Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-01-14

Det som borde vara för alla, det som ska vara för alla – det är väldigt långt ifrån till för alla. När idrottsliga framgångar 2012 åter ska prisas under Idrottsgalan ikväll utelämnas återigen kampsporten. Det är som att känna till att en god vän ska ha fest, och så är man inte bjuden.

Ibland är uppgivenhet det mest vitala en människa kan känna. Den oåtkomliga och bottenlösa besvikelsen av att känna sig maktlös mot orättvisor – det är en känsla som ingen människa någonsin vill ta del av, men alla någon gång känner.

Idrottsgalan, arrangerat av Riksidrottsförbundet – vårt organ, är åter utan kampsportare. Trots numinösa framgångar, trots en drös världsmästare och trots väldigt knappa ekonomiska medel till satsning ses kampsportsbedrifter med blida ögon. Igen.

Jag är en man som ogillar skarpt att ta till hårda ordalag, men nu får det fan vara nog! Idrottsgalans behandling av kampsportare är inget annat än en präktig skandal. Och det mest oroande är att jag inte är ett dugg förvånad.

Det finns många starka RF-röster som är kritiskt inställda till kampsport. Jag har själv hört och sett det. Ingen av de fega personer som baktalat kampsporten har emellertid vågat yppa sina åsikter mellan fyra ögon med mig. Och då är jag inte något särledes skräckinjagande. Inte ens till det yttre.

Det är faktiskt så att det finns ett reellt inre motstånd från de som säger sig jobba för oss inom idrottsrörelsen gentemot kampsport. Och visst, det går att vrida och vända på argumentationen in absurdum, men varför måste vi kampsportare hela tiden argumentera för vår exsistens? Varför ska vi behöva kyssa rumpdelar för att få lite av den glans vi är så väldigt värda?

Och till de som tror att det inte finns någon konkurrenssituation inom kampsporten, till dessa trångsynta varelser utan det minsta koll på hur världen ser ut, vill jag bara framföra detta: Inom många av östeuropeiska länder är kampsportare välbetalda fullblodsproffs. Våra idrottare är amatörer och betalar i stor utsträckning sin satsning ur egen ficka – att då ändå kunna vara med och konkurrera och vinna medaljer borde vara en ännu större bragd. Snacka om olika förutsättningar och knivskarp konkurrens!

Jag var på Idrottsgalan för två år sedan. Vi på förbundet betalade själva dyra pengar (3500 kronor/biljett) för att få sitta långt ut på en kant tillsammans med diverse obetydande sponsorer. Om det verkligen är så det ska se ut, samtidigt som våra idrottare nekas rampljuset vill åtminstone inte jag vara en del i hyckleriet längre.

Jag och mina medkollegor på kansliet och i styrelsen kommer således inte att vara representerade på Idrottsgalan ikväll.
   Vi känner oss faktiskt inte speciellt välkomna.

Jonathan Broberg, 2013-01-10

Det sägs att vi har ljusets tid framför oss. Jag har alltid lika innerligt svårt att komma underfund med varför ljuset dras bort från oss under ett halvår. Årstider borde inte vara beroende av ljusbortfall. Jag tycker gott det räcker med grovt sjunkande termometrar. I dessa tidender av bister kyla är det befriande skönt att kunna upphetta upp oss med andra former av värmande aktiviteter än de rent klimata – så som en glödhet SM-final i thaiboxning exempelvis.

Vi har under några smått förtrollade år sett hur ljuset åter börjar skina över svensk budo och kampsport. Jag hör vanliga personer på tunnelbanan prata om MMA-tekniker som om det vore världens mest självklara diskussionsämne. Jag läser om våra eminenta idrottare i de största av svenska medier, och allt mer frekvent dessutom.

Det är helt sonika så att vi har släpat pulkan uppför backen så länge nu att vi nu kan kosta på oss att åka lite utför också. Och fort går det.

Vi är nu bara ett par veckor ifrån ytterligare ett direktsänt kampsportsevenemang i Sveriges Television. Och med thaiboxningens mediala bild kommer ringar på vattnet att kunna skönjas även åt våra andra idrotter.

Det ska även tillstås: svensk thaiboxning är oerhört gynnsam att följa för media just nu. Det var så tydligt i OS i London i somras att media verkligen lyfte på alla möjliga och omöjliga stenar för att finna svenska idrottare med fashionabla framgångar.

Borta var de stora friidrottsframgångarna vi alla minns från början av 2000-talet. Borta var också J-O Waldners episka pingis. Det fanns heller inga påtagliga medaljhopp kvar i storidrotterna simning, tennis och fotboll.

