Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-04-08

Det sägs att det är först om man tar ett par steg bakåt som man verkligen kan förstå ett mästerverks storhet. Det handlar om, påstår sig de som kan, att få en överskådlig helhetsbild av motivet. Tiden efter Reza Madadis enorma UFC-vinst mot Michael Johnson har runnit oss förbi. Kvar finns ett minne, en betraktelse. Och det är svårt att leta fram något mer vackert att minnas. Alls.

Det är när stora stunder kommer till oss som vi också lär av livet. Det kan handla om föräldraskap, det kan handla om ett husdjur, det kan handla om egentligen vad som helst. Det livet vill i gengäld är att vi antar oss ett ting med en lojal dedikation.

Är vi tillräckligt lojalt dedikerade kan vi få uppleva det vi förenklat kallar mirakel. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få uppleva en stund likt den Reza Madadi bjöd oss på i Globen i lördags kväll. Det kan mycket väl ha varit en karriärs klimax vi fick bevittna – och vi som har haft förmånen att följa Madadis MMA-framfart, vi är välsignade i detta nu. Vi fick i matchen mot Michael Johnson bevittna det Madadi utförde – ett stordåd, ett mirakel.

Med Alexander Gustafsson ur spel var det andra svenskar vi patrioter (och äntligen kändes en svensk MMA-publik just som en patriotisk sådan – en hemmapublik) fick sätta våra hopp till. I den första matchen var båda svenskar. Papy Abedi vann över Besam Yousef in en märklig match som aldrig riktigt fick fjutt.

Tor Troeng är en exceptionell idrottare. Han är verkligen en stabil pjäs på alla sätt och vis och en karaktär likt Troeng behövs inom världens MMA. Och submissionspecialisten gjorde ingen i den massiva Globenpubliken besviken, utan vann tämligen enkelt över Adam Cella – på, naturligtvis, submission.

Chris Spång och den tappre Ilir Latifi förlorade både sina matcher och det är också värt att ägna tankeverksamhet åt. Spång hade väldeliga bekymmer att komma åt den täte och rörlige Adlan Agamov, medan Ilir Latifi hade problem att freda sig mot Mousasis vänsterjabb. Me de båda är kämpar av bästa virke och jag hoppas innerligt att de får fler UFC-chanser.

Akira Corassani vann på delat domslut mot Robbie Peralta och det kändes rättvist även om jag kan tycka att matchen var onödigt spännande och öppen. Akira besitter enligt mig ett större register än vad han lyckades få ut denna kväll – men efter omständigheterna är just det kanske mest enkelt att förstå.

Och så var det då det här med Reza Madadi. När Alexander Gustafssons skada uppmärksammades var det som att det mesta av fokuset sköts över på Reza Madadi. Han som inlett UFC-kärriären strålande och tagit hela svenska folket med storm. Förvisso förlorade han i Brasilien, åtminstone enligt en väl hemmavänlig domarkår, men runt Reza händer det hela tiden något.

Han är vad idrotten brukar kalla star quality rakt igenom. Och när han vandrade ut mot buren i lördags var det också då som kvällens högsta decibel nåddes. Det var emotionellt, det var spänt, det var allt som vi som betraktar idrott kan behöva för att väcka vår idrottsliga ådra till liv.

Plötsligt var allt borta. Mina gäster bredvid mig, riksdsagspolitiker och idrottsborgarråd, fick sig nog en del att tänka på. Jag stod upp hela Rezas match och det var som att jag inte var där. Jag var någon annanstans. Inte i det vi kallar den reella världen.

Såg kom Johnsons spark. Den hördes lång väg och fick Reza och hela Globen att vackla till. För en liten stund knep det till ordentligt i magen och de värsta tankar började gro, likt ett oväder vid horisonten som närmar sig.

Men Reza räddades av en stilig defensiv och en mycket väl avvägd pausvila. I rond två kom han ut som en ny fighter. Rakryggad och med en blick som trängde sig djupt in i Johnsons inre. En nedtagning senare och matchbilden var helt förändrad. Tredje ronden kom också avgörandet. Då orkade inte Johnson försvara sig längre mot Reza ettriga och energiska brottning och släppte till en submission.

Globen var på väg att lossna från sin förtöjning och rulla iväg in igenom stan. Det är en stund som är så vacker att få bevittna. Reza kastade sig i glädje upp över buren ut i publiken mot sin manager Manos och vi runt omkring kunde förstå vad den här segern betydde. Vi behövde inte säga något. Det våra sinnen bevittnade var talande nog.

Reza Madadi vann i sin tredje UFC-match sin andra seger. Och han gjorde det med flärd.  Det är för mitt liv oförståeligt hur Dana White och hans gelikar kan undvika att lägga en Madadimatch på huvudkortet. För i mina ögon var detta inte bara kvällens absoluta emotionella höjdpunkt – ingen annan match var heller bättre i sin dramaturgi eller idrottsliga spets.

Karin Boye skrev en gång:
”… Vårt hjärta dras,
oemotståndligt utan val,
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.”


Det minne som aldrig förseglas, aldrig försummas, aldrig försluts – som minne blir det vackert att bära med sig igenom livet. Och sorlet från publiken vid Rezas segermatch kommer sorla djupt i Globens innandömen, dess skal. Var så säkra.

Vinsten var din, Reza Madadi. Men upplevelsen och minnet av den är vårt allas gemensamma. Stort och innerligt tack för det, Mad dog!

Jonathan Broberg, 2013-04-03

En del i att tillhöra en värld full av kampsportsfantaster har lärt mig att det svåraste som verkar finnas är att unna andra framgång. Det ska gnys, det ska baktalas. Jag är ärligt trött på det. Det är dags att folk inser att om vi inom kampsportsfamiljen inte håller ihop – då är vi under en snar överskådlig framtid lika rökta som en gotländsk fårfiol.

Jag läser om Ilir Latifi. Denne hjältemodiga fighter som tar sig an Alexander Gustafssons tilltänkta match på lördag. Latifi har, helt oförlåtligt tycker jag, fått skit för att många menar att han inte förtjänar matchens dignitet.

