Combat Games är den dröm som egentligen aldrig besannas

Ibland kan jag vakna på nätter alldeles varm i hela kroppen över vad jag har drömt. För ett par nätter sedan drömde jag om ett bröllop, om en son som inte är född och om tid som inte är kommen. Drömmen var så gripbart detaljerad att när jag vaknade upp från den, gjorde jag det med ögonskenlig evidens om att jag verkligen är gift, att jag verkligen har barn.

Men inte något av detta har hänt i mitt liv. Ännu. Jag har alltid haft stark tilltro till mina drömmar, även de som ännu inte har infunnit sig in i det vi kallar realitet. Ty, även om det är en dröm är ju drömmen i sig en liten bit av en verklighet, eller?

Gustav Fröding har sammanfattat drömmarnas betydelse i en av de finaste meningar någon någonsin måste ha skrivit ner: ”Den drömmen som aldrig besannas, som dröm var den vacker att få”.

För de mest envetna och verklighetsförankrade människorna - de som har svårt att följa sitt hjärta utan helt lyssnar till hjärnans impulser – är kanske kontakten med drömmar det mest fantasifulla mötet med sitt undermedvetna. Jag drömmer gärna och jag följer gärna mina drömmar. För mig ser jag det som om livet sträcker ut en hand, en hand som tar tag i mig och drar in mig mot det som kan betecknas som mitt öde.

Jag tvivlar inte en sekund på att de elva svenskar som fick åka till mittens rike under en vecka hade med sig drömmar. Kanske om framgångar, kanske om motgångar. Kanske om den målbild som föreställde ett troligt scenario. Kanske med drömmar om ädla medaljvalörer.

En olympiad är en dröm för många idrottare. En dröm som i verkligheten förnekats och undanskuffats många av kampsportens utövare. Vissa kampidrotter finns förvisso med på olympiska spelens agenda, om än att vissa av dem tagit sig dit under former som inte anstår idrottsliga, moraliska eller rent lagliga – men de är där.

Jag tror att Sportaccord tillslut fick nog. Jag vill intala mig själv att de ledande hjärnorna inom världens budo och kampsporter tänkte ”Va fan, vi får inte vara med. Då gör vi det själva istället”. Våra idrottsstjärnor, som länge fått stå i skuggan av minoritetsidrotter likt ridning, likt vattenpolo, likt landbandy, likt simhopp och så vidare, fick under en veckas tid i Kina nu känna sig som de stjärnor de borde exponeras som. Och som de stjärnor de framför allt är värda att exponeras som.



Att få höra att Peking spärrades av för att våra idrottare skulle få komma fram på gatorna. Att få höra att tusentals åskådare besökt invigningen. Att bara egentligen få höra att våra idrottare inte själva behövde betala sin egen resa till ett främmande land för att tävla – att få höra allt det där, som andra idrotter fått uppleva i åratal nu, det fick mig till insikt.

Jag kommer ifrån fotbollens värld. Det vet ni vid det här laget. Jag kommer från den hyperkommerciella delen av den också. En värld skild från den kampsportare lever i. Men en värld som på gott och ont också är just en dröm. Ibland, ganska ofta faktiskt, en ren mardröm.

Bara Djurgården Fotboll omsatte under min tid där närmare 120 miljoner kronor – på ett år. Jag kan tänka mig att det är mer än vad all kampsport i hela Sverige får ihop, tillsammans. Jag vet att det i de stora klubbarna i Allsvenskan finns juniorer i A-trupperna, som inte spelat en match för klubben, som tjänar betydligt mer varje månad än vad jag gör som förbundsanställd på SB&K.

Det är den värld som fotbollen lever i dagligen. Kalla den för en drömvärld, kanske, men när 13-14-åringar inte längre går i skolan för att de tror sig kunna bli nya Zlatan – då har det hela gått överstyr.

Fotbollen har sålt sig. Det har den blivit tvingad till eftersom priset på dess identitet och lekfullhet försvunnit. Kvar finns föräldrar som sätter sina barn på fotbollsskola i hopp om att det en dag långt där framme kanske ska ge avkastning i form av ett proffskontrakt. Det man då kan fråga sig är om drömmen om fotbollsproffs är föräldrarnas eller barnets.

Kampsport har inte det bekymret. I kampsport finns fortfarande idrottens grundfilosofi kvar i alla elitutövares hjärtan; man gör något för att man älskar det man gör. Drömmen om att tjäna pengar på sin kampsport är i vårt land så avlägsen att idrottare knappt vågar fråga sponsorer på tävlingar om 3000 kronor i ersättning för ett privatpass. Istället för pengar erinrar jag mig att målen för våra idrottare istället enbart är rent sportsliga.

Det kan vara därför som svensk kampsport är så framgångsrik, rent sportsligt. I Brasilien sägs barnen få en bättre grundteknik i fotboll eftersom man ofta är så fattiga att man inte har råd med annat än spel på stränder, på ängar, eller på bakgator - där förutsättningarna tvingar utövarna att bli bäst bara genom att leka. Det finns så många fotbollspelare som kommit från fattiga förhållanden och blivit bäst i världen utav det; Pelé, Zidane, Ronaldihno och så vidare.

Men fotbollsspelare får också förtjänt mediautrymme, får också förtjänta pengar, och slipper också de elaka stämplar som kampsportare, nästan otäckt likt mobbade barn på skolgården, fått höra.



Combat Games är ingen frälsning för törstande idrottare som vill från källare till takvåning. Combat Games betalar inga hyror, inte ens träningsavgiften. Men Combat Games betydde något för idrottarna. Combat Games är den tuffa killen på skolgården som plötsligt går fram till den lille ensamme försynte och livrädde som blivit utsatt för mobbning.

Bara genom en sådan gest till skolgårdsmobben, ges den lille försynte nytt självförtroende. Nytt liv. Och i viss mån även nya drömmar om en bättre framtid.

Om Combat Games vore en kvinna, hade jag gärna gestaltat henne som Maya Angelou. Den amerikanske rättsaktivisten som vunnit många hjärtan med sina starka och kontroversiella poem om svartas förtryck i USA. Bara Angelous skrifter har givit hopp till mängder med afro-amerikaner i USA, som knuffats in i ett liv de inte bett om.

Så Combat Games kan verkligen vara den Unkle Tom som kampsportsvärlden så länge längtat efter.

En del av en dröm består i minnet av den. Och mina minnen från Combat Games är framför allt tryckandet på ”uppdatering” för att få resultat från spelens officiella hemsida så snabbt som möjligt. Den enda gång webbstreamingen fungerade för mig, var då Marcus Öberg gick sin final mot thailändaren Dee.

Våra thaiboxares framfart blir mitt varmaste minne från spelen. Ty, jag fanns på plats den där magiska kvällen den 20:e mars och såg i Marcus Öbergs ögon vad det betydde för honom att bli årets kampsportare 2009.

Det var möjligen en dröm som för Marcus då besannades.
Och nog var minnet av drömmen i så fall vackert att få.