Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-07-12

Det är timmen innan semester tar vid i fyra veckor. Det är många känslor som tar vid. Det ska så klart bli väldigt rogivande, välbehövligt, kärleksfullt och mysigt. Men. Det är något alldeles speciellt med denna arbetsplats, alla dessa fantastiska idrottare och de övriga kollegorna på kansliet.

Det var på Stockholms Stadion i förra veckan som jag insåg att allt, precis allt, når sin slutstation. Till slut står vi där mitt i vår tryggaste famn och upptäcker att den rycks ifrån oss. Vi undkommer inte det någon, ty alla håller vi något eller någon i livet så kär att vi slutligen kapitulerar.

Jag stod på min läktare med min barndoms vän och såg DIF Fotboll vinna den sista matchen på Stadion någonsin. Det var en märklig känsla som jag aldrig kommer att glömma. DIF vann, solen sken och det var fullsatt och underbart. På alla sätt och vis var det en underbar avslutning. Men vemodet att aldrig mer få uppleva det man har lärt sig att älska, det vemodet är ofrånkomligt en av livets stora prövningar.

Förvisso är en semester bara en semester. Men jag kan inte nog tycka att det ändå känns som ett avslut mer än en början. Jag gissar att man känner så när man innerst inne älskar sitt jobb. Jag är kanske ingen kampsportare som ni, men jag har ändå blivit behandlad som det från dag ett. Precis på liknande sätt som Djurgårdsläktaren på Stockholms Stadion en gång välkomnade mig som 12-13-åring.

Som barn, och även nu i vuxen ålder, kan jag ibland ta fram min samling av gamla Bamsetidningar. En samling som jag håller mer och mer kär för varje gång jag plockar fram den. Numera huserar den under min säng i mitt hus på föräldrarnas landställe, och det är något av min litterära livskärlek. I ett nummer reser Bamse och Skalman och Lille Skutt med Skalmans tidsmaskin och träffar Arkimedes.

I endast ett fåtal bildrutor av en hel serietidning lyckas den geniala författaren Rune Andreasson pricka livet i dess essä.
”Rubba inte mina cirklar”, säger den idoge vetenskapsmannen. Varken mer eller mindre.

Och det är just vad avsked handlar om. Cirklar som antingen bryts upp eller som sluts. I varje fall är vemod en huvudkomponent i ett större sammanhang.

För att orka med att leva det liv som det anstår oss samhälliga individer, för att ta oss igenom livets snåriga buskage där taggar av girighet, sorg, orättvisor och annat illbråte hotar att sticka oss gäller det att veta sin plats, och välja rätt väg att passera snåret igenom. Ingen enkel väg, och vi alla får mer eller mindre känna på dess spetsiga uddar mot vår hud någon gång.

På kansliet finns några av de finaste personer jag har stött på i min vandring genom livets snår. Magnus, lika kompetent som underfundigt finurlig. Han är nog den av oss alla på kansliet med störst idrottshjärta och störst idrottsintresse. Och då har jag själv ofta trott att jag har ett ohällsosamt stort sportintresse. Magnus jobb för svensk budo och kampsport syns och hörs kanske inte alltid så mycket – men jag är tämligen säker på att utan honom hade vår verksamhet inte gått framåt i lika snabb omfattning. Magnus är förvisso Hammarbyare, och jag vill minnas att vi har druckit öl med lite fel personer att predika Hammarby för någon gång, men det spelar mig som Djurgårdare mindre roll. Jag gillar honom skarpt i vilket fall som helst.

Mona är som den storasyster för mig jag inte har. Det säger egentligen det mesta om vår relation till varandra, men jag kan inte nog påpeka hur mycket jag faktiskt kommer att sakna henne under mina fyra semesterveckor. Inte heller Mona syns och hörs alltid, men är det någon i vårt förbund som ska ha beröm och uppmärksamhet är det Mona. En bättre chef, bättre vän och bättre storasyster erinrar jag mig om att man aldrig kommer att kunna få. Aldrig. Men å andria sidan är det många som famlar runt i livet utan att få träffa en person som Mona, så jag är tacksam att jag har fått göra det.

Under åren som gått, för min del snart fyra, har det också kommit och gått en del andra individer på kansliet, men nu är min känsla i alla fall att vi kan ha prickat rätt rent emotionellt med värvningarna av Mathilda och Irina. Två fina individer de också, som sprider värme.

Arbetet på förbundet kan kännas väldigt ensamt ibland. Jag antar att det är så arbete på mindre platser ser ut. Men rent emotionellt känner man sig aldrig ensam som kanslianställd i Svenska Budo & Kampsportsförbundet.

När jag nu går in i en semesterperiod gör jag det genom att se mig över axeln mot våren, där vi på många fronter svarat för makalösa kampsportsinsatser och jag sneglar även försiktigt fram emot hösthorisonten som ser ut att bli den mest spännande tid vi har upplevt i förbundet – kanske någonsin.

Så ser det faktiskt ut. Och visst hjälper även den spänningen till att göra mitt semesteravsked än mer lite vemodigt.

