Vem ska jag nominera

Förfarandet med att ta fram vinnare till årets priskategorier på galan har så startat. Den första etappen är att förslå vinnare för juryn. Vilket kan te sig synnerligen skiftande. Vem i hela friden ska jag nominera? Vem ska bli den lyckliga att få just min röst?

Ju mer jag tänker på det, desto större blir ju allvaret. Det kan bli  just min röst som avgör. Mina knän skakar. Mina tankar flyger runt. Sedan föll det till mig som äpplet föll i huvudet på Isac Newton: jag kan nominera fler idrottare. Många.

Men då blir ju själva uttagningsprocessen lidande. Det finns ju en härlighet i att välja en favorit, och inte 3000, ungefär som när man gör egna spellistor till i-poden. Som sagt ju mer jag tänker på det, desto mer blixtrar det till i mig och jag inser hur många fantastiska utövare vi har i vårt förbund.

Jag tänker på Caroline Ek, på Alexander Gustavsson, Nils Widlund, och många till. Urban Aldenklint, Jan Graaf och Therese Gunnarsson. Ja, det finns många.

Att inte rösta alls är också ett alternativ: the chicken way. Här slipper du kacklandet.

------

En del gnäller om att Brolin vill ha ett mål som gjordes för 19 år sedan. Roland Nilsson står det i historieböckerna. ”Rolles” skott tog i ryggen på Brolin och gick i mål. Klart att det var Brolins mål. Jag minns när jag spelade VM för pojklag i Regensburg i Tyskland 1994 i ishockey.

Det var powerplay mot team Ryssland och jag stod och brunkade framför mål, i vanlig ordning. Andreas Holmqvist (idag landslagsback och ordinarie i DIF:s förstafemma) drog iväg ett patenterat slagskott som via min rygg studsade i mål. Det var mitt enda mål i min enda match i turneringen. Finns inte på världskartan att jag skulle släppa det till ”Ante”.

Brolin har rätt. Ge honom målet.