Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-11-29

När jag nu sitter nere i hotellobbyn med en minst sagt usel uppkoppling är det som att allt känns mörkt och svart. Det gör ju ofta det när man inte ges möjlighet att glimra. Men likaväl som jag är irriterad, lika mödosam blir min uppgift att leverera kvalitet här under VM i Wien. Jag behöver överträffa mig själv. Tur att jag inte är ensam om det under denna vecka.

Klockan var 04.00 när jag var tvungen att stiga upp ur den säng jag hade tänkt sova i under natten. Det blev inte mycket till sömn. Jag kunde först inte somna, och med en klämtande klocka och en virvlande snöstorm utanför fönstret fick jag inte en enda minuts sömn i natt.

Men jag ska inte gnälla. Sömn är en bristvara här i Wien just nu. Och medan jag tar den dryga timmen vi fick av förbundskapten Michael Kuntz tillvara genom att skriva, är det nog inte en högoddsare att tro att flertalet i ju jutsutruppen just nu ligger i sina sängar i sina hotellrum och tar igen lite förlorad sömn.

Planet lämnade Arlanda 06.40 imorse. Vi lämnade bakom oss en snökanonad och ett yrväder som jag inte unnar ens min bittraste fiende att uppleva. När vi landade i Wien ett par timmar senare gjorde vi det till soligt sken och elva graders värme.

Vintern har ännu inte lagt sin famn runt Österrikes huvudstad. Här och var syns till och med lite gula blommor som ser ut som maskrosor och jag har även sett prästkragar. Det är ett varmare klimat här än hemma i Sverige, och snart stiger temperaturen ytterligare.

VM i ju jutsu lockar rekordstort deltagarantal. Över 400 tävlanden med rötter i 37 olika nationaliteter väntas hit. Det blir ett massivt evenemang, som inte enbart kraschat hotellets internet utan även kommer att ge sken av kampsport över hela Österrike.

Sverige skickar en ung trupp idrottare hit. Jag har hunnit växla ord med de allra flesta av dem och intrycket som möter mig är att de är hungrandes efter tävlingen. Även om denna dag blir smittad av den tunga resan och alla övriga emotionella ting syns det i den svenska ögonen att det vankas VM runt knuten.

Själv kommer jag tvingas fortsätta brottas med hotellet om internetuppkopplingen - det är en smärre katastrof att ett hotell inte kan erbjuda ordentlig uppkoppling i dessa tider. Skäms!

Jag mottog även ett trevligt sms under förmiddagen som förkunnade att SVT visar ett reportage inför ju jutsu-VM ikväll. En bra och en mindre bra start för det mediala spelet kring VM.

Hur som helst gör jag mitt yttersta för att ge er en bra uppdatering under VM-dagarna här i Wien.

Ikväll väntas exempelvis lottningar, och en rundvandring i den kommande VM-arenan. Jag kommer även att göra intervjuer och annat under morgondagen, men idag är alla för utpumpade att jag inte vill kasta fram en mikrofon och kamera i ju jutsulandslagets ansikten.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-23

Jag stod på ett främmande lags arena på en inte så främmande läktare igår. Det sades att det var det lagets sista match på sin gamla arena. Nästa år, nästa säsong är det min tur att uppleva den där sista sparken, den där sista ölen, den där sista gräsdoften – ja, den där sista av allting. Stockholmsfotbollen går mot en mer kommersialiserad tillvaro på arenor utan väder, på arenor stora nog för de största lagen i Europa. Jag såg i går både vuxna män och vuxna kvinnor gråta.

Jag hoppas att de som vill göra idrotten till en bioupplevelse där besökaren sitter på sin plats och äter popcorn tills skjortan spricker såg de tårarna. Jag hoppas det, men jag antar att de människor som bestämt livsöden för tiotusentals personer är upptagna av nya skrytbyggen. Jag vet inte, men förmodar att de som bestämmer är desamma som vill bygga gallerior precis överallt. Gallerior med ”Indiska, ”H&M” och ”Bodyshop”. Jag kan bara citera stockholmspoeten och vissångaren Mats Jerrolf (som också råkar vara en god vän till mig):
   ”Staden där jag växte upp är inte vad den var.”

När jag vandrade hemåt i stockholmsnatten igår, med regnet duggandes över mig från en mörk novemberhimmel, var det som att gå från en dåtid in till en icke kommen framtid. Idrotten i Sverige har problem på många sätt. Allt färre söker sig till det idrottsliga. Vi står inför ett kommande, som jag tror det blir, momskaos och vi ser fler och fler idrottsföreningar som går i konkurs, eller åtminstone når ett hot om det.

