Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-05-07

Det var i unga år som jag fattade tycke för att uttrycka mig i skrift. Det var också i unga år som jag lärde mig att uppskatta andras alster. Jag läste inte så mycket böcker, jag fastnade mer för poem och krönikörer. Det ena hör ihop med det andra, antar jag, och än idag ser mitt rent uttryckliga intresse ungefär likadant ut. 

Att läsa krönikörer för mig var ett sätt att kunna identifiera mig vid händelser ur andras perspektiv. De riktigt stora kunniga krönikörerna inom sport, Mats Olsson, Lasse Sandlin, Johan Esk och Kent Hansson påverkade mig mycket. Inte enbart textuellt, men också spirituellt.

Jag har jobbat inom idrott så pass länge nu att jag har stött på mer eller mindre samtliga aktiva sportjournalister av rang i Sverige. Några har jag intervjuat, samtalat med mycket eller haft äran att få hjälpa med information. I vissa fall, som ett samtal 2011, pirrar det lite extra.

Det gjorde det då jag slog sportchefen på Kvällsposten Kent Hansson en signal. Efter ett frapperande trevligt samtal kom vi fram till att göra en intervju till hemsidan. Jag minns fortfarande den texten, det samtalet, och lade märke till något annorlunda. Jag log.

På den tiden av usla sportsliga Djurgårdsresutlat och ett totalt havererande förhållande behövde jag något som spred glädje och trygghet. Precis som Hanssons texter ofta förmedlade. Det var en speciell punkt i mitt liv.

Jag och Kent har efter den dagen haft mycket kontakt, ofta om kampsport av naturliga orsaker, men även om annat. För mig är det därför väldigt glädjande och oerhört speciellt att nu få kunna berätta om nyheten att Hansson ansluter till budokampsport.se som en krönikör.

Det var när han för ett par veckor sedan lämnade Kvällsposten som jag hörde mig för. Jag vågade inte riktigt tro att det kunde gå i lås, men livet tenderar aldrig att sluta överraska oss – och kanske är det just därför som vi faktiskt orkar med detta jordliv.

Hansson accepterade mitt förslag och han poängterade hur roligt han tyckte det skulle bli och att han verkligen tyckte att förbundets erbjudande var stimulerande.

Och här är vi nu. Med en riktig kanonvärvning. 

Det är inte konstigt att solen lyser som den aldrig gjort under detta märkligt kalla 2013. Hansson är inte bara en alldeles ypperlig sportjournalist – han sprider väldigt mycket värme runt sig också.

Varmt välkommen, Kent!

Jonathan Broberg, 2013-05-02

Jag är i chock. Det är mindre än en halvtimme sedan jag nåddes av beskedet att AIK Fotbolls målvakt, den 32-årige Ivan Turina, avlidit. En dag som denna spelar varken idrotts- eller lagtillhörighet någon som helst roll. Vi är alla en del av den svenska idrottsfamiljen.

Jag minns fortfarande, med fasa, ett vårderby 2010. En match mellan mitt kära Djurgården och det i mina ögon inte alls lika kära AIK. Det var på övertid och DIF:s mittback Jani Lyyski nickade från nära håll. Ivan Turina mirakelräddade. Det blev 0-0.

Och så har det liksom fortsatt. Turina blev, inte alls speciellt DIF-upplyftande, den säkra sista utpost som AIK eftersökte sedan den härligt darrige Maanoja. Många gånger kände jag ett avund emot AIK att man hittat denne Turina, i synnerhet när mitt kära DIF (som det ibland kunde kännas) spelade i det närmaste utan målvakt.*

Dagens chockbesked, det finns inga andra ord om det inträffade, är så fasansfullt att det inte går att ta till sig. Turina ska ha dött i sömnen under natten. Han lämnar efter sig två döttrar och en gravid flickvän.

Hans bortgång får bli ett minne och en påminnelse om att livet så tvärt kan ta slut. Det gäller att sysselsätta sig med det som för dig själv känns roligt. Och att uppskatta det man har. Här och nu.

Ty, det är alltför enkelt att skjuta livet framför sig. I hopp om bättring. Eller förtöja nuet i dåtiden. I nostalgisk eufemistisk förnimmelse.

Men kvar är det som finns. Det vi älskar. Det vi är.

Vila i frid, Ivan Turina! 

----

Tillägg:

Precis i detta nu nås jag även av beskedet att en av mina barndomsidoler rapparen Chris Kelly (mer känd som en av två i gruppen Kris Kross) har avlidit. Han dog i sitt hem 34 år gammal.

Kris Kross minns jag med glädje. I en tid då hiphopen växte sig stor och stark handlade mycket om råa texter och mörka attityder. I kölvattnet från detta växte Kris Kross fram, och med låten Jump tog de en hel värld med storm. 

De bakvända byxorna som jag som en direkt metafor mot den hiphopkultur som ofta präglades av dolda krafter. Behovet av lite självdistans och humor var stort och direkt avgörande för hiphopens tillväxt. Kris Kross var en föredömlig grupp i det avseendet.

Rest in peace, Chris Kelly!

