Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2014-01-15

I går offentliggjordes att vår kickboxningsstjärna Therese Gunnarsson är klar för sin proffsboxningsdebut. Även om det givetvis svider lite att hon övergår alltmer bort från kickboxningen emot boxningen är satsningen intressant – och på sikt kanske det gör Therese även till en bättre kickboxare, om det nu är möjligt.

Jag har haft förmånen att på rätt nära håll få följa Therese Gunnarssons utveckling. Våra vägar möttes för första gången under VM i kickboxning i den lilla österriskiska bergsbyn Villach. Det var hösten 2009. Då blev Gunnarsson silvermedaljör.

Året efter, som skulle bli hennes stora genombrottsår, handlade om helt andra typer av ”brott”: hon bröt armen, vid två tillfällen, och gipsad med nedstämd blick och allt mer krökande rygg mötte jag henne för en intervju under påsken 2010 – i hemstaden Helsingborg.

Hon lovade att komma tillbaka – ännu bättre. 2011, knappt innan hon ens hunnit läka från armbrottet, var hon med knapphändig träning tillbaka i landslaget för att tävla i VM i Makedonien. Hon gick till final, men låg under mot turkiskan Koblay inför sista ronden.

En makalös forcering, en fenomenal kombination och en utslagen turkiska senare stod hon där – med världen vid sina fötter, som världsmästarinna i amatörregler. En bragd.

Therese, har jag lärt mig, ser hinder på liknande sätt som framgångar – de är ett nödvändigt steg att ta sig fram igenom för att nå något större. Så när vi samtalade direkt efter VM-guldet hade hon redan siktet inställt mot den professionella världsmästartiteln i -52kg, en titel som hon under hösten 2012 skulle gå upp i ringen, på hemmaplan i Helsingborg, om.

Återigen var det turkiskan Koblay som svarade för motståndet, återigen blev det oerhört jämt och återigen stod Gunnarsson tillsammans med domarens näve i skyn.

Efter WAKO Pro-segern tog Gunnarsson ett beslut om att försöka bredda sig. Nu är det främst thaiboxning och boxning som gäller. I thaiboxning håller hon så smått på att etablera, även om det är tuff konkurrens i viktklassen – främst av hennes Helsingborgskollega Johanna Rydberg. I SM i boxning har Therese sedan tidigare ett silver.

På SM-kvalet i thaiboxning gjorde Therese sin hittills bästa thaiboxningsmatch, mot just Johanna Rydberg. I den matchen stod tillslut ändå Rydberg som segrarinna. Och igår kom således också nyheten om att Gunnarsson fått proffsboxningsmatch, hennes första, i Rostock i slutet av februari.

Efter att ha följt Thereses karriär i nästan fem år nu har jag lärt mig ett par saker. Det går aldrig att räkna ut hennes satsningar, aldrig att bortse från hennes glöd och det går inte att inte låta sig bli charmad av hennes sanslösa dedikation för kampsporter.

Jag hoppas dock också att hennes glöd återkommer till kickboxningen, för det är fortfarande där jag ser henne som allra bäst – även om hon själv tryter i motivation där. Och det är jag, trots allt, den förste att förstå.

Jag vet också att Therese numera hellre vill bli betraktad som thaiboxare och boxare än kickboxare.

Men jag kommer nog aldrig riktigt fullt ut kunna vänja mig vid någon annan tanke än att hon är en av svensk kickboxnings största stjärnor på damsidan genom alla tider.

Satsningen i thaiboxning och boxning är intressant och väldigt mycket mer gedigen i sin form än till exempel Carolina Klüfts övergång från mångkampen till längdhopp. 

Jonathan Broberg, 2013-12-24

Det är jul. Igen. Med allt vad det innebär. Julbak, julmat, julklappar och julgran. Allt det är på plats och mycket till. Det här är tiden då våra hjärtan ska värmas, det är tiden då vi människor ska se till att trivas. En tid då till och med fiendeskap trängs åt sidan. Jul för mig är en bra bok och en bra brasa. Det är märkligt, men ju äldre jag blir värdesätter jag mer och mer just en riktigt bra brasa.

