Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-10-29

Imorgon invigs officiellt EM i kickboxning. Idag har invägningar präglat den svenska landslagsdagen där samtliga svenskar har klarat invägningarna. Med andra ord, bring it on!

Vi hade i förra veckan en lång genomgång av den svenske EM-truppen tillsammans med landslagsansvarige Magnus Segerberg. Han trodde stenhårt på sina adepter – och det är klart att han ska göra det.

Själv sitter jag mest och tänker att truppen känns bred, visst, men kanske lite utan spets. Vi har några klara medaljkandidater som vi inte vet var de står någonstans, vi har flera duktiga men relativt oerfarna truppmedlemmar och vi har en riktig storstjärna på plats. Jag vet inte jag, är det upplagt för svenskt medaljregn?

Jag tror kanske att vi får sänka våra förhoppningar lite. Den här nio fighters starka truppen har potential att ta medaljer, absolut. Men då ska också allt verkligen stämma. Om vi har ett mästerskap där allt gör det så blir det fyra, kanske fem medaljer. Men om vi får ett helvetes-EM är det kanske enbart Karin Edenius som ligger på den nivån att hon kan vinna medalj även om allt inte klaffar.

Med några avbräck, med avsaknaden av Mikael Bäckström och Thomas ”Totto” Heiderups ledaregenskaper även utanför mattorna, samt med Therese Gunnarssons frånvaro ser det lite dystert ut på förhand, om man enbart har siktet inställt på metallbitar.

Men man kan också se det ur ett annat perspektiv. Sverige har fina kickboxartraditioner och flera gånger under mina år på förbundet har jag blivit positivt överraskad med svenska mästerskapsskrällar. Sverige har på något sätt cementerat sig som en stark kampsportsnation och möts alltmer med stor beundran och respekt ute i vida världen, vilket kan medföra att motståndare blir lite slaka av att möta svenska fighters.

Kanske blir EM i Ankara ytterligare ett sådant mästerskap då nya svenska kickboxarstjärnor föds. Jag menar, någon gång måste även en ny generation ges möjlighet att få briljera och månne är detta EM lite ett sådant tillfälle.

Hur som helst, det ska bli fantastiskt spännande att se vart vi står i den internationella konkurrensen vid ett stort mästerskap igen. Och jag hoppas innerligt att våra svenska fighters åter ger oss några ögonblick av magi, ögonblick som aldrig kommer att falla i glömskans händer.

Heja Sverige!

Och som vanligt, tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-29

När The Zone presenterade August Wallén på fightcardet för någon halvannan vecka sedan var det som att vrida tillbaka klockan ett snäpp. Wallén var alltså klar för comeback, något som jag själv känner väl igen efter min tid som fotbollsspelare. Men tidvattnets förändring kom. Tyvärr.

Det är något visst med oss människor och vår inställning till idrott. Densamma smärta idrotten åsamkar, om vi skulle fått den i vardagslivet, hade vi i det närmaste legat för döden. När smärtan uppstår inom idrottandet, då skakar vi av oss det med en liten loska och bryr oss inte nämnvärt. Förrän efteråt.

Jag har gjort tolv comebacker i fotbollen. Tolv. Mitt knä som jag pajade i tidiga tonåren betydde att resterande del av fotbollsspelandet till största delen handlade om diverse rehabprogram, vattengympa och åtskilliga löptimmar på gymmet. Men bra i benet blev jag aldrig. Hur mycket jag än stretade på.

Det är ett helvete att göra comeback, rent ut sagt. Inte nog med att dina träningsdoser måste öka, du behöver också vara mentalt förberedd på det värsta hela tiden och minsta snedsteg i rehabprocessen vänder din vardag fullständigt upp och ner.

August Wallén har likt det jag gjorde riktat sitt fokus i idrottandet emot andra mål. Han är tränare, han är klubbledare, han är egenföretagare inom sitt idrottande, sitter i diverse styrelser och är sedan drygt ett halvår också ordförande i internationella MMA-förbundet, IMMAF. Jag känner igen mönstret i mig själv.

För att förtrycka bort min egen idrottsliga missär som var full av skador försökte jag dämpa min sorg genom att fylla vardagen med så mycket att det inte fanns tid för att tänka, inte fanns tid för reflektion. Mitt hjärta mäktade helt enkelt inte med det. Verkligenhetens värk hade nog varit i paritet med mitt skadade knäs.

Jag minns det så väl när jag började på förbundet. August Wallén var en av de jag först hade kontakt med och det handlade om att en stor speljätte skulle göra ett MMA-spel till Playstation 3. Det första på marknaden och vi samtalade länge och väl om hur det spelet skulle kunna bli en liten del av något större.

Jag fattade ganska kvickt tycke för Augusts sätt att argumentera och under en tid när MMA i Sverige var som mest bespottat hade vi daglig kontakt. Jag lärde mig två saker under den perioden: Wallén är en envis och på samma sätt hängiven person, som har förmågan att även se andra.

