Wow, vilken VM-dag i Villach!

Vi börjar med det mest vitala: Therese Gunnarsson är en mycket liten (kort) tjej som uträttat något gigantisk. Hon bjöd oss alla i Stadthalle på en nervpers som vi inte upplevt sedan den där straffräddningen från Ravelli 1994. Jag skulle ranka hennes match som topp-tre av mina personliga idrottsliga upplevelser. For real!

Och då har jag ändå upplevt en hel del.

Therese har något som andra inte har. En järnvilja. Uttrycket ge upp finns nog inte i hennes vokabulär. Och det är något att vara glad för.

Jag brukar vara en usel tippare. Därför tänker jag inte vare sig tro eller be eller något annat inför finalen i morgon. Däremot kommer jag le. Tack Therese för den fantastiska uppvisningen och jag önskar dig ett stort lycka till.

De andra två svenskarna som var kvar i tävlandet i VM, Mohammad och Björn, hade inte någon av sina bättre dagar. Björn fick ryskt motstånd och även om jag tycker att matchen var jämnare än de 3-0 domarsiffrorna påvisade, så hade Björn behövt lyfta sig lite till för att nå final. Nej, något efterlängtat guld blev det inte. Men väl ett brons och det är sannerligen inte fy skam. Även om jag vet att Björn inte direkt gjorde kullerbyttor efter semifinalmatchen...

Mohammad hade otur. Han hade just inlett en forcering modell större då hans axel hoppade ur led och VM var finito i och med det. Utan skadan hade Mohammad, som också har VM:s absolut snyggaste keps, gått långt.

Efter dagens tävlande nådde beskedet mig att DIF vunnit i både fotbollen och hockeyn. Det var länge sedan jag kunde bara sitta och njuta då jag klickar in på aftonbladet eller expressen eller Nyheter24. Men nu gör jag det. Jag ler igen och det är för jävla skönt, rent ut sagt.