Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2013-03-18

När jag tänker på tiden blir jag alltid lite vemodig. Det är lite ledsamt när våra livsmoment har passerat och endast kan återupplivas genom minnets kraft. Allt har förvisso sin gång. Det finns inte så hemskt många andra vettiga alternativ än att bara acceptera det.

Tony Larssons tid vid rodret för svensk submission wrestling är ungefär detsamma. Ni som kan er Ronja Röverdötter kanske också alltid får lite vattniga ögon då Mattis sörjer Skalle-Pers bortgång med ett dånande ”Han har funnits jämt – och nu finns han inte.”

Riktigt så drastiskt behöver jag gudskelov inte ta Tony Larssons avhopp från ordförandeposten inom svensk submission wrestling – men jag känner ändå ett vemod.

Larsson var ordförande för submission wrestling när jag tillträdde till förbundet och har varit en fast punkt för mig att skaffa information gällande den idrotten. Larsson har alltid behandlat mig väl och alltid försökt bistå mig i mitt arbete på ett fint sätt. Jag kommer att sakna honom.

Larsson ska ha all cred i världen för det som har hänt inom sporten under hans tid som ordförande. När Tony tillträdde 2007 var det en ung och väldigt omogen idrott som tog plats i SB&K. Idag är submission wrestling en av de idrotter som växer snabbast inom vårt förbund – och således även i hela RF! Submission Wrestling har också lyckats skaffa ett svenskt landslag i yppersta världsklass och var dessutom den idrott som först av alla inom förbundet lyckades skaffa en direktsändning av ett SM i SVT.

När nu Tony Larsson får lite välbehövligt lugn och lämnar över stafettpinnen till Daniel Rosendahl gör han det i en mycket angenäm och framskjuten position.

Som sagt, jag kommer att sakna min och Tony Larssons arbetsrelation.

Jonathan Broberg, 2013-03-08

Vårens första värmande solstrålar har skinit på våra frusna kinder. Det är en människas privilegium att kunna uppskatta dess styrka. För det är när våren kommer som allt runt oss föds på nytt.

Vinterns dunkla kraft försöker febrilt att överleva det ljus som alltmer och allt längre pryder dagarna. Det kan inte vara särskilt uppmuntrande att förespråka vinter dessa dagar, för även om vi fortfarande påminns om vinterns närvaro glänser små vårtecken lite varstans.

Jag har exempelvis en liten koltrastfamilj på min gård som har börjat sjunga om morgnarna – och de är olikt mig själv väldigt träffsäkra på sina toner.

Idrottsligt för mig, som initierad Djurgårdssupporter, är denna period på året en av de allra mest spännande. Det vankas så smått fotbollspremiär och hockeyn går in i ett avgörande skede. DIF Hockey har emellertid även denna säsong gjort allt för att bistå mörkret utanför och glädjeämnena har varit få denna vinter. Som så ofta numera.

Nej, det är fotbollen vi Djurgårdare får sätta vårt hopp till. En idrott vi inte alltför länge sedan ledde utvecklingen i inom Sverige, men även här har tiderna varit bistra och dova.

Jag har, precis som vanligt, bokat min resa med supportervänner till Djurgårdens bortapremiär, denna gång i Helsingborg på påskdagen. Och som en trevlig tradition numera följer även kickboxningsvärldsmästarinnan Therese Gunnarsson med på matchen. Det blir tredje året i följd vi utför den fina traditionen men fortfarande har vi inte upplevt någon DIF-seger tillsammans. Jag vill gärna ändra på det under årets påsk, men inser också att tråna efter idrottsliga framgångar är som att tråna efter våren.

Idrott kan, likt naturen utanför oss, inte låta sig bestämmas över. Vi kan inte ta en genväg över hösten förbi vintern och rakt till våren – hur mycket vi än skulle vilja. Och lite så är det inom idrotten också.

Eller jo, förresten. Vissa fuskar. Två veckor i rad har SVT:s Uppdrag Granskning uppmärksammat idrotter. Först handlade det om höga, kanske allt för höga, blodvärden inom skidåkning på -90-talet och många dåvarande stjärnor var under luppen för granskningen. Denna vecka var det hockeyns tur i form av Dalarnas flaggskepp Leksands IF, där kommunen på ett kanske alltför gediget och mindre klokt sätt valt att stötta hockeylaget i dess allt annat än lyckade försök att ta sig tillbaka till Elitserien. Och enligt vissa mindre skarpa källor har jag fått höra att Janne Josefsson-gänget besökte AIK Fotbolls årsmöte häromdagen.

