Mitt "Rocky Moment!"

*Tänk Rocky-låten i bakgrunden*

Livet består av ögonblick. Tillfällen då man helt plötsligt lyckas med någonting som man inte har en aning om hur man gjorde.

Som när man sätter det där perfekta kastet i basket.

Eller när man tillslut får ut den där kärnan ur ena hörntanden.

För mig kom det ögonblicket i Söndags på ett SW-pass. (submission Wrestling).

Jag är ingen höjdare i idrotter där man behöver teknik. Jag har alltid kört på vilja och det går rätt bra i t.ex. löpning, men i SW så kommer man inte en meter.

Man blir liggandes där under en teknisk köttklump som gång på gång bryter ens armar i alla möjliga och omöjliga konstellationer tills man slutligen känner sig som Egyptisk väggmålning med armarna i alla möjliga vinklar. Då spelar det ingen roll vilken vilja man har, eller om man i huvudet kan förflytta saker i bästa Starwars-stil. Klumpen ovan kommer sätta sig på dig och bryta lite till. Bara för skojs skull.

Men i Söndags. Utstrypt och dragen ur led gång på gång så hände något. Liggandes under en 20 kilo tyngre koloss rörde sig mina ben lite av sig själv, ren reflex. Och så helt plötsligt fann jag att jag hade min mer avancerade motståndare i ett triangellås.

Det ska inte vara prestige. Jag vet. Jag vet... Men tävlingsinstinkt gör människan och jag klämde till för allt vad mina piprensare till gym-ben förmådde och nog harklade sig kolossen något. Var det inbillning? Var det kanske bara hans mage som kurrade, på jakt efter föda?

Jag klämde till igen. Snurrade lite åt sidan. Och nu, en harkling. Fullt märkbar och jag märkte att kolossen började bli lite desperat. Ingen prestiga var det ju, men han kan ju inte åka på ett lås. Definitivt inte en triangel av en nybörjare. En plutt dessutom.

Det är som om David skulle spöa Goliat i armbrytning. Det ska inte hända.

Så kolossen började slänga mig av och an i värsta Rodeo-stil. Men jag höll mig fast. Mest för att jag inte vågade släppa. Det hade blivit ett Joel-format hål i väggen då. Vaderna började krampa, låren krampade. Jag tror fanimej jag fick kramp i öronen men låset satt. Det satt!

Jag kanske inte får ett film-manus av det här. Kanske inte ens ett inslag i lilla sportspegeln. Men vem behöver andra för att skriva om ens framgångar när man har en egen blogg?