Jag brukade älska jularna

Jag brukade älska jularna – och gör det fortfarande. Som barn hade vi kanske inte alltid så tjock familjeplånbok, men mina föräldrar gnetade, kämpade, slet och sparade så att jag och min syster skulle få jular att minnas tillbaka till med värme.

Och det gör jag. Det gör jag verkligen.
Jag minns en jul lite extra mycket just idag.

Det var en jul i Täby hos mina kusiner. Det var kallt. Det var vitt. Det var alla möjliga gamla släktingar där. Det var också året då Sega hade släppt sin Mega Drive och det allra första Sonic-spelet.

Mamma och pappa hade tidigt för mig deklarerat att något Mega Drive var det inte tal om. Jag skulle få klappar som jag kunde ha nytta av inom idrotten, och förresten hade mina föräldrar då nätt och jämt råd med ens det.

Jag önskade ändå att ett hårt fyrkantigt paket skulle packas ned. Men till min förtvivlan, när vi packade upp paketen och lade ut de under granen hittade jag inget som kunde likna den form ett Mega Drive hade.

Jag tjurade. Jag ville hem. Jag ville inte fira jul.

Men det jag inte visste var att min pappa hade kommit överens med mina kusiners föräldrar om en överraskning. Kusinerna hade också önskat sig att kunna spela Sonic, så deras pappa och min hade handlat spelen i förtid och gömt de på samma plats.

När alla presenter var öppnade kom så ett paket till. Och den stunden, den minns jag fortfarande som i går.

Jag har förstått att mina föräldrar fick kämpa lite mer än brukligt det året för att jag skulle kunna få den present jag så innerligt trånade efter.
Och det kan få mig att både känna skuld och en enorm tacksamhet gentemot dem. Framförallt blir jag rörd.
Ty, de har mer än den gången satt mig och min syster före sig själva, och för det älskar jag dem så att det riktigt värmer i kroppen. 

Förresten, i morgon åker jag till landet där mitt gamla Sega-spel fortfarande finns. Och jag ska nog spela Sonic igen.

Julen är för mig en tid för tankar.
Och i går fick vi ett tungt besked om att en släkting hade somnat in. Hon var en sådan som alltid funnits under mina barndomssomrar på Gotland fram till nu. För två veckor sedan, när jag jobbade med SM i kendo i Visby, hann jag åka till henne och överlämna en julblomma.
Så här i efterhand blir sannolikt den pratstund vi fick då ännu mer vital för mig, när hon numera kommer leva vidare i mina minnen.

Det kan låta så förtvivlat krystat, men det gäller att ta vara på de fina stunderna med nära och kära. Så det tänker jag göra.

Jag önskar er alla en riktigt god jul.
Ta väl hand om er.