Minnen som flätas samman under en kväll

Publicerat 2012-07-11 av Jonathan Broberg

För många är den här dagen ännu en i ett helt led sollösa semesterdagar. Det klagas. Men faktum är att det ofta är precis så här ett svenskt sommarväder ser ut. Men i vissa fall glömmer man väldigt fort. Men det är när reminiscenser som fallit i det fördolda och åter träder fram som ljuset blir desto fagrare.

Jag var en lång tanig pojke som inte hade upptäckt världen ännu. Jag förvillade mig i en värld som jag knappt kände. Det var som om vart jag än strövade, varthän min blick än faste sig, fastnade jag i en mellankolisk tanke om att ”här trivs jag”.

Kalla det ungdomlig naivitet om ni vill. Men så var jag kolossalt lik Tjuren Ferdinand till mitt sätt också. De första åren av mitt liv levde jag väldigt skyddat, under mina föräldrars sköld. Min mamma har alltid varit som en lejonhona som febrilt fäktats för mitt bästa i alla lägen, och pappa var lejonhanen som drev iväg någonstans i världen för att sedan komma hem med födan. Typ.

Vi bodde på en fashionabel Stockholmsadress. Ett stenkast ifrån de allra rikaste kvarteren. Men några pengar fanns inte. Inte alls faktiskt. Medan mina vänner runt mig redan på tidigt stadium hade dyra kläder och de senaste teknikatteraljerna (som Walkman) kunde jag bara le, spela med ett tag tills det inte gick längre.

Jag var bra på idrott som innehöll allt med boll i sig; fotboll, pingis, tennis, hockey. Det var dit mitt liv rörde sig och för mig var det helt ljuvligt. Jag kanske inte hade de finaste av fotbollsskor, men jag kunde ändå tackla snobbungarna i Djurgården Fotboll - på planen spelade inte samhällsstruktur någon roll. Den rikedom jag bara på avstånd sett, den upplevde jag fullt ut inom mitt idrottande.

Mina föräldrar arbetade mycket. Nästan alltid. Men de var alltid måna om mitt idrottande. Pappa var länge tränare i hockeylaget, mamma var ett tag lagledare i fotbollen. De skjutsade mig överallt och främst mamma missade knappt en match. De har alltid funnits för mig, där de också för mig fyllde som störst funktion.

Och när inte mina föräldrar hann, då fanns alltid farmor och farfar. Framförallt min farmor blev en avgörande punkt i mitt liv. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin har ens varit arg på henne, trots alla somrar, alla helger som jag var tillsammans med henne. Jag har förr berättat om min nära relation till min idag bortkomne farmor, men så stötte jag på en berättelse under semestern som fått stor betydelse för mig.

Jag flyttade till en liten etta vid S:t Eriksplan i höstas. Och direkt när jag steg in i lägenheten möttes jag av en luft, en atmosfär som kändes hemma. En förnimmelse jag aldrig förr stött på – och jag har försökt analysera den känslan utan något lämplig konklusion. Men så för någon vecka sedan rätades frågetecknet ut.

Farmor flyttade som sextonåring från Gotland till Stockholm och enligt farfar då till just det hus i stan där jag nu bor. Min syster bor också i huset och det kan mycket väl vara så att farmor bodde i någon av våra lägenheter. Dimman framför verklighetens blick lättade...

Den historien fick mig att inse något. Farmor må vara fysiskt borta, men nog vakar hon över mig ändå. Och jag är så väldigt glad över det.

Nåväl, jag växte. Främst på höjden. Men emotionellt saknades emellertid en pusselbit som många av mina andra vänner redan hade upptäckt, trodde jag som lättrogen högstadieelev: jag hade ännu inte skaffat en musiksmak. Medan många lyssnade till Michael Jackson, Guns ´n roses och så vidare gick jag åter min egen väg.

Av en ren slump, livet då handlade väldigt mycket om slumpartade impulser, var jag hos farmor och farfar i deras villa på Gotland. Där hade de ett tag kabel-tv. En kanal som hette MTV. Där såg och hörde jag en låt av en man som såg arg ut, i stora kläder. Han sjöng inte riktigt på det sätt jag var van vid. Det var ett slags rytmiskt pratande. Det var attityd, det var känslor och det var framför allt första gången jag kom i kontakt med hiphop.

Det var Ice Cubes ”Today was a good day” jag hade hört. Bara någon vecka senare hade jag hört grupper som The Juice Crew, EPMD och Digital Underground, där en viss Tupac Shakur var med. Jag minns känslan så väl. Den uppenbara förtrollning som nådde mig, som en kvinna som lägger sitt huvud mot mitt bröst i en kär gest.

I Sverige var hiphop på den tiden relativt ovanlig. Jag hade förvisso stött på grupper som Infinite Mass och Latin Kings, men det tilltalade mig liksom aldrig. Det var den amerikanska varianten som trängde sig allt djupare in i mitt hjärta.

Mitt rum hemma hos mina föräldrar började nu ändra utseende. För hängde i princip enbart hockey- och fotbollsstjärnor på väggarna (nåja, någon bild på Cindy Crawford också, men det gillade aldrig riktigt min mamma som är mycket för jämlikhet och jämställdhet, så av respekt för henne tog jag ner den snabbt). Men snart fick idrotten sällskap av affischer på Biggie, Mobb Deep, Big L och snart även favoritgruppen – Blackstar.

Året var 1998. Djurgården gick uselt i fotbollen, pappa jobbade mer utomlands än någonsin och jag hade drabbats av min svåra knäskada. Men ändå minns jag 1998 som ett vackert år. Det var ju fotbolls-VM i Frankrike. Sverige var inte med, men båda mina barndomsidoler Hristo Stoitchkov och Gheorge Hagi var det. Men framförallt var -98 rena guldåret för oss som hade fattat tycke för hiphop.

I Sverige växte hiphopen då Petters vind hade vänt, så att säga. Och i USA släpptes fler fantastiska album än något annat år. Och det var under hösten som duon Mos Def och Talib Kweli släppte debutskivan ”Mos Def & Talib Kweli are Blackstar”. Ett fullkomligt magnifikt album som än i dag finns på min topp-5 över bästa skivor.

Det var något nytt. Det var jazzigare, lugnare och mycket mer tänkvärda texter än något jag dittills upplevt. Jag var frälst. Jag lyssnade sönder ”Thieves in the night” och ”Brown skin lady” fullständigt. Under några smått magiska höstmånader tillsammans med den här skivan växte jag som person – och hiphopen växte tillsammans med mig.

Efter den skivan har jag alltid haft ett gott öga till Mos Def och Talib Kweli. Och än idag följer jag deras framgång med stor spänning.

Och faktiskt, i kväll på Göta Källare, kommer de till Stockholm för en konsert. Och här sitter jag, bubblandes av minnen inom mig som träder fram just av den anledningen. Det är som ett möte mellan den långe tanige pojke jag var då, som ska träffa mitt vuxna (nåja) jag ikväll.

Min bäste hiphopkompis Jens, vi har gått tillsammans på konserter, suttit otaliga kvällar och lyssnat på artister, och haft så väldigt många fina minnen tillsammans, ska med. Bara det är också upphov till minnesbilder från förr.

Jag kan inte förklara känslorna som flyter som en flod genom mig just nu. Men jag vet att en cirkel i mitt liv sluts ikväll. En del faller på plats. Och jag har två av mina största livstillgångar, farmor och hiphopen, att tacka för det. Det är så här i efterhand inte svårt att förstå att farmor hade en liten del i min stora musikkärlek. Livets stora stunder tenderar att nystas samman. 

Det är som en rad från Talib Kwelis underbara låt "Talk to you":
You're everything, send your soul through your lips to my heart
 Sweet music will start I want you to be the muse for my art
 When people try to rip us apart we got to work to stay together
 Go through the seasons of love and never change with the weather

Att jag mött hiphop är jag lika glad för som när jag för första gången stötte ihop med kampsporten. Och även om jag har lätt att suga i mig nyheter, kommer jag aldrig att låta vindar blåsa bort det jag en gång har lärt mig att älska.

Tack för att ni tog er tid!

Twitter

#mmase
2014-09-22
Om den stämmer så har James Toney tjänat mer i UFC än Alexander Gustafsson. #mma #mmase #UFC
2014-09-22
Intressant lista över vilka UFC-stjärnor som har blivit rikast på fajtingen http://t.co/mqmEURDSRu #mma #mmase #UFC
2014-09-22
MMA-vänner! Vilka fantastiska två veckor vi har framför oss. Vet inte vad jag ser fram emot mest, UFC 178 eller UFC Sweden? #mma #mmase #ufc
2014-09-22

Spalter

  •  

    Jonathan Broberg

    Stora ting i livet tenderar att höra ihop. I vissa fall vet man kanske inte ens att man just hör ihop förrän man...

    
    
      
  •  

    Stefan Stenudd

    Datainspektionen har underkänt RF:s insamling av personnummer på samtliga idrottsföreningars medlemmar i...

    
    
      
  •  

    Joel Löwenberg

    Efterdyningarna av riksdagsvalet blev en lång rad aggressiva uttalanden åt alla möjliga håll och jag tänkte inte fastna i att...

    
    
      
  •  

    Kent Hansson

    Trash talk tillhör pjäsen i en del kampsporter. Framför allt i boxning och MMA.  
    ...

    
    
      

Annonser

  • 16
  • 9
  • 20
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj