Stockholmsförorten Husby har varit på mångas hornhinnor de senaste dagarna. Igår nåddes jag av informationen att...
Publicerat 2012-06-28 av Stefan Stenudd
Jag var på SportAccords kongress i Quebec i slutet på maj. SportAccord är de internationella idrottsorganisationernas gemensamma förbund, ungefär som RF samlar de svenska. En sak framträdde tydligt under kongressveckan: kampsporterna får en alltmer framträdande roll i idrottsvärlden.
Under flera decennier har våra idrotter hört till periferin, såväl nationellt som internationellt. De senaste åren har vi i Sverige sett ett växande intresse, inte bara hos allmänheten utan också i media och idrottsrörelsens korridorer. Inte alltid ett smickrande intresse men det hör till – ju mer omtalad man blir, desto mer baktalad också.
Mest har det ändå varit förtjusning, vilket i hög grad beror på den stora och växande skara fans våra idrotter har och deras uttryckliga passion.
SportAccord, den internationella idrottsarenan, visar samma tendens. Förvisso härskar de olympiska sporterna fortfarande, liksom deras accentuerade hierarki, men för varje samling SportAccord organiserar blir det allt tydligare att det i större och större utsträckning är kampsporterna som ritar agendan för framtiden.
Det sker inte tystlåtet och inte från alla håll med den sansade anda som är legio i våra träningslokaler. Kampsporterna har sina bråkstakar – lustigt nog inte hemmahöriga bland just de idrotter som finns i vårt förbund.
Men den dominerande tonen är positiv och förväntansfull, sprudlande av idéer och lust att verka för idrottens fortsatta utveckling. Detta var det tydligaste intrycket jag hade av SportAccords kongress.
World Combat Games, idrottsevenemanget som samlar en lång rad kampsporter, har bara ägt rum en enda gång – i Beijing här om året – men är redan en sådan succé att SportAccord vill genomföra det varannat år. Och de har inga svårigheter att hitta intresserade arrangörsstäder.
Men det stannar inte där, om än det är nog för att jubla. Även den övriga verksamheten inom den internationella idrottsrörelsen färgas mer och mer av kampsporternas framväxt och förnyelse av vad idrott kan vara – för publiken och än mer för utövarna. Det ser verkligen ut som att idrottsrörelsen, i stort behov av förnyelse, mer och mer finner den inom våra led.
Det har många skäl. Bland annat det raskt stigande publika intresset, förstås, men också sådana grunder i våra idrotter som att män och kvinnor tränar på lika villkor, att tävling och medaljer inte är det enda målet med träningen, att det i våra idrotter är oomtvistligt att idrotten utvecklar dess utövare så till den grad att man kan prata om ett förverkligande.
Det är faktiskt inom våra idrotter som facit finns för vad som måste till för att idrotten ska behålla och utveckla sin betydelse i samhället, genom de stora värden den kan ge idrottarna och de signaler de förmedlar till allmänheten.
Vi håller på att rita om kartan, för vi vet redan hur det borde se ut.
