Så var det dags, efter 9 månaders frälsning så har jag fått reda på att jag ska få gå min första match i thaiboxning.
Det är många veckor kvar men träningen kommer läggas om.
Att gymma kan jag helt glömma. Bäst vore om jag kunde ta några av Pippis "Jag-ska-aldrig-bli-vuxen-piller" och krympa ihop till barnstorlek. Givetvis med bibehållen styrka. Något jag kallt räknar med ingår i Pippis piller. Hon är ju rätt stark... För att vara tjej...
Backintervallerna får jag nog inse kommer bli ett stående inslag den närmaste tiden, och det kanske är dags att kolla över rörligheten. Den kan ju tendera att bli aningen löjligt när mina rundsparkar nästan sveper den övre fotknölen på min motståndare.
Och mat. Ack... Det är alltså dags att köra mitt livs första medvetna dropp i vikt. Jag har hela mitt liv kämpat för att bli större, och nu. Nej, nu ska jag ner igen. Eller som min tränare uttryckte det: "Banta bort några kilon, och så skippa kolhydrater sista veckorna så tappar du några kilon till"
Skippa kolhydrater?! Vet ni vad det är för mat som har kolhydrater?: Potatis, pasta, ris, bröd, musli, frukt, cornflakes, chips, socker och allt annat som är gott. Mat som inte innehåller kolhydrater är Tonfisk. Basta. Punkt. Slut.
Spännande veckor.
Det är egentligen märkligt hur man fungerar. Jag har gått som en glad smileygubbe hela dagen idag. Och för vad?
För att bli slagen och sparkad på i ytterliggare några träningar per vecka. Springa ytterliggare någon mjölksyrastinn hundring uppför backen. För att tvinga mig själv att inte äta det jag tycker om. Och till sist få slåss mot någon främling i sex minuter.
Det är en märklig värld.
Men så skön!
Kommentarer
Skriv ny kommentar