Vad är kampkonsternas uppgift i samhället?

Publicerat 2004-05-26 av oliver gerhard ...

Vad är kampkonsternas uppgift i samhället?

För att närma mig ett personligt svar på denna fråga börjar jag med att leta upp en gemensam nämnare, alltså någonting som kampkonsterna har gemensamma med övriga förrättningar.

Arbete var min första association.
Jag definierar arbete med hjälp av fysiken inom vilken arbete uttrycks på följande sätt: work = Fd. F = force. D = distance between masses.
(Webster`s New Encyclopedic Dictionary).

Människan svettas när hon jobbar. Hon brinner upp energi.

Jag är på rätt spår.

Inom alla kampsporter försöker utövarna att vara så effektiva som möjligt med så lite möda som möjligt.
Vägen dit kännetecknas därför av möda.

Som jag ser det försöker hon att minska mödan för att öka och bevara hennes hälsa.
En frisk människa fungerar som förebild för andra människor.

Kollar jag upp kinesernas ord för hälsa, hittar jag ”normal + kontinuerlig”. Är det måttlig? Det är det nog.

Nu undrar jag över en sak.

Jag är så glad över att jag har ett arbete som försörjer mig och min familj, fast jag håller på att tappa lusten till att fortsätta med min träning som jag så fanatiskt har genomfört i numer drygt tolv år genom hälsa och ohälsa, varenda dag sedan jag började i Nanjing.

Jag har börjat ifrågasätta varenda rörelse som jag någonsin har lärt mig och samtidigt som det händer mig växer det en insikt inom mig att allt detta med kampsport ingår i någonting som liknar en jätte hypnos, som ibland kallas för kulturell trance av andra ”författare”.

Hur kan jag lösa det här?

Genom att jag ventilerar mina tankar, om ni tillåter.

Kanske har det att göra med resan som planeten Venus gör, kanske med tiden, kanske med en global/kollektiv erfarenhet som vi alla genomgår just nu, jag vet inte.

Just nu tänker jag så här: eftersom alla människor som utöver en kampsport/kampkonst gör det med sina kroppar som i princip har samma rörlighet och möjligheter angående en utförning av en teknik som kännetecknas av t.ex. en föreskriven handställning, varför är det då så svårt att erkänna gemensamma möjligheter?

Och en till fråga: varför talas det så lite om att det i slutändan – efter en lång tid av intensiv träning – handlar om gemensamma principer istället för enskilda tekniker?

Är inte det naturligt att människan förnyar inte bara sig själv utan också sina traditioner?

Som jag ser det måste det framhävas mera att en kampkonst/kampsport i början präglas av ”hårda tag”.
Utövarna längtar efter en intensiv fysisk kontakt ( det här är en viktig punkt ur ett psyko-socialt perspektiv, eftersom det är här vi kan börja prata om substitutions, eller kompensationsbeteende) som även medför fysiska skador, beroende på vilken form av disciplin som väljs.
Efter en viss tid börjar de inre aspekterna bli alltmer dominerande och samtidigt som det händer, förändrar sig själva rörelsemönstren från hårda och snabba till mjuka och flytande.
Allt blir mer rund, eller hur?

Jag undrar hur länge det tar i olika discipliner att utveckla det runda och mjuka.
För mig handlar det just nu om att jag mer och mer upptäcker att jag inte har några fiender länge, utan att det bara finns människor som jag gillar och motstånd som jag möter när jag agerar fritt, obekymrad, lekfullt, o.s.v. av människor som jag egentligen gillar…
Jag har börjat med att kunna se och känna skillnader i människornas beteende.
Vissa gör ju hur mycket som helst för att man inte ska gilla dem, eller hur?!
Hur jag vet det? För att jag har varit så själv!

Kampkonst handlar för mig mer och mer om att kunna älska mina medmänniskor. Det är inte ens någonting som jag ville i första hand, utan det händer mig bara…och varför?
För att jag förändrar mina rutiner hela tiden, för att jag har tränat min andning i drygt tolv år, och och och….

