Att använda olika ord och ändelser beroende på statusskillnader kallas keigo [敬語]. Keigo är vanligast inom affärsvärlden. Vanliga japaner är egentligen inga fenor på detta utan de flesta börjar sin yrkeskarriär med en snabbkurs.

För oss utlänningar finns det en säker medelväg, eftersom ingen egentligen förväntar sig att vi ska kunna keigo, nämligen desu/masu-form. Desu/masu-formen är den neutralt artiga formen av japanska medan grundformen är mer familjär. Tex. taberu (grund)/tabemasu (desu/masu) betyder båda att äta men artighetsnivån är olika.

I en dojo-situation är det enklast att alltid prata i desu/masu-form. Om man sedan får några bra vänner kan man så sakteliga gå över till grundform när man talar med dem. Om de använder grundform med dig kan du också göra det förutsatt att du inte har mycket lägre grad.

Mellan japaner funkar det på följande sätt (rätta mig gärna om jag har fel):

Shihan eller sensei: Om du talar med shihan eller sensei bör du vara artig och använda keigo. Shihan/sensei talar i grundform till alla.
Senpai/kohai: Senpai väljer mellan grundform eller desu/masu-form medan kohai använder desu/masu-form.
Dôhai: desu/masu-form mellan varandra. Om man är bra vänner eller familj använder båda grundformen.

Senpai är i detta sammanhang någon äldre, högre graderad etc.

En sak som du som utlänning bör tänka på är dock att du inte riktigt passar in i senpai/kohai-systemet så tilltala folk med efternamn plus san hellre än senpai.

Hoppas det hjälper.