De träd vars rötter sprider sig längst, vars grenar kan mottaga mest vind och vars stam vidgar sig bredast – det...
Publicerat 2011-03-09 av Lars Magnar Enoksen
Då är den hämningslöse åter vid skrivbordet efter en framgångsrik Glima-turné i USA. Tja, jag höll mig till småstaden Troy i Missouri, så det kan knappast sägas vara en större cirkus jag turnerade med...
Under resan kunde jag inte låta bli att ta till mig några amerikanska matvanor, vilket innebär att jag tvingats träna bort mina trivselkilon efter hemkomsten.
Men nog om det. Som ni kanske vet (troligtvis inte..) sysslar jag med Glima, som är en gammal dynamisk brottningsform med primitivt realistiska regler – den som står upp när den andre ligger ned är segraren.
Glima tillåter full kontakt och smärtsamma grepp, givetvis på ett hedersamt vis . Med tanke på hur många snarlika brottningsformer det finns, så kan man tro att Glima drunknar i utbudet, vilket är en helt korrekt antagelse.
Eftersom jag äntligen befinner mig på rätt sida av 50, är det viktigt att inte kasta pärlor för svinen och därför har jag insett att insatsen måste göras där den har chans att slå rot. Krutet bör läggas på barn och ungdom, då nytt blod behövs inom Gliman, precis som i allt annat.
Därmed är det med glädje jag kan berätta att barntävlingen i USA hade 28 deltagare i 7 viktklasser med 4 tävlande i varje klass. Samtliga hade medverkat i helgseminariet med tonvikt på gamla kämpalekar som föredrogs av vikingarna. Ja, nordiska traditioner är exotiska i andra länder – men inte hos oss...
Här var det kamp till sista blodsdroppen, eller snarare tills gråten tog slut. Killar och tjejer från 6 till 14 år brottades inför en engagerad publik. Jag dömde matcherna med samma intensitet som vid en vuxen kamp och blev imponerad hur hårt de kämpade.
Det blev många tårar och ömma kroppar, men alla var stolta över sin insats – även om några hade velat komma först istället för sist. Och tävlingen gav mig energi att fortsätta mitt arbete. Åtminstone för att beskåda några tårar till..
