundamental – men vet ni, jag är lycklig med det. Jag är inte särskilt komplex: trånar mest efter lugn och ro när andra flänger runt ett helt liv för att kunna köpa sig båtar, bilar och gud vet vad. Jag är lite som den amerikanske poeten och rapartisten Add-2 beskriver det:
"My brothers start wearing suits, I´m stuck in my jeans."

Men är man lycklig behövs ingen förändring. Åtminstone inte på bekostnad av det mesta värdefulla vi har.
Vår själ.

Tack för er tid och vandra ut i löningens, ledighetens och lyckans helg och gör vad fan ni vill. Så länge ni bara gör något som värmer ert hjärta i denna mörka och kalla tid.



Bilden förresten tog jag från Djurgården-Göteborg i somras och får symbolisera det jag skrivit om här ovan. Dessutom gör den mig lycklig.

Jonathan Broberg, 2012-11-18

Vi lämnar ett dimmigt Skåne bakom oss. Vädret vittnar om en dagen-efter-känsla, och nog var det något stort vi fick uppleva. Vi som var där, i Sundspärlan, och såg en av svensk kickboxnings största bragder på svensk mark – vi som såg Therese Gunnarssons våta men ack så glada ögon, vi som var där kommer alla ha vår syn på vad som inträffade. Det här är min.

Det var en konstrasternas afton i Sundspärlan i Helsingborg. Jag hade trånat efter denna afton som inte mycket annat och när den högklassiga underhållningen, kickboxning är en otrolig sport att se live, startade såg jag på kvällen så där löjligt kärleksfullt. Som ett barn ser världen under sina första levnadsår, ungefär.

Den här krönikan skulle ha handlat om enbart Therese Gunnarssons match, men på något sätt vävdes kvällen samman av de sex övriga fighterna på ett närmast magiskt sätt så jag vill inte utelämna något.

Vi – jag, Magnus, Mona, Peter och Sara, hade ”turat” till Helsingör och fått ett stänk av livet i Helsingborg innan vi äntrade Sundspärlan. Inne i arenan, som var fint utsmyckad, var det precis som vanligt: det var leenden, kramar och det var en underbar atmosfär.

Det smittade av sig på matcherna i ringen. Först ut var den unge och ambitiöse Karen Khachatryan mot den mer meriterade Samuel Bark. Vi var nog många som häpnade över den sprakande start som matchen bjöd på. Khachatryan är en liten personlig favorit sedan jag såg honom på SM i våras. Maken till kämpe har jag sällan skådat. Nu, precis som i SM, räckte han emellertid inte riktigt till. Bark använde sin tyngd på ett bättre sätt och vann sedermera över de fem ronderna tämligen rättvist med domarsiffrorna 3-0.

Timmie Bengtsson från Garuda Muaythai besegrade Jonathan Ljungström från Lund. Matchen avgjordes i tredje ronden då en hård low kick från Bengtsson fick Ljungström att bryta. Det tyckte jag var lite synd, för matchen var högintensiv och en match helt i publikens smak.

Miro Drevica drev upp tempot i den två första ronderna mot meriterade Johan Herö i kvällens tredje match. Men när han inte lyckades skaka Herö tillräckligt och när krafterna tog slut i samma takt som att Herö hittade rätt taktiskt tippade matchen slutligen helt över till hallänningen. Det blev 3-0 i domslut.

En dansande Mohammad Hassan Al Naib tog hela arenan med storm i inmarschen och landslagsmannen Al Naib var bättre tajmad och bättre tekniskt än Joey Sangngoen. Men den sistnämnde lyckades stå emot anstormning, tog mycket stryk och blev tillslut rätt avig i matchen. Al Naib ville mycket, precis som jag sett honom förr, men när poängen inte kom per automatik blev matchen jämnare än den först verkade bli. Al Naib vann, men med 2-1.

Emil Hossen hade läst Alexander Björk bra. Matchen blev en ren kanonad av low kicks mot Björk som inte orkade stå emot. Hossen imponerade och jag kan någonstans tycka att om man har en sådan kraft och precison i low kicks som Hossen visade upp – då finns det säkert en större scen som väntar framledes för Hossen.

Däremot blev jag, liksom många andra, överraskad av utgången i matchen mellan Sebastian Grahn och Malik Sellam. Grahn visade upp ett lugn och en tät defensiv som förbryllade den mer meriterade Sellam. Skåningen blev lite låst, när han rusade in i kontakt kom ofta en välriktad spark som ett perfekt svar. Sellam såg frusterad ut och Grahn fick matchbilden att passa honom på ett imponerande sätt. Det blev en 3-0-seger för Grahn, som jag måste säga imponerade på mig.

Och så var det sedan dags, titelmatchen mellan Therese Gunnarsson och Yeliz Koblay. Jag har upplevt stora stunder förr. Och när koncentrationen lägger sig som ett täcke över mig, då vet jag att det är dags för något stort igen.

