Blogg: Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-12-28

Julen har så passerat. Även i år kan åtminstone jag vinka adjö till den med ett stort leende. Det är många ingredienser som gjort min jul till en mycket minnesvärd sådan.

Vi alla har olika sätt att möta julen på. Vissa tar den i hand med julbak, andra med vassa armbågar letandes efter den perfekta klappen. Jag har nog gjort lite av varje i år, men för mig handlar julen mest om tid för eftertanke.

Det var när en istapp föll framför mina fötter och spräcktes av fallet till marken som jag började fundera alldeles särledes kring vad jag faktiskt har varit med om i mitt liv. Alla familjer bär på sin historik, sina fördoldheter. Jag fick min berättad för mig under 2012 av min far: jag borde kanske inte varit den jag är, eller kanske ens borde varit här alls.

Min pappa var hobbyfotograf vid tiden runt min födelse och lite innan. Han hade absolut inget överflöd av likvida medel då lönen ofta upptogs av endast räkningar. Men han hade unnat sig en kamera, en sådan där analog sak som nästan blivit utrotad helt idag. Han hade ett eget fotolabb hemma och var duktig på att själv framkalla fotografierna.

När det var klart att jag skulle komma till världen åkte så både kameran och stativet med till sjukhuset. Pappa riggade upp för perfekta bilder. Men.

Det skulle visa sig att förlossningen inte alls gick som den skulle. Mamma var okej och hade inga bekymmer under förlossningen. Det var jag som drog till mig uppmärksamheten. Jag hade kommit ut till världen med navelsträngen hårt åtsittandes runt min hals. Huvudet var svullet. Blått. Jag kunde inte andas. Det värsta befarades, men jag sattes snabbt i kuvös.

Där fick jag ligga. Med konstgjord andning. Och med knapphändig information blev denna stund som skulle blivit en magisk upplevelse för familjen, en emotionell resa som ingen borde behöva genomgå. Jag fick till slut igång andningen. Men det satt oerhört långt inne.

Pappa tog aldrig något foto från min förlossning. Inte ett enda.

Under mina fem första levnadsår fick jag gå tillbaka då och då till sjukhuset för olika undersökningar. Det tog ett par år innan jag kunde friskförklaras. Under min tidiga barndom hade jag emellertid lätt att dra på mig sjukdomar.

Jag fick alla de klassiska barnsjukdomarna. Och så fick jag scharlakansfeber. Tre gånger. Fast det stod överallt att barn endast kan ha det en gång i livet. Jag fick även vattkoppor och senare i livet skulle jag åka på bältros, fast det sades att den sjukdomen kan man bara få om man inte haft vattkoppor som barn.

Som sagt, min jul har handlat om tankeverksamhet. Och ibland kan vi helt enkelt inte förklara det som händer med oss, hur mycket vi än må vilja ha förklaringar.

En del läkare jag har träffat på har sagt att jag borde fått några men från min förlossning. Det enda de har kunnat konstatera är en liten missbildning i mitt högra öra. Annars är jag fullt frisk.

Det har faktiskt hänt att vissa benämnt det hela som ”mirakel”. Det är en förenklad förklaring på det vi inte kan förklara, fast att vi ändå förstår innebörden av det icke förklarbara.

Inom idrotten används den termen flitigt för att förhöja vissa prestationer. Jag har aldrig använt ordet mirakel i mina idrottsskildringar. Det vore att göra ordet, och en bedrift (som det alltid handlar om inom idrotten) en väldigt stor otjänst.

Jag frågade pappa om han tror på mirakel, med anledning av den där förlossningskvällen på Södersjukhuset i Stockholm den 13:e februari 1981. Han tittade bara på mig och svarade inte. Men blicken jag fick beskrev noga hans känslomässiga band till händelsen.

Vi tittade på varandra. Länge. Utan att tala mer om den saken.
Och inget annat heller för den delen.

Jag förmodar att ni alla därute har era egna små händelser i er som ni kan förstå, men inte riktigt förklara. Det är, skulle jag vilja säga, livets sätt att hålla oss människor sysselsatta. Vi vill veta vad som händer. Ibland nästan till vilket pris som helst. Och vet ni… det är inget som helst fel eller galet i det.

Julen 2012 sätter jag en stämpel på som ”de många tankarnas jul”.
God fortsättning på er!

Jonathan Broberg, 2012-12-18

Ni vet den känslan man får när man ser vårens första blomma. Den oerhörda upprymda och fundamentala överrumpling som forsar igenom våra kroppar då. Det är en identisk förnimmelse med den jag får varje år när jag ska sammanställa medaljerna inom förbundets idrotter. Jag är inte förbluffad, jag är inte lynnigt förundrad. Jag är skakad i grunden. Och djupt imponerad. Igen.

Så sitter vi här igen. Veckan innan jul. Vi ser för några förtrollade dagar vår vardag förändras. Julen är en högtid som jag alltid uppskattat – ur olika perspektiv och på olika nivåer.