Tack alla för en fantastisk vår. Se till att ha en riktigt skön sommar. Så hörs vi om en månad igen med sikte på att skriva ny kampsportshistoria.

Jonathan Broberg, 2013-07-09

Om det är kontraster som färgar våra liv har jag sett väldigt mycket olika färger den senaste tiden – dunkla, mörka som den svartaste av januarinätter, men även ljusa som det första solskenet en varm vårdag. Det är med en ny livstilltro som jag snart välkomnar den semester jag på fredag ska börja njuta av.

Det börjar så smått bli dags för mig att träda in på mitt femte förbundsår som informatör här. Det är egentligen vansinnigt vad tiden galopperar fram. När jag började på förbundet den 27:e juli 2009 var det knappt någon aktivitet igång alls. Kampsporten var som barndomens skolsomrar, tämligen fyllda av ledighet. Men det var som sagt fyra år sedan. Det är mig bortom allt tvivel längre att kampsport gått från källare till tak, från liten till stor scen. Det känns som att det väntar en ny stortävling vid varje veckoslut numera – och som informatör är det hur härligt som helst att kunna få ta del av det.

Jag, precis som ni, älskar när de stora ögonblicken kan upplevas. Men då, för fyra år sedan, kunde jag på sommaren ta mig tid att fokusera på en ny hemsida, en ny logga, en ny grafisk profil – ja, allt det där som under de häktiska vår- och höstmånaderna inte hanns med, det jobbet förlades till sommaren.

Sedan kom vi på Kampsportsgalan. Vi har sett kampsporten få ta plats i media. Vi har sett fler medlemmar tillkomma och vi har allt fler tävlingar, nationella som internationella, på svensk kampsportsmark. Det är dithän vi ville styra vår skuta för fyra år sedan. Det är dithän vårt fokus låg.

Men det är också så att det får med sig en ibland abnorm arbetsbelastning, långt vida de texter, reportage, galor eller tävlingar som alltid syns och hörs. Förra våren och i höstas, och även denna vår, har det faktiskt inte gått en enda helg utan jobb för min del. Inte en enda helg utan att jag har öppnat mejl, bevakat galor, haft mediakontakter och så vidare. Liknande har det varit för hela vårat kansli. 

Jag kan lugnt konstatera att jag har aldrig varit i behov av en semester mer än jag har i år – och på fredag är den här. Och på måndag befinner jag mig längst ut på södra Gotland där varken telefon eller internet brukar fungera. Man kan kalla det en taktisk semester för min del.

Men olikt föregående år tar inte kampsporten någon vidare ledighet för det. Det stundar ett EM i thaiboxning, ett VM i taido, ett World Games, ett SportAccord Combat Games, en UFC-titelmatch, ett EM i jodo och en stor thaiboxningsgala på Stockholms Stadion, för att bara nämna några av sommarens/sensommarens/tidiga höstens stora arrangemang. 

Jag behöver avlastning. Annie Bondefelt har hjälpt mig till och från under våren. Hon har varit en eminent avlastare då jag verkligen inte hunnit med själv och hon har varit väldigt självgående och kreativ från dag ett. Hon kommer att sommarjobba på kansliet i min frånvaro under en av mina semesterveckor. Dessutom har vår Kampsportsgalafotograf Hamid Ershad Sarabi (före detta Shokatyan) sagt att han kan vara till hjälp när Annie inte kan. Det känns både tryggt och oerhört skönt att få assistans av de båda.

Så som kampsporten breder ut sig är det kanske bara en tidsfråga innan jag behöver en daglig assistans för att hinna med mitt arbete – så mycket har detta informationsjobb växt på fyra år.

Och för min del får kampsporten gärna fortsätta att växa. Jag minns att jag på min arbetsintervju för det här jobbet överrumplades av den potential som kampsporten har i Sverige. Medialt gjorde jag dock upp en tioårsplan för att vi skulle kunna slå oss in på de större redaktionerna, och då var den tioårsplanen väldigt generöst tilltagen – det tog, kan vi se, lite mindre än fyra år att få oss dit jag ville. 

Undrar hur långt vi har nått när vi sitter här med sommaren 2017 framför oss? Det är en kittlande tanke, men först ska vi klara av semestern.
   Och det ska bli synnerligen skönt.

Jonathan Broberg, 2013-06-18

Jag tänkte att min krönika denna gång skulle ha handlat om de otroligt begåvade submission wrestlingidrottare som utgör vårt fantastiska landslag. Sex VM-guld under ett och samma mästerskap borde naturligtvis ha toppat medianyheterna i detta land vid det här laget. Genom åren har vi emellertid lärt oss annat. Och när jag idag läser om Ulf Bjereld (vem nu det är) blir man ju mörkrädd.

Frida Wallbergs skada skulle få konsekvenser. Den skulle så klart också få igång debatten om proffsboxningens vara eller icke vara. Det förstod jag direkt när jag på Waterfront i fredags själv stod med tom blick och såg Wallberg bäras ut på bår.