Det som kanske saknas oss, åtminstone vi i huvudstaden, är snön. Det är nästan varmt ute. Byt julgran mot midsommarstång och vi hade knappt kunnat urskilja årstiden. Men det är också något vackert med överlöpande tid, som en måndagsmorgon som knappt skulle kunna skiljas från en fredageftermiddag.

Det fanns en tid i mitt liv då jag längtade efter fredagarnas sista arbetstimmar, och samtidigt fasade för måndagens första timmar. Det handlade om vilken arbetsplats jag hade. Jag trivdes nog inte förr, men jag är fortfarande rysligt kär i jobbet nu. Måndag eller fredag, en tisdag i juni eller julafton – det gör mig ingenting att sitta och tänka lite på kampsport. Snarare fylls jag av en värmande, nästan kittlande förnimmelse i mitt bröst.

Detta kampsporstår har till mångt och mycket handlat om att se förbi hinder. Det är vad jag kommer att känna igen 2013 för. Det finns många små manifest för just det, jag tänker på kickboxaren Karin Edenius som vann VM-silver efter ett år skadefrånvaro med ett strulande knä. Jag tänker på Janni Larsson som togs för att vara en man och spöade killarna till höger och vänster på German Open i ju jutsu. Alexander Gustafssons resa, där han bittert inte kunde tävla i Globen, men kom tillbaka och skakade om en hel kampsports- ja, till och med en hel idrottsvärld.

Jag tänker också på SVT:s oförtrutne kampsportsvän till reporter Bernt Lagergren som under året fortsatt, på mer eller mindre tu man hand, att stå oss kampsportare bi och ge oss den kreditering som vi förvisso förtjänar, men som oftast flyger oss förbi. Bernt är en underbar kämpe för våra idrotter fast han inte utövar dem själv.

Rekordåret medaljmässigt hade aldrig dock gått att få igenom om det inte vore för den passion som förgyller våra idrottares sinnen. Aldrig förr har jag varit involverad i en så kärlekstörstande och respektfull skara människor som med kampsportare. Det innebär inte stora pengar från dag till dag att vara kampsportare, oftast kostar det istället pengar. Det är i sig också ett hinder att ta sig förbi.

Men våra idrottare är vana. När jag följde Djurgårdens fotbollslag som mest satt jag själv och planerade sommarledighet efter spelschema, jag lade undan reskassa för att kunna åka på bortamatcher. Det fanns en stor charm i detta, det fanns en genuin känsla av just passion då. Det är snarlikt det jag erinrar mig om att kampsportare måste göra.

Så när vi alla snart går till bords, äter vår julmat och umgås med våra nära och kära ska vi också komma ihåg att en del av våra närmaste finns inom vår kampsportfamilj. På de brittiska öarna firas ofta fina middagar med en inledande skål för ”absent friends”.

Jag vet vilka som får mitt höjda glas.
Se nu till att ha en riktigt fin och god jul, ty det är vi kampsportare väldigt, väldigt förtjänta av.

Jonathan Broberg, 2013-12-18

Just som vi trodde att vi skulle kunna slappna av lite och invänta julen, då smäller kampsportskaramellerna högt. Alex Tobiasson Harris i titelmatch i Monaco och Mats Nilsson får sitt efterlängtade UFC-äventyr. Nyårssmällarna är tidiga i år – tack för det!

Jag gillar verkligen julen. En tid för omtanke, en tid att umgås med de man verkligen gillar. Det är en tid av värme mitt i kylan, en tid av ljus mitt i mörkret.

Men det är också en tid för att kunna gå ner i varv. För de flesta. För mig brukar december och julen innebära lite extra tankeverksamhet, lite extra finurlighet för att hålla hemsidan och kampsportssnacket vid liv.

I år har jag knappt hunnit med allt som inträffat under december. Och det måste man ju bara älska. 