Den där kittlande spänningen som infann sig hos mig som barn, den då ögonen tindrar i takt med den fallande snöns vita flingor, den känslan har ersatts med numinös förtjusning över att bara få vara ledig. Om julen är vår tids stora gemensamma andakt ska jag vara den största predikanten av oss alla i år. Jag ska vara... ledig.

Men tiden innan jul på ett förbund handlar mycket om att fylla i än den ena än den andra listan. Ett hav av administration. Och jag är ska ni veta ingen administratör – så denna tid på året är den jag gillar allra minst. Rent arbetsmässigt.

Men då och då glimrar det till. Jag blev tillfrågad om att sammanställa en detaljerad lista över årets vunna medaljer inom svensk budo och kampsport. Och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Jag blev påmind om fantastiska stunder, om stora händelser utförda av människor med väldigt små resurser men med enorma känslor för sina respektive idrotter.

Det fick mig att orka igenom administrationen med ett leende. Det var Maya Angelou som lärde mig att livet ler mot den som vågar leva det. Jag tror jag förstår vad hon menar. Jag har haft en dörr stängd mellan mig själv och livet utanför ett tag. Jag hade kastat iväg nyckeln bara för säkerhets skull. Och inte trodde jag att den nyckeln skulle plockas upp av en person som verkligen fått mig att inse vad ren kärlek handlar om.

Mitt liv hade kunnat se väldigt mycket mer annorlunda ut idag än vad det gör. Jag har varit rädd att öppna den där dörren mellan mig och yttervärlden, den vi normalt benämner som realitet. Jag gömde mig.  Fyra saker har fått mig att stå här idag och känna att jag vågar låta livet le igen. De fyra mina egna livselement vill jag inte redovisa här, men ni vet nog vilka ni är – eller vad ni är. Och jag älskar er alla lika mycket som jag älskar havet, Gotland, min bortgångna hund.

Kampsporten har räddat många liv, långt många fler än den har tagit. Det är verkligen förtvivlat svårt för folk utanför att förstå. Kanske kommer de människorna aldrig förstå det vi vet. Men jag antar att det är samma människor som vänder ryggen åt uteliggare, som fnyser åt julens verkliga innebörd och som har svårt att riktigt glädja sig när våren kommer.

Jag kanske inte kommer ifrån kampsporten själv, jag kanske inte tränar eller tävlar själv. Men likt förbannat har alla kampsportare jag stött på välkomnat mig in i gemenskapen som om jag vore en av er. I jultider handlar väldigt mycket av det som rymmer våra kroppar om just det. Gemenskap, familjer, värdegrunder. Vi kampsportare må vara lite udda, men vi är inte bortskämda fotbollsspelare som gnyr i media över en för liten sign-on-bonus. Vi är inte hockeyspelare som sitter i debatter och tycker världen är orättvis för att de råkat bli tacklade och skadade ena sekunden, för att nästa vara tillbaka på isen och själv fult tackla någon bakifrån.

Vi är bara jävligt dedikerade individer som alla bryr sig om varandra, på ett eller annat sätt. Vi är som en familj och jag är alldeles övertygad om att denna familjegemenskap (vi har kallat den för kampsportsfamiljen) är en stor del i det medierna nu basunerar ut som ”det svenska kampsportsundret”.

53 medaljer är fler än en medalj i veckan. Det är som julafton en gång i veckan för nästan vilket annat idrottsförbund som helst. Med den vetskapen kan jag ändå enkelt klara av den administration som väntar.

Om det här är det sista jag hinner skriva ihop i spalten innan jul, vill jag att ni alla som läser detta ska veta att jag från djupet av mitt hjärta önskar er en så oerhört god jul!

Jonathan Broberg, 2012-12-12

Vi passerade idag 38.000 medlemmar. Vi är i exakt antal just i skrivandets stund 38.029 tävlande och tränande personer inom detta fantastiskt fina förbund. Men det stör mig ändå lite att vi inte är fler än så, särskilt eftersom det finns andra kampsporter även utanför vårt förbund. Jag vill verkligen inte att vi ska fortsätta yngla av oss mer – det gynnar i längden ingen, tror jag.

De rykande färska medlemsuppgifterna glädjer förstås så här i kristna glädjetidender. Vi var för tre år sedan ett förbund på väg att växa oss riktigt starka inom idrottsfamiljen. Men en idrott suktade över allt annat mer att bli ett eget Specialidrottsförbund inom Riksidrottsförbundet och drog sig vid årsskiftet 2009-2010 ur SB&K.

Idag lever den idrotten en tämligen undanskymd tillvaro utan vare sig stort idrottspolitiskt inflytande eller någon vidare mediabevakning. Jag vet inte hur det är med den idrottens medlemssiffror längre men jag betvivlar att de kan redovisa en sådan markant ökning som vi kanske hade kunnat göra gemensamt.

