Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-09-20

Igår nådde informationen mig om att VM i submission wrestling flyttas fram en dryg månad. Dessutom ändras platsen från Moskva till Raminskoe, efter att arrangören inte lyckats få godkänt från det ryska sportministeriet.

Det hela låter lite banalt och ser väldigt oprofessionellt ut. Ett VM som ändrar datum och plats dryga en månad innan mästerskapet ska avgöras. Och det för att man inte fått godkänt! Jag trodde knappt mina öron när jag hörde detta.

Det blev ett bryskt uppvaknande. Vissa av våra kära kampidrotter är ohyggligt uselt organiserade. Det får bara inte gå till på det här sättet.

Mest lidande blir som vanligt utövarna själva vars träning blir lidande och i slutändan undrar jag om de ens hinner bli fullt formtoppade. Vidare är det många som planerar sin tävlingssäsong långt innan en månad framåt i tiden och kanske inte ens kan vara med i VM på grund av jättemissen.

Jag ska inte måla fan på väggen mer nu – men att vara så här oprofessionell med ett VM så tätt inpå mästerskapet, det liknar faktiskt inget jag stött på förr.

Avgå, någon!

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-09-18

Jag jobbar på ett förbund, men jag jobbar för idrottarna i vårt förbund. Den dag jag inte gör det längre vill åtminstone jag känna att jag gjorde allt jag kunde för våra idrottares allra bästa. Så, nu får gärna förbundsfolk ovan mig skälla, klanka ner eller rent av censurera mig – men jag kan inte stå tyst och se våra elitaktiva bli utsatta för den identitetskränkande verksamhet som vistelserapporteringen verkar innebära för dem. Jag är en känslomänniska - ingen robot.

Så här står det på RF:s hemsida:
”Det är närmast omöjligt att göra dopingkontroller utanför tävling om man inte vet var idrottaren befinner sig. Oanmälda dopingkontroller under tränings- och uppbyggnadsperioden är ett av de mest effektiva sätten att avskräcka från att använda dopingmedel och att upptäcka doping. Kravet på vistelserapportering finns för att elitidrottsutövare ska känna trygghet i att tävla i en dopingfri miljö. Det bästa elitidrottare kan göra för att bidra i antidopingarbetet är att sköta sina vistelserapporter och därmed finnas tillgänglig för dopingkontroll.

Kravet på vistelserapportering ställs i de gemensamma dopingregler som gäller för alla idrotter och länder i form av World Anti-Doping Code (WADC) och den internationella standarden för vistelserapportering. De flesta länder och Internationella Specialidrottsförbund (ISF) har infört WADC i sina egna regelverk.

Vistelserapporter ska lämnas av ett begränsat antal elitidrottsutövare världen över. Varje ISF och land ska fastställa kriterier för vilka utövare som ska ingå i respektive kontrollpool. Dessa kriterier och namnen på utövarna i alla pooler ska publiceras på webben. Se menyn till vänster. Där kan du även hitta information om rapporteringssystemet ADAMS och om lagrapporter.”

RF lyder alltså bara under WADA:s regler, men det är också upp till varje lands motsvarighet till RF att följa reglerna. Och bara för att de flesta andra länder lyder under vistelserapporter behöver det inte vara rätt väg att gå.

Tittar man rent krasst på det är det 50.000 idrottare världen över som varje år måste vistelserapporter. Tanken om vistelserapportering föddes från idrottare världen över själva som vill ha ett dopingfritt arbetsklimat. Frågan om vistelserapportering är således rätt komplex, såväl juridiskt som emotionellt. Men eftersom jag är skribent och ingen jurist är den nedanstående texten mina emotionella tankegångar om vistelserapporteringen.

Har ni någon gång stått med benen i varsitt världshav, det ena benet i det ena havet och det andra i det andra? Det är en underfundig känsla som tillslut inbringar ett moment där man måste ta ett steg åt ett håll.

Jag läser om hur våra idrottare vantrivs. Jag läser om hur de känner sig kränkta. Jag läser också om att de går i tankar om att sluta idrotta på grund av vistelserapporteringen de utsätts för. Vi inom Svenska Budo & Kampsportsförbundet har de senaste åren varit väldigt noga med att allt vi tar oss för ska vara i anda om att tänka på våra idrottare först och främst.

Det låter kanske självklart, men historien i detta förbund skvallrar om ett helt annat tänk där maktkamper, intriger och annan idioti fått mer utrymme än idrottarna. Det satt kvar i väggarna när jag började här – och tro mig, jag äcklas fortfarande bara av tanken på att inte göra allt för de som man faktiskt ska jobba för.

Det är så lätt, så väldigt lätt för oss som inte behöver tänka på vistelserapporteringen mer än som ett moment i kampen mot doping att också acceptera den. Jag har också tänkt att ”så farligt kan det väl ändå inte vara”. Det är som Tupac en gång skrev: We are all ignorants to AIDS, until it happens to you!