Den personligheten tror jag August också anammat i sitt egna idrottande. För det går liksom inte att vara elitidrottare och allt det där andra som jag rabblade upp tidigare på samma gång utan dessa komponenter. Man kan förundras eller beundras. Det är upp till var och en av oss att välja vilket.

Att Wallén tvingas ge upp sitt comebackförsök på The Zone ser jag som en kniv i bröstet. Fast när han talar i termer om att han ändå inte ger upp karriären undrar jag bestämt hur många dolkstötar han tål innan han faller till marken.

Jag kan inte nog låta mig bli berörd av August Walléns outgrundliga förhållande till sitt kära MMA. För det finns ingen annan logisk förklaring till varför han skulle utsätta sig själv för detta, varför han skulle köpa en biljett till en Titanicresa om det inte vore för kärlek.

Dock vet jag själv: den kärlek idrotten har att erbjuda kan ibland vara av det olyckligare slaget. Fast ändå låter vi, som en gång fastnat för den, oss bli förförda.

Gång efter gång efter gång.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-24

Jag läser om Nils Widlund som vill ta en paus ifrån kampsportandet. Jag förstår honom till fullo. Vi samtalades vid igår över telefon och han lovade mig då att det hela inte är så drastiskt som det låter. Han är helt enkelt inte så motiverad bara.

Det finns två stora saker i livet som idrottare vi aldrig kommer att förstå om vi inte själva har varit där. Den ena problematiken bottnar kring en dröm om ett liv med sin idrott, en dröm som väldigt många tvingas inse är just bara en dröm – och hur tacklar man det?

Den andra företeelsen att ta till sig handlar om en mer emotionellt brokig väg med många upp- och nerförsbackar. Widlund skriver i sin blogg:
   ”Från att ha gått matcher i solnahallen för några år sedan har jag nu fightats i Tokyo och Las Vegas på de största fightingarenorna.
Det går nästan inte att komma ett snäpp högre. En otrolig resa och vägen dit har varit väldigt spännande.
Men vad händer när man varit där uppe och sedan måste gå ner ett snäpp?
När jag sedan kom hem från USA så var det som att gå tillbaka två steg.”

De här meningarna får mig att reflektera kring Sagan om ringen-trilogin då Frodo och Sam återvänder till sitt kära The Shire efter sitt stora Mordoräventyr – och Frodo upptäcker att allt är som det alltid har varit, den stora förändringen har skett inom honom själv.
   “How do you pick up the threads of an old life? How do you go on, when in your heart you begin to understand... there is no going back. There are some things that time cannot mend. Some hurts that go too deep, that have taken hold."

Många utomstående menar alltför ofta att idrottare visar divalater, att de är bortskämda som inte orkar fortsätta full ut för att det tar emot lite. Vi inom kampsporten vet att kampsportare inte är fotbollsspelare, så att säga – Nils Widlund må vara en sprallig figur, en idrottare som egentligen bara vill ha kul. Men Widlund är så långt ifrån någon diva man kan komma.

Det är heller ingen hemlighet att Nils Widlund tyckt att den vistelserapportering han råkat hamna i, där alltså också Submission Wrestlingstjärnan Sara Svensson som valde att sluta idrotta var med, varit extremt jobbigt och nedvärderande. Och även om jag inte på något sätt påstår att det ligger till grund för Widlunds beslut, går det inte att se det mellan fingrarna att nu två av våra största idrottsprofiler – båda med i vistelserapporteringen – valt att kliva åt sidan, på ett eller annat sätt.

För våra idrottare som alltså inte livnär sig på idrotten handlar det hela om att ha en kärleksrelation till det man sysslar med. Det fundamentala blir därför att ha roligt. Och kanske är det så att WADA:s reglemente slår helt fel just mot elitidrottare som enbart är ute efter att ha kul. Jag tror det. Men åsikterna här på kansliet och inom förbundet är precis lika skiftande som inom resten av idrottsvärlden, kampsporten inkluderat.

Men en sak är säker, Widlunds paus från kampsporten gör mig bekymrad. Jag har lärt känna Nisse under mina år som förbundsinformatör och det är en kille som ideligen skänkt energi. Jag är säker på att jag och Nisse fortsätter ha kontakt, även bortom kampsportens bubbla – men jag kommer definitivt att sakna Widlund i bubblan. Jag vet att svensk kampsport kommer att sakna Widlund. Men jag vet också att Widlund kommer att sakna kampsporten. I sinom tid.

Därför tror jag på just en paus i detta fall. Och inget definitivt bestående avslut.

Tack för att ni tog er tid, och Nisse – den här låten är tillägnad dig!