För ett tag sedan fick jag information om en jättegala i Monaco till i sommar. Ett thaiboxningsevent som kan blåsa liv i thaiboxningen internationellt sett igen. Där är Alex Tobiasson Harris inbokad i en titelmatch mot fransmannen Yohan Lidon. Inte långt efter att jag publicerat matchen idag på vår hemsida hörde SVT av sig – och vips så ligger den nu ute.

Det är många saker jag skulle vilja uppleva på plats under 2014, många kampsportshändelser. Monacogalan står högt upp på min lista, det gör även UFC-galan den 8:e mars i London. En hel hord av svenskar är inbokade och igår släpptes bomben att Mats Nilsson gör UFC-debut på galan.

Nilsson har jag följt rätt länge nu. Han är extremt kompetent, en av de allra bästa vi har i det här landet. När han är på humör. Jag har sett honom både omutlig och mänsklig. Är han den omutlige Mats blir han en UFC-attraktion.

Men mest av allt unnar jag både Harris och Nilsson sina tidiga julklappar. Det måste kännas otroligt skönt att få dessa matcher på plats innan jul just. Och de båda är väl värda sina chanser. Och båda två är oerhört sympatiska killar som jag verkligen unnar all lycka och framgång.

Redan har jag fått frågor på hur jag tror att det går. Jag är nog världens sämsta tippare. Inte ens om en match hade varit uppgjord på förhand, och jag hade känt till det, hade jag kunnat tippa rätt – så det struntar jag helt enkelt i att sia om.

Jo, en annan sak som får symbolisera denna höst. Igår på Karlvagnen i P4 kunde allmänhet ringa in och önska sig idrottsliga julklappar. Någon fåntratt önskade fredspriset till Djurgården, eftersom deras hockey- och fotbollslag saknar anfall och försvar. Och någon annan önskade landslaget i fotboll EM-kvalframgångar. Det var så mycket hockey och fotboll att Michael Kuntz, förbundkapten i ju jutsu, tröttnade och själv ringde till programmet och önskade kampsportsnomineringar till Idrottsgalan. 

Inslaget i Karlavagnen är episkt. Kuntz, påläst bättre än de flesta under kvällen, lyckades få stopp på fjanteriet och helt plötsligt andades det allvar i programmet. 

Ett härligt och innovativt sätt att dels säga att nu får det vara nog och dels att få lite gehör. Mina komplimanger till dig, Kuntz!

Nu blir det The Hobbit med en god vän. Som jag har längtat efter denna uppföljare. Det är nästan så att jag knappt känner saknad för mitt Playstation 4 som med andra ord får stå ensamt under kvällen.

Jonathan Broberg, 2013-12-12

Jag börjar så smått att inse vissa saker. Livet kommer inte vara som det en gång var. Det har min höst förkunnat. Men när mörkret utanför är som mest påtagligt har ljuset alltid skridit fram. Jag vet inte vad som får det att överleva alla gånger, men jag vet att mitt ljus många gånger härstammar från kampsporten.

Allt elände för mig personligt började egentligen med farfars bortgång. Sedan har jag under hela hösten fått väja för nya emotionella hinder, det ena större än det andra.

Jag ombads av mina släktingar att skriva ett par rader i farfars dödsannons. Det var naturligtvis väldigt ärofyllt, men att gräva bland minnen och personligt bråte för att försöka gestalta detta i ett poem – det var som sätta handen över en varm eld.

Jag har märkt av det förr. Livet har en tendens att verkligen mena allvar när det står där över oss och pockar på vår uppmärksamhet. Dess kraft är som att bli inträngd i en vrå, där all vår rädsla frodas. Det är hemskt. För stunden. Lyssnar man dock till livet brukar så smått vrån växa till en välbehövlig oas. Eller som en råk är för valar som simmar under stora isar.

Jag skrev följande rader till farfar:
Minnets spetsiga röst,
som inte längre tar ton,
fick oss att förstå,
att som röst,
var den vacker att lyssna på.


Under hösten har jag upplevt fyra dödsfall runt mig, farfars inkluderad. Dessutom har några obehagliga besked utöver det nått mig. Personligt kunde jag ha mått bättre av denna höst. Samtidigt har kampsporten aldrig haft så stora framgångar, vare sig medaljmässigt eller medialt. Jag har haft en av de häftigaste arbetsperioder i mitt liv. Det är på något sätt livets logik det handlar om, och dess konstraster.

Ni som följt Så mycket bättre i år (jag följer det mestadels eftersom det spelas in alldeles bredvid där farmor föddes på Gotland och där vi har stora delar av vår släkt) kan säkert dela den uppfattning jag har fått genom programmet – livet har sina konstraster, sina bekymmer kantat med sina vackra stunder.

Imorgon är det lucia. En av de fagrare högtider vi har, enligt mitt tycke. Luciatåg är bland det finaste jag vet. Där finns allt det vi människor kan behöva för att få lite hopp om livet. Även om jag kanske inte är lika traditionsbunden som min lillasyster, finns det vissa saker jag inte gärna ruckar på; luciakonserten i Högalidskyrkan i Stockholm är en sådan tradition.

Men då denna höst varit en tid för förändring för mig kommer jag om bara någon timme istället åka på kryssning med min familj och njuta av Mannerströms julbord. Den tid som är på väg att landa är just familjens tid, så jag ruckar gärna på en tradition för att ge plats för en begynnande. Just i det fallet.

Det är märkligt, men ur det mörkaste av mörker växer också ljuset. För min del är ljuset mer än välkommet in i mitt liv. Min farmor sa till mig en gång att "livet handlar om att lära sig saker". Med min höst hängandes som ett ok över mig har jag ännu inte förstått vad det är livet vill att jag lär mig - men jag ska försöka ta reda på det. Men först väntar alltså Mannerströms julbord.

Njut av er lucia och ha en jätteskön helg!

Jonathan Broberg, 2013-12-04

I det hittills största kickboxnings-VM:et, 1500 deltagare från 60 länder, står vi där med medaljmatcher igen. Och det är sannerligen inte vilka som helst som imorgon går semifinaler i VM: Karin Edenius, denna alltså för ett år sedan korsbandsskadade forna världsmästarinnan och Thomas ”Totto” Heiderup, mannen som inte går att besegra i SM.

Ska vi försöka oss på en någorlunda objektiv ton gällande svensk kampsport 2013 tar jag till ordet: enastående.

Karin Edenius kom till detta mästerskap med ett nytt träningsupplägg, med en ny insikt om hur idrottslivet kan te sig och med en gnutta ny livsåskådning. Det är inte alla som kan hantera de otäcka korsbandsskadorna. Det är verkligen inte alla som kan låta skadorna få personligheten att växa.

Jag har bara sett enstaka idrottare kunna det. Karin Edenius är en. Att vinna en kvartsfinal i VM är inte lätt. Att vinna när man är på ett sätt comebackande storstjärna är lika ovanligt som de blommande rödsipporna på Gotlands sydspets. Karin Edenius inte bara vann matchen – hon borstade av sig slovakiskan i enda rörelse.

Otroligt imponerande. Imorgon väntar italienskan Roberta Cargno. En match Karin kan gå helt avslappnad in i. Enligt mig är hon redan VM:s stora vinnare.

Och så var det då det här med Thomas ”Totto” Heiderup. Min spontana reaktion vid hans kvartsfinalseger var – ”vad är det för fel på mannen”?

Totto är Sveriges mesta svenska mästare överhuvudtaget. I våras vann han sitt 24:e raka SM-guld. Att ens kunna ställa upp i kickboxning 24 raka SM är en bedrift i sig – att vinna allt är något helt annat.

Det finns många vackra ord att klä en bragd med, det finns många vackra priser att få för dessa bragder också. Men jag kan bara inte förstå mig på karln. Han är ett fullständigt unikum och jag kan bara säga att hans gärningar sträcker sig vida mina idrottsliga gränsdragningar och rakt in i mitt hjärta.

Jag kommer alltid plocka fram Totto vid mörka dagar, vid blåsiga tider, vid djupa tankar och använda honom som en krydda för livets ödmjuka syn på saker och ting - här ska det inte gnällas mer, liksom.

Tack Totto för att du helt enkelt finns till.

