En Tränare/Utövares synsätt och tankar på karatekans utveckling/framgång

Till att börja med så skulle jag vela ta upp vad vi som tränare förväntar sig av våra elever och hur vi väljer att träna dem, vilka tankar, ideér finns det bakom det vi visar och lär ut? Vad förväntar vi oss från dem och vad förväntar vi som utövare från våra tränare? Vad har förändrats inom tävlingskaraten?

Mitt synsätt på hur en person ska tränas är att man vidareutvecklar individens redan potentiellt bra sidor till att bli så bra dem kan bli. Med det menar jag alltså att istället för att den jag tränar ska lära sig att göra tio olika tekniker jättesnyggt och jättebra med perfekt timing, avstånd och snabbhet så väljer jag hellre ut 3 tekniker som jag ser att det finns potential i och jobbar stenhårt på dem. Bättre att träna på att tima en gyaku tzuki 10 000 gånger än att snurra runt en ura mawashi, följd av en mawashi och ett svep, någon som inte håller med om det? Och varför isåfall? Hur tränar ni era elever? Sen vill jag att eleven i sig ska vela lära sig, visa vilja och framfoten annars fungerar det inte heller helt som det ska.

Själv kunde jag känna flera gånger att jag blev mer eller mindre "tvingad" att lära mig och bli svinbra på tekniker som jag själv visste att varken mina knän, min rygg eller min tekniska färdighet skulle klara av att göra på den nivå som skulle behövas för att tekniken i sig skulle fungera i en verklig situation. Jag känner att jag har större auktoritet som defensiv/passiv fighter än som en offensiv fighter men blev ändå som på ett sätt lärd att bli en mera offensiv fighter, vilket ledde till att min utvecklings kurva försämrades. Min seghet att komma framåt kunde istället ha utvecklats till att bli stark där jag står och svepa/tima när dem är i rätt avstånd? Om ni förstår hur jag tänker!

Och då är ju frågan, vill vi att framtidens karateutövare ska snurra runt med flashiga kickar och tekniker som är mera spektakulärt att titta på? Eller ska man gå tillbaka till Leslie Jensen, Simon Adolfsson, Sacha Petrovichs STENHÅRDA tekniker somn helt enkelt tömmer luften ur motståndaren? Sverige är bland världens bästa utövare tekniskt sett, vi har jättesnygga och bra tekniker men ändå får vi stryk internationellt sett ( Ja det har med att den svenska karaten är fattig i jämförelse och att vi har jobb etc) Men ändå, vi behöver inte göra tekniken spektakulärt snygg, mera fokus på att tekniken gör ont och har KIME istället för att slå 4-5 nagashis och träffa en av dem! Sen undrar jag också om karaten var lika "fattig" när Sverige faktiskt låg på toppen och tog placeringar? Varför kan vi inte göra likadant idag som ni veteraner gjorde då?

För att det inte ska spåra ur för mycket så kan jag sammanfatta det med att säga att, den traditionella biten av karaten tror jag slår ut den "sport" som vuxit fram, frankrike har hållit hårt på traditioner men är ändå världsledande. Lär eleverna att ha en generellt bra fightstandard men utveckla deras potentiellt redan bra sidor till så att dem kan växa fram en personlighet istället för att vara kluven, det med timing, snabbhet och avstånd så har vi en guldmedaljör enligt mitt synsätt!

Lämna gärna era synpunkter angående detta, blev lite grötigt, Vill gärna veta hur ni själva tänker, tränar, lär ut etc!

/ Roger