Istället riktades blickfånget mot ett silver i triathlon, något brons i segling och ytterligare något inom ridningen, tror jag. Ni förstår själva. Det är så klart stora prestationer, men folkliga idrotter… njae, kanske inte.

Det är media i mångt och mycket som bygger folkets kunskap om idrotter och som mer eller mindre avgör vad vi ska interpretera som just folkligt. Utan medias glans stannar stora prestationer och personligheter i hjärtat hos endast de närmast sörjande.

Kampsport har mer och mer fått ta del av det mediala ljuset. Och hade det inte varit för föråldrade allmänuppfattningar och bristande kunskaper hade vi alldeles säkert sett flera folkliga kampsportare vid det här laget. För läget för både kampsporten och media att ta en gemensam vals har aldrig varit bättre.

SVT kommer sända SM i thaiboxning i år igen. Det blir, utan att låta servil, ett mycket fint inslag och inramning till en brutalt kvalitetsproppad tävling.

Jag har ytterst svårt att se att något annat SM i Sverige överhuvudtaget kan skylta med en sådan häftig match som den i damernas -67 kg mellan Jennifer Österlin och Sanja Trbojevic. Det är de två senaste årens regerande världsmästarinnor som möts i en underbart skönt haussad match.

Redan ifjol i Östersund drabbade de båda samman. Då vann Österlin efter att bland annat ha visat upp en clinch som var så vägvinnande och vacker att den tog henne till karriärens första SM-guld. Det blev också starten på en enorm resa som slutade i både EM- och VM-guld för henne. Årets innan hade just Sanja Trbojevic rest igenom karriären på ett liknande vis. Då vann hon SM-guld för första gången och som landslagsdebutant bärgade hon hem ett VM-guld.

Det är onekligen en färgsprakande inledning på ett kampsportsår jag har abnorm futuristisk syn på.

Svensk kampsport har aldrig varit hetare och jag är ytterst glad över att få ta del av denna fabulösa tid vi befinner oss i.

Jonathan Broberg, 2012-12-28

Julen har så passerat. Även i år kan åtminstone jag vinka adjö till den med ett stort leende. Det är många ingredienser som gjort min jul till en mycket minnesvärd sådan.

Vi alla har olika sätt att möta julen på. Vissa tar den i hand med julbak, andra med vassa armbågar letandes efter den perfekta klappen. Jag har nog gjort lite av varje i år, men för mig handlar julen mest om tid för eftertanke.

Det var när en istapp föll framför mina fötter och spräcktes av fallet till marken som jag började fundera alldeles särledes kring vad jag faktiskt har varit med om i mitt liv. Alla familjer bär på sin historik, sina fördoldheter. Jag fick min berättad för mig under 2012 av min far: jag borde kanske inte varit den jag är, eller kanske ens borde varit här alls.

Min pappa var hobbyfotograf vid tiden runt min födelse och lite innan. Han hade absolut inget överflöd av likvida medel då lönen ofta upptogs av endast räkningar. Men han hade unnat sig en kamera, en sådan där analog sak som nästan blivit utrotad helt idag. Han hade ett eget fotolabb hemma och var duktig på att själv framkalla fotografierna.

När det var klart att jag skulle komma till världen åkte så både kameran och stativet med till sjukhuset. Pappa riggade upp för perfekta bilder. Men.

Det skulle visa sig att förlossningen inte alls gick som den skulle. Mamma var okej och hade inga bekymmer under förlossningen. Det var jag som drog till mig uppmärksamheten. Jag hade kommit ut till världen med navelsträngen hårt åtsittandes runt min hals. Huvudet var svullet. Blått. Jag kunde inte andas. Det värsta befarades, men jag sattes snabbt i kuvös.

Där fick jag ligga. Med konstgjord andning. Och med knapphändig information blev denna stund som skulle blivit en magisk upplevelse för familjen, en emotionell resa som ingen borde behöva genomgå. Jag fick till slut igång andningen. Men det satt oerhört långt inne.

Pappa tog aldrig något foto från min förlossning. Inte ett enda.

Under mina fem första levnadsår fick jag gå tillbaka då och då till sjukhuset för olika undersökningar. Det tog ett par år innan jag kunde friskförklaras. Under min tidiga barndom hade jag emellertid lätt att dra på mig sjukdomar.