Att då bygga nya stora skrytbyggen när det faktiskt redan finns fullt dugliga, om än väldigt nedgångna, arenor för fotbollen (för att sedan riva dessa) sticker så klart i många mindre idrotters ögon. Inom vissa idrotter försöker man byta ut en publik mot en annan – ett lyxbekymmer som bara kommer att kosta mer än det smakar. För allt och alla.

Att tycka att idrotten bör drivas mer kapitalistiskt än förr är, att kalla föreningsmedlemmar för kunder som gärna numera görs, i min värld helt förkastligt. Jag är ingen förbannad ”kund” bara för att jag köper årskort till Djurgårdens hockey- och fotbollsmatcher. Jag är medlem i en förening och kan således också göra en inverkan på föreningens framtid. Likaväl som en tränande aikidoka är just en medlem i sin förening.

Men de kapitalistiska terminologierna blandas gärna in i någon slags idrotts- och marknadsföringscocktail numera. Jag vägrar exempelvis att vara ”medlem” (där och då är man minsann medlem när man borde vara kund) i något företag, jag har inget medlemskort på exempelvis Coop. Det ser jag närmast som en lika stor skymf som att bli kallad kund av min förening. För hur mycket kan en medlem i Coop bestämma över företagets förehavanden?

Kampsporten står på randen till kommers. Genomslaget de senaste åren har varit hjärtvärmande att fått vara en liten del utav. Men vi närmare 38.000 medlemmar i detta fina förbund får aldrig gå över den gräns för kommersialisering likt fotbollen och hockeyn har gjort.

För även om vi väldigt gärna sneglar mot bättre tider, lönsamhet och en ekonomisk tillväxt, främst för våra utövare handlar det mycket om att inte sälja ut våra hjärtan. Skälet till kampsportens framgång sitter i själen och om den försvinner från våra mattor, våra dojos, våra föreningar – då försvinner också våra idrottare och tillslut även vårt förbund och verksamhet. Idrottandet i Sverige hänger i många fall, även för de mest rika, på en väldigt skör tråd.

Men även om själva utövandet kan te sig annorlunda och förändras, likt trädens löv om hösten, förblir känslorna för en förening ofta lika starka alldels oavsett.

En förening kan, om den ömsesidiga kärleken växer sig stark, få lika trofasta band som en familj. En idrottsförening kräver väldigt lite av sin medlem men ger ifrån sig desto mer.

De människor jag såg stå och gråta över att en stor del i deras liv försvinner i och med att arenan de besökt år ut och år in rivs hyser jag största respekt för. Vissa kan säkert se på dem med lite sneda ögon. De människorna är samma typer som river skogar för att kunna jäkta fram på nya motorvägar fem minuter fortare än tidigare.

Som sagt, nästa år är det jag som står där med tårarna rinnandes längs mina kinder. Samma kinder som på den arenan upplevt så mycket starka minnen.

Det minsta man då kan begära är att utomstående i alla fall kan ta till sig att det jag har upplevt på fotbollsläktarna verkligen har varit stora delar av mitt liv. Mitt liv. Ingen annans.

Att solka det genom att inte ta det på allvar vore ett svek större än något annat. För även om staden inte är vad den var, är jag ändå den jag var. Och jag vill inte se en förändring inom mig själv bara för att någon annan tycker att jag borde ändras.

Jag är månne konservativ, håglöst impressionistisk och i vissa fall löjligt fundamental – men vet ni, jag är lycklig med det. Jag är inte särskilt komplex: trånar mest efter lugn och ro när andra flänger runt ett helt liv för att kunna köpa sig båtar, bilar och gud vet vad. Jag är lite som den amerikanske poeten och rapartisten Add-2 beskriver det:
"My brothers start wearing suits, I´m stuck in my jeans."

Men är man lycklig behövs ingen förändring. Åtminstone inte på bekostnad av det mesta värdefulla vi har.
Vår själ.

Tack för er tid och vandra ut i löningens, ledighetens och lyckans helg och gör vad fan ni vill. Så länge ni bara gör något som värmer ert hjärta i denna mörka och kalla tid.



Bilden förresten tog jag från Djurgården-Göteborg i somras och får symbolisera det jag skrivit om här ovan. Dessutom gör den mig lycklig.

Jonathan Broberg, 2012-11-18

Vi lämnar ett dimmigt Skåne bakom oss. Vädret vittnar om en dagen-efter-känsla, och nog var det något stort vi fick uppleva. Vi som var där, i Sundspärlan, och såg en av svensk kickboxnings största bragder på svensk mark – vi som såg Therese Gunnarssons våta men ack så glada ögon, vi som var där kommer alla ha vår syn på vad som inträffade. Det här är min.