Våra idrottare är sannerligen hjältar. De får oftast inget annat än heder (och allmänhetens glåpord) för sitt dagliga mödosamma slit, trots att de är reklampelare för hela Sverige när de tävlar. Våra idrottare är inga multimiljonärer som kan träna ett pass på morgonen, flyga till Monaco på eftermiddagen och träna där på kvällen. Våra idrottare har inte ett helt stall av advokater, dietister, sjukgymnaster, massörer, klädessponsorer, bilföretag, fastighetsägare, kockar, saftblandare eller vilken annan jävla idrottslyx som helst. Våra idrottare får allt som oftast inte en enda jävla spänn för sitt slit! De för snarare bekosta medlemsavgifter, träningsläger, landslagsrepresentationer och så vidare själva!

Våra idrottare är helt vanliga personer med arbeten, utbildningar, familjer, och så vidare. De idrottar för att de älskar att idrotta – inte för att det kan ge de en ekonomisk tryggad framtid! Denna vistelserapportering, som kanske kan funka om du är heltidsproffs och livnär dig på din idrott, är för våra idrottare inget annat än en skymf. Och jag förstår dem delvis.

Våra idrottare mår dåligt av det här. Väldigt dåligt. Ett par av dem, som Nils Widlund och nu Sara Svensson, går i tankar om att sluta idrotta på grund av vistelserapporteringen. Det är fullständigt oacceptabelt. Jag kan lova att vi inom SB&K kommer att bullra lite uppåt. Igen.

Vi är redan det svarta fåret inom RF-familjen, vi har gjort oss oömma och obekväma förr. Det kommer vi garanterat att göra igen när tiden och tajmingen är den rätta. För åtminstone i min värld får det verkligen inte gå till på det här sättet. Våra kämpade idrottare ska inte behöva känna sig kränkta för att få idrotta.

Jag ansluter mig härmed till våra idrottare och jag håller fullständigt med om att dopingarbetet borde kunna fungera utan denna vistelserapportering – så för min del får ni gärna lägga ned den skiten!

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att jag så klart inte heller är för doping inom idrott och jag har förr gått hårt åt kosttillskott och så vidare, men detta kan bara inte få fortgå som det gör. Det är ohållbart! Det är framförallt ovärdigt!

Behandla våra idrottare med respekt istället för att få de att känna sig som simpla bedragare!
Usch vad förbannad jag är nu.

Tack för att ni tog er tid!

(Jag vill bara klargöra att åsikterna här är mina egna och alltså inte förankrade med vad SB&K tycker)

Jonathan Broberg, 2012-09-14

Det är 16 år sedan Tupac ”2Pac” Shakur mördades. Jag minns fortfarande exakt vad jag gjorde den 14 september 1996 när jag hörde om mordet på min stora musikaliska hjälte. Så mycket betydde han för mig.

När man är en liten pojke på väg mot en värld man inte känner till men som man måste lära sig känna är förebilder det som ofta fyller våra sinnen.

Jag hade fått en Discman av mina föräldrar som jag var oemotståndligt kär i. Den fick precis plats i mina stora bagiga Southpole-jeans bakficka. Och även om jag redan på den tiden hade ett löjligt begär att handla skivor för alla mina pengar var det en skiva som snurrade mer i min Discman än andra.

”All eyez on me” av 2pac var ett episkt mästerverk. En skiva som jag än idag håller som en av mina absoluta musikaliska underverk.

Det var en dubbelskiva. Den innehöll så mycket attityd, så mycket tunga mörka budskap och blev precis vad jag behövde i den tiden.

Tupac var väldigt influerad av mänskliga rättigheter och skrev mycket poesi vid sidan om sin musik. Tupac var lite den jag själv önskade att jag hade vågat bli.

Hans stil liknar heller ingen annan jag stött på. Till och med mina föräldrar som avskyr min musiksmak kunde höra om jag hade på Tupac eller någon annan hiphop. Att pendla mellan sång och rap, mellan poesi och rap och mellan stenhård gatuattityd till en mjuk innerlig liten grabb som inte samhället ville veta av – det blev det som avgjorde min kärlek till honom.

Natten då Tupac mördades skulle jag sova ute på mina föräldrar landställe. Jag minns det så väl. Jag tog fram Tupacfilmer (han var även skådespelare) och kunde inte sova. Alls. På hela natten.

Många menar att jag har lätt, kanske alltför lätt, att bli fast i något. Jag går liksom all in om jag hittar något jag gillar. En del flinar fortfarande åt att jag idag 16 år efter min stora musikaliska idols bortgång kan sitta här och vara genuint ledsen för det.

Men det är det fina med all form av kultur. Är den riktigt bra kan vi ta den till oss och älska som vi älskar en livspartner. Tupac kändes som en storebror för mig under tonåren. Det är klart att jag skulle sörjt en bror som gått bort, om jag nu hade haft någon, på hans årsdag.