Jonathan Broberg, 2013-11-29

Det är ingen enkel uppgift att arrangera galor. Det kan vi nog alla vara överrens om. Lagen ska följas, likaså regler och dessutom ska allt annat göras från grunden – och slutprodukten blir allt som oftast ett forum för kritik av något slag. Eller en ren minusaffär. Svensk budo och kampsport växer – men de stora galorna blir allt färre. Därför vill åtminstone jag säga att jag verkligen uppskattar satsningar som Superior Challenge.

När det snart har gått en vecka efter senaste Superior Challenge känns det ungefär som när sommaren övergått i regn och rusk. Det vi sett fram emot så länge är över på bara några timmar och kanske är det inte förrän till våren igen som vi får uppleva kampsport i de riktigt stora idrottsarenorna i Sverige igen.

Verkligheten har ofta fler än en sanning. Det är tvivelaktigt så att det just nu går ganska bra för svensk budo och kampsport. Vi har haft ett rekordår inom våra led rent medaljmässigt och vi har gått fram med nästan 8000 nya medlemmar på bara tre år. Dessutom syns våra idrottare allt mer frekvent i media och intresset för våra idrotter har nog aldrig varit så här stort tidigare.

Men det finns farhågor. Stora otäcka sådana som hotar längs horisonten. Vi har förvisso inte den superstjärna i Zlatan som om något år slutar och lämnar ett stup efter sig. Vi har en stark bredd på elitnivå, även om Alexander Gustafsson är det absoluta affischnamnet.

Men vi har några bekymmer framför oss att ta itu med. Ett sådant hot är avsaknaden av arenor. Det är märkligt att behöva konstatera att fortfarande finns det inte en enda kampsportsanpassad arena i hela Sverige. Inte en.

Res tio minuter mellan Väsby och Vallentuna och bara där åker du förbi en handfull golfbanor. Hur många fotbollsplaner finns det inte i Sverige? Och när belysta män inom hockeyn nu förutspår hockeyns död i huvudstaden med främsta argument att arenorna är för omoderna – ja, då blir hela diskussionen en ren och skär absurditet. Faktum kvarstår. Kampsporten, som enligt vissa undersökningar är Sveriges näst-största ungdomsidrott efter fotboll, har inte en enda anpassad arena i hela landet för sitt utövande.

Trots det dör inte kampsporten. Trots det slår den rot och blommar ut. Kampsportens alla framgångar i Sverige är knappast frukten av etablissemangets stöd – kampsportsframgångarna i Sverige har skett trots etablissemanget. Vilket bara i sig borde göra att Jerringpriset och Idrottsgalans priser har stående kampsportsrepresentation varje år.

Det är fördomarna mot våra idrotter som ligger kvar som ett dimhölje över oss. Varje gång jag ser namnet Bosse Ringholm tänker jag ”en folkets man, förtroendevald, som ville förbjuda all kampsport för bara några år sedan”.

Ni hör ju själva.

Ett emellertid hotande problem till är att de stora kampsportsgalorna blir allt färre. Det är förvisso lågkonjunktur i Sverige, men det oroar mig när galor som Rumble of the kings har försvunnit. Det behövs flera aktörer på marknaden. Men inte ens de kan trolla hur länge som helst – de behöver stöd.

Superior Challenge är en kulturbärare och ett svensk MMA:s flaggskepp när det gäller galor. Superior har sett till att bygga flera MMA-profiler genom åren, deras ambition som organisation har givit ljus åt de mörka svenska höstarna. Det är min bestämda personliga åsikt att utan ett Superior Challenge hade svensk MMA varit betydligt tystare än den är idag.

Det finns andra aktörer på marknaden som också ska ha beröm, det ska de flesta av Sveriges galor ha. De förbereder våra idrottare på den stora vida världen – och ibland kommer även den stora vida världen hit för galornas skull.

Och detta alltså trots etablissemangets njugga inställning till kampsport. Det är inget annat än beundransvärt.

Galor likt Superior Challenge behövs för att våra idrotter ska uppmärksammas. Därför är åtminstone jag väldigt tacksam för förra helgens produktion i Göteborg.