Och att jag aldrig lär mig av Therese Gunnarsson. Jag satt med mitt huvud i knät under de två första ronderna och kände att ”nej, Koblay leder nog. Det här går inte.” I tredje ronden kom Gunnarsson igång. Hennes tekniker, fina boxning och starka fysik började för första gången under matchen synbart hota den täta turkiskan.

I fjärde ronden tog turkiskan räkning. I den femte ronden var Therese åter vassast och det blev en magisk avslutning på en förtrollad kväll.

Efter matchen rusade en segerrusig pappa upp i ringen, Gunnarsson stod där med armarna utsträckta i skyn och med tårarna liggandes i ögonen. Jag rös. Det här är det man önskar alla idrottare som förbundsinformatör, men som vän till en världsmästarinna är jag utom mig av ord av lycka.

Jag kommer, vi alla som var där kommer, för alltid minnas den 17:e november 2012.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-16

Den euforiska lyckans värme når oss när vi plötsligt inser att det vi länge längtat efter uppenbarar sig framför oss. Som eftersuktad julafton under barndomen. Jag har länge trånat efter just denna helg – och nu är den här. Och jag kan bara konstatera att poesin åter flätat sig samman med verkligheten, ty i helgen kan nya rader kampsportspoesi plitas.

Som av en påkommen anledning vandrade jag hemåt från kansliet genom staden häromdagen. Det är en vandring genom tre av fyra stadsdelar. Således en tämligen lång strövelse. När jag gick nerför den vackra Götgatsbacken ner mot den mindre vackra Slussen fick jag ett infall. Jag knäppte upp min dunjacka och ställde mig och insöp lite av den stockholmska luft, som är så särpräglad av havsluft och avgaser och stadens myller. Samtidigt blickade jag ut över Mälaren och just denna dag var sikten klar så man såg ända vägen bort till Nacka.

När jag stod där och upplevde en del av mitt liv passera i revy genom mina tankar var det en som liksom tog tag i mig: jag är lycklig. Jag kände ren och skär lycka – något som för mig varit fördolt under så lång tid.

Har mörkret en gång omfamnat oss är det svårt att se det ljusa i livet. Jag levde exempelvis allt för lång tid innanför mitt egna slotts vallgrav. Tyckte att världen utanför kändes stor och lite skrämmande. Jag njöt inte av mat, solade jag frös jag, log jag var jag egentligen ledsen. Jag hade glömt hur härligt det kan vara att verkligen se fram emot något roligt.

Jag tror att alla människor upplever ett mörker då och då. Vissa är bara bättre på att inte visa den sidan av sig själva. Jag var ett fullblodsproffs på det. En kung av förnekelse.

Idag sitter jag dock här, på mitt kontor på kansliet och känner att livet ändå ler mot mig. Framför mig ligger en annalkande helg där två kampsportsevent av stor vikt för både mig personligen, men också för svensk kampsport, kommer att avgöras.

I eftermiddag rullar vår bil från Stockholm ut mot landet, först med sikte på Linköping och Rumble of the kings och sedan är destinationen Helsingborg. Det blir en resa med nära och kära, precis som jag har vant mig vid att det ska vara när det vankas bortaresor med idrott inblandat.

I Linköping ser jag så klart mest fram emot Alex Tobiasson Harris titelmatch mot thailändaren Madsua. Harris, som ifjol hade ett formidabelt år, har haft det lite tyngre sedan sitt VM-silver och är ute efter att inte bara vinna en titel, utan också att vända en nedåtgående spiral.

Och den finurlige göteborgaren tror jag fixar det. Harris har under detta år haft lite oflyt i sina matcher och någon gång, det vet jag med, kommer lyckan att vända. Det skulle vara stort att få se honom lyfta armarna mot Cloetta Centers tak ikväll.

I övrigt är det för produktionens skull så klart svidande att det stora affischnamnet och lokalikonen i Linköping Frida Wallberg inte kunde komma till start. Wallberg hade behövts som dragplåster, även om mitt förbundshjärta innerst inne ler lite lite grann eftersom ljuset nu helt hamnar på våra idrotter.

Rumble of the kings har annars gjort ett mycket stilfullt jobb som vanligt. Och även om galan har tappat många stora namn är detta ändå en av de händelser jag sett fram emot allra mest. Det ska bli underbart att åter få uppleva svensk kampsport i ett sådant stort forum, på en sådan fin arena som Cloetta Center, igen.

Och på tal om längtan. För ett och ett halvt år sedan firade jag en oförglömlig påsk i Helsingborg. Där och då fann jag en vänskap som betyder otroligt mycket för mig idag, den med Therese Gunnarsson. När jag träffade henne var hennes arm inbakad i ett stort gips. Hennes ögon var lite sorgsna och även om hon hela tiden pratade om att ”komma tillbaka stärkt ur detta” är det hjärtskärande att se idrottare gå skadade.