En av Tupac bästa låtar från ”All eyez on me” är Life goes on, och vad passar bättre att avsluta denna hyllningsblogg än att parafrasera en del utav den texten?

”give me a paper and a pen,
so I can write about my life of sin,
a couple of bottles of Gin,
in case I don´t get in,
tell all my people I´m a ridah,
nobody cries when we die,
we outlaws,
let me ride,
until I get free,
I live my life in the fast lane,
got police chasing me.”

Tack för allt Tupac Shakur och rest in peace!

Outro: Mina fem Tupacfavoriter

1) Unconditional love

2) Deadly combination featuring Big L

3) I ain´t mad at cha featuring K-Ci and Jojo

4) Tradin´war stories featuring Outlawz, C-Bo & Storm

5) Thugz mansion featuring Nas
 

Jonathan Broberg, 2012-09-14

Thaiboxnings-VM är över för den här gången. Sverige cementerade sin plats som en av världens främsta nationer. Och återigen blir vi charmade av den abnorma elitbredd vi har i svensk thaiboxning.

Jag har suttit och skrivit om första meningen minst 30 gånger nu. Raderat, skrivit, raderat, skrivit. Och kanske är det just essensen i det hela. Det krävs en hel del att förstå hur stor prestationen är.

Så fort det blir vår längtar jag till något. Det kan vara dofter som ger minnesväckningar. Ett ljud. En blomma. Ni förstår, jag har alltid gillat att försöka förstå mig på de förnimmelser som kroppen sänder ut till oss.

En gång skrev jag en hel novell om bara ett grässtrå. Det är faktiskt sant. Och det blev något av det bästa jag någonsin skrivit.

Det är de små vardagliga miraklen i livet som gör det värt att leva. Åtminstone för mig.

Igår satt jag på min kanslistol. Med mitt kaffe. I världen utanför fönstret verkade vädret vilja oss stockholmare illa – för regn och kyla präglade dagen efter lunch. 

Mörker, köld, väta – inget kunde få mig att bry mig igår. Jag kunde bevittna Giang Hoangs final på en usel livestreaming med ryska kommentatorer – och det kändes så underbart att få bevittna den matchen.

Hoang förlorade förvisso. Men det var en stor sensation att han ens tog sig dit. En annan jag förr skrivit gott om, Sadibou Sy, förlorade också sin final. Sy är en person som jag unnar allt gott. Artig, ambitiös och utrustad med så oerhört mycket kampsport i sig.

De båda finalförlusterna gav Sverige två medaljer i A-klass under ett och samma mästerskap, något som inte hänt sedan 1999. Och i damklassen utökades också medaljskörden från ifjol.

Och precis på samma sätt som jag hade svårt att inleda denna text, lika förtvivlat svårt var det att avsluta den. Det är som om mina ord inte kan göra bragden i S:t Petersburg rättvisa.

Ty, de stora tillfällena tenderar att inte kunna beskrivas.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-09-13

När jag som mest gläds åt svenska framgångar i thaiboxnings-VM, främst hittills på damsidan, blir jag oundvikligen påmind om de fördomar damidrott får leva med. Kan vi inte bara skippa allt dravel om konkurrens hit och ”inte lika starka som killarna” dit? Åtminstone en dag som denna, då Sverige faktiskt har tre nya världsmästarinnor.

Det var igår när jag som bäst ringde runt till landets sportredaktioner för att tipsa om de trippla VM-gulden som jag möttes av en ständigt återkommande frågeställning:

”Hur bra prestation är egentligen dessa VM-guld? Konkurrensen på damsidan är väl inte så stor, va?”

Detta var bemötandet från en av Sveriges största sportredaktioner och föga oväntat har de fortfarande inte lagt ut något om Elina Nilssons, Jennifer Österlins och Lina Länsbergs guld.

Jag vet att det är många som fortfarande inte godkänner tjejers idrottande på lika villkor som männens. Det är en skam. De är en skam. För det är väl inte tjejernas fel att männen ofta vill begränsa deras framfart för att skydda sig själva?

Detta ständiga jämförande könen emellan gör mig förgrymmad. Jag menar, vad är det som är så kittlande att jämföra egentligen? Och vad får vi ut av att jämföra idrottsprestationer över könen? Blir vi klokare?

Sedan är det ju även inbakat en fördomsfull syn på kampsport som helhet i bemötandet – det var väl ingen som ifrågasatte UMEÅ IK:s damlag i fotboll när de regerade i fotbollens finrum under ett decennium. Kampsport däremot, det är fritt fram att tycka vad fan som helst om – även om man är redaktionschef på en sportredaktion, tydligen.

Men någonstans måste vi börja hantera framgångarna internt på ett korrekt sätt för att elden sedan ska sprida sig. Det händer fortfarande alltför ofta att jag möts av våra egna med liknande syn som sportredaktionen ovan.

