Kämpa älskling!

… i nöd och lust.

Det är en fin gammal rad. Inte alltid alldeles enkel att följa och likväl i gränslandet till en utopi. Men kärlek handlar om så mycket mer än bara vackra minnen, väldoftande rosor och guppande sängar.

Jag och Carro har hängt ihop i nio år. Vi är inne på ett decennium nu. Vi träffades under tokiga former en alldeles underbar sensommar. Jag arbetade då som elavläsare, hon arbetade i reception på sin pappas kontorshotell.

Vi hade under en period gått i samma skola på gymnasiet, varit på en del gemensamma fester och hade en uppsjö med gemensamma bekanta. Men vi hade ändock aldrig riktigt fattat tycke för varandra. Inte förrän jag klev in på kontorshotellet på Karlavägen för att läsa av elen.

Jag fastnade direkt för de grönblåa ögonen, de vita tänderna som glittrade mot mig när jag lite smutsig och svettdoftande klev in till receptionen.

Under några dagar hade jag sedan distriktsarbete i nära anslutning till kontorshotellet, vilket gjorde att jag och Carro stötte på varandra titt som tätt. Hon fick nog uppfattningen om att jag var en efterhängsen typ, och på sätt och vis var jag kanske det, men det fanns helt klart en sammandragande kraft som ville att vi skulle ha ett mer långvarigt utbyte av varandra.

Vi dejtade. Dagen efter vår första kväll med varandra hade jag en kompis över för att som brukligt kolla fotbollen på lördagseftermiddagen. Carro ringde mitt i matchens höjdpunkt och jag var inte direkt närvarande. Där och då trodde nog Carro att jag bara hade intresse för vad som hände kvällen innan. Pinsamt nog förstod jag det ett par timmar efter att matchen hade färdigspelats. Djurgården hade torskat. Jag var arg och inte på kärlekshumör, men valde ändå att tacka ja till en gemensam middag på kvällen.

Sedan rann det hela på. Vi flyttade till Örebro och utbildade oss. Vi flyttade vidare till Island, till Gotland och sedermera tillbaka till Stockholm.

Det som skulle ha varit våran tid, blev egentligen bara min tid. Jag fick ett drömyrke, startade eget och umgicks mer och mer med gamla vänner. Carro började arbeta på Stadsmuséet på Fotoavdelningen. Men hon blev under hösten allt mer involverad i sitt gamla förflutna, vilket innebar allt mer grubblande. Samtidigt dog vår älskade Don. Hon blev av med jobbet i och med den ekonomiska situationen och gick in i väggen.

Den senaste tiden har för mig varit en emotionell berg-och-dalbana värre än den värsta sorten. Utan mitt underbara yrke på förbundet, otroliga kollegor och utan alla fina människor som ställt upp är jag tämligen säker på att ”… i nöd och lust” bara hade varit just en utopi i vårt fall.

Carro läggs idag in på ett vilohem. Det känns skönt. Utanför biter vintern sig fast mot en febrilt kämpande vårsol. Snart kan inte mörkret och kylan stå emot längre. Det är då vår tid inleds. En ny resa bort från det förflutna med destination framtiden.

Du ler och jag ler.

Karin Boye skrev:
... nog finns det mål och mening med vår färd,
    men det är vägen som är mödan värd.