Jag fick alla de klassiska barnsjukdomarna. Och så fick jag scharlakansfeber. Tre gånger. Fast det stod överallt att barn endast kan ha det en gång i livet. Jag fick även vattkoppor och senare i livet skulle jag åka på bältros, fast det sades att den sjukdomen kan man bara få om man inte haft vattkoppor som barn.

Som sagt, min jul har handlat om tankeverksamhet. Och ibland kan vi helt enkelt inte förklara det som händer med oss, hur mycket vi än må vilja ha förklaringar.

En del läkare jag har träffat på har sagt att jag borde fått några men från min förlossning. Det enda de har kunnat konstatera är en liten missbildning i mitt högra öra. Annars är jag fullt frisk.

Det har faktiskt hänt att vissa benämnt det hela som ”mirakel”. Det är en förenklad förklaring på det vi inte kan förklara, fast att vi ändå förstår innebörden av det icke förklarbara.

Inom idrotten används den termen flitigt för att förhöja vissa prestationer. Jag har aldrig använt ordet mirakel i mina idrottsskildringar. Det vore att göra ordet, och en bedrift (som det alltid handlar om inom idrotten) en väldigt stor otjänst.

Jag frågade pappa om han tror på mirakel, med anledning av den där förlossningskvällen på Södersjukhuset i Stockholm den 13:e februari 1981. Han tittade bara på mig och svarade inte. Men blicken jag fick beskrev noga hans känslomässiga band till händelsen.

Vi tittade på varandra. Länge. Utan att tala mer om den saken.
Och inget annat heller för den delen.

Jag förmodar att ni alla därute har era egna små händelser i er som ni kan förstå, men inte riktigt förklara. Det är, skulle jag vilja säga, livets sätt att hålla oss människor sysselsatta. Vi vill veta vad som händer. Ibland nästan till vilket pris som helst. Och vet ni… det är inget som helst fel eller galet i det.

Julen 2012 sätter jag en stämpel på som ”de många tankarnas jul”.
God fortsättning på er!

Jonathan Broberg, 2012-12-18

Ni vet den känslan man får när man ser vårens första blomma. Den oerhörda upprymda och fundamentala överrumpling som forsar igenom våra kroppar då. Det är en identisk förnimmelse med den jag får varje år när jag ska sammanställa medaljerna inom förbundets idrotter. Jag är inte förbluffad, jag är inte lynnigt förundrad. Jag är skakad i grunden. Och djupt imponerad. Igen.

Så sitter vi här igen. Veckan innan jul. Vi ser för några förtrollade dagar vår vardag förändras. Julen är en högtid som jag alltid uppskattat – ur olika perspektiv och på olika nivåer.

Den där kittlande spänningen som infann sig hos mig som barn, den då ögonen tindrar i takt med den fallande snöns vita flingor, den känslan har ersatts med numinös förtjusning över att bara få vara ledig. Om julen är vår tids stora gemensamma andakt ska jag vara den största predikanten av oss alla i år. Jag ska vara... ledig.

Men tiden innan jul på ett förbund handlar mycket om att fylla i än den ena än den andra listan. Ett hav av administration. Och jag är ska ni veta ingen administratör – så denna tid på året är den jag gillar allra minst. Rent arbetsmässigt.

Men då och då glimrar det till. Jag blev tillfrågad om att sammanställa en detaljerad lista över årets vunna medaljer inom svensk budo och kampsport. Och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag blev påmind om fantastiska stunder, om stora händelser utförda av människor med väldigt små resurser men med enorma känslor för sina respektive idrotter.

Det fick mig att orka igenom administrationen med ett leende. Det var Maya Angelou som lärde mig att livet ler mot den som vågar leva det. Jag tror jag förstår vad hon menar. Jag har haft en dörr stängd mellan mig själv och livet utanför ett tag. Jag hade kastat iväg nyckeln bara för säkerhets skull. Och inte trodde jag att den nyckeln skulle plockas upp av en person som verkligen fått mig att inse vad ren kärlek handlar om.

Mitt liv hade kunnat se väldigt mycket mer annorlunda ut idag än vad det gör. Jag har varit rädd att öppna den där dörren mellan mig och yttervärlden, den vi normalt benämner som realitet. Jag gömde mig.  Fyra saker har fått mig att stå här idag och känna att jag vågar låta livet le igen. De fyra mina egna livselement vill jag inte redovisa här, men ni vet nog vilka ni är – eller vad ni är. Och jag älskar er alla lika mycket som jag älskar havet, Gotland, min bortgångna hund.

