Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-11-12

Jag satt på Riksidrottsforum i helgen och förundrades över den kontraproduktiva idrottssynen överlag på svensk media. Det diskuterades mediahantering hit och försvarstaktiker gentemot media dit. Det blev tillslut riktigt tröttsamt att lyssna på, i det närmaste enerverande.

RF hade låtit en stor mediabyrå gå igenom artiklar skriva i sportdelarna på Sveriges största tidningar. Sökorden var ”övergrepp” och ”diskriminering”. Det är stora känsliga frågor som är förknippade med de orden. Mediabyrån hade konstaterat att under fjolåret, alltså då Patrik Sjöberg kom ut med sin bok, hade 67 artiklar skrivits i media i tonen av ”övergrepp” och ”diskriminering” inom idrotten. En ökning från föregående år med ungefär 40 artiklar.

Utifrån denna rapport handlade sedan diskussionen om mediahanteringen enbart om synen på media som något negativt. Och det är här som jag inte längre kan vara tyst.

För det första anser jag att det är i det närmaste skamligt att sådana värdeord och viktiga frågor som övergrepp och diskriminering inte avhandlas mer än 67 artiklar på ett år. Det är negativt om något. Det är tydligt att den granskande idrottsjournalistiken är betydligt mer flat än inom exempelvis politisk journalistik.

Ofta är sport i media rena rama reklamen för idrotten. Men det är det inte många som verkar förstå. Jag har alltid sagt att vill vi inom kampsport synas mer i media får vi också vara beredda på, och välkomna den granskning som också kommer på köpet.

En representant från fotbollförbundet menade, när vi från SB&K påpekade vikten av granskning inom sportjournalistik, att idrotten visst välkomnar granskning – om den görs på riktigt! Fotbollsrepresentanten hänvisade sedan till att media jobbar på ett nytt sätt, de skriver sina artiklar i förväg för att sedan placera in citat efter artikelns grundutformning.

Ja? So what? Så har det varit länge. Och det har inget med ”riktig” granskning att göra.

Det är vitalt att ha i åtanke att media inte ska vara idrottens PR-byrå. Vi ska inte påverka det media rapporterar mer än att vi kan ge de en grundinformation att bygga vidare på. Men om vi tror att vi först kan säga vad som ska skildras och på vilket sätt och sedan gny över att det inte skrevs som vi ville – ja, då har man inte riktigt förstått vad journalistik är. Och inte heller har man då någon som helst respekt för det journalistiska arbetet.

Det vi inom idrotten måste göra är att öppna upp oss ännu mer för media, inte tvärtom. Men samtidigt ändå ha kvar vår trovärdighet. Att gny över att 67 negativa artiklar skrivits på ett år, när bara Sportbladet producerar ungefär lika många positiva artiklar om idrott dagligen – det är bara löjligt, i mina ögon.

Nej, idrotten behöver bli bättre på att förstå vad journalistik, information och kommunikation är. Och framför allt vad som verkligen skiljer dessa från varandra.

Inte förrän man vet det borde man som RF-, SF-, eller SISU-represantant få yttra sig om hur man ska hantera media. För den bild som i helgen på Riksidrottsforum basunerades ut var att media är fröet till all ondska i världen.

Men faktum är: var vore svensk idrott utan media?

Medan jag som vanligt tackar för er tid vill jag även passa på att skicka med er en sista tanke.
Om vi inom kampsporten kan fortsätta vara öppna, trevliga och ärliga i media – då kommer vi i sinom tid få ännu mer uppmärksamhet. För det är alldeles tydligt att vår mediasyn är klart utstickande jämfört med hur andra idrotter förhåller sig till media.

Gott så. Låt det fortsätta!

Jonathan Broberg, 2012-11-05

Vet du exakt vad du köper när du köper kosttillskott?
Vet återförsäljaren exakt vad den säljer?
Således, vet du exakt vad det är du kan stoppa i dig?

Svaret på dessa tre frågor kan ni ju tänka över. Sedan kan man ju också tänka över att flera statliga myndigheter analyserar för tillfället kosttillskottsbranschen. En ny lag har trätt i kraft. En mängd produkter har ålagts saluförbud. 

