Nu på helgen den 9 – 11 september firar svensk aikido 50 år, med ett spektakulärt träningsläger, uppvisning och galamiddag. Några som var med ända från början kommer att vara där – och en väldig mängd av oss andra.
Mina första stapplande steg på mattan kom inte förrän 1972, så jag är en junior i sammanhanget. Ändå har jag tillräckligt många år bakom mig för att få svindel av hur tiden går och hur vidunderligt det är att ha fått brottas och svettas, skoja och pladdra, tycka och grunna, med så många karaktärer.
Vi människor lever för de upplevelser vi förmår skänka varandra. Och ni vet allihop hur stora och intensiva de är med träningskamraterna. I ömsesidig möda för att få till de där besynnerliga konsterna på mattan, även i muntert samkväm före och efter – det är av minst lika stort värde. Det blir många vänner för livet, inte så sällan tvåsamheter som sedan leder till tre och fyra, vilka då och då också hamnar på mattan.
Jag minns chocken när jag lämnade skolans värld och kamraterna for iväg som löv i vinden. Skulle man därefter vara förvisad till kärnfamiljens lilla bur? Där kommer idrotten in, i synnerhet hos oss, eftersom vi plägar hålla på livet ut med våra övningar.
Om ni frågar mig så har jag massor med mycket stora ord för allt vad aikido innehåller och dess träning innebär, men ärligt talat – i grunden handlar det om umgänge. Vi är sociala när vi kastar runt med varandra. Sociala på ett lika frejdigt som förunderligt vis.
Man kan se det som en travesti på en berömd koan: Kampsporterna finns inte om ingen tränar dem. Aikido har i Sverige utövats i 50 år och därför finns aikido här. Den säregna budoarten bärs fram av alla dessa människor som gör sig besväret att knyta på sig en hakama (eller kämpa på tills de får lov att göra det) och dansa runt med den på mattan, träningspass efter träningspass, år efter år. Där är värdet. Så när aikidon firar 50 är det alla dessa tusentals människor som har utövat eller fortfarande utövar eller kommer att utöva aikido vi hurrar för.
Hipp hipp!