Kampsporten har räddat många liv, långt många fler än den har tagit. Det är verkligen förtvivlat svårt för folk utanför att förstå. Kanske kommer de människorna aldrig förstå det vi vet. Men jag antar att det är samma människor som vänder ryggen åt uteliggare, som fnyser åt julens verkliga innebörd och som har svårt att riktigt glädja sig när våren kommer.

Jag kanske inte kommer ifrån kampsporten själv, jag kanske inte tränar eller tävlar själv. Men likt förbannat har alla kampsportare jag stött på välkomnat mig in i gemenskapen som om jag vore en av er. I jultider handlar väldigt mycket av det som rymmer våra kroppar om just det. Gemenskap, familjer, värdegrunder. Vi kampsportare må vara lite udda, men vi är inte bortskämda fotbollsspelare som gnyr i media över en för liten sign-on-bonus. Vi är inte hockeyspelare som sitter i debatter och tycker världen är orättvis för att de råkat bli tacklade och skadade ena sekunden, för att nästa vara tillbaka på isen och själv fult tackla någon bakifrån.

Vi är bara jävligt dedikerade individer som alla bryr sig om varandra, på ett eller annat sätt. Vi är som en familj och jag är alldeles övertygad om att denna familjegemenskap (vi har kallat den för kampsportsfamiljen) är en stor del i det medierna nu basunerar ut som ”det svenska kampsportsundret”.

53 medaljer är fler än en medalj i veckan. Det är som julafton en gång i veckan för nästan vilket annat idrottsförbund som helst. Med den vetskapen kan jag ändå enkelt klara av den administration som väntar.

Om det här är det sista jag hinner skriva ihop i spalten innan jul, vill jag att ni alla som läser detta ska veta att jag från djupet av mitt hjärta önskar er en så oerhört god jul!

Jonathan Broberg, 2012-12-12

Vi passerade idag 38.000 medlemmar. Vi är i exakt antal just i skrivandets stund 38.029 tävlande och tränande personer inom detta fantastiskt fina förbund. Men det stör mig ändå lite att vi inte är fler än så, särskilt eftersom det finns andra kampsporter även utanför vårt förbund. Jag vill verkligen inte att vi ska fortsätta yngla av oss mer – det gynnar i längden ingen, tror jag.

De rykande färska medlemsuppgifterna glädjer förstås så här i kristna glädjetidender. Vi var för tre år sedan ett förbund på väg att växa oss riktigt starka inom idrottsfamiljen. Men en idrott suktade över allt annat mer att bli ett eget Specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet och drog sig vid årsskiftet 2009-2010 ur SB&K.

Idag lever den idrotten en tämligen undanskymd tillvaro utan vare sig stort idrottspolitiskt inflytande eller någon vidare mediabevakning. Jag vet inte hur det är med den idrottens medlemssiffror längre men jag betvivlar att de kan redovisa en sådan markant ökning som vi kanske hade kunnat göra gemensamt.

Jag tror att ledordet för kampsport i Sverige i framtiden är just ”gemenskap”. Vårt förbund har haft en stark tradition ända sedan starten egentligen om att förädla idrotter, låta dem växa, för att sedan låta de prova sina egna vingar som eget förbund i RF. Det är bevisat så att det inte är till belåtenhet mer än för möjligen de styrande topparna, som får mer inflytande över sin egen verksamhet. Men herregud, taekwondon hade länge sitt kansli i en garderob hemma hos en person! Det kan låta sött och gulligt på sitt sätt, men vilka tror ni blir lidande av ett sådant kansli? Just precis, idrottarna. Det vill säga ni!

För de tränande och tävlande medlemmarna försämras situationen av ett utträde. Det kan man se i både mediabevakning och sponsorskap. Förvisso har vi inom SB&K varit tämligen usla på båda dessa komponenter förr, men nu kan alla se vad som har hänt med mediabilden de senaste åren. Och de som tycker att det bara är MMA som syns borde ta en titt på medias behandling av det färska VM:et i ju jutsu.

Så när vi nu når 38.000 medlemmar, och alltså ökat förbundets utövarantal med 8000 personer på tre år, är jag lite kluvet glad. Vi hade kunnat vara så mycket större, så mycket starkare och haft en idrottspolitisk position i paritet med exempelvis handboll, friidrott och så vidare. På den nivån ligger kampsporten i Sverige – om vi hade kunnat enats och gå åt samma håll.