Jonathan Broberg, 2013-04-25

Det har tagit mig lite längre tid än jag hade räknat med att läsa igenom Simon Kölles bok om MMA. Det beror faktiskt enbart på att jag haft väldigt lite tid åt att läsa på fritiden överhuvudtaget den senaste tiden. För boken som sådan är läsvärd, och intressant.

Det ska sägas att idrottsliga böcker aldrig riktigt appellerat mina boksmaklökar. Helt enkelt eftersom idrottsböcker i väldigt ringa omfattning handlar om dagsfärska råvaror. Idrott och det som skrivs om idrott har ett helt annat nyhetsvärde än det som kulturen avspeglar. I min mening kan idrottsböcker närmast enbart bli intressanta om de försöker vara något eget, något utöver det som är redundant för just boken och dess kongeniala kontext.

Jag är nu ingen bokrecensent. Tack och lov. Min senaste bokrecension måste vara då vår mellanstadielärare tvingade oss i skolan att skriva recension om valfri bok. Jag valde Max Lundgrens mästerverk om Åshöjdens BK. Förstås.

Av någon underlig anledning dök just den recensionen upp i mitt liv när jag rensade ut delar av mitt hem för att bereda plats i min lilla lägenhet för min då nyfunna kärlek. I den recensionen skrev jag (jag gick alltså då i ”femman”):

”Max Lundgren återger i böckerna om Åshöjden det som går oss många vanliga människor förbi. För även om böckerna handlar om fotboll och den lilla klubbens framfart genom seriesystemet är det ändå de olika karaktärsskildringarna som attraherar mig allra mest.”

Läs gärna om de raderna. Och byt ut orden ”fotboll”, ”Åshöjden” och ”Max Lundgren” mot ”kampsport” och ”Simon Kölle” och man hade nästan kunnat tro att de raderna jag skrev för si så där 20 år sedan var åsyftade denna text.

Nu är MMA – Möten | Fakta | Myter inte på något sätt ett litterärt mästerverk i den andemeningen.  Det vore orättmätigt att ge boken en sådan stämpel, och det tror jag heller inte var författarens tanke då boken skrevs.

Det boken däremot kan stoltsera med är att den är en föregångare, ett litterärt avtryck inom svensk kampsport. Boken behandlar kampsportens, främst då MMA:s, uppkomst och dess utbredning i den svenska idrottsrörelsen.

Flera gånger kommer jag på mig själv sitta bläddrandes sida upp och sida ner utan att egentligen känna till vare sig tid och rum. Det är aldrig ett dåligt betyg för en bok. Åtminstone inte i min värld.

Jag tycker absolut att man som kampsportsfantast i Sverige bör inneha en kopia av Simon Kölles MMA – Myter | Fakta | Möten. Det tycker jag eftersom jag hävdar att boken har sin plats i den allt mer utspridda värld vi lever i.

Att ge min syn på den här boken var riktigt trevligt. Vi skribenter gillar att få vältra oss i våra kåserier, som faktiskt kan ha stor betydelse i det lilla perspektivet. Vi skribenter tycks också mer frekvent, likt den vår som far in över oss, få mer och mer utrymme för vårt tyckande. På gott och ont.

Jag hoppas i alla fall att jag får anledning att ge min syn på fler kampsportsböcker framöver. För det var faktiskt väldigt trevligt. Denna gång.

Boken får av mig tre JB:n (JB JB JB) av fem möjliga.

Jonathan Broberg, 2013-04-22

Jag ska säga det rakt ut. Jag åker inte gärna självmant över till Solna. Men det har att göra med mitt engagemang i en annan idrott än kampsport, så för denna gång kände jag ett lugn inför solnaresan. Det var trots allt så att en svensk kampsportsinstitution skulle hyllas – och det ville jag inte missa.

Det är något visst när nostalgi och nutid förenas. Det är som att stå med ett ben i vardera hav. I lördags var det verkligen så. Även om vi alla skulle bevittna nuet för att florera oss med stora händelser likt Nils Widlunds comeback och matchen mellan Maria Elin Olsson och Lina Ahktar Länsberg, var det ändå minnenas ögonblick i Solnahallen.

Allstyle fyllde som tävling 20 år. Den historiken, den betydelsen går inte att sätta i perspektiv. Men de som gick matcher under kvällen gjorde sitt yttersta för att hylla 20-åringen. Och jag tycker i de allra flesta fall att det blev en riktigt värdig hyllning, och det bjöds också på ett par sköna matcher.

Nils Widlunds comeback hade åtminstone jag sett fram emot. Nu hade Widlunds frånvaro från kampsportsscenen ännu inte riktigt hunnit blomma ut i den där våldsamma saknanden, men det kändes på förhand speciellt. Och det syntes i hans själva strålglans att matchen var väsentlig. Att det sedan kanske inte blev den comeback han hade föreställt sig, eller ens var värdig, spelar mindre roll. Widlund är tillbaka – och han vinner matcher igen. Det är glädjande för fler än bara de närmast sörjande.

