Vad händer, mannen?

Jo, det är lugnt med mig. Jag har varit gräsänkling i några dagar. Jag har sambo sedan nio år - vi har nästan aldrig varit ifrån varandra mer än några dagar.

Och även om vi verkligen klättrat på väggarna hemma i vår lilla etta, som vi förresten lämnar den första april efter fyra år, känns det ensamt och kallt att ligga i en 180-säng utan en snörvlande, snarkande sambo bredvid sig. Så, älskling, det är alldeles uppenbart att jag inte klarar mig utan dig.

-------
Galan har vi nu lanserat. Det är ett hästjobb som väntar de närmaste veckorna nu för att få den att bli minnesvärd. Tur då att vi inom förbundet har fått väldigt mycket positiv respons från hela kampsportsfamiljen.

Det som är allra finast är att människor lägger ner stor del av sin fritid (och ibland även annan arbetstid) på att vara oss till stöd. Sådant värmer. Bara så att ni vet.

Jag har tillhört många familjer, men aldrig någon så generös, varm och hjälpsamt uppoffrande som kampsportsfamiljen. Det glädjer mig något oerhört att få vara en del av denna gemenskap, ska ni veta.

------

Det är inte ofta som mina svenska hiphopskivor åker fram ur samlingen. Jag har mest köpt dessa som ett socialt stöd för artisterna. Många klankar gärna ner på svensk hiphop som en blek skugga av den amerikanska varianten – och visst, det har jag alltid hållit med om.

Men. Jag hade en veritabel lycka då Petters ”Mitt sjätte sinne” snurrade i stereon igen. Även Blues (vad hände med den snubben?) hade ett väldigt lyssningsvärt album.

------

DIF Fotboll träningsspelade i helgen mot Degerfors. Visserligen ett Superettanlag, men Djurgården vann med 6-0. Kanske kan 2010 bli ett blått år ändå. Ty, ytterligare ett svart pallar jag inte. Och grönvitt kan det ju inte bli hur det än går.