Men herregud, det måste väl ändå någon gång få ett slut på allt dravel. När jag läser Ulf Bjerelds debattartikel på SVT Debatt blir jag alldeles häpen. Av förundran. Hur kan man som ansedd forskare driva dessa teser om mäns romantisering av våld på det sättet -  och vad har det med idrotten kampsport att göra? Och hur kan man få utrymmet att publicera denna smörja?

Ulf menar att det är män som tittar på proffsboxning och det är män som begår våldsbrott och att proffsboxningen därför kan vara något slags inkörningssystem för män att begå våldsbrott. Åtminstone är det så jag tolkar hans debattartikel.

För det första – på alla de galor som jag har gått på kampsport där även boxningen varit ett inslag har jag sett mängder med tjejer. Inte så att det är en övervägande majoritet, men jag som frekvent går på både Djurgården Hockeys och Fotbolls matcher har snarare lagt märke till att det i jämförelse mellan idrotterna är frapperande många tjejer i kampsportspubliken.

En anledning till det kan vara att under kampsportsmatcher slipper tjejerna i publiken höra män som skanderar ”fitta”, ”hora”, ”horungar” och så vidare. Jag har gått på så mycket hockey och fotboll att jag skulle kunna säga att kampsportens läktarkultur är betydligt mer kvinnopositiv i sitt uttryckssätt än fotbollens och hockeyns.

Antingen struntar Bjereld fullständigt i detta, men mer troligt är att han inte känner till hur läktarkulturen inom kampsport faktiskt ser ut. Han har bara läst någons siffror någonstans och antagit. På det vill han alltså påkalla ett förbud…

Vidare gör Bjereld en koppling mellan kampsport och huliganism och hockeyslagsmål. Det är förvisso sant att det inte finns så värst många kvinnliga huliganer, men de finns. Det är förvisso sant att kommentatorer i hockey tjuter högt när det ska till att kastas handskar. Det är förvisso sant. Allt. Men.

Vad fan har det med kampsport att göra?

Kampsport är en idrottsform. Huliganism är att betrakta som olagligt och straffbart. Kampsport är som sagt idrott. Hockeyslagsmål är också att betrakta som olagligt (bråkstakarna blir ju utvisade – kanske borde de också få civilrättsliga repressalier). Det hör fortfarande inte till saken – kampsport och proffsboxning är en idrott. Invald i RF. Och dessutom lagstadgad i Sverige.

Det kan emellertid tillstås att kampsport är adrenalinframkallande och att det ibland också kan se både ruskigt och våldsamt ut. Det kan ingen påstå något emot. Men det är fortfarande reglerat och framför allt en idrottsform.

Förbudsivrare kommer alltid att få medialt utrymme. För det säljer. Det upprör. Det engagerar. Men jag kan tycka att det också borde finnas någon slags värdering i vilka åsikter och dumheter man får lov att sprida.

Jag och mina förbundskompanjoner har alltid välkomnat och varit öppna för debatter och för att folk måste få ha olika åsikter. Man måste ha rätt att inte tycka om kampsport. På liknande sätt som jag inte röker – men jag förespråkar ändå inte förbud mot rökning. Trots att det dödar. Det till och med dödar oskyldiga (passivt rökande) och det kostar samhället enorma mängder resurser.

Nej, det jag tror med Ulf Bjereld är att han såg sin chans att synas – och det på bekostnad av kampsport och proffsboxning. 

Nog så. Bjereld är inte direkt först i den kategorin. Och sannolikt heller inte sist. Tyvärr.

Och bara som en slutkläm, jag önskar också Frida Wallberg ett tillfrisknande och allt gott. Hon har jag nämligen vid ett flertal tillfällen haft nöjet att samtala med. Undrar om Bjereld har det?

Tillsist - aldrig har gudskelov svensk boxning eller kampsport drabbats av ett dödsfall på hemmaplan. Allvarliga skador inom kampsport är extremt sällsynt. Med det i åtanke samt att kampsport är dokumenterat bra på att suga upp och välkomna och vända på individer på glid i samhället borde man kanske rent av vända på argumentationen:

Kampsport räddar bevisligen betydligt många fler liv än den tar.

Jonathan Broberg, 2013-06-14

Regnet har vräkt ner över Stockholm under några dagar. Solen har verkat gått på en liten ledighet. Opassande tycker en del, men växtligheten njuter. Det som växer behöver vatten. Inte så märkligt då att regnet passar på att strila ner, dagen då svensk kampsport växt ur sig den nyhet alla suktat efter – Alexander Gustafssons titelmatch i september blir vår tids Ingomatch. Det blir en kväll som för många kommer vara ett minne för livet. Jag själv skakar av nervositet redan nu när jag tänker på matchen.

Under en tid av mitt liv, då jag växte upp, hade jag ett par vilda vänner. En av dem dog i ung ålder. En annan hamnade sedan helt fel.

Den tiden minns jag mycket väl. Jag var en idrottande kille med tidiga skadebekymmer. Ett livets vägskäl målades ut för mig. Utåt sett var jag allt som det anstår att en väluppfostrad pojke från landets finare kvarter ska vara – vältalig, artig och jag hjälpte damer med att hålla upp dörrar. Inuti mig växte frustrationen.