Maria Elin Olsson och Lina Akhtar Länsberg möttes i en het envig. Jag tyckte, som en hel del andra, att det såg ut som att Länsberg var starkare. Men det ska också sägas att matchen var jämn och regelverket nytt. Det fanns således öppning för olika tolkningar av beslutet, men jag litar till att domarkåren gjorde ett korrekt beslut i slutändan.

Eftersnacket handlade dock mycket om att Länsberg ansett sig förfördelad medan Olssons sida hävdat att Maria plockat fler poänger sett till gällande regelverk. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det kanske bättre skulle ha framgått vilka regler som i så fall gällde – för alla verkade långt ifrån familjära med det, vilket var synd. Inte minst för de tävlande som naturligtvis inte vill vare sig se sig själva förfördelade eller för den delen utropade som orättvis segrare.

I övrigt kändes det som att Allstyle verkligen kan hitta ett framgångrikt recept framgent. Tävlingen på dagen lockade närmare 200 deltagare och galan på kvällen finns det stor potential kring.

Sedan var det kul att se Zina Djelassi mot Emma Hell Lövgren. Matchen var kanske inte bländande underhållning, men den innehöll små alster av stor kvalitet – sådant som vi idrottsnördar älskar att se. Det var jämnt och det var taktiskt ingenjörskonst som bäddade för Djelassis seger. 

För min egen del gillar jag att vara nostalgisk, jag gillar att vandra tillbaka bland mina minnen från förr. Jag gillar att blanda det som var, med det som ska vara – och utifrån den förnimmelsen blev min lördagskväll en väldigt upplyftande upplevelse. 

Något jag är tacksam över att få ha närvarat vid. Stort grattis till 20 fina tävlingsår, Allstyle Open!

Jonathan Broberg, 2013-04-15

Den latenta förnimmelsen vi bär med oss är att det blir en aning varmare för varje dag som passerar oss. Det borde åtminstone vara så, eller åtminstone inte särledes avlägset. Vi befinner oss i en mellanpassage, lite som Everestbestigare som sitter vid baslägret och väntar på att vädret ska kunna bistå en toppattack. Men historien har lärt oss att se dagen så som den är. 

Det är som att vandra på historisk mark. Om endast några få dagar kommer vi få uppleva något som blandar nostalgi med nya erfarenheter, lite som att blanda utopi med pragmatik – det blir vad det blir för att vi låter det bli så.

Allstyle Open är en klassisk svensk idrottsinstitution. Faktiskt. Fråga vem du vill inom svensk kampsport – alla har ett förhållningssätt till tävlingen. Antingen tog man sina första egna stapplande steg mot en fin aktiv karriär, eller så såg man kompisarna göra det från läktarplats. 

Faktum är att de flesta har sina egna minnen, sina egna upptäcktsresor att förtälja när Allstyle Open kommer på tal. Allstyle Open är som ett vackert poem, ett mästerverk. Tävlingen var både banbrytande, ledde utvecklingen och gav kampsporten den nödvändiga syreblandningen som gjorde att kampsportsglöden i Sverige idag har fattat eld.

Tävlingen var också långt före sin tid. Den förenade och försåg idrottare inom kampsport med ett regelverk som medförde att kampsportare från olika grunder kunde tävla inom ramen för ett och samma regelverk.

Det är i mångt och mycket föregångaren till dagens MMA, på sätt och vis. Och när nu tävlingen fyller 20 år på lördag är det med en känsla av en konungs återkomst. Den tunna linjen mellan nostalgi och nyskapande blir lövtunn, speciellt då tävlingen återgår till sina rötters arena – den klassiska kampsportsarenan Solnahallen.

Jag ser fram emot lördagen. Jag gör det inte så mycket för all kvalitet som är proppad in på galan, jag gör det heller inte så mycket för att det åter är en ny tävling – nej, jag ser mest fram emot Allstyle eftersom det är en del av vårt kulturarv. 

Thabo Motsieloa är en klok och innovativ herre. Hans verk med Allstyle har kommit att prägla en hel kampsportsgeneration. För 20 år sedan sådde han ett frö med en dröm om en förbättrad framtid för svensk kampsport. 20 år senare kan vi alla konstatera att den växt som blommar ur det fröet inte hade sett dagens ljus med sådan utbredd prakt och självklart illustert sken om det inte vore för just Allstyle Open.

Och javisst ska Allstyle leva, gärna ut i hundrade år. Men vi börjar med att fira tävlingens 20 levnadsår på lördag. Låt det bli en värdig kväll för en av kampsportens allra viktigaste tävlingar.

Jonathan Broberg, 2013-04-11

Jag minns hur jag och Magnus på kansliet sympatibantade med kickboxarna inför SM för ett par år sedan. Eftersom vi båda är vettlösa tävlingsmänniskor fanns det ingen risk att vi skulle fuska. Det blev överdrivet åt andra hållet istället.

Jag minns det vagt. Den enda gång i mitt liv jag har bantat överhuvudtaget. Det var till SM i kickboxning 2010 då jag och Magnus sympatibantade med kickboxarna. Jag skulle gå ner dryga sju kilo på en vecka.

Sista dygnet låg jag fortfarande plus sex kilo, så jag kapade all förtäring. Mat som dryck. Jag gav mig ut på en mils löparrunda. Lade mig i ett hett bad när jag kom hem. Sov med dunjackan på den natten och vaknade morgonen därpå med fortfarande tre kilos övervikt.