Jag menar, friidrotten är ett fint exempel som liknar vårat. De är stora och starka – tillsammans. Jag undrar hur stark den hade varit om höjdhopp velat bli ett eget förbund i RF. Kulstötning är väl inte heller någon dundersuccé. Men tillsammans får de ett utrymme vi bara hade kunnat drömma om.

Det är kanske för sent att dregla över spilld mjölk, men tänk om alla kampsporter enats under ett och samma förbund. Vi hade varit typ 40 anställda till att börja med. Vi hade haft en sådan tyngd mot sponsorer och media att de bara hade varit tvungna att ansluta sig.

Jag är fortfarande inte främmande för idén om en ”Kampsportsallians” och så sent som i november diskuterade jag detta med boxningsförbundets ordförande som ställde sig positiv till det.

Om vi måste vara på vårt egna håll kan vi åtminstone jobba presumtivt gemensamt. För även om vi nu jobbar på varsitt håll efter samma brödsmulor kan vi ändå se till att smulorna blir större och större. När väl vi samlat ihop till en deg kan vi låta den jäsa sig större. Men dit är ännu en lång väg att vandra, tyvärr.

Därför har jag lite svårt att helt och hållet glädja mig åt de siffror vi kommer att redovisa vid årets slut. För de hade kunnat vara så mycket bättre. 

Värt att ta en extra funderare på.

Jonathan Broberg, 2012-12-10

Jag var inte född på -50-talet. Inte ens mina föräldrar. Men jag har fått det berättat för mig av farfar. Hur hela Sverige satt framför radioapparterna den där junikvällen 1959 då Ingemar Johansson blev ”Ingo” med hela svenska folket. Jag minns att farfar berättade hur han och farmor gick upp mitt i natten på landstället på södra Gotland och rattade in matchen mot Floyd Patterson.

Vi är på väg mot något liknande inom MMA:n. Alexander Gustafsson är numera efter helgens seger mot Shogun Rua dokumenterat en av världens främsta MMA-idrottare. Det är tveklöst så.

Jag minns när jag såg Gustafsson gå matcher i shootfighting. Jag minns också hur han stod och massakrerade säckar på Djurgården Boxning ett tag.

Gustafsson hann göra några matcher på galor i Sverige innan den där UFC-chansen dök upp. Jag minns hur ordet spred sig som en löpeld genom kampsports-Sverige – ”Alex har fått ett UFC-kontrakt”.

Jag är inte känd för den som är mest vältajmad så jag var föga förvånad över att Gustafssons UFC-debut skulle ske samma helg som jag hade bokat in mig på Yasuragi. Det blev inte mycket till vila för mig den helgen, men samtidigt slog Gustafsson ut Jared Hamman efter 41 sekunder och det föddes ett glimmer av hopp hos alla oss som förälskat oss i kampsporten.

Gustafssons framfart i UFC har bara åkt på kant en gång, mot grapplingspecialisten Phil Davies, annars har det blivit idel segrar. Och idel imponerande segrar.

Hur många gånger har vi inte sagt ”Detta är hans största seger i karriären”? Och hur många gånger har vi inte imponerats av denne 25-åring från Arboga?

Det ska sägas att jag har haft mina tvivel inför båda Alex senaste två UFC-matcher. De frågetecken som har funnits var hur han skulle kunna prestera utan att nervositeten inför ett fullsatt Globen tog över hand – sedan gick han ut och pulveriserade Thiago Silva.

Inför Shogun-matchen var jag lite tvekandes inför det faktum att Gustafsson nu skulle få möta en legend, en före detta titelhållare. En förebild. Visst, benlåset i första ronden hade kunnat sluta illa, men efter det var det precis som vi lärt oss att Alex matcher ser ut – en totaldominans och spel mot ett mål.

Det är väl nu ändå solklart att Dana White inte kan undgå att matcha Gustafsson i en titelmatch nästa gång det vankas UFC-framträdande. Kanske, kanske återser vi honom på svensk mark igen. Det vore – ren och skär magi.

Och att Alexander Gustafssons framfart faktiskt betyder mycket för många runtom i detta land, det förstår sig också numera media på. Alla de stora traditionella drakarna toppades av MMA-yra, skulle man kunna säga. Och det efter att sporten förr varit så bespottad.

Sportspegeln i SVT, vårt största och mest anrika tv-sportprogram, hade ett långt inslag om matchen igår (som vanligt ligger Bernt Lagergren bakom det). På Sportbladet var Alex match länge mest lästa artikel, före exempelvis ett Manchesterderby i fotboll och alla dessa skidartiklar. DN hade artikel, SVD likaså. Expressen. Ja, överallt har medierna nu äntligen förstått att svensk kampsport är framträdande och något som faktiskt går hem i det svenska folkhemmet.

