Kill Bill... eller Tarantino?

Kill Bill... eller Tarantino?
Lagom till Halloween-skyltningen släpptes ‘Kill Bill - vol.1’, Quentin Tarantinos fjärde film, i Finland. I Sverige får ni otåligt vänta två veckor till den tredje december.

‘Kill Bill’ är en ytterst blodig historia som till stor del utspelar sig i Japan. Frågan är vilket intryck den ger på biobesökarna? Flera kritiker har sågat filmen då de ogillat de onödiga (?) och brutala våldsinslagen. Efter att ha sett filmen kan jag förstå dem, även om jag inte riktigt håller med. Men det är inte utan anledning som biljettkontrollanten ber om ID-kort. De unga biobesökare tvingas faktiskt vända i dörren och det har jag minsann aldrig sett tidigare.

Japanskt våld?
Kill Bill är ingen vanlig actionfilm eller ”våldsfilm” om man nu vill kalla den så. Våldscenerna är inte bara inspirerade av HongKong-action. Det minst sagt dräller av katana-beväpnade yakuza-folk. Ja, det är snarare blodsprutande våld med några inslag av "scener utan våld". Att de flesta fight-skådisarna är från Kina gör inte filmen mindre japansk. Att Tarantino låter huvudrollsinnehavaren Uma Thurman som spelar ”Black Mamba” landa på Okinawa för att införskaffa ”världens bästa katana” eller ”klipper in” en lång, eller egentligen två, animefilmer - (animerade/teckande filmsekvenser av japansk stil) - visar igen att det inte bara handlar om influenser. För visst är det väldigt japanskt (våld) att hugga av ben och armar med ”samurajsvärd”. Eller ”japansk budo”, som någon myntade.

Mycket att gotta sig åt då som budoka/kampsportare?
Jovisst, jag gillade filmen. Den är vacker på sitt sätt. Vackra scener med starka färger. Och även om slipade Tarantino-replikerna saknas så är det ändå en igenkännande blandning av våld och komik. Det är en enkel, nästan barnslig humor på Bart Simpson-nivå. Men det är ofta riktigt roligt, eller kanske just därför? Våldet däremot är mer diskutabelt. Skadar det oss seriösa(?) budo- & kampsportsutövare eller skapar det helt enkelt nya utövare precis som filmerna om ‘Karate Kid’ gjorde på 80-talet?

Finns det någon skillnad, i åsikt, mellan "vanliga" biobesökare och oss kampsportare? Säkerligen granskar vi fight-scenerna annorlunda. Jag kan i alla fall inte låta bli att vara kritisk. Riktiga japanska svärdsmän hoppar inte upp och ner eller viftar med "samurajsvärd" eller vad det så de duellerade? Att de kan "flyga" stör mig inte alls, men säkert en hel del "vanliga" biobesökare. När det är som bäst kan jag bara beundra scenerna. Det är inte alls onödigt slagsmål i mina ögon. Även om sista scenen är runt 20 minuter lång.

Min flickvän däremot var arg. Onödigt meningslöst våld. Gör man en film med våldscener där blodet sprutar som i en ”fontänsymfoni” bör man ha någon poäng med det, tyckte hon. Och ta ett ansvar som producent. Visst har hon i viss mån rätt. Veckan som kommer ska nämligen filmen föregås av en Amnesty-film om våld. Och som aktiv inom Amnesty ställde hon sig inte bara frågande till lämpligheten av kombinationen, hon ifrågasatte filmens "underhållningsvärde". Vad resulterar två timmar budskapslöst våld i? frågade hon mig. Det vill jag helst inte tänka på, svarade jag men menade att filmen inte ska tas så allvarligt. Den var ju helt enkelt fruktansvärt rolig och våldsam på ett japanskt sätt

Vad tycker du?
Filmen lär dyka upp i Sverige i början av december och har förutom våldet så har Tarantino fått kritik för att inte kunnat klippa ner materialet till en film. Nu blir det istället två delar, där den första slutar efter 111 minuter. Del två släpps i senare i vinter.

Mer om Kill Bill hittar du annars på den officiella sajten:
http://www.kill-bill.com/