Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2014-05-02

Mönstret är tydligt gällande väderleken här på Langkawi för de första två dagarna. Under förmiddagen är solen framme, på kvällen har de mörkaste av moln tagit över himlen. När klockan nu passerat 03.30 lokal tid sitter jag fortfarande i loungen och blickar ut över havet där ett frenetiskt blixtskådespel utspelar sig.

Det sägs att en blick är aldrig så vacker som den första gång man sneglat på motivet. Langkawi är vid en första anblick vackert, så oerhört vackert. De höga bergen runt oss, beklädda med något grönt som jag anar är något slag av palmer, omfamnas av ett ljusblått vatten. Vattnet är förvisso grumligt, inte alls som de korallrevsvatten man annars kan skåda i världen – men vattnet är ändå inbjudande på något sätt.

Människorna är ofta korta, de jag har stött på har karga ansikten och en hud som får mig att tänka att de här människorna har varit med om saker. De är kanske inte de mest kosmetiska, men samtliga har människorna ett sätt och leenden som gör att alla bekymmer glöms av.

Imorgon, eller rättare sagt senare idag, inleds tävlandet för den svenska landslagstruppen. Sju idrottare har relativt sent blivit informerade om sina matcher. Tre av dem är killar, fyra således tjejer.

Det ska bli skönt att det hela kommer igång. För även om jag skulle kunna ägna en livstid åt att blicka ut över havet är det trots allt inte därför jag har kommit hit. Och om jag vill ha igång matcherna nu, så kan ni bara ana hur det kliar och hopar sig av matchlusta i alla blågula thaiboxningshjärtan här.

De här dagarna har känts ungefär som det djupa andetaget innan man dyker i vattnet. Landslagsledningen, med Robin Lindén och Jonas Elfving i spetsen, har gjort sitt allra yttersta för att få alla att känna sig välkomna och har haft det ovedersägligt marigaste uppdraget – att försöka armbågas med den malaysiska byråkratin.

Flera gånger har jag själv hört hur uppskattade det svenska thaiboxningslandslaget är av arrangörerna. De är innerligt förljusta och när Sverige presenteras vid invigningen upprymdes arenan av den absolut största ljudkulissen. Vi är omtyckta. Och så ska det fortsätta att vara.

Simon Ogolla, Kristoffer Axelsson och Malick Bah kliver in för Sverige på herrsidan imorgon. Och Johanna Rydberg, Sabina Landén Mårtensson, Isa Tidblad och Jennifer Österlin går matcher i damklassen. Sju matcher som säkerligen kommer att sätta standarden för det här svenska mästerskapet. Det gäller att ton direkt, en stark sådan, så att man vågar sjunga ut resten av låten.

Vårt hotells två middagssångerskor tog sannerligen fasta på det.Problemet var bara att inte en ton satt, inte på hela kvällen och jag undrar i min enfald om de två sångerskorna någonsin har kunnat ta en ton rätt. Maken till falsksång har jag aldrig hört. Så outhärdligt att jag lämnade havet och gick tillbaka in i loungen. Tio minuter senare kom sångerskorna in dit de också. Ridå!

Men kanske försöker livet säga mig något?

Jonathan Broberg, 2014-05-01

Ja, då var jag alltså framme. På den fagra ön Langkawi. Äntligen. Det tog knappt 27 timmar och tre flygningar att ta sig hit, men det verkar det verkligen vara värt. Inte för att jag en sekund hade tvekat på det. Nu väntar vi bara på att spektaklet ska börja.

Det är sannerligen inte någon fashionabel situation att vara thaiboxare under ett VM. Medan vi som inte tävlar käkar och dricker lite är alla tävlande inställda på morgondagens invägningar.

Den som inte är med här kan möjligen få för sig att det är något annat. Men för thaiboxare i Sverige är vardagen aldrig luxuös. Alldeles oavsett hur världen utanför ter sig.

Nu ska sägas att Langkawi är vackert, men inget vidare överflöd inte. Människorna här lever förhållandevis tillsynes enkla och åker man bara mellan vårt hotell och flygplatsen ser man flera nedgångna hus, där människorna bunkrat upp för kvällsmiddag.

Fuktigheten här är tryckande. Närheten till det stora mäcktiga havet gör sig hela tiden påmind och långt ute till havs skiftar horisonten färg när blixtrar slår ner lite överallt. Det är både skräckinjagande och vackert på samma gång. Lite som thaiboxning.

Frågar man lokalbefolkningen här om ovädret ute på havet skrattar de flesta över min oro. De är vana vid det här klimatet. De har rutin.

Imorgon invägs och invigs VM. Även lottning sker och när jag samtalar med landslagsmedlemmarna på plats är alla svar mer lutade emot invägningen än lottningen. Det tycker jag är bra. Lottningen kan de inte påverka, däremot vikten.

Sverige har på senare år utvecklats till en stormakt inom thaiboxningen. Det märks också tydligt. De blågula färgerna bemöts med stor beundran från alla – alla utom möjligen ryssarna som igår intog VM-hotellet på sedvanligt utbredande manér och faktiskt tvingade iväg några svenskar trots att bokningar inte var gjorda.

