Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2014-03-24

Få personer symboliserar kampsport så genuint som George Sallfeldt. En stor liten man som på många sätt faktiskt räddat kampsporten i Sverige. Inte minst när han visade Sveriges regering att kampsportsfamiljen inte är att leka med under de hårda, mörka, snåriga åren. Att han lämnar som ordförande i MMA-förbundet ter sig särledes normalt och jag har inte förr känt ett Hederspris på Kampsportsgalan vara mer självklart än det föreföll i år.

Ni som såg Kampsportsgalan i lördags, ni som hörde George Sallfeldts tal – ni förstår också vilket otroligt kampsportshjärta som bultar i den lilla närkingska kroppen.

Mina ögon svullnade upp under talet, halsen blev skrovlig och nackhåren reste sig. George Sallfeldts historia om hur han lyckades få regeringen att inse att kampsport inte ska förbjudas borde det göras en långfilm om. Hans gedigna kunskaper om det mesta föll också väldigt väl till pass i Svenska MMA-förbundet, där han fram till i lördags varit ordförande i tre år.

Jag har haft förmånen att ha mycket med George att göra och jag måste få det ur mig bara – Sallfeldt är för svensk kampsport det Gandalf den vita är för ringsällskapet.

Faktum är att jag ibland inte förstått hur han har burit sig åt. Och inte heller hur många timmar som ryms i ett Sallfeldt-dygn – ty det kan inte vara 24.

I ett Sverige som idag känns instabilare än på mycket länge är kampsporten fast förankrad. Men så har det inte alltid sett ut. Jag var inte involverad i svängen runt kampsportsfakta och det arbete som framförallt Sallfeldt, Michael Sjölin och August Wallén lade ner – jag kom in betydligt senare.

Men lite av det som gjordes då har jag kunnat se kring debatter som hållits. Jag må vara utbildad inom media och kommunikation, jag må ha arbetat i branschen i snart tio år, jag må ha arbetat i Sveriges största och mest framgångsrika idrottsförening med medialt ansvar – men jag har aldrig träffat en man som George Sallfeldt.

Hans ödmjuka ton, hans snälla uppsyn och hans sätt att röra sig och föra sig får alla från den kämpande idrottaren på golven till Mona Sahlin att gilla honom – och man känner sig inkluderad i hans närvaro, lite som när vårsolen skiner. Hade Sallfeldt varit politiker hade han fått min röst. För han är en man som inger förtroende.

När han nu lämnar ordförandeposten i MMA-förbundet ska han känna att han givit ersättaren Johan Halldin en mycket god verksamhet att basa över.

Och för egen del hoppas jag snart att jag får tid att ta med George på den fotbollsmatch jag har lovat honom i drygt fyra år nu.

När löven faller från höstträden, och lämnar grenarna kala, innebär det också att när våren kommer är träden starkare och större än aldrig tidigare.

Sallfeldt har fått kampsportsträdet att växa ut i ståtligt, stolt prakt – utan att riskera skövling.

Jonathan Broberg, 2014-03-20

Kampsportsgalan i övermorgon. Med tanke på det väder som Stockholm erbjuder utanför mitt kontorsfönster känns en längtan till Kampsportsgalan så här två dagar innan som ”dan-före-dan-för-doppare-dan”.

För två år sedan gav min bästa vän mig en bok om att tyda drömmar i födelsedagspresent. Vi har genom åren diskuterat hundratals drömmar mellan varandra. Lite så där smånördigt kan tyckas, men faktum är att alla upplevelser vi har i livet är en del av vår realitet.

En dröm är kanske ingen livssanning. Men en dröm är en livsupplevelse. Fröding förklarade företeelsen så här – ”den drömmen som aldrig besannas, som dröm var den vacker att få.”

Jag drömde i nättras (som gotlänningarna säger) att en vit ekorre satt på min fönsterkarm. Den bara satt där och iakttog min sömn, som om den vore en bevakare.

I boken om att tyda drömmar sägs det att det bästa sättet att få en förklaring på en dröm som du inte förstår, är att acceptera att du inte förstår den – och börja vara vaksam på vad livet försöker visa dig.

Jag har ingen aning vad den vita ekorren kan betyda, eller om drömmen ens har någon betydelse, jag vet bara att den gjorde mig lugn för stunden. Ett lugn jag sannerligen har varit i stort behov av ett tag nu.