Jag åkte efter det in till gymmet, satte mig i bastun och tog de dryga tre kilona där för att klara vikten. Invägningen hade vi en dag innan själva SM-tävlingarna skulle dra igång, ungefär likt kickboxarna.

Efter bantningen hände det märkliga ting. Törsten var påfallande, så klart, och jag köpte Coca-Cola – för det hade ”experter” sagt till mig att jag skulle göra.

Hela den dagen är som suddig bild av en ännu mera suddig verklighet. Mona behövde hjälp med något utåt Kaknästornet till, men på väg ut dit vände sig min mage ut och in. Hon fick svänga förbi fashionabla Grand Hotel där jag rusade förbi vakter och turister rakt in på herrarnas.

Jag spydde. Jag låg utslagen, troligen av både vätskebrist och av utsvultenhet, raklång på toalettgolvet. Gudskelov kom varken någon vakt eller annan person in under den här tiden. Jag tror till och med att jag tuppade av, för när jag började återgå till mitt normala jag hade Mona ringt mig från bilen ungefär 20 gånger och närmare en timme hade svept förbi.

Mona skjutsade sedan hem mig. Magnus hade också bekymmer och gick hem tidigare från jobbet den dagen, och började sedan spotta blod och hade riktiga problem med magen.

Det här är alltså vardagen för en drös av våra idrottare inom vårt förbund. I förra helgen hörde jag om en kampsportare som bantade tolv kg på ett dygn. Tolv! Och ovanpå det här ska man alltså sedan även prestera idrottsligt.

Det är en ekvation som jag inte får ihop. Inte på något sätt kan det vara gynnsamt att banta hejvilt på det viset som många av våra idrottare gör. I min mening hör det inte hemma inom idrottsrörelsen.

Att bantning sedan kan leda till både mentala och invärtes bekymmer (viss forskning visar att unga även kan drabbas av sterilitet) borde få folk att tänka till både en och två gånger. 

Det hela faller tillbaka på oss som har förtroendeuppdrag – och en särställning mot just de som ska banta. De idrottare som utsätts för detta måste även få känna till konsekvenserna av en eventuell bantning. Och jag har en känsla av att detta ibland ses med blida ögon.

I slutändan handlar det hela om sunt förnuft. Det är alldeles självfallet att dessa påfrestande bantningar, ibland i ren hysteri, inte är bra för kroppen.

Faktum är att jag har svårt att se några som helst fördelar med bantningen. Överhuvudtaget.

Igår släpptes nya forskningsresultat från en avhandling gjord av Stefan Pettersson vid Göteborg Universitet. Pettersson är även SOK:s dietist - och hans forksning påvisar just att bantning leder till kraftigt nedsättande prestationer.

Så, med den vetskapen nu även tyngd med empiriska fakta - vad gör vi nu med denna lärdom. Denna nya insikt.

Jag säger så här - håll någorlunda jämn vikt året om. Och skippa tokbantningarna bara för att försöka slippa att möta ett visst motstånd i en viss vikt. Det man vinner i eventuell framgång kommer du få men av senare i livet.

Är det värt det?

Jonathan Broberg, 2013-04-10

Det finns leenden och så finns det leenden. För några dagar sedan kom den karismatiske förbundskaptenen Michael Kuntz till kansliet och log sitt allra bredaste leende. Ett sådant som skulle kunna ge ljus åt en mörk vinternatt. Anledning var Sara Svenssons uttagning till World Games, något som ger svensk ju jutsu en anledning att le – brett och utbrett.

Det är uppåt för svensk ju jutsu för tillfället. Inte enbart för att fjolårsframgångarna fortfarande bländar oss, utan för att svensk ju jutsu fortsätter att vinna mark.

Ifjol vid den här tidpunkten på årets fanns det en viss framtidstro om en förbättrad tillvaro, men det som fortfarande låg överhängande var hur pass bra den nya generationen verkligen skulle vara. Det blev en förbluffande och förbländande säsong där Sverige hastigt och väldigt lustigt helt sonika var en nation att åter ta på största allvar.

Fredrik Widgren var den som överträffade alla förhoppningar och vann ett fullständigt vansinnigt bra VM-silver, endast 18 år. Storasystern Sara Widgren vann under fjolåret den prestigefyllda German Open och sedermera också ett VM-brons.

Men resten av landslaget tog också för sig och när vi alla för bara något år sedan gick och trodde att svensk ju jutsu var på väg mot en mörk tidende långt från internationella medaljkamper, visade fjolåret istället att Sverige kan ha fått fram en gyllene generation.

Och ytterligare ett bevis på det damp till oss för ett par dagar sedan – även Sara Svensson får åka och tävla på World Games. Ett erkännande vars vikt inte går att sätta in i en rättmätig kontext.

Sverige kommer nu ha ett av de starkare landslagen på pappret till World Games. Inte undra på att Michael Kuntz log. Inte undra på.