Mina nya vänner lärde mig två saker. Att söka upp min frustration och ge utrymme för den. Deras sedermera tragiska livsöden lärde mig att ta ett steg ifrån frustrationen. För en ung kille vars drömmar om proffsfotboll som hade krashats var det paradoxalt nog idrotten som först vände mig ryggen, men vid äldre ålder har den åter omfamnat mig.

Det vi bygger vid tidig ålder tenderar att vara murbruket för vårt senare livsbygge. Jag har aldrig förstått det där med att bygga förut, jag har bara försökt lyssna till vad livet har haft att säga mig.  Har vi en gång struntat i att lyssna på livet har vi ofta fått se livets arga vedergällning för det – och det kan bli en dans som sedan varar livet ut.

Likt mina vänner lärde kampsporten mig att åter öppna mina dörrar, som endast jag kunde öppna. Inifrån. Kampsporten hjälpte mig att inse att även de minsta dörrar kan vara öppningen till de finaste rummen. Kampsporten fick mig att se vad som var fel i mitt vuxna liv, vad som var tvunget att komma. Och idag har kampsporten givit mig en ny livssyn och en ny sambo. Och jag trivs.

Livet består av synkroniteter. Det var när jag fortfarande levde mitt liv utan att leva det fullt ut som jag första gången träffade Alexander Gustafsson. Vi hade bara utbytit några få ord med varandra innan vi träffades. Ändå kändes det som ett möte mellan två vänner, där vi satt och fikade vid Medborgarplatsen. Jag minns det så väl fortfarande. Gustafsson berättade om sin MMA-satsning, som inte ännu hade inkluderats av ett UFC-kontrakt.

Men det var mot UFC han siktade. Hans blick var så riktad mot UFC att jag tänkte att ”den killen gör vad som helst för att komma dit”. Men ur hans lena stämma kom orden som fick mig att tänka till.

Alex sade till mig att förändring i livet inte bara sker – det måste göras.

Jag lämnade kort därefter mitt gamla liv. Min lägenhet. Mitt allt. Alex skrev kort efter vår träff ett första UFC-kontrakt. Idag mår jag bättre än någonsin. Med ny lägenhet. Ny sambo. Men framför allt ny livsglädje.

Gustafsson mår nog inte mycket sämre. Hans stora dröm är nu mycket nära. Drömmatchen mot Jon Jones är bokad. Brädet är uppställt. Pjäserna på plats.

För oss som följt Gustafsson är denna tid som kommer vår stora stund. Allt kommer att förpassas åt sidan för denna match. Det är vår chans att få uppleva det våra tidigare generationer fick uppleva genom Ingemar Johansson.

Den 21 september kan det bli så att Sverige stannar upp. Att vi som nation bänkar oss framför tv-aparaterna och lägger undan det vi i livet annars har så svårt att ignorera. Att titelmatchen betyder nästan allt för Gustafsson är en underdrift, men det är inte att förglömma att vi som älskar kampsport, vi som följt Alex framfart – det är också vår kväll. Vi kommer alla att genomlida ett helvete fram till matchen.

Demoner i våra huvuden kommer att flyga fram sinnesbilder värre än en Ryanair-resa. Vi kommer att drömma om matchen. Vi kommer att tillåta oss att tro på en vinst, en bättre vardag och för en kväll, den 21 september, kommer det att kännas som att vi befinner oss i universums allra mest centrala delar.

För en stund kommer matchen att vara allt vi har i livet. Så fungerar nämligen idrotten när den betyder som allra mest. Det finns många psykologer som försökt diagnostisera vad som händer inom oss vid stora idrottshändelser.

Men det enda vi vet är att minnet som vi kommer att få, är vårt eget. Något inget annat eller ingen annan kommer att komma åt. Den 21 september 2013 kommer aldrig att tas ifrån oss – alldeles oavsett resultat.

Tiden är nämligen inne. Det är tid att vi börjar lyssna till vad livet har att säga oss.
Jag ryser när jag tänker på vad det kan bli.

Jonathan Broberg, 2013-06-12

På fredag är det dags för Golden ring på Waterfront i Stockholm. En gala som det ska bli intressant att följa. Ur flera aspekter. David Bielkhedens match mot Diego Gonzalez blir en av MMA-höjdarna denna vår. Och så ska Frida Wallberg boxas igen. Utan ring girls, men med Nisse Widlund i kostym.

Jag har kommit till den tidpunkt i mitt kampsportsförbundsliv då jag kan titta tillbaka, dra paralleller och använda ordet ”förr”. Då har man faktiskt varit med ett tag.

Förr. Det finns alltid de som hävdar att dåtiden var bättre. Dock hör jag inte den frasen speciellt ofta inom kampsportskretsar. Kanske beror det på att det faktiskt inte var bättre förr. Det är mycket bättre i nuet för svensk kampsport.

