Kampsportens stil föder gemenskap och stor rädsla

Att kampsport är på frammarsch är väl svårt att argumentera emot.

Däremot är kampsport fortfarande familjärt. En känsla av samhörighet. En klick utvalda. Att vara kampsportare är fortfarande något man är, inte något man gör.

En stor del av detta tror jag ligger i "lärling"-systemet. För i fotboll är inte tränaren bättre än eleven, fotbollslandslagets gamle Tommy kunde nog knappt lyfta från marken om han försökt nicka en boll och i Hockey hade tränaren flugit in i väggen om han blev tacklad av Bäckström.

På Söndagar är Alexander Gustafsson tränare för ett pass jag har (Vet ni inte vem det är, så vet jag faktiskt inte varför ni läser denna bloggen). Om jag skulle försöka tackla honom så hade han nog bara flinat och sedan skickat mig in i oändligheten på samma sätt som man viftar bort en fluga. En tanig fluga. En bananfluga. En tanig bananfluga.

Känslan av att veta att ens tränare kan sin sak är något som sporrar lite extra. Min Thaitränare är t.ex. Elina som kom trea i VM. Och hur skulle jag inte kunna ta åt mig av det hon säger, när jag vet att det svaga könet i just den salen där vi befinner oss i består av mig?

Respekt för dom som lär ut är grunden i kampsport. Och något som man själv vill få. Och därför lär du dina vänner det du kan, och dom lär dig det dom kan. Ett utbyte som på ett sätt gör din motståndare bättre. Och blir din motståndare bättre så måste du följa med. Ett koncept som är fundamentalt för utvecklingen.

Att ha respekt är visserligen bra. piss-i-byxan-rädsla är dock mindre härligt. Jag satt för några månader sedan och väntade på ett thai-pass när Eddy bengtsson (130 kilo oxe) undrade om jag kunde hålla klockan åt honom när han körde några ronder säck. Jag nickade. Givetvis. Runt 128 gånger i maniskt snabb takt.

Efter att han dödat säcken gång på gång så sa han något om att han skulle gå en turnering, varpå jag frågade vad han fick för det.

Jag vet inte om han var seriös eller inte men han svarade "Det ska du skita i" och spände blicken i mig och för första gången i mitt liv kände jag att "Ja du Joel... Nu kanske det är läge att vara tyst?"