Jonathan Broberg, 2012-10-18

Det fanns en tid i våra liv då vardagen såg så annorlunda ut. En tid som först nu låtit sig bli förändrad. Vi var många som välkomnade MMA-debatten 2009, för vi visste det allmänhet och sportjournalister idag känner till: vår värld så som den utmålades var inget annat än en felmålad karikatyr av en verklighetsuppfattning som misstogs för just den sanna verkligenheten. Lite som IT-bubblan, fast tvärtom.

Det sägs att livet kan ändras likt våra fyra årstider. De flesta trånar under vintern efter vår och sommar, som i vårt fall betyder mest ett ljus som åter uppstår. Det ljuset formar den tid vi då står inför. Vi kan inte skynda på den processen, men vi kan ändock påverka dess ankomst – när den väl omfamnar oss.

Jag brukar säga att media också är som årstider. Ibland är media kallt granskande så att inte ens den varmaste dunjacka är skydd. Emellanåt är media varmt så att inte de mest avsvalkande sommardopp skulle kunnat assistera mot hettan. Den stora skiljaktigheten mellan årstidernas rundgång och medias är att det faktiskt går att påverka media, fast ungefär lika mycket som det går att kontrollera en skenande häst.

För en tid inte alls så långt bak hade vi en idrottsminister som ville totalförbjuda all kampsport i Sverige. Det får vi aldrig glömma. Det är heller inte mer än ett par år sedan som medias skildrande av kampsport i Sverige var ett ensemble av feltolkningar, lögner och triviala vinklingar mot kriminalitet. Det förefaller sig tämligen otäckt när tankarna spinner iväg att mycket av det kampsporten har uppnått idag är inom loppet av bara några år.

Tänk om detta är kampsporten i medias lilla vår och sommar, den ljusa årstiden? Den tanken flyger i mig titt som tätt och den gör mig sömnlös om nätterna, fråga min flickvän! Kampsporten i Sverige har växt sig stark, men dess existens vilar ändå på en smal, smal gren. Om Bosse Ringholm som socialistisk idrottsminister ville förbjuda kampsporten, och vår nuvarande hyllar den – kan allt det vi har byggt upp raseras bara genom ett politiskt maktskifte i Sverige?

Jag tror faktiskt inte det. Det är ett annat murbruk i vår tegelbyggnad, ett robustare, mer homogent sådant nu. Vi är inom kampsportsfamiljen sammansvetsade på ett helt annat sätt, och den som brutit en pinne mitt i uti, den vet att pinnen blir svårare och svårare att bryta av, ju fler och desto mindre delar pinnen får. Tillslut kan inte världens starkaste ens bryta pinndelarna itu. Det vet vi kampsportare, får vi har varit de där pinndelarna. Numera har vi placerats i marken igen, fått vatten och sol på oss och börjat gro.

SVT har under mina tre år på förbundet varit så väldigt viktiga. Jag kan påstå att utan en viss journalist på sportredaktionen hade kampsportens mediagenomslag låtit vänta på sig. Kanske aldrig ens fått fäste.

Aftonbladet lät sitt kampsportsträd växa i samma trädgård där Nyheter24 valde att inte vattna längre. Expressen likaså.

När våra svenska kampsportshjältar numera huserar i de största ögonblicken ser vi media ofta vara med och skildra dessa stunder. Bara de två senaste veckorna har artikel efter artikel, reportage efter reportage, radioframträdande efter radioframträdande förgyllt våran annars rätt grånyanserade hösttillvaro.

Vi ser en av våra idrotter, MMA, som var så utskälld av allt och alla för ett tag sedan bli bemött med stor beundran och innerlig respekt. Det som förr byggde journalisters och allmänhetens tycke var inte sällan grundad på vaga vanföreställningar, för det fanns ingen där att berätta för dem hur det ligger till. Ungefär som ett barn som behöver förälderns stöd för att kunna lära sig tala. Då fick åsiktstörstande professorer DN Debatt som forum för sina slutsatser, numera för de knappt utrymme på personliga bloggar.

Och vet ni, det är enbart för att idrotten MMA skildras i media numera, inte företeelsen MMA.

MMA har likt all kampsport i Sverige fått ett medialt fäste som kommer att bli svårt att vifta bort. För om allt det kampsporten idag står för och innehar kan liknas vid en krukväxt, då är det vitalt att vi alla hjälps åt att vattna växten så att den inte dör och faller i mörkrets famn. Just nu känner jag åtminstone mig trygg. Växten vattnas, växten får solljus och växten mår fortfarande bra.

Hotet mot dess fortsatta liv kanske inte längre behöver innebära dess fullständiga bortgång, dess slutgiltiga livsöde. Det största hotet kanske helt enkelt bara är att den behöver planteras om. Då och då.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-12

När Reza Madadi nu går sin andra UFC-match på lördag har han en jättechans att också skaffa sig en mer kontinuerlig UFC-vardag. Det är mycket som står på spel, med andra ord, och jag hoppas verkligen att Madadi tar tillfället i akt och vinner över Christiano Marcello. Det är Reza värd.