Om vi inte själva kan vara stolta fullt ut över våra fantastiska idrottare utan att dra syrliga kommentarer – hur ska vi då kunna kräva det från utomstående?

Och varför ska framgångar negligeras med intetsägande undertoner som ”var ju bara direktfinal”, eller ”inte lika stor konkurrens” eller ”den eller den är ingen riktig thaiboxare”?

Min frågeställning som jag vill ha svar på är: Vad kan en idrottare göra mer än att vara bäst?

Tack igen för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-09-13

S:t Petersburg har ofta varit en stad på andra sidan Östersjön med stort svenskt intresse. En stad som tsar Peter under 1500-talet förvandlade till rysk huvudstad och där Sverige hade en del i uppbyggnaden av den. Igår skrevs ny svensk historia i staden.

Svenskar i S:t Petersburg på 15-16-talet livnärde sig främst inom hantverk och byggnadskonst och de allra flesta var från början faktiskt krigsfångar som fick bosätta sig där.

Men lite si sådär 500 år senare var ett gäng thaiboxare på väg till den ryska huvudstaden för att återupprätta ett svenskt rykte.

Jag kan sannerligen inte sluta le idag. Inte för att solen åter skiner över Stockholm. Solen, som förresten ligger lite lägre på himlen nu. Dess första solstrålar för året når in genom mitt kontorsfönster och ger ett guldsken på min datorskärm. Det är höst mina vänner – och den hösten fick en guldkantad brakstart igår.

Damernas finalpass blev en enda härlig blågul uppvisning. Tre finaler. Tre vinster. Tre världsmästarinnor. Och en jävla massa emotionell eufori!

Vi fick en sådan dag vi alla mest hade önskat, men få kanske ändå vågat tro på. Vi fick Elina Nilsson som i år var jagad istället för den som jagar – och tro mig, historien är fylld med idrottare som inte klarar av att leva upp till förväntningarna. Elina Nilsson gjorde det och mig veterligen är hennes prestation, att försvara ett VM-guld, en ytterst sällsynt bedrift.

Nilsson är den där typen av idrottare jag inte trodde skulle kunna bli bäst. Jag är uppvuxen inom en idrottskultur som säger ”är du inte småful, har halvtaskig attityd och är ett superego, ja, då kan du börja plugga till ornitolog istället.” Elina Nilsson är inget av ovanstående – hon är from som ett lamn och hade jag stött på henne någon annanstans i något annat sammanhang hade jag möjligtvis tagit henne för en syjuntartjej – ingen världsmästarinna i thaiboxning.

Men vad härligt det är att sådana personligheter ändå kan ta sig till toppen. För på toppen står hon nu och kan blicka ner över alla andra – och bara njuta. Men känner jag henne rätt tränar hon väl redan nu inför kommande eskapader. Elina Nilsson var stjärnan som pallade trycket för förväntningarna i S:t Petersburg. Det är min rubricering av hennes nya VM-skalp.

Lina Länsberg, som av någon underlig anledning aldrig riktigt sågs som någon stor guldkandidat inför VM, fick en liten annan resa fram till guldet. Tre segrar och en sliten kropp hade hon med sig till finalen – som sedermera aldrig blev av. I lagsporter kallas det ofta för att bli ”mästarinna i kavaj” och Länsberg, som nästan alltid varit och nosat på final förr kunde titulera sig bäst i världen.

Det var ett guld som var så välförtjänt att det nästan kändes löjligt. Lina har varit med ett tag nu och är alltid träningsvillig, alltid minutiöst förberedd och har ett hjärta för thaiboxningen som smittar av sig.

Att hon äntligen fick ställa sig och lyssna på ”Du gamla du fria” med guldet runt halsen – så väldigt välförtjänt.

Det var SM i Östersund. Vi bänkades oss för att äntligen få se världsmästarinnan Sanja Trbojevic tävla igen på hemmaplan. Men tidigt in i matchen började det tisslas och tasslas. Vem var klinchspecialisten hon mötte? Det visade sig att namnet var Jennifer Österlin.

Ett par månader senare blev hon Europamästarinna i sin första landslagsdebut. Det var då jag började ana att Österlin kan nog bli att räkna med även på ett världsmästerskap.

Och igår vann hon VM-finalen. På en spark mot underbenet som var så precis och så vältajmad att domarna inte kunde annat än att blåsa av tillställningen innan ens första ronden var avklarad.

Det finns få ord som stämmer in så bra som ”kometkarriär” som i Jennifer Österlins fall. Och ja, det här VM-guldet var för mig väldigt förvånande, men ack så trevligt.

S:t Petersburg blev igår således åter ett svenskt näste. Åter visade svenskar vägen i ett nybygge – för likt de hantverkare och arkitekter som för 500 år sedan hjälpte till att forma dagens S:t Petersburg, kommer de svenska thaiboxningsdamerna lämna sina historiska avtryck från tiden i staden.