Utvecklingen har varit remarkabel. På alla plan. På bredden växer kampsporten fortfarande så det knakar, och längst upp på toppen där har det blivit trängre, mycket trängre, än tidigare.

Svensk kampsport leder i flera avseenden utvecklingen inom svensk idrott, skulle jag vilja påstå. Allt fler andra idrottare söker sig till kampsport för att få bra grundträning. Allt fler blickar mot den livsstilsprägel kampsport har riktas. Och allt fler undrar numera öppet – vad är det vi har gjort som inte andra har?

Men när en utvecklingsfas skenar iväg är det mycket som inte längre hänger med – och då kan sura miner uppstå. Lite som när den digitala kameran slog ut den analoga. Etablerade företag gick på dekis och kunde egentligen bara stå och se på när deras marknad togs ifrån dem.

Visst, länge hävdade man att kvaliteten på analoga bilder var bättre. Men ingen trodde egentligen själva på det.

När en utveckling tar vid är det viktigt att inse att det inte alltid kommer vara en dans i solnedgång med livets stora kärlek. Det kommer bistra tider och det gäller att preparera sig för dem. Men det gäller också att anpassa sig. Att förnya och våga låta det gamla skämda komposteras.

Jag har länge undrat vad korrelationen kampsport och lättklädda kvinnor har med varandra att göra. Det har stört mig att den idrottsform jag sett utvecklas så mycket fortfarande har kvar starka element av en nedsättande kvinnosyn. För det är vad de flesta jag talat med känner – att ring girls är nedsättande.

De allra flesta män gillar att se på lättklädda damer. De allra flesta damer gillar att se på lättklädda snygga män. Vad det ändå har med idrott att göra övergår mitt förstånd. Vad ring girls tillför kampsporten har jag svårt att se.

Frida Wallbergs initiativ är därför mycket positivt. Det behövs att de som ändå står där och är profiler, att de säger vad de tycker är felaktigt. Bara så kan ett skridande framåt ta form.

Jonathan Broberg, 2013-06-03

Så kom den då. Äntligen. Sommarens första varma dagar. Det är oss människor ett privilegium att få bevittna den svallande tid som nu kastat ankar för ett tag. Men kampsporten är precis som vädret, en konstrastfylld företeelse med många olika ansiktsuttryck.

Det var som om livet presenterades för mig under en och samma helg. Det var som om allt passerade i revy, och sedan återuppstod för att ännu en gång passera. Låter det särskilt hälsosamt?

Det tål att funderas kring, likväl som denna helg tål att minnas. Detta var helgen då jag och min sambo tog oss till landet. För att vila.

Landet kan vara en underbar viloplats de här första sommardagarna. Skärgården med dess förtrollade ljus, solen med dess leende varma strålar. Grönskan som porlar likt de små bäckarna – och mygg.

Det var mygg precis överallt, och just som man trodde sig blivit av med de kliande betten satte sig givetvis några myggor till och bet. Denna skärgårdsidyll landet kan vara blev en kliandets påminnelse om hur den andra delen av sommaren kan vara, den del vi gärna förtränger.

Kampsporten upplevde förra veckan också två olika världar i en. Där fanns det snålblåsande sommarregnet och där fanns den soligaste av soliga dagar.

Det är som när man lekte barfota på en gräsmatta som liten – allt var som hoppet till evigheten och livets sprudlande kraft flöt i venerna, tills man sprang på en tistel. Då var livet inte fullt så lekande och underbart.

Under en massiv kampsportshelg med tre olika mästerskap under en och samma dag, i söndags, sattes min ödmjuka livsåskådning på sin spets. Dagen började förträffligt då vi kastade loss med båten för årets första skärgårdstur och följaktligen årets första dopp, och årets första solbränna.

Väl hemma i stan igen svarade svensk kampsport för en abnorm insats. 14 medaljer i tre olika idrotter under ett par timmar.

Det vore spetsfundigt att påstå att gårdagen inte var perfekt. Och lördagens kyliga regn och dess gråa konturer var som bortblåsta. Även ur minnet.

För det är så med livet, har jag lärt mig. Vi kan inte påverka det ett skvatt. Vi kan bara försöka lyssna till livet och anpassa oss efter dess vilja.

Nu ler livet mot oss. På många sätt. Ibland hånfullt. Ibland uppriktigt.

Och även om allt inte kan vara perfekt är detta ändå tiden då det kvittrar lite lustigt i furen.

Med 14 nya svenska medaljer hör jag från furen inget annat än den fagraste av fågelsånger. Så njut av denna stund.
För som ett livsögonblick är det väldigt vackert att få.

Jonathan Broberg, 2013-05-29

Det har varit omtumlande dygn. Det är egentligen bortom all rimlighet att arbeta med detta jobb, men det är också konstrasterna i det som färgar mina dagar. Det är lätt att glömma det i snålare tidender.

Jag läser. Jag ser. Jag förundras.