Idrotten är under en granskande attack nu – och det är väl på sitt sätt också förståeligt. Sportmedia är ofta lite väl kärvänlig mot idrottsrörelsen och få granskningar görs av sportredaktionerna. Jag tror emellertid att tidvattnet är på väg att byta riktning. Och det visar inte minst Uppdrag Gransknings engagemang.

Hamnar kampsporten i det granskande blickfånget igen nu då, är det kanske många som undrar. Helt omöjligt är det förstås inte, i synnerhet inte sedan vår kvot av dopingavstängda börjat öka. Men jag skulle tro att media egentligen är rätt utleda på kritiska vinklar in mot kampsporten, i synnerhet eftersom vi bara för något år sedan just blivit av med negativa rubriker och börjat bli bemötta med idrottsliga blickar i rapporteringen. Kort och gott – jag erinrar mig om att vi redan har haft vår dos av granskande, så det både räcker och blir över.

På tal om vårtecken, det är drygt två veckor kvar till vår förbunds årsstämma och sedan samma kväll Kampsportsgalan på Berns. En hel del av er har hört av sig och undrat om vilka som ska leda galan, prisutdelare och så vidare. Vissa har uppmärksammat att vi minsann ifjol var tidigare ute med sådant än vad vi blir i år – och det har ni alldeles rätt i. Vi har bara valt en annan strategi rent kommunikativt.

Galan är till för våra idrottare och då kände vi väldigt snabbt att i år kommer vi först och främst att kommunicera ut de nominerade – och därefter börja offentliggöra de olika prisutdelarna.

Och allt är mer eller mindre på plats inför galan, ska ni veta. Konferencierer är klara. Likaså prisutdelarna. Och uppträdande, samt ett musikband. Allt och lite till kommer vi att presentera för er med start i nästa vecka.

Och förresten, biljetter. Ni som vill vara med och fira svensk budo och kampsportsframgångar 2012 den 23:e mars, ni måste omedelbart förse er med biljett – ty dessa börjar likt vintern ta slut.

Själv har jag mestadels suttit med två böcker – vår årsbok som blev klar för ett par dagar sedan och sedan en specialutgiven bok just om Kampsportsgalan, som kommer att ges ut till de som besöker galan på Berns.

Men det var inte förrän en vän nämnde det för mig som det gick upp för mig, han menade nämligen att jag borde kunna titulera mig författare nu. Sedan kallade han mig lite ironiskt för Tolkien – och garvade…

Det bjuder jag på. I synnerhet då jag förr blivit kallad för Blondin-Bella, eftersom jag har haft bloggar. Antar jag.

Men även det hade jag kunnat bjuda på. Det är trots allt mycket enklare att vara glad när det är vår i luften.

Jonathan Broberg, 2013-02-25

Jag har genom åren fått skit för att jag har skrivit om och lyft fram många kvinnliga kampsportare. Män har hört av sig till mig och tyckt både det ena och det andra – framför allt har kritiken ofta snuddat vid en otäck och förlegad kvinnosyn. Att UFC nu hade en kvinnlig match på sitt fightcard vill en del få att se ut som att tjejerna bara var där som något socialt projekt. Men helt ärligt, jag undrar om kritikerna ens själv kan ta sig och sina åsikter på allvar i den frågan. Det var tveklöst galans mest sevärda match. Punkt!

Jag och min flickvän hade ställt klockorna på 04.00 natten mellan lördag och söndag för att bevittna UFC 157. Jag längtade till den här galan, lite som en kalv kan längta till årets första grönbete.

Galan pumpades upp av två heta avslutningsmatcher. Dels Machida mot Henderson. Men framförallt för galans main event där Ronda Rousey skulle möta Liz Carmouche. Detta i en historisk första tjejmatch i UFC-oktagonen.

Jag vet inte om det var för att klockan närmade sig 06.00, brevbäraren hade redan hunnit kasta i morgontidningen och den nya dagen hade börjat gry, eller om det var för den exceptionellt sömniga galan i övrigt som gjorde att mina ögon värkte av trötthet. Men lite efter 06.15 var det som att jag hade klivit in i en värld förgylld av nyvunnen energi.