Herregud, säger jag. ”Förtjänar”. Att blanda det ordet med idrott är som att inte känna till idrotten alls. Det finns inget som heter rättvisa inom idrott, ty idrotten är uppbyggd av en okontrollerbar estetik: det går inte att regissera idrottsmatcher likt en Woody Allen-film. Det ska inte att gå. Och däri ligger idrottens tjusning.

Det finns människor som är beredda (mig därtill) att äventyra semesterkassan för att åka halva Svea Rike runt bara för att se favoritlaget förlora – och efter det resa 70 mil hem i en trång buss. Man reser för att man söker något. Inte lyckan. Verkligen inte olyckan. Men något annat.

Att Ilir Latifi fick den match som var vigd åt Alexander Gustafsson är inte Latifis fel. Däremot ser han till att alla vi svenska MMA-fans får tillfälle att vara lite patrioter även under galans main event. Latifi tog matchen med väldigt kort varsel och ställs helt plötsligt för sitt livs svåraste kampsportsögonblick. Bara så där. Jag är imponerad. Inte bestört.

Det finns ett vedertaget förhållningssätt inom kampsporten som faktiskt förbryllar mig. Och det är denna direkta missunnsamhet som även nu Latifi, trots att han alltså ser till att det ens blir en huvudmatch med svenskinslag i Globen, får utstå. I min värld är det helt okej att spekulera i huruvida hans chans är välförtjänt eller inte – men det räcker med att spekulera…

Latifi har under flera år visat att han är en fin fighter. Kanske inte den allra mest spektakulära, men helt klart gedigen i sin stil. Han är så klart ingen Alexander Gustafsson, och det är väl där den mesta av den inte så genomtänkta kritiken mot honom ligger. Jag ville också se Gustafsson i Globen.

Men när han inte kunde ser jag mycket hellre en svensk till än någon influgen fighter från utlandet. Dessutom är jag svag för Latifi som MMA-idrottare sedan hans smått fantastiska match på Rumble of the kings för ett par år sedan. Den gången förlorade han förvisso, men matchen var bland det mest pulserande och divergerande jag upplevt inom kampsporten.

Latifi har därefter vunnit main event på Superior – och även om den matchen inte blir ihågkommen som någon sprudlande tillställning vann han. Och där någonstans räcker det för mig. Vinst är det som räknas. Inte hur man vinner. 

Så till er som sitter och menar att Latifi inte är förtjänt av denna match: betänk att det är en människa med känslor vi talar om här. En människa som på lördag förtjänar alla svenska MMA-fans massiva stöd mot Mousasi. Om Ilir får ett liknande stöd det Gustafsson erhöll ifjol, ja då kan det sluta med att en ny svensk UFC-stjärna föds. Tillsammans kan publik och idrottare stjälpa de största lassen. Och tänk vad härligt det hade varit att ha någon som kunde avlasta Gustafsson lite i denna viktklass – och långt därframme kanske till och med utmana The Mauler som herren på den svenska MMA-täppan. Det vore något.

Och en sak till, inte att förglömma. Igår skrev Latifi på sitt UFC-kontrakt. Idag skiner vårsolen med en värmande frenesi över vår vackra huvudstad.

Kanske försöker någon säga oss något. Kanske.

Jonathan Broberg, 2013-03-25

Det känns allt mer relevant att förtälja en uppkomst av något när denna företeelse flyger in i en ny tidende. Det är som att koltrastens sång, som faktiskt berikar oss nästan året om, är vackrare om våren, för att våren är bland det vackraste vi vet. När jag vandrade upp mot mitt hotellrum efter Kampsportsgalan på Berns i lördags med min nyblivna sambo Sara vid min sida var det så tydligt för mig: min värld är inte var den var – men den har blivit så väldigt mycket finare att vara Jonathan Broberg i.

För att kunna ge rätt glans åt den kväll som kom till oss i lördags på Berns salonger är det ändå ett speciellt samtal från sommaren 2009 som jag måste resa tillbaka till för att ge kvällen i lördags någon slags rättvisa.

Vi hade inlett ett för kampsportsbranschen mycket exklusivt mediasamarbete med Nyheter24. Jag hade själv lärt känna grundaren av tidningen Douglas Roos via våra gemensamma år i Djurgården Fotboll. Roos är en entreprenör och var en av de första som jag överhuvudtaget tog kontakt med i min dåvarande ställning som nyanställd vikarie på förbundet.

Jag ville höra mig för om Roos var intresserad av ett samarbete med förbundet. Det var han och vi kom att ha ett väldigt fint samarbete under ett par år, där bland annat våra framgångar fick en neutral och utomstående mediapart att synas i.

En dag ringde så Douglas mig. Han sade att han och hans partner på Nyheter24 hade tänkt till på vårt samarbete och undrade om inte kampsporten borde ha en egen gala, likt Idrottsgalan. Jag kände direkt att idén var värd att ta vidare upp till styrelsen. Det visade sig att vår dåvarande Generalsekreterare Javier inte alls tyckte att galan (som vi vid den här tiden inte hade något givet namn på) var en särskilt smart idé: för mycket belastning för kansliet var Javiers dom.

Som Generalsekreterare hade han en stark ställning i förbundet och i den dåvarande styrelsen. Galaidén lades således på is en tid. Men när jag och Douglas åter fick tillfälle att talas vid gick jag bakom Javiers rygg, direkt till ordförande Stefan Stenudd. Jag hade också allierat mig väl med dåvarande kanslisten Mona Lundkvist, och vi tre kom efter det att bilda det vi kallade galagruppen.

Vår första och främsta uppgift var att undersöka om det ens var möjligt att få till denna gala. Och när vi nystade i det såg vi en potentiell väg att gå: att sammanfoga galan med det tilltänkta firandet av förbundets 50-års dag.

