Hej!

Här kommer några kommentarer in för konferansen. Kommer att dela upp dem efter respektive rubrik.

Under de år (13år) jag har tränat Aikido har det inte hänt att Aikidosektionen bjudit in en utländsk Ki-Aikidoinstruktör. Om nu sektionen åter igen börjar arrangera läger/seminarium kommer då instruktörer från Ki-Aikido att bjudas in? Om det skall skötas på rätt sätt bör instruktörer från olika aikidostilar finnas med i planeringen, då samtliga anslutna klubbar kommer att vara med och betala ifall lägret går back.

Varför skall Aikidosektionen ha som målsättning att "bara" bjuda in de instruktörer som ingår i IAF:s Senior Council och IAF:s två Technical Councillors då exempelvis Ki-Aikidon ej ingår i detta?

Det vore bra om sektionen hjälper till att ta fram kriterierna för att ett läger skall kunna betraktas som en utbildning. Då Ki-Aikidon inte använder termer som Shidoin eller Shihan bör sektionen använda ett annat alternativ för att kunna sanktionera läger.

Resebidrag är inget bra alternativ då lägren är sprida ut efter vårt långa land. Samtliga utövare måste vilja gå på läger för att de vill utveckla sin Aikido. Kostnaderna blir ungefär lika om varje utövare deltar vid flera läger.

När det gäller läger så tror jag inte att den verksamheten behöver skötas på annat sätt än vad som görs idag. Jag tror att klubbarna sköter det alldeles utmärkt själva. Jag tycker även det är fel att prata om en aikidolägermarknad som "mättad". Rimligen är det så att om en instruktör håller ett läger så blir det välbesökt eller inte beroende på "marknadens" intresse för vederbörande. Sverigelägret kan ju fungera som ett skyltfönster för hittills ej i anspråkstagna instruktörer och om någon klubb tycker sig intresserad av någon av dessa så kommer de kanske bjuda in denne instruktör till sin klubb. Om Aikidosektionen skulle bjuda in Ki-Aikidoinstruktörer eller inte vet jag inte men frågan auktualiserar en annan frågeställning och det gäller gränsdragning mellan Aikidosektionen och Aikikai. Kanske en fråga som även kan intressera dem tillhörandes Tomita Academy, och även undertecknad.

Vänligen,

Hej!

Jämställdhetsdokumentet var för mig som kvinna och säkert merparten av männen ingen lätt läsning. Men för att hålla en objektiv syn på det hela skulle jag vilja tillföra följande. Mycket har hänt för kvinnorna sedan åttiotalet. Då blev man intalad att välja s.k. kvinnoyrken, skaffa familj tidigt och ägna sig åt den resten av livet, gärna genom att jobba deltid under tiden barnen är små. Tio år senare har möjligheterna ändrats och för oss som växt upp under denna period har förändringen varit enorm. I slutet av 90-talet finns starka självständiga kvinnliga förebilder bl.a. inom musikvärlden, filmvärlden, idrottsvärlden och företagarvärlden. Idag kan kvinnan vara en självständig människa utan att behöva luta sig mot väninnorna, pojkvännen och familjen.

Med detta skulle jag lugnt vilja säga att antalet kvinnor med svart bälte bara kommer att öka. Därför bör inte alla kvinnor dras över en och samma kam, utan delas in i de två kategorier som förekommer, utan att låta nedlåtande, de som inte satsar på sig själva och de som tagit steget och satsar på sig själva. De utav den senare kategorin som sedan letat sig fram till aikido och klarat de värsta två första terminerna (ni vet själva hur det var) har visat att de vill om möjligheterna finns för dem att fortsätta träna.

Kanske skulle aikidosektionens enkäter visa andra resultat idag eller om något år, för många av de förhållande och problem som framkommit tidigare kan jag även tillämpa på de män som slutar träna/trappar ner på träningen i vår förening. Väljer man att skaffa två barn eller fler finns ingen egen tid för någon av föräldrarna tills barnen är i tonåren, kan någon bevisa motsatsen så var så vänlig. Pia Moberg (Riai Aikido Dojo) och Whokko Svanberg (Växjö) skulle jag personligen vilja tacka som påvisat att aikido inte är ett hinder vid barnafödande. Mer information, kanske en tryckt skrift utgiven av aikidosektionen, riktad till kvinnor (och föräldrar) skulle visa att möjligheten finns att fortsätta träna i kombination med familjeliv.