Är man ryss inom thaiboxningen så är man.

En del har frågat mig om vad jag förväntar mig av VM. Jag skulle ljuga om jag inte vill se ett VM-guld. Bland alla dessa blixtar och dunder torde det kunna gå att få uppleva en del magiska under också.

Imorgon tar vi nya krafter, mina för denna gång är helt slut efter den påfrestande flygningen. Tiden här lokalt när jag nu sitter i hotellets lounge med datorn i knät i en soffa (enligt hotellägaren bästa sättet att få igång internet) är klockan 02.23.

Det sveper in underbara varma havsbrisar in genom loungen just nu. Det är otänkbart att Stockholm i dag hade snö. Men så är livet med thaiboxningen egentligen rätt långt ifrån livet i Stockholm.

Jonathan Broberg, 2014-04-28

Påstådda tveksamma matchningar hit och diverse elaka tungor dit. Är man August Wallén får man nästan räkna med att personliga, arbetsmässiga och idrottsliga kontexter sammanvävs. På det stora hela, om man särar komponenterna, är jag inget annat än djupt imponerad av idrottaren August Wallén.

För ett par år sedan såg en idrottslig MMA-karriär tillhörandes dåvarande svenska MMA-ordföranden August Wallén ut att ta slut. Skador hopade sig i plus-40-kroppen och många inom svensk MMA undrade förstås samma sak – hade Wallén strypt ut sin sista motståndare?

Svaret blev ett nej. Ett rungande nej. Lördagens vinst under The Zone mot hårtslående holländaren Raymond Jarman cementerade två saker: man kan inte ta ifrån Wallén hans imponernade markgame och man kan inte blunda för de facto att en 46-åring fortfarande hävdar sig inom den professionella MMA:n.

Jag vet också att det snackats om dåliga matchningar med givna resultat på förhand. Jag vet också att Walléns segrar ofta ser liknande ut. Men jag tycker att det är förenklat och direkt oförskämt att Wallén måste stå och rättfärdiga sitt motstånd efter (ännu) en seger.

Det är otroligt att August kan vara med och hävda sig, och vinna matcher, på professionell nivå. Som 46-åring. Med det i perspektiv, åtminstone i min värld, hamnar diskussioner om enkla matchningar rätt långt bort i periferin.

Att gå en professionell MMA-match kräver sitt mod, sitt kunnande och sitt slit. Det kan varenda individ kopplat till idrotten vittna om. Wallén är ett namn som drar till sig uppmärksamhet, ungefär som en saftflaska drar till sig getingar om sommaren.

Men någonstans måste man också låta sig förundras över tjurigheten hos Wallén som gör att han bara klarar sig igenom ett camp. Att dessutom vinna sin fight och sedan orka stå i intervjuer efteråt och försvara sin vinst - det krävs sin skalle för att orka, helt enkelt.

På rent idrottsliga plan är jag imponerad. I mina ögon är idrottaren August Wallén snudd på ett svenskt unikum.

Jonathan Broberg, 2014-04-15

Jag gick ner förbi Rålambshovsparken i Stockholm igår. Det doftade lite vår, det doftade från närliggande restauranger och det doftade båtlack från båtklubben alldeles under Västerbron. Överhuvudtaget för vinden med sig mycket dofter under våren, vissa luktar ljuvligt andra inte fullt så ljuvligt. Det behövs konstraster i vårt liv för att vi ska kunna separera olika ting.

Det var på vägen hem igår jag tog en promenad. En sådan där spontan vandring där det på något vis inte är vi som bestämmer destinationen. De brukar alltid vara de mest nödvändiga också.

I en värld som för mig den senaste tiden enbart räckt till för att blicka mot kampsporten och lite fotboll (som varit allt annat än roligt) är det som att se världen för första gången igen. Fåglar som stretar på i sina bon, vårblommor som äntligen får rätt värme för att sticka upp ovan jord, de små skvalpande vågor som sveper in från Mälaren – och framför allt ljuset, som är så vackert just nu att det är svårt att föreställa sig att världen verkligen kan se annorlunda ut.

Det hör faktiskt mänskligheten till att kunna njuta av de små sakerna i livet – om livet tillåter oss att njuta vill säga. Jag förstår inte varför det ska vara så mycket hets och jagande efter den perfekta människan när alla vet att den inte finns och aldrig kommer att finnas?

Är vi människor utrustade med ett alarm runt oss som piper när det antingen går (för) bra för vissa eller käpprätt åt helvete för andra? Jo, jag har svårt att döma andra medmänniskor där livet inte varit rättvist med dem.

Jag växte upp i en miljö där jag tror att många människor i Sverige hade velat växa upp, på Östermalm. Och förvisso hade mina farföräldrar ett landställe i skärgården och ett litet sommarhus på Gotland – men inget av dessa bär lyxens stämpel. De var endast små andhål, små oaser att fly till när det reella livet i stan blivit alltför outhärdligt.