En skadad idrottare är som ett barn utan lördagsgodis. En skadad idrottare är ingen lycklig person, även om den ler. En skadad idrottare är som den skugga av mig själv jag var då mörkret var som mest påtagligt. Och kanske var det därför som jag och Therese fick ett starkt vänskapsband mellan oss. Kanske inte. Vem vet varför saker inträffar?

Det känns emellertid som en annan tid från ett annat liv att låta minnesbilder från den påsken uppta tankarna. Och tur är väl det. Jag har träffat lyckan i en otroligt fin flickvän (love u Sara!) och Therese står i dörröppningen redo att kliva rakt in i en dröm. Men det är som Tomas Andersson Wij sjunger, ”den dörr du måste öppna kan bara öppnas inifrån.”

På min resa genom Sverige har jag alltså med mig Magnus och Mona från kansliet, och sedan våra respektive minus en. Det blir en resa med kärlek och vänner, mot kärlek och vänner.

Inte undra på att jag har längtat. Och som antyds av min rubrikparafrasering av Erik Axel Karlfeldts fina dikt med samma namn – och som är ett talesätt som kanske gör sig bäst uttryckt på engelska:
   All good things comes to those who wait.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-12

Jag satt på Riksidrottsforum i helgen och förundrades över den kontraproduktiva idrottssynen överlag på svensk media. Det diskuterades mediahantering hit och försvarstaktiker gentemot media dit. Det blev tillslut riktigt tröttsamt att lyssna på, i det närmaste enerverande.

RF hade låtit en stor mediabyrå gå igenom artiklar skriva i sportdelarna på Sveriges största tidningar. Sökorden var ”övergrepp” och ”diskriminering”. Det är stora känsliga frågor som är förknippade med de orden. Mediabyrån hade konstaterat att under fjolåret, alltså då Patrik Sjöberg kom ut med sin bok, hade 67 artiklar skrivits i media i tonen av ”övergrepp” och ”diskriminering” inom idrotten. En ökning från föregående år med ungefär 40 artiklar.

Utifrån denna rapport handlade sedan diskussionen om mediahanteringen enbart om synen på media som något negativt. Och det är här som jag inte längre kan vara tyst.

För det första anser jag att det är i det närmaste skamligt att sådana värdeord och viktiga frågor som övergrepp och diskriminering inte avhandlas mer än 67 artiklar på ett år. Det är negativt om något. Det är tydligt att den granskande idrottsjournalistiken är betydligt mer flat än inom exempelvis politisk journalistik.

Ofta är sport i media rena rama reklamen för idrotten. Men det är det inte många som verkar förstå. Jag har alltid sagt att vill vi inom kampsport synas mer i media får vi också vara beredda på, och välkomna den granskning som också kommer på köpet.

En representant från fotbollförbundet menade, när vi från SB&K påpekade vikten av granskning inom sportjournalistik, att idrotten visst välkomnar granskning – om den görs på riktigt! Fotbollsrepresentanten hänvisade sedan till att media jobbar på ett nytt sätt, de skriver sina artiklar i förväg för att sedan placera in citat efter artikelns grundutformning.

Ja? So what? Så har det varit länge. Och det har inget med ”riktig” granskning att göra.

Det är vitalt att ha i åtanke att media inte ska vara idrottens PR-byrå. Vi ska inte påverka det media rapporterar mer än att vi kan ge de en grundinformation att bygga vidare på. Men om vi tror att vi först kan säga vad som ska skildras och på vilket sätt och sedan gny över att det inte skrevs som vi ville – ja, då har man inte riktigt förstått vad journalistik är. Och inte heller har man då någon som helst respekt för det journalistiska arbetet.

Det vi inom idrotten måste göra är att öppna upp oss ännu mer för media, inte tvärtom. Men samtidigt ändå ha kvar vår trovärdighet. Att gny över att 67 negativa artiklar skrivits på ett år, när bara Sportbladet producerar ungefär lika många positiva artiklar om idrott dagligen – det är bara löjligt, i mina ögon.

Nej, idrotten behöver bli bättre på att förstå vad journalistik, information och kommunikation är. Och framför allt vad som verkligen skiljer dessa från varandra.

Inte förrän man vet det borde man som RF-, SF-, eller SISU-represantant få yttra sig om hur man ska hantera media. För den bild som i helgen på Riksidrottsforum basunerades ut var att media är fröet till all ondska i världen.

Men faktum är: var vore svensk idrott utan media?

Medan jag som vanligt tackar för er tid vill jag även passa på att skicka med er en sista tanke.
Om vi inom kampsporten kan fortsätta vara öppna, trevliga och ärliga i media – då kommer vi i sinom tid få ännu mer uppmärksamhet. För det är alldeles tydligt att vår mediasyn är klart utstickande jämfört med hur andra idrotter förhåller sig till media.

Gott så. Låt det fortsätta!

Kommentarer

Annonser

Arkiv