Vikten av att träffa i Kyudo
Från Budo eller Bujutsu under "Budo"
Jag håller faktiskt fullständigt med dig. Jag borde inte använt Kyudo som exempel då den enda kyudo jag kommit i kontakt med är de gånger jag tittat på kyudoträningar i Tokyo budokan och det jag fått förklarat för mig av de som instruerade då. Alla vet nog att man inte kan lära sig mycket om en stil förrän man tränat den länge under duktiga instruktörer.
Kyudo handlar antagligen om det den enskilde utövaren får ut av och anser vara viktigt för dennes individuelle utveckling, precis som med all annan budô?
Min inlägg var inte direkt riktat mot dig utan mot föreställningen att kyudo inte går ut på att träffa. Nu låter du som du fått ett annat intryck (?) från Tokyo Budokan. När jag var där höll dom på att bygga om sin kyudojo så jag såg ingen just där, men om vi tittar på univeristets-kyudo i allmänhet bedöms stil först efter att man träffat målet i tävling. Vad den enskillde utövaren anser varierar säkert. Kan du utveckla vad dom sa till dig?
__________________
Jakob Ryngen
Inte för att jag vill lägga mig i denna diskussion men som utövare kanske jag kan tillföra något
.
Vad kyudo är är en mycket komplicerad fråga. Blanda följande:
- Shintoritualer/ceremonier
- Tävling/sport
- Jakt
- Krig, allt från enskilda dueller till "pilregn"
- Kinesiskt tänkande, speciellt Konfucius och Mencius
- Zen
- "Vägen" / "Do"
och rör om. Ut kommer kyudo, eller om man tar bort de sista bitarna kyujutsu.
Lägg till detta den fantastiska boken "Zen i bågskyttets konst" av Herrigel som för många är den första glimten av kyudo. Eller vad de tror är den första glömten av kyudo. Det visar sig att Herrigel delvis missförstod, delvis blev "lurad" av en "hjälpsam" tolk. I synnerhet missförstod Herrigel zen-biten. Mästare Awa som Herrigel tränade med hade ingen zen-kompetens utan vad han gjorde vara att skapa en ny religion med bågskyttet som ett slags metafor. Även i Japan anses Awa ha haft en mycket besynnerlig pedagogik när han tränade Herrigel (som aldrig fick träffa andra kyudokas). Vill man ha zen-kopplingen rekommenderas chosen-ji på Hawaii.
Nåväl tillbaks till diskussionen om vad som är viktigast i kyudo så beror det på
I tävlingssammanhang är träffen det primära. Detta gäller i synnerhet inom skolkyudon. Det finns tävlingar där även formen ingår i bedömningen men dessa tävlingar är inte vanliga och sker t.ex. inför kejsaren. Troligen är det så att de som har högst träffrekvens är de som tävlar på universitetsnivå, oftast beroende på att de är i sina bästa år och vanligtvis sporras av konkurrensen. (Det förutsätts naturligtvis att man skjuter med korrekt form även i dessa sammanhang. Är man snett ute blir man diskvalificerad.)
I ceremoniella sammanhang är utförandet viktigare än träffen. Detta har, misstänker jag, sina rötter i den religiösa ritualen där det är viktigt att man har rätt attityd vid offret till gudarna annars kan det gå fel. Denna typ av skytte är nog det som de flesta sett under uppvisningar av olika slag.
Slutligen om vi närmar oss "do" så blir båda aspekterna lika viktiga även om man lägger mest fokus på utförandet. Teorien här är att om man genomför formen perfekt så kan man inte missa. Att träffa säger ingenting om formen, alla kan träffa genom oliks typer av "fusk", som att lobba.
När man graderar enligt All Nippon Kyudo Federation ställs det krav på träff från 3 dan. Innan dess betraktas man som en nybörjare som måste lära sig grunderna.
Detta var några hastigt skrivna ord. Man skulle kunna skriva en hel bok om detta.
Roger Persson
Shin - Zen - Bi