Vad är kampkonsternas uppgift i samhället?

Vad är kampkonsternas uppgift i samhället?

För att närma mig ett personligt svar på denna fråga börjar jag med att leta upp en gemensam nämnare, alltså någonting som kampkonsterna har gemensamma med övriga förrättningar.

Arbete var min första association.
Jag definierar arbete med hjälp av fysiken inom vilken arbete uttrycks på följande sätt: work = Fd. F = force. D = distance between masses.
(Webster`s New Encyclopedic Dictionary).

Människan svettas när hon jobbar. Hon brinner upp energi.

Jag är på rätt spår.

Inom alla kampsporter försöker utövarna att vara så effektiva som möjligt med så lite möda som möjligt.
Vägen dit kännetecknas därför av möda.

Som jag ser det försöker hon att minska mödan för att öka och bevara hennes hälsa.
En frisk människa fungerar som förebild för andra människor.

Kollar jag upp kinesernas ord för hälsa, hittar jag ”normal + kontinuerlig”. Är det måttlig? Det är det nog.

Nu undrar jag över en sak.

Jag är så glad över att jag har ett arbete som försörjer mig och min familj, fast jag håller på att tappa lusten till att fortsätta med min träning som jag så fanatiskt har genomfört i numer drygt tolv år genom hälsa och ohälsa, varenda dag sedan jag började i Nanjing.

Jag har börjat ifrågasätta varenda rörelse som jag någonsin har lärt mig och samtidigt som det händer mig växer det en insikt inom mig att allt detta med kampsport ingår i någonting som liknar en jätte hypnos, som ibland kallas för kulturell trance av andra ”författare”.

Hur kan jag lösa det här?

Genom att jag ventilerar mina tankar, om ni tillåter.

Kanske har det att göra med resan som planeten Venus gör, kanske med tiden, kanske med en global/kollektiv erfarenhet som vi alla genomgår just nu, jag vet inte.

Just nu tänker jag så här: eftersom alla människor som utöver en kampsport/kampkonst gör det med sina kroppar som i princip har samma rörlighet och möjligheter angående en utförning av en teknik som kännetecknas av t.ex. en föreskriven handställning, varför är det då så svårt att erkänna gemensamma möjligheter?

Och en till fråga: varför talas det så lite om att det i slutändan – efter en lång tid av intensiv träning – handlar om gemensamma principer istället för enskilda tekniker?

Är inte det naturligt att människan förnyar inte bara sig själv utan också sina traditioner?

Som jag ser det måste det framhävas mera att en kampkonst/kampsport i början präglas av ”hårda tag”.
Utövarna längtar efter en intensiv fysisk kontakt ( det här är en viktig punkt ur ett psyko-socialt perspektiv, eftersom det är här vi kan börja prata om substitutions, eller kompensationsbeteende) som även medför fysiska skador, beroende på vilken form av disciplin som väljs.
Efter en viss tid börjar de inre aspekterna bli alltmer dominerande och samtidigt som det händer, förändrar sig själva rörelsemönstren från hårda och snabba till mjuka och flytande.
Allt blir mer rund, eller hur?

Jag undrar hur länge det tar i olika discipliner att utveckla det runda och mjuka.
För mig handlar det just nu om att jag mer och mer upptäcker att jag inte har några fiender länge, utan att det bara finns människor som jag gillar och motstånd som jag möter när jag agerar fritt, obekymrad, lekfullt, o.s.v. av människor som jag egentligen gillar…
Jag har börjat med att kunna se och känna skillnader i människornas beteende.
Vissa gör ju hur mycket som helst för att man inte ska gilla dem, eller hur?!
Hur jag vet det? För att jag har varit så själv!

Kampkonst handlar för mig mer och mer om att kunna älska mina medmänniskor. Det är inte ens någonting som jag ville i första hand, utan det händer mig bara…och varför?
För att jag förändrar mina rutiner hela tiden, för att jag har tränat min andning i drygt tolv år, och och och….

Det var inte lätt att konfronteras med mitt sanna jag och jag är kanske långtifrån det, men jag känner någonting inte går till som det egentligen ska gå till med kampsporten i världen.

Jag känner att människans behov av närhet och identifikation utnyttjas av intressegrupper som har ett behov av att det finns fiendebilder.

En till sak tycker jag måste belysas närmare: det är det där med att det måste finnas en som är bäst hela tiden.

Förstår vi egentligen att han/hon som utses vara bäst bara kan bli det för att det finns någon på jorden som är sämst?

Förstår vi egentligen att vi som ”vinnare” går långt utöver det som egentligen är nödvändigt?

Är inte alla som presterar som killarna som visades på discovery det som jag vill kalla för bladerunner, cliffhanger, racehorses och primadonnor som har ett ångest att tappar formen, att bli skadad eller invalidiserad?

Om jag slutar med all min träning nu och fortsätter med att bara skyffla och gräva, bära barn, cykla och gå, rulla mig i sängen och på
ängen, så kommer jag att göra det utan rädsla.
De olympiska spelen börjar snart och eliten samlas för att springa sina varv runt en plan som är lika med solen.
De tävlande är planeterna på sina banor och den som vinner kan pryda sig med att ha besegrat all depression…verkligen?

Vill ”vi” som kampsportutövare vara säkra på att vår energiinsats inte kanaliseras i gränser utan gemenskap, i en kamp på liv och död på ett överlägset sätt, i dominans, kontroll, förtryck, marginalisering, och allt annat som krigsindustrin behöver, så måste alla som har förstått sitt ansvar solidarisera sig utan gränser och det så att hela världen kan se det!

Annars är kampkonst och kampsport, or whatever gymnastics inget mer än ett vapen som utövarna inbillar sig att kunna bemästra, men i själva verket bemästras de av maktinstrument.

Här ser jag alla Budo Förbundenas sociala och globala ansvar.

Jag fördes till det här inlägget med hjälp av alla som har läst mina tidigare inlägg och jag vill tacka er för ert samarbete!

Atanai Otanai

Oliver Gerhard Schauen