Ty, vem vet vad människor pysslar med i S:t Petersburg om ytterligare 500 år?

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-09-11

Det händer inte ofta men denna gång lånar jag ut bloggen till vår Nils Widlund, som har ett ämne att diskutera där han har lite mer kunskaper än mig själv. Ett viktigt ämne som verkligen kräver sin förståelse. Så här är således Nils Widlund och Jonathan Broberg collabo...



Hej, detta är Nils ”Honeybadger” Widlund som har kidnappat Brobergs blogg.

Jag är med i landslaget i Kickboxning och i Wushu och blev för ett par månader sedan uttagen till Riksidrottsförbundets dopingkontrollpool.

Alla kanske inte är så insatta i vad de innebär att vara med i dopingkontrollpoolen. I broschyren jag fick av RF så skrev de lite vackert om att jag skulle vara stolt över att ha kommit med då jag är den yttersta eliten i min sport och att jag nu kunde bevisa att jag var en ren utövare.

Egentligen innebär hela grejen med dopingkontrollpoolen att jag får rapportera vart jag är hela tiden. Representanter från antidopinggruppen ska kunna söka upp mig vilken dag som helst och testa mig. Vad jag har förstått så är syftet mycket till för att stoppa utövare att dopa sig under sina uppbyggnadsperioder då de annars kan ta otillåtna preparat för att sedan sluta ta det i rätt tid så det inte syns i samband med dopingtester vid tävling.

Jag tycker det är kanon att de tänker så och vill göra nånting åt det. Men själva sättet det gör det på är väldigt osmidigt och det blir som en fotboja för oss utövare.

Jag får rapportera in i ETT års tid vart jag sover VARJE natt, vart och när jag tränar regelbundet. Vart och när jag ska tävla. Sist men inte minst; vart och när jag är under en timme, varje dag, i ett år framåt.
Eftersom enda fasta tiden jag har varje dag är på jobbet så tänkte jag först välja det som en-timmes-slot. Men sen kom jag på att det inte är så snyggt att de kommer in på mitt kontor och att jag ska stå och pissa med öppen dörr med kontrollanter framför kunder och kollegor.


Jag tänkte då göra det enkelt och rapportera en timme på natten så kan de komma och väcka mig hemma och be mig göra prover.

Men tidigaste tiden man kan välja är 06.00-07.00.
Ofta åker jag hemifrån 06.40 för att träna och frågade då RF/antidopinggruppen om de kan komma mellan 06.00-06.40.
Jag pratade med dom idag och undrade om de inte kunde göra en notering om det, så jag inte hann åka iväg till träning.
Det blev ett nej. Jag måste vara där under hela timmen ifall de får för sig att dyka upp 06.55.
Jag frågade om de inte kunde vara lite flexibla och förstå min situation och frågade vad det gör för skillnad om de kommer och testar mig 06.20 eller 06.50?
Men rakt nej blev det.
Tack för att ni sabbar min planering, min träning och kanske framtida medaljer för att ni är så oflexibla.

Hur som helst, det är bara att gilla läget. Även fast jag är en idrottare som alltid pissat rent vid dopingtester så är det inget fritt val det här. Tackar jag nej till att vara med i detta blir jag avstängd. Men det känns lite som en käftsmäll att få en fotboja/villkorlig dom över sig när man egentligen bara krigar för att vinna SM/VM/EM och egentligen bara går back ekonomiskt på det. Jag gör detta som en hobby, som dock kostar mig otroligt mycket blod, svett, tårar och pengar.
Nu ska jag dessutom sitta och skriva i ett formulär via nätet vart jag kommer vara på en lördag om två månader och var jag ska sova på en fredag i december.

De borde ta hänsyn till att jag redan har ett heltidsjobb men trots det tränar två pass om dagen och att jag inte egentligen har tid med sån här idioti att rapportera vart jag är hela tiden. Kan ni inte va lite flexibla och förstående? Kom och testa mig mellan 0600-0640 om ni inte kan komma på natten. Eller varför inte ändra hela systemet och skriv avtal om ni kan ringa när som helst på dygnet när ni vill testa mig så lovar jag att direkt åka in och göra alla prover?

Finns så många smärtfria lösningar.
Jag fick även rapportera på min semester på Rivieran en timme om dagen vart jag skulle vara någonstans. De sa att de kunde skicka representanter från Frankrike på mig. Snacka om att känna sig jagad och skyldig!

Syftet: jag förstår helt klart och tycker det är otroligt bra att ni tar tag i det.
Systemet ni gör det på: skjut mig
!

Dock vill jag inte på något sätt kasta skit på vårt kära Budo & Kampsportsförbund.
De har varit otroligt stöttande i denna process. De som sitter i vårt förbund är helt fantastiska.
De jobbar FÖR oss och inte EMOT oss som man kan känna att andra olika förbund gör.
Om RF & Antidopinggruppen kunde gå en kurs hos kansliet på Ölandsgatan 42 så kanske de skulle lägga ner paragrafryttarstilen och samarbeta med oss utövare och hitta lösningar för att få det här att fungera så smärtfritt som möjligt.