Svensk ju jutsus framgångar är remarkabel i sitt essä. Och jag har förr varit inne på dess ursprung, men det går inte nog att påpeka hur viktig Rob Haans inträdde i landslaget har varit. Haans vars arbete belönades med en nominering till Årets ledare vid Kampsportsgalan.

Nu väntar till helgen ett haussat SM i Sollentuna. Och det var länge sedan ju jutsu-SM kändes så hett. Det är väldigt roligt, framför allt för alla de som länge fått kämpa i motvind inom svensk ju jutsu.

Det fanns en tid då de som bestämmer ville satsa stora pengar på cykelsadlar i desperat jakt på nya medlemmar. Den idén och tiden är gudskelov förbi.

Det är idrottarnas framfart som är den allra bästa reklampelare man kan få. Även om cykelsadlarna säkert hade kunnat värma våra frusna rumpor under den här vintern, vars grepp aldrig riktigt tycks vilja släppa oss fria.

Men det spelar mindre roll. Svensk ju jutsu ler ändå.

Jonathan Broberg, 2013-04-08

Det sägs att det är först om man tar ett par steg bakåt som man verkligen kan förstå ett mästerverks storhet. Det handlar om, påstår sig de som kan, att få en överskådlig helhetsbild av motivet. Tiden efter Reza Madadis enorma UFC-vinst mot Michael Johnson har runnit oss förbi. Kvar finns ett minne, en betraktelse. Och det är svårt att leta fram något mer vackert att minnas. Alls.

Det är när stora stunder kommer till oss som vi också lär av livet. Det kan handla om föräldraskap, det kan handla om ett husdjur, det kan handla om egentligen vad som helst. Det livet vill i gengäld är att vi antar oss ett ting med en lojal dedikation.

Är vi tillräckligt lojalt dedikerade kan vi få uppleva det vi förenklat kallar mirakel. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få uppleva en stund likt den Reza Madadi bjöd oss på i Globen i lördags kväll. Det kan mycket väl ha varit en karriärs klimax vi fick bevittna – och vi som har haft förmånen att följa Madadis MMA-framfart, vi är välsignade i detta nu. Vi fick i matchen mot Michael Johnson bevittna det Madadi utförde – ett stordåd, ett mirakel.

Med Alexander Gustafsson ur spel var det andra svenskar vi patrioter (och äntligen kändes en svensk MMA-publik just som en patriotisk sådan – en hemmapublik) fick sätta våra hopp till. I den första matchen var båda svenskar. Papy Abedi vann över Besam Yousef in en märklig match som aldrig riktigt fick fjutt.

Tor Troeng är en exceptionell idrottare. Han är verkligen en stabil pjäs på alla sätt och vis och en karaktär likt Troeng behövs inom världens MMA. Och submissionspecialisten gjorde ingen i den massiva Globenpubliken besviken, utan vann tämligen enkelt över Adam Cella – på, naturligtvis, submission.

Chris Spång och den tappre Ilir Latifi förlorade både sina matcher och det är också värt att ägna tankeverksamhet åt. Spång hade väldeliga bekymmer att komma åt den täte och rörlige Adlan Agamov, medan Ilir Latifi hade problem att freda sig mot Mousasis vänsterjabb. Me de båda är kämpar av bästa virke och jag hoppas innerligt att de får fler UFC-chanser.

Akira Corassani vann på delat domslut mot Robbie Peralta och det kändes rättvist även om jag kan tycka att matchen var onödigt spännande och öppen. Akira besitter enligt mig ett större register än vad han lyckades få ut denna kväll – men efter omständigheterna är just det kanske mest enkelt att förstå.

Och så var det då det här med Reza Madadi. När Alexander Gustafssons skada uppmärksammades var det som att det mesta av fokuset sköts över på Reza Madadi. Han som inlett UFC-kärriären strålande och tagit hela svenska folket med storm. Förvisso förlorade han i Brasilien, åtminstone enligt en väl hemmavänlig domarkår, men runt Reza händer det hela tiden något.

Han är vad idrotten brukar kalla star quality rakt igenom. Och när han vandrade ut mot buren i lördags var det också då som kvällens högsta decibel nåddes. Det var emotionellt, det var spänt, det var allt som vi som betraktar idrott kan behöva för att väcka vår idrottsliga ådra till liv.

Plötsligt var allt borta. Mina gäster bredvid mig, riksdsagspolitiker och idrottsborgarråd, fick sig nog en del att tänka på. Jag stod upp hela Rezas match och det var som att jag inte var där. Jag var någon annanstans. Inte i det vi kallar den reella världen.

Såg kom Johnsons spark. Den hördes lång väg och fick Reza och hela Globen att vackla till. För en liten stund knep det till ordentligt i magen och de värsta tankar började gro, likt ett oväder vid horisonten som närmar sig.

Men Reza räddades av en stilig defensiv och en mycket väl avvägd pausvila. I rond två kom han ut som en ny fighter. Rakryggad och med en blick som trängde sig djupt in i Johnsons inre. En nedtagning senare och matchbilden var helt förändrad. Tredje ronden kom också avgörandet. Då orkade inte Johnson försvara sig längre mot Reza ettriga och energiska brottning och släppte till en submission.

