Vi kan summera ett fantastiskt kampsportsår

I dag ser man aldrig barn spontanbrottas utomhus, men när jag var en liten parvel handlade det ofta om brottning på gårdens stora sandlåda. Brottningen varvades med fotboll och boxning. I tonåren kom även tyngdlyftning in i bilden. Tennis och golf var för rikemansungarna så det var aldrig aktuellt för min del. Innebandy fanns inte ens på kartan.

Jag fick tidigt sportidoler som tungviktsvärldsmästaren Ingemar Johansson, landslagsmålvakten Kalle Svensson och anfallsartisten Nacka Skoglund.

Något curlande var det aldrig tal om. Man fick själv ta sig till träning och tävling.
Skolans gymnastik var ingen höjdare. Jag var ovig och fastnade för det mesta med röven på plinten, med resultatet att man fick en rejäl klapp där bak av gympaläraren.

Mina gympalärare hade noll förståelse för kampidrotter. Det var bara gymnastik som räknades.
”Jag vill praktisera som sportfotograf eller sportjournalist”, sa jag till yrkesvalsläraren i åttan.
”Kommer inte på frågan”, röt läraren. ”Det ska vara ett riktigt jobb ”.

Det var bara att ställa in sig i ledet. Praktikperioden gjordes som rörläggare och målare. Men drömmen om att bevaka sport kunde ingen krossa.
Tio år senare startade jag upp min sportjournalistkarriär.  Det innebar att sporthimlens portar öppnade sig.

Jag fick bevaka precis allt på idrottens träd. Debuten som skrivare var inte att förakta. VM-match i boxning i Idrottsparken i Köpenhamn inför 25.000 åskådare. En fight mellan dansken Tom Bogs och argentinaren Carlos Monzon. Argentinaren var grym och vann på ko.

Många gånger har jag tänkt på vad han, yrkesvalsläraren på Bergaskolan i Limhamn sa. Det där om att ”det ska vara ett riktigt jobb”.
Vad kan vara bättre än att få kuska runt och träffa och skriva om fantastiska idrottare och därtill få en hyfsad lön?

Jag är allätare när det gäller idrott, men boxning och kampsport känner jag extra för.
Det finns inget mer härligt upphetsande än känslan minuterna före en fight.
Det är en känsla, en adrenalinkick, som är svår att förklara för den oinvigde.

I fotboll vet man att en match varar i 90 minuter plus övertid.
I boxning och kampsport kan slutet komma överraskande och dramatiskt.

Det som på ”ålderns” höst gläder mig mest är de svenska framgångarna inom våra kampsporter.
De svenska kampsportsframgångarna är makalösa. Framför allt på tjejsidan i thaiboxning, där medaljmaskinen går för full maskin.

Jag kan väl konstatera att Jonathan Broberg sannerligen får ha spikskorna på sig när han för budokampsports räkning ska skildra de svenska framgångarna vid de internationella mästerskapen.

För en sportjournalist är det nya tider. Nya och annorlunda och inte minst pressade tider. Som kvällsmurvel kunde man förr smyga omkring i omklädningsrummen och lämna texterna först sent på natten. Det gällde att komma med skruvade ”vinklingar”. Numera ska texterna helst lämnas till webben innan matcherna är avslutade. Men eftersom framför allt våra kampsportskrigare är generösa personer får man oftast bra kommentarer direkt efter en fight.

2016 är på väg att ta slut. Vi kan summera ett fantastiskt kampsportsår och jag känner själv en enorm glädje inom mig. Som jag skrev i början av den här texten så blir jag aldrig trött på sport. Det bästa av allt: numera kan jag skriva om kampsport 365 dagar om året.

Jag önskar alla mina kampsportsvänner en riktigt God Jul. Fight on. The sky is the limit.

Jag kan garantera att 2017 kommer bjuda på nya sanslösa kampsportsframgångar.