-Så låt oss istället låta våldet utvecklas oavsett vilket kön aggrivatorn må ha?
eller
-Låt alla bli bättre utbildade på hur man skadar andra?
Motsägelsefullt...
aggrivera de lugna, istället för att lugna de aggriverade?
/Petter Nilsson
"Don't you point that thing at me,
there's no such thing as gravity."









Att alla ovsett kön bidrar till ett mer jämställt samhälle tror jag är bra vare sig vi tror på feminism eller inte. Att erbjuda möjligheter till självförsvar kan göras på många sätt och med olika grundinställning eller målsättning. 







Okej, lång tråd, men viktig. Jag undrar bara ett par saker:
!!) inte kampsprotsfreaks som vi.
Men vad ska vi lära förövarna, då?
Precis som tidigare nämnt så tycker jag inte om att åtgärderna sätts in på brottsoffren, i det här fallet (obs!obs! endast i detta fall med feministiskt självförsvar) tjejerna.
Det känns som fel ände... Ska brottsoffren ta ensamt ansvar för vad förövarna gör?
Vad är det som gör att vissa människor inte slutar när de får höra ett "nej" eller "jag vill inte"? Är det inte där vi ska sätta in resurserna?
För precis som tidigare inlägg så behöver ett offer som väger en 20 kilo mindre än sin förövare både svart och gredelint bälte för att fysiskt kunna ta sig fri från en sån situation.
Har folk tid med det? Alla är ju (konstigt nog
varför inte lägga ner 5 miljoner i andra änden istället?? Hon förövarna?
Mest tror jag det är för att de flesta åtgärder folk kan komma på bara låter som en enorm mängd moralkakor kommandes på marsch.
Hur gör man det, som instruktör?
Hur mycket tid lägger man på att lära ut vad som gäller i praktiken, jag menar utanför dojon?
Enligt mina erfarenehter, ganska lite.
Jag har själv (tyvärr...) befunnit mig i övergreppssituationer, och det var inte mina muskler som tröt, kan jag säga. Det var nog mest den förlamande skräcken över att personen i fråga inte tycktes påverkas alls av mina förtvivlade "nej" och mina upprepade försök till undanskjutningar och "jag vill inte".
"Vad ska jag som varandes den fysiskt svagare, då göra, förutom att acceptera situationen???" var det som flög förbi i huvudet.
"Om jag inte gör det och börjar slåss, så kanske jag jagar upp honom ännu mer och han slår ihjäl mig? Om jag bara ligger still så kanske jag iallafall överlever??"
På det sättet blir ironiskt nog bristen på "protesterande våld" en sorts överlevnadsinstinkt.
Med det vill jag säga att jag inte tycker det är en fråga om att använda självförsvar i en sådan situation.
Man vet oftast, speciellt om det är frågan om att det är en man som är förövare och en kvinna som är offret (endast pga av att män har ett nauturligt fysiskt övertag, i övrigt kan vi lämna könsfrågan utanför det här inlägget eftersom det väcker så mycket protester som inte har att göra med det jag vill få fram) nästan omedelbart då man ser förövaren, att man i en närkamp inte har en chans.
Därför skulle jag vilja lämna frågan om vad man ska lära offren, utan gå över till vad man ska lära förövarna.
För det kan vara vem som helst.
Så, för att ta ner det till det här forumet, vad ska man som kampsportsinstruktör göra i den här frågan?
Vad jag märker från mina karateträningar så räcker det inte att Sensei säger åt elever att anpassa teknikerna efter motståndaren. Det räcker inte heller alltid för eleven själv att säga till sin motståndare att "du slår får hårt".
För mig är det här en attitydfråga och inte en teknikfråga. Hur hårt går man på och talar om detta att respektera andras vilja av att "ta hårda slag"?
Jag ser det som att i den situationen är det Senseins ansvar.
Vad gör man som Sensei?
Hur hårt går man på och pratar om det här?
Kan man porta någon som visserligen inte skadat någon, men som inte anpassar teknikernas hårdhet till motståndarens krav?
För någonstans måste man börja odla lite bättre ekollon, om vi ska ha bättre träd om några år. Det måste göras attitydförändringar på håll som påverkar folk mer än kampsport, men varför inte dra sitt strå till stacken med extra tydlighet?