Globen var på väg att lossna från sin förtöjning och rulla iväg in igenom stan. Det är en stund som är så vacker att få bevittna. Reza kastade sig i glädje upp över buren ut i publiken mot sin manager Manos och vi runt omkring kunde förstå vad den här segern betydde. Vi behövde inte säga något. Det våra sinnen bevittnade var talande nog.

Reza Madadi vann i sin tredje UFC-match sin andra seger. Och han gjorde det med flärd.  Det är för mitt liv oförståeligt hur Dana White och hans gelikar kan undvika att lägga en Madadimatch på huvudkortet. För i mina ögon var detta inte bara kvällens absoluta emotionella höjdpunkt – ingen annan match var heller bättre i sin dramaturgi eller idrottsliga spets.

Karin Boye skrev en gång:
”… Vårt hjärta dras,
oemotståndligt utan val,
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.”


Det minne som aldrig förseglas, aldrig försummas, aldrig försluts – som minne blir det vackert att bära med sig igenom livet. Och sorlet från publiken vid Rezas segermatch kommer sorla djupt i Globens innandömen, dess skal. Var så säkra.

Vinsten var din, Reza Madadi. Men upplevelsen och minnet av den är vårt allas gemensamma. Stort och innerligt tack för det, Mad dog!

Jonathan Broberg, 2013-04-03

En del i att tillhöra en värld full av kampsportsfantaster har lärt mig att det svåraste som verkar finnas är att unna andra framgång. Det ska gnys, det ska baktalas. Jag är ärligt trött på det. Det är dags att folk inser att om vi inom kampsportsfamiljen inte håller ihop – då är vi under en snar överskådlig framtid lika rökta som en gotländsk fårfiol.

Jag läser om Ilir Latifi. Denne hjältemodiga fighter som tar sig an Alexander Gustafssons tilltänkta match på lördag. Latifi har, helt oförlåtligt tycker jag, fått skit för att många menar att han inte förtjänar matchens dignitet.

Herregud, säger jag. ”Förtjänar”. Att blanda det ordet med idrott är som att inte känna till idrotten alls. Det finns inget som heter rättvisa inom idrott, ty idrotten är uppbyggd av en okontrollerbar estetik: det går inte att regissera idrottsmatcher likt en Woody Allen-film. Det ska inte att gå. Och däri ligger idrottens tjusning.

Det finns människor som är beredda (mig därtill) att äventyra semesterkassan för att åka halva Svea Rike runt bara för att se favoritlaget förlora – och efter det resa 70 mil hem i en trång buss. Man reser för att man söker något. Inte lyckan. Verkligen inte olyckan. Men något annat.

Att Ilir Latifi fick den match som var vigd åt Alexander Gustafsson är inte Latifis fel. Däremot ser han till att alla vi svenska MMA-fans får tillfälle att vara lite patrioter även under galans main event. Latifi tog matchen med väldigt kort varsel och ställs helt plötsligt för sitt livs svåraste kampsportsögonblick. Bara så där. Jag är imponerad. Inte bestört.

Det finns ett vedertaget förhållningssätt inom kampsporten som faktiskt förbryllar mig. Och det är denna direkta missunnsamhet som även nu Latifi, trots att han alltså ser till att det ens blir en huvudmatch med svenskinslag i Globen, får utstå. I min värld är det helt okej att spekulera i huruvida hans chans är välförtjänt eller inte – men det räcker med att spekulera…

Latifi har under flera år visat att han är en fin fighter. Kanske inte den allra mest spektakulära, men helt klart gedigen i sin stil. Han är så klart ingen Alexander Gustafsson, och det är väl där den mesta av den inte så genomtänkta kritiken mot honom ligger. Jag ville också se Gustafsson i Globen.

Men när han inte kunde ser jag mycket hellre en svensk till än någon influgen fighter från utlandet. Dessutom är jag svag för Latifi som MMA-idrottare sedan hans smått fantastiska match på Rumble of the kings för ett par år sedan. Den gången förlorade han förvisso, men matchen var bland det mest pulserande och divergerande jag upplevt inom kampsporten.

Latifi har därefter vunnit main event på Superior – och även om den matchen inte blir ihågkommen som någon sprudlande tillställning vann han. Och där någonstans räcker det för mig. Vinst är det som räknas. Inte hur man vinner. 

Så till er som sitter och menar att Latifi inte är förtjänt av denna match: betänk att det är en människa med känslor vi talar om här. En människa som på lördag förtjänar alla svenska MMA-fans massiva stöd mot Mousasi. Om Ilir får ett liknande stöd det Gustafsson erhöll ifjol, ja då kan det sluta med att en ny svensk UFC-stjärna föds. Tillsammans kan publik och idrottare stjälpa de största lassen. Och tänk vad härligt det hade varit att ha någon som kunde avlasta Gustafsson lite i denna viktklass – och långt därframme kanske till och med utmana The Mauler som herren på den svenska MMA-täppan. Det vore något.

Och en sak till, inte att förglömma. Igår skrev Latifi på sitt UFC-kontrakt. Idag skiner vårsolen med en värmande frenesi över vår vackra huvudstad.

