Sparring

Visst kan man hoppa hopprep och fascineras över att man nu kanske skulle kunna ta igen respekten man förlorade på dagis år 1992...

...Och visst kan man slå på mittsar och tänka sig att ens motståndare i verkligheten skulle stå stel och paralyserad av skräck inför ens grymma war-face.

Men det är ju när sparringen kommer igång som man får använda sig av allt det där man övat. Alla tekniker, konditionen och psyket.

Jag älskar sparring. Hade helst kört hela träningen i en enda lång sparringrond. Allt annat känns som när man passade bredsidor på fotbollen i kvadrater. En lång väntan inför när tränaren sa "Nej, men nu tar vi och kör lite match va?"

Har man otur kan man möta en sparringpartner som helt missuppfattat. Som blir stående, tittar ner i golvet och verkar krypa ihop bakom sina händer. Som för att leka "ser jag honom inte, så ser han inte mig"

Har man däremot tur så möter man någon som är tio procent så att man verkligen måste fokusera för att inte åka på näsblod för åttonde dagen i rad.

Fokuset släppte dock en sekund idag igen och om inläggen känns mer korkade på senare tid så är det nog bara en släng av de där hjärnskadorna som var i sådan hype för ett tag sedan. Men rent träningsmässigt är jag helt nöjd.