Jonathan Broberg, 2013-11-25

Jag har sett Usama Aziz många gånger nu, men jag har aldrig sett honom så vrålande lycklig som direkt efter matchen mot Jens Pulver på Superior Challenge. Det var ett moment, ett ögonblick, som vi kan ta med oss och dra lärdom av. Hans egen lycka blev genom sin fantastiska personlighet allas vår egen lycka i Scandinavium den här kvällen.

När jag var liten tog farfar och pappa ut mig i den lilla ekan utanför Gotlands södra spets. Där lade vi nät, pilkade torsk och vältrade oss i det som då kändes som livets evighet.

Fisketurerna tidiga morgnar är kanske de vackraste minnen av min farfar som lämnade jordlivet för den långa sömnen för ett par veckor sedan.

Den emancipation som förnam mitt inre de somrarna har format mig till den person jag är. Fisketurerna blev färre med åren, så också fiskbeståndet. Och trodde jag att barndomen skulle vara för alltid trodde jag fel. Men vem kan förstå det, när helst man bara är några år gammal.

Borta i mitt liv är både farmor och farfar. Den lilla ekan existerar heller inte längre mer än i mitt minne – men jag kan fortfarande känna dess tjäriga doft. Jag kan komma ihåg då jag pilkade upp min första torsk och jag kan föra mina minnen av det jag upplevde vidare till efterkommande brobergare.

Avsked är både sentimentala och brutala. De mjuknar aldrig. Men de kan variera. Så när Usama Aziz hade besegrat Jens Pulver och skriket lämnat hans kropp var det också ett slags skrik som förkunnade att vi som var där måste bevara och berätta för efterkommande kampsportare om den säregne och alldeles underbare personen och fightern Aziz.

Vi måste förstå att det arv han lämnar efter sig inte faller i glömska. Vi behöver alla kunna se solen även under de mest molniga perioder av våra liv – och Aziz var sannerligen en sol att skåda.

Jens Pulver ville nog vinna. Det vill man som elitidrottare, oavsett hur motståndet på andra sidan ser ut. Men Pulver insåg nog också själv att oavsett om han hade vunnit matchen kunde det ändå inte bli annat än förlust.

Aziz hade kunnat förlora MMA-matchen utifrån rådande regelverk, men en segrare hade han ändå varit. Nu blev det match-vinst och slutet på karriären är som ett blomstrande vallmofält i juli – vackert och färggrant.

Usama Aziz har redan skrivit in sig i historien. Hans personlighet kommer att legendförklaras och berättelser kring honom kommer ta plats i olika former av mytbildningar. Så blir det med folk som tar plats i andra människors hjärtan.

Ty framme vid slutet väntar det oändliga.

Jonathan Broberg, 2013-11-21

Det blev alltså ingen kampsportsnominerad heller till Jerringpriset – den sista chans att från idrotten få uppskattning för 18 internationella mästerskapsguld, 64 mästerskapsmedaljer, ett titelförsök i UFC där matchen rankas som den kanske bästa i organisationens 20-åriga historia och så vidare, och så vidare. Men jag har fått alla mina farhågor bekräftade genom Expressens intervju idag med Bengt Skött, Jerringprisets redaktör (hur kan ett pris ha en redaktör?).

   - Strecket måste dras någonstans. Det är en gren som är under framväxt i folks medvetanden och den är inte riktigt etablerad på bred front, även om den kommer mer och mer.

Det säger Bengt Skött, redaktör för Jerringpriset idag till Expressen angående vår kritik mot att Alexander Gustafsson (och ingen annan kampsportare heller för den delen) inte finns nominerad till Jerringpriset.

Svaren Bengt Skött ger i intervjun är bland de mest korkade svar jag har sett sedan jag började på Svenska Budo & Kampsportsförbundet för drygt fyra år sedan. Ja, kanske något av det mest idiotiska jag har hört under mina snart tio år inom kommunikation och idrott överhuvudtaget.