Budo & Kampsportsförbundet: Ni får årets ros.
RF/Antidopinggruppen: Ni får årets lowkick.

Jag gillar som sagt inte denna ”management by fear”- taktik som antidopinggruppen kör med.
Det känns redan nu som att jag är en brottsling som har en övervakare.
De borde hylla mig och stötta mig för att jag vunnit 8 SM guld och vunnit stora internationella tävlingar.
Inte sätta massa käppar i hjulet och göra vardagen komplicerad för mig.
Tro mig, jag har redan problem med att få ihop dagarna för att kunna komma i form till stora tävlingar.

Det kanske hade varit bättre för mig, för egen del, att bara hålla käften om vad jag tycker.
Nu kanske man får svårare att få stöd och hjälp av RF för att man inte snällt rättat sig i ledet.
Men jag måste säga exakt vad jag tycker. De måste bli mer flexibla och förändra deras arbetssätt. Jag kommer få genomlida det här året med ständig rapportering och känna mig som en fånge men till framtida idrottsmän som blir uttagna i dopingpoolen så hoppas jag att det underlättas. 

Tack för mig!

//Honeybadger fångad i en bur

Jonathan Broberg, 2012-09-11

Säger som Reza Madadi gjorde då han åter vann Folkets Pris på Kampsportsgalan i våras: Så var man här igen!

Livet ter sig opportunistiskt vid jämna mellanrum. I svalare tider behöver vi värmas upp, när det är varmt behöver vi kylas ned. Ibland blir helt enkelt världen logiskt ologisk i sitt sätt – och då kan det vara förlösande att kunna stå stadigt, att kunna känna igen sig, att få något serverat utan att behöva analysera allt in absurdum.

Med andra ord sagt: det är så skönt att det är thaiboxnings-VM, för då vet man att det blir en drös svenska medaljer. Det är nästan så att man viftar bort medaljerna lite numera, tar de lite med en gäspning.

Jag har haft en vecka full av olika livsöden kombinerat med parodier. Om jag ska försöka resumera dessa i någon slags kronologisk ordning startade allt i torsdags, när pingissäsongen började om på nytt för hösten.

Jag kom till hallen upprymd av en spirande, okonventionell känsla – lite som när vårblommorna plötsligt långsamt häver sig upp ovan jord. Jag var hysteriskt fokuserad och verkligen längtade till första matchen. Tills jag såg två äldre män med nabbgummi mittemot... Det blev två svidande förluster och jag stod med tom blick i omklädningsrummet efteråt och undrade vad det var jag var så upprymd av innan – nabbmännen, som dessutom hade artigheten att vara supertrevliga efteråt, hade detroniserat min spirande känsla för pingis.

Morgonen efter väntade en golfdag med farsan och två andra på fashionabla Bro-Bålsta GK, Annika Sörenstams hemmabana för övrigt. Morgonens vackra sken, den underbart fina banan och därtill min nya Driver skulle ge mig revansch om något på nabbmännen från pingiskvällen innan.

Men golf är inte alltid logiskt. Jag kom sist i tävlingen. Slagen av farsan med ett ynka slag. Jag tilldelades för det det traditionella vandringspriset ”Den böjda spiken” som man måste ha hemma ett år till nästa års tävling, då spiken ska ha rätats ut, så att säga...

Igår hade min flickvän så köpt en naprapattid åt mig (fråga mig inte varför, men dit skulle jag). Väl där konstaterades att jag gått runt med ryggskott och att endast en onormalt hög smärttröskel hindrat mig från att se ut som en hopfällbar fickkniv.

Inte mycket den senaste tiden i mitt liv har således blivit så som det verkade från början. Därför är det som sagt skönt att landa i vardagen igen med nya svenska thaiboxningsframgångar. Och tänk – det är hela tiden nya förmågor som utvecklas, som tar plats, som överraskar oss.

Sanja Trbojevic är regerande världsmästarinna, men fick se sig besegrad av den betydligt mer anonyma Jennifer Österlin på SM tidigare i år. Österlin tog sedan EM-guld och igår blev den sympatiska göteborgskan klar för VM-final. Österlin har på vägen fram till final besegrat tre motståndare och självfallet är det hennes luriga klinch som ställt till mest oreda.

Det som är mest imponerande med Österlin är att hon kan göra en resa få andra i Idrottssverige åstadkommit: som debutant vinna EM och VM samma år. Ologisk logik var det ja...

Elina Nilsson går också final igen. Mot en fransyska imorgon. En match som kan bringa henne tillbaka på den vinnarstig hon fallit ur lite i och med sin MMA-satsning. Nilsson är en fin person, alltid artig, alltid välmenande. Faktum är att jag har tre Kapten Haddoq-tablettaskar kvar från henne som hon köpte till mig i samband med SM i Östersund.

Jag var sugen på att äta upp de, men nu står de fint utplacerade på min dator i mitt arbetsrum och är sannolikt inte så speciellt goda att äta längre. Men energi ger dem. Och energi är just vad jag tror Nilsson måste gå in med i finalen. Att jaga är enklare än att bli jagad, ifjol jagade Elina sitt efterlängtade guld – i år jagas hon.

Men jag tror hon fixar det.

Och så alldeles nyligen fick vi reda på att Giang Hoang sensationellt knockat sig vidare till final i A-klass för herrar i -51kg. En skräll, en sådan härlig svensk idrottsskräll. En sådan skräll vi alla satt och trånade efter i något obskyrt mästerskap kallat OS för några veckor sedan.

Jag satt och tippade på final för Alex Tobiasson Harris igen, men när han igår förlorade på poäng var det som om en ridå drogs ner över det svensk herrlaget. Där sedan tidigare både Ricardo Gonzales och Sanny Dahlbeck mycket snöpligt fått stå över på grund av sjukdomar.

Därför blev Hoangs knock lite av en räddare i nöden, högst ologiskt så klart, men så otroligt glädjande.

Nu väntar jag bara på spänning in de övriga resultaten från idag – jag har en känsla av att virvelvinden Sadibou Sy, vars hela thaistil är högst ologiskt logisk, sparkar sig vidare till final.

Gör han det har Sverige plötsligt svarat för ett bättre mästerskap än i fjol. Och det trots så många tippade stjärnbortfall.

Det är bara att inse vilken fantastisk kampsportsnation Sverige är. Och thaiboxningen bidrar i allra högsta grad till det epitetet.

Tack för att ni tog er tid.

Jonathan Broberg, 2012-09-03

Inget, absolut inget, går upp mot glada överraskningar. Speciellt inte när den annalkande höstens kyla gjort sig så ovälkommet påmind i huvudstaden under helgen.

Jag vaknade upp i lördags. Fick en hand över min panna, genom mitt hår. Handen tog sig vidare mot min kind och därefter till min hand. Jag vaknade av att en av de finare människor jag mött låg där i sängen, log mot mig med en blick som bara någon man tycker väldigt mycket om kan ge.

När årets första ordentliga höstregn samtidigt slog mot hustaken kring min lilla etta kände jag det som en befrielse: för när kärlek fyller oss blir allt vi upplever runtom oss vackert. Det är livets sanna mening, det som kan göra att en tallrik lågfettyoghurt, ett par överkokta ägg och en avsvalnad kopp kaffe kan smaka som den godaste av gourmetmat.

Jag kan inte med de fagraste meningar beskriva den emotionella eufori som satt sig fast på mig. Och i mig. Det kom till mig i en tid då jag famlade mellan en påtvingad ensamhet som jag just börjat acceptera och en i övrigt dov tidende: men nu är det som att ha öppnat ett fönster och känt ny frisk luft sväva in.

Jag hade just satt mig till den där underbart sena frukosten när jag möttes av informationen om att Sverige lyckats väl i EM i jodo. Det var som om en underbar stund bara på ett par sekunder blev fullständigt magnifik.

Jodo är den japanska budoidrotten där det handlar om att behärska den japanska stavkonsten. Anorna kan deduceras till tidigt 1600-tal och samurajen Muso Gonnosuke. Det är en historia att förundras, förtrollas och förtjusas över – en historik inte många andra idrotter kan stoltsera med.

Och i denna, även i Japan, relativt lilla idrott (som i Sverige endast utövades 2011 av 59 personer) är Sverige frapperande ståndsmässiga. Vi har ett koppel fanbärare som levt, andats och ätit jodo. Det är på många sätt en gyllene generation Sverige har och det visade sig åter när EM avgjordes i Belgien.

De svenska resultaten stannade vid två guld och två brons. Huruvida samtliga medaljer tar plats i vår medaljometer eller inte får vi utvärdera senare: klart är att prestationerna gav värme och ljus över en mörk, blöt och kall dag i Stockholm.

Sida Yin, som jag intervjuade inför EM, vann sitt efterlängtade och ack så imponerande guld i klassen för fjärde dan. Yin som då och då besöker oss på kansliet och som är en av dem som brinner mest för jodo i Sverige var så väldigt värd framgången. Likaså Maria Engqvist som också vann ett guld.

Fast när det kommer till tävlingar mot japaner är Sverige och Europa tämligen långt efter. I många fall beskrivs det som ett slags mission impossible att vinna mot japaner, och som bevis finns det danklasser som endast används i japanska mästerskap: Nanadan, Hachidan och Kyudan.

Fast idrotten har ofta visat att det ”omöjliga” bara existerar till en viss nivå. Vi minns väl alla hur den kinesiska pingismuren föll 1991, hur den röda ryska hockeymaskinen kraschade in i en svensk hockeyvägg i VM i Wien 1987 och hur en hånad och ofta utskälld svensk fotbollsnation grävde brons i fotbolls-VM 1994.

Detsamma kan faktiskt hända i jodo, men då måste tävlingssystemet förändras så att inte alla tävlar efter danklasser. Dan-graderna är en del av idrottens uppbyggnad och karaktär, jag vet. Men det känns ibland lite fel att systemet är uppbyggt att gynna de som hållit på i flest år – och inte de som faktiskt är bäst i nuet.

Det gäller förresten en del andra japanska budoidrotter också. Men det ska vi inte tråka ut oss med nu – det enda vi ska göra nu är att njuta av en fin svensk jodoframgång. Igen.

För rätt som det är blir vi åter positivt överraskade – och då känner vi livets mening komma till oss. Livet går åter att lita till. Och det lilla anspråkslösa blir så vackert, så vackert.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-08-29

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I'll rise.

Orden är poeten Maya Angelous från dikten "Still I rise". Poemet är skrivet i syfte att stärka afro-amerikaner i den dagliga kampen mot nedvärderingar. Det hade lika gärna kunnat vara skrivet för oss inom kampsport.

Ty, den dag ska komma då vi blir behandlade med den respekt vi förtjänar. Den dagen har de senaste åren krupit allt närmare, men är ändå lika avlägsen som en solnedgång vid horisonten.

Jag fick i min hand vårt försäkringsbolag Folksams skadestatistik idag. Om inget drastiskt händer under den senare delen av det återstående halvåret är det som vanligt ett år utan dödsfall inom svensk budo och kampsport. Troligen blir det ett år då vi landar kring en skadestatistik som inte ökar markant. Och troligen hamnar vi i ett läge då vi åter kan konstatera att våra idrottare inte löper större skaderisk än om de hade hållit på med någon annan idrott.

Ändå hör jag glåpord om hur livsfarligt kampsport är och vilka veritabla mördarmaskiner kampsportare är. Och det gör mig så ont i själen, nästan som en icke besvarad kärlek.

Det finns faktiskt inget annat idrottsförbund som så öppna med sin skadestatistik som Svenska Budo & Kampsportsförbundet är. Inget annat idrottsförbund behöver vara det heller. Inget annat idrottsförbund ifrågasätts på samma sätt. Jag vill hävda att det är dags att förstå en sak: kampsport räddar betydligt fler liv än den tar.

Och ändå vill oinsatta fågelholkar till människor förbjuda hit och dit. Återigen levererade Folksam oss en skadestatistik som andra förbund skulle dregla över. Återigen visade statistiken, även om det naturligtvis är otroligt ledsamt för de få som blir skadade, att kampsporten inte är speciellt skadedrabbad som idrottsform.

Elaka tungor har ibland hävdat att vi för oss med osanningar, att vi undanhåller skador från allmänheten. Det hörde jag senast under den förra MMA-debatten. Men det stämmer inte. Förvisso finns det säkert skador som aldrig rapporteras in, men de är säkerligen så ringa att de inte heller tycks ha behov av att inrapporteras – och det är inget som är unikt för oss.

Jag själv spelade både fotboll och ishockey. Jag var jämt skadad. Men jag kan bara minnas att jag en enda gång rapporterade en skada. Jag blev misshandlad mitt under en match av en motståndare som tyckte att han kunde skicka en armbåge i magen på mig när domaren inte tittade åt vårt håll. Då var jag tvungen att rapportera skadan för att kunna polisanmäla händelsen.

Nej, det är så enkelt för okunniga att klanka ner på en idrottsform som kampsport. Det är enkelt att i debatter vinna löjligt billiga poänger till en ofta okunnig allmänhet genom att se ner på kampsporten.

Men få vet om att kampsporten är den andra största idrotten att suga upp ungdomar efter fotboll i Sverige. Och de som känner till det verkar inte vilja erkänna det. Det vore ju som att ge oss kampsportare lite beröm – och det går ju verkligen inte för sig.

När vi nu åter har skadestatistiken färsk får vi ju ”faran” med kampsport på svart och vitt – och det vi då enkelt kan konstatera är att på fem år har 22 hjärnskador (däribland lättare hjärnskakningar) uppstått. Och inom vårt förbund har vi inte haft ett enda dödsfall. På 52 år! Vi hade ifjol 247 inrapporterade skador allt som allt, utspridda på drygt 38.000 medlemmar. Det betyder krasst att 0.6% av våra medlemmar råkade ut för skador ifjol.

Jag säger inte att kampsporten är hundraprocentigt säker. Det enda jag säger är att den räddar massa fler liv än den faktiskt tar.
   Det är fucking jävla fakta!

Och för att knyta samman till poemet inledningsvis – vi har också blivit nerskrivna, fått nedlåtande kommentarer och bemöts med fördömande blickar. Men vi reser oss ändå alltid.

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv