Karin Boye skrev en gång: ”Nyvaknad ser jag verklighet, där dov dröm nyss tyngde mig.”
Och nog är denna mening ur poemet ”Uppvaknande” en lysande metafor mot det vi ser inom kosttillskottsbranschen och idrottares dilemma däremot. Det är dags att vakna nu – dags att se verkligheten, även om drömmen är dov och betungande.
För sanningen är att många kosttillskott är dopingklassade. Många av dem kan också betraktas som hälsofarliga. Och inte ett enda har belagts med saluförbud. Och som idrottare är du själv ansvarig för vad du stoppar i dig. Oavsett hur, vad och varför.
Så ekvationen kosttillskott+tillsyn=säkerhet verkar vara något även Pythagoras hade haft svårt att få ihop. I Sverige växer kosttillskottsbranschen lavinartat, men tillsynen av den är lika bedrövlig som obefintlig. Vissa politiker verkar inte se allvaret i det hela – och lagstiftningen har givetvis hamnat på efterkälken.
Jag kan förstå att man som idrottare söker alla möjliga vägar att snabbt nå resultat – och om varorna som säljs utsägs för att vara säkra och lagliga, ja varför ska man då inte använda dem? Men betänk då: låter det för bra, är det sannolikt också för bra.
Det är ju det som är Argus öga. Men likt Akilles berömda häl finns en svidande baksida av det hela. Idrottare åker fast för doping. Karriärer förstörs. Drömmar krossas.
Det kan vi som förbund inte acceptera och jag som före detta idrottare, som på grund av skada inte klarar av att idrotta längre, blir ju så himla olycklig. Mitt hjärta fylls av sorg och avsky. Jag spyr på de företag som inte rakryggat kan stå för att de sålt sin själ för ett par extra slantar i kassan. Företag som undanhåller information om substanser på etiketter. Min fråga till er är, är ni nöjda när ni ser idrottare oanandes åka fast på varor ni försett dem med?
Jag hade haft väldigt svårt att sova om natten med den vetskapen.
Mycket av vårt förbundsarbete, där vi ligger i bräschen inom idrotten (information, antidopingarbete, öppen mångfald för att bara nämna några saker) har vi fått dra lasset själva. Länge kändes även detta arbete gentemot kosttillskottsbranschen som något vi själva bedrev. Nu hakar alltså media på, med god knuff-hjälp av RF:s antidopinggrupp.
Jag kan inte annat att välkomna denna debatt vi står inför. Ty, denna del av en skämd verksamhet har levt i det fördolda alltför länge nu.
Det är så klart inte alla kosttillskott som är farliga, eller olagliga eller dopingklassade. Men eftersom branschen helt saknar tillsyn just nu är det alltför tydligt så att vissa element drar nytta av det – och de som skadas är de som använder det. I vårt fall idrottare.
Därför och ur den aspekten kan jag inte annat än att uppmana alla ni (och ni börjar faktiskt bli hjärtvärmande många nu) som följer denna blogg att hjälpa till och sprida budskapet vidare.
Så länge branschen saknar tillsyn, och idrottare drabbas av det, kan jag inte annat än att uppmana er att undvika kosttillskott.
Det sägs att en stor text avslutas bäst med ett stort citat. Jag behöver inte nämna vem som sade det, men likt den mannen: I have a dream…
Som en epilog: kika in på SOK:s kostrekommendationer för att få lite mer hum om vad man kan stoppa i sig som idrottare.
SVT:s reportage i Sportspegeln igår gav dåliga vibbar: Eskil, den där ministern, fick ju Professor Kalkyl att framstå som icke förvirrad. Undrar om Eskil ens visste vad han pratade om? Jag fick inte det intrycket…
De två damerna från livsmedelsverket klagade på att tillsynen kan bli kostsam (dyr alltså), vilket sannolikt blir fallet – men, hallå, att ignorera ett sådant här bekymmer med att det kommer kosta mycket pengar är ju en skymf. Vi pratar om människors liv, karriärer här. Vad kan i den kontexten någonsin bli för dyrt?