Det var dags. För något historiskt. Jag har många gånger suttit uppe på nätter och tittat på diverse idrottsevenemang, men jag har aldrig förr känt mig så vaken som nu. Ronda Rousey visade stora känslor då hon tågade in till matchen, likaså Liz Carmouche. De var så väldigt stolta, lite som stora profeter som får kliva upp på sina pedistaler och utropa sina slagord.

Det var väldigt mycket mer än bara en vanlig match. Det var matchen som inte fick bli trist, inte fick bli dålig eller ens i närheten av ett sömnpiller. Det var en match som var tvingad att ge avtryck. Så är ofta förhållandena för damidrott i de större sammanhangen – damerna tvingas ofta bjuda till mer än männen för att slippa bli hånade. Så fungerar tyvärr fortfarande samhället 2013.

Att UFC lagt matchen som main event säger också det mesta om matchens betydelse. Det ska sägas att Rousey och Carmouche hade draghjälp av den sällan skådat trista uppgörelsen mellan Henderson och Machida, där egentligen inget hände över de tre ronderna som direkt hetsade upp mig.

Men så är det också i skuggan av konstrater som de största känslorna uppstår. Ronda Rousey och Liz Carmouche bjöd på sig själva, de överträffade sig själva. Och de vann nog långt många fler supportrars hjärtan än vad vi alla kan förstå.

Men det ska också sägas att tjejerna bjöd på galans i särklass mest divergerande och kvalitetsmässigt kanske bästa match, så länge som den höll på. Carmouche hade ett gyllene tillfälle att förorsaka Rouseys första förlust, men den urstarka Rousey vände på matchen, fick sedan tillfälle att visa världen sina patenterade armbar och vann. Rättvist.

Men nu kanske inte matchen blir ihågkommen för just det. Vilket är förtvivlat synd, för det var ett avslut väl värt att minnas. Fast jag kan någonstans ändå se förbi det. När världens största kampsportsorganisation bevisligen kan skylta med tjejer som main event, lär det förhoppningsvis inte dröja alltför lång tid innan andra tar efter.

Jag menar, många har ju velat efterlikna UFC i andra aspekter. Det är onekligen som den underbare rapparen Common skrev:
”It´s a new age and they say women is gonna lead that.”

Jonathan Broberg, 2013-02-22

Jag tänkte sitta och leta en metafor för att beskriva kategorin Årets Mästare. Det blev inte så mycket värst funderande – den kom till mig likt ett kärlekens leende, plötsligt finns den bara där. Årets mästare är ungefär som att jämföra barndomens somrar – det vill säga, att urskilja en fantastisk händelse mot en annan lika fabulös är svårt. För att inte säga barockt. Så tänk då vilket jobb juryn har haft i den här kategorin.

I fjol vann idrottare kopplade till vårt förbund 18 EM- eller VM-guld. 18! Det är lite mer än en Europa- och Världsmästare var tredje vecka. Inom hela RF vanns det 32 VM-guld ifjol, sju kom ifrån kampsporten. Och ska vi dissekera det än mer kom fyra guld från en enda idrott – submission wrestling!

Och det är därav inte så svårförståeligt att denna priskategori på Kampsportsgalan till tre fjärdedelar då består av nominerade från just submission wrestlinglandslaget.

Två av de nominerade vann dessutom både EM- och VM-guld, medan den tredje ”bara” vann ett EM-brons. Vad ska man säga? Superlativerna som borde kunna klä bedrifterna i ord känns alla aningen subtila och nästan ovärdiga. Då förstår ni.

Amir Albazi återkommer under galan som den mest nominerade, med fyra nomineringar. Det är imponerande och vad jag vill minnas har bara Nils Widlund varit nominerad i fyra kategorier tidigare. Widlund vann emellertid inget pris och hade sedan svårt att bestämma sig för om han var galans store vinnare – eller förlorare… Albazis framgångar på mattan är emellertid odiskutabla och hans framfart ger hopp om en ljus framtid. EM- och VM-guld under ett och samma år, det borgar för kvalitet.

Alex Tobiasson Harris är den ende av de fyra nominerade som i fjol inte vann VM-guld. Å andra sidan hann Harris med att först knipa en pro-titel i thaiboxningens WMC-organisation, samt att han lyckades med den mariga uppgiften att försvara titeln under hösten. Harris precisa, något tillknäppta och fulländade defensiva stil rönte motståndarna oerhörda problem. När Harris sedan även under årets lyckats utveckla offensiven blev han obeveklig i ringen – en mardrömsmotståndare för vem som helst.

Mikael Knutsson har länge stått ut som en av världens allra främsta inom submission wrestling. Och det i den hårda viktklassen -100kg. Men Knutsson har nästan ideligen fått stå i bakvattnet för Mats Nilssons prestationer. Under våren svarade Knutsson för ett nämast prickfritt EM, och vann åter guld där. Under hösten blev det också ett VM-guld och Knutsson befäste den syn världen har på honom som en av de allra främsta. Jag har alltid haft en förkärlek för idrottare som utan att få de stora rubrikerna lyckas leverera år ut och år in. Knutsson hyser jag därmed största förtroende för.

Mats Nilsson är en profil. En personlighet. Hans stilistiskt träffsäkra texter hade platsat på vilken stor tidningsredaktion som helst, men nu är det idrott han ändå sysslar med och det gör han ju minst lika bra. Även om det blev en smärtsam MMA-förlust i stormatchen mot Tor Troeng, och även om det ”bara” blev ett EM-brons samlade han ihop sig till VM i submission wrestling. Där släppte Nilsson inte en enda poäng emot sig under hela mästerskapet. Det för mina tankar tillbaka till Pingis-VM 1995 då J-O Waldner vann VM-guld i Manchester utan att förlora ett enda set. När Nilsson vill är han övermäktig vem som helst. Det var också tredje VM-guldet i rad – bara det måste vara något slags rekord och understryker den närmast obskyra dominans Nilsson har haft och fortfarande har.

Och vad sommarminnen beträffar: jag är uppvuxen som sommargotlänning tillsammans med farmor och farfar på Gotland. De somrar jag kan urskilja är därför de somrar jag inte var på Gotland, vilka var tre stycken under min barndom. Resten av sommarminnena tenderar att växa ihop, sammanflätande till en enda vacker åskådning.

Jonathan Broberg, 2013-02-21

Av en inte alltför deducerad eftertanke fick jag upp en bild av den eminente undergroundrapparen MC Juice i huvudet när jag kom att tänka på de nominerade till Årets Mästarinna. Och när gårdagens sista minuter övergick till dagens allra första fick jag reda på varför: de nominerade påminner mig alla om MC Juice.

MC Juice är idag en hiphopveteran. Han kom fram under början och mitten av -90-talet i Chicago. Jag upptäckte honom då jag ofta följde rapbattles och en av mina favoritrapbattlare Supernatural hade en battle mot denne MC Juice.

För er som inte ens känner till vad rapbattles är kan jag nämna att det är då man verkligen kommer i kontakt med hiphopartisternas otroliga skicklighet och fantasi – det är en slags boxningsmatch, fast med ord och rim och rytm. En av hiphopens allra viktigaste detaljer att hantera.

Supernatural var redan en etablerad och omtalad freestylebattlare, men han blev formligen uppläxad av MC Juice. Något år senare dök MC Juice upp i den ansedda battletävlingen Scribblejam Rapolympics. Och i en klassisk semifinal besegrade Juice en viss vit Detroitrappare kallad Eminem. Detta var året 1997, tre år innan Eminem ens släppt sitt första album.

Vinsten till trots, i rapkretsar var det på den här tiden väldigt viktigt att fortsätta vara ”underground”. Juice förblev en gatulegend. Eminem blev Eminem.

I en satirisk låt från 2003 kallad ”real hiphop” får Juice ur sig denna smått legendariska textrad:
”Juice, the cat who got famous for never being famous.”

I många fall när man obestridligt besitter övernaturliga kunskaper – det vi inom idrotten ofta benämner som ”supertalang” – är det lika mycket upp till dig själv att vara duktig på att marknadsföra dina talanger. Vissa vill dock inte föra fram det på det sättet, rädda för att klassas som skrytsamma.

Och det är i den här andan som jag vill mena att historien om MC Juice påminner mig om samtliga fyra nominerade till Årets Mästarinna. Alla är de otroligt kompetenta idrottare, men de är också alla nästan överdrivet ödmjuka.

Maria Engqvist har jag lärt känna som en mycket fin personlighet. Sitter man och samtalar med henne, vilket jag tyvärr gjort lite för sällan dock, märker man snabbt att de flesta ord som hon för fram kommer ur henne med en speciell tanke bakom. Och det är på något sätt så jag ser på jodo- och iaidoutövare: samtliga jag har lärt känna är noga med detaljer, och det måste man nog vara i en idrottsform som nästan enbart handlar om detaljer. Engqvist har också letat och letat efter en stor mästerskapsseger och därför kändes det extra roligt då hon kom hem från EM i jodo med ett guld hängandes runt nacken.