Det var när jag i morse skulle gå den 250 meter långa promenaden hemifrån till tunnelbanan som jag märkte det många andra redan upptäckt: det är kallt ute numera. Vinterkyla, närmast.

Solens närvaro är inte längre synonymt med värme, snarare raka motsatsen. Och vindarna, de vi välkomnar som uppfriskande under sommaren, de var kyligast av allt. Jag fick gott vända tillbaka upp i lägenheten och hämta både en annan jacka och en halsduk.

När jag sedan kom utanför husfasaden möttes jag av en varm, eller åtminstone, inte längre isande vind. På bara några minuter hade klimatet helt förändrats. Lite som när man stöter ihop med Reza Madadi.

Jag vågar påstå, och detta är det vi ironiker kallar dagens understatement, att Reza Madadi är Sveriges i särklass spralligaste kampsportare. Madadi har den vidunderliga förmågan att få oss att känna oss hemma, välkomna, i hans närvaro. När han riktar sin uppmärksamhet emot oss är det som när vårsolen strålar på en frusen vårmark. Tillslut börjar det även blomma.

Jag mötte Reza Madadi för första gången sensommaren 2009. Han hade varit uppe på kansliet och hämtat ett tävlingskort för sin medverkan på en Superiorgala i Fryshuset. Det första han gjorde var att erbjuda mig en skjuts hem – utan att veta var jag bodde. Jag nekade, men kommer väl ihåg hur glad jag blev över att bara få den frågan.

Genom åren har vår kontakt gradvis ökat och jag har med stor beundran följt hans idrottsliga utveckling. Och med tanke på hur varmt bemött jag alltid blivit av Reza Madadi har så klart ett speciell band växt fram. Något som kulminerade under UFC-invägningarna till UFC Sweden i våras.

När Madadi fullkomligt hoppade upp på vågen i ett glädjeskutt kunde jag inte hålla mig längre. Det fullständigt brast för mig och tårarna rann längs kinderna.

Madadi vann sedermera matchen i Globen, blev firad som det anstår en stor idrottsprofil och har nu natten mellan lördag och söndag en ny möjlighet att bli firad i UFC-sammanhang. Den andra matchen i UFC-karriären stundar nämligen och det är ett motstånd som troligen är det svåraste hittills i Rezas framgångsrika MMA-karriär.

Christiano Marcello är förvisso kanske ingen större reklampelare för världens största MMA-organisation, men hemma i Brasilien är han en minst lika firad idrottare som Reza Madadi är här i Sverige. Med andra ord blir det en riktig bortamatch för Madadi och för det krävs ett visst psyke att klara av.

Marcellos och Madadis record ser liknande ut, 12-4-0 mot 12-2-0, och på pappret känns utgången av matchen oviss. Jag tror dock att Madadi har lärt sig av läxan han fick i första ronden i Globen mot kubanen Yoislandy Izquierdo , där Madadi verkade påtagligt tagen av tillfällets stora stund. Där och då hade han råd att växa in i matchen, att låta glädjen och adrenalinet av att bara få göra UFC-debut inför en fullsatt hemmaarena uppta tankarna under en rond. Den fördelen kommer han troligen inte att kunna lämna denna gång – och jag tror Madadi är betydligt mer stängd i sina känslouttryck denna gång.

Jag tror Madadi kan kontrollera känslorna nu och jag tror att Madadi vinner. Om inte annat hoppas mitt hjärta det.

Kötta Reza!!

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-09

Det är endast två månader kvar till VM i ju jutsu. VM har varit en svensk medaljtorka ända sedan hemma-VM i Malmö 2008 då bland annat bröderna Ingholt, Martin och Johan, fixade svenska framgångar. Nu växer en ny gyllene generation fram – och det är Sara Widgren som öppnar dörren till den stora vida världen.

Svensk ju jutsu kan vara knappa två månader från att bli internationellt erkänd igen. Vi, jag säger vi, har haft ett par magra år på seniorsidan sedan bröderna Ingholt tackade för sig.

Men underifrån har det växt, likt en undervegetation som träder fram om våren. På juniorsidan har Sverige haft en fin generation och tiden börjar så smått att komma till sans. Och det kan svensk ju jutsu dels tacka storklubben Nacka Dojo för och deras guldklimp Sara Widgren.

I helgen var landslaget iväg på stortävlingen German Open och det var länge sedan ett svenskt landslag hade en sådan framgång. Sara Widgren, som hunnit bli 20 år nu, gav ett härligt formbesked inför VM i Wien senare i höst och vann efter närmast magisk ju jutsu.