Jag tror att ledordet för kampsport i Sverige i framtiden är just ”gemenskap”. Vårt förbund har haft en stark tradition ända sedan starten egentligen om att förädla idrotter, låta dem växa, för att sedan låta de prova sina egna vingar som eget förbund i RF. Det är bevisat så att det inte är till belåtenhet mer än för möjligen de styrande topparna, som får mer inflytande över sin egen verksamhet. Men herregud, taekwondon hade länge sitt kansli i en garderob hemma hos en person! Det kan låta sött och gulligt på sitt sätt, men vilka tror ni blir lidande av ett sådant kansli? Just precis, idrottarna. Det vill säga ni!

För de tränande och tävlande medlemmarna försämras situationen av ett utträde. Det kan man se i både mediabevakning och sponsorskap. Förvisso har vi inom SB&K varit tämligen usla på båda dessa komponenter förr, men nu kan alla se vad som har hänt med mediabilden de senaste åren. Och de som tycker att det bara är MMA som syns borde ta en titt på medias behandling av det färska VM:et i ju jutsu.

Så när vi nu når 38.000 medlemmar, och alltså ökat förbundets utövarantal med 8000 personer på tre år, är jag lite kluvet glad. Vi hade kunnat vara så mycket större, så mycket starkare och haft en idrottspolitisk position i paritet med exempelvis handboll, friidrott och så vidare. På den nivån ligger kampsporten i Sverige – om vi hade kunnat enats och gå åt samma håll.

Jag menar, friidrotten är ett fint exempel som liknar vårat. De är stora och starka – tillsammans. Jag undrar hur stark den hade varit om höjdhopp velat bli ett eget förbund i RF. Kulstötning är väl inte heller någon dundersuccé. Men tillsammans får de ett utrymme vi bara hade kunnat drömma om.

Det är kanske för sent att dregla över spilld mjölk, men tänk om alla kampsporter enats under ett och samma förbund. Vi hade varit typ 40 anställda till att börja med. Vi hade haft en sådan tyngd mot sponsorer och media att de bara hade varit tvungna att ansluta sig.

Jag är fortfarande inte främmande för idén om en ”Kampsportsallians” och så sent som i november diskuterade jag detta med boxningsförbundets ordförande som ställde sig positiv till det.

Om vi måste vara på vårt egna håll kan vi åtminstone jobba presumtivt gemensamt. För även om vi nu jobbar på varsitt håll efter samma brödsmulor kan vi ändå se till att smulorna blir större och större. När väl vi samlat ihop till en deg kan vi låta den jäsa sig större. Men dit är ännu en lång väg att vandra, tyvärr.

Därför har jag lite svårt att helt och hållet glädja mig åt de siffror vi kommer att redovisa vid årets slut. För de hade kunnat vara så mycket bättre. 

Värt att ta en extra funderare på.

Jonathan Broberg, 2012-12-10

Jag var inte född på -50-talet. Inte ens mina föräldrar. Men jag har fått det berättat för mig av farfar. Hur hela Sverige satt framför radioapparterna den där junikvällen 1959 då Ingemar Johansson blev ”Ingo” med hela svenska folket. Jag minns att farfar berättade hur han och farmor gick upp mitt i natten på landstället på södra Gotland och rattade in matchen mot Floyd Patterson.

Vi är på väg mot något liknande inom MMA:n. Alexander Gustafsson är numera efter helgens seger mot Shogun Rua dokumenterat en av världens främsta MMA-idrottare. Det är tveklöst så.

Jag minns när jag såg Gustafsson gå matcher i shootfighting. Jag minns också hur han stod och massakrerade säckar på Djurgården Boxning ett tag.

Gustafsson hann göra några matcher på galor i Sverige innan den där UFC-chansen dök upp. Jag minns hur ordet spred sig som en löpeld genom kampsports-Sverige – ”Alex har fått ett UFC-kontrakt”.

Jag är inte känd för den som är mest vältajmad så jag var föga förvånad över att Gustafssons UFC-debut skulle ske samma helg som jag hade bokat in mig på Yasuragi. Det blev inte mycket till vila för mig den helgen, men samtidigt slog Gustafsson ut Jared Hamman efter 41 sekunder och det föddes ett glimmer av hopp hos alla oss som förälskat oss i kampsporten.

Gustafssons framfart i UFC har bara åkt på kant en gång, mot grapplingspecialisten Phil Davies, annars har det blivit idel segrar. Och idel imponerande segrar.

Hur många gånger har vi inte sagt ”Detta är hans största seger i karriären”? Och hur många gånger har vi inte imponerats av denne 25-åring från Arboga?

Det ska sägas att jag har haft mina tvivel inför båda Alex senaste två UFC-matcher. De frågetecken som har funnits var hur han skulle kunna prestera utan att nervositeten inför ett fullsatt Globen tog över hand – sedan gick han ut och pulveriserade Thiago Silva.

Inför Shogun-matchen var jag lite tvekandes inför det faktum att Gustafsson nu skulle få möta en legend, en före detta titelhållare. En förebild. Visst, benlåset i första ronden hade kunnat sluta illa, men efter det var det precis som vi lärt oss att Alex matcher ser ut – en totaldominans och spel mot ett mål.

