För två veckor sedan åkte debutanten Jennifer Österlin för första gången till ett stort mästerskap iklädd den blågula landslagsdressen. När hon vände hemåt från Turkiet gjorde hon det med ett EM-guld hängandes runt halsen.
– Jag har inte förstått vad som har hänt, det går nog inte att fullt ut förstå det heller, säger hon till budokampsport.se.
Det var i januari under SM-veckan i Östersund som thaiboxnings-Sverige såg en ny stjärna tändes. Jennifer Österlin från Göteborg skulle möta den svenska regerande världsmästarinnan Sanja Trbojevic från Malmö.
Matchen var jämn så länge den inte hamnade i ett särskilt moment, Österlins favorit – klinchen. Det blev en väldigt överraskande seger som sedermera placerade Österlin i den svenska landslagstruppen till EM.
– Jag har aldrig tidigare ens tänkt på landslaget. Och jag har inte ens fattat ännu att jag vann SM. Allt har gått så fort. Overkligt fort.
Hon började med thaiboxning för drygt tre år sedan. Helt utan några framtida ambitioner om mästerskap. Det var träningen som lockade. Förr har Österlin hållit på en del med ridsport, men lockades av nya utmaningar och gick då först och provade på thaiboxning.
– Jag blev som många andra säger, fast direkt. Idag är jag oerhört tacksam för det. Thaiboxningen ger mig så otroligt mycket energi: det är gemenskap, och även om jag numera tävlar mot andra är det själva tävlingen mot sig själv som är det bästa av allt.
“Går inte att beskriva”
Så med en inställning om att bara få vara med och uppleva ett mästerskap tog Österlin sig an EM. Hon fick börja direkt i semifinal mot en ryska.
– Jag hade lite svårt i inledningen. Jag var nervös och kände att det hämmade min thaiboxning. Sedan lyckades jag få tag i henne och få några träffar i klinch och då kändes det redan lite bättre. Tillslut tror jag att jag vann rätt klart.
Det blev final. Och väl där hade nerverna släppt en del. Jennifer var nu inne i turneringen och i finalen svarade hon för en utomordentligt fin insats.
– Det blev en speciell match. Det kändes inte riktigt hundra, men jag samlade ihop mig och löste matchen på ett bra sätt så småningom. Och när jag förstod att jag hade vunnit, när jag stod där med Sverigeflaggan runt halsen och min arm lyftes – det går bara inte att beskriva hur skönt det var.
Men nu är Jennifer tillbaka i vardagen igen. Och även om hon har lite småplaner för framtiden är det ändå bara att komma tillbaka till klubben och träningen igen som lockar mest.
– Mina coacher Jens och Anders håller på och tittar över framtiden nu och jobbar på att få till nästa grej, men annars är det bara att träna på igen.
Och det är bevisligen inte så ”bara”. Räkna med att vi hör mycket mer om Jennifer Österlin även i framtiden.
Text: Jonathan Broberg