Det var en konstrasternas afton i Sundspärlan i Helsingborg. Jag hade trånat efter denna afton som inte mycket annat och när den högklassiga underhållningen, kickboxning är en otrolig sport att se live, startade såg jag på kvällen så där löjligt kärleksfullt. Som ett barn ser världen under sina första levnadsår, ungefär.

Den här krönikan skulle ha handlat om enbart Therese Gunnarssons match, men på något sätt vävdes kvällen samman av de sex övriga fighterna på ett närmast magiskt sätt så jag vill inte utelämna något.

Vi – jag, Magnus, Mona, Peter och Sara, hade ”turat” till Helsingör och fått ett stänk av livet i Helsingborg innan vi äntrade Sundspärlan. Inne i arenan, som var fint utsmyckad, var det precis som vanligt: det var leenden, kramar och det var en underbar atmosfär.

Det smittade av sig på matcherna i ringen. Först ut var den unge och ambitiöse Karen Khachatryan mot den mer meriterade Samuel Bark. Vi var nog många som häpnade över den sprakande start som matchen bjöd på. Khachatryan är en liten personlig favorit sedan jag såg honom på SM i våras. Maken till kämpe har jag sällan skådat. Nu, precis som i SM, räckte han emellertid inte riktigt till. Bark använde sin tyngd på ett bättre sätt och vann sedermera över de fem ronderna tämligen rättvist med domarsiffrorna 3-0.

Timmie Bengtsson från Garuda Muaythai besegrade Jonathan Ljungström från Lund. Matchen avgjordes i tredje ronden då en hård low kick från Bengtsson fick Ljungström att bryta. Det tyckte jag var lite synd, för matchen var högintensiv och en match helt i publikens smak.

Miro Drevica drev upp tempot i den två första ronderna mot meriterade Johan Herö i kvällens tredje match. Men när han inte lyckades skaka Herö tillräckligt och när krafterna tog slut i samma takt som att Herö hittade rätt taktiskt tippade matchen slutligen helt över till hallänningen. Det blev 3-0 i domslut.

En dansande Mohammad Hassan Al Naib tog hela arenan med storm i inmarschen och landslagsmannen Al Naib var bättre tajmad och bättre tekniskt än Joey Sangngoen. Men den sistnämnde lyckades stå emot anstormning, tog mycket stryk och blev tillslut rätt avig i matchen. Al Naib ville mycket, precis som jag sett honom förr, men när poängen inte kom per automatik blev matchen jämnare än den först verkade bli. Al Naib vann, men med 2-1.

Emil Hossen hade läst Alexander Björk bra. Matchen blev en ren kanonad av low kicks mot Björk som inte orkade stå emot. Hossen imponerade och jag kan någonstans tycka att om man har en sådan kraft och precison i low kicks som Hossen visade upp – då finns det säkert en större scen som väntar framledes för Hossen.

Däremot blev jag, liksom många andra, överraskad av utgången i matchen mellan Sebastian Grahn och Malik Sellam. Grahn visade upp ett lugn och en tät defensiv som förbryllade den mer meriterade Sellam. Skåningen blev lite låst, när han rusade in i kontakt kom ofta en välriktad spark som ett perfekt svar. Sellam såg frusterad ut och Grahn fick matchbilden att passa honom på ett imponerande sätt. Det blev en 3-0-seger för Grahn, som jag måste säga imponerade på mig.

Och så var det sedan dags, titelmatchen mellan Therese Gunnarsson och Yeliz Koblay. Jag har upplevt stora stunder förr. Och när koncentrationen lägger sig som ett täcke över mig, då vet jag att det är dags för något stort igen.

Och att jag aldrig lär mig av Therese Gunnarsson. Jag satt med mitt huvud i knät under de två första ronderna och kände att ”nej, Koblay leder nog. Det här går inte.” I tredje ronden kom Gunnarsson igång. Hennes tekniker, fina boxning och starka fysik började för första gången under matchen synbart hota den täta turkiskan.

I fjärde ronden tog turkiskan räkning. I den femte ronden var Therese åter vassast och det blev en magisk avslutning på en förtrollad kväll.

Efter matchen rusade en segerrusig pappa upp i ringen, Gunnarsson stod där med armarna utsträckta i skyn och med tårarna liggandes i ögonen. Jag rös. Det här är det man önskar alla idrottare som förbundsinformatör, men som vän till en världsmästarinna är jag utom mig av ord av lycka.

Jag kommer, vi alla som var där kommer, för alltid minnas den 17:e november 2012.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-16

Den euforiska lyckans värme når oss när vi plötsligt inser att det vi länge längtat efter uppenbarar sig framför oss. Som eftersuktad julafton under barndomen. Jag har länge trånat efter just denna helg – och nu är den här. Och jag kan bara konstatera att poesin åter flätat sig samman med verkligheten, ty i helgen kan nya rader kampsportspoesi plitas.