Therese Gunnarsson hade jag förmånen att under en magisk och sommarvarm påsk för två år sedan få hänga lite med. Jag märkte då snabbt att det här är en person som tycker mycket – och brett, men alltid står för det också. Gunnarsson hade då armen paketerad i ett gips och var sorgsen i blick och nedstämd i rösten. Men hon skulle komma tillbaka från sitt armbrott – och som hon kom tillbaka. Och 2012 dök så den unika chansen upp att hemma i Helsingborg få fightas om en WAKO Pro-titel. Gunnarsson vann den matchen, som var väldigt jämn och oviss, men härligt underhållande. På två år har Gunnarsson gått från att rehaba dubbla armbrott till bäst i världen i hennes viktklass.

Sara Widgren är den forne elitsimmaren som har lika goda fysiska värden som den svenska skideliten. Widgren har också under några fantastiska säsonger burit svenska ju jutsudrömmar om mästerskapsglans på sina ensamma och fortfarande väldigt unga axlar. Widgren har jag haft förmånen att ha rätt bra kontakt med under dessa år, och jag tycker hon sticker ut lite. Inte för att hon väljer att sticka ut i form av att bespotta motståndare till höger och vänster, nej tvärtom har jag aldrig hört henne yppa ett enda ont ord om någon. Någonsin.

Jennifer Österlin fick mig att inse något som är fundamentalt inom all konstform, så även idrott: inget går att ta för givet. Jag minns Östersund. Där stod vi alla och väntade mer eller mindre bara på att briljatna Sanja Trbojevic skulle köra över göteborgskan Österlin. Det blev inte så. På länga vägar. Nu är Österlin både EM- och VM-guldmedaljör i thaiboxning, och en av vårt lands stora kampsportsorkaner. Och varje gång jag pratat med Jennifer möts jag av en len stämma och ett röstläge som osar ödmjukhet. En oemotståndlig kombination i en värld där idrotten allt mer handlar om prestationer och pengar.

Vad ville jag säga med min hiphopankedot då? Jo, om elitidrottare i allmänhet påminner om en Eminem som gör allt för att tjäna pengar och inte längre verkar bry sig om att värna om och bevara den kultur han kom ur, är kampsportare i Sverige mer som MC Juice. Man vet att man kan vinna över Eminem, men gör ingen stor sak av det.

Det är vad jag kallar respekt.

Jonathan Broberg, 2013-02-20

Har ni känt hur ljuset så sakteliga börjar klä trädtoppar, börjar ge lyster åt en tjälig och snötäckt mark. Vi vandrar, om än fortfarande långsamt, in mot våren. Och även om jag väcktes av en galet drömmande flickvän inatt, fanns det en mening med det också – jag hörde årets första kolstrastsång utanför fönstret.

Det är årets mest fashionabla tid som anländer. Det är inte bara ljuset, värmen och växt- och djurliv runt oss som breder ut sig. Det är faktiskt också innerliga emotionella ting som får fäste.

Kampsportsgalan närmar sig åter. Dess blickar från fjärran har närmat sig, likt en båt seglar in mot land. Snart lägger båten till i hamn, och vi står där på Berns och tar emot dess passagerare. Det brukar bli de många kära återseendenas och de många kramarnas kväll. Och att jag som en av initiativtagarna till galan, och även den av två på förbundet (den andra är Mona) som efter det får äran att jobba med galan, älskar denna kväll.

Den står för mig för så mycket mer än bara de priser som ska delas ut. Det är som att värmen från galan sprids till resten av vår värld och ger den i sin tur den värme det behövs för att bli vår.



Årets Kampsportare. Ett tungt epitet att bära med sig, förstås. De fyra nominerade som juryn valde fram är samtliga oerhört starka och färgglada individer: Amir Albazi, Sanny Dahlbeck, Alexander Gustafsson och Alex Tobiasson Harris låter nästan som en textrad ur Evert Taube och enligt mitt tycke är deras nomineringar solklara.