Det var inte lätt att konfronteras med mitt sanna jag och jag är kanske långtifrån det, men jag känner någonting inte går till som det egentligen ska gå till med kampsporten i världen.

Jag känner att människans behov av närhet och identifikation utnyttjas av intressegrupper som har ett behov av att det finns fiendebilder.

En till sak tycker jag måste belysas närmare: det är det där med att det måste finnas en som är bäst hela tiden.

Förstår vi egentligen att han/hon som utses vara bäst bara kan bli det för att det finns någon på jorden som är sämst?

Förstår vi egentligen att vi som ”vinnare” går långt utöver det som egentligen är nödvändigt?

Är inte alla som presterar som killarna som visades på discovery det som jag vill kalla för bladerunner, cliffhanger, racehorses och primadonnor som har ett ångest att tappar formen, att bli skadad eller invalidiserad?

Om jag slutar med all min träning nu och fortsätter med att bara skyffla och gräva, bära barn, cykla och gå, rulla mig i sängen och på
ängen, så kommer jag att göra det utan rädsla.
De olympiska spelen börjar snart och eliten samlas för att springa sina varv runt en plan som är lika med solen.
De tävlande är planeterna på sina banor och den som vinner kan pryda sig med att ha besegrat all depression…verkligen?

Vill ”vi” som kampsportutövare vara säkra på att vår energiinsats inte kanaliseras i gränser utan gemenskap, i en kamp på liv och död på ett överlägset sätt, i dominans, kontroll, förtryck, marginalisering, och allt annat som krigsindustrin behöver, så måste alla som har förstått sitt ansvar solidarisera sig utan gränser och det så att hela världen kan se det!

Annars är kampkonst och kampsport, or whatever gymnastics inget mer än ett vapen som utövarna inbillar sig att kunna bemästra, men i själva verket bemästras de av maktinstrument.

Här ser jag alla Budo Förbundenas sociala och globala ansvar.

Jag fördes till det här inlägget med hjälp av alla som har läst mina tidigare inlägg och jag vill tacka er för ert samarbete!

Atanai Otanai

Oliver Gerhard Schauen

Martin Sundström skrev:
Jag ser inte tävlingar som ett sätt att vinna över andra, utan att vinna över sig själv. Eftersom det är stressande, nervöst och lite jobbigt att prestera framför andra människor blir den huvudsakliga svårigheten (för mig) att övervinna min första instinkt att ta den lätta vägen och inte deltaga. Tävlingar är lärorikt på det sättet, att det inte går att vinna utan att våga förlora.

Du tävlar för att vinna över dig själv... Visst fungerar det som en bekräftelse för en själv om man lyckas vinna och inför andra visa prov på sin egen styrka och teknik. När man lyckas med att visa något så andra blir imponerade av en, då känns det skönt, man får bekräftelse. Grejen är bara att jag tror att det tillvägagångssättet - tävlan - är momentant. Det ger inte mycket annat än en viss specifik tidpunkt och givet tillfälle att hålla fast vid, när du egentligen klarar av så mycket mer. Du är värd bekräftelsen hela tiden, varje stund av ditt liv. Inte bara en gång när du lyckas göra något väldigt väldigt bra. Du gör nämligen väldigt bra saker, oftare än vad du själv kanske erkänner. Bara för att samhället kanske inte visar så mycket känsla för det så ändras inte fakta.

Jag tror att ett mer effektivt sätt att hantera sig själv är att söka inom sig själv, istället för hos andra. Och för att söka inom dig själv, så behöver du inte någon att tävla emot, det tar bara onödig energi. Det hela handlar istället om, tror jag, att lära känna sig själv, ens inre tankar och känslor. Du kommer aldrig vinna över dig själv, du kommer bara på sin höjd på ett optimalt sätt kunna samarbeta med dig själv. Du kan vara medveten om alla känslor du känner, om alla val du gör i vaket tillstånd, och därigenom göra mer än man kan ana... :ser:

Martin Sundström skrev:
För de som lägger för mycket prestige och ego i tävlingar kan tävlingsmomentet säkert ha en negativ inverkan, men människor som inte tål att förlora och även visa "sportsmanship" vid förlust blir sannolikt aldrig särskilt bra heller.

Bra som i att tävla eller bra som i trevliga personer?

Ha det toppen! Smile

__________________

/Mathias Hultman

Hanna B skrev:
Ungefär som du säger väl de flesta aikidomänniskor. Själv tycker jag att det tävlas oerhört mycket i aikidon, fast på ett dolt sätt eftersom det inte är comme il faut att tävla öppet.

Helt rätt. Det tävlas mycket inom aikido, om än inte på det rent 'officiella' planet. Det är synd tycker jag. All träning skulle ge mer, både på det fysiska och det psykiska planet, om det inte var så mycket tävlingsinstinkter. Men det är något som jag tror grundar sig i vår vardag. Överallt ska du vara tävlingsinriktad eller åtminstone bra, för att kunna komma någonstans. Vare sig det gäller jobb eller ens egna träning. Vi ska vara så effektiva som möjligt, eftersom att det är givande. Och visst, det är det. Men i och med att det smakar så kostar det också. Det är bara upp till en själv att avgöra hur priset ska betalas. Om det är genom anorexia eller om det 'bara' blir att man springer in i väggen av stress... tja.
Men jag hoppas och tror att man just genom att inte ha tävlingar inom en hobby (bla aikido), kan motverka detta. Själva grejen att du kan träna det när du är 50-60 år gammal, eller när du är 7 år. Eller där emellan. Det är liksom en inneboende öppenhet, alla får vara med och leka. För det är att leka som det handlar om, vi har inga tävlingar där man måste försöka hävda sig - eller förlora.

Jag tror att det är ett ganska fridfullt tillvägagångssätt. Kanske inte det bästa? Men i alla fall ett som går bra att trivas i. Varken mer eller mindre.

Med vänlig hälsning

__________________

/Mathias Hultman

Om den ursprungliga frågan ska besvaras så måste vi nog reda ut hur individen påverkas av kampkonst. Eftersom denna lever och verkar i samhället och på detta sätt påverkar detta. I mina öron hamnar ämnet lite i samma kategori som "blir man en bättre människa av kampkonst?". Egentligen borde väl kampkonsternas uppgift i samhället vara att det blir tryggare och mer harmoniskt med en större respekt för liv. Tryggare borde det bli eftersom självförtoendet ökar i takt med att man gör framsteg, mer harmoniskt eftersom kroppen mår bättre av motion och rörelse. Det sista med respekt för liv torde komma ur att man inom kampkonsten lär sig mer eller mindre farliga tekniker, du kommer förmodligen också dra på dig ett antal större eller mindre blessyrer. Av detta torde det komma en förståelse för att det som gör ont på mig gör ont på andra, det kan behövas lite kraft och olyckliga omständigheter för att skada någon allvarligt. Allt detta borde leda till en större förståelse för en själv och för andra.

Okej, mer teoretiskt än såhär blir det inte!! Wink Att kampkonsternas uppgift i samhället på det hela tar ut sig själv är nog närmre sanningen.. eller inte. :hyss:

__________________

Ju färre tygmärken och färgglada bälten desto bättre.

Mathias_H skrev:
Jag gillar inte konceptet tävling. Jag tror att det bringar mer ont än gott. Hela tiden dessa jämförelser, som ändå inte ger något annat än ett momentanresultat. Det som lever förändras hela tiden och olika mycket. Och åt olika håll. Varför inte bara stanna där och glädjas åt varandras och den egna utvecklingen? Det är vida underskattat att ge någon ärligt beröm för något denna har gjort. Oavsett var man själv ligger på skalan.
Ungefär som du säger väl de flesta aikidomänniskor. Själv tycker jag att det tävlas oerhört mycket i aikidon, fast på ett dolt sätt eftersom det inte är comme il faut att tävla öppet.

Mathias_H skrev:
Angående dina funderingar om tävlingar och deras grundläggande koncept, att någon vinner i jämförelse med någon som förlorar, så är de intressanta och väl tänkvärda. För det är som du konstaterar, att för att någon ska vinna så måste någon förlora. Visst att tävlingar kan gå fridfullt och vänskapligt till, men långt ifrån alla gör det. Jag tror att majoriteten inte gör det. Jag gillar inte konceptet tävling. Jag tror att det bringar mer ont än gott. Hela tiden dessa jämförelser, som ändå inte ger något annat än ett momentanresultat. Det som lever förändras hela tiden och olika mycket. Och åt olika håll. Varför inte bara stanna där och glädjas åt varandras och den egna utvecklingen? Det är vida underskattat att ge någon ärligt beröm för något denna har gjort. Oavsett var man själv ligger på skalan.
Med risk att bli lite off-topic... jag håller inte med om dina åsikter kring tävlingar. Jag ser inte tävlingar som ett sätt att vinna över andra, utan att vinna över sig själv. Eftersom det är stressande, nervöst och lite jobbigt att prestera framför andra människor blir den huvudsakliga svårigheten (för mig) att övervinna min första instinkt att ta den lätta vägen och inte deltaga. Tävlingar är lärorikt på det sättet, att det inte går att vinna utan att våga förlora.

För de som lägger för mycket prestige och ego i tävlingar kan tävlingsmomentet säkert ha en negativ inverkan, men människor som inte tål att förlora och även visa "sportsmanship" vid förlust blir sannolikt aldrig särskilt bra heller.

__________________

Martin Sundström

Hej igen Johan!

Hade lite brottom.

Jag gick ut och ställde din fråga -om jag uppfattar rätt- till mina arbetskamrater: vad är det vi kan lära av varandra?

De skrattade, eftersom jag alltid pratar allvarliga ämnen med ett leende på läpparna, och alla gick inte in på det.

En kvinna som är äldre än jag påpekade att det är situationen som ger specifiskt upphov till ny information/kännedom av en annan person.

Själv lade jag till en ytterliggare fråga: på vilket sätt inskränker situationen en (hypotetiskt) alltid lika stor möjlighet att lära känna varandra i möten?

Ta till exempel en tävlingssituation. Vad är det som situationen ger upphov till genom sin form och sitt ändamål?

Hur lär de tävlande känna varandra och hur används lärdomen i vardagslivet?

Jag kan ser ganska så tydligt i hur du svarade på mitt inlägg vad det är bl.a. du har lärt dig genom din träning och i tävlingarna som du hänvisar till.

Och förresten: om du läser mitt inlägg: the viking fist, förstår du kanske att jag själv redan hade lärt mig det med lärdom och storleken/omfang av lärdom.

Beroende på ditt svar på det här svaret kommer jag att avgöra om jag verkligen behöver förtydliga för dig vad du själv kan reda ut.

I din egen sammanhang finns det ingenting som någon kan säga emot det som du har skrivit.

Vad är det som jag ska lära mig av dig som du tycker att jag inte har lärt mig än?

Du har läst mina andra inlägg också, eftersom du tycks känna till mina benägenheter?

Jag vill gärna ta emot ifall det fattas.

