När Sadibou Sys vänstra hand lyftes mot Berns kristallkronor någon gång strax innan klockan 21 på lördagskvällen så var det en perfekt avslutning och höjdpunkt på en riktigt bra gala.
När Supremacy League för första gången hölls på svensk mark var det givetvis många svenskar med på kortet. Stort dragplåster var den sista matchen för kvällen där ett titelbälte stod på spel, nämligen K1 Pro European Title. Men innan vi skulle få se Sadibou Sys näve höjas i luften hade vi en späckad kväll framför oss.
Atmosfären i Berns salonger var på topp. Den fantastiske brittiske konferenciern och den kunniga och engagerade svenska publiken bidrog till att redan den första matchen kändes het. Alla resultat ligger på hemsidan och jag tänkte fokusera på de matcher som verkligen stod ut under kvällen.
Nils ”The Honeybadger” Widlund var på förhand stor favorit inför svenskmötet med Alexander Arutyunyan. Widlund, svensk kampsports store allätare med medaljglittrande meriter från flera discipliner mötte en enormt taggad ”Alex” Arutyunyan. Som mina öron minns det så hade ”Alex” det klart största publikstödet under kvällen. Men även Widlunds supportrar lät höras. Hursomhelst så blev det kvällens mest underhållande match. Bägge fighters ville framåt och de båda rörde sig på lätta fötter i princip under alla tre ronderna. Teknik, vilja, spinning backfists, flygande knän och en och annan ”go for broke”-rallarsving, allt detta akompanjerat av en extatisk publik. ”Alex” vann matchen och stod för en stor skräll tillika fin skalp.
En annan reflektion från galan var att den kändes tajt hela kvällen. Många kampsportsgalor är uppemot sex timmar långa och kan ibland kännas som att man bara sitter och väntar på huvudmatchen. Så var det inte på lördagskvällen. Full fart från första matchen till sista, med bara någon liten kisspaus mitt i.
Kvällens knock stod tyske Sebastian Mendez för. I finalen av kvällens turnering, Supremacy Titans Title, mötte han engelsmannen Jason Woodham. Woodham, som för övrigt var kvällens spralligaste fighter, hade dock en match i benen, till skillnad från Mendez. Att denne Mendez var en hårt slående ”elak” fighter märktes redan under ingången. I en stor gladiatorhjälm äntrade han ringen med ett kroppspråk och ett minspel som skrämde de första bänkraderna så pass att de satte det vita vinet i halsen.
Mendez sänkte Woodham mitt i första ronden med vad jag tror var en höger. En sån där smäll som känns på hakan bara av att man ser den. Att Woodham ställde sig upp på åtta hade varit förvånande om man inte visste att brittiska fighters och idrottsmän generellt ofta är av sällsynt hårt virke. Framför mig under galan satt Woodhams kompis, en trevlig bekantskap, som direkt när han såg sin vän ligga på duken ihärdigt skrek; ”get up Jason”. Inget konstigt med det. Men han levererade det på det där charmiga brittiska sättet där tonen i rösten lät Jason förstå att om han inte ställde sig upp så var han inte mycket till man.
Det dröjde dock inte länge innan Mendez sänkte Woodham igen. Denna gång petade han snarare ner engelsmannen som inte orkade ställa sig upp igen. ”Jag vågar knappt stå bredvid dig”, sa konferenciern när han intervjuade Mendez, självklart en trevlig och ödmjuk ung man, i ringen. Kvällens citat.
Kvällens sista match var alltså titelmatchen, K1 Pro European Title, mellan Sadibou Sy och fransmannen Corentin Jallon. Temperaturen var redan hög från kvällens alla matcher och nådde kokpunkten när Sy äntrade ringen. Sy inledde liksom fransmannen lite trevande i första ronden. En rond han vann knappt. I andra ronden ökade dock tempot och med en hästspark mot fransmannens revben, som lämnade ett rejält märke, visade Sy att han menade allvar. Hela andra och tredje ronden dominerades av Sy och Jallon hade svårt att komma nära en snabb och rörlig svensk. Det såg nu ut som att de två sista ronderna skulle bli en enda lång transportsträcka mot titeln. Men i fjärde ronden ändrades matchbilden helt. Sy såg plötsligt flåsig och lite stel ut, medan fransmannen som tidigare sett så trött ut helt plötsligt började få in träffarna.
Även femte ronden tillhörde Jallon, dock ej lika dominant som i fjärde. Nu var det två riktigt trötta fighters i ringen. Jallon som gick för knocken och Sy som försökte hålla igång benen och försvara sig.
Sy red dock ut stormen och fick den titel som han kämpat för och förtjänat. Efter matchen var han märkbart tagen. Jag försökte att få till en intervju med honom , men managern och tränaren lät hälsa att han var helt slut och inte skulle orka det. Pressen på Sy att vinna på hemmaplan hade varit stor. Sadibou Sy visade dock att han är en mästare som kunde leverera under press och gav galan det perfekta avslutet.