Kampsportsgalan är det som de flesta tror har upptagit mitt arbete, och det är sant att det tar väldigt mycket tid. Parallellt har det varit MMA-debatter, två böcker som har skrivits, en mängd årsmöteshandlingar att gå igenom, det sedvanliga mediaarbetet och en hemsida som ska vara uppdaterad.

Hade jag inte känt en vårkärlek för det här jobbet hade det troligtvis ätit upp mig, ungefär som Saurons ring vars tyngd tilltar ju närmare hans livskraft den förs.  

Kampsportsgalan på lördag kommer dessutom innebära ett femårsjubileum och det kommer vi försöka se till att det blir värdigt denna svenska kampsportsinstitution som galan blivit. Det är en underbar uppslutning till galan i år. Aldrig förr har biljetter gått åt på det här sättet, aldrig förr har vi fått så mycket förfrågningar från folk, aldrig förr har vi haft så mycket mediagenomslag inför galan som nu och aldrig förr har folk röstat på Folkets pris lika ihärdigt som nu.

Det har under en lång tid puttrat inom kampsportsfamiljen. Alltsedan Idrottsgalans remarkabla njugga inställning till våra särledes fenomenala framgångar under fjolåret har ilskan, och den lite rebelliska ångan stigit dag för dag. Många jag har pratat med kopplar också band mellan Idrottsgalan och Kampsportsgalan som två motpoler till varandra.

Sneglar vi på nomineringslistan för Kampsportsgalan, en lista fylld av världs- och europamästare, förefaller Idrottsgalans kalla bemötande som vanvettigt, rent av.

Jag har förr sagt att kampsportare når framgång trots etablissemanget, inte tack vare det, och det må stämma om man hägnar in etablissemanget kring idrott och riksidrottsförbund och så vidare – men utanför idrotten älskar folk våra sporter. Och det är egentligen mycket viktigare än om några dammtussar i Idrottens Hus gör det.

Jag lyssnade till Patrik Ekwall och Mats Olssons podcast. Där rankade de två tunga journalisterna Alexander Gustafsson som Sveriges tredje starkaste idrottspersonlighet just nu – efter Charlotte Kalla och Zlatan Ibrahimovic.

Det säger en del om hur långt, inte bara Alex tagit sig på kort tid, utan också hur långt kampsporten gjort det. Jag minns fortfarande när jag såg Alex tävla i en källarlokal under Slussen i Stockholm inför si så där 50-talet personer. Det är bara drygt fyra år sedan dess…



Men en sak förbryllar mig och gör mig faktiskt ledsen hela vägen in i hjärtat. Och det är hur dålig idrotten är på att stå upp för sina idrottare som av någon anledning kanske inte har det så lätt utanför idrottsarenorna. Det ska letas, nästan med blåslampa, efter fel. Det ska straffas, gärna innan det civila rättsväsendet har sagt sitt.


I min värld är det obegripligt att idrotten fortsätter att straffa sina idrottare för förseelser som begåtts ute i det vanliga samhället. Jag menar, tänk om det vore det motsatta – att samhället skulle ge sig in med domstolar inom det idrottsliga. Det vore minst lika illa.

Idrotten har sitt reglemente med bäst kunskap att döma efter, och samhället har sitt. Idrott ska vara renande, inte fördömande.

Och till och med när individer hamnar bakom lås och bom, till och med i fängelser finns idrotten till stöd, som ett andetag med fri luft.

För det är som Strindberg skrev:
”Det är inte lätt att vara människa.”



Kampsportsgalan på lördag var det ja. Jag får väl se om livet försöker visa mig något om den bevakande vita ekorren då. I vilket fall som helst, gjorde drömmen mig harmonisk. Det kommer att bli en underbar galakväll, tror jag.

Foton: Hamid Ershad Sarabi och (sista) Oskar Ståhl

Jonathan Broberg, 2014-03-17

Stockholms flanörer njöt i vårsolskenet runt om stan under helgen. I lördags var Vasaparken välfylld och isen som legat till grund för skridskoåkning under vintern var äntligen utbytt mot ett konstgräs där fotboll spelades. Det andades och doftade vår i huvudstaden.

Endast ett stenkast från Vasaparken spreds en annan typ av doft. Från Gästrikegatan steg linimentdoften till väders och lockade till sig ett 70-tal personer in till Stockholm Kickboxnings lokal. Där var det full sysselsättning i lördags, med kickboxningsmatcher.