Media, likt den stad jag växt upp i, är sannerligen inte var den brukade vara. Det brinner i förorter. Det slåss på nybyggda fotbollsarenor och vissa media hänger ut folk innan de är dömda. Jag är som sagt förbryllad. Inte någonstans verkar det finnas något slags sunt förnuft kvar – allt vi letar är syndabockar, någon att lägga skuld på. Och det snabbt.

Hur blev det så?

När jag växte upp började mina föräldrar att snabbt introducera mig för Bamse. När Rune Andréasson fortfarande höll i trådarna där var tidningen verkligen magisk, ur flera aspekter.

Andréassons tidning hamrade in vissa fundament i mig – alla människor är vad vi är av någon anledning. Och alla är värda att få chans att rätta till sina snedsteg, och ingen bör dömas för sin bakgrund, eller innan de blivit fällda.

Andréasson lät ett par karaktärer bli symboler för detta. Vargen, Burre och i viss mån Krösus Sork.

Vargen, som i en skogsbrand som liten förlorade både sin mamma och pappa, tvingades efter det växa upp i ett kyffe med småtjyvarna Slugger, Tyker och Urk. Han blev både slagen och tvingades tidigt in på brottets bana, tillsammans med de tre typerna.

Under ett inbrott mot ett stort hus åkte Slugger, Tyker och Urk in i fängelse, medan Vargen kunde rymma vid gripandet. Han flyttade till en ensam skog, i en ensam grotta med ensamma elaka tankar – och blev Världsmästare i elakhet.

Men när han träffade på Bamse blev han inkluderad i ett annat samröre. Han fann där en gemenskap. En familj, på sätt och vis.

Under resten av sitt liv brottas Vargen med sitt förflutna samtidigt som han försöker anpassa sig till ett laglydigt liv. Bamse är ibland den enda som har tålamod med Vargen. Bamse är i mångt och mycket det enda goda Vargen har. Hade Bamse vänt Vargen ryggen, som många ofta påtalat att han borde ha gjort, hade Vargen kanske åter fallit in i brottets bana.

Bamse och Vargens relation har alltid varit en vägvisare i livet för mig. Jag tänker ofta på den relationen och inte sällan tar jag fram Bamsetidningarna från 70-, och 80-talet för att påminna mig om att jag inte ska döma någon i förtid. Det finns det ett rättväsen som sedermera gör.

Som sagt, jag förundras mycket av det som har hänt de senaste dagarna. Och kanske, kanske borde fler läsa de gamla Bamsetidningarna. För det är ett enkelt sätt att se sig själv på. Ett sätt att enkelt sätta perspektiv på saker och ting.

Se denna text som en liten påminnelse. Jag tror ni förstår vad jag menar. Utan att lägga vikt åt det ena eller det andra.

Jonathan Broberg, 2013-05-22

Stockholmsförorten Husby har varit på mångas hornhinnor de senaste dagarna. Igår nåddes jag av informationen att ett gäng kampsportare åkt ut till den infekterade förorten – för att försöka bidra till lugn. Återigen fylls jag med stolthet och värme. Kampsportare är verkligen fantastiska personligheter!

Det är frapperande lätt att deklassera segregerade ytterstadsområden. Lika enkelt som det är att inta en njugg åskådning gentemot all form av subkulturer som man kanske inte har möjlighet, eller vilja att sätta sig in i till fullo.

När jag fört fram kampsport i diskussioner, media och bland högt samhällsuppsatta individer påtalar jag alltid kampsportarnas stora välvilja och hjärta för rättvisan. Ibland har blickar riktats som om jag vore djävulens advokat, men faktum är att jag aldrig stött på en kampsportare som inte är ödmjuk. Inte en enda.

Det förvånar mig inte ett dugg att kampsportare slöt sig samman igår, på initiativ av den samhällsarbetande Abbe Joof, och åkte ut till Husby i går för att lugna de uppretade ungdomarna och invånarna. Ett fantastiskt initiativ.

Men initiativet är långt ifrån någon engångsföreteelse. Jag har under mina år på förbundet stött på så många ledare, utövare och intresserade som velat göra, eller redan gör samhällsnytta. Ofta gör de det i det tysta. Just för att de har varit kampsportare har allmänhet och media inte tagit deras stora hjärtan på allvar. Ett förhållningssätt som gör mig mer förtvivlad och lidande än Den Unge Werther. Det är egentligen skamligt hur kampsportare har behandlats – enbart för att de har valt att utöva en form av idrott.

Svensk kampsport är också Sveriges mest medaljinbringande idrottskategori. Det har de styrande inom idrotten fullständigt struntat i. Ingen kampsportare var inbjuden till förra årets Idrottsgalan, trots en övervägande majoritet av EM- och VM-guldmedaljer i Sverige.

Svenska kampsportare har helt enkelt inte varit välkomna in i gemenskapen, den gemenskap man varit med i i drygt 50 år. Behandlingen har varit styvmoderlig.

Och bortom denna medaljjagande elit har kampsporten åtskilliga eldsjälar som verkligen gör en skillnad i det svenska samhället. Eldsjälar som brinner för rättvisan och det goda och som inte duckar för att hjälpa till i kniviga situationer.