Oliver Gerhard Schauen

När jag tränade judo i min ungdom (6.5-21 ... jag är nu 23 Laughing out loud ok ok 24 snart ... men inte förrän 00:01 den 31 oktober ... var tar åren vägen egentligen ... förlåt .. tillbaks till ämnet) så tyckte jag inte alls om att tävla ... jag kände det som att när jag förlorade så skrattade alla åt mig, och därför blev jag jätterädd så fort matchen startade ... jag blev stel och orörlig ... och förlorade därför nästan hela tiden Cool Jag kände det som att jag var tvungen att hävda mig, var tvungen att jämföra mig med andra ... men samtidigt var jag rädd för att inte hålla måttet ... men det är ju inte alls det tävlingar i kampsport är till för ... du tävlar i min mening bara mot dig själv ... om du är tillräckligt säker på dig själv, om du har fått rätt motivation av dina tränare ... då inser du att tävlingssituationer ger dig ett utmärkt tillfälle att förfina din teknik i en pressad situation. Ja optimalt skulle du kunna nå samma mål på bara träningar ... men i tävlingar har man en möjlighet att testa sin förmåga och se sina svagheter mot människor vars teknik man inte fullständigt känner till, och människor som inte heller känner dig.

Jag är fullt övertygad om att tävling, om man är i rätt sinnesstämning, kan tillföra väldigt mycket. Det är inte om att vinna eller förlora, det är om att utvecklas tillsammans, om att glädjas åt att andra besitter kunskaper som du inte gör, och som du kan lära av.

Oliver gerhard schauen brukar slänga sig med kinesiska ordspråk och definitioner, vilket är trevligt, men eftersom den kulturen inte alls är min och jag inte heller eftersträvar att leva enligt den, utan är fullständigt nöjd med att komma från Norden så tänke jag slänga ur mig ett citat från "Vikingarnas Handbok för Lyckade Affärer":

"Låt det vara lika stor heder att ta emot lärdom som att ge lärdom, om du vill kallas klok."

Man ska inte vara rädd för att lära av de som är bättre än en själv ... man ska inte vara rädd för att förlora i en tävling och lära sig av sin förlust ... för de i sig är värt lika mycket som en vinst ... min tränare såg det inte så ... man vann eller så var man en loser som inte var värd dammet under judomattorna.

__________________

"Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga."
/Wittgenstein

oliver gerhard schauen skrev:
Vad är kampkonsternas uppgift i samhället?

Vad är människans mening med livet?

oliver gerhard schauen skrev:
Varför talas det så lite om att det i slutändan – efter en lång tid av intensiv träning – handlar om gemensamma principer istället för enskilda tekniker?

Bra fråga :??:

oliver gerhard schauen skrev:
Jag känner att människans behov av närhet och identifikation utnyttjas av intressegrupper som har ett behov av att det finns fiendebilder.

Jag vill minnas att en tråd, som just Du hade skrivit, kom att handla om tränare och pengar och korruption, ungefär. Hur pass långt ska man gå, i egenskap av tränare och ansvarstagare för andras utbildning inom sin egna högt värderade kampkonst?

oliver gerhard schauen skrev:
Jag undrar hur länge det tar i olika discipliner att utveckla det runda och mjuka.

I aikido, som jag tränar och instruerar, så ligger tonvikten på just mjukt och runt. Sen att det fortfarande tar en stund innan man kommer dit är en annan sak. Men fortfarande är det något som talas om för helt nya, att det är idealet.

Angående dina funderingar om tävlingar och deras grundläggande koncept, att någon vinner i jämförelse med någon som förlorar, så är de intressanta och väl tänkvärda. För det är som du konstaterar, att för att någon ska vinna så måste någon förlora. Visst att tävlingar kan gå fridfullt och vänskapligt till, men långt ifrån alla gör det. Jag tror att majoriteten inte gör det.
Jag gillar inte konceptet tävling. Jag tror att det bringar mer ont än gott. Hela tiden dessa jämförelser, som ändå inte ger något annat än ett momentanresultat. Det som lever förändras hela tiden och olika mycket. Och åt olika håll. Varför inte bara stanna där och glädjas åt varandras och den egna utvecklingen? Det är vida underskattat att ge någon ärligt beröm för något denna har gjort. Oavsett var man själv ligger på skalan.

Dock: Istället för att förbanna mörkret, tänd ett ljus. :ser:

Med vänlig hälsning

__________________

/Mathias Hultman

  • 25
  • 17
  • 31
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj
  • En medalj