Jag har haft förmånen att följa Widgrens utveckling de senaste åren, från junior till etablerad senior, och jag kan ärligt säga att det är sådana här framgångssagor likt Saras som i mångt och mycket gör mitt arbete värt att fortsätta med. Jag älskar det.

Men nu var det inte enbart Sara som imponerade. Sverige skrapade ihop även en andraplats och en bronspeng – och idag kom mina flygbiljetter till VM i Wien. Det börjar alltmer framstå som kongenialt att jag förlagt årets landslagsresa med ju jutsun.

VM i Wien kan bli något alldeles extra att följa. Det är bara att inse, jag är lyckligt lottad att jobba med det här.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-08

Med lite perspektiv på Superiorgalan i Malmö har det vuxit fram en känsla i mig efter upplevelsen – och det är just själva upplevelsen. Det var en kväll väl värd att minnas, och samtidigt en kväll vi kommer att minnas, väl?

MMA är adrenalin. Och adrenalinet pumpar av MMA. Superior Challenges åttonde upplaga var också den kanske hittills smartaste produktionen, om man ska se till antalet sålda biljetter..

Det var pompöst. Det var eldigt. Det var också några matcher som fick oss närmare 7000 i Malmö Arena att knappt andas.

Kampsport har ett fascinerande publikljud som jag tror ingen annan idrott kan komma i närheten av. Det kan vara tyst, spänt och ett publikfokus som är ganska tilltalande. För att i nästa andetag explodera i jubel. Det är en kontrast jag inte upplevt i någon annan idrottspubliks beteende.

Kampsporten är också väldigt förskonad från negativ publikinramning, hade jag normalt velat skriva. Men i Malmö Arena fick vi alla en aha-upplevelse utöver det vanliga då en synnerligen förvirrad och förgrymmad man tog sig in i buren och där fäktade rätt vilt med armarna innan vakter så småningom kunde komma till undsättning.

Det fanns också stunder då den möjligen något överexalterade Malmöpubliken buade. Åt motståndare till malmöfighters, åt låsta matchsituationer och åt arrangörerna när de skulle förklara att man var tvungen att ordna buren, så att idrottarna skulle kunna tävla säkert, efter illbattingens kamikazeshow. Många tog illa vid sig av publikens uppträdande. En del hävdar bestämt att det är i det närmaste skandal.

Jag hävdar emellertid att varken buandet eller den förvirrade mannen är någon större publikskandal. Se bara vad andra stora idrottsevenemang ådrar sig. Med ett rykande färskt fotbollsderby i Stockholm i minne kanske buande åt motståndare, och en förvirrad själs enmansinitiativ, i själva verket bara är en liten publikparentes. Faran är dock om det fortgår och även eskalerar.

Det var två saker jag tänkte extra mycket på. Jag behövde aldrig visa mitt presspass någonstans för att kunna ta mig ner mot buren under galans gång. Ingen annan heller vad jag har hört. Det är inte bra skött. Och sedan ställer jag mig djupt undrandes till kombinationen alkoholservering (vad jag kunde se fulla rättigheter i barerna) och idrott överlag. I min värld hör dessa komponenter inte ihop. Och kanske var den förvirrade mannen just påverkad av alkoholintaget. Vem vet?

Nog om detta nu. Galan rent idrottsligt nådde väldigt höga höjder. Framförallt i några av matcherna. Martin Akhtars vändning är kvällens behållning enligt mitt tycke. En match jag själv upptäckte att jag var drypande svettig efter. Än idag har jag svårt att förstå hur han tog sig ur det järngrepp hans utpräglade BJJ:are, Gontijo hade kopplat.

Jag läste någonstans att Akhtar nu siktar på UFC, och det är klart att den sympatiske skånepågen ska blicka ditåt. Hans kvaliteter i det stående gamet känner vi alla till, men i helgens gala visade han fina färdigheter också på marken. En kombination som kan bli sårbar för många framtida motståndare.

Annars log kampsportshimlen över Malmö. Men ingen log mot skyn så mycket som David Glasnovic, som efter sin meriterande seger ville ta hela Malmö i sin famn. Och undra på det.

David Bielkheden försökte och försökte mot lurige Marcus Davis. Det kändes lite som att vad än Bielkheden hittade på hade Davis redan ett försvar klart och en motteknik. Bielkheden gjorde på inget sätt en svag insats, men fick det helt enkelt inte att stämma fullt ut vare sig stående eller på marken.

Ilir Latifi vann sin match och tog titeln i galan main event. Men, men, men. Det var en minst sagt tillknäppt historia som ibland förde mina tankar till Tjuren Ferdinand och Matadoren. Det var som att se två jämnbra fotbollslag helt ta ut varandra, och det var inte förrän i sista ronden matchen släppte loss. Lite.

I de flesta sporter kan man tillkänna sig segrar och vandra uppåt utan att för den skull vunnit publikfriande, men om man som fighter vinner fast utan underhållning har man ändå inte vunnit mycket. För att Latifi ska hamna i UFC krävs fortsatta vinster – och det måste nog spraka lite mer.