Jag hade egentligen andra planer med min lördag än att stega in dit, men det kändes liksom som att livet drog in mig i lokalen – och är det något jag har lärt mig på senare tid är det att om livet vill något är vi tämligen chanslösa att trotsa dess vilja.

Fast denna gång var vi ändå hyggligt överrens, livet och jag. Kickboxning är härligt fartfyllt när den är som allra bäst och jag gillar verkligen den här undergroundkänslan man får när tävlingar hålls på klubbnivå.

Jag har förr skrivit om Stockholm Kickboxning, men det kan inte nog påpekas att deras tävlingar ofta är väldigt roliga att beskåda. Jag hade inte koll på någon match på förhand men jag blev väldigt glad över att äntligen få se Camila Rivarola in action.

Hon imponerade förvisso inte. Hon hade svårt att överhuvudtaget komma åt, förutom i sista ronden. Landslagets nya stjärnskott ska dock vara som bäst om ett par månader och matchen i lördags var en nyttig genomkörare.

Precis innan jag var tvungen att vandra hemåt hann jag se matchen mellan Meran Zangana och Jian Amari. Det var dagens behållning. En tät och intensiv match där Amari visade gammalt gott slag och var bättre än jag sett honom kanske någon gång förr. Nu blev det förlust mot mycket kompetente Zangana som mycket väl kan bli landslagets representant i viktklassen.

Men matchen fick mig att tänka på att det är de här matcherna, de intensiva, de spännande, de entropiska som är det kampsporten handlar om. Med en kärlek, en ömsesidig förståelse och respekt för varandra – där det smäller rejält, utan att för den skull bli brutalt på något sätt.

När jag stegade hemåt funderade jag – all kampsport jag någonsin varit på, där har jag aldrig stött på en enda person som inte varit ödmjuk. Jag har aldrig någonsin sett antydan till publika skandaler (jag var på toa när den förvirrade herren i Malmö hoppade in i Superiorburen) och jag har heller aldrig upplevt en hotfull stämning, likt den som då och då kan förekomma vid exempelvis hockey- och fotbollsmatcher.

Jag funderade vidare och kom fram till att kampsporten är en alldeles underbar idrottsform att vara involverad i. De kunniga och passionerade människorna som idrotten omges av är sannolikt inget unikt i idrottsvärlden – kompetenta personer finns inom all idrott, men det är något visst med just kampsportsfamiljen.

Kanske är det att vi tar hand om varandra, att vi håller ihop över klubbtillhörighet. Kanske är det att alla som håller på med kampsport på ett eller annat sätt bara gör det för att kärleken till sporten är större än det mesta annat livet erbjuder. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Men det jag vet är att jag aldrig vill vara utan den känsla, den värme kampsporten visar – samma glädje och genuina värme jag blev bemött med på Stockholm Kickboxning i lördags.

Jag brukar hävda att kärlek är som årstider, det går aldrig att påskynda kärleken, hur mycket vi än må tråna efter den. Det går heller aldrig att skjuta kärleken framför sig, eller att försöka undvika den.

Men det går att få kärlek på beställning i ett avseende: det är bara att kliva in i någon av våra föreningars lokaler. Här råder det vårvärme året om.

Något som förvirrade hjärnforskare, illsluga debattörer eller imbecilla fördomsfulla kampsportsantagonister aldrig kommer att begripa.

Men vet ni, det struntar jag fullständigt i. För inom kampsporten är det vår året om.
Även om linimentdoften behöver vädermässig vårluft för att spridas med vinden.

Det är som den eminenta undergroundrapparen Reks beskriver det:
"I´m loyal to the voice in my heart."

Jonathan Broberg, 2014-03-14

Musse skrev i början av veckan en bra debattartikel på SVT Debatt om MMA. En artikel som sedermera hjärnforskaren Niklas Marklund gick igång på – och så var hela balunsen igång igen. Med en skillnad, vi valde från förbundshåll att inte svara på Marklunds ilskna och gnälliga text denna gång. Ibland möter man liksom dumhet bäst med tystnad.

