Det svenska kampsportsundret

Genom mina erfarenheter inom journalistiken har jag lärt mig att vara försiktig med superlativ och sensationsformuleringar. Det blir lätt övermaga. Men när det gäller våra idrottares medaljskördar på internationella mästerskap är det ingen överdrift att tala om det svenska kampsportsundret.

Förra året skrapade våra landslag ihop över 50 medaljer, ett rekord som var särskilt skojigt eftersom vårt förbund firade 50 år. En mysig numerär symmetri. I år, fast vi bara nått till början på oktober, har landslagen redan kammat hem 49 medaljer i officiella internationella mästerskap. Ska det bli ett nytt rekord för vårt förbund innan året är över?

Bara de sista veckorna har submission wrestling på VM i Belgrad tagit två guld, tre silver och fem brons, thaiboxarna på sitt VM två guld, fem silver och fyra brons, samt iaido ett EM-brons. Det är 22 medaljer på ett par veckor!

Det finns inget annat förbund inom svensk idrott som kan mäta sig med dessa framgångar – inte heller om man jämför idrott per idrott. Därför kan inte ens en återhållsam skribent kalla detta något annat än det svenska kampsportsundret.

Man kan fortsätta med att teoretisera om hur dessa framgångar har åstadkommits, vad det kan vara i diverse omständigheter som skapar sådan succé – men det viktigaste svaret är blott ett: de fantastiska prestationerna som görs av just de utövare som erövrar medaljerna.

Konkurrensen internationellt är stenhård och i många andra länder har landslagen ofantligt mycket större resurser till förfogande. Ändå har vi många idrottare som med sin talang, sitt hårda slit och sin järnvilja trotsar logiken och rycker åt sig medalj efter medalj efter medalj. Wow!