Som helhet hade jag sett fram emot denna gala väldigt mycket, och på de allra flesta punkterna infriades mina förhoppningar. Det som allra mest gladde var att trots att Superior tappat ett antal idrottare till UFC, kunde man ändå skönja en god återväxt av nya potentiella svenska MMA-stjärnor.

Jag är glad att jag fick vara här denna kväll och se dessa nya stjärnor tändas.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-06

Jag befinner mig på ett tåg som skenar genom landskap som bara svensk landsbygd kan uppbåda. Det är vackert att titta ut. Höstens färger har fångat träden i ett järngrepp; de röd-gul-guldfärgade träden, de bruntonade åkrarna som för en liten stund sedan var sommargröna – hösten i det svenska landskapet är sig lik. Och så vill vi att det ska vara, vi älskar nämligen när vi kan känna igen oss och ändå bli perplexa.

Allt medan tåget tuffar vidare, samtidigt som mitt bistrokaffe försvinner mer och mer runt om i mitt blodomlopp, började jag fundera. Ser vi alltid hösten med samma ögonfallande kärlek? Är vi verkligen de som förtjänar dess fagra famn? Och, tänk om svensk MMA är som den svenska hösten. Vi vet ungefär vad som väntar, men ändå är vi så fascinerade av dess utgång. Är MMA höstens sport?

Ju längre tåget tar oss från Stockholm, desto närmare Malmö och Superior färdas vi. Det börjar infinna sig ett pirr i magen, som om vi stod inför mötet med en stor kärlek. Och på sätt och vis gör vi ju just det.

Superior i Malmö blir den 8:e upplagan organisationen producerar. Vi har börjat vänja oss vid Superiors närvaro - och vi har alla våra egna vanbildningar: jag har varit kär i galan sedan jag såg den för första gången i Fryshuset. Det ska emellertid sägas att jag inte är lika hänförd av fightcardet som jag brukar, men å andra sidan är det inte alltid de största namnen är likställt med de mest underhållande matcherna. Men den här upplagan av Superior har varit den allra mest kittlande hittills. Av anledningar som är essentiella.

Malmö Arena är en bättre lämpad arena för MMA än usla Hovet. Dessutom verkar Malmö stad mer dedikerad än den insomnande Stockholms stad. Det har sålts rekordmånga biljetter och det vankas publikrekord för Superior – det är väldigt glädjande och för det ska organisationen ha en stående ovation!

Att biljetter sålts i sådan takt är en frukt av, så klart nyhetens behag i Malmö, men främst för smart och riktad matchning mot den presumtiva publikmålgruppen: malmöborna kommer gå man ur huse ikväll, och självfallet vill malmöiterna se hemmasegrar i mängder.

Jag tror inte de blir besvikna. Vare sig på galan som sådan eller sina malmöhjältar. Ilir Latifi är galans stora svenska hopp – och det är dags nu för Latifi att ta nästa steg i sin utveckling. Bakom den robusta och bulldogliknande kroppen gömmer sig också en stor talang som bara väntar på att få träda fram. Latifi har jag sett ett par gånger – och herregud vilken kämpe! Om man kunde förhandsbeställa segrar hade jag valt en seger åt Ilir ikväll, det är han värd.

David Bielkheden gör comeback på svensk mark, och även om karriären av olika anledningar bromsats upp, är Bielkheden fortfarande en svensk MMA-legend som jag tycker förtjänar all heder och respekt. Att han sedan är kontroversiell är en annan sak, men det han har betytt för svensk MMA går ändå inte att underskatta. Om Bielkheden vinner ikväll vinner han inte bara mot en svår motståndare, han vinner även mot belackare.

Den sympatiske Martin Akhtar gör sin blott andra MMA-match. Den förra på The Zone i våras såg mest ut som en thaiboxningsmatch i bur – och det är säkert Akhtars game plan även idag. Inget fel med det, att ha stående som sitt adelsmärke, men det blir mest intressant att se hur han klarar markpositionen, om nu matchens karaktär drar sig ditåt – vilket jag betvivlar.

Tåget har tuffat på en bit nu. Borta är solen. Jag vet inte vad det kan betyda i ett större perspektiv, men jag vet att den svenska höstsolen kanske ändå lyser över Malmö. Ty solen är det vi söker, cirklar som ska slutas med ett brett och varmt sken. Helst.

En sak till. Den 7:e oktober 2009 tvingades min hund att avlivas. Det är imorgon precis tre år sedan. Och den dagen befann jag mig i Malmö på kampsportsrelaterat jobb. När jag imorgon åter är i Malmö, på årsdagen av den dystra dagens kant, förefaller det sig naturligt att ställa sig frågan – på tal om slutna cirklar:
   Vad för fatal händelse vill livet att jag upplever denna gång?
  