Det var också i skärgården på somrarna jag lärde mig att se verkligheten med lite andra ögon. Trots att vi bodde på en fin adress i stan hade vi i familjen alltid svårt att få ekonomin att gå ihop. Pappa reste också mycket i sitt dåvarande jobb och var inte sällan borta på födelsedagar, julaftnar och andra traditionella högtider. Men pappa gjorde vad han var tvingad till - förse familjen med mat på bordet.

Min mamma fick bokstavligt talat bära ett tungt lass på sina axlar för att en idrottskille som jag skulle kunna idrotta i Djurgårdens IF. Jag minns en hockeyträning under en mörk och ruggig höstkväll särskilt då min mamma bar hockeytrunken (som vägde runt 40 kg) på min lillasysters barnvagn hela vägen i till träningsanläggningen i Mälarhöjden.
  
Jag har haft tur med min barndom. Jag såg många andra vänner i min närhet vars föräldrar inte delade barnens intressen och blev tämligen intetsägande delar av sina barns uppväxt. En av mina vänner orkade inte med livet och hans föräldrar fann honom på golvet hemma i pojkrummet med en kökskniv instucken i hjärtat.

Vi har alla vår vandring för att försöka orka med livet. Vissa klättrar upp och ner för stup, andra hoppar ut ur flygplan, och några andra kampsportar. Men livets kall kommer inte alltid till oss, som i mitt fall, i ung ålder. Och hittar man inte sin plats att lösgöra energi hamnar man kanske som min vän med kniven, eller som Alexander Gustafsson exempelvis.

Jo, jag läste Johan Esks tämligen mörka och otäcka skrift där han i det närmaste kräver att få veta vad Alexander Gustafsson pysslade med som ung för att han idag är en av Sveriges mest framgångsrika idrottare.

Jag blev illa till mods av krönikan. Jag känner ingen som helst lust i att veta vad Gustafsson sysslade med som ung – lika lite som jag inte heller behöver veta varför vinden blåser på ett visst sätt. Varför kan vi människor inte bara rycka på axlarna åt att vindar blåser som de gör?

Nej, vi ska rota, vi ska tillfredställa ett behov – och det är att vi måste få veta. Vi behöver kunskap för att gå vidare. Men den törsten av kunskap får aldrig gå ut över en annan individs integritet. Aldrig.

Än idag har jag faktiskt ingen aning om varför min vän tog livet av sig i ung ålder. Jag har funderat, så klart, men jag kan inte säga att jag prompt behövde veta det för att gå vidare.

Livet är som årstider. Vi kan inte påskynda vårens annalkande, lika lite som vi kan påverka snöns fall. Det vi kan göra är emellertid att bestämma över den tid som har givits oss – och jag vet att jag har ingen större lust att döma individer för deras handlingar, det finns det domstolar till. Ty våra handlingar är märkbart speglande av vår omgivning och vårt sätt att vandra genom livet. Vissa har det tuffare än andra, men alla människor lider. Mer eller mindre.

Maya Angelou skrev en gång: I know why the caged bird sings.
Vi är alla fångade i denna värld utan att vi har bett om det. Vi vet att vi kommer att dö. Det är bara en tidsfråga, så varför inte sjunga lite. Som fågeln i bur också gör. Det handlar om hopp.


I helgen är det min favorithögtid. Påsken känns alltid på något sätt som att lämna mörkret bakom sig och gå vidare mot ljusare tider, hoppet återvänder till oss. Dessutom bjuds det på god mat och godis. Min påsk kommer att handla om att, som de gamla grekerna kallar det: gnothi seauton – att lära känna sig själv igen.

Är vi allt för trångsynta i vår strävan efter att vara perfekta, duktiga och utstående medborgare (som samhällsnormen faktiskt nästan kräver) är det lätt att vi glömmer bort vem vi egentligen är. Alltför många famlar i mörkret i ett försök att vara utomordentliga människor. Och det är väl gott att vi försöker bättra oss, men det får inte bli på bekostnad av någon annans motgång.

För som Strindberg skrev, och det är väl värt att bli påmind om det –
det är inte lätt att vara människa.

Jonathan Broberg, 2014-04-09

Det har gått lite drygt en vecka sedan Sara Widgren, Sveriges i särklass största ju jutsustjärna, valde att tacka för sig – bara 22 år gammal. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa den tanken, och när jag väl omfamnar den blir jag bara… tom. Ja, det känns tomt helt enkelt.

Sara Widgren var en av de idrottare jag tidigt kom i kontakt med när jag började min anställning på Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Hon var då junior och en av de större talangerna som fanns.

Alla jag talade med då runt ju jutsun sade enhälligt att Sara Widgren är något alldeles säreget. Mitt första intryck av henne var att hon var exceptionellt elokvent för sin ringa ålder. Hon utstrålade en säkerhet och ett självförtroende som jag direkt fattade tycke för.