Jag läser också en krönika skriven i Göteborgs-Posten, en av de mest njugga redaktioner i landet mot kampsport och MMA, där artikelförfattaren åter klär texten med fullständigt obskyra ord som ”misshandel”, vilket han sedan ställer i paritet till ”civiliserade samhället”, som om MMA vore grottmänniskornas attraktion.

Kampsport i Sverige är allt annat än stenålders. Det finns i förbundet en medicinsk kommitté, för att överhuvudtaget få sanktion för en tävling krävs läkare eller sjukpersonal på plats, i matchsituationer har läkarna rätt att avsluta matcher och det finns en inneboende respekt för motståndare och domare hos utövare och publik som är helt idrottsunik.

Ovanpå detta kontrolleras kampsporten i Sverige av en statlig myndighet, kampsportsdelegationen som är en tillsynsmyndighet som har till uppgift att se att kampsportslagen efterföljs. I delegationen sitter ett gäng med medicinsk, juridisk och idrottslig kompetens.

Att då som krönikor pompöst pösa ur sig konnotationer om att MMA och kampsport i Sverige skulle vara ociviliserat – då är det helt enkelt okunnigheten som lyser i genom. Att ens ha mage att vräka ur sig denna dumhet tyder på en imbecill inställning. 

I synnerhet efterson det civiliserade samhället inte precis tett som just civiliserat på sistone.

Nej, jag tror att de allt färre kampsportsmotståndarna också börjar få allt färre relevanta argument att häva ur sig. Det blir då som ett språk man inte behärskar, men har lärt sig de allra fulaste av svordomar i.

Frågan man kan ställa sig är varför dessa ”upplysta” människor tror sig ha rätt att agitera och sprida falska åsikter om en idrottsform. Hade samma sak gjorts mot ett företag, hade det troligen lett till stränga stämningsansökningar och grova skadeståndskostnader.

Det minsta man kunde begära av människor som sprider falskheter är att de ber om ursäkt för sitt uppträdande.

Det är ju trots allt ett civilt samhälle vi lever i…
För hur man än vrider och vänder på det, att kalla att man inom ett godkänt och rådande regelverk ”misshandlar” någon – det är inget annat än en lögn.

Musse Hasselvalls debattartikel

Niklas Marklunds svar

Krönikan i dagens Göteborgs-Posten
http://www.gp.se/sport/1.2309799--o...

Jonathan Broberg, 2014-03-11

I förra veckan blev jag hastigt inkastad runt en begynnande MMA-debatt igen. Denna gång skulle debatten handla om barnträning i MMA och återigen skulle hjärnforskare få komma till tals – om precis allt annat än just hjärnforskningen.

Jag börjar faktiskt bli mer än lovligt trött på att höra hjärnforskare stå och predika hur farligt MMA är utan att någonsin kunna presentera några slags belägg. Vi är alla medvetna om faror med slag mot huvudet, vi tar det på största allvar – men nu får det faktiskt räcka.

Vi hade en vilsen filosofiprofessor som i höstas tyckte att boxare borde betala sina enga sjukhusräkningar. Vi har debatterat mot en viss hjärnforskare som till och med fått klaga av sig på vår egen hemsida, en hjärnforskare som tyckte till om marknadsföringen (!) kring MMA.

Och nu senast i förra veckan tilläts återigen en hjärnforskare från Hjärnfonden komma till tals i en debatt om träning för barn i MMA. Det mesta han klämde ur sig under dryga fem minuter i Aktuellt var ”slag mot hjärnan är inte bra” och ”idrottens intention är att slå ut varandra”.

Som sagt, slag mot huvudet håller vi alla med om. Det är klart att det inte är bra. Precis på samma sätt som Formel 1 inte förhåller sig till rådande trafikregler, eller att en fotbollsglidtackling med dobbarna före i mataffären knappast heller hade undgått rättsväsendet. Det är så idrott ser ut i Sverige och i världen. Allt är inte bra utefter samhälliga normer.

Hade idrott följt samhällets lagar till fullo hade idrotten sannolikt varit den största bidragande orsaken till fyllda fängelser. Men idrotten ser inte ut så. Det handlar om den fria viljan, och det handlar om att inom ett godkänt och rådande regelverk förhålla sig till just det.

Inom vissa idrotter räcker inte ens det, utan där finns till och med en vedertagen terminologi för regelövertramp. Så är det verkligen inte inom kampsport, inte inom MMA.