RF:s Antidopinggrupp har siktet inställt på dessa produkter.
Vi på SB&K uppmanar våra idrottare att i största möjliga utsträckning inte använda kosttillskott.

Det finns ingen vetenskaplig grund som visar att kosttillskott skulle vara bättre för elitidrottare än vanlig god kost.

Men kanske viktigast av allt – är det verkligen värt att tumma lite på kosten och riskera att åka fast för doping och inte få träna och tävla på kanske två år?

Och sedan undrar människor varför vi på SB&K är så offensiva mot denna bransch…

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-04

Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa kickboxnings-EM på plats denna gång. Och tur var väl kanske det, för jag är en rätt känslig kille. Jag hade nog inte klarat av vissa saker.

Ett mästerskap i kickboxning har de senaste åren varit synonymt med medaljer. Ifjol under VM i Makedonien gick mer eller mindre allt svensk väg – det blev ett rekordmästerskap.

Till årets EM var därför förväntningarna skyhöga. Men, det blev ett EM där i princip allt gick utanför planerna. Och på sätt och vis är det ju det som är charmen. Idrottens essäns är det entropiska, det oförutsedda.

Att följa ett mästerskap där personer som jag även betraktar som vänner är med, det är sannerligen inte bra för hjärtat. Att följa ett mästerskap med vänner på en hackande livestreaming som dessutom är sned, det är inget som hjärnan heller mår särskilt bra av.

Och EM i kickboxning blev till en början som ett frustrerat skrik där inget gick svensk väg. Fyra raka förluster blev den frapperande opassande starten. En efter en försvann från EM och själv satt jag med mitt kaffe tittandes på livestreamingen med huvudet på sned, och förstod ingenting. Det här var ju mästerskapet där svensk kickboxning skulle leva vidare på det smått otroliga VM:et från ifjol.

Och trots att den svenska EM-vinden skulle vända kändes det ändå tidigt som ett ”sånt” EM. Förlusterna var jämna. Domsluten tveksamma. Och en skada på en överlägsen storstjärna.

Jag lider med Karin Edenius. Hon var enligt utsago bättre tränad än någonsin. Hennes testvärden visade att det borde bli något utöver det vanliga. Karin är minutiös i sin uppbyggnad och hade till årets EM tränat ännu hårdare, ännu mer riktat bland annat tillsammans med Björn Rhodin, professionell personlig tränare. Men redan i första ronden av kvartsfinalen var olyckan framme. Ett klick i knät. Smärta. Och EM tog ett abrupt slut redan innan det knappt hade börjat. Ett otroligt olyckligt slut, men ändå en dos av det som ofta inträffar – skador.

Men även fast Edenius var Sveriges kanske största medaljhopp och även om EM inte blev som hon eller Sverige tänkt sig blev EM också ett svenskt statement – det finns andra som kan kliva fram när det går lite trögare. Som Maria Elin Olsson.

Hon mäktade ifjol med tre medaljer i tre olika internationella mästerskap – på 39 dagar. Nu gjorde hon comeback i mästerskapssammanhang och gjorde succé direkt. Olssons stil är krävande för motståndarna och inte sällan äter Olsson sig in i matcherna efterhand. Det kändes ganska tidigt att Maria Elin Olsson var tillbaka i gammalt gott slag.

Hon vann enkelt kvartsfinalen. Hade heller inga större bekymmer med sin semifinal och det började osa guld kring Olsson. I en final där det kunde ha gått precis hur som helst blev det ändå en snöplig förlust. Men trots allt EM:s bästa svenska insats, och en härlig comeback på den stora internationella scenen. Måtte Maria hålla sig kurant i fortsättningen.

Om Olsson svarade för den bästa insatsen var göteborgskan Kristin Skante den mest överraskande.  Jag såg Skante på SM i somras. Hon var kanske inte den mest spektakulära fightern, men oerhört tät, svårforcerad och smart i sitt poängplockande.