Och när jag för första gången såg henne in action på mattan kunde till och med jag se vilken begåvning svensk ju jutsu förfogade över.

Några år senare etablerade sig Sara i världstoppen. Ifjol vann hon sin drömturnering World Games. Och… ja, sedan kom då alltså beskedet.

Det finns en väldigt fin del i Sagan om ringen när Frodo återvänder till Fylke. Men även om Fylke är sig likt hade Frodo ändrats så mycket av sin ringenfärd att han aldrig riktigt hittade sin plats där igen. Hur återvänder man till något som var, när man själv i sitt inre börjar komma underfund med att det inte finns någon återvändo?

Jag pratade med Sara länge direkt efter hennes besked och jag fick en liten Frodokänsla av samtalet. Sara har rest världen runt, hon har uppnått sina drömmars mål och kan helt sonika inte bara återvända till ju jutsuvardagen, ty den vardag som var kommer inte vara densamma. Hon måste staka ut en ny resa, finna nya livsdestinationer. Och jag förstår henne, jag förstår henne så väl.

Jag hade mitt drömyrke tyckte jag i Djurgården Fotbolljobbet. Där och då kändes det som att kliva in på Titanic innan dess avfärd, ett drömmars skepp som skulle ta mig till mina drömmars sanning. Men på vägen förändrades min syn och jag blev varse om en annan sanning än den i mina drömmar, likt Titanic. Jag vara tvungen att rita om min livets vägkarta.

För svensk ju jutsu är det ett hårt slag mitt i solarplexus. Den generation som tagit vid efter det stora hål Ingholtarna, Jesper Kedjevåg (numera ordförande) och de andra lämnade efter sig har just växt till sig och börjat, mycket tack vare Sara Widgren, att blomma ut.

Men jag erinrar mig om att svensk ju jutsu ändå mår betydligt bättre nu än då. Och då ska man också komma ihåg att ju jutsun nyligen drabbats av flera landslagsstöttepelares idrottsliga avsked, som Sara Svensson och duoparet Maria Eriksson och Malin Persson. Men trots det finns faktiskt några som direkt har potential att fylla ut Sara Widgrens och de andras platser, även om det naturligtvis inte blir på något sätt enkelt.

Där finns jättetalangen och junioren Isabelle Vistam, där finns Anton Villberg, där finns junioren William Seth-Wentzel. Alla har de enorm potential och har skolats i samma miljö som den några år äldre Sara Widgren. Och så finns ju fortfarande världsstjärnan Fredrik Widgren kvar. Fredrik som faktiskt ännu är i juniorålder, vilket ibland lätt faller i glömska.

Vi är emellertid nu inne i mitten av april. Väderleken utanför oss skulle dock mer kunna förväxlas med en senhöstdag än att våren är i antågande. Det är bara någon enstaka ynklig plusgrad varmt. Och det är snöblandat regn.



Det är som om vädret försöker säga oss något. När Tolkien skrev om ringen var vädret alltid en liknelse för något annat än bara ett väder. Han såg vädret som något vägledande och jag har sedan liten alltid sett det på samma sätt.

Mina gamla släktingar på södra Gotland brukade lyssna på havet, titta på himlen och känna av vindarna för att kunna bedöma väderleken till morgondagen. Jag var alltid mäkta imponerad av just den kunskapen. För de var den direkt livsnödvändig.

Jag vet att också familjen Widgren, en fantastiskt välkomnande och varm familj förresten, har starka gotlandskopplingar – och kanske finns det en liten del av den ön som också nu för oss samman.

Jag kommer fortsätta ha kontakt med Sara Widgren, även om jag tänker mig att den kontakten inte kanske blir lika resultatfixerad. Och det kan, mitt i allt, vara ganska så befriande. Faktiskt. Livet innanför den idrottsliga muren kan vara tämligen isolerande, även om jag älskar det.

Tack för alla fina ögonblick, minnen och känslor Sara Widgren, och ett innerligt lycka till med ditt livs nya vägval – varthän din resas destination nu än må bli.

Jonathan Broberg, 2014-04-07

Lördagens IRFA-gala i Solnahallen var lite av talangernas gala. Det var framtiden inom svensk MMA vi såg, och mycket passande var vårsolen över Stockholm värmande som inte förr under 2014.

Solnahallen är en klassisk svensk kampsportsarena. Det sitter mycket känslor i väggar och tak där och fortfarande, så där en 20 år senare, kan arenan bjuda oss på minnen vi aldrig lär glömma.

Galan för min del blev en annorlunda resa. Dagarna innan galan fick jag en förfrågan om att vara tv-kommentator, något jag aldrig provat på förut (och hur det gick får vi reda på den 19:e april, påskafton). Och jag kan väl rätt lugnt påstå att jag hade kunnat ha bättre förutsättningar än jag fick.

Natten mellan fredag och lördag vaknade jag av en kraftig hosta. Jag hostade så pass grovt att jag väckte min sambo Sara som undrade hur jag mådde. Jag fick inte fram ett ljud. Rösten var lika bortblåst som kung Bore.

