Demoner, superhjältar och andra sagokaraktärer. De borde inte kunna gestaltas in real life. Men detta landslag i submission wrestling… jag blir förvånad om inte den tecknade serien Justice League är påkommen efter detta landslag - ett ensemble med superhjältar med övernaturliga krafter.
VM ifjol: elva medaljer, tre världsmästare. EM ifjol: sex medaljer, en europamästare. EM i år: nio medaljer, en europamästare. På tre raka mästerskap har detta landslag kommit hem med 24 medaljer, varav fem guld.
Kanske börjar ni förstå. Kanske inte. Vad jag har fått förstå är att lilla Sverige är en av världens absolut främsta submission wrestlingnationer – det finns det numera ovedersägliga fakta som stödjer. Tror ni mig inte, gnugga då gluggarna på medaljskörden ovan en gång till – 24 medaljer på tre mästerskap. Säger man denna medaljrad i andra idrottsliga sammanhang är det säkerligen inte långt ifrån ett samtal från hispan... så obegripligt fantastiskt framgångsrikt är detta landslag.
Kikar man lite snabbt historiskt (jag gillar nostalgi) kan man också se att landslaget under EM saknade en del stjärnor. Eddy Bengtsson, som vann VM-silver ifjol, satsar numera på MMA. Ida Hansson, som vann EM-silver ifjol, vann förra helgen EM-silver i BJJ. Arnela Hadzisulejmanovic (coolaste kampsportsnamnet) vann brons på VM ifjol, men saknades nu på grund av skada. Johanna Hjärn tog EM-silver ifjol, men var heller inte med i årets mästerskap.
Martin Lavin och Sara Svensson var inte med i fjolårets landslagstrupper – i år vinner de båda varsitt EM-silver. Det är en imponerande bredd på den svenska eliten och det känns lite som om den tävlande landslagscoachen Christian Sandberg trollar fram ädla metaller ur vilka idrottare han än tar med sig. Sandberg är svensk submission wrestlings egen Miraculix – ni vet druiden i Asterix.
Sedan har jag lärt mig under alla mina år som initierad idrottssupporter: det finns idrottare och det finns fenomen. Zlatan och Foppa är fenomen. Likaså Mikael Knutsson. Landslagets tungviktare som är regerande världsmästare och numera även bäst i Europa. Knutssons fallenhet för att vara bäst när det gäller är påtaglig – vilken tävlingsmänniska. Vilket idrottsfenomen.
Jag kan heller aldrig låta bli att nog imponeras av Anny Hammarsten. Katrineholms stolthet som är en veritabel medaljmaskin. Hammarsten ställde för en vecka sedan upp i BJJ-VM, där blev det märkligt nog ingen medalj. Men att hon helgen efter åker till ett EM i en helt annan idrott och vinner silver är för mig nästintill vanvettigt. Jag förstår inte hur hon orkar, helt enkelt. Hammarsten är vårt förbunds mest medaljproduktiva av alla idrottare de senaste åren. Ifjol blev det tre medaljer (ett silver och två guld) och i år har hon således vunnit ett silver, men har fortfarande fler medaljchanser kvar.
Det finns annan rolig kuriosa kring landslagets nio medaljer i Ukraina: de var tio som åkte iväg. Nio kom hem med medalj. Och katten vet om inte superlöftet Amir Albazi vunnit en han med om han inte lite besynnerligt blivit diskad i sin första match. En sådan skörd tror jag vore helt unik inom svensk idrottshistoria.
Hör ni det RF?
Ser ni det RF?