Det är väl nu ändå solklart att Dana White inte kan undgå att matcha Gustafsson i en titelmatch nästa gång det vankas UFC-framträdande. Kanske, kanske återser vi honom på svensk mark igen. Det vore – ren och skär magi.

Och att Alexander Gustafssons framfart faktiskt betyder mycket för många runtom i detta land, det förstår sig också numera media på. Alla de stora traditionella drakarna toppades av MMA-yra, skulle man kunna säga. Och det efter att sporten förr varit så bespottad.

Sportspegeln i SVT, vårt största och mest anrika tv-sportprogram, hade ett långt inslag om matchen igår (som vanligt ligger Bernt Lagergren bakom det). På Sportbladet var Alex match länge mest lästa artikel, före exempelvis ett Manchesterderby i fotboll och alla dessa skidartiklar. DN hade artikel, SVD likaså. Expressen. Ja, överallt har medierna nu äntligen förstått att svensk kampsport är framträdande och något som faktiskt går hem i det svenska folkhemmet.

Som informationsansvarig i detta förbund kan jag bara le. Det är en ära att få jobba med detta och det är en stor ära att se denna utveckling.

Och så var det då det här med Ingemar Johansson och min farfar. Åldern börjar tyvärr hinna ikapp min farfar, som fortfarande lever. Som fortfarande går att diskutera idrott med. Men om vi nu ska se det ur ett mor- och farförälderperspektiv, tror jag ändå att det är min mormor som blir den som tar kampsportsarvet i vår familj vidare. Jag fick efter galan i Globen ett sms av henne där det stod att hon mer an gärna vill se MMA och denne Alexander Gustafsson live.

Jag hoppas att hon hinner få den chansen. För det är verkligen en speciell syn att få betrakta.

Jonathan Broberg, 2012-12-05

Det är faktiskt mer vemodigt än jag trodde det skulle vara att skriva dessa rader. Tre år är en lång tid och jag och den här lilla bloggen har liksom växt ihop. Den har fungerat som en perfekt kanal att skriva ur sig det jag har haft inom mig, men jag har på sistone känt att bloggen börjat dra åt en riktning som inte är åt blogghållet. Man måste lyssna till livet, har jag lärt mig.

Ja, detta blir alltså mitt allra sista blogginlägg här på budokampsport.se. Det känns för mig lite overkligt. Jag har bloggat i åtta år under olika former, och tre år har bloggen levt här på budokampsport.se.

Det känns lite som att lämna ett förhållande, faktiskt. Jag vandrar ut i en otrygghet på något sätt – men det känns också ganska bra för min del.

Jag och bloggen har haft många roliga, känslosamma och fina stunder ihop. Det blir lätt så att när jag väl skrivit har hela min personlighet fått ta utrymme – och jag har ibland svävat iväg, eller ja, rätt ofta. Men det verkar också ha varit det ni läsare gillat mest.

Och det är just ni läsare, som tydligen finns lite varstans, som gjort att jag har orkat skriva närmare 500 inlägg. Jag hade planer på att slopa bloggandet redan i somras, men när jag hintade om det på min facebook fick jag mängder med sms, samtal, kommentarer och meddelanden där ni ville att jag skulle fortsätta.

Det gjorde att energin fanns för ytterligare ett halvår. Men nu är mitt beslut definitivt. Det är slutbloggat för min del. För första gången på åtta år kommer jag inte ha en blogg. Det blir lite läskigt, nästan.

När jag samtidigt slutar blogga kommer en annan tid ta vid. Men den är jag inte riktigt hundra på att jag kan göra officiell ännu. Men helt klart, jag kommer fortsätta porträttera kampsporten utifrån mitt synsätt. Om än inte längre i en blogg.

Så detta är faktiskt (snyft) mitt sista, definitiva, ”tack för er tid”. Aldrig förr har det passat bättre än nu.

Mvh
Jonathan Broberg

Jonathan Broberg, 2012-12-02

Det är när livet självt börjar leva på eget bevåg som det också är som allra vackrast. När spontaniteten frodas stegras åtminstone min livsglädje. Vi glömmer ofta att uppskatta det vi har här och nu. Vi vill gärna blicka framåt. Men om vi tillåts våga stanna i nuet kan vi upptäcka det som annars lätt blockerar våra hornhinnor – när livet ler är det ett vackert leende att få betrakta.

Vi vaknar upp till det som kallas första advent. Hemma börjar nu julruschen ta allt tydligare form. Men vi som upplevt VM i ju jutsu för svensk del, vi bryr oss just ingenting om det för tillfället. Vi har istället fått vara med om en sanslös resa, en annan typ av känslosam rusch.

Det är för mig obegripligt att jag får var en del av den här världen. Jag borde kanske känna mig mer utanför än vad jag gör, men det är nog så att även jag forslats in i det lagbyggetänk som svensk landslagsju jutsu bygger upp.

Jag kan ibland känna att jag lever mitt liv, jag äter min mat, jag gör allt det där som alla andra individer i denna värld också gör för att orka leva, orka hålla huvudet ovan vattenytan. Men då och då blixtrar livet till.