Att ens ha mage att insinuera och kommunicera att MMA inte är ”tillräckligt stort” och att ” kanoten i jämförelse är en brett förankrad idrott i världen” är inget annat än ett stort jävla hån mot alla oss miljontals kampsportsfans i världen.

För ett par veckor sedan visades en MMA-gala från Solnahallen i efterhand (!) på TV4 Sport. Galan bestod av fem proffsmatcher i MMA varav fyra var med svenska proffsdebutanter. Det tål att upprepas – galan visades alltså i efterhand i en för allmänheten rätt undanskymd kanal som tv4 sport, och ändå sågs efterhandsvisningen av närmare 125.000 tittare – i bara Sverige!

En siffra som under fjolåret, 2012, hade hamnat på en topp 20-placering av tittare av idrottsevenemang i Sverige om den hade visats direkt i SVT. Och då var ändå 2012 ett år då sommar-OS hölls i London och fotbolls-EM i Polen/Ukraina.

Bengt Skött hänvisar vidare i intervjun att Jerringpriset utgår mycket ifrån just OS och att olympiska idrotter väger tyngre än icke-olympiska. Exempelvis är då Li Fengs EM-guld i bordtennis en större bedrift, enligt Jerringpriset, för att det är en olympisk idrott… Logiken här ter sig väldigt ologiskt.

Så vitt jag känner till kan ingen vinna ett EM-guld i OS.

Vidare avslöjar Bengt Skötts svar tydligt vilken linje Radiosporten har – Sveriges radio som alltså ingår i public service.
”Vi försöker följa trenderna när grenarna växer i dignitet och popularitet.”

Det säger Skött också. MMA som alltså är en av världens snabbast växande idrotter, där varje UFC-gala följs av miljontals och åter miljontals tittare världen över. MMA, som alltså sålde slut Globen på två timmar, det snabbast säljande idrottseventet i Globe Arenas historia. MMA, som alltså drog fullt hus i Air Canada Centre.

Jag skulle gärna vilja se kanot sälja slut Globen, om nu Globen hade funkat som kanotarena.

Om nu Bengt Skött tycker att strecket ska dras någonstans, och drar det gärna vid olympiska idrotter, då visar han med all tydlighet att Jerringpriset inte är till för folket – och en ansvarig för ett slags ”folkets pris” som knappt godkänner andra idrotter än de olympiska kan bara inte få företräda ett sådant pris.

Nej, Begnt Skött borde ta sig en funderare på sin egen roll. Minst sagt.

Jonathan Broberg, 2013-11-19

Det är förbaskat tråkigt med avsked. Och för oss som älskar idrott är det bland det tyngsta besked man kan få, att en profil lägger av. När vi sammanfattar Sara Svenssons fina karriär gör vi det med ett konstaterande: alla idrotter på alla nivåer är i behov av den karaktär som hon symboliserar.

Att Sara Svensson lägger ju jutsusatsningen åt sidan för ett mer traditionellt familjeinriktat liv var kanske inget som direkt förvånade mig. Jag hörde det tisslas och tasslas om det redan för ett år sedan.

Nu fick vi ett bonus-ås med Sara som aktiv och det kanske var precis vad som behövdes. Sara Svensson står för någonting väldigt unikt i svensk idrott.

Hon är inte den mest meriterade ju jutsuidrottaren, inte heller den allra mest spektakulära. Men hon står för en trygghet och en gedigenhet som är en så otroligt viktig detalj när man ska bygga upp lag, eller för den delen andra individer.

Att Svensson var aktiv under de fenomenala Ingholtbröderna, och kunde ta lärdom av dem och även överföra insikterna till dagens landslag, har varit obeskrivligt nyttigt för den nya generationens ju jutsustjärnor i Sverige.

När Martin och Johan Ingholt lade av fanns ändå Sara Svensson kvar som en ryggrad för landslaget att kunna bygga vidare på. Svensson kunde sedan agera bollplank, både konkret och abstrakt, för Widgrenarna och company.



Även om Svensson själv inte fick någon VM-medalj har hon med sitt sätt att vara, sitt sätt att träna, sitt sätt att sprida harmoni och trygghet varit oumbärlig för det svenska landslagets framgångar.