Som av en påkommen anledning vandrade jag hemåt från kansliet genom staden häromdagen. Det är en vandring genom tre av fyra stadsdelar. Således en tämligen lång strövelse. När jag gick nerför den vackra Götgatsbacken ner mot den mindre vackra Slussen fick jag ett infall. Jag knäppte upp min dunjacka och ställde mig och insöp lite av den stockholmska luft, som är så särpräglad av havsluft och avgaser och stadens myller. Samtidigt blickade jag ut över Mälaren och just denna dag var sikten klar så man såg ända vägen bort till Nacka.

När jag stod där och upplevde en del av mitt liv passera i revy genom mina tankar var det en som liksom tog tag i mig: jag är lycklig. Jag kände ren och skär lycka – något som för mig varit fördolt under så lång tid.

Har mörkret en gång omfamnat oss är det svårt att se det ljusa i livet. Jag levde exempelvis allt för lång tid innanför mitt egna slotts vallgrav. Tyckte att världen utanför kändes stor och lite skrämmande. Jag njöt inte av mat, solade jag frös jag, log jag var jag egentligen ledsen. Jag hade glömt hur härligt det kan vara att verkligen se fram emot något roligt.

Jag tror att alla människor upplever ett mörker då och då. Vissa är bara bättre på att inte visa den sidan av sig själva. Jag var ett fullblodsproffs på det. En kung av förnekelse.

Idag sitter jag dock här, på mitt kontor på kansliet och känner att livet ändå ler mot mig. Framför mig ligger en annalkande helg där två kampsportsevent av stor vikt för både mig personligen, men också för svensk kampsport, kommer att avgöras.

I eftermiddag rullar vår bil från Stockholm ut mot landet, först med sikte på Linköping och Rumble of the kings och sedan är destinationen Helsingborg. Det blir en resa med nära och kära, precis som jag har vant mig vid att det ska vara när det vankas bortaresor med idrott inblandat.

I Linköping ser jag så klart mest fram emot Alex Tobiasson Harris titelmatch mot thailändaren Madsua. Harris, som ifjol hade ett formidabelt år, har haft det lite tyngre sedan sitt VM-silver och är ute efter att inte bara vinna en titel, utan också att vända en nedåtgående spiral.

Och den finurlige göteborgaren tror jag fixar det. Harris har under detta år haft lite oflyt i sina matcher och någon gång, det vet jag med, kommer lyckan att vända. Det skulle vara stort att få se honom lyfta armarna mot Cloetta Centers tak ikväll.

I övrigt är det för produktionens skull så klart svidande att det stora affischnamnet och lokalikonen i Linköping Frida Wallberg inte kunde komma till start. Wallberg hade behövts som dragplåster, även om mitt förbundshjärta innerst inne ler lite lite grann eftersom ljuset nu helt hamnar på våra idrotter.

Rumble of the kings har annars gjort ett mycket stilfullt jobb som vanligt. Och även om galan har tappat många stora namn är detta ändå en av de händelser jag sett fram emot allra mest. Det ska bli underbart att åter få uppleva svensk kampsport i ett sådant stort forum, på en sådan fin arena som Cloetta Center, igen.

Och på tal om längtan. För ett och ett halvt år sedan firade jag en oförglömlig påsk i Helsingborg. Där och då fann jag en vänskap som betyder otroligt mycket för mig idag, den med Therese Gunnarsson. När jag träffade henne var hennes arm inbakad i ett stort gips. Hennes ögon var lite sorgsna och även om hon hela tiden pratade om att ”komma tillbaka stärkt ur detta” är det hjärtskärande att se idrottare gå skadade.

En skadad idrottare är som ett barn utan lördagsgodis. En skadad idrottare är ingen lycklig person, även om den ler. En skadad idrottare är som den skugga av mig själv jag var då mörkret var som mest påtagligt. Och kanske var det därför som jag och Therese fick ett starkt vänskapsband mellan oss. Kanske inte. Vem vet varför saker inträffar?

Det känns emellertid som en annan tid från ett annat liv att låta minnesbilder från den påsken uppta tankarna. Och tur är väl det. Jag har träffat lyckan i en otroligt fin flickvän (love u Sara!) och Therese står i dörröppningen redo att kliva rakt in i en dröm. Men det är som Tomas Andersson Wij sjunger, ”den dörr du måste öppna kan bara öppnas inifrån.”

På min resa genom Sverige har jag alltså med mig Magnus och Mona från kansliet, och sedan våra respektive minus en. Det blir en resa med kärlek och vänner, mot kärlek och vänner.

Inte undra på att jag har längtat. Och som antyds av min rubrikparafrasering av Erik Axel Karlfeldts fina dikt med samma namn – och som är ett talesätt som kanske gör sig bäst uttryckt på engelska:
   All good things comes to those who wait.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-12

Jag satt på Riksidrottsforum i helgen och förundrades över den kontraproduktiva idrottssynen överlag på svensk media. Det diskuterades mediahantering hit och försvarstaktiker gentemot media dit. Det blev tillslut riktigt tröttsamt att lyssna på, i det närmaste enerverande.

RF hade låtit en stor mediabyrå gå igenom artiklar skriva i sportdelarna på Sveriges största tidningar. Sökorden var ”övergrepp” och ”diskriminering”. Det är stora känsliga frågor som är förknippade med de orden. Mediabyrån hade konstaterat att under fjolåret, alltså då Patrik Sjöberg kom ut med sin bok, hade 67 artiklar skrivits i media i tonen av ”övergrepp” och ”diskriminering” inom idrotten. En ökning från föregående år med ungefär 40 artiklar.

Utifrån denna rapport handlade sedan diskussionen om mediahanteringen enbart om synen på media som något negativt. Och det är här som jag inte längre kan vara tyst.

För det första anser jag att det är i det närmaste skamligt att sådana värdeord och viktiga frågor som övergrepp och diskriminering inte avhandlas mer än 67 artiklar på ett år. Det är negativt om något. Det är tydligt att den granskande idrottsjournalistiken är betydligt mer flat än inom exempelvis politisk journalistik.

Ofta är sport i media rena rama reklamen för idrotten. Men det är det inte många som verkar förstå. Jag har alltid sagt att vill vi inom kampsport synas mer i media får vi också vara beredda på, och välkomna den granskning som också kommer på köpet.

En representant från fotbollförbundet menade, när vi från SB&K påpekade vikten av granskning inom sportjournalistik, att idrotten visst välkomnar granskning – om den görs på riktigt! Fotbollsrepresentanten hänvisade sedan till att media jobbar på ett nytt sätt, de skriver sina artiklar i förväg för att sedan placera in citat efter artikelns grundutformning.

Ja? So what? Så har det varit länge. Och det har inget med ”riktig” granskning att göra.

Det är vitalt att ha i åtanke att media inte ska vara idrottens PR-byrå. Vi ska inte påverka det media rapporterar mer än att vi kan ge de en grundinformation att bygga vidare på. Men om vi tror att vi först kan säga vad som ska skildras och på vilket sätt och sedan gny över att det inte skrevs som vi ville – ja, då har man inte riktigt förstått vad journalistik är. Och inte heller har man då någon som helst respekt för det journalistiska arbetet.

Det vi inom idrotten måste göra är att öppna upp oss ännu mer för media, inte tvärtom. Men samtidigt ändå ha kvar vår trovärdighet. Att gny över att 67 negativa artiklar skrivits på ett år, när bara Sportbladet producerar ungefär lika många positiva artiklar om idrott dagligen – det är bara löjligt, i mina ögon.

Nej, idrotten behöver bli bättre på att förstå vad journalistik, information och kommunikation är. Och framför allt vad som verkligen skiljer dessa från varandra.

Inte förrän man vet det borde man som RF-, SF-, eller SISU-represantant få yttra sig om hur man ska hantera media. För den bild som i helgen på Riksidrottsforum basunerades ut var att media är fröet till all ondska i världen.

Men faktum är: var vore svensk idrott utan media?

Medan jag som vanligt tackar för er tid vill jag även passa på att skicka med er en sista tanke.
Om vi inom kampsporten kan fortsätta vara öppna, trevliga och ärliga i media – då kommer vi i sinom tid få ännu mer uppmärksamhet. För det är alldeles tydligt att vår mediasyn är klart utstickande jämfört med hur andra idrotter förhåller sig till media.

Gott så. Låt det fortsätta!

Jonathan Broberg, 2012-11-05

Vet du exakt vad du köper när du köper kosttillskott?
Vet återförsäljaren exakt vad den säljer?
Således, vet du exakt vad det är du kan stoppa i dig?

Svaret på dessa tre frågor kan ni ju tänka över. Sedan kan man ju också tänka över att flera statliga myndigheter analyserar för tillfället kosttillskottsbranschen. En ny lag har trätt i kraft. En mängd produkter har ålagts saluförbud. 

RF:s Antidopinggrupp har siktet inställt på dessa produkter.
Vi på SB&K uppmanar våra idrottare att i största möjliga utsträckning inte använda kosttillskott.

Det finns ingen vetenskaplig grund som visar att kosttillskott skulle vara bättre för elitidrottare än vanlig god kost.

Men kanske viktigast av allt – är det verkligen värt att tumma lite på kosten och riskera att åka fast för doping och inte få träna och tävla på kanske två år?