Då och då omfamnas vi alla av en kittlande förnimmelse som känns varm djupt in i hjärtat. Det är bara olika slags känslor, upplevelser eller åskådningar som hänför oss. Vissa får barn. Andra känner vårens första sol som livets mening.

Eller så får man den känslan från en 18-årig landslagsdebutant i ju jutsu som trotsar alla möjliga och omöjliga naturlagar inom idrotten.

Jag satt igår med min dator med ögonen skyddade av min kamera. Det var kanske inte många som uppfattade att jag fällde en tår då Fredrik Widgren kastade sig i armarna på en magiskt leendes Rob Haans. Ett moment som jag kommer ta med mig i mitt liv när jag vaknar upp i den lunkande vardagen igen.

Kvällen innan hade jag pratat med denna karismatiske holländare. Det är en ju jutsus Diego Maradona som Sverige knutit till sig. Med ett undantag. Maradona var aldrig jordnära. Rob Haans påverkan på svensk ju jutsu präglas inte av hans tunga utövarmeriter, det är hans varma ödmjuka personlighet som får landslagets medlemmar att utverka stordåd efter stordåd.

Rob Haans är dessutom fantastiskt ackompanjerad av förre juniorlandslagstränaren Joakim Vistam, som både är klok och har en förmåga att få individer att se det större perspektivet i saker och ting.

Sedan finns en man vid namn Michael Kuntz. Egentligen räcker det att beskriva honom vid sitt namn. Det är en man som man måste träffa för att sedan kunna beskriva. Men den drivkraften och den viljan som han visar gentemot sitt landslag, den energin sprider sig också ut till utövarna.

Att det finns passion så det räcker och blir över runt ju jutsulandslaget, det är något som jag verkligen fått upp ögonen för – och smittats av själv. Det finns en grupp personer som investerat stora pengar för att ens få iväg detta landslag till VM – personer med ett ofantligt hjärta för svensk ju jutsu. Det får man heller inte glömma.

Och sedan har jag sett föräldrar som inte ”offrar” utan ”investerar” en förstaadventshelg i utkanten av den österrikiska huvudstaden. Deras engagemang under dessa dagar går inte heller att överskatta.

Det är de här delarna som byggt det LAG som finns kring svensk ju jutsu. Så när tävlingarna började och en efter en av svenskarna proppade till världseliten ska man också komma ihåg alla de komponenter som gör de idrottsliga propparna möjliga.

Så när jag stod där med min kamera tryckt mot ögat och tog bilder samtidigt som min tår rann längs min varma kind var den tårens innebörd så mycket större än bara motivet Fredrik Widgren och Rob Haans.

Medan jag passar på och tacka för er tid vill jag rikta ett hjärtligt tack till alla runt detta ju jutsu landslag som hjälpt till och gjort min resa betydligt enklare.

Jag älskar verkligen min flickvän, längtar efter hennes armar på onsdagkväll – men jag älskar även den energi och värme som landslaget i ju jutsu givit mig under några förtrollade dagar här i Wien.

Tack än en gång för er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-30

Det är ungefär 82 Jonathan-steg från hotellets dörr till arenans. Men i morse var den sträckan som att gå från Stockholm till Österrike. Det var nog spänningen som förlängde upplevelsen. Eller den isande vind som drev in från bergen. I vilket fall kändes det att jag var på väg mot något stort, något meningsfullt.

Jag såg en fågel flyga från hotellets tak. Det var en svart, ganska stor fågel, som sedan satte sig på taket av arenan. Jag vet inte vad det skulle betyda, men kanske var det fågeln som flög in energin i det de kallar Budocenter.

VM började i ett rasande tempo. Från gårdagens lugn till pumpande adrenalin och divergerande känslosvall – sådana man inte ser någon annanstans än i idrottens värld. Och är det något det fortfarande talas om i katakomberna är det den svenska VM-premiären i duotävlingen.

Malin Persson och Maria Eriksson talade inför mästerskapet om att behålla lugnet, att vara kyliga och bara ha kul. Och det var nog tur det. För det var nog ingen i Budocentret som kunde hålla känslorna i styr. Matchen mot spanjorskorna Martin/Rodriguez måste ha varit en modern klassiker. Oavgjort efter de fyra ordinarie serierna, också efter den första extraserien. Men i den sjätte var svenskorna starkare och vann den hysteriska matchen med 125-123,5.

Själv satt jag efteråt och andades. För det hade jag inte gjort på en kvart, så kändes det.

Och den lite oortodoxa svenska VM-starten fortsatte med att Sara Svensson fick stå vid sidan av mattan och ändå se sig själv gå vidare. Aminata från Senegal dök aldrig upp. Och där stod Svensson, synbart tagen av sin stora stund som VM-debutant, och visste knappt om hon skulle sura eller jubla.

Vi var nog en del som då hann tänka vart detta svenska VM ska ta vägen. Jag kände mig emellertid privilegiad över att få vara på plats och åter uppleva stora idrottsliga stunder.

Malin och Maria förlorade sedan sin semifinal mot tvillingsystrarna Becirovic i en match där karaktären iklädde sig en mer normal ju jutsukostym. Men trots förlusten blir det en rafflande bronsmatch mot det andra paret från Österrike, Bichler/Gruber senare i eftermiddag.

Och för Sara Svensson blev det en riktig debut tillslut. Mot Sandra Tonn, även hon från Österrike. Tonn vägde, trots sitt namn, lätt mot en sprudlande svenska. Redan efter en minut hade Svensson ett bastant poängövertag och var då totalt överlägsen. Matchen jämnades ut samtidigt som Svensson mattades ut, men det blev inte särskilt spännande. 

Det var första gången jag fick se Svensson tävla och om hon har fått stå tillbaka för Sara Widgren visar det vilken enorm spets det finns i landslaget. Svensson ledde sedermera sin semifinal mot tyskan Sonnemann i stort sett hela matchen, förutom på slutet då tyskan smet förbi och vann med 16-13.

Men det blir bronsmatch även för Svensson ikväll.

Jag tog mig efter matcherna ut en sväng och visst, när jag klev upp mot hotellet kändes så sträckan mer som de 82 Jonathan-steg den faktiskt är.

Det är frapperande vad idrott kan göra med dig.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-29

När jag nu sitter nere i hotellobbyn med en minst sagt usel uppkoppling är det som att allt känns mörkt och svart. Det gör ju ofta det när man inte ges möjlighet att glimra. Men likaväl som jag är irriterad, lika mödosam blir min uppgift att leverera kvalitet här under VM i Wien. Jag behöver överträffa mig själv. Tur att jag inte är ensam om det under denna vecka.

Klockan var 04.00 när jag var tvungen att stiga upp ur den säng jag hade tänkt sova i under natten. Det blev inte mycket till sömn. Jag kunde först inte somna, och med en klämtande klocka och en virvlande snöstorm utanför fönstret fick jag inte en enda minuts sömn i natt.

Men jag ska inte gnälla. Sömn är en bristvara här i Wien just nu. Och medan jag tar den dryga timmen vi fick av förbundskapten Michael Kuntz tillvara genom att skriva, är det nog inte en högoddsare att tro att flertalet i ju jutsutruppen just nu ligger i sina sängar i sina hotellrum och tar igen lite förlorad sömn.

Planet lämnade Arlanda 06.40 imorse. Vi lämnade bakom oss en snökanonad och ett yrväder som jag inte unnar ens min bittraste fiende att uppleva. När vi landade i Wien ett par timmar senare gjorde vi det till soligt sken och elva graders värme.

Vintern har ännu inte lagt sin famn runt Österrikes huvudstad. Här och var syns till och med lite gula blommor som ser ut som maskrosor och jag har även sett prästkragar. Det är ett varmare klimat här än hemma i Sverige, och snart stiger temperaturen ytterligare.

VM i ju jutsu lockar rekordstort deltagarantal. Över 400 tävlanden med rötter i 37 olika nationaliteter väntas hit. Det blir ett massivt evenemang, som inte enbart kraschat hotellets internet utan även kommer att ge sken av kampsport över hela Österrike.

Sverige skickar en ung trupp idrottare hit. Jag har hunnit växla ord med de allra flesta av dem och intrycket som möter mig är att de är hungrandes efter tävlingen. Även om denna dag blir smittad av den tunga resan och alla övriga emotionella ting syns det i den svenska ögonen att det vankas VM runt knuten.

Själv kommer jag tvingas fortsätta brottas med hotellet om internetuppkopplingen - det är en smärre katastrof att ett hotell inte kan erbjuda ordentlig uppkoppling i dessa tider. Skäms!

Jag mottog även ett trevligt sms under förmiddagen som förkunnade att SVT visar ett reportage inför ju jutsu-VM ikväll. En bra och en mindre bra start för det mediala spelet kring VM.

Hur som helst gör jag mitt yttersta för att ge er en bra uppdatering under VM-dagarna här i Wien.

Ikväll väntas exempelvis lottningar, och en rundvandring i den kommande VM-arenan. Jag kommer även att göra intervjuer och annat under morgondagen, men idag är alla för utpumpade att jag inte vill kasta fram en mikrofon och kamera i ju jutsulandslagets ansikten.

Tack för att ni tog er tid!

Jonathan Broberg, 2012-11-23

Jag stod på ett främmande lags arena på en inte så främmande läktare igår. Det sades att det var det lagets sista match på sin gamla arena. Nästa år, nästa säsong är det min tur att uppleva den där sista sparken, den där sista ölen, den där sista gräsdoften – ja, den där sista av allting. Stockholmsfotbollen går mot en mer kommersialiserad tillvaro på arenor utan väder, på arenor stora nog för de största lagen i Europa. Jag såg i går både vuxna män och vuxna kvinnor gråta.

Jag hoppas att de som vill göra idrotten till en bioupplevelse där besökaren sitter på sin plats och äter popcorn tills skjortan spricker såg de tårarna. Jag hoppas det, men jag antar att de människor som bestämt livsöden för tiotusentals personer är upptagna av nya skrytbyggen. Jag vet inte, men förmodar att de som bestämmer är desamma som vill bygga gallerior precis överallt. Gallerior med ”Indiska, ”H&M” och ”Bodyshop”. Jag kan bara citera stockholmspoeten och vissångaren Mats Jerrolf (som också råkar vara en god vän till mig):
   ”Staden där jag växte upp är inte vad den var.”

När jag vandrade hemåt i stockholmsnatten igår, med regnet duggandes över mig från en mörk novemberhimmel, var det som att gå från en dåtid in till en icke kommen framtid. Idrotten i Sverige har problem på många sätt. Allt färre söker sig till det idrottsliga. Vi står inför ett kommande, som jag tror det blir, momskaos och vi ser fler och fler idrottsföreningar som går i konkurs, eller åtminstone når ett hot om det.

Att då bygga nya stora skrytbyggen när det faktiskt redan finns fullt dugliga, om än väldigt nedgångna, arenor för fotbollen (för att sedan riva dessa) sticker så klart i många mindre idrotters ögon. Inom vissa idrotter försöker man byta ut en publik mot en annan – ett lyxbekymmer som bara kommer att kosta mer än det smakar. För allt och alla.

Att tycka att idrotten bör drivas mer kapitalistiskt än förr är, att kalla föreningsmedlemmar för kunder som gärna numera görs, i min värld helt förkastligt. Jag är ingen förbannad ”kund” bara för att jag köper årskort till Djurgårdens hockey- och fotbollsmatcher. Jag är medlem i en förening och kan således också göra en inverkan på föreningens framtid. Likaväl som en tränande aikidoka är just en medlem i sin förening.

Men de kapitalistiska terminologierna blandas gärna in i någon slags idrotts- och marknadsföringscocktail numera. Jag vägrar exempelvis att vara ”medlem” (där och då är man minsann medlem när man borde vara kund) i något företag, jag har inget medlemskort på exempelvis Coop. Det ser jag närmast som en lika stor skymf som att bli kallad kund av min förening. För hur mycket kan en medlem i Coop bestämma över företagets förehavanden?

Kampsporten står på randen till kommers. Genomslaget de senaste åren har varit hjärtvärmande att fått vara en liten del utav. Men vi närmare 38.000 medlemmar i detta fina förbund får aldrig gå över den gräns för kommersialisering likt fotbollen och hockeyn har gjort.

För även om vi väldigt gärna sneglar mot bättre tider, lönsamhet och en ekonomisk tillväxt, främst för våra utövare handlar det mycket om att inte sälja ut våra hjärtan. Skälet till kampsportens framgång sitter i själen och om den försvinner från våra mattor, våra dojos, våra föreningar – då försvinner också våra idrottare och tillslut även vårt förbund och verksamhet. Idrottandet i Sverige hänger i många fall, även för de mest rika, på en väldigt skör tråd.

Men även om själva utövandet kan te sig annorlunda och förändras, likt trädens löv om hösten, förblir känslorna för en förening ofta lika starka alldels oavsett.

En förening kan, om den ömsesidiga kärleken växer sig stark, få lika trofasta band som en familj. En idrottsförening kräver väldigt lite av sin medlem men ger ifrån sig desto mer.

De människor jag såg stå och gråta över att en stor del i deras liv försvinner i och med att arenan de besökt år ut och år in rivs hyser jag största respekt för. Vissa kan säkert se på dem med lite sneda ögon. De människorna är samma typer som river skogar för att kunna jäkta fram på nya motorvägar fem minuter fortare än tidigare.

Som sagt, nästa år är det jag som står där med tårarna rinnandes längs mina kinder. Samma kinder som på den arenan upplevt så mycket starka minnen.

Det minsta man då kan begära är att utomstående i alla fall kan ta till sig att det jag har upplevt på fotbollsläktarna verkligen har varit stora delar av mitt liv. Mitt liv. Ingen annans.

Att solka det genom att inte ta det på allvar vore ett svek större än något annat. För även om staden inte är vad den var, är jag ändå den jag var. Och jag vill inte se en förändring inom mig själv bara för att någon annan tycker att jag borde ändras.

Jag är månne konservativ, håglöst impressionistisk och i vissa fall löjligt fundamental – men vet ni, jag är lycklig med det. Jag är inte särskilt komplex: trånar mest efter lugn och ro när andra flänger runt ett helt liv för att kunna köpa sig båtar, bilar och gud vet vad. Jag är lite som den amerikanske poeten och rapartisten Add-2 beskriver det:
"My brothers start wearing suits, I´m stuck in my jeans."

Men är man lycklig behövs ingen förändring. Åtminstone inte på bekostnad av det mesta värdefulla vi har.
Vår själ.

Tack för er tid och vandra ut i löningens, ledighetens och lyckans helg och gör vad fan ni vill. Så länge ni bara gör något som värmer ert hjärta i denna mörka och kalla tid.



Bilden förresten tog jag från Djurgården-Göteborg i somras och får symbolisera det jag skrivit om här ovan. Dessutom gör den mig lycklig.

Jonathan Broberg, 2012-11-18

Vi lämnar ett dimmigt Skåne bakom oss. Vädret vittnar om en dagen-efter-känsla, och nog var det något stort vi fick uppleva. Vi som var där, i Sundspärlan, och såg en av svensk kickboxnings största bragder på svensk mark – vi som såg Therese Gunnarssons våta men ack så glada ögon, vi som var där kommer alla ha vår syn på vad som inträffade. Det här är min.

Det var en konstrasternas afton i Sundspärlan i Helsingborg. Jag hade trånat efter denna afton som inte mycket annat och när den högklassiga underhållningen, kickboxning är en otrolig sport att se live, startade såg jag på kvällen så där löjligt kärleksfullt. Som ett barn ser världen under sina första levnadsår, ungefär.

Den här krönikan skulle ha handlat om enbart Therese Gunnarssons match, men på något sätt vävdes kvällen samman av de sex övriga fighterna på ett närmast magiskt sätt så jag vill inte utelämna något.

Vi – jag, Magnus, Mona, Peter och Sara, hade ”turat” till Helsingör och fått ett stänk av livet i Helsingborg innan vi äntrade Sundspärlan. Inne i arenan, som var fint utsmyckad, var det precis som vanligt: det var leenden, kramar och det var en underbar atmosfär.

Det smittade av sig på matcherna i ringen. Först ut var den unge och ambitiöse Karen Khachatryan mot den mer meriterade Samuel Bark. Vi var nog många som häpnade över den sprakande start som matchen bjöd på. Khachatryan är en liten personlig favorit sedan jag såg honom på SM i våras. Maken till kämpe har jag sällan skådat. Nu, precis som i SM, räckte han emellertid inte riktigt till. Bark använde sin tyngd på ett bättre sätt och vann sedermera över de fem ronderna tämligen rättvist med domarsiffrorna 3-0.

Timmie Bengtsson från Garuda Muaythai besegrade Jonathan Ljungström från Lund. Matchen avgjordes i tredje ronden då en hård low kick från Bengtsson fick Ljungström att bryta. Det tyckte jag var lite synd, för matchen var högintensiv och en match helt i publikens smak.

Miro Drevica drev upp tempot i den två första ronderna mot meriterade Johan Herö i kvällens tredje match. Men när han inte lyckades skaka Herö tillräckligt och när krafterna tog slut i samma takt som att Herö hittade rätt taktiskt tippade matchen slutligen helt över till hallänningen. Det blev 3-0 i domslut.

En dansande Mohammad Hassan Al Naib tog hela arenan med storm i inmarschen och landslagsmannen Al Naib var bättre tajmad och bättre tekniskt än Joey Sangngoen. Men den sistnämnde lyckades stå emot anstormning, tog mycket stryk och blev tillslut rätt avig i matchen. Al Naib ville mycket, precis som jag sett honom förr, men när poängen inte kom per automatik blev matchen jämnare än den först verkade bli. Al Naib vann, men med 2-1.

Emil Hossen hade läst Alexander Björk bra. Matchen blev en ren kanonad av low kicks mot Björk som inte orkade stå emot. Hossen imponerade och jag kan någonstans tycka att om man har en sådan kraft och precison i low kicks som Hossen visade upp – då finns det säkert en större scen som väntar framledes för Hossen.

Däremot blev jag, liksom många andra, överraskad av utgången i matchen mellan Sebastian Grahn och Malik Sellam. Grahn visade upp ett lugn och en tät defensiv som förbryllade den mer meriterade Sellam. Skåningen blev lite låst, när han rusade in i kontakt kom ofta en välriktad spark som ett perfekt svar. Sellam såg frusterad ut och Grahn fick matchbilden att passa honom på ett imponerande sätt. Det blev en 3-0-seger för Grahn, som jag måste säga imponerade på mig.

Och så var det sedan dags, titelmatchen mellan Therese Gunnarsson och Yeliz Koblay. Jag har upplevt stora stunder förr. Och när koncentrationen lägger sig som ett täcke över mig, då vet jag att det är dags för något stort igen.

Och att jag aldrig lär mig av Therese Gunnarsson. Jag satt med mitt huvud i knät under de två första ronderna och kände att ”nej, Koblay leder nog. Det här går inte.” I tredje ronden kom Gunnarsson igång. Hennes tekniker, fina boxning och starka fysik började för första gången under matchen synbart hota den täta turkiskan.

I fjärde ronden tog turkiskan räkning. I den femte ronden var Therese åter vassast och det blev en magisk avslutning på en förtrollad kväll.

Efter matchen rusade en segerrusig pappa upp i ringen, Gunnarsson stod där med armarna utsträckta i skyn och med tårarna liggandes i ögonen. Jag rös. Det här är det man önskar alla idrottare som förbundsinformatör, men som vän till en världsmästarinna är jag utom mig av ord av lycka.

Jag kommer, vi alla som var där kommer, för alltid minnas den 17:e november 2012.

Tack för att ni tog er tid!

Kommentarer

Annonser

Arkiv