Patricia visade inget som helst nervdaller

Jag tycker fortfarande det är vansinnigt roligt att skriva om idrott. Jag tröttnar aldrig på att intervjua glada tjejer och killar som gjort något riktigt fint på idrottens scen. Det finns dagar då sportprestationer blir till bragder, då man själv känner adrenalinkicken och den enorma vällustkänslan.

På en pressläktare förväntas man hålla sig kolugn, även om favoritlaget i fotboll vinner matcherna. Det har jag inga problem med. Dessutom vinner mitt favoritlag numera inte så många matcher. Men hemma på kammaren, med datorn framför sig, är det tillåtet att visa högljudda känslor när det bjuds på något extra.

Jag fick ett sånt där sagolikt glädjeanfall under torsdagseftermiddagen då Patricia Axling vann VM-guld i Minsk efter att ha besegrat amerikanskan Erin Jiminez. Det där med att prestera som bäst när det gäller som mest är en svår konst, det kan alla elitidrottare skriva under på.

Det är mycket som ska stämma i en stor final. Min beundran för alla de idrottare som står pall för förväntningar och guldpress är enorm. Jag vet vad de går igenom dagarna och timmarna före en mästerskapsfight. Jag har genom åren sett många guldhopp floppa.

Jag har mött deras ledsna ansikten, hört deras förklaringar. Någon gång har jag även fällt tårar tillsammans med en förlorare. Det skäms jag inte för att erkänna. Jag älskar verkligen elitidrott där skillnaden mellan succé och misslyckande många gånger är hårfin. Jag älskar dramatiken i sportskådespelet, där det egentligen inte finns något förhandsregisserat.

Precis allt kan hända i en fight när två krigare möter varandra i ring och bur. Patricia Axling blev världsmästare i fjol i Jönköping och när hon åkte till vitryska Minsk var det för att kvittera ut ett väntat VM-guld. Ett favoritskap på ett stort mästerskap kan vara tungt att bära, men Patricia visade inget som helst nervdaller under det här mästerskapet.

Hon gick in i ringen med ett leende på läpparna, hon klev ut från samma ring med ett ännu större leende över hela sitt ansikte. Patricia agerade i VM-finalen med stor pondus. Hon hade laddat både händer och fötter. Hon visade den tekniska skickligheten, viljan och boxningsintelligensen.

Det är segrarna som får de största rubrikerna och det är inte mycket att säga om. Dock vill jag ösa beröm över dagens tre silvertjejer, Anna Strandberg, Erica Björnestrand och Angela Mamic. Det är alltid surt att förlora en final, men en silverpeng är sannerligen något man ska känna stolthet över.

På pallen hamnade unga supertalangen Josefin Lindgren Knutsson. Hon visade i sitt internationella debutmästerskap grymma takter och kommer vara ett starkt medaljkort framöver. Blågul girlpower fungerar fortfarande, trots att tunga namn som Sofia Olofsson och Bea Malecki valde att avstå från VM.

Patricia sa efter finalmatchen bland annat så här: ”Jag ville verkligen inte bli en one-hit-wonder och nu har jag bevisat att jag kan vinna också som regerande mästare”. Som sagt, min aptit på att följa idrottens drama finns fortfarande där och jag hoppas att Patricia Axling och de andra thaiboxningskrigarna känner medaljtörst i många år framöver.