Går ännu inte en dag utan att Don seglar på mina tankars ocean. Saknaden är ännu ett bottenlöst hav.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-03

När vi talar om att vindar vänder, att tidvattnet förändras och när höst blir till vår – då talar vi också om metaforer eller liknelser som ska spegla det vi försöker uttrycka. Men när jag tittar på kampsportsschemat som ska färga vår höst finner jag inget annat ord än: helgalet! Och vet ni, jag fullkomligt älskar det.

Min blomma i fönstret på kansliet såg för ett tag sedan rätt deppig ut. Den påminner om en palm i miniformat och dess avlånga blad hade fått en lite hängande brunaktig ton i färgen. Ungefär som växtligheten utanför allt mer uttrycker sig.

Jag anmodade att det var tid för ett energitillskott så jag gjorde något väldigt ovanligt: jag vattnade blomman. Och nu har den sträckt på sig i en hållning Mikael Persbrandt hade sett med avund på. Så enkelt det kan vara ibland, att vandra genom en nedstämdhet till upprymdhet. Det som allt som oftast behövs är en dos av positiv energi.

Själv har min vardag gått från rätt grådaskigt medioker till att bli en numinöst fin sådan. Allt jag tydligen behövde var att finna en kärlek, eller rättare sagt den kärleken. Jag är förundrad över att jag kan känna sådan eufori igen. Och på något sätt speglar detta sedan sig i resten av livet.

DIF Hockey går skit – vad gör det, jag är kär!
DIF Fotboll går skit – vad gör det, jag är kär!

Men samtidigt fortsätter också kampsporten att ljusa upp min vardag. Jag är privilegiad som kan livnära mig på mitt intresse – och även om vulkaner ibland får utbrott gillar jag att det också hettar till emellanåt.

Och nu blir det rejält varmt i svensk kampsport under några förtrollade höstmånader. Superior Challenge i Malmö på lördag inleder kampsportskanonaden. Superior har fått mig att le så länge jag följt galorna och även om den i Malmö har en mer lokal förankring och vi inte kanske får uppleva de stora internationella matcherna denna gång, finns det fog att tro på en färgsprakande kväll ändå.

Svensk idrottspublik fungerar nämligen på det sättet att tradition, passion och lokalförankring är synonymt med häftig inramning. Vi svenska idrottskonsumenter gillar mer att se våra svenska stjärnor göra upp mot varandra än om utländska diton med kanske större erfarenhet ska underhålla oss.

Fotbollen är ett typexempel på det. Folk vallfärdar till våra allsvenska arenor, men när favoritlaget ska spela i Europa mot sannolikt bättre motstånd stannar ofta en stor del hemma. Traditionen och framförallt närheten till det utländska laget saknas, och då infinner sig heller inte den rätta passionen. Enkel matematik, svårare logik.

Superior blir därför mäktigt att uppleva på lördag. Skåneregionen kommer hålla på sina lokala favoriter, och göra allt för att försöka lyfta dem.

Helgen efter Superior är det dags för Supremacy League. En kickboxningsgala på Berns i Stockholm med ett kittlande fightcard. Två svenskar gör upp om två stora proffstitlar också: Sadibou Sy går match om Europatiteln i organisationen WKA och för samma organisation går Tofan Pirani en världsmästarmatch.

Jag attraheras för övrigt av tanken Berns och kampsport. Kombinationen känns spännande och med tanke på att stora delar av Sverigeeliten går matcher är det något att verkligen blicka fram emot.

Helgen därpå är det sedan dagas för EM i kickboxning och EM i iaido. Två mästerskap där Sverige har chans att skrapa fram ytterligare medaljer till vår allas stora glädje. Iaido är Sverige bra i och jag tror det landar vid ett par metallbitar, även om jag är ytterst osäker på dess valör.

Kickboxnings-EM har jag redan skrivit om, men det är ett frapperande nervkittlande mästerskap – främst eftersom det är en tämligen ny trupp som ska formas. Borta är två storstjärnor men in är två hyperintressanta stjärnor också. Det kan verkligen bli fågel eller fisk, men jag tror på någonstans mittemellan – ett guld, två silver och två brons.

Den 10:e november är det åter dags för The Zone. Sveriges bäst riktade kampsportshändelse där lokalförankring är allt. The Zones sätt att lyfta upp göteborgare har gjort att den galan fått den kanske mest hängivna kampsportspubliken i Sverige och den mystik som tätnar, likt en morgondimma i juni, är fabulös att uppleva – och ja, jag längtar till The Zone i höst.

Helgen efter The Zone fortsätter sedan den otroliga kampsportshösten med först Rumble of the kings i Cloetta Center i Linköping och sedan på lördagen WAKO PRO-titelmatchen i Helsingborg för Therese Gunnarsson. En helg som kommer att kunna gå till kampsportshistorien som den allra största.

