Träna i High School Japan - Lång text.....

Så efter en vecka så tycker jag det kanske är dags att berätta lite om hur träningen gick till i mitt år i Japan. Det är nog en väldigt storskillnad mellan hur de tränar i High School och hur det fungerar annars i klubbar. Bara den mentaliteten som de har i High School är lite speciell i Japan.

Jag har hur mycket som helst att beräta runt om träningen men vill bara ge en liten bild om hur det var för mig där nere!

Som lite kampsport intresserad var jag väldigt inriktad på att jag vill träna kampsport efter skolan i Japan. Det alla sa till mig direkt är att du borde inte träna Shorinjikempo, de tränar så mycket så det klarar du aldrig. Min första värdfar sa att om jag stod ut med det i en månad skulle han applådera och stod jag ut med det i två månder skulle ha vara förbluffad. Jag överbevisade honom i alla fal !

Det första man får göra när man ska gå med i en klubb i en skolan var att vi som ville börja träna fick sitta och kolla på under första delen av träningen. Detta var kanske i tre till fyra dagar, detta kändes lite främande för mig jag vill ju faktiskt pröva men vi som alla andra sitta och vänta.

När det väl var vår tur började vi nybörjare lätt med Kihon kanske 40 miunter varje dag under två veckor. Det var fortfarande val under denna tiden så nybörjare kom och gick. Vi hade alltid två stycken av tredje års eleverna som lärde hos och ibland ryckte en lärare in när han hade lusten.

De la den största delen på träningen på kiai, detta var det viktigaste med hela träningen. Du skulle alltid göra ett kiai vad du än gjorde, armhävningar , situps, slag, sparkar, när du höll i en mits och någon slog på mitsen skulle du även göra ett kiai. Kiai var grunden till allt. Kan säga att det kändes väldigt skumt för mig i början att vara på en sådan tyst Shorinjikempo träningen som jag var på i Göteborg emot vad jag var van vid!

Var man inte hes i halsen när man gick hem så hade man inte skrickit tillräkligt! Direkt i början av det hela hade vi nybörjare inte riktigt fattat detta så Kaptenerna för Shorinjikempo tog alla nybörjare med sig och förklarade det viktiga att skricka "Hai" samt göra sitt kiai hela tiden.

Sprang man inte tillräkligt snabbt eller kiai var tillräkligt högt fick man göra om att, det blev en hel del springande. Det var inte ofta nöjda med vad man presterade. Vi kunde få såna utskällningar på grund att vi inte skrek tillräkligt....

Tränigen forsatte rätt vanligt, med att vi fick vara med längre och längre på träningarna. Ifrån att bara stå stilla och öva var slag och sparkar fick vi även börja gå osv osv. Emot slutet av juni började vi även med graderings träningen och då hade vi fullt Shorinjikempo pass, ca 3 timmar. Hade man otur var det 4 timmar om våra lärare bestämde sig för att prata mycket i slutet.

Det var i och med Graderings träningen som det blev lite svårare för mig, här snackades mycket snabb japanska och jag hade problem att lära mig namnen på de tekniker vi skulle kunna. Alla de andra var alltid bättre på att komma ihåg teknik namn än jag var ! Gradering och träningen gick på mindre än en månad. Det blir så om man tränar varje dag.

Vi hade fem styckan som hoppade av Shorinjikempon för de klarade det inte fysiskt eller de kunde kombinera träningen och samtidigt få tillräckligt bra betyg. Vi hade en kille som hade fått foten gipsad, han var på träning, han gjorde kihon och armhävningar sammt hjälte till med att kommentera hur andra gjorde. Tycker det speglar den kämpar villjan vissa hade i japan. Samt den villjan som är vädligt uppskattad i japan.

Man skulle alltid vara på klubben, det var detta jag tyckte blev lite tråkigt när det inte var ett val att gå ditt. Utan hade man gått med i klubben kunde man bara inte sluta för att man tyckte det var lite jobbigt att gå dit varje dag. Många av nybörjarna med mig förklarde helt enkelt för mig att de ville sluta men nu hade de gått med i klubben och fick helt enkelt stanna kvar där. Man kunde inte sluta bara så där.

Det var när Embun sates igång som det blev riktigt roligt, embu träningen var det roligaste vi gjorde enligt mig. Men när det var 6 timmars embu träning på en efter middag blev även jag trött.

Mitt tränings partner blev Tomokatsu Sakamoto, en av eldsjälarna i nybörjar gruppen. Han kommer förmodligen bli Kaptenen i nu efter denna sommaren. Som Sakamoto sa själv när det var radio interjuv om hur det var att träna med mig. " Det var svårt i början när han inte kunde så mycket japansk. Jag var också osäker på hur Hampus inställningen var till att träna med mig samt hur högt att siktade. Men när han sa det att han tyckte det var kul att träna med mig samt att det gick bra för i oss i tävlingar tyckte jag det var riktigt roligt."

ska inte skriva förmycket denna gången kan skriva lite mer imorgon ! så blir det inte så mycket på en gång!