Min svärmor (eller vad man nu säger) är sjuksköterska och därav kände min sambo till diverse (obskyra) huskurer. Och tro det eller ej, så sakteliga återkom rösten – åtminstone så att jag i alla fall kunde få ur mig något ord emellanåt.

Nåväl, IRFA i Solnahallen lockade i det närmaste full salong denna gång också – och då hade ändå ännu en läktare smällts in. Och det ska tillstås att ingen av de uppskattningsvis 2500 personerna kunde blivit besvikna på underhållningen.

Iman Darabi inledde huvudkortet genom att besegra den debuterande finländskan Veera Nykänen. Darabi, som är ett av de mest spännande kvinnliga namnen i landet, visade prov på fin teknik och var genomgående den som höll i taktpinnen. Nykänen var tilltufsad tidigt, men stod pall matchtiden ut även om hon inte direkt hotade Darabis andra proffsseger.

Match två på kortet, mellan Oliver Enkamp och Guram Kutateladze, var på förhand en av de mest kittlande bataljerna för kvällen – och matchen lämnade få oberörda. I en böljande och tät förstarond skaffade sig Enkamp, som jag håller som en av Sveriges absolut mest spännande MMA-talanger, ett litet övertag. Något som han under den andra och tredje ronden drygade ut och förorsakade Kutateladzes första förlust. Enkamp är fortfarande obesegrad som proffs och frågan är vart karriären nu tar vägen. UFC lär har ögonen öppna.

Mohammad Babadivand har satsat på studier under en tid och gjorde i lördags comeback inom kampsporten. ”Momo” som han kallas brukar vara en sprudlande personlighet, han skämtade också friskt under invägningarna i fredags – men ut till matchen visade han ett fightingface jag inte sett förr. Och när matchen väl var i gång svärmade Babadivand runt den grekiske motståndaren Papunasvili som direkt hade svårt att freda sig.

Knappt två minuter in i matchen avgjorde också Babadivand och comebacken kunde inte ha haft en bättre utgång för ”Momo”, som lär vara full av energilusta till sin nästa matchning.

Den fjärde matchen på kortet, David Teymur mot Veselin Dukov, blev kvällens märkligaste match. David Teymur ville ha matchen stående, Dukov hade enbart det liggande gamet i åtanke. Det såg rentav lustigt ut när Dukov slängde sig ner på marken, med högerarmen först, i försök efter försök att få grepp om Teymur. Samtidigt gestikulerade Teymur att ”upp med dig och fightas!”.

Matchen blev ett taktiskt rävspel där Teymur lyckades hålla sig lugn och kylig och där han var den mer drivande och bättre idrottaren, och vann sedermera helt rättvis på domslut.

Jättetalangen, endast 20 år gammal, Karl Albrektsson ground and poundade bort belgaren Hadjar och vann återigen imponerande i Solnahallen. Albrektsson är en stor talang som kan gå hur långt som helst och visade i lördags att han klarar av att avsluta matcher på flera olika sätt. Hans fortsätta karriär blir extremt spännande att följa.

Daniel Teymur mötte Alexander Denic och efter någon minuts avvaktande gick Teymur på offensiven och sänkte Denic och kort därpå avbröt domaren matchen. Denic hade jag gärna sett lite mer av än det vi fick bevittna i lördags, men Teymur dundrade vidare och tog sin andra raka proffsseger sedan idrottsbytet från thaiboxning och kickboxning till MMA.

Huvudmatchen mellan polske Piechota och Sadibou Sy hade snackats upp rejält innan match, med all rätt. Det var också en match som hade det mesta. På förhand tänkte jag att det vore direkt osmart av polacken att ha en stående matchbild med en av världens främsta thaiboxare Sy. Men Piechota höll förvånansvärt bra i stående och var den klart bättre grapplern och gjorde det hela tiden svårt och skarpt för Sy.

Publiktrycket under den här matchen var något av det bästa jag upplevt inom svensk kampsport och det klart högsta ljud jag hört under alla år i Solnahallen. Det var en magiskt stämning. Men Sadibou Sy åkte i den andra ronden på en triangel som tystade stora delar av publiken. Polsk seger i huvudmatchen, och utanför Solnahallen hade mörkret hunnit svepa in över Stockholmsförorten.

Som om vädergudarna ville säga oss något. Som helhet var galan en fullträff. Min kommentatorsinsats då? Tja, vi får väl se.
Galan kommer att eftersändas den 19:e april.

Till sist, galaarrangören Perry Segerqvist ingjuter ett lugn som sprider sig. Jag såg honom vanka av och an, idogt talandes i telefon hela tiden – ändå alltid med ett skönt lugn, ett leende och rak rygg. Det är också sådant som smittar av sig.

Jonathan Broberg, 2014-03-24

Få personer symboliserar kampsport så genuint som George Sallfeldt. En stor liten man som på många sätt faktiskt räddat kampsporten i Sverige. Inte minst när han visade Sveriges regering att kampsportsfamiljen inte är att leka med under de hårda, mörka, snåriga åren. Att han lämnar som ordförande i MMA-förbundet ter sig särledes normalt och jag har inte förr känt ett Hederspris på Kampsportsgalan vara mer självklart än det föreföll i år.

Ni som såg Kampsportsgalan i lördags, ni som hörde George Sallfeldts tal – ni förstår också vilket otroligt kampsportshjärta som bultar i den lilla närkingska kroppen.

Mina ögon svullnade upp under talet, halsen blev skrovlig och nackhåren reste sig. George Sallfeldts historia om hur han lyckades få regeringen att inse att kampsport inte ska förbjudas borde det göras en långfilm om. Hans gedigna kunskaper om det mesta föll också väldigt väl till pass i Svenska MMA-förbundet, där han fram till i lördags varit ordförande i tre år.

Jag har haft förmånen att ha mycket med George att göra och jag måste få det ur mig bara – Sallfeldt är för svensk kampsport det Gandalf den vita är för ringsällskapet.

Faktum är att jag ibland inte förstått hur han har burit sig åt. Och inte heller hur många timmar som ryms i ett Sallfeldt-dygn – ty det kan inte vara 24.

I ett Sverige som idag känns instabilare än på mycket länge är kampsporten fast förankrad. Men så har det inte alltid sett ut. Jag var inte involverad i svängen runt kampsportsfakta och det arbete som framförallt Sallfeldt, Michael Sjölin och August Wallén lade ner – jag kom in betydligt senare.

Men lite av det som gjordes då har jag kunnat se kring debatter som hållits. Jag må vara utbildad inom media och kommunikation, jag må ha arbetat i branschen i snart tio år, jag må ha arbetat i Sveriges största och mest framgångsrika idrottsförening med medialt ansvar – men jag har aldrig träffat en man som George Sallfeldt.

Hans ödmjuka ton, hans snälla uppsyn och hans sätt att röra sig och föra sig får alla från den kämpande idrottaren på golven till Mona Sahlin att gilla honom – och man känner sig inkluderad i hans närvaro, lite som när vårsolen skiner. Hade Sallfeldt varit politiker hade han fått min röst. För han är en man som inger förtroende.

När han nu lämnar ordförandeposten i MMA-förbundet ska han känna att han givit ersättaren Johan Halldin en mycket god verksamhet att basa över.

Och för egen del hoppas jag snart att jag får tid att ta med George på den fotbollsmatch jag har lovat honom i drygt fyra år nu.

När löven faller från höstträden, och lämnar grenarna kala, innebär det också att när våren kommer är träden starkare och större än aldrig tidigare.

Sallfeldt har fått kampsportsträdet att växa ut i ståtligt, stolt prakt – utan att riskera skövling.

Jonathan Broberg, 2014-03-20

Kampsportsgalan i övermorgon. Med tanke på det väder som Stockholm erbjuder utanför mitt kontorsfönster känns en längtan till Kampsportsgalan så här två dagar innan som ”dan-före-dan-för-doppare-dan”.

För två år sedan gav min bästa vän mig en bok om att tyda drömmar i födelsedagspresent. Vi har genom åren diskuterat hundratals drömmar mellan varandra. Lite så där smånördigt kan tyckas, men faktum är att alla upplevelser vi har i livet är en del av vår realitet.

En dröm är kanske ingen livssanning. Men en dröm är en livsupplevelse. Fröding förklarade företeelsen så här – ”den drömmen som aldrig besannas, som dröm var den vacker att få.”

Jag drömde i nättras (som gotlänningarna säger) att en vit ekorre satt på min fönsterkarm. Den bara satt där och iakttog min sömn, som om den vore en bevakare.

I boken om att tyda drömmar sägs det att det bästa sättet att få en förklaring på en dröm som du inte förstår, är att acceptera att du inte förstår den – och börja vara vaksam på vad livet försöker visa dig.

Jag har ingen aning vad den vita ekorren kan betyda, eller om drömmen ens har någon betydelse, jag vet bara att den gjorde mig lugn för stunden. Ett lugn jag sannerligen har varit i stort behov av ett tag nu.

Kampsportsgalan är det som de flesta tror har upptagit mitt arbete, och det är sant att det tar väldigt mycket tid. Parallellt har det varit MMA-debatter, två böcker som har skrivits, en mängd årsmöteshandlingar att gå igenom, det sedvanliga mediaarbetet och en hemsida som ska vara uppdaterad.

Hade jag inte känt en vårkärlek för det här jobbet hade det troligtvis ätit upp mig, ungefär som Saurons ring vars tyngd tilltar ju närmare hans livskraft den förs.  

Kampsportsgalan på lördag kommer dessutom innebära ett femårsjubileum och det kommer vi försöka se till att det blir värdigt denna svenska kampsportsinstitution som galan blivit. Det är en underbar uppslutning till galan i år. Aldrig förr har biljetter gått åt på det här sättet, aldrig förr har vi fått så mycket förfrågningar från folk, aldrig förr har vi haft så mycket mediagenomslag inför galan som nu och aldrig förr har folk röstat på Folkets pris lika ihärdigt som nu.

Det har under en lång tid puttrat inom kampsportsfamiljen. Alltsedan Idrottsgalans remarkabla njugga inställning till våra särledes fenomenala framgångar under fjolåret har ilskan, och den lite rebelliska ångan stigit dag för dag. Många jag har pratat med kopplar också band mellan Idrottsgalan och Kampsportsgalan som två motpoler till varandra.

Sneglar vi på nomineringslistan för Kampsportsgalan, en lista fylld av världs- och europamästare, förefaller Idrottsgalans kalla bemötande som vanvettigt, rent av.

Jag har förr sagt att kampsportare når framgång trots etablissemanget, inte tack vare det, och det må stämma om man hägnar in etablissemanget kring idrott och riksidrottsförbund och så vidare – men utanför idrotten älskar folk våra sporter. Och det är egentligen mycket viktigare än om några dammtussar i Idrottens Hus gör det.

Jag lyssnade till Patrik Ekwall och Mats Olssons podcast. Där rankade de två tunga journalisterna Alexander Gustafsson som Sveriges tredje starkaste idrottspersonlighet just nu – efter Charlotte Kalla och Zlatan Ibrahimovic.

Det säger en del om hur långt, inte bara Alex tagit sig på kort tid, utan också hur långt kampsporten gjort det. Jag minns fortfarande när jag såg Alex tävla i en källarlokal under Slussen i Stockholm inför si så där 50-talet personer. Det är bara drygt fyra år sedan dess…



Men en sak förbryllar mig och gör mig faktiskt ledsen hela vägen in i hjärtat. Och det är hur dålig idrotten är på att stå upp för sina idrottare som av någon anledning kanske inte har det så lätt utanför idrottsarenorna. Det ska letas, nästan med blåslampa, efter fel. Det ska straffas, gärna innan det civila rättsväsendet har sagt sitt.


I min värld är det obegripligt att idrotten fortsätter att straffa sina idrottare för förseelser som begåtts ute i det vanliga samhället. Jag menar, tänk om det vore det motsatta – att samhället skulle ge sig in med domstolar inom det idrottsliga. Det vore minst lika illa.

Idrotten har sitt reglemente med bäst kunskap att döma efter, och samhället har sitt. Idrott ska vara renande, inte fördömande.

Och till och med när individer hamnar bakom lås och bom, till och med i fängelser finns idrotten till stöd, som ett andetag med fri luft.

För det är som Strindberg skrev:
”Det är inte lätt att vara människa.”



Kampsportsgalan på lördag var det ja. Jag får väl se om livet försöker visa mig något om den bevakande vita ekorren då. I vilket fall som helst, gjorde drömmen mig harmonisk. Det kommer att bli en underbar galakväll, tror jag.

Foton: Hamid Ershad Sarabi och (sista) Oskar Ståhl

Jonathan Broberg, 2014-03-17

Stockholms flanörer njöt i vårsolskenet runt om stan under helgen. I lördags var Vasaparken välfylld och isen som legat till grund för skridskoåkning under vintern var äntligen utbytt mot ett konstgräs där fotboll spelades. Det andades och doftade vår i huvudstaden.

Endast ett stenkast från Vasaparken spreds en annan typ av doft. Från Gästrikegatan steg linimentdoften till väders och lockade till sig ett 70-tal personer in till Stockholm Kickboxnings lokal. Där var det full sysselsättning i lördags, med kickboxningsmatcher.

Jag hade egentligen andra planer med min lördag än att stega in dit, men det kändes liksom som att livet drog in mig i lokalen – och är det något jag har lärt mig på senare tid är det att om livet vill något är vi tämligen chanslösa att trotsa dess vilja.

Fast denna gång var vi ändå hyggligt överrens, livet och jag. Kickboxning är härligt fartfyllt när den är som allra bäst och jag gillar verkligen den här undergroundkänslan man får när tävlingar hålls på klubbnivå.

Jag har förr skrivit om Stockholm Kickboxning, men det kan inte nog påpekas att deras tävlingar ofta är väldigt roliga att beskåda. Jag hade inte koll på någon match på förhand men jag blev väldigt glad över att äntligen få se Camila Rivarola in action.

Hon imponerade förvisso inte. Hon hade svårt att överhuvudtaget komma åt, förutom i sista ronden. Landslagets nya stjärnskott ska dock vara som bäst om ett par månader och matchen i lördags var en nyttig genomkörare.

Precis innan jag var tvungen att vandra hemåt hann jag se matchen mellan Meran Zangana och Jian Amari. Det var dagens behållning. En tät och intensiv match där Amari visade gammalt gott slag och var bättre än jag sett honom kanske någon gång förr. Nu blev det förlust mot mycket kompetente Zangana som mycket väl kan bli landslagets representant i viktklassen.