Kanske försöker någon säga oss något. Kanske.

Jonathan Broberg, 2013-03-25

Det känns allt mer relevant att förtälja en uppkomst av något när denna företeelse flyger in i en ny tidende. Det är som att koltrastens sång, som faktiskt berikar oss nästan året om, är vackrare om våren, för att våren är bland det vackraste vi vet. När jag vandrade upp mot mitt hotellrum efter Kampsportsgalan på Berns i lördags med min nyblivna sambo Sara vid min sida var det så tydligt för mig: min värld är inte var den var – men den har blivit så väldigt mycket finare att vara Jonathan Broberg i.

För att kunna ge rätt glans åt den kväll som kom till oss i lördags på Berns salonger är det ändå ett speciellt samtal från sommaren 2009 som jag måste resa tillbaka till för att ge kvällen i lördags någon slags rättvisa.

Vi hade inlett ett för kampsportsbranschen mycket exklusivt mediasamarbete med Nyheter24. Jag hade själv lärt känna grundaren av tidningen Douglas Roos via våra gemensamma år i Djurgården Fotboll. Roos är en entreprenör och var en av de första som jag överhuvudtaget tog kontakt med i min dåvarande ställning som nyanställd vikarie på förbundet.

Jag ville höra mig för om Roos var intresserad av ett samarbete med förbundet. Det var han och vi kom att ha ett väldigt fint samarbete under ett par år, där bland annat våra framgångar fick en neutral och utomstående mediapart att synas i.

En dag ringde så Douglas mig. Han sade att han och hans partner på Nyheter24 hade tänkt till på vårt samarbete och undrade om inte kampsporten borde ha en egen gala, likt Idrottsgalan. Jag kände direkt att idén var värd att ta vidare upp till styrelsen. Det visade sig att vår dåvarande Generalsekreterare Javier inte alls tyckte att galan (som vi vid den här tiden inte hade något givet namn på) var en särskilt smart idé: för mycket belastning för kansliet var Javiers dom.

Som Generalsekreterare hade han en stark ställning i förbundet och i den dåvarande styrelsen. Galaidén lades således på is en tid. Men när jag och Douglas åter fick tillfälle att talas vid gick jag bakom Javiers rygg, direkt till ordförande Stefan Stenudd. Jag hade också allierat mig väl med dåvarande kanslisten Mona Lundkvist, och vi tre kom efter det att bilda det vi kallade galagruppen.

Vår första och främsta uppgift var att undersöka om det ens var möjligt att få till denna gala. Och när vi nystade i det såg vi en potentiell väg att gå: att sammanfoga galan med det tilltänkta firandet av förbundets 50-års dag.

Problemet där var bara det att min föregångare och Javier hade redan bokat en dag och plats för festen, Eriksdalshallen, ironiskt nog förlagt till 11:e september (vilket festligt datum!!). Vi lyckades avboka det och istället letade vi en lämplig galalokal. Valet föll sedermera på det då nybyggda Clarion Sign vid Norra Bantorget.

På hösten kom så beskedet om att karaten skulle träda ur SB&K och Javier skulle med det lämna för att vara Generalsekreterare där. Mona Lundkvist lyftes fram som efterträdare. Det var mer eller mindre räddningen för idén om Kampsportsgalan.

Och nu var det bråttom. Galagruppen, som snabbt drygades ut till Erik Rosén från Nyheter24 och Marko Gyllenland från Fighter Magazine, kunde nu börja arbeta på allvar mot en första historisk gala.

Den 20:e mars 2010 hölls också den första galan på Clarion Sign. Musse Hasselvall ledde galan. Som prisutdelare kom både Karin Mattsson från RF, Dolph Lundgren, George Scott, Doreen Månsson och Thabo Motsieloa.

Under tiden arbetet med galan fortlöpte visste vi inom galagruppen att idén var så pass bra att det här kunde bli en årligen återkommande tradition.

Under den första galakvällen slog det mig också att kampsportsfamiljen verkligen suktade efter en sådan här kväll. En kväll då branschen, som är spretig och divergerande, kunde träffas och umgås under andra former än bara vid idrottsarenorna.

Galan 2010 blev startskottet på något som kändes nytt och fräscht, inte bara för förbundet utan faktiskt för hela den svenska galabranschen. Men det tog lång tid innan vi kom att förstå det.

2011 hade vi så ett nytt bekymmer. Vi hade redan bokat Clarion Sign igen. Men vår förtvivlan var stor då Clarion plötsligt lät meddela oss att de hade fått in en ”prestigebokning” samma kväll som oss. De hade också valt att gå vidare med det andra förslaget, men ville ändå ha kvar oss som kunder på det inte alls lika fashionabla, eller ens passande Clarion Stockholm vid Skanstull.

Vi avböjde. Vi rotade också fram att Clarions ”prestigebokning” var Socialdemokraternas extra årsmöte, där för övrigt Mona Sahlin blev partiordförande, en bokning som sedermera gick till en annan lokal än Clarion Sign…

I allt myller av galalokaler som jag och Mona hösten 2010 åkte och tittade på fann vi tycke för Pelarsalen på Norra Latin. Men tiden var knapp. Mona mäktade till slut med en bra deal och vi valde att förlägga den andra upplagan av Kampsportsgalan där.