Angående träningen skulle jag vilja ge några tips:

Till killar: Anpassa träningen till den du tränar med, vill du köra med fart och fläkt välj en träningspartner som är högre graderad än du själv och inte lägre graderade. Gör det ont så säg detta även om ni inte vågar kritisera högre graderade, så kan de själva räkna ut att de gör något fel.

Till tjejer: Instinkten att inte vilja skada sig är naturligtvis förknippad med att den egna kroppen ska fungera att föda barn med och inte bli permanent skadad. Mitt råd är att ni, i obehagliga tekniker väljer att träna med en person ni litar på kan tekniken - en svartbältare (enbart en hakkama behöver inte innebära detta). Ni behöver inte träna med dem som är omedvetna om att de skadar er.

Till instruktörer: Kvinnor och flera män har ”gummiarmar” och detta bör uppmärksammas varje gång vid instruerande av för lederna farliga tekniker.

Till samtliga: I övrig skulle jag vilja säga att vi kvinnor redan på ett tidigt stadium vill lära oss teknikernas olika grundstenar eftersom vi inte kan fuska oss igenom tekniken genom att använda muskelstyrka på samma sätt som killar kan och därför väljer att göra teknikerna i långsamt tempo tills de sitter.

Vänligen,

Anette Sörensson
+/- 500 timmar på mattan

Jag har gjort den här utbildningen fast jag har 3 kyu och har tränat i ca 3 år. Kravet var 3 kyu.

Det låter positivt det du skriver, men jag tror att verkligheten är lite mer komplicerat än så.
Jag upptäckte inte för så länge sen att folk som instruerar i vårt klubb behandlar nybörjartjejer och nybörjarkillar olika. Så som jag uppfattar det blir tjejerna mindre tillrättavisade och man låter dom träna i egen takt (vilket kan också vara bra på sitt sätt), medans killarna blir mera pushade att prestera( och dom gör det). Som tjej, man kanske uppfattar det som att det är ingen som vill hjälpa en (och många tjejer har då kanske svårt att ta för sig).

Marknadsföring i näringslivet i dag riktas mer och mer till konsumenterna via Internet och eftersom denna typ av marknadsföring även är relativt billig jämfört med tryckt reklam är en bra och innehållsmässigt rik hemsida A och O. Kunderna vet mer om produkterna idag än säljarna gör tack vare Internet. Men det som hänt är att kundgrupperna förändrats. Det är inte bara medelsvensson som vi bör rikta oss till idag i vår marknadsföring, denne medelsvensson håller på att försvinna.
• 80-talisterna – informationsproffsen som söker information på nätet, 2/3 av dem är redo för ett bättre erbjudande och är inte ”trogna kunder”. Etik och moral gäller i deras val av produkt.
• Invandrarna – år 2006 uppgår de till ¼ av befolkningen och ändå anpassas inte reklamen till dem (130 – 160 miljarder i köpkraft!).
• Den tredje nationaliteten – ej svensk och ej invandrare, de som flyttar hit p.g.a. studier och arbete, behov av information på engelska.
• De rebelliska pensionärerna – de närmaste 25 åren kommer pensionärerna att uppgå till 2,2 miljoner – de har pengar och kommer inte att spara dessa till nästa generation (ett 25-30 årigt konsumtionsparty väntar). Dessa kommer att vilja ha nya upplevelser och äventyr. (80% av alla äventyrsresor köps av pensionärer, 57 år är medelåldern på kunderna som köper Porsche, 54 år för HD).
• Singlarna – singelhushållen uppgår till 46 % av totalen (70 % i Stockholm). Den sociala biten, kunskaper om självförsvar och personlig utveckling är viktigt.
• Den metrosexuelle mannen – som lägger mycket pengar på utseendet
• Den designade mannen – som ska ha det nyaste inom det senaste från kända märken
• Homosexuella – 431 000 varav 241 000 är kvinnor, 323 000 av dem bor i Malmö, Göteborg och Stockholm (köpkraft 16.6 miljarder!)

Informationen är hämtad från ett näringslivsseminarium i Malmö, ”Jakten på framtiden” som jag besökt under hösten som jag gärna delar med mig av och som kanske kan ge några nya idéer. Fördomar är ej bra, analyser är bra. Intresset för Asien bara ökar och ökar!

Traditionell reklam fungerar inte längre. En engelsk undersökning visar att 3-4 % av reklamen ger köpimpulser. Överraskande gerillamarknadsföring gäller, t.ex. visa produkten i tv-serier, i datorspel, som färdigskrivna vykort som hänvisar till en hemsida, nätfilmer som folk skickar runt på Internet (”skicka detta vidare till en kompis”), fototävlingar t.ex. ”du + din bil” osv. Hitta på något extremt, unikt som ingen annan tänkt på.