Men matchen fick mig att tänka på att det är de här matcherna, de intensiva, de spännande, de entropiska som är det kampsporten handlar om. Med en kärlek, en ömsesidig förståelse och respekt för varandra – där det smäller rejält, utan att för den skull bli brutalt på något sätt.

När jag stegade hemåt funderade jag – all kampsport jag någonsin varit på, där har jag aldrig stött på en enda person som inte varit ödmjuk. Jag har aldrig någonsin sett antydan till publika skandaler (jag var på toa när den förvirrade herren i Malmö hoppade in i Superiorburen) och jag har heller aldrig upplevt en hotfull stämning, likt den som då och då kan förekomma vid exempelvis hockey- och fotbollsmatcher.

Jag funderade vidare och kom fram till att kampsporten är en alldeles underbar idrottsform att vara involverad i. De kunniga och passionerade människorna som idrotten omges av är sannolikt inget unikt i idrottsvärlden – kompetenta personer finns inom all idrott, men det är något visst med just kampsportsfamiljen.

Kanske är det att vi tar hand om varandra, att vi håller ihop över klubbtillhörighet. Kanske är det att alla som håller på med kampsport på ett eller annat sätt bara gör det för att kärleken till sporten är större än det mesta annat livet erbjuder. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Men det jag vet är att jag aldrig vill vara utan den känsla, den värme kampsporten visar – samma glädje och genuina värme jag blev bemött med på Stockholm Kickboxning i lördags.

Jag brukar hävda att kärlek är som årstider, det går aldrig att påskynda kärleken, hur mycket vi än må tråna efter den. Det går heller aldrig att skjuta kärleken framför sig, eller att försöka undvika den.

Men det går att få kärlek på beställning i ett avseende: det är bara att kliva in i någon av våra föreningars lokaler. Här råder det vårvärme året om.

Något som förvirrade hjärnforskare, illsluga debattörer eller imbecilla fördomsfulla kampsportsantagonister aldrig kommer att begripa.

Men vet ni, det struntar jag fullständigt i. För inom kampsporten är det vår året om.
Även om linimentdoften behöver vädermässig vårluft för att spridas med vinden.

Det är som den eminenta undergroundrapparen Reks beskriver det:
"I´m loyal to the voice in my heart."

Jonathan Broberg, 2014-03-14

Musse skrev i början av veckan en bra debattartikel på SVT Debatt om MMA. En artikel som sedermera hjärnforskaren Niklas Marklund gick igång på – och så var hela balunsen igång igen. Med en skillnad, vi valde från förbundshåll att inte svara på Marklunds ilskna och gnälliga text denna gång. Ibland möter man liksom dumhet bäst med tystnad.

Jag läser också en krönika skriven i Göteborgs-Posten, en av de mest njugga redaktioner i landet mot kampsport och MMA, där artikelförfattaren åter klär texten med fullständigt obskyra ord som ”misshandel”, vilket han sedan ställer i paritet till ”civiliserade samhället”, som om MMA vore grottmänniskornas attraktion.

Kampsport i Sverige är allt annat än stenålders. Det finns i förbundet en medicinsk kommitté, för att överhuvudtaget få sanktion för en tävling krävs läkare eller sjukpersonal på plats, i matchsituationer har läkarna rätt att avsluta matcher och det finns en inneboende respekt för motståndare och domare hos utövare och publik som är helt idrottsunik.

Ovanpå detta kontrolleras kampsporten i Sverige av en statlig myndighet, kampsportsdelegationen som är en tillsynsmyndighet som har till uppgift att se att kampsportslagen efterföljs. I delegationen sitter ett gäng med medicinsk, juridisk och idrottslig kompetens.

Att då som krönikor pompöst pösa ur sig konnotationer om att MMA och kampsport i Sverige skulle vara ociviliserat – då är det helt enkelt okunnigheten som lyser i genom. Att ens ha mage att vräka ur sig denna dumhet tyder på en imbecill inställning. 

I synnerhet efterson det civiliserade samhället inte precis tett som just civiliserat på sistone.

Nej, jag tror att de allt färre kampsportsmotståndarna också börjar få allt färre relevanta argument att häva ur sig. Det blir då som ett språk man inte behärskar, men har lärt sig de allra fulaste av svordomar i.

Frågan man kan ställa sig är varför dessa ”upplysta” människor tror sig ha rätt att agitera och sprida falska åsikter om en idrottsform. Hade samma sak gjorts mot ett företag, hade det troligen lett till stränga stämningsansökningar och grova skadeståndskostnader.

Det minsta man kunde begära av människor som sprider falskheter är att de ber om ursäkt för sitt uppträdande.

Det är ju trots allt ett civilt samhälle vi lever i…
För hur man än vrider och vänder på det, att kalla att man inom ett godkänt och rådande regelverk ”misshandlar” någon – det är inget annat än en lögn.

Musse Hasselvalls debattartikel

Niklas Marklunds svar

Krönikan i dagens Göteborgs-Posten
http://www.gp.se/sport/1.2309799--o...

Kommentarer

Annonser

Arkiv