Och sedan undrar människor varför vi på SB&K är så offensiva mot denna bransch…

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-04

Jag hade tyvärr inte möjlighet att följa kickboxnings-EM på plats denna gång. Och tur var väl kanske det, för jag är en rätt känslig kille. Jag hade nog inte klarat av vissa saker.

Ett mästerskap i kickboxning har de senaste åren varit synonymt med medaljer. Ifjol under VM i Makedonien gick mer eller mindre allt svensk väg – det blev ett rekordmästerskap.

Till årets EM var därför förväntningarna skyhöga. Men, det blev ett EM där i princip allt gick utanför planerna. Och på sätt och vis är det ju det som är charmen. Idrottens essäns är det entropiska, det oförutsedda.

Att följa ett mästerskap där personer som jag även betraktar som vänner är med, det är sannerligen inte bra för hjärtat. Att följa ett mästerskap med vänner på en hackande livestreaming som dessutom är sned, det är inget som hjärnan heller mår särskilt bra av.

Och EM i kickboxning blev till en början som ett frustrerat skrik där inget gick svensk väg. Fyra raka förluster blev den frapperande opassande starten. En efter en försvann från EM och själv satt jag med mitt kaffe tittandes på livestreamingen med huvudet på sned, och förstod ingenting. Det här var ju mästerskapet där svensk kickboxning skulle leva vidare på det smått otroliga VM:et från ifjol.

Och trots att den svenska EM-vinden skulle vända kändes det ändå tidigt som ett ”sånt” EM. Förlusterna var jämna. Domsluten tveksamma. Och en skada på en överlägsen storstjärna.

Jag lider med Karin Edenius. Hon var enligt utsago bättre tränad än någonsin. Hennes testvärden visade att det borde bli något utöver det vanliga. Karin är minutiös i sin uppbyggnad och hade till årets EM tränat ännu hårdare, ännu mer riktat bland annat tillsammans med Björn Rhodin, professionell personlig tränare. Men redan i första ronden av kvartsfinalen var olyckan framme. Ett klick i knät. Smärta. Och EM tog ett abrupt slut redan innan det knappt hade börjat. Ett otroligt olyckligt slut, men ändå en dos av det som ofta inträffar – skador.

Men även fast Edenius var Sveriges kanske största medaljhopp och även om EM inte blev som hon eller Sverige tänkt sig blev EM också ett svenskt statement – det finns andra som kan kliva fram när det går lite trögare. Som Maria Elin Olsson.

Hon mäktade ifjol med tre medaljer i tre olika internationella mästerskap – på 39 dagar. Nu gjorde hon comeback i mästerskapssammanhang och gjorde succé direkt. Olssons stil är krävande för motståndarna och inte sällan äter Olsson sig in i matcherna efterhand. Det kändes ganska tidigt att Maria Elin Olsson var tillbaka i gammalt gott slag.

Hon vann enkelt kvartsfinalen. Hade heller inga större bekymmer med sin semifinal och det började osa guld kring Olsson. I en final där det kunde ha gått precis hur som helst blev det ändå en snöplig förlust. Men trots allt EM:s bästa svenska insats, och en härlig comeback på den stora internationella scenen. Måtte Maria hålla sig kurant i fortsättningen.

Om Olsson svarade för den bästa insatsen var göteborgskan Kristin Skante den mest överraskande.  Jag såg Skante på SM i somras. Hon var kanske inte den mest spektakulära fightern, men oerhört tät, svårforcerad och smart i sitt poängplockande.

Under EM har hon figurerat lite i skymundan av de andra storstjärnorna men segern i kvartsfinalen vittnade om att något stort kunde vara på gång. Semin gick också Skantes väg och plötsligt var hon också framme i en ytterst oförmodad final. Där tog det emellertid slut. Men Skante visade det som ofta präglat svensk idrott överlag - vi är förbaskat duktiga på att slå i underläge.

Olof Petterson gjorde också ett starkt EM och bärgade hem den tredje medaljen. Även han blir att räkna med framöver och det är skönt att veta att det finns en återväxt bakom Mikael Bäckström (som slutade ifjol) och Thomas ”Totto” Heiderup.

EM blev kanske inte vad det svenska landslaget hade tänkt, eller rättare sagt ”otippade” individer tog medaljer. Jag kan inte låta bli att leka med tanken ”OM”. Om vi hade haft Makedonien-flyt, ja vart hade vi då landat?

Svensk kickboxning är på rätt väg. Det är min absoluta tro.

Tack för att ni tog er tid. Och stort tack också till landslagsansvarige Magnus Segerberg. Du vet varför!

Jonathan Broberg, 2012-10-31

Ibland är mitt arbete lika enkelt som det är härligt. Kom till jobbet idag och kände mig lätt i steget, pigg i hjärnan och med ett pirr i magen som om jag vore kär (ja, jag är kär också, men inte så jag menade). Det är ofrånkomligt så att mellan alla samtal, alla mejl, alla kontakter med diverse medier, företag, idrottare och gud vet vad, så är det fortfarande när det ska till att bevaka det rent idrottsliga som jag verkligen känner mig hemma.

Jag hade fått veta att någon nere i Ankara skulle sköta en livestreaming ifrån kickboxningsmatcherna, så jag bunkrade upp med kaffe, med nybakade 7-elevenbullar och med min penna och papper i högsta hugg.

Och så började tävlingsdagen. Förlust för Nisse. Förlust för Mohammad. Förlust för Emma. Förlust för Jonas. Fyra av nio personer hann få respass ur EM knappt innan jag ens förstått att mästerskapet som jag sett fram emot så länge nu ens var igång. Ridå!

Lätt förgrymmad, som jag är vid förluster, började jag tänka onda tankar. Ikväll ska jag på den allra sista Djurgårdshöstmatchen på Stockholms Stadion någonsin. För motståndet står Syrianska där en för alla oss Djurgårdare kontroversiell spelare vid namn Sharbel Touma spelar. Han lämnade DIF -99 för AIK, i ett läge då Djurgården just åkt ur Allsvenskan – och Touma är fortfarande en symbol för allt ont idrotten kan uppbåda för mig.

Han ska allt få för kickboxarnas oflyt, hann jag tänka. Touma ska jag skrika extra mycket fula censurerade saker till ikväll.

Samtidigt sparkade jag avreagerandes på en kartong i förrådet (jo, Mona, jag sparkar på kartonger ibland, men jag sparkade aldrig sönder kopiatorn den där gången…) och som Fågel Fenix ur askan kom vår kära badboll fram. Den hade legat gömd bakom den kartong i förrådet jag hade sparkat på, eller knuffat med foten på, som vi säger ibland Stenudd!

För er vetskap: badbollen kom till oss under den jobbigaste av perioder när vi höll på och försökte få ihop Kampsportsgalan för första gången. Där och då använde vi ofta badbollen som en energiboost genom att helt enkelt kruta den allt vi kunde mot varandra. Jag sköt så klart hårdast och Mona blev så klart argast.

Men badbollen blev också en symbol för oss att vi kan klara av tuffa tider bara vi har en framtidstro och en nutidstilltro. Men sedan vi byggde om på kansliet har badbollen lyst med sin frånvaro. Vi saknade den så pass mycket att vi faktiskt uppriktigt tog en liten paus i arbetet en gång och letade efter den. På allvar!

Och tro det eller inte. Just som jag hittade badbollen igen och skickade iväg en perfekt vrist på Mona var det precis som att vi stod och såg tillbaka på något vi längtat efter. Och några minuter senare vände Malik Sellam den trista förlustsviten i EM i Ankara och vann sin och Sveriges första seger i detta EM.

Om styrkan sitter i hans egen prestation eller i upphittandet av badbollen låter jag vara osagt. Men helt klart är att jag kommer inte behöva vara så grov i munnen mot Sharbel Touma på Stadion ikväll.
Tänk vad en simpel badboll kan göra.

Tack för att ni tog er tid!
(Och nej, kansliet är ingen ordinär arbetsplats. Men vi lyckas nog rätt bra ändå.)

Jonathan Broberg, 2012-10-29

Imorgon invigs officiellt EM i kickboxning. Idag har invägningar präglat den svenska landslagsdagen där samtliga svenskar har klarat invägningarna. Med andra ord, bring it on!

Vi hade i förra veckan en lång genomgång av den svenske EM-truppen tillsammans med landslagsansvarige Magnus Segerberg. Han trodde stenhårt på sina adepter – och det är klart att han ska göra det.

Själv sitter jag mest och tänker att truppen känns bred, visst, men kanske lite utan spets. Vi har några klara medaljkandidater som vi inte vet var de står någonstans, vi har flera duktiga men relativt oerfarna truppmedlemmar och vi har en riktig storstjärna på plats. Jag vet inte jag, är det upplagt för svenskt medaljregn?

Jag tror kanske att vi får sänka våra förhoppningar lite. Den här nio fighters starka truppen har potential att ta medaljer, absolut. Men då ska också allt verkligen stämma. Om vi har ett mästerskap där allt gör det så blir det fyra, kanske fem medaljer. Men om vi får ett helvetes-EM är det kanske enbart Karin Edenius som ligger på den nivån att hon kan vinna medalj även om allt inte klaffar.

Med några avbräck, med avsaknaden av Mikael Bäckström och Thomas ”Totto” Heiderups ledaregenskaper även utanför mattorna, samt med Therese Gunnarssons frånvaro ser det lite dystert ut på förhand, om man enbart har siktet inställt på metallbitar.

Men man kan också se det ur ett annat perspektiv. Sverige har fina kickboxartraditioner och flera gånger under mina år på förbundet har jag blivit positivt överraskad med svenska mästerskapsskrällar. Sverige har på något sätt cementerat sig som en stark kampsportsnation och möts alltmer med stor beundran och respekt ute i vida världen, vilket kan medföra att motståndare blir lite slaka av att möta svenska fighters.

Kanske blir EM i Ankara ytterligare ett sådant mästerskap då nya svenska kickboxarstjärnor föds. Jag menar, någon gång måste även en ny generation ges möjlighet att få briljera och månne är detta EM lite ett sådant tillfälle.

Hur som helst, det ska bli fantastiskt spännande att se vart vi står i den internationella konkurrensen vid ett stort mästerskap igen. Och jag hoppas innerligt att våra svenska fighters åter ger oss några ögonblick av magi, ögonblick som aldrig kommer att falla i glömskans händer.

Heja Sverige!

Och som vanligt, tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-29

När The Zone presenterade August Wallén på fightcardet för någon halvannan vecka sedan var det som att vrida tillbaka klockan ett snäpp. Wallén var alltså klar för comeback, något som jag själv känner väl igen efter min tid som fotbollsspelare. Men tidvattnets förändring kom. Tyvärr.

Det är något visst med oss människor och vår inställning till idrott. Densamma smärta idrotten åsamkar, om vi skulle fått den i vardagslivet, hade vi i det närmaste legat för döden. När smärtan uppstår inom idrottandet, då skakar vi av oss det med en liten loska och bryr oss inte nämnvärt. Förrän efteråt.

Jag har gjort tolv comebacker i fotbollen. Tolv. Mitt knä som jag pajade i tidiga tonåren betydde att resterande del av fotbollsspelandet till största delen handlade om diverse rehabprogram, vattengympa och åtskilliga löptimmar på gymmet. Men bra i benet blev jag aldrig. Hur mycket jag än stretade på.

Det är ett helvete att göra comeback, rent ut sagt. Inte nog med att dina träningsdoser måste öka, du behöver också vara mentalt förberedd på det värsta hela tiden och minsta snedsteg i rehabprocessen vänder din vardag fullständigt upp och ner.

August Wallén har likt det jag gjorde riktat sitt fokus i idrottandet emot andra mål. Han är tränare, han är klubbledare, han är egenföretagare inom sitt idrottande, sitter i diverse styrelser och är sedan drygt ett halvår också ordförande i internationella MMA-förbundet, IMMAF. Jag känner igen mönstret i mig själv.

För att förtrycka bort min egen idrottsliga missär som var full av skador försökte jag dämpa min sorg genom att fylla vardagen med så mycket att det inte fanns tid för att tänka, inte fanns tid för reflektion. Mitt hjärta mäktade helt enkelt inte med det. Verkligenhetens värk hade nog varit i paritet med mitt skadade knäs.

Jag minns det så väl när jag började på förbundet. August Wallén var en av de jag först hade kontakt med och det handlade om att en stor speljätte skulle göra ett MMA-spel till Playstation 3. Det första på marknaden och vi samtalade länge och väl om hur det spelet skulle kunna bli en liten del av något större.

Jag fattade ganska kvickt tycke för Augusts sätt att argumentera och under en tid när MMA i Sverige var som mest bespottat hade vi daglig kontakt. Jag lärde mig två saker under den perioden: Wallén är en envis och på samma sätt hängiven person, som har förmågan att även se andra.

Den personligheten tror jag August också anammat i sitt egna idrottande. För det går liksom inte att vara elitidrottare och allt det där andra som jag rabblade upp tidigare på samma gång utan dessa komponenter. Man kan förundras eller beundras. Det är upp till var och en av oss att välja vilket.

Att Wallén tvingas ge upp sitt comebackförsök på The Zone ser jag som en kniv i bröstet. Fast när han talar i termer om att han ändå inte ger upp karriären undrar jag bestämt hur många dolkstötar han tål innan han faller till marken.

Jag kan inte nog låta mig bli berörd av August Walléns outgrundliga förhållande till sitt kära MMA. För det finns ingen annan logisk förklaring till varför han skulle utsätta sig själv för detta, varför han skulle köpa en biljett till en Titanicresa om det inte vore för kärlek.

Dock vet jag själv: den kärlek idrotten har att erbjuda kan ibland vara av det olyckligare slaget. Fast ändå låter vi, som en gång fastnat för den, oss bli förförda.

Gång efter gång efter gång.

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv