Gräsänklingens tid

Det här med att vara gräsänkling är både bra och mindre bra. Man gör det enkla ännu lättare för sig, samtidigt som det svåra ter sig oövervinnerligt.

Ett adekvat exempel: matlagningen.

Jag och min sambo har, under alla våra nio år tillsammans – oavsett hur fattiga vi än har varit, alltid prioriterat god och relativt nyttig mat. Det har varit en angelägen komponent i vår vardag. Men. Att stå och kämpa med disk, handla varor, ännu mera disk, själva tillagningen av maten, och slutligen diska också efteråt – ja, det har jag inte direkt prioriterat under min tid som ensam i hemmet.

Snarare har jag förstått principen med pizzerior. Synd att jag för en svunnen tid sedan omöjliggjorde fler pizzainköp hos den lokala pizzerian. Jag var både trött och hungrig då jag beställde resturangens höjdare – en gudfader (oxfilé med bearnaise). Men då jag, kanske lite vresigt, påpekade för den allt annat än givmilde bagaren att jag gott kunde betala en 20-lapp extra för en ynka strimma kött till, bokstavligt knuffade han mig ut ur pizzerian med en fras i stil med ”kom inte hit igen”.

Jag tog hans ord på största allvar. Efterhand har vi fått en kebabresturang på ön där jag bor. Och det känns som jag under några dagars tid nu haft klippkort på ”meny 1”.

Ikväll är det dags igen. Kanske bör jag variera min kost lite, så det får nog bli en ”meny 2” idag.