Men om vi nu ändå ska in på det där med träning för barn i MMA så är det naturligtvis så att MMA, likt hela den svenska idrottsrörelsen, förhåller sig väldigt noga till barns situation och särskilda behov. Träningen för barn går ut på att leka, inte ”slå ut varandra”. Träningen selekterar heller inte barn i tidiga åldrar, och låter alla som vill vara med.

SVT:s reportage innan debatten visade också med all tydlighet att barnen själva verkade ha hur skoj som helst, där de hoppade, brottades och sprang runt i träningslokalen. Det kunde ha varit vilket träningspass som helst för barn inom vilken idrott som helst – faktiskt. Men hjärnforskaren hävdade ändå med bestämdhet att idrottens intention är att ”slå varandra i huvudet”.

Och det är det som är det mest tröttsamma, att varje debatt en hjärnforskare varit med i kring MMA, har allt annat än forskning kring hjärnskador inom sporten diskuterats. Varför är det så, kan man ju undra – och varför ställs aldrig några motfrågor till dessa forskares upplysta profetior?

Under alla dessa debatter jag har varit involverad i sedan jag kom till Svenska Budo & Kampsportsförbundet har jag inte en enda gång hört en fråga ställas tillbaka till forskarna – ”vad har du för forskning som visar på att det du står och för fram faktiskt är sant”?

Jo, visst, det är inte bra att få slag i huvudet. Men det är heller inte bra att nicka en fotboll, det är heller inte bra för knäna att åka störtlopp. Och hur dumt det än kan framstå är ju intentionen den samma i vilken idrott som helst, i fotboll går det ut på att under rådande och godkända regelverk vinna över sin motståndare. Samma gäller i golf, i pingis, i sportskytte och i – MMA.

Sedan är det en övervägande majoritet av kampsportarna i Sverige som faktiskt bara tränar och då inte bankar näven i huvudet på någon alls.

Trots allt går väl forskning ut på att utifrån teser och teorier fastställa fakta? Så visa oss gärna den faktan. 
Eller så har jag missat forskningens intention…

Jonathan Broberg, 2014-03-09

Alexander Gustafsson avfärdade Jimi Manuwa på ett alldeles enastående vis. Det var klasskillnad från början till slut, och när vi väl summerade denna vårnatt i Londons södra delar är det inte svårt att vara svensk.

Det skulle visa sig att det är ungefär lika långt mellan Alexander Gustafsson och Jimi Manuwa som det är mellan London och Toronto. Manuwa, som knappt engelsmännen sympatiserar med, talade mycket och stort – som sig bör – inför matchen med Gustafsson.

När O2 Arena successivt fylldes till sista plats var det de svenska fansen som sjöng högst och mest – lite som det har blivit när Alexander Gustafsson kliver in i burarna. Det ska sägas, vår Alex är oerhört omtyckt även bland motståndarfans.

Det kan inte ha varit lätt att heta Manuwa och kliva in till den här matchen. Vad skulle han göra? Boxas mot Gustafsson – god natt! På golvet var Manuwa än mer chanslös och tillslut, redan i inledningen av den andra ronden, var matchen till ända.

Jag är otroligt imponerad av Alexander Gustafsson. Dessa idrottens ”måstematcher” brukar bli krampaktiga, det psykologiska spelet har dräpt många stora idrottare genom åren. Men Gustafsson visade inte ett ens av oro. Han gick istället ut på Manuwas hemmaplan och körde fullständigt över britten.

Efter matchen, i skuggan av den annalkande vårvärmen som väntas imorgon, hetsade Gustafsson lite mot Jon Jones. Jag tror inte Jones är bekväm med en ny titelmatch mot Alex. Inte det minsta bekväm.

Jag minns fortfarande Torontomatchen där Jones avslappnat och lojt sänkte sin guard i lite överlägsen stil. Pang! Pang!
Efter de träffarna var mästaren skakad hela matchen. Och jag tror Jon Jones innerst inne också kände att den där matchen i Torornto, där var Alex den bäste av de två.

Jag tror att Jon Jones går runt med en klump i magen över att behöva möta en frustande, furiös, och fatal The Mauler igen. Hade jag varit Jon Jones hade jag försökt undvika att möta Alex igen. Så länge som möjligt.

Ilir Latifi var en av de som var snabbast inne i buren för att gratulera Alex till segern. Latifi var strålande glad och undra på det. Han vann också, och imponerade i mötet med Cyrille Diabate.