Sammanfattningsvis är en bra och innehållsmässigt rik hemsida A och O både för förbundet och klubbarna.

Vänligen,

Anette Sörensson

Sektioen har aldrig varit involverad i samtliga stilgraderingar vad jag känner till.

När det gäller graderingar borde sektionen endast vara involverade i detta:

- Graderingsblad för respektive stil.
- Administrering av diplom, Graderingspass mm.
- Vidarebefodring av graderingsavgifter till berörd stil organisation.
- Registrering av samtliga gradörer.

Sektionen skall varken gå back eller vinst på detta, utan kostnaderna skall ligga hos respektive gradör.

Däremot tycker jag att varje examinator kan avstå från sin ersättning och på detta sätt minska den totala kostnaden för gradören.

________________
Dominique Björn
Kõjõ Ki-Aikido Stockholm

När det gäller resonemanget kring bl a dangrader och inbjudandet av instruktörer så är det för mig som lekman och aikidoutövare på ”gräsrotsnivå” svårt att avgöra om det är Aikidosektionen eller Aikikai med dess graderingskommité som uttalar sig i den kommande konferensens diskussionsunderlag. Det kanske är helt solklart för de i ansvarig ställning var gränserna går mellan de båda nämnda organisationerna men för mig är det tyvärr otydligt. Jag skulle gärna se att det klargjordes från båda håll (Aikidosektionen och Aikikai) var gränserna går och hur ansvarsområdena fördelas. Det skulle då vara lättare för mig att diskutera kring de olika områdena.

För att tydliggöra min egen ståndpunkt så tror jag att det är bra om vi har en Aikidosektion som är tydligt stil- och organisationsoberoende. Jag tycker att Aikidosektionen bör engagera sig i lika stor utsträckning i de organisationer som nu finns representerade i Aikidosverige (Aikikai, Houku Aikikai, Ki-Aikido och Tomita Academy/IMAF). Sektionsstyrelsen bör inte glida in i enskilda sektioners arbete oavsett sektionernas storlek. Sektionen bör vara ett generellt (och inte speciellt) stöd åt all den aikido som finns i Sverige idag och vara öppen för all den aikido som kan komma att finnas i Sverige i framtiden. På detta sätt tror jag att Sveriges aikido kan vara stark och demokratisk när det blir dags att fira 50-årsdagen. Hur det generella stödet skall se ut är jag gärna med och diskuterar kring.

Vänligen,

Konformism eller pluralism
Faran med att sektionen tar mer plats och ökar sin direkta påverkan på utövandet är att det skapas en "officiell" aikido vilket kan hotar mångfalden inom svensk aikidon. Det kan leda till att en konformism byggs in i systemet genom flera olika kanaler och skapar likriktning såväl som utanförskap vilket i sin tur leder till inre stridigheter och sekterism. Likriktningen kan främst skapas genom centralstyre samt genom odemokratiskt maktstruktur t.ex. oligarki (Oligarki: Fåmannavälde. Aristoteles använde termen om en urartad aristokrati; numera får den oftast beteckna ett fåtal som genom kontakter eller arv kommit att dominera en organisation, ett företag eller ett helt land.).
De konformistiska anslaget, vilket återfinns i delar i diskussionsunderlaget, bygger som tidigare beskrivet, på en rad punkter. Dessa kan jämföras med de ingredienser man finner i skapandet av länder, stater eller politiska rörelse.