Som informationsansvarig i detta förbund kan jag bara le. Det är en ära att få jobba med detta och det är en stor ära att se denna utveckling.

Och så var det då det här med Ingemar Johansson och min farfar. Åldern börjar tyvärr hinna ikapp min farfar, som fortfarande lever. Som fortfarande går att diskutera idrott med. Men om vi nu ska se det ur ett mor- och farförälderperspektiv, tror jag ändå att det är min mormor som blir den som tar kampsportsarvet i vår familj vidare. Jag fick efter galan i Globen ett sms av henne där det stod att hon mer an gärna vill se MMA och denne Alexander Gustafsson live.

Jag hoppas att hon hinner få den chansen. För det är verkligen en speciell syn att få betrakta.

Jonathan Broberg, 2012-12-05

Det är faktiskt mer vemodigt än jag trodde det skulle vara att skriva dessa rader. Tre år är en lång tid och jag och den här lilla bloggen har liksom växt ihop. Den har fungerat som en perfekt kanal att skriva ur sig det jag har haft inom mig, men jag har på sistone känt att bloggen börjat dra åt en riktning som inte är åt blogghållet. Man måste lyssna till livet, har jag lärt mig.

Ja, detta blir alltså mitt allra sista blogginlägg här på budokampsport.se. Det känns för mig lite overkligt. Jag har bloggat i åtta år under olika former, och tre år har bloggen levt här på budokampsport.se.

Det känns lite som att lämna ett förhållande, faktiskt. Jag vandrar ut i en otrygghet på något sätt – men det känns också ganska bra för min del.

Jag och bloggen har haft många roliga, känslosamma och fina stunder ihop. Det blir lätt så att när jag väl skrivit har hela min personlighet fått ta utrymme – och jag har ibland svävat iväg, eller ja, rätt ofta. Men det verkar också ha varit det ni läsare gillat mest.

Och det är just ni läsare, som tydligen finns lite varstans, som gjort att jag har orkat skriva närmare 500 inlägg. Jag hade planer på att slopa bloggandet redan i somras, men när jag hintade om det på min facebook fick jag mängder med sms, samtal, kommentarer och meddelanden där ni ville att jag skulle fortsätta.

Det gjorde att energin fanns för ytterligare ett halvår. Men nu är mitt beslut definitivt. Det är slutbloggat för min del. För första gången på åtta år kommer jag inte ha en blogg. Det blir lite läskigt, nästan.

När jag samtidigt slutar blogga kommer en annan tid ta vid. Men den är jag inte riktigt hundra på att jag kan göra officiell ännu. Men helt klart, jag kommer fortsätta porträttera kampsporten utifrån mitt synsätt. Om än inte längre i en blogg.

Så detta är faktiskt (snyft) mitt sista, definitiva, ”tack för er tid”. Aldrig förr har det passat bättre än nu.

Mvh
Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-12-02

Det är när livet självt börjar leva på eget bevåg som det också är som allra vackrast. När spontaniteten frodas stegras åtminstone min livsglädje. Vi glömmer ofta att uppskatta det vi har här och nu. Vi vill gärna blicka framåt. Men om vi tillåts våga stanna i nuet kan vi upptäcka det som annars lätt blockerar våra hornhinnor – när livet ler är det ett vackert leende att få betrakta.

Vi vaknar upp till det som kallas första advent. Hemma börjar nu julruschen ta allt tydligare form. Men vi som upplevt VM i ju jutsu för svensk del, vi bryr oss just ingenting om det för tillfället. Vi har istället fått vara med om en sanslös resa, en annan typ av känslosam rusch.

Det är för mig obegripligt att jag får var en del av den här världen. Jag borde kanske känna mig mer utanför än vad jag gör, men det är nog så att även jag forslats in i det lagbyggetänk som svensk landslagsju jutsu bygger upp.

Jag kan ibland känna att jag lever mitt liv, jag äter min mat, jag gör allt det där som alla andra individer i denna värld också gör för att orka leva, orka hålla huvudet ovan vattenytan. Men då och då blixtrar livet till.

Då och då omfamnas vi alla av en kittlande förnimmelse som känns varm djupt in i hjärtat. Det är bara olika slags känslor, upplevelser eller åskådningar som hänför oss. Vissa får barn. Andra känner vårens första sol som livets mening.