Under EM har hon figurerat lite i skymundan av de andra storstjärnorna men segern i kvartsfinalen vittnade om att något stort kunde vara på gång. Semin gick också Skantes väg och plötsligt var hon också framme i en ytterst oförmodad final. Där tog det emellertid slut. Men Skante visade det som ofta präglat svensk idrott överlag - vi är förbaskat duktiga på att slå i underläge.

Olof Petterson gjorde också ett starkt EM och bärgade hem den tredje medaljen. Även han blir att räkna med framöver och det är skönt att veta att det finns en återväxt bakom Mikael Bäckström (som slutade ifjol) och Thomas ”Totto” Heiderup.

EM blev kanske inte vad det svenska landslaget hade tänkt, eller rättare sagt ”otippade” individer tog medaljer. Jag kan inte låta bli att leka med tanken ”OM”. Om vi hade haft Makedonien-flyt, ja vart hade vi då landat?

Svensk kickboxning är på rätt väg. Det är min absoluta tro.

Tack för att ni tog er tid. Och stort tack också till landslagsansvarige Magnus Segerberg. Du vet varför!

Jonathan Broberg, 2012-10-31

Ibland är mitt arbete lika enkelt som det är härligt. Kom till jobbet idag och kände mig lätt i steget, pigg i hjärnan och med ett pirr i magen som om jag vore kär (ja, jag är kär också, men inte så jag menade). Det är ofrånkomligt så att mellan alla samtal, alla mejl, alla kontakter med diverse medier, företag, idrottare och gud vet vad, så är det fortfarande när det ska till att bevaka det rent idrottsliga som jag verkligen känner mig hemma.

Jag hade fått veta att någon nere i Ankara skulle sköta en livestreaming ifrån kickboxningsmatcherna, så jag bunkrade upp med kaffe, med nybakade 7-elevenbullar och med min penna och papper i högsta hugg.

Och så började tävlingsdagen. Förlust för Nisse. Förlust för Mohammad. Förlust för Emma. Förlust för Jonas. Fyra av nio personer hann få respass ur EM knappt innan jag ens förstått att mästerskapet som jag sett fram emot så länge nu ens var igång. Ridå!

Lätt förgrymmad, som jag är vid förluster, började jag tänka onda tankar. Ikväll ska jag på den allra sista Djurgårdshöstmatchen på Stockholms Stadion någonsin. För motståndet står Syrianska där en för alla oss Djurgårdare kontroversiell spelare vid namn Sharbel Touma spelar. Han lämnade DIF -99 för AIK, i ett läge då Djurgården just åkt ur Allsvenskan – och Touma är fortfarande en symbol för allt ont idrotten kan uppbåda för mig.

Han ska allt få för kickboxarnas oflyt, hann jag tänka. Touma ska jag skrika extra mycket fula censurerade saker till ikväll.

Samtidigt sparkade jag avreagerandes på en kartong i förrådet (jo, Mona, jag sparkar på kartonger ibland, men jag sparkade aldrig sönder kopiatorn den där gången…) och som Fågel Fenix ur askan kom vår kära badboll fram. Den hade legat gömd bakom den kartong i förrådet jag hade sparkat på, eller knuffat med foten på, som vi säger ibland Stenudd!

För er vetskap: badbollen kom till oss under den jobbigaste av perioder när vi höll på och försökte få ihop Kampsportsgalan för första gången. Där och då använde vi ofta badbollen som en energiboost genom att helt enkelt kruta den allt vi kunde mot varandra. Jag sköt så klart hårdast och Mona blev så klart argast.

Men badbollen blev också en symbol för oss att vi kan klara av tuffa tider bara vi har en framtidstro och en nutidstilltro. Men sedan vi byggde om på kansliet har badbollen lyst med sin frånvaro. Vi saknade den så pass mycket att vi faktiskt uppriktigt tog en liten paus i arbetet en gång och letade efter den. På allvar!

Och tro det eller inte. Just som jag hittade badbollen igen och skickade iväg en perfekt vrist på Mona var det precis som att vi stod och såg tillbaka på något vi längtat efter. Och några minuter senare vände Malik Sellam den trista förlustsviten i EM i Ankara och vann sin och Sveriges första seger i detta EM.

Om styrkan sitter i hans egen prestation eller i upphittandet av badbollen låter jag vara osagt. Men helt klart är att jag kommer inte behöva vara så grov i munnen mot Sharbel Touma på Stadion ikväll.
Tänk vad en simpel badboll kan göra.

Tack för att ni tog er tid!
(Och nej, kansliet är ingen ordinär arbetsplats. Men vi lyckas nog rätt bra ändå.)

Jonathan Broberg, 2012-10-29

Imorgon invigs officiellt EM i kickboxning. Idag har invägningar präglat den svenska landslagsdagen där samtliga svenskar har klarat invägningarna. Med andra ord, bring it on!

Vi hade i förra veckan en lång genomgång av den svenske EM-truppen tillsammans med landslagsansvarige Magnus Segerberg. Han trodde stenhårt på sina adepter – och det är klart att han ska göra det.

Själv sitter jag mest och tänker att truppen känns bred, visst, men kanske lite utan spets. Vi har några klara medaljkandidater som vi inte vet var de står någonstans, vi har flera duktiga men relativt oerfarna truppmedlemmar och vi har en riktig storstjärna på plats. Jag vet inte jag, är det upplagt för svenskt medaljregn?

Jag tror kanske att vi får sänka våra förhoppningar lite. Den här nio fighters starka truppen har potential att ta medaljer, absolut. Men då ska också allt verkligen stämma. Om vi har ett mästerskap där allt gör det så blir det fyra, kanske fem medaljer. Men om vi får ett helvetes-EM är det kanske enbart Karin Edenius som ligger på den nivån att hon kan vinna medalj även om allt inte klaffar.

Med några avbräck, med avsaknaden av Mikael Bäckström och Thomas ”Totto” Heiderups ledaregenskaper även utanför mattorna, samt med Therese Gunnarssons frånvaro ser det lite dystert ut på förhand, om man enbart har siktet inställt på metallbitar.

Men man kan också se det ur ett annat perspektiv. Sverige har fina kickboxartraditioner och flera gånger under mina år på förbundet har jag blivit positivt överraskad med svenska mästerskapsskrällar. Sverige har på något sätt cementerat sig som en stark kampsportsnation och möts alltmer med stor beundran och respekt ute i vida världen, vilket kan medföra att motståndare blir lite slaka av att möta svenska fighters.

Kanske blir EM i Ankara ytterligare ett sådant mästerskap då nya svenska kickboxarstjärnor föds. Jag menar, någon gång måste även en ny generation ges möjlighet att få briljera och månne är detta EM lite ett sådant tillfälle.

Hur som helst, det ska bli fantastiskt spännande att se vart vi står i den internationella konkurrensen vid ett stort mästerskap igen. Och jag hoppas innerligt att våra svenska fighters åter ger oss några ögonblick av magi, ögonblick som aldrig kommer att falla i glömskans händer.

Heja Sverige!

Och som vanligt, tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-29

När The Zone presenterade August Wallén på fightcardet för någon halvannan vecka sedan var det som att vrida tillbaka klockan ett snäpp. Wallén var alltså klar för comeback, något som jag själv känner väl igen efter min tid som fotbollsspelare. Men tidvattnets förändring kom. Tyvärr.

Det är något visst med oss människor och vår inställning till idrott. Densamma smärta idrotten åsamkar, om vi skulle fått den i vardagslivet, hade vi i det närmaste legat för döden. När smärtan uppstår inom idrottandet, då skakar vi av oss det med en liten loska och bryr oss inte nämnvärt. Förrän efteråt.

Jag har gjort tolv comebacker i fotbollen. Tolv. Mitt knä som jag pajade i tidiga tonåren betydde att resterande del av fotbollsspelandet till största delen handlade om diverse rehabprogram, vattengympa och åtskilliga löptimmar på gymmet. Men bra i benet blev jag aldrig. Hur mycket jag än stretade på.

Det är ett helvete att göra comeback, rent ut sagt. Inte nog med att dina träningsdoser måste öka, du behöver också vara mentalt förberedd på det värsta hela tiden och minsta snedsteg i rehabprocessen vänder din vardag fullständigt upp och ner.

August Wallén har likt det jag gjorde riktat sitt fokus i idrottandet emot andra mål. Han är tränare, han är klubbledare, han är egenföretagare inom sitt idrottande, sitter i diverse styrelser och är sedan drygt ett halvår också ordförande i internationella MMA-förbundet, IMMAF. Jag känner igen mönstret i mig själv.

För att förtrycka bort min egen idrottsliga missär som var full av skador försökte jag dämpa min sorg genom att fylla vardagen med så mycket att det inte fanns tid för att tänka, inte fanns tid för reflektion. Mitt hjärta mäktade helt enkelt inte med det. Verkligenhetens värk hade nog varit i paritet med mitt skadade knäs.

Jag minns det så väl när jag började på förbundet. August Wallén var en av de jag först hade kontakt med och det handlade om att en stor speljätte skulle göra ett MMA-spel till Playstation 3. Det första på marknaden och vi samtalade länge och väl om hur det spelet skulle kunna bli en liten del av något större.

Jag fattade ganska kvickt tycke för Augusts sätt att argumentera och under en tid när MMA i Sverige var som mest bespottat hade vi daglig kontakt. Jag lärde mig två saker under den perioden: Wallén är en envis och på samma sätt hängiven person, som har förmågan att även se andra.

Den personligheten tror jag August också anammat i sitt egna idrottande. För det går liksom inte att vara elitidrottare och allt det där andra som jag rabblade upp tidigare på samma gång utan dessa komponenter. Man kan förundras eller beundras. Det är upp till var och en av oss att välja vilket.

Att Wallén tvingas ge upp sitt comebackförsök på The Zone ser jag som en kniv i bröstet. Fast när han talar i termer om att han ändå inte ger upp karriären undrar jag bestämt hur många dolkstötar han tål innan han faller till marken.

Jag kan inte nog låta mig bli berörd av August Walléns outgrundliga förhållande till sitt kära MMA. För det finns ingen annan logisk förklaring till varför han skulle utsätta sig själv för detta, varför han skulle köpa en biljett till en Titanicresa om det inte vore för kärlek.

Dock vet jag själv: den kärlek idrotten har att erbjuda kan ibland vara av det olyckligare slaget. Fast ändå låter vi, som en gång fastnat för den, oss bli förförda.

Gång efter gång efter gång.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-24

Jag läser om Nils Widlund som vill ta en paus ifrån kampsportandet. Jag förstår honom till fullo. Vi samtalades vid igår över telefon och han lovade mig då att det hela inte är så drastiskt som det låter. Han är helt enkelt inte så motiverad bara.

Det finns två stora saker i livet som idrottare vi aldrig kommer att förstå om vi inte själva har varit där. Den ena problematiken bottnar kring en dröm om ett liv med sin idrott, en dröm som väldigt många tvingas inse är just bara en dröm – och hur tacklar man det?

Den andra företeelsen att ta till sig handlar om en mer emotionellt brokig väg med många upp- och nerförsbackar. Widlund skriver i sin blogg:
   ”Från att ha gått matcher i solnahallen för några år sedan har jag nu fightats i Tokyo och Las Vegas på de största fightingarenorna.
Det går nästan inte att komma ett snäpp högre. En otrolig resa och vägen dit har varit väldigt spännande.
Men vad händer när man varit där uppe och sedan måste gå ner ett snäpp?
När jag sedan kom hem från USA så var det som att gå tillbaka två steg.”

De här meningarna får mig att reflektera kring Sagan om ringen-trilogin då Frodo och Sam återvänder till sitt kära The Shire efter sitt stora Mordoräventyr – och Frodo upptäcker att allt är som det alltid har varit, den stora förändringen har skett inom honom själv.
   “How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand... there is no going back. There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep, that have taken hold."