Och när röken väl skingrat sig, när vi trodde att elden brunnit ut – då kommer VM i ju jutsu första helgen i december och helgen efter det är det dags för Alexander Gustafsson att äntra UFC-oktagonen igen.

Däremellan har Johanna Rydberg fått VM-titelmatch och Reza Madadi ska även han upp i UFC-buren.

Jag blir helt snurrig av allt som kommer att inträffa under hösten. Med allt detta i sikte framför mig känns det som att hösten kommer att bli bra – alldeles oavsett vad livet än försöker ställa till med.

Och kanske är det så att min blomma på kansliet växt till sig, likt det Vita trädet i Minas Tirith i Sagan om ringen, när det helt enkelt vankas bättre tidender. Det är åtminstone vad jag vill få det till.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-10-01

Klev ut på gatan utanför huset i morse med en tämligen nygammal känsla. Regnet strilade ner över min kepsskärm, öronen blev direkt kalla och vätan åt sig åter in under huden. Det är oktober. Det är höst. Och det är bara att inse att vi för var dag som går skjuter ifrån oss sommardrömmarna och vandrar långsamt in i vinterns bistra famn. Men i kickboxningens anda sprids ändå värme, för snart är det åter dags för ett stort internationellt mästerskap: EM!

Sanningens väg kantas av många krokar, brukar det heta. Jag vet inte jag, det är en förlegad och förenklad syn att se sanning som något töjbart. Men däremot finns det alltid fler olika uppfattningar som i symbios sammanfogar det vi tror är sant.

Jag sitter och stirrar fram och tillbaka, upp och ner genom den svenska truppen till EM i kickboxning.  En trupp med både stora hål och stora förtjänster. Men vågar vi tro på ett liknande framgångsmästerskap som fjolårets VM i Makedonien? Nej.

Truppen har från ifjol urholkats med två regerande världsmästares avhopp. Therese Gunnarsson har avböjt EM då hon ska försöka ro i hamn Sveriges första WAKO PRO-titel sedan Caroline Eks 2009. Gunnarsson har alla möjligheter att vinna bältet och hemma i Helsingborg kommer hon garanterat bli svårtstoppad – och den här matchen är ingen man bara ”får” – den förtjänar man, och även om det är trist att Gunnarsson inte är med i EM är Pro-titeln så mycket större, så mycket mer värd och så väldigt häftig att få tävla om.

Den andre världsmästaren är Mikael Bäckström som valde att lägga handskarna på hyllan efter VM-guldet ifjol. Bäckströms ”tack och hej” är också oerhört kännbar för EM-truppen. ”Bäckis” var en formidabel ledartyp, varm som person, som drog de andra med sig. Jag såg det under VM i Villach 2009, och jag har hört det från många nära anslutna i eller kring landslaget. Den förlusten blir väldigt svår att ersätta.

Men vidgar vi blickarna finns det också fog att tro på nytt stordåd, även om bragden i sig kanske måste bli än större nu för upprepad succé. Men visst tusan finns det kvalitet. På damsidan kommer de främsta medaljhoppen att stå till K-1-stjärnan Maria Elin Olsson, vars comeback både är välkommen och efterlängtad, samt Karin Edenius, världsmästarinna även hon fast i light kontakt. Olsson måste emellertid visa framfötterna på EM, främst eftersom Stockholm Kickboxnings jättetalang Zina Djelassi nosar henne i bakhasorna. Olsson är dock en given truppmedlem och en bra dag på EM kan hon gå hela vägen till guld.

Men truppens enda guldkandidat på förhand är Karin Edenius. Edenius har de senaste åren utvecklats från ett stjärnskott till en mästare – och hon har alla förutsättningar att repetera bedriften från ifjol. Edenius har grillats hårt nere i Göteborg hos Björn Rhodin och det ryktas om en Edenius i kanonslag. Det är en ekvation som man inte behöver heta Pythagoras för att få ihop. Jag är också övertygad om Edenius storhet, i dubbel bemärkelse, och sätter mina pengar på ett blågult EM-guld till Uppsalas stora stolthet.

På herrsidan är det främst Nils Widlunds återkomst till kickboxningslandslaget som attraherar. Widlund har under sitt USA-år samlat erfarenheter i mängder och kanske är det nu Widlunds tur att slå igenom på allvar i även kickboxning. Malik Sellam är också för det mesta väldigt sevärd, men det är kanske för mycket att begära att han ska kunna ersätta ”Bäckis” guldmedalj.

Sverige har emellertid en fin tradition av att kunna få fram nya stjärnor och det finns kapacitet i truppen. Jag bara ställer mig lite undrandes till om den kapaciteten verkligen är redo att krypa fram redan nu?

Men medaljer blir det, ska vi säga ett guld, två silver och två brons?

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv