Fram med leendena i marknadsföringen

Vad är det med kampsport och marknadsföring egentligen? Jag som kommer ifrån andra delar av idrottsgemenskapen är uppväxt med en helt annan typ av marknadsföring kring stora event än vad som görs kring kampsport.

Ni som gillar affischer med poserande halvnakna kroppar och ondskefulla blickar, ni behöver inte läsa mer. Ni kan invänta nästa blogginlägg. Jag gillar det nämligen inte. Och på sikt tror jag att det är en fara för svensk kampsport att marknadsföra idrotterna på det viset.

Det svenska folket kallas ofta för konservativt. Visst, men nog är vi lite futuristiska ändå. Vi är inga bakåtsträvare, men vi är till naturen uppvuxna som realister. Vi är bra på att kritiskt granska det som sätts framför näsan på oss. Men har vi en gång bildat oss en uppfattning, då är det den som gäller. Vi är ett envist landsfolk.

Stereotyper och skrock är farliga ting om de används alltför idogt i vardagslivet. Vi inom kampsportfamiljen har fått lära oss att bli betraktade som våldsromantiserande förbrytare. Det är alltså så det svenska folket ser på kampsportsutövarna. Och att då själva spä på denna myt i vår marknadsföring, det är inte bra. Inte för sporten, inte för utövarna, inte för publiken, inte för den presumtiva nya publiken – nej, inte för någon på något sett.

Att många stora galaarrangörer sedan är utomordentligt duktiga marknadsförare och affärsmän, det gör inte beteendet mindre klandervärt. Det är nästan som att man inte vill få sina idrotter att växa.

Jag har förr dragit paralleller mellan hiphopkulturen och kampsport. Främst för att utomstående kritik varit av liknande slag och hiphop mött mycket av den orättvisa som vi inom kampsportsfamiljen också fått ta del av.

När artisterna i början av -90-talet släppte skivor, var omslagen ofta prydda med arga blickar, vapen, mörka färger, dyra bilar och så vidare. Det fick hiphopmusiken att framstå som kriminell, och nästan enbart kriminell.

När min morsa -96 gick iväg till Mega på plattan för att inhandla Jay-Z:s album ”Reasonable doubt” åt mig kom hon hem tomhänt. Hon menade att jag som femtonåring inte skulle identifiera mig med den typen av kulturer. Och då snackar vi ändå Jay-Z!

Men jag köpte skivan själv istället. Inga av mina vänner lyssnade på hiphop. Många trodde nog att jag var på väg in i kriminalitet för den skull och några av mina vänner undvek mig, trots att jag aldrig någonsin gjort en fluga förnär.

Jag blev behandlad på ett visst sätt för att den generella bild vi hade i Sverige på hiphop då var det som folket såg på skivomslag.

För att få hiphop mer kommersiellt gångbart var man tvungna att ändra marknadsföringen utav den. Jag minns när Tupac dog. Jag minns väl när Biggie dog. Jag minns också att en Junior Maffia-medlem (gruppen där Biggie kom fram) Lil`Cease var trött på den mörka marknadsföringen kring den musik han älskade. Hans debutalbum från 1999 ”The wonderful world of cease a leo” prydde omslaget av honom i bar överkropp, leendes med färggrann bakgrund. Det var mig veterligen det första omslaget med ett sådant tydligt glatt budskap.

Med det omslaget förändrades synen på hur cd-omslagen för hiphopmusiken kan se ut, och faktiskt tillkom nya intressenter till genren därefter.

Ska våra idrotter växa, då krävs det att vi marknadsför idrotterna mot den publik som inte brukar komma. För de som redan är intresserade, de kommer säkerligen dyka upp ändå. Och tro mig, det handlar inte om att man ska strunta i de som är intresserade av kampsport, tvärtom. Men att ändra marknadsföringen utåt sett är säkerligen inget som de mest inbitna supportrar bryr sig så särskilt mycket om. De är ju där för att uppleva idrotten. De nya besökarna är där för en helhet, först och främst. För att bilda sig en uppfattning.

Och vad är då det första de kommer i kontakt med? Jo, affischerna på stan. Det blir ett moment 22.

Jag bara tänker mig att se en affisch på stan inför höstens derby mellan Djurgården och AIK i fotboll. Tänk er en sådan, där två män står med varsin av de olika lagens matchtröjor och med blåtiror och onda blickar mot varandra till texten ”Köp biljett till slaget om Stockholm”. Tänk er det, det är helt ogenomförbart. Det skulle skrämma iväg publik snarare än att locka den.

Att bli mer kommersiella, det är vår enda chans att bli allmänt accepterade av befolkningen och media. Hur mycket man än kan ogilla det. Men ogillar man det, då tänker man heller inte på våra idrottare som själva betalar sina resor till mästerskap, som själva betalar utrustning, som har arbeten vid sidan om träningen, som tvingas sluta idrotta för att man inte har råd.

Sedan är det väl säkerligen inte fel för de större arrangörerna att få in fler folk till arenorna, att kanske oftare än nu ha råd att bedriva galorna. Och tjäna lite pengar på nya publikskaror? 
 


Om jag hade skött marknadsföringen av en gala, hade den här typen av bild garanterat fått en framskjuten roll.