Många utomstående menar alltför ofta att idrottare visar divalater, att de är bortskämda som inte orkar fortsätta full ut för att det tar emot lite. Vi inom kampsporten vet att kampsportare inte är fotbollsspelare, så att säga – Nils Widlund må vara en sprallig figur, en idrottare som egentligen bara vill ha kul. Men Widlund är så långt ifrån någon diva man kan komma.

Det är heller ingen hemlighet att Nils Widlund tyckt att den vistelserapportering han råkat hamna i, där alltså också Submission Wrestlingstjärnan Sara Svensson som valde att sluta idrotta var med, varit extremt jobbigt och nedvärderande. Och även om jag inte på något sätt påstår att det ligger till grund för Widlunds beslut, går det inte att se det mellan fingrarna att nu två av våra största idrottsprofiler – båda med i vistelserapporteringen – valt att kliva åt sidan, på ett eller annat sätt.

För våra idrottare som alltså inte livnär sig på idrotten handlar det hela om att ha en kärleksrelation till det man sysslar med. Det fundamentala blir därför att ha roligt. Och kanske är det så att WADA:s reglemente slår helt fel just mot elitidrottare som enbart är ute efter att ha kul. Jag tror det. Men åsikterna här på kansliet och inom förbundet är precis lika skiftande som inom resten av idrottsvärlden, kampsporten inkluderat.

Men en sak är säker, Widlunds paus från kampsporten gör mig bekymrad. Jag har lärt känna Nisse under mina år som förbundsinformatör och det är en kille som ideligen skänkt energi. Jag är säker på att jag och Nisse fortsätter ha kontakt, även bortom kampsportens bubbla – men jag kommer definitivt att sakna Widlund i bubblan. Jag vet att svensk kampsport kommer att sakna Widlund. Men jag vet också att Widlund kommer att sakna kampsporten. I sinom tid.

Därför tror jag på just en paus i detta fall. Och inget definitivt bestående avslut.

Tack för att ni tog er tid, och Nisse – den här låten är tillägnad dig!

Jonathan Broberg, 2012-10-18

Det fanns en tid i våra liv då vardagen såg så annorlunda ut. En tid som först nu låtit sig bli förändrad. Vi var många som välkomnade MMA-debatten 2009, för vi visste det allmänhet och sportjournalister idag känner till: vår värld så som den utmålades var inget annat än en felmålad karikatyr av en verklighetsuppfattning som misstogs för just den sanna verkligenheten. Lite som IT-bubblan, fast tvärtom.

Det sägs att livet kan ändras likt våra fyra årstider. De flesta trånar under vintern efter vår och sommar, som i vårt fall betyder mest ett ljus som åter uppstår. Det ljuset formar den tid vi då står inför. Vi kan inte skynda på den processen, men vi kan ändock påverka dess ankomst – när den väl omfamnar oss.

Jag brukar säga att media också är som årstider. Ibland är media kallt granskande så att inte ens den varmaste dunjacka är skydd. Emellanåt är media varmt så att inte de mest avsvalkande sommardopp skulle kunnat assistera mot hettan. Den stora skiljaktigheten mellan årstidernas rundgång och medias är att det faktiskt går att påverka media, fast ungefär lika mycket som det går att kontrollera en skenande häst.

För en tid inte alls så långt bak hade vi en idrottsminister som ville totalförbjuda all kampsport i Sverige. Det får vi aldrig glömma. Det är heller inte mer än ett par år sedan som medias skildrande av kampsport i Sverige var ett ensemble av feltolkningar, lögner och triviala vinklingar mot kriminalitet. Det förefaller sig tämligen otäckt när tankarna spinner iväg att mycket av det kampsporten har uppnått idag är inom loppet av bara några år.

Tänk om detta är kampsporten i medias lilla vår och sommar, den ljusa årstiden? Den tanken flyger i mig titt som tätt och den gör mig sömnlös om nätterna, fråga min flickvän! Kampsporten i Sverige har växt sig stark, men dess existens vilar ändå på en smal, smal gren. Om Bosse Ringholm som socialistisk idrottsminister ville förbjuda kampsporten, och vår nuvarande hyllar den – kan allt det vi har byggt upp raseras bara genom ett politiskt maktskifte i Sverige?

Jag tror faktiskt inte det. Det är ett annat murbruk i vår tegelbyggnad, ett robustare, mer homogent sådant nu. Vi är inom kampsportsfamiljen sammansvetsade på ett helt annat sätt, och den som brutit en pinne mitt i uti, den vet att pinnen blir svårare och svårare att bryta av, ju fler och desto mindre delar pinnen får. Tillslut kan inte världens starkaste ens bryta pinndelarna itu. Det vet vi kampsportare, får vi har varit de där pinndelarna. Numera har vi placerats i marken igen, fått vatten och sol på oss och börjat gro.

SVT har under mina tre år på förbundet varit så väldigt viktiga. Jag kan påstå att utan en viss journalist på sportredaktionen hade kampsportens mediagenomslag låtit vänta på sig. Kanske aldrig ens fått fäste.

Aftonbladet lät sitt kampsportsträd växa i samma trädgård där Nyheter24 valde att inte vattna längre. Expressen likaså.

När våra svenska kampsportshjältar numera huserar i de största ögonblicken ser vi media ofta vara med och skildra dessa stunder. Bara de två senaste veckorna har artikel efter artikel, reportage efter reportage, radioframträdande efter radioframträdande förgyllt våran annars rätt grånyanserade hösttillvaro.

Vi ser en av våra idrotter, MMA, som var så utskälld av allt och alla för ett tag sedan bli bemött med stor beundran och innerlig respekt. Det som förr byggde journalisters och allmänhetens tycke var inte sällan grundad på vaga vanföreställningar, för det fanns ingen där att berätta för dem hur det ligger till. Ungefär som ett barn som behöver förälderns stöd för att kunna lära sig tala. Då fick åsiktstörstande professorer DN Debatt som forum för sina slutsatser, numera för de knappt utrymme på personliga bloggar.

Och vet ni, det är enbart för att idrotten MMA skildras i media numera, inte företeelsen MMA.

MMA har likt all kampsport i Sverige fått ett medialt fäste som kommer att bli svårt att vifta bort. För om allt det kampsporten idag står för och innehar kan liknas vid en krukväxt, då är det vitalt att vi alla hjälps åt att vattna växten så att den inte dör och faller i mörkrets famn. Just nu känner jag åtminstone mig trygg. Växten vattnas, växten får solljus och växten mår fortfarande bra.

Hotet mot dess fortsatta liv kanske inte längre behöver innebära dess fullständiga bortgång, dess slutgiltiga livsöde. Det största hotet kanske helt enkelt bara är att den behöver planteras om. Då och då.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-12

När Reza Madadi nu går sin andra UFC-match på lördag har han en jättechans att också skaffa sig en mer kontinuerlig UFC-vardag. Det är mycket som står på spel, med andra ord, och jag hoppas verkligen att Madadi tar tillfället i akt och vinner över Christiano Marcello. Det är Reza värd.

Det var när jag i morse skulle gå den 250 meter långa promenaden hemifrån till tunnelbanan som jag märkte det många andra redan upptäckt: det är kallt ute numera. Vinterkyla, närmast.

Solens närvaro är inte längre synonymt med värme, snarare raka motsatsen. Och vindarna, de vi välkomnar som uppfriskande under sommaren, de var kyligast av allt. Jag fick gott vända tillbaka upp i lägenheten och hämta både en annan jacka och en halsduk.

När jag sedan kom utanför husfasaden möttes jag av en varm, eller åtminstone, inte längre isande vind. På bara några minuter hade klimatet helt förändrats. Lite som när man stöter ihop med Reza Madadi.

Jag vågar påstå, och detta är det vi ironiker kallar dagens understatement, att Reza Madadi är Sveriges i särklass spralligaste kampsportare. Madadi har den vidunderliga förmågan att få oss att känna oss hemma, välkomna, i hans närvaro. När han riktar sin uppmärksamhet emot oss är det som när vårsolen strålar på en frusen vårmark. Tillslut börjar det även blomma.

Jag mötte Reza Madadi för första gången sensommaren 2009. Han hade varit uppe på kansliet och hämtat ett tävlingskort för sin medverkan på en Superiorgala i Fryshuset. Det första han gjorde var att erbjuda mig en skjuts hem – utan att veta var jag bodde. Jag nekade, men kommer väl ihåg hur glad jag blev över att bara få den frågan.

Genom åren har vår kontakt gradvis ökat och jag har med stor beundran följt hans idrottsliga utveckling. Och med tanke på hur varmt bemött jag alltid blivit av Reza Madadi har så klart ett speciell band växt fram. Något som kulminerade under UFC-invägningarna till UFC Sweden i våras.

När Madadi fullkomligt hoppade upp på vågen i ett glädjeskutt kunde jag inte hålla mig längre. Det fullständigt brast för mig och tårarna rann längs kinderna.

Madadi vann sedermera matchen i Globen, blev firad som det anstår en stor idrottsprofil och har nu natten mellan lördag och söndag en ny möjlighet att bli firad i UFC-sammanhang. Den andra matchen i UFC-karriären stundar nämligen och det är ett motstånd som troligen är det svåraste hittills i Rezas framgångsrika MMA-karriär.

Christiano Marcello är förvisso kanske ingen större reklampelare för världens största MMA-organisation, men hemma i Brasilien är han en minst lika firad idrottare som Reza Madadi är här i Sverige. Med andra ord blir det en riktig bortamatch för Madadi och för det krävs ett visst psyke att klara av.

Marcellos och Madadis record ser liknande ut, 12-4-0 mot 12-2-0, och på pappret känns utgången av matchen oviss. Jag tror dock att Madadi har lärt sig av läxan han fick i första ronden i Globen mot kubanen Yoislandy Izquierdo , där Madadi verkade påtagligt tagen av tillfällets stora stund. Där och då hade han råd att växa in i matchen, att låta glädjen och adrenalinet av att bara få göra UFC-debut inför en fullsatt hemmaarena uppta tankarna under en rond. Den fördelen kommer han troligen inte att kunna lämna denna gång – och jag tror Madadi är betydligt mer stängd i sina känslouttryck denna gång.

Jag tror Madadi kan kontrollera känslorna nu och jag tror att Madadi vinner. Om inte annat hoppas mitt hjärta det.

Kötta Reza!!

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-09

Det är endast två månader kvar till VM i ju jutsu. VM har varit en svensk medaljtorka ända sedan hemma-VM i Malmö 2008 då bland annat bröderna Ingholt, Martin och Johan, fixade svenska framgångar. Nu växer en ny gyllene generation fram – och det är Sara Widgren som öppnar dörren till den stora vida världen.

Svensk ju jutsu kan vara knappa två månader från att bli internationellt erkänd igen. Vi, jag säger vi, har haft ett par magra år på seniorsidan sedan bröderna Ingholt tackade för sig.

Men underifrån har det växt, likt en undervegetation som träder fram om våren. På juniorsidan har Sverige haft en fin generation och tiden börjar så smått att komma till sans. Och det kan svensk ju jutsu dels tacka storklubben Nacka Dojo för och deras guldklimp Sara Widgren.

I helgen var landslaget iväg på stortävlingen German Open och det var länge sedan ett svenskt landslag hade en sådan framgång. Sara Widgren, som hunnit bli 20 år nu, gav ett härligt formbesked inför VM i Wien senare i höst och vann efter närmast magisk ju jutsu.

Jag har haft förmånen att följa Widgrens utveckling de senaste åren, från junior till etablerad senior, och jag kan ärligt säga att det är sådana här framgångssagor likt Saras som i mångt och mycket gör mitt arbete värt att fortsätta med. Jag älskar det.

Men nu var det inte enbart Sara som imponerade. Sverige skrapade ihop även en andraplats och en bronspeng – och idag kom mina flygbiljetter till VM i Wien. Det börjar alltmer framstå som kongenialt att jag förlagt årets landslagsresa med ju jutsun.

VM i Wien kan bli något alldeles extra att följa. Det är bara att inse, jag är lyckligt lottad att jobba med det här.

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv