Jag kommer numera att författa en krönika varje fredag under parollen Fredagsfundering. Tanken är att ur ett mer kampsportsfilosofiskt perspektiv föra fram tankar som rör och berör. Har ni funderingar själva på ämnen som ni skulle vilja att jag tar upp i krönikaform, skicka till broberg@budo.se.
Jag vill inte kalla mig något jag inte är. Jag jobbar med kampsport, men är ingen kampsportare. Jag skriver mycket poesi, men jag ser mig inte som någon poet. Men kanske är det dags att revidera det tankesättet – även för alla oss inom kampsporten.
I ett poem jag skrev än gång lyfte jag fram betydelsen av att inte vara ensam i denna värld. Jag skrev: ”Ett ensamt grässtrå färgar inte ängarna gröna.” Poemet skrev jag när jag fortfarande studerade vid Örebro Universitet – jag tog inget studielån, så när de andra festade upp statligt lånade pengar satt jag ofta hemma på kvällarna och skrev poesi.
Jag levde verkligen långt under existensminimum och blev för mina bravader och sätt att leva under studietiden både intervjuad i tidningar och efterfrågad (nåja) föreläsare. De flesta verkade uppriktigt intresserade av hur man kunde klara av studier utan lån.
Och ja, så här i efterhand är jag faktiskt själv förvånad. Det var en tid då myten om den fattige konstnärssjälen verkligen blev en ytterst sann verklighet. Men här sitter jag idag med ett jobb jag älskar, med människor som fyller mig med värme och utan ett äckligt studielån att behöva betala tillbaka på tills jag är ett russin, typ.
Därför är också, inte så konstigt, min favoritfilmscen den från Gudfadern 2 då den unge Vito (Robert de Niro) kommer hem med ett päron till flickvännen – som blir genuint överlycklig och säger: ”Vilket fint päron”. Den scenen tränger in i mig mer än någon annan jag någonsin skådat och jag kan fortfarande slänga in filmen i dvd:en och bara se den scenen. För att komma ihåg. För att inte glömma. Och för att fortsätta vara ödmjuk inför vilka skeenden livet ibland vill knuffa mig emot.
Under min studietid hade jag sällan pengar att göra det de andra kunde. Jag spenderade väldigt mycket tid hemma. Hunden Don, som var min bästa vän, hade jag med mig under den tiden – och han räddade mig många gånger från ensamhetens bittra eftersmak. Nu är Don hos Sankte Per, men mina minnen från studietiden med honom i Örebro är fortfarande väldigt levande.
Det här är bara en bråkdel av hur jag upplevde studietiden. Jag hade andra både roligare och mindre trevliga minnen, men de bestående menen från Örebro är främst fotbollslaget jag spelade i, tennisturneringen vi drog igång, poesikvällarna hemma och tanken om att ”en dag, en vacker dag skiner solen mer på mig än de andra.”
Jag levde en undanskymd tillvaro. Likt många kampidrotter gör, skulle man kunna säga. Jag har i evinnerligt vidkommande önskat mig ett liv, yrkesmässigt och privat, i idrottens förtrollade värld. Idrotten för mig uppfanns av den goda fen i sagans värld. För mig är idrott lika vackert som ett Beyoncéleende.
Men under mina år inom fotbollen fanns stunder då den där vackra fasaden föll samman. Totalt. Det känns inte på riktigt när fjunisar som inte gjort något av värde alls tjänar lika bra med pengar som toppolitiker.
När jag kom till kampsporten var det som att återkomma till känslan av studielägenhet, stearinljus, kokta nudlar och ett poesiblock: en förnimmelse av äkthet, i sin renaste form.
Att lyfta tillsammans med det man själv älskar är det som jag skulle kalla meningen med livet. Och det är ju på något sätt vad idrotten handlar om. Att växa.
Ända sedan den dag jag klev in på kansliet för första gången såg jag en enorm utvecklingspotential för svensk budo och kampsport. Men steget från att lokalisera en kraft till att få den att börja röra på sig är något helt annat.
Ska svensk budo och kampsport bli en maktfaktor inom svensk idrott MÅSTE vi lära oss att dra åt samma håll – även om det ibland medför att man kanske måste släppa på prestigen. För även om dangrader och antal år inom kampsport är viktigt för oss – spelar det allmänheten ingen som helst roll.
Det allmänhet och media bryr sig om är tävlingsmomentet – medaljer. Det är där vi ligger i framkant inom svensk idrott, men har av tradition varit bedrövliga på att få ut det till massan. Kan vi få andra delar än oss själva att inse hur bra vi är – då behöver vi kanske snart inte sitta med våra stearinljus och kokta nudlar.
Tack för att ni tog er tid.