Inledningsvis hände emellertid inte mycket. Det var tydligt att Ilir hade fått order om att vara aktsam på fransmannens stående vapenarsenal, och skånepågen hölls sig klokt och kallt undan. Diabate var den som först tappade tålamodet och vips hade Latifi tagit ner fransmannen. En nedtagning som sedermera ledde till ett ännu starkare grepp och tillslut kom en anaconda choke.

Nu blir det fortsättning i UFC för Latifi och det ska bli väldigt spännande att följa. Fortsättning blir det också för Mats Nilsson, även om han sprang in i en vägg i form av Barnatt. En tidig knock och givetvis en trung UFC-start för helsingborgaren.

Men även om den blågula kvällen började trögt för svensk del vändes allt på bara några minuter och efter galan sjöng de många, många tillresta supportrarna om svenska UFC-titlar.

Jag tror inte det dröjer allt för länge till en svensk titel nu. Titeln kan rent av vara vunnen efter nästa Gustafsson-gala. Och det vore förstås en dröm på alla sätt och vis.

Jonathan Broberg, 2014-03-08

Vi lämnade Stockholm med nosen riktad mot ett stort svenskt äventyr. UFC-galan i London är för svensk del den kanske enskilt viktigaste gala hittills för svensk MMA. Men gårdagen i London präglades av ett härligt vårväder, 14 grader och sol. Vädergudarna har således gjort sitt till.

Först och främst. Det är lätt i vår värld att tro att UFC är det största som händer alla städer dit de kommer. Deras egna retorik, deras egna aura runt sig andas storskap – men i London har det inte synts mycket om UFC alls.


Vi valde denna gång att inte bo på det officiella fighterhotellet – vi bor mitt i smeten på Oxford street istället och på barerna igår runt detta område visste folk inte ens att UFC var i staden.

O2 Arena må vara slutsåld, men Londonborna laddade mest för ett fotbollsderby mellan Chelsea och Tottenham. Det är fotbollen som gäller.

Som när vi igår bad den trevlige taxichauffören att ta oss en sväng runt stan med sikte på O2 Arena, då körde han gladeligen förbi South Bermondsey där Millwalls hemmaarena The Den är huvudattraktion.

Det har heller inne i stan inte synts till några reklamskyltar för UFC-galan eller så och när jag bläddrade igenom de engelska tidningarna till frukost syns det inte något om UFC-galan.

Det kanske är som den trevlige West Ham-supportern Steve sa på puben igår:
”UFC och MMA är ingen sport – det är något jänkarna har hittat på. Lite som baseball.”

Nåväl, UFC är i stan. Och ikväll kommer vi bli varse om dess betydelse alldeles oavsett om Londonborna bryr sig nämnvärt eller inte.

Vår världsstjärna Alexander Gustafsson står inför sin karriärs kanske lurigaste match. En förlust mot den begränsade Manuwa ikväll – och Alex får tufft att nå det bälte han så gärna vill knycka från Jon Jones. Kvällens match för Alex när av den karaktär att han egentligen bara kan förlora. Vinner han gör han bara sitt jobb, så att säga. I idrottens märkliga logik är dessa matcher aldrig enkla.

Ilir Latifi ställs mot den svåre Cyrill Diabate, och en förlust för Ilir ikväll innebär nog respass från UFC även om han har två matcher till på kontraktet efter denna. Jag har svårt att se att Dana White i så fall ger malmöpågen en ny envig.

Mats Nilsson är den svensk ikväll som kan njuta lite. Han gör debut och har råd att förlora, även om det naturligtvis skulle innebära en tung uppförsbacke. Nilsson har dessutom allt att vinna.

I London idag förväntas lite moln komma över det staden. Det hopar sig tunga mörka moln ovanför hustaken, samtidigt som solen ändå inte ger vika. Det är faktiskt en rätt spännande matchning det med.

Ikväll kommer också en hel hord svenska fans att blåsa liv i de svenska fighterna. Det kommer bli en och annan storm över Themsen senare ikväll.

Fast med Chelsea-Tottenham kommer London vara beredd på det. Ungefär som Manuwa säger sig vara beredd på Alex vapenarsenal.

Det är helt enkelt så att vi allt får vänta och se.
Och den väntan gör mig tokig.
Let`s have it!