Amir Albazi är en mycket trevlig, ung och utvecklingsbar idrottare. Jag har haft förmånen att haft ganska mycket kontakt med honom allt sedan han blev Årets Genombrott på vår allra första gala 2010. Albazis frenesi, envetenhet och träningskapacitet fick honom att segla upp i världstoppen inom submission wrestling. Han vann både EM- och VM-guld under fjolåret, och har samtidigt betytt mycket för stockholmsungdomar i och med sitt egna engagemang i det sociala projektet Projekt Förort. Jag gläds mycket för Albazis skull för denna nominering.

Sanny Dahlbeck är en sprallig typ som kan överraska vem som helst både utanför ringen – och bevisligen också i den. Lika stor repertoar hans thaiboxning besitter, lika divergerande är hans personlighet. Sannys framfart i Glory är ett bevis nog så gott på att svensk thaiboxning kanske inte behöver oroa sig allt för mycket för det generationsskifte som nu väntar då Jörgen Kruth valt att sluta sin kampsportskarriär.

Alexander Gustafsson är ett unikum. Jag minns när jag träffade Alex kring den första Kampsportsgalan 2010. Jag tyckte det gav ett sådant härligt konstrastfyllt sken om honom – att här var den här enorme mannen framför mig, en man med kanske de hårdaste nävarna i hela UFC och så säger han till mig med sin lena, varma stämma och skenande blick att han har rampfeber! Men mycket har hänt på de tre åren, både med Kampsportsgalan och Alexanders karriär. Ifjol fortsatte han sin obestridda promenad mot den absoluta världstoppen, och passade även på att inför 14.000 jublande åskådare i Globen vinna mot Thiago Silva. Vann sedan också mot legenden Shogun Rua.

Alex Tobiasson Harris, eller ”Mästerkocken”, är också en skön filur. Hans kompakta thaiboxning har sannerligen lyft honom flera klasser de senaste åren. Harris vann först WMC:s professionella titel under en match mot Batonon i Frankrike. Senare under hösten, i Linköping på Rumble of the kings, försvarade han sin titel mot tuffe thailändaren Madsua. En i många avseenden enastående prestation under ett och samma år.

Den 23:e mars vet vi vem som vinner priset och under minst ett år framåt får bära epitetet Årets Kampsportare.

Jonathan Broberg, 2013-02-12

Vi ser det överallt annars – så varför skulle vi inte kunna se det med även brottningen? Om det stämmer, om det är brottningen som får vika hädan från de olympiska spelen är det ännu ett bevis på att vi människor hellre tar på oss skygglappar, än att faktiskt gå till botten med bekymren. IOK verkar inte vara något undantag.

Jag ser en våg av svallande känslor efter att uppgifter kommit om att det blir brottning som får foten av IOK. Människor som dels finner det helt logiskt, och människor som är innerligt och djupt besvikna och oroliga.

Brottningen har problem. Det kunde en blind se vid OS i London, om inte annat. Många brottare har länge hävdat att det funnits korruption högt upp inom brottningen. Männen, för det är alltid män, som bestämmer har inte alltid haft det idrottsliga som första priotitet.

Det har även IOK kunnat konstatera. Men även om poängsystemen i vissa fall är skeva och bedömningarna blir därefter vore det enligt mig en stor tragedi om man kastar ut en idrott på dessa grunder från OS.

Jag kan tycka att brottningen i många avseenden självt velat ta tag i bekymren, men allt tar sin tid och att städa gammal skit ur garderoben – ja, det vet vilken människa som helst att det inte är något vidare roligt. Det är klart att det tar tid.

Men att då sparka bort idrotten från dess största synfält vore som att ge skuggor lyster till att ännu mer breda ut sig. Det kommer så klart bli också ekonomiskt kännbart för både ledare och utövare av brottning.

För även om brottningen ännu inte tappat så fasansfullt mycket mark med andra kampsporter, beror ju det till mångt och mycket på att det just har varit och fortfarande är en OS-sport. Jag är rädd för att ett utkastande skulle kunna hota brottningens själva existens.

Ur den aspekten borde det vara mer rimligt att låta brottning få vara kvar och i lugn och ro ta tag i sina bekymmer – och kanske rent av ställa in siktet mot andra OS-idrotter, idrotter som inte behöver den olympiska statusen eller faktiskt ens inte verkar vilja ha den.

Jag har länge undrat varför fotboll finns med. Jag kommer ha samma undrande blick när golf kommer in på programmet – och tennis, där de bästa inte vill ställa upp. Det är för mig idrotter vars olympiska existens borde vara ifrågasatt istället.

Det är åtminstone min personliga uppfattning.

Jonathan Broberg, 2013-02-05

Saknad. Trä in det ordets allra djupaste betydelse och det är kanske en av de starkare krafter vi människor kan uppleva. Överhuvudtaget. Därför är det inte så diffust att förstå varför stora attribut används då denna saknad övergår till något helt annat. Fredrik Widgrens genombrott i ju justu har varit saknad och efterlängtad av en hel idrott. Men nu börjar en ny tid.

Min tjej lämnade vårt hem i söndags för en välbehövlig semester på andra sidan jordklotet. För hennes del är det säkerligen en resa med nya upplevelser, nya intryck. För mig är hennes resa djupt hjärtskärande. Jag saknar henne helt enkelt.

Det är diametralt att föreställa en saknad med ett svart hål. Ett tomrum. Vakuum. Men för min del är det så mycket mer. Visst är det infernaliskt tomt, men likväl som det sticker på undersidan av min tunga och dunkar i mitt bröst av saknad är det formligen ett bevis på något annat. Något större.

Kärlek handlar om passion. Men den kan inte påskyndas eller erbjudas genvägar. Kärleken, har jag lärt mig, är som årstiderna – den har sin gång, och det är inte mycket vi kan göra något åt det. Även om vi vill.

Men jag vill tro att när kärlekens klor satts i dig, när saknaden sakteliga smyger sig på, likt ett annalkande oväder – det är då den behöver en trygg, fast punkt.

En klok sa en gång att kärleken kommer att hitta till dig, om du bara kan stå dig stabil som en fyr. Utan en fyrs starka ljus i de mörkaste tider skulle inga båtar hitta till land.

När bröderna Ingholt slutade lämnades ett tomrum inom svensk tävlingsju jutsu. Ur tomrummet efter storstjärnorna gnagde sig en saknad av en ny storhetstid sig allt fastare längs huden hos alla inom svensk ju jutsu. Många gånger var festborden dukade, men svenskarna var inte längre med på gästlistan till sittningen.

Men har man en gång planterat en planta och fått den att växa ut i blom, är det inte så svårt att så ett frö på samma ställe och få det att växa. Det svåra är att veta var man ska så, och hur man ska så.

Och är det något vi människor lär oss genom livets gång är det att förmedla kunskaper från en generation till en annan.

Fredrik Widgrens genombrott är just frukten av en kunskapsöverföring. Många av de som ledde svensk ju justu under storhetstiden finns med i föraresättet även nu. De vet vad som krävs för att förädla stor talang. De vet var och hur man ska plantera fröet.

Widgrens VM-silver ifjol är förstås sedan ytterst hans egen prestations verk. Men utan de rätta verktygen hade han kanske inte slagit igenom så fort, om ens alls.

Nu väntar alltså en repris på VM-finalen under en galatillställning i Frankrike för ”Freddans” del. Ett matcherbjudande som cementerar hans etablering bland de allra största inom ju jutsun. Och det är mig helt förståeligt.

Jag såg Widgrens VM-resa med egna ögon. Jag såg hur den forne världsidrottaren Rob Haans ögon glittrade av förundran för 18-åringen från Nacka. Jag såg en sporchef, Michael Kuntz, sitta och vara alldeles mållös efter VM. Jag såg en sponsor som gnuggade sina händer. Jag såg också andra nationers ledare och utövare stå där med närmast avund i blicken över den talang som svensk ju jutsu numera besitter.

Vissa pratar om Fredrik Widgren som Johan Ingholts arvtagare. Jag vill mena att svensk kampsport kan ha fått fram Alexander Gustafssons arvinge.

Så stor kan Fredrik Widgren bli.

Jonathan Broberg, 2013-02-04

Taido är ingen stor sport i Sverige eller för den delen i världen, men idrotten har stora profiler. Det har även Sverige. Det fick jag erfara då jag följde med landslaget under EM 2011 i Angers i Frankrike.


Alltsedan den sommaren har taidons förbundskapten Royne Rutström pratat om VM i Finland som ett stort mål för landslaget. Det är helt enkelt tänkt att Sverige skulle vara som allra bäst då.

Men det finns vissa orosmoment. Det har förvisso inte varit något mästerskapsår sedan 2011 och den stora kraftansträngningen med formtoppning och så har inte behövt ta fart.

Men när SM i Falun för två veckor sedan avgjordes, var stora delar av det tilltänkta landslaget inte på plats. Varför låter vi vara osagt, men det gror en liten oro i mig när ett SM så nära inpå ett VM inte lockar de tävlande till start.

Fast nog var vi några som förvånades över att Anna Cervin (vilken människa!) kom till start i SM. Och i sin lilla comeback utklassade hon motståndet. Cervin är för svensk taido vad Zlatan Ibrahimovic är för svensk fotboll – det är bara att konstatera.

Även Kristian Ojala skulle ha gjort comeback i SM men stoppades av sjukdom i sista stund. Ojala har emellertid utlovat, i det närmaste i alla fall, en VM-satsning. Två enorma tillskott till en trupp som vacklat lite på sistone. Om också Daniel Andersson lyckas lockas till ytterligare en VM-satsning ser det helt plötsligt riktigt bra ut.

Nu är jag ändå rätt säker på att landslagstruppen kommer att formas till ett slagkraftigt landslag ändå. Sverige är så pass bra i taido, men att kunna vara med och konkurrera mot värdnationen Finland blir nog övermäktigt.

Hur som helst, ett uttagningsläger är spikat till helgen 23-24 februari. Därefter ser vi vilka som kommer med i VM-truppen till Finland. Och därefter ska jag försöka mig på en liten större VM-guide.

Jonathan Broberg, 2013-01-31

Det är när väntan övergår till förväntan som vi förväntas att vänta. Men när tiden vi väntar oss det förväntade anländer – är vi då mottagliga för dess förgyllning?


Idrottsgalans avståndstagande i förrförra veckan fick mig att grubbla i det fördolda. Jag är fullt medveten om Idrottsgalans utspekulerade och en gnutta osunda behandling. Jag väntar fortfarande på ett förväntat svar, men inom mig gror en förnimmelse som förtäljer att jag inget svar på mina mejl kommer att få. Ganska förväntat det också.

Jag ringde idag en prisutdelare till Kampsportsgalan. En man vars aktioner för oss, och även för mig, inte går att överdriva. Jag minns hösten 2009. Det hade just bestämts att Kampsportsgalan skulle hållas för första gången.

Jag var involverad i grundidén och vi som arbetade med utformningen av galan, vi var en liten arbetsgrupp, var i tvivlets tankar. Vi visste inte om vi var mäktiga ett sådant åtagande som Kampsportsgalan ändå skulle bli – och även i dag är.

Det var dock under en långlunch med denne prisutdelare, på Södermalm i Stockholm, som jag för första gången fick det bekräftat utifrån – den här idén måste bara genomföras. Prisutdelaren, som både vunnit OS-medalj och VM-titlar, meddelade mig att han alltid kommer att vilja ställa upp. För kampsporten, för kampsportens berättigande och för alla kampsportare.

Idag när jag ringde möttes jag av svaret:
- Är det dags för Kampsportsgalan nu igen?

Jag svarade att så var fallet och att den i år kommer att hållas på Berns. Personen visade tydligt sin uppskattning för vårt val av lokal – och självklart ville han åter ställa upp.

Genom åren är det många som hjälpt oss framåt med galan. Det är också så att de som faktiskt står för det dagliga arbetet med galan, jag och Mona, fortfarande är löjligt förtjusta när det vankas planering och genomförande av den. För mig är det årets roligaste arbetsperiod, ja förutom att vara i händelsernas centrum med min kamera och mitt block i handen när det är stortävlingar.

Kampsportsgalan för mig är inte bara en gala – det är också en slags ocean att försöka korsa. Vågorna som svept över oss har i snåla tider varit illsluga och frapperande höga. Ibland har emellertid oceanen legat som ett blankt silvertäcke.

I år var vi dessutom ute i god tid, tyckte vi. Men vår planet har en tendens att snurra skarpare och allt fortare under lugna tider. Att tiden har humor med ont uppsåt, det har vi bryskt kunnat konstatera. Flertalet gånger om.

Men när vi väl har stått på galakvällen, när lamporna släckts och alla vandrat hemåt i Stockholmsnatten – då har vi varit upprymda med känslan att ”vi klarade det”. Den känslan flyger bara in i någon som både kan så fröet, se växten träda fram ovan jord och få uppleva dess charmanta ståtlighet när den står i blom.

23:e mars på Berns står jag där igen. Betraktande det förväntade i en euforisk upprymdhet. Jag känner dess doft redan nu.
   Gör inte ni det med?

Kommentarer

Annonser

Arkiv