Jag är både stolt och tacksam över att jag fick chansen att skåda Svensson in action. Jag kommer själv bära med mig minnesbilder av hennes fantastiska VM ifjol där hon slutade femma. Jag minns att Sara redan efter första matchen hade skadebekymmer. Men hon bet ihop. Och presterade på en nivå som ingen av oss trodde hon var kapabel till just där och då.

Den minnesbilden är nog så viktig för mig att ha med mig in i en vinter där jag ska försöka orka med mörkret och minnet av min avlidne farfar.

Tack för allt, Sara Svensson – och stort lycka till i det liv som nu väntar.

Jonathan Broberg, 2013-11-13

Det är inte lätt att vara kampsportare i Sverige. Vi ser en klar njugg inställning till våra idrotter vart vi än skådar. Visst finns det vänner som står oss bi, men ibland är det som att vår egen familj negligerar oss gång på gång.

Vet ni en sak. Idag var första gången under alla dessa motvindar under mina fyra år på förbundet som jag kände mig maktlöst uppgiven.

Jag var tvungen att ta mig samman för att inte börja grina. För jag vet hur mycket det betyder för våra idrottare att åtminstone få en klapp på ryggen för allt sitt slit. Men i idrottslandet Sverige behandlas kampsportare som något katten har släpat in. Om ens det.

Jag tror allvarligt talat att många runt om skulle tappa hakan om de fick reda på hur vi har bemötts genom åren. Numera har vi en medial chans att göra oss hörda – förstår hur de äldre förbundsrävarna måste känt sig när media endast ringde när någon med minsta kampsportsintresse hade hamnat i klaver med rättvisan.

Jag hade nyligen uppe besök från RF. När jag påpekade att det faktiskt bara är ett par ögonblick sedan en svensk idrottsminister ville förbjuda all kampsport i Sverige möttes jag av ett lite oskyldigt fnys.

Det är faktiskt ofta så vi har bemötts. Med en fnysning. Det måste få ett slut. Men så länge som idrotten vänder egna idrottare ryggen – ja varför ska då allmänhet vara så mycket bättre. Gudskelov börjar media äntligen lyssna till våra snart smått desperata rop på rättvisa.

Det kan tyckas vara en petitess, men den tavla vi fick av RF efter vårt 50-årsjubileum - där är vårt förbundsnamn felstavat…  Jag tycker det säger lite om det mesta även om det givetvis inte är något medvetet bakomliggande i just det här fallet.

Det är svårt att bortse från all orättvisa när man ser Idrottsgalans nomineringar. Det som ska vara idrottens stora gemensamma fest slutar alltid med att de stora och rika hyllas. Vi inom andra mindre förbund ska glatt betala den hutlösa summa som galan kostar, bara för att bli uppmuntrade att applådera högt när vinnarna tar plats på scenen.

Det emellertid inte speciellt märkligt egentligen. Vi ser samma tendenser överallt i samhället. De stora tycker sig vara förmer än de lite mindre – och förväntar sig, via nepotism och andra tillhyggen, att få jubel från de som de egentligen vänder ryggen till.

För vad handlar det annars om?

Idrottsgalans nomineringar visar med all tydlighet att det finns en elit inom idrotter som fortsätter att positionera sig. Det är mer eller mindre omöjligt för mindre idrotter, som inte är OS-anknutna, att få vara nominerade. En snabb flukt på den akademi som bland annat ligger bakom juryn gör ju inte direkt att förtroendet för arbetet höjs.

Vi inom kampsport, som alltså tar flest VM-medaljer (RF:s statistik) och som bara i år vunnit 18 mästerskapsguld – vi har inte en enda representant i denna jury. Vi har överhuvudtaget aldrig ens blivit tillfrågade eller vad jag vet knappt tilltalade av denna akademi. Som alltså ska representera ALLA idrottare i Sverige.

Jag står helt bakom Stefans Stenudds minst sagt hårda kritik. Det är fan skandal åt alla jävla håll och kanter. 

Skäms på er!

Kommentarer

Annonser

Arkiv