Problemet där var bara det att min föregångare och Javier hade redan bokat en dag och plats för festen, Eriksdalshallen, ironiskt nog förlagt till 11:e september (vilket festligt datum!!). Vi lyckades avboka det och istället letade vi en lämplig galalokal. Valet föll sedermera på det då nybyggda Clarion Sign vid Norra Bantorget.

På hösten kom så beskedet om att karaten skulle träda ur SB&K och Javier skulle med det lämna för att vara Generalsekreterare där. Mona Lundkvist lyftes fram som efterträdare. Det var mer eller mindre räddningen för idén om Kampsportsgalan.

Och nu var det bråttom. Galagruppen, som snabbt drygades ut till Erik Rosén från Nyheter24 och Marko Gyllenland från Fighter Magazine, kunde nu börja arbeta på allvar mot en första historisk gala.

Den 20:e mars 2010 hölls också den första galan på Clarion Sign. Musse Hasselvall ledde galan. Som prisutdelare kom både Karin Mattsson från RF, Dolph Lundgren, George Scott, Doreen Månsson och Thabo Motsieloa.

Under tiden arbetet med galan fortlöpte visste vi inom galagruppen att idén var så pass bra att det här kunde bli en årligen återkommande tradition.

Under den första galakvällen slog det mig också att kampsportsfamiljen verkligen suktade efter en sådan här kväll. En kväll då branschen, som är spretig och divergerande, kunde träffas och umgås under andra former än bara vid idrottsarenorna.

Galan 2010 blev startskottet på något som kändes nytt och fräscht, inte bara för förbundet utan faktiskt för hela den svenska galabranschen. Men det tog lång tid innan vi kom att förstå det.

2011 hade vi så ett nytt bekymmer. Vi hade redan bokat Clarion Sign igen. Men vår förtvivlan var stor då Clarion plötsligt lät meddela oss att de hade fått in en ”prestigebokning” samma kväll som oss. De hade också valt att gå vidare med det andra förslaget, men ville ändå ha kvar oss som kunder på det inte alls lika fashionabla, eller ens passande Clarion Stockholm vid Skanstull.

Vi avböjde. Vi rotade också fram att Clarions ”prestigebokning” var Socialdemokraternas extra årsmöte, där för övrigt Mona Sahlin blev partiordförande, en bokning som sedermera gick till en annan lokal än Clarion Sign…

I allt myller av galalokaler som jag och Mona hösten 2010 åkte och tittade på fann vi tycke för Pelarsalen på Norra Latin. Men tiden var knapp. Mona mäktade till slut med en bra deal och vi valde att förlägga den andra upplagan av Kampsportsgalan där.

Vi hade nu också fått stor hjälp av Rickard Nordstrand. Han lät hälsa att en viss Mikael Persbrandt skulle dyka upp som prisutdelare på galan. Alla var vi väldigt glada för det. Men veckan innan galan hade Persbrandt råkat i kläm med rättvisan, så att säga, och en hel drös med människor vräkte ur sig sina aggressioner mot oss inom galagruppen, som nu bara bestod av mig, Stefan Stenudd och Mona.

Vi blev till och med uthängda av vissa i vår egen styrelse som tyckte att vi gjorde ett uppenbart fel med bokningen. Vi stod emellertid på oss, hävdade vår ståndpunkt i media om Persbrandt och det blev på galan en magisk upplevelse då en annan av våra mest framstående och viktigaste prisutdelare Stefan Sauk hoppade upp på scenen och kuppade lite mot Persbrandt.

En kupp som prydde framsidan på Aftonbladet. En framsida som fortfarande hänger på mitt kontor i en tavla på kansliet. Den hänger där för att jag aldrig kommer att glömma det ögonblicket. Någonsin. Och för att det är första gången som kampsport i Sverige pryder en framsida på Aftonbladet i positiv bemärkelse.

Vi blev ändå glatt överraskade av Pelarsalen och bokade därför in den tredje upplagan av galan även där. På sensommaren 2011 bokade jag en intervju till hemsidan med Idrottsminister Lena Adelsohn-Liljeroth. Intervjun skulle belysa hennes syn på svensk kampsport och framförallt hennes inställning till fenomenet kampsport som sådant.

Jag har intervjuat mängder med människor från stora idrottare till Michel Platini genom åren, men det måste sägas att det kändes väldigt speciellt när Adelsohn-Liljeroth satt på sitt kontor på Drottninggatan med sina medarbetare och berömde det arbete i media om kampsport som jag hade gjort. Nu vet jag att alla politiker får ett grundligt material inför intervjuer, men det kändes ändå värmande. Efter intervjun fick jag en kram och hon sade:
   - Bjud in mig till något kampsportsevenemang!

Några månader senare stod hon på scenen vid galan ifjol och delade ut pris. Rickard Nordstrand tog med sig ett koppel kändisar igen och Stefan Sauk sjöng på swahili och var så där härligt Sauk-ig som bara han kan.

Efter två år i Pelarsalen ville vi ändå få till en förnyelse till årets gala. Mona förhandlade fram ett givet alternativ som vi alla blev oerhört sugna på – Berns salonger.

Spelet runt denna gala handlade rätt mycket om att få till en helhet. Vi var ute tidigt och fastställde juryn. Vi lyckades relativt i god tid att signa årets konferencierer och de flesta prisutdelare var på plats lite efter jul, kan man säga.

Det gav oss en ganska behaglig resa in mot den här galan, en resa som emellertid på själva galan tog ordentlig fart. Framförallt gällde det en prisutdelare som inte dök upp, och det utan att höra av sig. Vi fick ta en stand-in, Paolo Roberto, som gjorde det förträffligt med Patrick Ekwall (som i sin tur blev kuppad av Rickard Nordstrand) till prisutdelningen.

Annars flöt galan på betydligt lugnare än de övriga tre åren – och jag tycker någonstans att vi lyckades höja produkten ett par snäpp från tidigare.

Kampsport i dag är inte vad kampsport var för många år sedan. MMA:s ordförande George Sallfeldt stannade mig vid Mona Sahlin. Vi hade redan samtalat tidigare under kvällen och Sahlin visade en sådan värme och en sådan respektfullhet att jag blev lite varmt rörd, faktiskt. När Sallfeldt stoppade mig sade han till Sahlin att jag är den anledning att kampsport syns i media.

Jag vill inte riktigt ta åt mig den äran och menade att idrottarnas otroliga framgångar har en del med det hela att göra också.
   - Kampsport i Sverige har alltid haft stora framgångar. Det har vi alltid haft. Men det är först nu vi verkligen syns för dem, sade Sallfeldt.
   - Det stämmer. Ta åt dig, slog Sahlin fast.

Det var ett fint ögonblick i mitt liv, faktiskt. Jag brukar inte gilla att få beröm, för jag har svårt att tro att jag är den faktor som kan göra skillnad. Men just i lördags, just på det sättet som det framfördes och just i den där härliga kontexten blev det för mycket för mig. Jag var tvungen och springa iväg på herrarnas och gråta av mig lite.

Kampsportsgalan för mig handlar just om allt det här – en bransch som samlas upp för att understryka att vi tillsammans är otroligt jävla kompetenta på väldigt, väldigt många saker.

Den underbara amerikanska rättsaktivisten, poeten och mångssysslaren Maya Angelou har en gång sagt: livet ler mot den som vågar leva det.

Vi vågade satsa på galaidén en gång i tiden – och nu ler galans glans tillbaka mot oss.

Hoppas att vi alla ses igen nästa år på galan. Och då firar vi fem år med den.

Bara en sådan sak.

Jonathan Broberg, 2013-03-20

Förra helgen väntade vi alla på det givna vårtecknet över alla andra. Nämligen det att Hammarby Bandy skulle förlora bandyfinalen som vanligt. Nu vann de grönvita och vi alla tvingas med det konstatera att vädret ser ut som det gör – och det är alltså Hammarbys fel. Men redan på lördag får våren en ny chans. Kampsportsgalan är verkligen en tid då känslorna och våren brukar spira i takt med varandra.

Jag vet. Det är jäv. Jag kan bara som en av initiativtagarna till Kampsportsgalan en gång i tiden, och en av två (Mona är den andra) som jobbar aktivt med galan, bara konstatera att det är en väldigt fin sak att faktiskt få jobba med.

Och det mesta är nu på plats till lördagens stora festlighet på Berns. Vi har gjort klart med prisutdelare, två återstår att offentliggöra. Vi har faktiskt just nu allt under kontroll, vilket kan sägas är egentligen första gången.

Det finns några stora moment så där bakom kulisserna till de föregående galorna som vi hade kunnat släppa en rätt bra säljande bok på om vi hade velat. Och det finns det faktiskt planer på, fast då till nästa år då vi 5-årsfirar Kampsportsgalan.

Medialt tog vi en annan väg inför galan i år – vilket en del av er påpassliga läsare också kommit underfund med. Vi valde att hålla på all information som kunde tänkas ta fokus av våra idrottare – det var dessa vi ville lyfta fram i media och så här några dagar innan galan kan vi med glädje säga att vi nått ut bra med våra idrottare.

Vi har haft direktsändningar i radio. Någon har synts i tv och det har skrivits upp emot 40 artiklar i media om våra idrottare inför galan. Det tycker jag är rätt okej med tanke på att mediebudgeten varit i det närmaste obefintlig även i år.



Blowsight kommer att uppträda på galan på lördag. Hårdrock blir ett nytt grepp på galan och jag tror att det kommer bli ett jäkla drag. Själv är jag mer för hiphop, men fick ge mig där för andra bättre vetande. Jag lyssnar aldrig på annat än väldigt djup undergroundrap som är ungefär lika långt från radio som vårvärmen.

Idag fick jag också ett upplyftande samtal. Min första kontakt med de två senaste årens stora snackis kring Kampsportsgalan, Stefan Sauk, var att han inte skulle kunna komma till Berns. Tyvärr. Men efter ett par sms i förra veckan verkade han ändå kunna komma loss. Och idag gick vi alltså ut med det offentligt.

Sauk är en skön typ. Lite oöm och ibland nästan på gränsen till lömsk – men jag gillar honom skarpt. Förra året gjorde klart med honom i februari, faktiskt på min födelsedag. Jag minns då att han undrade hur gammal jag blev och när jag nämnde det kallade han mig, utan att säga grattis, för – snorgärs!

Jessica Folcker är en tämligen ny bekantskap för mig. Ja, förutom att min barndomsvän bodde på samma gård som henne ett tag - och han pratar fortfarande om hennes bedårande utstrålning. Folcker upplever jag som oerhört trevlig och det ska bli kul att träffa henne face-to-face.

Mona Sahlin har jag sett att en del har klankat ner på. Varför förstår jag inte riktigt. Mona har alltid haft ett gott öga till oss inom kampsporten och att hon kommer och delar ut pris ser jag som en av kvällens stora händelser.



Men det jag mest ser fram emot, ja förutom att träffa alla underbara människor jag lärt känna under mina knappa fyra år på förbundet, är faktiskt att krypa ner i min säng på lördagsnatten. Dra täcket över huvudet. Sluta ögonen och känna att ”vi fixade det. Igen.”

En person framför alla andra som jag hoppas att ni alla kommer fram och ger en extra kram på lördag, det är vår smått otroliga Generalsekreterare Mona Lundkvist. Få har betytt så mycket för svensk kampsport, skulle jag vilja säga. 

Vi har verkligen haft våra turer här på kansliet under vintern som egentligen borde ha stjälpt omkull oss fullständigt. Men vi har verkligen kavlat upp ärmarna och givit oss fan på att leverera en bra gala i år. Men så tufft som vi har haft i vår väg fram till den – det har vi aldrig haft. Och den som haft det allra svettigast är just Mona.

Utan henne – ingen gala. Utan henne – inget förbund. Så ta er verkligen tid att ge henne lite extra varm kram på lördag nu.

I annat fall ses och hörs vi på Berns salonger.
Salut!


 

Jonathan Broberg, 2013-03-18

När jag tänker på tiden blir jag alltid lite vemodig. Det är lite ledsamt när våra livsmoment har passerat och endast kan återupplivas genom minnets kraft. Allt har förvisso sin gång. Det finns inte så hemskt många andra vettiga alternativ än att bara acceptera det.

Tony Larssons tid vid rodret för svensk submission wrestling är ungefär detsamma. Ni som kan er Ronja Röverdötter kanske också alltid får lite vattniga ögon då Mattis sörjer Skalle-Pers bortgång med ett dånande ”Han har funnits jämt – och nu finns han inte.”

Riktigt så drastiskt behöver jag gudskelov inte ta Tony Larssons avhopp från ordförandeposten inom svensk submission wrestling – men jag känner ändå ett vemod.

Larsson var ordförande för submission wrestling när jag tillträdde till förbundet och har varit en fast punkt för mig att skaffa information gällande den idrotten. Larsson har alltid behandlat mig väl och alltid försökt bistå mig i mitt arbete på ett fint sätt. Jag kommer att sakna honom.

Larsson ska ha all cred i världen för det som har hänt inom sporten under hans tid som ordförande. När Tony tillträdde 2007 var det en ung och väldigt omogen idrott som tog plats i SB&K. Idag är submission wrestling en av de idrotter som växer snabbast inom vårt förbund – och således även i hela RF! Submission Wrestling har också lyckats skaffa ett svenskt landslag i yppersta världsklass och var dessutom den idrott som först av alla inom förbundet lyckades skaffa en direktsändning av ett SM i SVT.

När nu Tony Larsson får lite välbehövligt lugn och lämnar över stafettpinnen till Daniel Rosendahl gör han det i en mycket angenäm och framskjuten position.

Som sagt, jag kommer att sakna min och Tony Larssons arbetsrelation.

Jonathan Broberg, 2013-03-08

Vårens första värmande solstrålar har skinit på våra frusna kinder. Det är en människas privilegium att kunna uppskatta dess styrka. För det är när våren kommer som allt runt oss föds på nytt.

Vinterns dunkla kraft försöker febrilt att överleva det ljus som alltmer och allt längre pryder dagarna. Det kan inte vara särskilt uppmuntrande att förespråka vinter dessa dagar, för även om vi fortfarande påminns om vinterns närvaro glänser små vårtecken lite varstans.

Jag har exempelvis en liten koltrastfamilj på min gård som har börjat sjunga om morgnarna – och de är olikt mig själv väldigt träffsäkra på sina toner.

Idrottsligt för mig, som initierad Djurgårdssupporter, är denna period på året en av de allra mest spännande. Det vankas så smått fotbollspremiär och hockeyn går in i ett avgörande skede. DIF Hockey har emellertid även denna säsong gjort allt för att bistå mörkret utanför och glädjeämnena har varit få denna vinter. Som så ofta numera.

Nej, det är fotbollen vi Djurgårdare får sätta vårt hopp till. En idrott vi inte alltför länge sedan ledde utvecklingen i inom Sverige, men även här har tiderna varit bistra och dova.

Jag har, precis som vanligt, bokat min resa med supportervänner till Djurgårdens bortapremiär, denna gång i Helsingborg på påskdagen. Och som en trevlig tradition numera följer även kickboxningsvärldsmästarinnan Therese Gunnarsson med på matchen. Det blir tredje året i följd vi utför den fina traditionen men fortfarande har vi inte upplevt någon DIF-seger tillsammans. Jag vill gärna ändra på det under årets påsk, men inser också att tråna efter idrottsliga framgångar är som att tråna efter våren.

Idrott kan, likt naturen utanför oss, inte låta sig bestämmas över. Vi kan inte ta en genväg över hösten förbi vintern och rakt till våren – hur mycket vi än skulle vilja. Och lite så är det inom idrotten också.

Eller jo, förresten. Vissa fuskar. Två veckor i rad har SVT:s Uppdrag Granskning uppmärksammat idrotter. Först handlade det om höga, kanske allt för höga, blodvärden inom skidåkning på -90-talet och många dåvarande stjärnor var under luppen för granskningen. Denna vecka var det hockeyns tur i form av Dalarnas flaggskepp Leksands IF, där kommunen på ett kanske alltför gediget och mindre klokt sätt valt att stötta hockeylaget i dess allt annat än lyckade försök att ta sig tillbaka till Elitserien. Och enligt vissa mindre skarpa källor har jag fått höra att Janne Josefsson-gänget besökte AIK Fotbolls årsmöte häromdagen.

Idrotten är under en granskande attack nu – och det är väl på sitt sätt också förståeligt. Sportmedia är ofta lite väl kärvänlig mot idrottsrörelsen och få granskningar görs av sportredaktionerna. Jag tror emellertid att tidvattnet är på väg att byta riktning. Och det visar inte minst Uppdrag Gransknings engagemang.

Hamnar kampsporten i det granskande blickfånget igen nu då, är det kanske många som undrar. Helt omöjligt är det förstås inte, i synnerhet inte sedan vår kvot av dopingavstängda börjat öka. Men jag skulle tro att media egentligen är rätt utleda på kritiska vinklar in mot kampsporten, i synnerhet eftersom vi bara för något år sedan just blivit av med negativa rubriker och börjat bli bemötta med idrottsliga blickar i rapporteringen. Kort och gott – jag erinrar mig om att vi redan har haft vår dos av granskande, så det både räcker och blir över.

På tal om vårtecken, det är drygt två veckor kvar till vår förbunds årsstämma och sedan samma kväll Kampsportsgalan på Berns. En hel del av er har hört av sig och undrat om vilka som ska leda galan, prisutdelare och så vidare. Vissa har uppmärksammat att vi minsann ifjol var tidigare ute med sådant än vad vi blir i år – och det har ni alldeles rätt i. Vi har bara valt en annan strategi rent kommunikativt.

Galan är till för våra idrottare och då kände vi väldigt snabbt att i år kommer vi först och främst att kommunicera ut de nominerade – och därefter börja offentliggöra de olika prisutdelarna.

Och allt är mer eller mindre på plats inför galan, ska ni veta. Konferencierer är klara. Likaså prisutdelarna. Och uppträdande, samt ett musikband. Allt och lite till kommer vi att presentera för er med start i nästa vecka.

Och förresten, biljetter. Ni som vill vara med och fira svensk budo och kampsportsframgångar 2012 den 23:e mars, ni måste omedelbart förse er med biljett – ty dessa börjar likt vintern ta slut.

Själv har jag mestadels suttit med två böcker – vår årsbok som blev klar för ett par dagar sedan och sedan en specialutgiven bok just om Kampsportsgalan, som kommer att ges ut till de som besöker galan på Berns.

Men det var inte förrän en vän nämnde det för mig som det gick upp för mig, han menade nämligen att jag borde kunna titulera mig författare nu. Sedan kallade han mig lite ironiskt för Tolkien – och garvade…

Det bjuder jag på. I synnerhet då jag förr blivit kallad för Blondin-Bella, eftersom jag har haft bloggar. Antar jag.

Men även det hade jag kunnat bjuda på. Det är trots allt mycket enklare att vara glad när det är vår i luften.

Jonathan Broberg, 2013-02-25

Jag har genom åren fått skit för att jag har skrivit om och lyft fram många kvinnliga kampsportare. Män har hört av sig till mig och tyckt både det ena och det andra – framför allt har kritiken ofta snuddat vid en otäck och förlegad kvinnosyn. Att UFC nu hade en kvinnlig match på sitt fightcard vill en del få att se ut som att tjejerna bara var där som något socialt projekt. Men helt ärligt, jag undrar om kritikerna ens själv kan ta sig och sina åsikter på allvar i den frågan. Det var tveklöst galans mest sevärda match. Punkt!

Jag och min flickvän hade ställt klockorna på 04.00 natten mellan lördag och söndag för att bevittna UFC 157. Jag längtade till den här galan, lite som en kalv kan längta till årets första grönbete.

Galan pumpades upp av två heta avslutningsmatcher. Dels Machida mot Henderson. Men framförallt för galans main event där Ronda Rousey skulle möta Liz Carmouche. Detta i en historisk första tjejmatch i UFC-oktagonen.

Jag vet inte om det var för att klockan närmade sig 06.00, brevbäraren hade redan hunnit kasta i morgontidningen och den nya dagen hade börjat gry, eller om det var för den exceptionellt sömniga galan i övrigt som gjorde att mina ögon värkte av trötthet. Men lite efter 06.15 var det som att jag hade klivit in i en värld förgylld av nyvunnen energi.

Det var dags. För något historiskt. Jag har många gånger suttit uppe på nätter och tittat på diverse idrottsevenemang, men jag har aldrig förr känt mig så vaken som nu. Ronda Rousey visade stora känslor då hon tågade in till matchen, likaså Liz Carmouche. De var så väldigt stolta, lite som stora profeter som får kliva upp på sina pedistaler och utropa sina slagord.

Det var väldigt mycket mer än bara en vanlig match. Det var matchen som inte fick bli trist, inte fick bli dålig eller ens i närheten av ett sömnpiller. Det var en match som var tvingad att ge avtryck. Så är ofta förhållandena för damidrott i de större sammanhangen – damerna tvingas ofta bjuda till mer än männen för att slippa bli hånade. Så fungerar tyvärr fortfarande samhället 2013.

Att UFC lagt matchen som main event säger också det mesta om matchens betydelse. Det ska sägas att Rousey och Carmouche hade draghjälp av den sällan skådat trista uppgörelsen mellan Henderson och Machida, där egentligen inget hände över de tre ronderna som direkt hetsade upp mig.

Men så är det också i skuggan av konstrater som de största känslorna uppstår. Ronda Rousey och Liz Carmouche bjöd på sig själva, de överträffade sig själva. Och de vann nog långt många fler supportrars hjärtan än vad vi alla kan förstå.

Men det ska också sägas att tjejerna bjöd på galans i särklass mest divergerande och kvalitetsmässigt kanske bästa match, så länge som den höll på. Carmouche hade ett gyllene tillfälle att förorsaka Rouseys första förlust, men den urstarka Rousey vände på matchen, fick sedan tillfälle att visa världen sina patenterade armbar och vann. Rättvist.

Men nu kanske inte matchen blir ihågkommen för just det. Vilket är förtvivlat synd, för det var ett avslut väl värt att minnas. Fast jag kan någonstans ändå se förbi det. När världens största kampsportsorganisation bevisligen kan skylta med tjejer som main event, lär det förhoppningsvis inte dröja alltför lång tid innan andra tar efter.

Jag menar, många har ju velat efterlikna UFC i andra aspekter. Det är onekligen som den underbare rapparen Common skrev:
”It´s a new age and they say women is gonna lead that.”

Jonathan Broberg, 2013-02-22

Jag tänkte sitta och leta en metafor för att beskriva kategorin Årets Mästare. Det blev inte så mycket värst funderande – den kom till mig likt ett kärlekens leende, plötsligt finns den bara där. Årets mästare är ungefär som att jämföra barndomens somrar – det vill säga, att urskilja en fantastisk händelse mot en annan lika fabulös är svårt. För att inte säga barockt. Så tänk då vilket jobb juryn har haft i den här kategorin.

I fjol vann idrottare kopplade till vårt förbund 18 EM- eller VM-guld. 18! Det är lite mer än en Europa- och Världsmästare var tredje vecka. Inom hela RF vanns det 32 VM-guld ifjol, sju kom ifrån kampsporten. Och ska vi dissekera det än mer kom fyra guld från en enda idrott – submission wrestling!

Och det är därav inte så svårförståeligt att denna priskategori på Kampsportsgalan till tre fjärdedelar då består av nominerade från just submission wrestlinglandslaget.

Två av de nominerade vann dessutom både EM- och VM-guld, medan den tredje ”bara” vann ett EM-brons. Vad ska man säga? Superlativerna som borde kunna klä bedrifterna i ord känns alla aningen subtila och nästan ovärdiga. Då förstår ni.

Amir Albazi återkommer under galan som den mest nominerade, med fyra nomineringar. Det är imponerande och vad jag vill minnas har bara Nils Widlund varit nominerad i fyra kategorier tidigare. Widlund vann emellertid inget pris och hade sedan svårt att bestämma sig för om han var galans store vinnare – eller förlorare… Albazis framgångar på mattan är emellertid odiskutabla och hans framfart ger hopp om en ljus framtid. EM- och VM-guld under ett och samma år, det borgar för kvalitet.

Alex Tobiasson Harris är den ende av de fyra nominerade som i fjol inte vann VM-guld. Å andra sidan hann Harris med att först knipa en pro-titel i thaiboxningens WMC-organisation, samt att han lyckades med den mariga uppgiften att försvara titeln under hösten. Harris precisa, något tillknäppta och fulländade defensiva stil rönte motståndarna oerhörda problem. När Harris sedan även under årets lyckats utveckla offensiven blev han obeveklig i ringen – en mardrömsmotståndare för vem som helst.

Mikael Knutsson har länge stått ut som en av världens allra främsta inom submission wrestling. Och det i den hårda viktklassen -100kg. Men Knutsson har nästan ideligen fått stå i bakvattnet för Mats Nilssons prestationer. Under våren svarade Knutsson för ett nämast prickfritt EM, och vann åter guld där. Under hösten blev det också ett VM-guld och Knutsson befäste den syn världen har på honom som en av de allra främsta. Jag har alltid haft en förkärlek för idrottare som utan att få de stora rubrikerna lyckas leverera år ut och år in. Knutsson hyser jag därmed största förtroende för.

Mats Nilsson är en profil. En personlighet. Hans stilistiskt träffsäkra texter hade platsat på vilken stor tidningsredaktion som helst, men nu är det idrott han ändå sysslar med och det gör han ju minst lika bra. Även om det blev en smärtsam MMA-förlust i stormatchen mot Tor Troeng, och även om det ”bara” blev ett EM-brons samlade han ihop sig till VM i submission wrestling. Där släppte Nilsson inte en enda poäng emot sig under hela mästerskapet. Det för mina tankar tillbaka till Pingis-VM 1995 då J-O Waldner vann VM-guld i Manchester utan att förlora ett enda set. När Nilsson vill är han övermäktig vem som helst. Det var också tredje VM-guldet i rad – bara det måste vara något slags rekord och understryker den närmast obskyra dominans Nilsson har haft och fortfarande har.

Och vad sommarminnen beträffar: jag är uppvuxen som sommargotlänning tillsammans med farmor och farfar på Gotland. De somrar jag kan urskilja är därför de somrar jag inte var på Gotland, vilka var tre stycken under min barndom. Resten av sommarminnena tenderar att växa ihop, sammanflätande till en enda vacker åskådning.

Jonathan Broberg, 2013-02-21

Av en inte alltför deducerad eftertanke fick jag upp en bild av den eminente undergroundrapparen MC Juice i huvudet när jag kom att tänka på de nominerade till Årets Mästarinna. Och när gårdagens sista minuter övergick till dagens allra första fick jag reda på varför: de nominerade påminner mig alla om MC Juice.

MC Juice är idag en hiphopveteran. Han kom fram under början och mitten av -90-talet i Chicago. Jag upptäckte honom då jag ofta följde rapbattles och en av mina favoritrapbattlare Supernatural hade en battle mot denne MC Juice.

För er som inte ens känner till vad rapbattles är kan jag nämna att det är då man verkligen kommer i kontakt med hiphopartisternas otroliga skicklighet och fantasi – det är en slags boxningsmatch, fast med ord och rim och rytm. En av hiphopens allra viktigaste detaljer att hantera.

Supernatural var redan en etablerad och omtalad freestylebattlare, men han blev formligen uppläxad av MC Juice. Något år senare dök MC Juice upp i den ansedda battletävlingen Scribblejam Rapolympics. Och i en klassisk semifinal besegrade Juice en viss vit Detroitrappare kallad Eminem. Detta var året 1997, tre år innan Eminem ens släppt sitt första album.

Vinsten till trots, i rapkretsar var det på den här tiden väldigt viktigt att fortsätta vara ”underground”. Juice förblev en gatulegend. Eminem blev Eminem.

I en satirisk låt från 2003 kallad ”real hiphop” får Juice ur sig denna smått legendariska textrad:
”Juice, the cat who got famous for never being famous.”

I många fall när man obestridligt besitter övernaturliga kunskaper – det vi inom idrotten ofta benämner som ”supertalang” – är det lika mycket upp till dig själv att vara duktig på att marknadsföra dina talanger. Vissa vill dock inte föra fram det på det sättet, rädda för att klassas som skrytsamma.

Och det är i den här andan som jag vill mena att historien om MC Juice påminner mig om samtliga fyra nominerade till Årets Mästarinna. Alla är de otroligt kompetenta idrottare, men de är också alla nästan överdrivet ödmjuka.

Maria Engqvist har jag lärt känna som en mycket fin personlighet. Sitter man och samtalar med henne, vilket jag tyvärr gjort lite för sällan dock, märker man snabbt att de flesta ord som hon för fram kommer ur henne med en speciell tanke bakom. Och det är på något sätt så jag ser på jodo- och iaidoutövare: samtliga jag har lärt känna är noga med detaljer, och det måste man nog vara i en idrottsform som nästan enbart handlar om detaljer. Engqvist har också letat och letat efter en stor mästerskapsseger och därför kändes det extra roligt då hon kom hem från EM i jodo med ett guld hängandes runt nacken.

Therese Gunnarsson hade jag förmånen att under en magisk och sommarvarm påsk för två år sedan få hänga lite med. Jag märkte då snabbt att det här är en person som tycker mycket – och brett, men alltid står för det också. Gunnarsson hade då armen paketerad i ett gips och var sorgsen i blick och nedstämd i rösten. Men hon skulle komma tillbaka från sitt armbrott – och som hon kom tillbaka. Och 2012 dök så den unika chansen upp att hemma i Helsingborg få fightas om en WAKO Pro-titel. Gunnarsson vann den matchen, som var väldigt jämn och oviss, men härligt underhållande. På två år har Gunnarsson gått från att rehaba dubbla armbrott till bäst i världen i hennes viktklass.

Sara Widgren är den forne elitsimmaren som har lika goda fysiska värden som den svenska skideliten. Widgren har också under några fantastiska säsonger burit svenska ju jutsudrömmar om mästerskapsglans på sina ensamma och fortfarande väldigt unga axlar. Widgren har jag haft förmånen att ha rätt bra kontakt med under dessa år, och jag tycker hon sticker ut lite. Inte för att hon väljer att sticka ut i form av att bespotta motståndare till höger och vänster, nej tvärtom har jag aldrig hört henne yppa ett enda ont ord om någon. Någonsin.

Jennifer Österlin fick mig att inse något som är fundamentalt inom all konstform, så även idrott: inget går att ta för givet. Jag minns Östersund. Där stod vi alla och väntade mer eller mindre bara på att briljatna Sanja Trbojevic skulle köra över göteborgskan Österlin. Det blev inte så. På länga vägar. Nu är Österlin både EM- och VM-guldmedaljör i thaiboxning, och en av vårt lands stora kampsportsorkaner. Och varje gång jag pratat med Jennifer möts jag av en len stämma och ett röstläge som osar ödmjukhet. En oemotståndlig kombination i en värld där idrotten allt mer handlar om prestationer och pengar.

Vad ville jag säga med min hiphopankedot då? Jo, om elitidrottare i allmänhet påminner om en Eminem som gör allt för att tjäna pengar och inte längre verkar bry sig om att värna om och bevara den kultur han kom ur, är kampsportare i Sverige mer som MC Juice. Man vet att man kan vinna över Eminem, men gör ingen stor sak av det.

Det är vad jag kallar respekt.

Jonathan Broberg, 2013-02-20

Har ni känt hur ljuset så sakteliga börjar klä trädtoppar, börjar ge lyster åt en tjälig och snötäckt mark. Vi vandrar, om än fortfarande långsamt, in mot våren. Och även om jag väcktes av en galet drömmande flickvän inatt, fanns det en mening med det också – jag hörde årets första kolstrastsång utanför fönstret.

Det är årets mest fashionabla tid som anländer. Det är inte bara ljuset, värmen och växt- och djurliv runt oss som breder ut sig. Det är faktiskt också innerliga emotionella ting som får fäste.

Kampsportsgalan närmar sig åter. Dess blickar från fjärran har närmat sig, likt en båt seglar in mot land. Snart lägger båten till i hamn, och vi står där på Berns och tar emot dess passagerare. Det brukar bli de många kära återseendenas och de många kramarnas kväll. Och att jag som en av initiativtagarna till galan, och även den av två på förbundet (den andra är Mona) som efter det får äran att jobba med galan, älskar denna kväll.

Den står för mig för så mycket mer än bara de priser som ska delas ut. Det är som att värmen från galan sprids till resten av vår värld och ger den i sin tur den värme det behövs för att bli vår.



Årets Kampsportare. Ett tungt epitet att bära med sig, förstås. De fyra nominerade som juryn valde fram är samtliga oerhört starka och färgglada individer: Amir Albazi, Sanny Dahlbeck, Alexander Gustafsson och Alex Tobiasson Harris låter nästan som en textrad ur Evert Taube och enligt mitt tycke är deras nomineringar solklara.

Amir Albazi är en mycket trevlig, ung och utvecklingsbar idrottare. Jag har haft förmånen att haft ganska mycket kontakt med honom allt sedan han blev Årets Genombrott på vår allra första gala 2010. Albazis frenesi, envetenhet och träningskapacitet fick honom att segla upp i världstoppen inom submission wrestling. Han vann både EM- och VM-guld under fjolåret, och har samtidigt betytt mycket för stockholmsungdomar i och med sitt egna engagemang i det sociala projektet Projekt Förort. Jag gläds mycket för Albazis skull för denna nominering.

Sanny Dahlbeck är en sprallig typ som kan överraska vem som helst både utanför ringen – och bevisligen också i den. Lika stor repertoar hans thaiboxning besitter, lika divergerande är hans personlighet. Sannys framfart i Glory är ett bevis nog så gott på att svensk thaiboxning kanske inte behöver oroa sig allt för mycket för det generationsskifte som nu väntar då Jörgen Kruth valt att sluta sin kampsportskarriär.

Alexander Gustafsson är ett unikum. Jag minns när jag träffade Alex kring den första Kampsportsgalan 2010. Jag tyckte det gav ett sådant härligt konstrastfyllt sken om honom – att här var den här enorme mannen framför mig, en man med kanske de hårdaste nävarna i hela UFC och så säger han till mig med sin lena, varma stämma och skenande blick att han har rampfeber! Men mycket har hänt på de tre åren, både med Kampsportsgalan och Alexanders karriär. Ifjol fortsatte han sin obestridda promenad mot den absoluta världstoppen, och passade även på att inför 14.000 jublande åskådare i Globen vinna mot Thiago Silva. Vann sedan också mot legenden Shogun Rua.

Alex Tobiasson Harris, eller ”Mästerkocken”, är också en skön filur. Hans kompakta thaiboxning har sannerligen lyft honom flera klasser de senaste åren. Harris vann först WMC:s professionella titel under en match mot Batonon i Frankrike. Senare under hösten, i Linköping på Rumble of the kings, försvarade han sin titel mot tuffe thailändaren Madsua. En i många avseenden enastående prestation under ett och samma år.

Den 23:e mars vet vi vem som vinner priset och under minst ett år framåt får bära epitetet Årets Kampsportare.

Kommentarer

Annonser

Arkiv