Som komplement till min thaiboxning så har jag också börjat träna MMA. Den stora genombrottssporten de senaste åren.
Jag jämför det med pokerboomen som slog världen med häpnad under mitt sista år på gymnasiet. Alla, och verkligen alla skulle spela poker jämt, ständigt, på internet, ute och hemma i vardagsrummet.
Även om MMA just i mitt fall möts av högljudda protester när jag försöker koppla ett armlås på min flickvän, i hemmets förr så trygga vrå går det inte att komma ifrån att MMA gått samma öde till mötes. Det är överallt.
Givetvis var den första träningen fullsmockad. Jag, 47 killar och en tjej som alla trängdes i en madrasserad cell för att lära oss startskottet till vår UFC-karriär.
2 veckor senare är vi knappt trettio.
För även om MMA är den kanske hetaste sporten just nu så är missuppfattningarna kolossala. Skillnaden från G.S.P:s tv-framträdanden till verkligheten, där man försöker minnas om höger eller vänster arm skulle in under den andras nacke är givetvis enorm.
(Och även om jag känner till att en viss MMA-klubb på sin första lektion lär ut "Det mycket användbara Flying Knee" så tillhör det knappast vanligheterna)
Således är det många ungdomar som får sina illusioner krossade. Efter 3 veckor är dom inte nya kloner av Matt Hughes, BJ Penn eller Diaz. Dom är egentligen ingenting. Möjligen kan dom lyckas hålla fast en träningskompis om denna träningskompis hjälper till genom att inte använda någon kroppsdel med en vokal i namnet. Snabbt och brutalt tvingas vi precis som pokerspelarna att inse att bakom all denna "tur" som syns på tv så ligger åratal av arbete.
Jag kan inte tänka mig att det finns någon annan sport i världen som har en mer extrem drop-out rate än kampsport.
Å andra sidan är detta också en tröst.
För i få andra sporter är det lika uppenbart att ju mer arbete du lägger ner i din egen förmåga desto bättre blir du.
Och för en träningsnörd som mig själv så njuter jag av tanken att få syssla med det här i många år till.
Kommentarer
Skriv ny kommentar