Det kan vara allt från att rädda barn från att drunkna, till en förändrad myndighetssyn, till en tryggare miljö i form av nattvandring och så vidare. Kampsportare värnar verkligen om att ge tillbaka till samhället och idrotten, två instanser som ofta tackat med att vända ryggen till.

Tack och lov har mediabilden börjat vända, men fortfarande finns den föraktfulla kampsportssynen. Så när jag igår såg DN-rubriken om Husby ”Kampsportare sökte upp unga i Husby” hann jag konnotera det till något negativt. Av ren vana.

Initiativet är så värmande att jag egentligen gör det en otjänst att försöka klä det med mina ord.  Men det är just den här andan och den här nyttan som kampsportare ofta vill göra med sina kunskaper. Belackarna tror dock att kampsportare är veritabla mördarmaskiner – och förr hakade ju media på, även när det knappast fanns fog för det.

Jag har förr påtalat att alla får så klart ha sin syn på kampsport, och jag klandrar inte de som inte gillar idrotten – det som jag avskyr är när tunga samhällsindivider fördömer på ytterst vaga grunder. Var fan är ni nu?

Jag säger det igen – kampsporten må ha en skev bild av sig, ett mytomaniskt rykte som är oförtjänt negativt. Men faktum är att kampsportare vinner fler medaljer än andra svenska idrottare, vår skadestatistik är fortsatt låg, vårt samhällsengagemang är ofantligt stort. På det stora hela räddar kampsporten sjukt många fler liv än den tar.

Kampsport i Sverige är något att känna stolthet över. Något som alla normalt funtade individer borde skönja som något affirmativt.

Sedan får vi aldrig förgäta att Husbyhändelserna är kolossalt otäcka. Aldrig.

Jonathan Broberg, 2013-05-21

En av de vackrare melodier som existerar är En gotländsk sommarnatt. Tonerna skär alltid djupt in i mig när jag hör den, och den ger förnimmelser så starka att även de minnen från min barndom på Gotland som kändes överskuggade träder fram. Idag hörde jag Artur Nilssons gamla melodi spelas på vägen till jobbet. Det torde vara ett tecken, eftersom det idag är min farfars 90-årsdag.

En person jag ofta återkommer till och relaterar till i mitt liv är min farmor. En människa som betydde mer för mig än de flesta andra. Hennes bortgång för ett par år sedan skakade mig i grunden och länge kommer jag minnas farfars tårar i kyrkan på begravningen.

Det var ett stort, om än väldigt sorgset, ögonblick.


Farfar här med min farmor

Farfar ja, idag för 90 år sedan föddes han. Och han har så klart varit en centralfigur i min uppväxt. Alla dessa somrar på Gotland som jag har haft. Minnen från tidiga morgnar, så tidiga att inte ens havsvindarna var vakna, då vi hade lagt nät, just utanför Suderbod, endast ett stenkast från Gotlands sydligaste spets.

Men farfar är egentligen född och uppvuxen runt Örebro, även om han tidigt flyttade på sig och hamnade på Söders höjder i Stockholm. Att lyssna till farfars söderhistorier från den gamla tidens Stockholm är något jag också älskar att göra.

Det enda jag och farfar varit oense om är vår lagtillhörighet. Farfar är Hammarbyare och inte sällan brukar han reta mig. Då som nu kan jag fortfarande komma mig på att försvara mitt kära DIF till farfars stora belåtenhet och hans lynniga lite finurliga leende breder alltid ut sig just då.

Jag kommer också ihåg historien om natten i huset på Gotland den 26 juni 1959. Natten då Ingemar Johansson såg till att vinna världsmästartiteln i tungviktsboxning. Farfar väckte hela familjen och tillsammans lyssnade de på radion, samtidigt som havet brusade upp ett par hundra meter därifrån. Om det är något ögonblick jag hade velat få uppleva om jag hade varit farfar hade det varit just den natten. Farfar uppskattade verkligen Ingemar Johanssons storhet och talar ofta och varmt om dennes boxningsmatcher än idag.

Ett annat minne tillsammans med min farfar från Gotland är när vi en morgon åter ska hämta upp fiskenätet. Jag var liten när det inträffade, men minns det fortfarande som väldigt nära mig. När vi kommer ner till vår lilla vik där farfars lilla eka låg ser vi utanför oss en mängd, upp emot 30 ryska krigsfartyg, som barrikaderat sig just utanför vår lilla kust.

Med skräck drog farfar snabbt tillbaka mig upp mot huset i tro om att nu kommer ryssarna att invadera oss. Han ringde snabbt till ett närliggande torn som är en radar och berättade vad vi hade skådat. Det visade sig att de ryska fartygen hade stött på tungt Östersjöväder och var tvingade att gå in på svenskt vatten för att söka skydd.