Vi hade nu också fått stor hjälp av Rickard Nordstrand. Han lät hälsa att en viss Mikael Persbrandt skulle dyka upp som prisutdelare på galan. Alla var vi väldigt glada för det. Men veckan innan galan hade Persbrandt råkat i kläm med rättvisan, så att säga, och en hel drös med människor vräkte ur sig sina aggressioner mot oss inom galagruppen, som nu bara bestod av mig, Stefan Stenudd och Mona.

Vi blev till och med uthängda av vissa i vår egen styrelse som tyckte att vi gjorde ett uppenbart fel med bokningen. Vi stod emellertid på oss, hävdade vår ståndpunkt i media om Persbrandt och det blev på galan en magisk upplevelse då en annan av våra mest framstående och viktigaste prisutdelare Stefan Sauk hoppade upp på scenen och kuppade lite mot Persbrandt.

En kupp som prydde framsidan på Aftonbladet. En framsida som fortfarande hänger på mitt kontor i en tavla på kansliet. Den hänger där för att jag aldrig kommer att glömma det ögonblicket. Någonsin. Och för att det är första gången som kampsport i Sverige pryder en framsida på Aftonbladet i positiv bemärkelse.

Vi blev ändå glatt överraskade av Pelarsalen och bokade därför in den tredje upplagan av galan även där. På sensommaren 2011 bokade jag en intervju till hemsidan med Idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Intervjun skulle belysa hennes syn på svensk kampsport och framförallt hennes inställning till fenomenet kampsport som sådant.

Jag har intervjuat mängder med människor från stora idrottare till Michel Platini genom åren, men det måste sägas att det kändes väldigt speciellt när Adelsohn-Liljeroth satt på sitt kontor på Drottninggatan med sina medarbetare och berömde det arbete i media om kampsport som jag hade gjort. Nu vet jag att alla politiker får ett grundligt material inför intervjuer, men det kändes ändå värmande. Efter intervjun fick jag en kram och hon sade:
   - Bjud in mig till något kampsportsevenemang!

Några månader senare stod hon på scenen vid galan ifjol och delade ut pris. Rickard Nordstrand tog med sig ett koppel kändisar igen och Stefan Sauk sjöng på swahili och var så där härligt Sauk-ig som bara han kan.

Efter två år i Pelarsalen ville vi ändå få till en förnyelse till årets gala. Mona förhandlade fram ett givet alternativ som vi alla blev oerhört sugna på – Berns salonger.

Spelet runt denna gala handlade rätt mycket om att få till en helhet. Vi var ute tidigt och fastställde juryn. Vi lyckades relativt i god tid att signa årets konferencierer och de flesta prisutdelare var på plats lite efter jul, kan man säga.

Det gav oss en ganska behaglig resa in mot den här galan, en resa som emellertid på själva galan tog ordentlig fart. Framförallt gällde det en prisutdelare som inte dök upp, och det utan att höra av sig. Vi fick ta en stand-in, Paolo Roberto, som gjorde det förträffligt med Patrick Ekwall (som i sin tur blev kuppad av Rickard Nordstrand) till prisutdelningen.

Annars flöt galan på betydligt lugnare än de övriga tre åren – och jag tycker någonstans att vi lyckades höja produkten ett par snäpp från tidigare.

Kampsport i dag är inte vad kampsport var för många år sedan. MMA:s ordförande George Sallfeldt stannade mig vid Mona Sahlin. Vi hade redan samtalat tidigare under kvällen och Sahlin visade en sådan värme och en sådan respektfullhet att jag blev lite varmt rörd, faktiskt. När Sallfeldt stoppade mig sade han till Sahlin att jag är den anledning att kampsport syns i media.

Jag vill inte riktigt ta åt mig den äran och menade att idrottarnas otroliga framgångar har en del med det hela att göra också.
   - Kampsport i Sverige har alltid haft stora framgångar. Det har vi alltid haft. Men det är först nu vi verkligen syns för dem, sade Sallfeldt.
   - Det stämmer. Ta åt dig, slog Sahlin fast.

Det var ett fint ögonblick i mitt liv, faktiskt. Jag brukar inte gilla att få beröm, för jag har svårt att tro att jag är den faktor som kan göra skillnad. Men just i lördags, just på det sättet som det framfördes och just i den där härliga kontexten blev det för mycket för mig. Jag var tvungen och springa iväg på herrarnas och gråta av mig lite.

Kampsportsgalan för mig handlar just om allt det här – en bransch som samlas upp för att understryka att vi tillsammans är otroligt jävla kompetenta på väldigt, väldigt många saker.

Den underbara amerikanska rättsaktivisten, poeten och mångssysslaren Maya Angelou har en gång sagt: livet ler mot den som vågar leva det.

Vi vågade satsa på galaidén en gång i tiden – och nu ler galans glans tillbaka mot oss.

Hoppas att vi alla ses igen nästa år på galan. Och då firar vi fem år med den.

Bara en sådan sak.

Kommentarer

Annonser

Arkiv