Eller så får man den känslan från en 18-årig landslagsdebutant i ju jutsu som trotsar alla möjliga och omöjliga naturlagar inom idrotten.

Jag satt igår med min dator med ögonen skyddade av min kamera. Det var kanske inte många som uppfattade att jag fällde en tår då Fredrik Widgren kastade sig i armarna på en magiskt leendes Rob Haans. Ett moment som jag kommer ta med mig i mitt liv när jag vaknar upp i den lunkande vardagen igen.

Kvällen innan hade jag pratat med denna karismatiske holländare. Det är en ju jutsus Diego Maradona som Sverige knutit till sig. Med ett undantag. Maradona var aldrig jordnära. Rob Haans påverkan på svensk ju jutsu präglas inte av hans tunga utövarmeriter, det är hans varma ödmjuka personlighet som får landslagets medlemmar att utverka stordåd efter stordåd.

Rob Haans är dessutom fantastiskt ackompanjerad av förre juniorlandslagstränaren Joakim Vistam, som både är klok och har en förmåga att få individer att se det större perspektivet i saker och ting.

Sedan finns en man vid namn Michael Kuntz. Egentligen räcker det att beskriva honom vid sitt namn. Det är en man som man måste träffa för att sedan kunna beskriva. Men den drivkraften och den viljan som han visar gentemot sitt landslag, den energin sprider sig också ut till utövarna.

Att det finns passion så det räcker och blir över runt ju jutsulandslaget, det är något som jag verkligen fått upp ögonen för – och smittats av själv. Det finns en grupp personer som investerat stora pengar för att ens få iväg detta landslag till VM – personer med ett ofantligt hjärta för svensk ju jutsu. Det får man heller inte glömma.

Och sedan har jag sett föräldrar som inte ”offrar” utan ”investerar” en förstaadventshelg i utkanten av den österrikiska huvudstaden. Deras engagemang under dessa dagar går inte heller att överskatta.

Det är de här delarna som byggt det LAG som finns kring svensk ju jutsu. Så när tävlingarna började och en efter en av svenskarna proppade till världseliten ska man också komma ihåg alla de komponenter som gör de idrottsliga propparna möjliga.

Så när jag stod där med min kamera tryckt mot ögat och tog bilder samtidigt som min tår rann längs min varma kind var den tårens innebörd så mycket större än bara motivet Fredrik Widgren och Rob Haans.

Medan jag passar på och tacka för er tid vill jag rikta ett hjärtligt tack till alla runt detta ju jutsu landslag som hjälpt till och gjort min resa betydligt enklare.

Jag älskar verkligen min flickvän, längtar efter hennes armar på onsdagkväll – men jag älskar även den energi och värme som landslaget i ju jutsu givit mig under några förtrollade dagar här i Wien.

Tack än en gång för er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-30

Det är ungefär 82 Jonathan-steg från hotellets dörr till arenans. Men i morse var den sträckan som att gå från Stockholm till Österrike. Det var nog spänningen som förlängde upplevelsen. Eller den isande vind som drev in från bergen. I vilket fall kändes det att jag var på väg mot något stort, något meningsfullt.

Jag såg en fågel flyga från hotellets tak. Det var en svart, ganska stor fågel, som sedan satte sig på taket av arenan. Jag vet inte vad det skulle betyda, men kanske var det fågeln som flög in energin i det de kallar Budocenter.

VM började i ett rasande tempo. Från gårdagens lugn till pumpande adrenalin och divergerande känslosvall – sådana man inte ser någon annanstans än i idrottens värld. Och är det något det fortfarande talas om i katakomberna är det den svenska VM-premiären i duotävlingen.

Malin Persson och Maria Eriksson talade inför mästerskapet om att behålla lugnet, att vara kyliga och bara ha kul. Och det var nog tur det. För det var nog ingen i Budocentret som kunde hålla känslorna i styr. Matchen mot spanjorskorna Martin/Rodriguez måste ha varit en modern klassiker. Oavgjort efter de fyra ordinarie serierna, också efter den första extraserien. Men i den sjätte var svenskorna starkare och vann den hysteriska matchen med 125-123,5.

Själv satt jag efteråt och andades. För det hade jag inte gjort på en kvart, så kändes det.

Och den lite oortodoxa svenska VM-starten fortsatte med att Sara Svensson fick stå vid sidan av mattan och ändå se sig själv gå vidare. Aminata från Senegal dök aldrig upp. Och där stod Svensson, synbart tagen av sin stora stund som VM-debutant, och visste knappt om hon skulle sura eller jubla.