Ja, minnena med farfar är många och idag när han når 90 år är jag både otroligt känslofylld, men också stolt. Utan att vara servil kan konstateras att farfar är en mångfaciterad människa med många kunskaper om husbyggen och snickeri, men även skarp inom det kulturella och i det svenska språket. Utöver detta är farfar en av de största djurvänner jag stött på. Alla djur som kommer i hans närhet, från getingar till spindlar till kaninungar - alla blir de varmt omhändertagna. Det har ibland kunnat se rätt komiskt ut när farfar suttit och samtalat med en geting eller en mygga som satt sig på armen på honom.
  - Klart de måste få leva och utgöra sina behov de med, titta hur fin getingen är, kan han säga. 

Det ska också tilläggas att farfar de senare åren stött på en hel del tuffa och svåra motgångar. Farmors bortgång är en. Därtill har han drabbats av cancer, som han på ett mirakulöst sätt (genom en unik behandling) besegrade. 

Man kunde tro att det skulle bryta ner honom, men fortfarande rinner livet lust i hans vener och det kreerar en fashionabel framtidstro, och ett lugn inom mig att skåda farfars resa.

Och på något sätt är det väl just det livet handlar om – att förflytta kunskap och erfarenhet från en generation till en annan.

Grattis på 90-årsdagen, kära farfar - för mig är och har du varit mer än bara just en farfar.


Huset på Gotland, vid namn Lill-änge, som farfar byggt


Huset på Ingarö som farfar byggde från början men som min far sedan byggt om


Nore Gård, platsen där farmor en gång föddes och mark där vi spenderar våra Gotlandssomrar tillsammans

Jonathan Broberg, 2013-05-13

De träd vars rötter sprider sig längst, vars grenar kan mottaga mest vind och vars stam vidgar sig bredast – det är de träd som också får längst livslängd. Jag samtalade med en man i Reykjavik när jag bodde där. Han menade att så länge vi blir ihågkomna, det är så länge vi också lever. Mannen heter Nick Hornby. Och han är som Thomas ”Totto” Heiderup – något alldeles säreget.

Idrotten är som en ocean. Den kan tyckas ha sitt egna lilla liv lite varstans. Utan något intrikat samröre. Idrotten kan te sig både demokratisk och med en emancipation vi annars har svårt att se i vårt dagliga inrutade samhälliga liv. Men idrotten är likt oceanen en del av något större, en metonymisk droppe som i sin lilla del ingår i det stora världshavet.

Jag mötte denne Thomas Heiderup, Totto kallad, för första gången på sensommaren 2009. Platsen var den fagra alpbyn Villach i Österrike, just på gränsen till Slovenien. Det var dags för VM i kickboxning.

Jag var ny på jobbet. Ny inom kampsporten. Jag kände mig lite som den där nye eleven i skolklassen. Blyg. Blicken inte sällan nedsjunken i marken. Vi mellanlandade i Wien, tror jag. De flesta i landslaget passade på att ta fram vågen mellan flighterna för att stämma av vikten. Jag planerade mina texter. Lite för mig själv.

Då kom en man med en len stämma och ett stort leende och satte sig vid mig. Det var denne Totto. Truppens äldste.

Jag förstod direkt att detta är en man som har inflytande. En som de andra i landslaget ter sig till och ser upp till. Ungefär som Olof Mellberg var för fotbollslandslaget i många år.

Jag fick det sedermera förklarat till mig att Totto är en unik kickboxare. Inte enbart för hans suveränitet på mattan – han har också en näsa för detaljer och för talanger. Men mest av allt – han ser individer.

I helgen nådde det mig att Totto åter vunnit ett SM-guld. Hans 24:e raka SM-tecken. 21 i light kontakt och däremellan även tre raka i fullkontakt. Han har dessutom inte förlorat en SM-match sedan mars 1993! I min värld är det något helt sanslöst. En prestation som är värd att lyftas fram bland de allra främsta inom svensk idrott, skulle jag vilja påstå.

För vem kan någonsin stoltsera med att ha vunnit 24 raka SM-guld? 
Frågan är om det någonsin har hänt – och om det någonsin kommer att hända igen. 

Thomas ”Totto” Heiderup förstår kanske inte själv vilken levande legend han är. Hjälper vi alla till och lyfter fram hans idrottsliga gärningar kan vi också hjälpas åt att lyfta det utanför kickboxningens lilla ankdamm och ut i den stora idrottsoceanen.

För detta är sannerligen en av de mest imponerande idrottsliga historier jag har stött på. Alla kategorier.  Det är så mäktigt att det känns overkligt på något sätt.

Det är också värt att nämnas att Totto var den som upptäckte Caroline Ek och att hans egen dotter vann sitt allra första SM-guld i helgen, 17 år gammal.

Totto är en levande legend.
Det kittlar lite i mig när jag tänker på den mannens idrottsliga prestation.
Månne upplever vi aldrig en sådan dominans igen.

När jag satt och samtalade med Nick Hornby den där kvällen i Reykjavik förstod jag vilken extraordinär man jag samtalade med. Inte för hans författarstorhet, utan bara det lynniga lyster som omgav honom. Precis samma aora skiner runt Thomas Totto Heiderup. Det är bara deras uttryckssätt som är divergerande.

Kommentarer

Annonser

Arkiv