Jonathan Broberg, 2014-02-26

Vi ser en ljusnande tid komma. Vi ser snart den tid då den svenska luften är mer underbar än någonsin att andas in. Snart står vi där i våra drömmars sanning, med en hel hord av känslosvall att kunna hantera. Vargarna inom oss må yla åt vårens varma vindar – själv gläds jag i nuet åt en klokt värderande nytillträdd förbundskapten som sannerligen blivit inkastad i hetluften direkt, utan att behöva invänta våren.

I förra veckan tillträdde Robin Lindén som ny förbundskapten för thaiboxning. Jag ska erkänna att jag faktiskt inte hade så värst vidare koll på Robins ledaregenskaper mer än att jag kunnat förstå att han är en enormt kompetent domare.

Men efter en vecka med stora, svåra, tuffa beslut är min bestämda första uppfattning att Robin har alla möjligheter att bli en förbundskapten bland de stora.

Hans väl avvägda första VM-trupp har alla ingredienser som en trupp ska ha. Där finns ungdomlig entusiasm, där finns de lite äldre rävarna att luta sig tillbaka emot och där finns framför allt en enorm, och i många hänseenden på gränsen till abnorm, kvalitet.

Det är en sak att ta ut idrottare. Det är en helt annan att bygga en fungerande organisation kring dessa. Därför blev jag väldigt glatt överraskad då Robin idag lät meddela att Björn Rhodin hämtas in som en assisterande landslagscoach.

Björn Rhodin har en personlighet som per automatik får människor att följa honom. Vissa kallar det ledaregenskaper, jag vill hellre kalla det kunskap kombinerat med hjärta. Rhodin har under några år nu byggt en förening som växt sig stor och stark, han har fått allt fler toppnamn till sin verksamhet och han försöker bidra med ideellt arbete på styrelsenivåer.

Att Rhodin snabbt nått framgångar är inget som kommer som ett svep med Gandalfs trollstav, det är idogt och minutiöst arbete som ligger bakom. Och framför allt kompetens.

Jag minns när kickboxningen hade svårt att få någon att arrangera ett SM. ”Den bollen tar jag”, sade Björn och på otroligt kort varsel hade han varit en av drivkrafterna bakom det som då kallades det bästa arrangerade svenska mästerskapet i kickboxning.

Eller så tar jag till mig historien om Karin Edenius. Storstjärnan vars karriär såg ut att vara hotad i och med en korsbandsskada. ”Den bollen tar jag”, sade Björn igen. På några månader byggde han upp Karins fysik så pass att hon sedermera stod på mattan i en ny VM-final.

Helt ärligt kan jag inte alltid förstå var drivkraften, denna genuina urkraft, kommer ifrån. På privat plan är han dessutom småbarnsförälder.

Nej, Robin Lindéns första tid som förbundskapten har varit precis så energigivande och nytänkande som jag tror thaiboxningens styrelse hade önskat.

Det är lite som August Strindberg en gång skrev:
”Blixten från bröstets spänne, slår en ljungeld mellan tvenne”.

Kongenialt nog heter dikten ”Högsommar i vinter”.
Precis så känns det. 
Och det tackar jag djupast för.

Jonathan Broberg, 2014-02-17

Nico Musoke gör succé i UFC. På sitt eget lilla säregna vis. Och ingen kan beskylla honom för att inte vara spektakulär – segern i helgen hade lite Charlotte Kalla-stänk över sig.

Jag är en obotlig pessimist när det kommer till idrott. Jag tror alltid det värsta om idrottsliga händelser i förväg. På så vis flyr jag undan den där hemska ångesten vid förluster, har jag fått för mig.

Jag är också en hopplöst usel tippare. Enda gången jag tippat rätt var när jag satte Grekland som vinnare av EM i fotboll 2004 – den gick ju i och för sig in, men efter det har jag inte haft en siffra rätt.

När Nico Musoke vann sin första UFC-match förra våren var det nog många som gnuggade sig i ögonen efteråt. Den matchen skulle egentligen inte ha gått att vinna, och verkligen inte på det sättet som Musoke vann.

I lördagens match i Brasilien mot hemmafightern Andrade var inte oddsen direkt på Musokes sida. Är det någonstans det är svårt för gästande fighters att lyckas övertyga domarna är det i Brasilien. Fråga Reza Madadi bara.

Därför kändes detta som ett hopplöst uppdrag redan innan matchstart. Inte blev det heller ljusare när Andrade tidigt sänkte svensken med en rejäl högerpropp. Och medan Andrade firade passade Nico på att repa mod.

Och när den andra ronden blåstes igång var det en helt annan Musoke i buren. Kanske hade han likt mig själv börjat bli lite desperat och mer chanstagande, för det vore otroligt kyligt om inte gameplanen ändrades efter första ronden.

Jag vet att Musoke är en av de allra främsta grapplers de har där på Allstar, och då har dem en del om man säger så, och att han ger tuff sparring åt Reza Madadi just på grapplingdelen. Och det har visat sig vara vägvinnande även i UFC. För efter två magiska avslut på submission är det inte längre fråga om tendenser eller en för ivrig motståndare.

Musoke litar till sina kunskaper och vet att om han får en chans då är han livsfarlig för vem som helst. Nej, jag är oerhört imponerad av 27-åringen från Stockholm som är på väg att på allvar etablera sig på yttersta nivå.

Det är också märkligt hur stora ting tenderar att hålla ihop. Det är också märkligt, ifjol minns jag att våren kom till Stockholm samma dag som Ilir Latifi presenterades som UFC-fighter, i lördags såg jag årets första klase snödroppar blomma ut och på kvällen vann så Musoke sin match.

Jag har en känsla av att Musoke är på god väg att avlasta Alexander Gustafsson i den där världsstjärnarollen. Och det kan bara finnas stora fördelar i det.

Jonathan Broberg, 2014-02-11

Jag är egentligen inte speciellt kär i comebacker. Ofta känns det som att de kommer till för att idrottarna saknar idrotten de en gång sade sig vilja sluta från. Dessutom är en upprepad händelse en försvagad upplevelse från en svunnen tid. Men när jag idag fick höra att Mikael Bäckström skulle göra comeback i kickboxning växte glädjen inom mig.

Mikael Bäckström var elitspelaren inom Amerikansk Fotboll som kände sig mätt och ville testa något nytt och blev kickboxare, en väldigt bra kickboxare dessutom.

Jag lärde känna ”Bäckis” under min jungfruresa med kampsporten när jag fick förmånen att bevittna VM i kickboxning i österrikiska Villach år 2009. Han var en lurig filur, minns jag att jag tyckte. Lurig, visst, men en person med stort hjärta.

Det var han som insisterade på att jag skulle följa med och äta med några ifrån landslaget och istället för att bry sig om sin egen VM-uppladdning var han väldigt nyfiken på varför jag hamnat just här med landslaget. Mikael Bäckström ser individer och är intresserad av dem.

Det blev en tuff lottning för Bäckström som åkte ur VM redan i första matchen den gången, mot en ryss. Jag minns också vad han sade direkt efter matchen:
    - Han vann kanske, men stryk gav jag honom.
Och så drog han av sitt patenterade leende
.

2011 stod Bäckis högst upp på prispallen under kickboxnings-VM. Jag minns fortfarande stora delar av mitt samtal till honom direkt efter VM-finalen och jag minns också hur han beskrev att nu är det färdigtävlat för honom.

Det var ett konstrasternas ögonblick; å ena sidan VM-guldglädje å andra sidan ett vemod för ett tydligt och abrupt karriärsslut.

Jag minns att jag kände det som ett stort hål. Ett hål landslaget i kickboxning haft svårt att fylla efter Bäckström. Han inger ett lugn och en trygghet som är väldigt viktig när det kommer till stora mästerskap. 

Hans galna skratt i omklädningsrummen erinrar jag mig om har saknats enormt mycket. Men också hans fina personliga drag, det där med att kunna se individer.

Efter den egna karriären har Bäckström framgångsrikt byggt upp en förening. Han har också varit väldigt lyckosam coach åt Therese Gunnarsson i hennes resa mot att bli bäst i världen.

Det är helt enkelt ingen slump att Bäckström nått framgång, vad det än må vara han åtagit sig inom kickboxningen. Somliga människor får det som de förtjänar.

Bäckströms comeback är en av årets häftigaste nyheter hittills och jag kan inte nog understryka hur mycket jag faktiskt gillar denna satsning han gör.
   Även fast det är en comeback.

Kommentarer

Annonser

Arkiv