Blodig och vilt kämpandes räckte inte

Först och främst, bara för att visa för omvärlden att jag inte är en dålig förlorare: Grattis Björn Kjöllerström. Grattis så jävla mycket. Verkligen.

Här är sanningen om vår tennismatch.

Dramatiken inleddes redan innan första bollen i matchen var påbörjad. Ja, redan innan uppvärmningen. Undertecknad var lite stressad och tog vid Karlbergs slott en sådan där utmärkt smart genomtänkt genväg. Det var bara det att genvägen var blockerad med en stor mur med staket ovanpå.

Utan en tanke på att vända om och gå runt och ta minutförlusterna kastade jag tennisracket och min väska över muren och började klättra. Väl uppe märkte jag att staketet ovanpå muren också var utrustat med taggtråd. På ett oerhört smidigt sätt lyckades jag på nervägen få in ett par taggar i min höger arm, varpå jag ymnigt blödde från den då jag exakt 11.00 träffade Kjöllerström utanför banan.

Björn hade lockat mig till matchen med orden ”Jag är egentligen rätt dålig”, men de orden stämde inte på långa vägar och tidigt stod det mig klart att här gällde det att försöka hålla spelet igång och trötta ut honom.

Bra tanke. Mot en vältränad kampsportare utrustad med kondition som en häst hade varit avundsjuk på. Det blev jag som sprang mig trött. Jag tog i och för sig tidigt ledningen med 2-0 i första set, sedan kom pingislungan. Björn vann de efterföljande tre gamen och jag var redan helt slut. Tack vare bra servande höll jag dock matchen jämn och fick setet till tie break, där dock Björn vann med 7-5.

I andra set bytte jag taktik. I min värld som Djurgårdare har man alltid kunnat vinna på lite fegspel, utnyttja motståndarens svaga sidor. Jag intalade mig själv att Björn var lite svagare på backhand och förlade spelet mycket dit. Pang, pang, pang. Sedan hade Björn gått fram till 5-2-ledning i andra set. Dags att åter revidera mitt taktiska upplägg.

Nu försökte jag få Björn att lämna baslinjen och använde mig mycket av korta skurna backhands, vilket jag faktiskt kontrollerar hyfsat. Det medförde att jag tog matchen till 5-4 i egen serve. Väl där fungerade ingenting och Björn vann gamet blankt och matchen därmed.

Svettig, blodig, tröstig, hungrig och bajsnödig fick jag kapitulera. Det var bara att erkänna. Utan att överdriva alltför mycket skulle jag nog påstå att Björn är en smula bättre tränad och är i lite bättre fysiskt skick än mig…

Att Björn tillsynes knappt andfådd sedan gav sig av från Karlbergs slott i ilfart på cykel, medan jag själv fick lägga mig en stund nere vid vattnet för att återhämta mig innan jag orkade gå de drygt 200 meterna till tunnelbanan, säger väl egentligen allt.

Så, återigen grattis Björn. Men jag undrar om du vågar ta en returmatch?