En gemensam "åskådning" skapas genom att sektionen med överlägsen ekonomisk kraft arrangerar läger och kontrollera vilka som ska presenteras för svenska aikidoutövare samt vilken stil som ska lyftas fram. Faran är att de som kan kontrollera sektionen genom antal eller andra maktmedel därigenom kontrollerar vilken aikido som ska premieras.
Samma sak gäller elitsatsning. Meningen är att sektionen ska satsa på en uppvisningsgrupp vars mål är att synliggöra aikido (3). Med tanke på att det inom sektionen finns flera olika stilar som inte är speciellt förenliga eller kompatibla med varandra verkar det vara en konstig idé. Frågor som väcks är om det är Nishios aikido, den aikido som lärs ut i Hombu dojo, Iwama style eller Ki-aikido som ska vara den officiella uppvisningsaikidon? Ska alla stilar ha en egen uppvisningstrupp? Idén ter sig aningen vansklig då det är svårt att se att de klubbar som vilkas still inte blir representerad kommer att känna en begränsad vilja att ekonomiskt sanktionera denna satsning via avgifter till sektionen. Detta kunde bli början till en allvarlig splitring inom sektionen. Därför måste man fråga sig om målet med att bygga en stark sektion med en officiell uppvisningstrupp är ett klokt val för aikidon i Sverige och vem det egentligen gagnar?
Det hela börjar likna byggandet av en nationalstat.
Skapandet av en idé om hur aikidon ska se ut, skapandet av institutioner vars syfte är att ge idén en "kropp", något som ska ge idén ett hem (ett land, en organisation, ett tempel, tradition eller budohus), passar bra in på ovannämnda liknelse. För att slutföra formeln skapar man något med stark symbolvärde som är knutet till idén, t.ex. en uppvisningstrupp (dessa ingredienser eller faktorer kommer även att påverka varandra genom sin strukturella koppling och i värsta fall skapar men ett svårförändrat och konserverande system). När man tar fram lättfattlig och slagkraftig information centralt kommer också det att bli ett verktyg i likriktningsprocessen eftersom kommer man att tvingas välja hur aikidons ska porträtteras. Ett val som i värsta fall görs av ett fåtal personer i maktpositioner eller i bästa fall av en demokratisk majoritet. Oavsett tillvägagångssätt kommer en viss del av aikidoutövarna inte kunna identifiera sig med den "officiella" bilden.

Det man vinner på att bygga en mäktig sektion är ett effektivare beslutsfattande och ökad förmåga att genomdriva sin politik. Dessutom skapas ideologisk styrka internt och externt genom att aikido blir ett varumärke, ett budskap, slimmad och mer konceptuell. Man kan visa upp en stark och enad organisation utan inre stridigheter. Ett varumärke är lättare att sälja, men kommer produkten att bli McAikido? Vad som blir intressant är inte visten som kanske görs utan vad förlusten blir?

När man skapar en officiell aikido skapar man samtidigt ett hierarkisktsystem som framhåller en stil som mer rätt än den andra. Det blir en automatisk effekt eftersom man annars inte kan rättfärdiga att just den stilen har fått officiell status. En förväntad effekt av denna politik borde vara en viss alienering av dem som inte utövar den, av sektionen sanktionerade, stilen. Att sedan sektionen umgås med tankar vilka ökar på denna ofrivilliga utanförskap genom att utestänga de som inte ingår i aikikai från vissa delar av sin, kanske viktigaste, verksamhet är mer än beklagligt. En sådan intention kan skönjas i förslaget från sektionen att skapa instruktörskurser knutna till aikikais graderingssystem, vilket exkluderar en mängd, till aikikai ej knutna, utövare (4).

Integrering eller assimilering
Sektionens mål borde vara att istället för att öka sin makt och inflytande, försöka skapa ett klimat där klubbverksamheten kommer i fokus. Att klubbarna själv fick söka de former för verksamheten man själv finner lämpliga. På så sätt skulle ett fruktsamt samarbete mellan klubbar kunna skapas utan tvång och pekpinnar. I en organisation där så många stillar och olika perspektiv på aikido har samlats är tolerans, jämlikhet och klubbarnas självständighet ett måste för att vi ska kunna fortsätta samarbeta. För att detta ska fungera måste klubbarna släppas in efter egen förmåga och vilja, men med ett likvärdigt bemötande. Det viktiga är att klubbarna integreras i svensk aikido och inte tvingas till assimilering under trycket från en mäktig sektion eller organisation. Vad som vore att föredra är en organisation som fungerar endast som ett stöd för klubbarna i deras val av väg. Den decentraliserade nätverksformen av samarbete klubbarna emellan framstår som ett bättre vägval för svensk aikido än centralt kontrollerade och sanktionerade elitsatsningar.

Jag har här gått igenom ett par punkter med, vad jag ser som, nyckelaspekter när det gäller aikidons framtid i Sverige. De frågor jag ställde i början om vinst, förlust och konsekvenser är kanske inte besvarade men åtminstone problematiserade. Som det säkert redan framgått har jag en annorlunda vision än sektionsstyrelsen gällande framtiden.
Vad jag även vill hålla fram är kanske revolutionärt, men i mina ögon avgörande. Strukturen inom aikidon måste förändras. Det är dags att vi växer upp och skapar något eget. Detta har vi visserligen gjort under 40 år, frågan är bara när vi ska våga ta det vi har på allvar? Vi är själv tillräckligt starka för att bära vidare aikidon och fortsätta utveckla den med de kunskaper som finns i Sverige. Men för att göra det behövs bl.a. ett bra klimat för aikidon att växa i. Därför måste vi acceptera att det är i klubbarnas denna tillväxt sker, inte genom elitsatsningar och centralstyrning. Låt därför sektionens arbete vara ett stöd och inte styrande för verksamheten i klubbarna och deras utveckling.

Vi står därmed i ett vägval där vi kan fråga oss om vi vill att sektionen ska vara en trädgårdsmästare eller en skogsvaktare?

Klas Marklund
Stockholm 2004-11-23

(1)"Dojo no kokoro – Hjärtat i klubben 2.0"Diskussionsunderlaget för framtidskonferensen Svenska Budo- & Kampsportsförbundet, aikidosektionen. Sid. 4-5, 8.
(2)http://www.budokampsport.se/aikido/documents/Regler-augusti2003-A5-72dpi.pdf
(3)"Dojo no kokoro – Hjärtat i klubben 2.0" Diskussionsunderlaget för framtidskonferensen Svenska Budo- & Kampsportsförbundet, aikidosektionen. sid. 8.
(4)"Dojo no kokoro – Hjärtat i klubben 2.0" Diskussionsunderlaget för framtidskonferensen Svenska Budo- & Kampsportsförbundet, aikidosektionen. sid. 5.

Jag ställde frågan om förbundpengarna till elitsatsingen inom aikidosektionen här: http://www.budo.se/forum/showthread.php?t=1044&highlight=Elitsatsning

Jag ställer mig också frågande till detta inom aikido (tävlingsfri och allt) och hur detta kommer att aktualliseras utan att stanna vid ordbajseri och/eller krystade projekt eller pengar till instruktörers resor etc, så att sektionen kan påvisa inför FS att pengarna använts och att de gärna vill ha mera, tack...

Men jag är ärligt intresserad hur det faktiskt kommer att användas.

Jo, jag läste tanken om en fond även om den återfinns under rubriken "Graderingar" och inte "Elitsatsning". När det gäller just graderingar så är det i de skrivelserna som det jag undrar lite över, nämligen åtskillnad mellan aikidosektionen och Aikikas graderingskommité, blir påtagligt. Att en graderingsmmité sorterar under sektionen torde väl kunna fungera. Jag skulle ändå vilja se en tydlig åtskillnad på dessa organisatoriska delar. Jag tycker inte att sektionsstyrelsen skall administrera graderingarna som rimligen hör till Aikikais graderingskommités ansvarsområden. När det gäller vidimeringarna av fd iwama ryu-grader och aikikaigrader så har ju det framkommit genom ett samarbete mellan dessa båda organisationers graderingskommitéer. Visst kan väl aikidosektionen vidimera aikikaigrader och iwama ryu-grader, men det borde vara lika självklart att sektionen vidimerar t ex Tomita Academy/IMAF-grader eller ki-aikidograder. Aikidosektionen borde kunna bedöma om en graderande individ eller organisation bedriver en seriös verksamhet och sedan ge dessa grader ett "godkännande". Jag tycker också, även om detta mer handlar om Aikikai än om sektionen att högt graderade 6+ borde ha eget mandat att utföra graderingar i detta land. Men, detta hör som sagt inte till aikidosektionens verksamhet.

/Sture

Mitt förra inlägg kom lite i otakt med Jörans replik men det kanske fungerar att följa resonemangen ändå?

Att gränserna mellan aikidosektionen och Aikikai är otydliga har alltså historiska skäl. Så långt är jag med. Rimligen har väl avskaffandet av stilkommitéer även bidragit till att göra gränserna än mer otydliga? Att det är svårt att dra gränser behöver väl inte betyda att det är omöjligt. Det jag tycker mig ana är att aikidosektionen går åt ett håll som t ex ju jutsusektionen har lämnat. Där var det tidigare så att sektionsstyrelsen var lika med det som nu är ju jutsu kai med dess ledning. Nu sitter där en stiloberoende styrelse och sedan sorterar ett 20-tal stilar under denna även om ju jutsu kai är dominerande. Nog borde väl vi kunna hitta former för organiserande som innebär att alla eventuella kopplingar till internationella organisationer kan bestå samtidigt som vi har en sektionsstyrelse som inte behöver sitta på mer än en stol. Om Aikikais graderinsskommité har en hög arbetsbelastning så kan väl den kommitén utökas personellt. Om sektionemedel krävs för detta så får väl sektionsmedel tilldelas Aikikais graderingskommité i proportion till medlemsantal. Att säga att allt som nu finns måste raseras innan man kan bygga något nytt verkar ogenomtänkt.

/Sture