Vi var nog en del som då hann tänka vart detta svenska VM ska ta vägen. Jag kände mig emellertid privilegiad över att få vara på plats och åter uppleva stora idrottsliga stunder.

Malin och Maria förlorade sedan sin semifinal mot tvillingsystrarna Becirovic i en match där karaktären iklädde sig en mer normal ju jutsukostym. Men trots förlusten blir det en rafflande bronsmatch mot det andra paret från Österrike, Bichler/Gruber senare i eftermiddag.

Och för Sara Svensson blev det en riktig debut tillslut. Mot Sandra Tonn, även hon från Österrike. Tonn vägde, trots sitt namn, lätt mot en sprudlande svenska. Redan efter en minut hade Svensson ett bastant poängövertag och var då totalt överlägsen. Matchen jämnades ut samtidigt som Svensson mattades ut, men det blev inte särskilt spännande. 

Det var första gången jag fick se Svensson tävla och om hon har fått stå tillbaka för Sara Widgren visar det vilken enorm spets det finns i landslaget. Svensson ledde sedermera sin semifinal mot tyskan Sonnemann i stort sett hela matchen, förutom på slutet då tyskan smet förbi och vann med 16-13.

Men det blir bronsmatch även för Svensson ikväll.

Jag tog mig efter matcherna ut en sväng och visst, när jag klev upp mot hotellet kändes så sträckan mer som de 82 Jonathan-steg den faktiskt är.

Det är frapperande vad idrott kan göra med dig.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-29

När jag nu sitter nere i hotellobbyn med en minst sagt usel uppkoppling är det som att allt känns mörkt och svart. Det gör ju ofta det när man inte ges möjlighet att glimra. Men likaväl som jag är irriterad, lika mödosam blir min uppgift att leverera kvalitet här under VM i Wien. Jag behöver överträffa mig själv. Tur att jag inte är ensam om det under denna vecka.

Klockan var 04.00 när jag var tvungen att stiga upp ur den säng jag hade tänkt sova i under natten. Det blev inte mycket till sömn. Jag kunde först inte somna, och med en klämtande klocka och en virvlande snöstorm utanför fönstret fick jag inte en enda minuts sömn i natt.

Men jag ska inte gnälla. Sömn är en bristvara här i Wien just nu. Och medan jag tar den dryga timmen vi fick av förbundskapten Michael Kuntz tillvara genom att skriva, är det nog inte en högoddsare att tro att flertalet i ju jutsutruppen just nu ligger i sina sängar i sina hotellrum och tar igen lite förlorad sömn.

Planet lämnade Arlanda 06.40 imorse. Vi lämnade bakom oss en snökanonad och ett yrväder som jag inte unnar ens min bittraste fiende att uppleva. När vi landade i Wien ett par timmar senare gjorde vi det till soligt sken och elva graders värme.

Vintern har ännu inte lagt sin famn runt Österrikes huvudstad. Här och var syns till och med lite gula blommor som ser ut som maskrosor och jag har även sett prästkragar. Det är ett varmare klimat här än hemma i Sverige, och snart stiger temperaturen ytterligare.

VM i ju jutsu lockar rekordstort deltagarantal. Över 400 tävlanden med rötter i 37 olika nationaliteter väntas hit. Det blir ett massivt evenemang, som inte enbart kraschat hotellets internet utan även kommer att ge sken av kampsport över hela Österrike.

Sverige skickar en ung trupp idrottare hit. Jag har hunnit växla ord med de allra flesta av dem och intrycket som möter mig är att de är hungrandes efter tävlingen. Även om denna dag blir smittad av den tunga resan och alla övriga emotionella ting syns det i den svenska ögonen att det vankas VM runt knuten.

Själv kommer jag tvingas fortsätta brottas med hotellet om internetuppkopplingen - det är en smärre katastrof att ett hotell inte kan erbjuda ordentlig uppkoppling i dessa tider. Skäms!

Jag mottog även ett trevligt sms under förmiddagen som förkunnade att SVT visar ett reportage inför ju jutsu-VM ikväll. En bra och en mindre bra start för det mediala spelet kring VM.

Hur som helst gör jag mitt yttersta för att ge er en bra uppdatering under VM-dagarna här i Wien.

Ikväll väntas exempelvis lottningar, och en rundvandring i den kommande VM-arenan. Jag kommer även att göra intervjuer och annat under morgondagen, men idag är alla för utpumpade att jag inte vill kasta fram en mikrofon och kamera i ju jutsulandslagets ansikten.

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv