Budokampsport.se mötte Michael Sjölin

Februari har nyligen knuffat under januari. Våren gör sig påmind hos alla frusna själar som denna dag på Kungsholmen i Stockholm huttrar in på sina lunchställen. Det är kallt ute. Fortfarande. Lite längre ned på gatan skymtar Michael Sjölin, en man vars liv varit vigt åt kampsport.
   – Vi kommer att inom ytterligare en generation ha nått samma acceptans för kampsport och kampsportare i Sverige som finns i Frankrike och Beneluxländerna, säger han till budokampsport.se.

Michael Sjölin är en mångårig allätare inom kampsport. Han har varit involverad i många av de stora förändringar som kampsporten gått igenom på bara några år.

Till vardags, utöver att vara kampsportare leder Michael en liten it-konsultfirma vid namn Guldskeden. Privat har han en dotter på fem år, Elektra (som inte är döpt efter Gladiatorerna!). På den lilla fritid som finns åker Michael gärna skidor. Utför. Sedan 35 år tillbaka.

1984 kom han som 16-åring i kontakt med kampsport. Hans grund och det han brinner mest för är wushu.
   – Men jag håller på med kickboxning för tävlingsverksamheten, BJJ – för motionens skull. MMA för att det finns lunchpass som passar.

Michael, på vilket sätt är du involverad i kampsport idag?
   – Jag är sammankallande i Kickboxningsförbundets valberedning, deltar i arrangemangen kring Kung Fu-festivalen den 15 maj i Kungsträdgården, aktiv domare i både wushu och kickboxning. Så jag har trappat ned mina åtaganden ganska rejält de senaste åren. Och så motionerar jag lite då och då, lite lunchpass i MMA blir det för tillfället.

Du var involverad i initiativet som kallades Kampsportsfakta när lagstiftningen mot kampsport var på väg, hur var det arbetet?
   – Jag var aktiv långt innan kampsportfakta också. Jag var med redan från början när Ulrika Messing, dåvarande idrottsminister, shanghajades i tv-sporten och tvingades uttala sig om några skräckbilder från tidig UFC. Hon tillsatte en utredning som blev en enmansutredning utförd av en av RFs förbundsjurister. Bortsett från att han hade extremt små resurser till sitt förfogande blev det en samling fördomsfullt snömos som blev resultatet.
   –  Jag och några till aktiverade oss i förbundet och resultatet blev en hearing på justitiedepartementet med Ulrika Messing och representanter för vårt förbund bland andra. Resultatet av det blev i sin tur en riktig utredning allmänt kallad “kampsportsutredningen” där bland andra August Wallén och Martin Ingvar ingick.

Vad hände med den utredningen?
   – Den levererades till den nya idrottsministern Mona Sahlin – sedan hände i princip ingenting. Efter det kom Bosse Ringholm och gav direktiv till ett lagförslag där i princip kampsporter skulle förbjudas. Detta lagförslag var en total katastrof byggd på lösa tyckanden. Jag, George Sallfeldt och August Wallén inledde ett arbete som fick formen Kampsportsfakta, vars resultat blev den kampsportslag vi har idag. Vi spenderade egna pengar på stöd för hur vi skulle nå våra riksdagsmän, vi hade ett oräkneligt antal möten i riksdagen med kulturutskottet (ansvarigt för idrottsfrågor trots att det förvaltas av justitiedepartementet), alla partiernas riksdagsgrupper inom området, ett antal debatter i radio och tv, ett aktivt nätverk kring Kampsportsfakta som agerade i hela landet, skrev insändare, bevaka lokala media, lokala politiker med mera. Vi arrangerade uppvisningar i riksdagen, arbetade tillsammans med justitiedepartementet för att korrigera lagförslaget. Ett förslag som innehöll så många fel så vi skrev nya förslag istället för att korrigera de befintliga. Vi bjöd in politiker till varenda tävling i landet under en period och alla arrangörer och klubbar runt om i landet stod verkligen på tå för att serva politikerna och bistå oss med all möjlig hjälp.



Hur upplevde du att debatten blev?
   – Det var verkligen vinna eller försvinna som gällde. Nu i efterhand kan vi konstatera att den lag vi har fungerar väl och på många sätt är ett föredöme för hur man i lag kan reglera var gränserna går för den personliga friheten inom idrotten. Eller jag kanske ska säga inom kampsporten. Det gäller som bekant inte alla idrotter – i vissa idrotter kan man ju utsätta sig och andra för precis vilka risker som helst.

Så vad har egentligen, den så kallade kampsportslagen betytt rent konkret?
   – Lagstiftningen som den ser ut har betytt rätt mycket. Inte bara har den reglerat verksamheten och blivit något av ett byråkratiskt verktyg. Den har också öppnat dörrarna för många och hjälpt till att bevisa för ogina fritidsförvaltningar i små kommuner runt om i landet att vi håller inte bara på med kampsport, vi håller på med något som är väl genomlyst och dessutom reglerat i lag.

Allmänheten har ofta en stereotypsyn på kampsport, som i viss mån bygger på den mediala förevisningen av kampsport, som inte är speciellt positiv eller för den delen alls sanningsenlig.
   – Där känner jag mig faktiskt ganska lugn. Den finns – givetvis. Men med goda förebilder och talesmän på alla nivåer inom kampsporterna, framförallt våra tävlingsaktiva som syns och hörs mest, så är jag övertygad om att vi befinner oss mitt i en ganska omvälvande process i Sverige idag. Vi kommer att inom ytterligare en generation ha nått samma acceptans för kampsport och kampsportare i Sverige, som finns i Frankrike och Beneluxländerna. Det är jag helt övertygad om. Men de fördomar och vanföreställningar som finns idag måste givetvis bemötas – alltid, överallt.

Och just när det gäller den mediala bevakningen och att nå allmänheten för att sudda bort stereotypbilden, tycker Michael att svenska kampsport är på rätt väg.
   – Vi ska fortsätta göra det vi gör på det stora hela. Framhäva våra idrottares prestationer, bearbeta media, låta våra “pensionerade” idrottare delta i våra verksamheter på samma vis som de organiserade bredd- (= lag) idrotter gör det. Låt oss representeras av de som är bra på det.

Trots detta fortsätter kampsporten i Sverige att växa. Medlemssiffrorna till förbundet stiger, media har börjat intressera sig och svenska stjärnor finns det en uppsjö av.
   – Det är sant att utvecklingen pekar åt rätt håll, men det går för sakta. Jag är otålig och har kämpat för det här på ett eller annat sätt de senaste 20 åren. Jag ser också positivt på att media på det stora hela nu börjar presentera och profilera våra stora stjärnor som fix-stjärnor. Det finns många goda exempel och vi ska fortsätta på den vägen.

Thaiboxningslandslaget – ett av många högpresterande landslag

“Framtiden är oerhört ljus”
Att Sverige trots allt är ett mycket starkt kampsportsland och är att räkna med i stort sett inom all budo och kampsort, tror Michael beror främst på fungerande organisationer på amatörnivå.
   – Det beror på att vi är extremt välorganiserade på amatörnivå. I många länder finns knappt amatöridrott alls. Där är de tvungna att bli proffs för att kunna bedriva organiserad idrott. Det gör att det går oerhört fort att bli “professionell” i utövandet och organiserandet av våra idrotter. Det vi tappar är ofta den absoluta spetsen – vi amatöriserar även vår proffsverksamhet eller det som borde vara professionell verksamhet. Vi blir den fattiga kusinen från landet helt plötsligt när det blir allvar och vi ska nå toppnivåer. Alla våra landslag upplever i stort samma sak – vårt landslag har minst resurser och sämst möjligheter att förbereda sig bra medan länder som betraktas som “fattiga” i jämförelse med Sverige har enorma resurser och alltid ställer full trupp på plats. I wushu är det en trupp på 60 aktiva och kanske 20 läkare, ledare och andra. Vi skickar kanske maximalt 10 personer in alles till ett sådant evenemang.

Men framtiden för svensk budo och kampsport är ljus. Mycket ljus. Det håller definitivt Michael Sjölin med om.
   – Den är oerhört ljus. Kampsporterna växer på tvären och längden. Vi växer på alla håll, nya idrotter, nya tävlingsformer, bättre elitidrott, mer medialt genomslag, mer breddidrott, större geografisk spridning och så vidare. Det gör vi trots att kampsporterna generellt är missgynnade i förhållande till andra liknande idrotter, och ännu mer så i förhållande till lagidrotterna. Vi blir fler, större, bättre och vackrare trots detta.
   – Det ger oss ett oerhört försprång i förhållande till andra idrotter som hela tiden lever under sparkrav och nedskärningar. Allt som händer oss är att vi får utökade resurser och därmed kan dra nytta av dessa och växa ännu mera. Jag såg en gång fram emot att få gå på en tävling, sätta mig på läktaren och njuta av popcorn och mina favoritidrottare. Det har jag nu gjort – flera gånger dessutom. Nu ser jag fram emot att få dela den upplevelsen med alla andra som kommer att upptäcka hur roligt det är med kampsport som publiksport, avslutar han.

Text: Jonathan Broberg