Keep it simple, stupid!

Som en ”erfaren” medelålders man, upphör jag inte att förvånas över min egen dumhet på brottarmattan. Jag gillar att träna hårt och fåfängan sporrar mig till att testa avancerade grepp på kampvilliga sparringpartners.

En partner som är villigare än de flesta är Abdullah från Makedonien. Han är fruktad i bastun, där han skrämmer slag på icke ont anande nybörjare med sin närhet. Vi kan kalla det för kulturkrock i brist på andra uttryck..

Förutom att Abdullah är äldre än mig, är han också en äkta sadist som älskar att plåga sina motståndare med smärtsamma grepp, gärna länge och njutningsfullt. Det är alltid ett äventyr att kämpa mot honom.

Vid det senaste träningspasset sade Adullah till min flickvän att jag var mycket snäll innan han gick in på mattan, så jag förstod på vilket humör han var på och såg fram till att utsättas för lite makedonsk massage.

Jag är ju inte helt oäven själv och så fort tillfälle gavs överöste jag honom med nordiska famntag i liggande läge. Men hur jag än ansträngde mig, så lyckades han att krångla sig ur mina grepp.

När han äntligen fick överläge, gick han målmedvetet till aktion och ville tvinga mig till underkastelse. Framför allt var det handledsgrepp med full överblick på mitt pinade ansikte som han föredrog denna dag.

I Glima gäller det att resa sig upp så snabbt som möjligt och ta sig ur den andres räckvidd om man vill vinna kampen, men Abdullah ville höra mig skrika av smärta innan han kunde anse sig som segrare.

Än en gång förstod jag varför Glima-reglerna är som de är. Abdullah skulle tagit chansen när han hade den, ty trots att han dominerade mig totalt lyckades jag få tag om hans pekfinger och sedan var kampen över för hans del.

Sensmoralen är att och inte krångla till det i onödan. Som historisk anekdot kan det nämnas att ”turkisk fingervridning” var det populäraste och mest matchvinnande greppet i slutet av 1800-talet. Och mycket riktigt tyckte Abdullah att jag hade tagit honom på ett klassiskt grepp.